Personer med borderline personlighetssyndrom som bedöms ha självmordsrisk får ofta tvångsvård, trots att forskning och erfarenhet talar för att tvångsvård kan öka självmordsrisken. Det framgår av en avhandling från Karolinska Institutet.
Antoinette Lundahl, läkare inom psykiatrin, är avhandlingens författare. Hon har själv mött patienter med borderline personlighetssyndrom i krissituationer.
– Jag märkt att mina kollegors åsikter är motstridiga. Det är konstigt att vi har så mycket erfarenhet som visar att tvångsvård inte fungerar och att det ändå finns ett stort motstånd mot att ändra arbetssättet, säger Antoinette Lundahl i ett pressmeddelande från Karolinska Institutet.
Inlåsning är stort ingrepp
Att frihetsberövas genom tvångsvård innebär att låsas in på en psykiatrisk avdelning.
– Tänk dig en situation då du inte vet hur länge du kommer vara inlåst och kanske får medicin mot din vilja under fastspänning. Vid ett sådant stort ingrepp på en människas frihet måste de medicinska skälen vara så starka att nyttan överstiger skadan.
Diffusa riktlinjer
Antoinette Lundahl betonar att hon inte är emot tvångsvård i sig, en åtgärd som hon anser kan vara befogad för vissa svårt sjuka patienter. Det kan även vara så att patienter med borderline personlighetssyndrom kan drabbas av allvarliga tillstånd som effektivt kan behandlas under en tids tvångsvård. Det som däremot inte verkar gynnsamt är när vården låser in patienter med BPS för att man tror att inlåsningen skyddar mot suicid.
Vårdens riktlinjer för självskadande patienter med BPS och självmordsrisk är samtidigt diffusa.
– Inlåsning och övervakning av suicidala patienter känns intuitivt som det säkraste valet, men mycket talar för att tvångsvård av patienter med borderline personlighetssyndrom inte verkar skyddande mot suicid utan tvärtom kan öka risken – i alla fall tvångsvård som varar längre än några dagar.
Toxiskt med tvång
I en av doktorsavhandlingens studier berättar vårdpersonal att patienters självskadebeteende ökar redan efter några dagars tvångsvård.
– Det verkar vara något toxiskt med tvångsvård. Kanske för att det tar ifrån patienten självkontrollen, vilket kan uppfattas som att hamna på den absoluta botten.
Filosofiskt tveksamt
Antoinette Lundahl har tagit med medicinetiska resonemang i sin avhandling. En fråga är om det kan anses vara rätt att tvångsvårda patienter med borderline personlighetssyndrom om huvudanledningen är att förebygga suicid. Antoinette Lundahl kom fram till att svaret är nej.
– Man ha rätt att säga nej till vård så länge det finns förmåga att fatta egna beslut om vården – och de här patienterna är oftast beslutskompetenta. En annan viktig princip är att behandlingen ska göra mer nytta än skada. Jag har inte sett något som tyder på att så är fallet när det gäller tvångsvård för patienter med BPS. Sedan finns givetvis undantag från regeln, så man ska alltid göra en individuell bedömning av varje patient.
Läkare är rädda
Enligt avhandlingen kan det finnas andra motiv än rent medicinska som gör att tvångsvården av BPS-patienter till och med kan bli längre än vad den borde ha varit. Hos läkare finns en rädsla för att bli anmälda om de skriver ut en patient med suicidrisk.
Att vårdgivare rutinmässigt väljer tvångsvård för den här gruppen av patienter kan också hänga samman med att det finns en tradition och en föreställning om att det är det enda möjliga valet, säger Antoinette Lundahl. Men alternativ finns.
– Några kliniker i Sverige jobbar med korta vårdtider i frivillig slutenvård, därefter psykoterapi i öppenvård där de här patienterna lär sig att hantera känslor i kris. Det har visat sig fungera väldigt bra.
Avhandling:
The motives and ethical justifiability of treating patients with borderline personality disorder under compulsory care, Antoinette Lundahl, KI.
