För att vi ska hålla balansen ska mycket stämma. Inneröron och ögon behöver skicka rätt signaler till hjärna och hjärnbark. Det krävs god motorik, bra känsel – särskilt i fötterna – samt en frisk hjärna. Att rubbningar kan uppstå är inte konstigt, men hur ska de botas?
Människors fotsulor är ganska små – ändå räcker ytan som stöd för balansen, åtminstone så länge vi är unga och våra muskler och leder fungerar bra. Att kroppen faktiskt faller lite framåt varje gång vi tar ett steg är inte heller ett problem så länge vi är friska. Vi ramlar inte i backen för det.
Balanssinnet definieras som förmågan att hålla oss upprätta i förhållande till gravitationen, eller tyngdkraften. Men har vi verkligen ett balanssinne, eller är det mer komplicerat?
Balansen – flera sinnen samarbetar
Tatjana Tomanovic är anknuten forskare vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik vid Karolinska Institutet. Hon svarar ”nja” på frågan om vi har ett balanssinne.
– För mig är balanssinnet snarare ett system, där flera sinnen och organ samarbetar. Det viktigaste balansorganet är hjärnan som sammanställer alla signaler från ögon, öron, känsel, leder och muskler, säger hon.
När våra sinnen och organ inte kan samarbeta blir det plötsligt väldigt uppenbart att balanssystemet är rubbat. Vi kan till exempel bli snurriga eller få svårt att lösa kognitiva uppgifter samtidigt som vi går.
Det så kallade balansorganet i innerörat, eller ”det vestibulära systemet” som det också heter, skickar kontinuerligt signaler till hjärnan om var kroppen befinner sig i förhållande till omvärlden.
Kristaller i innerörat känner lutning
Det vestibulära systemet kan känna av jordens gravitation och hur vi rör oss i förhållande till den. I slutet av innerörats båggångar finns ett membran som skickar signaler till hjärnan om hur mycket vår kropp accelererar. Systemet kan också känna av lutning, via små kristaller eller stenar, som vilar i en geléartad substans.
– När man lutar på huvudet drar kristallerna åt ena hållet, som i sin tur drar på innerörats hårceller i en viss riktning – på så vis får hjärnan information om hur mycket huvudet lutar, förklarar Tobias Wibble, läkare och postdoktor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
Bild: Ethan Hoover, Unsplash
Att vi kan bli snurriga när vi åker på en skumpig bilväg eller karusell kan, enligt Tobias Wibble, förklaras av att signalerna från innerörat har hamnat i otakt med andra signaler som skickats till hjärnan via synen.
– Sinnena behöver tala samma språk, annars blir vi yra och får åksjuka, förklarar han.
Balansen behöver utmanas
Men när åksjukan och illamåendet har försvunnit tänker vi inte längre på balansfunktionen. Så är det med balansen, så länge allt är i ordning lägger vi inte märke till den.
För att utveckla balansen utöver det normala, till exempel lära sig att gå på lina, krävs ändå motorisk övning. Men det man kanske inte tänker på är att också helt vanlig vardagsbalans kräver fysisk träning.
– Barn tränar ju sin balans hela tiden i leken. De provar saker och ligger lite på gränsen för vad de klarar av. De ramlar – och det är bra, för det är så balansen byggs upp, säger Erika Franzén, professor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet.
Att man måste utmana balansen blir tydligt vid skador, sjukdomar som påverkar motoriken – och hög ålder. En del som upplever sviktande balans, kanske på grund av utslitna knäleder eller svaga muskler, blir överdrivet försiktiga. Men eftersom balans är en färskvara är passivitet helt fel strategi.
– Så fort vi börjar begränsa oss och röra oss mindre blir vår balans sämre. Till sist blir vi ostadiga – och då måste vi börja fokusera på att hålla balansen, tänka på den, säger Erika Franzén.
Kristallsjukan rubbar balansen
En motorik i toppskick är bra, men den skyddar inte mot alla balansrubbningar. En sak som kan hända är att de små stenarna i innerörat lossnar och sprider sig från hinnsäckarna till båggångarna, där de uppfattas som främmande. Åkomman kallas kristallsjuka, eller godartad lägesyrsel – och är ett ofarligt tillstånd som ger yrsel om man ändrar läge på huvudet.
– Om stenarna hamnar fel kan kroppen misstolka gravitationssignaler. Varje gång man lägger sig ned eller ändrar läge kommer yrseln, säger Tatjana Tomanovic.
