Sanningshalten i en text kan påverka hur skrivprocessen ser ut. Det går att se mönster i hur lång tid skrivandet tar, hur många redigeringar som görs och hur pauserna ser ut. Det visar en avhandling vid Lunds universitet.
Lögnforskning har länge bedrivits inom psykologin med målet att identifiera tecken på att en person ljuger, till exempel genom ordval, kroppsspråk eller mätning av pulsen. I studier av tal har forskare traditionellt sökt språkliga markörer för lögner, som upprepningar, gester och pauser. När det gäller skrift har fokus främst legat på analys av den färdiga texten.
Inom psykolingvistiken står i stället processen från tanke till tal eller skrift i centrum för att förstå språkförmågan. En avhandling vid Lunds universitet har nu undersökt om sanningshalten i det som produceras påverkar denna process, det vill säga hur tal och skrift formas.
– Forskningen som undersöker språkliga markörer är viktig, men den kan kompletteras med mer kunskap kring själva skrivprocessen i realtid. Och här tyder min studie på att skrivprocessen kan förändras när man ljuger, säger Kajsa Gullberg, forskare i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Pauser kan avslöja lögnen
I studien ingår 800 berättelser av personer som har fått återberätta längre händelseförlopp i både tal och skrift – både sanningsenligt och lögnaktigt.
Resultatet visar att:
- En lång lögnaktig text innehåller fler pauser än en lika lång sann berättelse.
- När skrivandet av en lögn tar lång tid görs färre pauser än vid långsamt skrivande av sanningen.
- Texten redigeras mindre vid en lögn – oavsett textens längd och hur lång tid skrivandet tar.
– Jag blev förvånad över att folk inte redigerar sin text lika mycket. Det kan vara så att när vi ljuger planerar vi mer innan vi skriver, speciellt om vi lägger längre tid på att skriva vår berättelse. Om vi skriver en lång lögn pausar vi mer, eftersom vi tänker efter och konstruerar lögnen innan vi skriver ned den och behöver därför inte redigera så mycket sen, säger Kajsa Gullberg.
Sanningen går snabbare att upprepa
I en uppföljande studie fick deltagarna skriva samma sanna respektive lögnaktiga berättelser flera gånger. Resultaten visade att antalet redigeringar minskade när sanna berättelser upprepades. Redigeringarna i de lögnaktiga texterna var däremot lika många eller fler vid upprepning.
En förklaring kan vara att en sann berättelse bygger på faktiska minnen och därför blir lättare att återge varje gång den upprepas. En lögn kräver däremot att både det verkliga händelseförloppet och den tidigare versionen av lögnen hålls i minnet för att berättelsen ska förbli konsekvent, vilket gör processen mer krävande och tidsödande.
Mer tveksamhet vid tal
Studien visade också att lögner i tal innehöll färre tvekande pauser som ”eeh”. Men vid längre pratande ökade däremot antalet fyllda pauser i lögnaktiga berättelser.
– En lögn är mer energikrävande och kräver kontroll, vilket kan ge utslag i hur vi pausar. Tvekan kan uppfattas som osäkerhet, därför känns det kanske bättre att prata på när man ljuger, säger Kajsa Gullberg.
Möjligt verktyg för rättsväsendet
Trots att forskningen visar på tydliga avvikelser betonar Kajsa Gullberg att det ofta är mycket svårt att avgöra om någon ljuger. Även personer som tränats i att se vissa språkliga markörer i tal identifierar bara omkring 50–60 procent av lögnerna korrekt.
– Men kunskapen om hur skrivprocesserna ser ut kan ändå bidra till att man i forensiska sammanhang får ytterligare ett verktyg att identifiera om något avviker från det vanliga i sin språkproduktion. Sammantaget pekar min avhandling på att skrivprocessen är ett lovande område att fortsätta utforska när det kommer till lögner, säger Kajsa Gullberg.
Avhandling:
Language Production and Deception. Explorative experimental studies on deception as a constrain during spoken and written narratives, Lunds universitet.
