I Östersjöns kustområden fångas ibland ovanligt stora strömmingar, något som väckt frågor. Forskning vid Uppsala universitet och SLU kan nu visa att de storväxta fiskarna är en genetiskt unik grupp. De växer snabbt eftersom mycket småfisk som spigg hamnar i deras magar.
– Den här unika strömmingen, som vi kallar rovströmming, kan spela en viktig roll för Östersjöns ekosystem och är därför extra viktiga att bevara, säger Ulf Bergström, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Tillsammans med en stor grupp forskarkolleger har han bland annat studerat den här speciella strömmingens genetik, tillväxt och val av föda. Forskarna har också undersökt relationen till storpigg, som är mycket vanlig liten fiskart i Östersjön.
Så avslöjades fiskens unika karaktär
Enligt fiskare i Norduppland har den här storväxta strömmingen, som lokalt kallats ”slåttersill”, sedan urminnes tider lekt strax före midsommar vid Upplandskusten. Namnet slåttersill kommer av att den är stor som en sill, och leker just vid slåttertiden.
Med hjälp av lokala fiskare och länsstyrelser har forskarna samlat in slåttersill, annan storvuxen strömming och sill längs den svenska Östersjökusten. När strömmingarnas hela arvsmassa analyserades visade sig skillnader.
– Vår genetiska analys visar att det finns minst två olika bestånd av rovströmming i Östersjön. Den så kallade ”slåttersillen” tillhör den nordliga rovströmmingen som man hittills har funnit i området kring Gävlebukten. Den sydliga rovströmmingen förekommer från Stockholms skärgård och söderut, säger Jake Goodall, forskare vid Uppsala universitet.
Sill och strömming – vad är skillnaden?
Sill och strömming är samma art – Clupea harengus. Skillnaden ligger i var de fångas. Fångas fisken i Östersjön norr om Kalmar, kallas den strömming. I övriga hav runt Sverige kallas den sill.
Att strömmingen fått ett eget namn beror troligen på att arten kan se väldigt olika ut beroende på var den lever. Sill är oftast större, fetare och har ett kortare huvud, medan strömming är smalare, magrare och har ett längre huvud.
Spiggen kan hållas i schack
Sill och strömming äter i första hand plankton, men analyser av rovströmmingarnas maginnehåll visade att de åt mycket mer småfisk än väntat. Ju större strömmingarna var, desto högre andel fisk hade de i magen. En fiskart, storspiggen, var särskilt vanlig.
Storspigg i Östersjön har ökat kraftigt de senaste årtiondena och det har haft stora effekter på kustekosystemet. Storspiggen äter ägg och larver från arter som abborre och gädda, vilket direkt kan påverka dessa bestånd negativt.
Indirekt bidrar också stora populationer av spigg till att tillväxten av trådalger gynnas och förstärker övergödningens effekter.
– De stora strömmingarna verkar äta mycket spiggyngel i kustzonen innan de migrerar ut till öppet hav. I öppna havet såg vi också tecken på ett negativt samband mellan tätheterna av stor strömming och storspigg över tid. Där det fanns gott om stora strömmingar var förekomsten av storspigg lägre, vilket tyder på att rovströmmingen kan hjälpa till att hålla populationen av storspigg nere genom predation, säger Serena Donadi som är forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Forskarnas slutsats är att den minskande mängden stor strömming kan vara en bidragande orsak bakom ökningen av spigg i Östersjön.
Släkting till vårlekande strömming
Forskning har tidigare visat att sillen i Atlanten och Östersjön består av flera genetiska grupper som är anpassade till olika miljöförhållanden som salthalt och klimat. Vårlekande strömming och höstlekande strömming i Östersjön är två av dessa grupper. Rovströmmingen är närmast släkt med den vårlekande strömmingen, och kan anses vara en undergrupp av denna.
– Våra undersökningar visar att det finns en betydande biologisk mångfald inom en vanlig art som sillen. Denna värdefulla genetiska mångfald har troligen stor betydelse för hur sillen och strömmingen kommer klara av de accelererande klimatförändringarna och kan vara av en avgörande betydelse för stabiliteten av Östersjöns ekosystem och för vår livsmedelsäkerhet, säger forskningsledaren Leif Andersson vid Uppsala universitet där de genetiska undersökningarna gjorts.
Viktigt att skydda rovströmmingen
Forskarna menar att deras resultat bör få konsekvenser för förvaltningen.
– Så som den EU-gemensamma fiskförvaltningen i Östersjön fungerar i dag så tas ingen hänsyn till att det förekommer lokala bestånd. Strömmingen i centrala Östersjön hanteras till exempel som ett enda stort bestånd och det finns en uppenbar risk att man fiskar för hårt på en del lokala bestånd. En utflyttning av trålgränsen för det storskaliga strömmingsfisket skulle kunna vara en viktig åtgärd för att skydda just rovströmmingen, som förefaller hålla sig mer kustnära, och säkra dess roll i ekosystemet, säger Ulf Bergström vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Vetenskapliga studier:
Evolution of fast-growing piscivorous herring in the young Baltic Sea, Nature Communications.
Reduced predation and competition from herring may have contributed to the increase of three-spined stickleback in the Baltic Sea, ICES Journal of Marine Science.