För att fastställa diagnosen krävs, förutom yrsel vid lägesändring, även att ögonen rör sig på ett specifikt sätt. Kristallsjuka är relativt vanligt – och ju äldre man blir desto vanligare blir det.
– En svensk studie säger att var tionde person över 75 år drabbas, säger Tatjana Tomanovic.
Yrsel kan försvinna av sig själv
Tillståndet är inte lika besvärligt för alla. Många blir av med yrseln av sig självt, andra kan bli hjälpta genom tips på hur de ska vrida huvudet för att stenarna ska flytta på sig. Det sägs också att stenar på villovägar löser upp sig efter två till tre veckor oavsett om man får behandling eller ej, men det stämmer inte alltid, berättar Tatjana Tomanovic, som träffar och hjälper de allra svåraste fallen av kristallsjuka.
– Genom att placera patienterna i en stol, som kan rotera 360 grader, kan jag lättare undersöka dem. Det är också lättare för patienterna att utsätta sig för olika positioner, så att jag kan flytta kristallerna från båggångar till hinnsäckar, säger hon.
Den här behandlingen är nästan alltid effektiv, berättar hon.
– Ofta hjälper två behandlingar med tio minuter emellan. Men det finns de som behöver komma fler gånger.
Ibland svårt hitta orsak till yrsel
Det händer också att Tatjana Tomanovic inte hittar några lösa stenar hos patienterna. Då är det inte kristallsjuka utan någonting annat som har orsakat yrseln. Ibland rör det sig om funktionell yrsel, även kallad fobisk yrsel.
– Om man får kristallsjukan om och om igen kan man bli rädd och utveckla en slags fobi, förklarar hon.
Yrsel kan också vara ett symtom på psykiska besvär, som panikångest, långvarig stress eller utmattningsdepression.
Om innerörat efter undersökningar visar sig vara friskt, står vården mer eller mindre handfallen, berättar Tobias Wibble. Vid många yrseltillstånd – eller sviktande balans – går det inte att peka ut ett enskilt organ som boven. Runt hälften av alla patienter som kommer till akuten med yrsel får inte någon tydlig förklaring till varför det snurrar. En del av patienterna kommer så småningom att undersökas av Tobias Wibble.
– Jag träffar ofta patienter med långvariga problem med yrsel eller ostadighet, som har varit hos många läkare och inte fått ett bra svar. Jag skulle vilja ge dem en förklaringsmodell till varför de mår som de gör, säger han.
Synen kan spela roll för yrsel
Kanske går det att förklara fler yrseltillstånd om man utöver innerörat också tittade närmare på patienternas syn, tror han.
En patientgrupp som kan känna sig yra, trots att de varken åker karusell eller bil på en skumpig väg, är personer som har fått ett slag mot huvudet och fått en hjärnskakning.
– En del av dem får långvariga problem med att vistas i röriga miljöer, så kallat ”supermarket syndrome”. Vissa av dem kan inte träffa vänner och blir väldigt isolerade, säger han.
Att en del av dessa yrselpatienter så småningom får psykiatriska diagnoser behöver inte vara helt fel, att ha yrsel kan tära på psyket i längden.
Yra känsligare för rörelser i synfältet
Men vad är egentligen förklaringen till att det inte vill sluta snurra? När Tobias Wibble undersökte patientgruppen upptäckte han att deras ögonrörelser var mer känsliga för rörelser i synfältet.
– Vi såg att ögonen rörde sig snabbare, så någonstans i hjärnstammen processas rörelseinformationen som starkare, säger han.
Bild : Denys Argyriou, Unsplash
Hans hypotes är nu att hjärnstammen hos dessa yrselpatienter tar in intryck via synen alldeles för ofiltrerat.
– I vanliga fall har vi människor ett slags bromssystem för våra ögonrörelser, vår hypotes är att bromsen är skadad, att den visuella rörelseinformationen fortleds in i hjärnstammen utan broms och leder till ökad känslighet för rörelse, säger han.
Synterapi kan hjälpa mot yrsel
Redan i dag kan patientgruppen få hjälp i form av synterapi, som går ut på att de exponeras för olika typer av rörelser på ett kontrollerat sätt. Nu hoppas Tobias Wibble också på en annan experimentell metod, galvanisk vestibulär stimulans, GVS, där man stimulerar det vestibulära systemet hos patienterna med svag elektrisk ström via elektroder bakom örat.
– GVS ger nonsens-signaler. Hjärnan förstår inte vad som händer men man har sett vid andra tillstånd att signalerna bidrar till plasticitet i hjärnan, så patienterna blir mer mottagliga för rehabilitering – men detta har inte utvärderats på visuell yrsel än, säger han.
Som om rätt input från syn och inneröra inte vore nog – för att hjärnan ska veta var kroppsdelarna befinner sig i förhållande till rummet är även känseln viktig. Om känselnerverna är skadade, till exempel i fotsulorna, så kallad perifer neuropati, får hjärnan sämre feedback. Perifer neuropati kan på sikt drabba personer med diabetes.
Hjärnan viktig för balansen
Även hjärnan måste ha förmågan att sortera och processa de nervsignaler som sinnesorganen skickar in.
– Många neurologiska sjukdomar innebär svårigheter med hjärnans processande – du får in information, men kan inte riktigt hantera den. Det här kan man se vid bland annat Parkinsons sjukdom, förklarar Erika Franzén.
Vid Parkinsons får man problem med att bearbeta nervsignaler i de basala ganglierna.
– Motorkommandona från hjärnan blir också lite strypta. Känslan är att man tar lika stora steg som vanligt, fast man inte gör det. Det påverkar balansen och gör att man inte blir lika stabil. Eftersom balansreaktionerna dessutom tar längre tid hinner man inte alltid fånga upp sig om man halkar till, säger Erika Franzén.
Hon menar att också kognition, tankeprocesser, har betydelse för balansförmågan.
– Om vi inte fokuserar nog på vår gång utan tittar ner i mobiltelefonen och tänker på andra saker är vi inte lika uppmärksamma på hinder. Detta är mer uppenbart om man är äldre eller har en neurologisk sjukdom, säger hon.
Tränar balans i hinderbanor
Erika Franzén har tagit fram ett gruppträningsprogram vid Parkinsons, som går ut på att träna koordination, balansreaktioner samt sensoriska och kognitiva processer.
– Vi bygger upp träningen kring hinderbanor. De får gå på olika underlag, så de utmanar olika sensoriska input. De får bära på en boll, som skymmer synen – och bolla med en boll så att fokus tas från balansen.
Allt eftersom programmet fortskrider blir uppgifterna svårare.
– Ett sätt att göra det svårare är att lägga på kognitiva och motoriska uppgifter så att man måste göra flera saker samtidigt, vilket också livet kräver, säger hon.
Flera av hennes studier har visat positiva resultat på gång och balans – och förmågan att göra två saker samtidigt. Men i den senaste studien, på personer med mild Parkinsons sjukdom syntes inga signifikanta gruppskillnader mellan de som fått balansträningen och de som inte fått det.
Balansträning ska individanpassas
– Det är givetvis lite frustrerande, säger hon. Men det vi ser är att vissa blir bättre av träningen men inte alla – och det visar på att vi behöver individanpassa träningen mer. Träning är ingen one-size fits all, säger hon.
Just nu anpassar hon programmet för att också fungera för personer med multipel skleros.
– Vi försöker i träningen utmana deras balans i realistiska miljöer, hitta övningar där de kan utmana sin balans under kontrollerade former – ibland handlar det om att bygga upp självförtroende, säger hon.
Risken att ramla finns ju, men den risken måste man ibland ta.
– Det gäller att vara realistiskt rädd för att falla, säger hon.
Tre knep för ökad balans
Källa: Erika Franzén, Yrselcenter.se
1
Utmana dig
Ut och rör på dig, gå på olika underlag, till exempel i skogen där man måste lyfta på fötterna. Träna hjärnan samtidigt som du går – rabbla upp vad du åt till lunch förra veckan, gör en räkneövning eller diskutera med en vän – ockupera hjärnan.
2
Använd känseln
Beröring ger extra referenspunkter för balansen. Det kan därför hjälpa att nypa dig i örsnibben, ha händerna på midjan eller hålla handen på ett yttre föremål.
3
Lita på autopiloten
Balanssystemet fungerar i grunden automatiskt. Vissa patienter kan uppleva ökade ostadighetskänslor av att medvetet fokusera på kroppens balanssignaler vilket kan ge känslan att man ständigt behöver korrigera sin hållning för att inte tappa balansen.
Mycket tidiga aborter, där ultraljud inte använts för att bekräfta graviditeten, är både säkra och effektiva. Det visar en stor studie från bland annat Karolinska institutet.
Förra året gjordes 35 550 aborter i Sverige. De flesta genomfördes före slutet av den sjunde graviditetsveckan.
Vid en medicinsk abort används läkemedel för att avsluta graviditeten, men ofta avvaktar vården med behandlingen till dess att graviditeten kan ses med vaginalt ultraljud. Detta för att utesluta utomkvedshavandeskap, som innebär att embryot växer utanför livmodern. Vid utomkvedshavandeskap, som kan vara livshotande för kvinnan, används inte medicinsk abort.
Många vet om graviditet före ultraljud
Med ultraljud går en graviditet att se i femte eller sjätte veckan, men kvinnor vet ofta mycket tidigt att de är gravida.
– En majoritet vet också om de vill avsluta graviditeten och vill då gärna att det ska ske snarast, säger Karin Brandell, gynekolog vid Karolinska universitetssjukhuset och doktorand vid Karolinska institutet.
Forskare har nu undersökt om mycket tidig abort är lika säker och effektiv som om den görs vid ett senare tillfälle. Tidigare studier har gett motstridiga resultat.
Mycket tidig abort är säker
I studien ingick drygt 1500 kvinnor vid 26 kliniker i nio länder. De lottades till att antingen vänta till tidpunkten då graviditeten kunde ses med ultraljud eller göra en tidig abort i vecka 4–6. Båda grupperna fick samma läkemedel, mifepriston och misoprostol.
Vid studiens start hade alla deltagare max sex veckors graviditet och inga symtom på utomkvedshavandeskap, som även kallas ektopisk graviditet. I båda grupperna uttryckte kvinnorna en önskan om att göra aborten så snart som möjligt.
– Den mycket tidiga medicinska aborten var lika effektiv och det var säkert att göra en sådan, även vid en odiagnostiserad ektopisk graviditet, säger Kristina Gemzell Danielsson, professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet.
Likvärdig med standardbehandling
Bland gruppen som fick vänta längre på aborten var behandlingen ofullständig i 4,5 procent av fallen och kompletterades då med så kallad skrapning. I gruppen med tidigare medicinsk abort behövde färre avsluta graviditeten genom skrapning. Kvinnorna rapporterade även mindre smärta och blödning.
Rätten till abort är inte bara en medicinsk fråga, konstaterar forskarna. I till exempel USA är ingreppet en omdebatterad politisk fråga.
– I Sverige kan kvinnan vid en misslyckad tidig abort göra om den en vecka senare. Men en kvinna i Texas, där gränsen går vid sex veckor, har inte den möjligheten. Därför var det viktigt att visa att tidig abort är likvärdig med dagens standardbehandling vid senare graviditet, säger Karin Brandell.
Längre varselperioder ger anställda bättre chanser att få nya jobb, men en baksida är minskad produktivitet fram till uppsägningen. Det visar en studie vid Stockholms universitet.
I många länder finns krav på obligatoriska varsel om ett företag planerar att minska personalstyrkan. Tanken är att informera anställda i god tid och dämpa effekten av plötsliga uppsägningar.
I en studie undersöker forskare vid bland annat Stockholms universitet hur en policy som obligatoriska varsel fungerar på arbetsmarknaden.
Påverkar motivationen
Syftet med ett varsel är att ge medarbetare tid att förbereda sig för en kommande uppsägning. De kan då börja söka nytt jobb medan de fortfarande är anställda, något som minskar risken för långvarig arbetslöshet.
Enligt forskarna är det oftast mer effektivt att söka nytt jobb medan man är anställd.
– Arbetstagare får bättre jobb, tjänar högre löner och undviker långa arbetslöshetsperioder. De som söker jobb medan de är arbetslösa möter däremot utmaningar som stigman på arbetsmarknaden och en press att acceptera sämre erbjudanden, säger Arash Nekoei som forskar om arbetsmarknadsekonomi vid Stockholms universitet.
Men en policy som varsel kommer också med avvägningar och en del nackdelar.
– Å ena sidan kan det ge produktivitetsvinster att låta arbetstagare söka jobb medan de är anställda, eftersom de hittar jobb som bättre matchar deras kompetens. Å andra sidan kan arbetstagare som vet att de kommer att sägas upp bli mindre motiverade, vilket leder till lägre produktivitet, säger Arash Nekoei.
Sämre produktivitet
Forskarnas resultat visar att medarbetare som får en längre varselperiod inte bara får en längre förvarning, utan även större avgångsvederlag.
En annan upptäckt är att anställda som varslas, inte oväntat, blir mindre produktiva under sin varselperiod. Varsel kan också innebära att det tar längre tid att skilja anställda från jobb som inte är produktiva.
Trots att detta innebär en kostnad för samhället, överväger de totala fördelarna – som bättre jobbmatchningar och minskad arbetslöshet – kortsiktiga förluster av produktiviteten.
Avgångsvederlag kan vara effektivare
Enligt studien finns alltså fördelar med längre varselperioder, men det är inte en lösning som passar alla.
Vissa branscher, särskilt de som växer snabbt, kan anse att den sämre produktiviteten är för kostsam. För företag inom dessa sektorer kan det vara mer fördelaktigt att erbjuda avgångsvederlag snarare än varsel för att snabba på processen.
Studien är gjord av forskare vid Stockholms universitet, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering och Uppsala universitet.
Är det värt att arbeta 40 timmar i veckan? För vissa ger en ökad fritid tillräckligt med fördelar för att vilja jobba deltid, trots minskad lön. Nu ska forskare ta reda på vilka de exakta konsekvenserna blir för individ och samhälle.
I ett nytt forskningsprojekt strävar forskarna efter att fördjupa vår förståelse för hur arbetstagare påverkas när de aktivt väljer att minska sin arbetstid. Projektledaren Mimmi Barmark, universitetslektor och studierektor på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet, ser det frivilliga deltidsarbetet som ett viktigt forskningsämne. Resultaten från studien kan utgöra en grund för att forma morgondagens arbetsliv på ett mer hållbart sätt. Det räcker med att ta en titt omkring sig i vårt samhälle för att se dess potentiella relevans, menar hon.
– Dels är den arbetsrelaterade psykiska ohälsan ett stort problem, med stress och utbrändhet. Många mår väldigt dåligt. Dels lever vi i en del av världen där överkonsumtion bidrar till att förstöra planeten. Det är förstås lockande att tänka att frivilligt deltidsarbete skulle kunna vara en del av lösningen på båda dessa problem.
Alla har inte behov av deltidsarbete
Forskningsprojektet handlar inte om att utröna huruvida deltidsarbete är bra eller dåligt. Verkligheten är mer komplicerad än så, påpekar Mimmi Barmark. Mer fritid låter naturligtvis lockande för många, men det är inte alla som är i behov av det, och beroende på yrkets lönenivå är det inte alla som skulle ha råd med det heller.
– Vi utgår från att det beror på många saker, ekonomisk sits, familjesituation med mera. Frågan är snarare vilka individer som kan gynnas av det och på vilka sätt, säger Mimmi Barmark.
En faktor som också spelar in är hur man ser på livet och vilken betydelse man vill att ens jobb ska ha.
Yngre värdesätter flexibel arbetstid
– Det verkar som att särskilt den yngre generationen har andra värderingar när det gäller arbete och balansen mellan jobb och fritid. De vill inte definieras av sina jobb, och värdesätter till exempel flexibla arbetstimmar och möjligheten att jobba hemifrån.
Sedan lagen om 40 timmars arbetsvecka infördes 1973 har flera förslag om sänkt generell normalarbetstid lagts fram från olika håll, till exempel 35 timmars arbetsvecka eller sex timmars arbetsdag. Men även om dessa idéer är besläktade skiljer de sig åt på flera sätt från individuellt och frivilligt valt deltidsarbete.
– Om alla går ner i tid så blir ingen avvikande som väljer att självmant göra det, deltidsarbetarna missar inget av det sociala på arbetsplatsen och arbetsgivaren står här för kostnaden. Det finns egentligen inga direkta nackdelar för arbetstagaren i den situationen. De blir mer utvilade, får mer tid över till fritidsaktiviteter och att umgås med sina barn samtidigt som de bibehåller sin lön, säger Mimmi Barmark.
Deltidsjobb kan ge utanförskap
När det gäller frivilligt deltidsarbete är det i stället arbetstagaren som får betala för beslutet att gå ner i tid, både i lön – vilket även medför lägre pension – och att gå emot normen och vara avvikande på jobbet. Den som går ner i tid med 20 procent missar trots allt lika mycket av de sociala interaktionerna med kollegorna, vilket kan leda till en känsla av utanförskap.
Beroende på arbete kan en arbetstidsförkortning också innebära att man bara får mer att göra på mindre tid, vilket skapar mer stress.
Jörgen Larsson, sociolog och senior forskare vid Chalmers tekniska högskola, har gjort flera studier på ämnet. Studierna tog avstamp i Göteborgs stads beslut 2015 om att införa en utvidgad deltidsrätt för sina anställda, det vill säga att den lagstadgade rätten för småbarnsföräldrar och studerande utvidgades för att ge även övriga anställda möjligheter att gå ner i arbetstid, oavsett motiv.
Positivt med minskad arbetstid
– De som valde att gå ner i tid kunde delas in i tre kategorier. De som gjorde det av hälsoskäl, för att de inte orkade med heltid. De som gjorde det för att få mer tid till att umgås med sina barn eller till exempel ta hand om sina föräldrar. Och så de som ville ha mer tid över till annat, till fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner, säger Jörgen Larsson.
Bild: Kevin Laminto, Unsplash
Majoriteten av dem som valde att minska sin arbetstid upplevde positiva effekter, inklusive ökad fritid, ökad energi och förbättrad hälsa. Det var dessutom inte bara arbetstagarna som såg fördelar.
– Även cheferna vi pratade med var positiva. De upplevde visserligen att de behövde pussla en del för att få ihop bemanningen, och det kunde också vara svårt att få till gemensamma möten för alla när folk är borta på olika tider, men i stort var de positiva.
Kortare arbetstid gav friskare personal
Bland annat såg man mindre sjukfrånvaro bland dem som gått ner i tid på grund av hälsoskäl. Men det finns fortfarande flera frågetecken gällande hur samhället påverkas i stort av olika former av arbetstidsförkortning. Viktiga områden att belysa är bland annat jämställdhet och konsumtionsmönster, men även samhällsekonomin. Till exempel kan en arbetstidsförkortning leda till minskade samhällskostnader genom att sjukfrånvaron minskar, men samtidigt kan det resultera i en potentiell nedgång i skatteintäkterna på grund av färre totala arbetade timmar.
Jörgen Larsson framhåller en annan väsentlig frågeställning kring arbetsmarknadens dynamik om utökade deltidsrättigheter implementeras på bredare basis:
– Det finns en farhåga om att det skulle kunna leda till brist på arbetskraft, att det helt enkelt inte går att täcka upp för alla som väljer att jobba deltid. Och det kan man ju föreställa sig, särskilt när det gäller till exempel lärare och vårdyrken där det redan nu är svårt att hitta tillräckligt med personal.
En allt äldre befolkning och global uppvärmning. Kombinationen riskerar leda till en kraftig ökning av sjukdomsfall där människor drabbas av allvarliga saltrubbningar i blodet. Det visar en studie från Karolinska institutet.
När natriumnivåer, det vill säga salthalten, i blodet sjunker uppstår så kallad hyponatremi. Det kan leda till illamående, yrsel, muskelkramper och i svåra fall även koma.
Forskare har upptäckt att risken för denna farliga saltrubbning ökar markant under dagar med höga temperaturer.
Äldre i riskzonen
En studie visar att kvinnor och äldre är särskilt utsatta. Exempelvis ökade risken för allvarlig hyponatremi tiofaldigt under värmeböljor bland personer som var 80 år eller äldre.
– Våra resultat visar att risken för allvarlig hyponatremi är stabil mellan 10 minusgrader och 15 plusgrader, men ökar kraftigt vid temperaturer över 20 grader, säger Issa Issa, läkare och doktorand vid Södersjukhuset och Karolinska institutet.
Forskarna har använt en prognosmodell som tar hänsyn till en åldrande befolkning och ett antagande att medeltemperaturen ökar en eller två grader fram till år 2050. De upptäckte att sjukhusinläggningar till följd av rubbad saltbalans förväntas öka med 66 procent respektive 73 procent.
Ökad beredskap
Våra kroppar behöver natrium för att upprätthålla normalt blodtryck, stödja nervernas och musklernas funktion och reglera vätskebalansen i och runt våra celler.
– Kunskap om risken med höga temperaturer kan framöver komma att motivera adekvat information till befolkningen i stort men framför allt de institutioner som tar hand om våra äldre och sköra patienter, till exempel primärvården, geriatriken samt kanske framför allt våra äldreboenden, säger överläkaren och forskaren Buster Mannheimer.
Så gjordes studien
Studien genomfördes genom att länka miljontals natriummätningar och uppgifter om hela Stockholms vuxna befolkning till information om dygnsmedeltemperaturer under 14 år.
Under perioden noterades fler än 50 000 episoder med allvarlig hyponatremi.
Som nästa steg planerar forskarna att undersöka hur andra miljöfaktorer, exempelvis luftföroreningar, kan påverka risken för saltrubbningar och vätskebalans hos människor.
Intresset för att läsa minskar hos svenska ungdomar. Samtidigt finns en medvetenhet hos lärare om vikten av att väcka och bibehålla läslusten istället för att kräva den. Det säger forskare i pedagogik vid Linköpings universitet.
Dagens samhälle präglas av ett ständigt och snabbt flöde av textbaserad information.
– Den här hastiga strömmen kan lura oss att tänka att vi inte längre behöver ha en gedigen läskunskap eller en djupgående läsförståelse. Men jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. För att kunna navigera i det här textbaserade samhället behöver vi det mer än någonsin, säger Maritha Johansson, forskare inom pedagogiskt arbete med inriktning mot språk- och litteraturdidaktik vid Linköpings universitet.
De nya AI-tiderna kräver också en hög förmåga till analytiskt tänkande. Den förmågan ges via läsning, säger Maritha Johansson.
– Vi behöver kunna skilja på vad som är sant och falskt. Läsning är ett sätt att träna vår kognitiva förmåga till analys på olika sätt. Litteraturen kan vända på perspektiven så vi får se saker från lite olika perspektiv.
Tvång kan döda lust
En studie som Maritha Johansson och en forskarkollega har gjort visar att lässuget försvinner i högstadiet. Det minskade intresset beror, enligt studien, på att andra fritidsintressen blir viktigare, att nya kompisar dyker upp och att det inte längre anses vara coolt att läsa.
En del elever säger även att det sjunkande intresset beror på att skolan har tvingat dem att läsa böcker som de själva kan uppleva som tråkiga och ointressanta. Resultaten är dock inte entydiga. Vissa elever säger att tvånget har gjort att de har fått upp ögonen för litteratur som de troligen inte själva hade hittat.
– Tvånget att läsa viss litteratur samt att lära sig analysverktyg för att få en fördjupad förståelse för litteraturen kan ta död på lusten. Samtidigt är det viktigt att skolans litteraturundervisning tillför perspektiv som man inte får med sig vid egen läsning, säger Maritha Johansson.
Utmaning för lärare
På lärarutbildningen diskuteras ofta hur lärare skapar en balans mellan läsglädje och skolans krav, säger Simon Wessbo, också forskare inom pedagogiskt arbete med inriktning mot språk- och litteraturdidaktik vid Linköpings universitet.
– Det är lätt att fokusera på bedömning och kunskapskrav, något som inte ökar det kreativa tänkandet eller skapar lust. Tvärtom finns en risk att det blir instrumentellt.
Lärare bör visa bredden och kraften med läsningen, fortsätter Simon Wessbo. Det kan handla om sådant som att läsning är viktigt för ordförståelsen, men också om att läsning har en förmåga att skapa ro och inre processer.
– När man läser tyst för sig själv startar ett inre skapande och det är något som är psykologiskt viktigt i barnets och ungdomens utveckling, både som elev och samhällsmedborgare, säger Simon Wessbo.
Rester från dödsritualer ger inte bara insikt i hur människor har sett på döden, utan avslöjar också mycket om deras liv. Det säger Alison Klevnäs, forskare i arkeologi vid Stockholms universitet.
– Hur människor har behandlat sina döda säger väldigt mycket om hur de såg på livet, vad de värderade högt i sina liv och vem de brydde sig om, säger Alison Klevnäs.
Hon är arkeolog och särskilt intresserad av gravar och begravningsritualer i norra och västra Europa från romarrikets slut och fram till slutet på vikingatiden.
Vad är den största skillnaden i hur man begravde då och nu?
– Lite generaliserat skulle man kunna säga att det fanns en större variation förr i hur man begravde sina döda. Vissa begravdes direkt i jorden, andra i kistor. Vissa hade med sig saker, andra begravdes tomhänta. Vissa kremerades, andra inte.
Framför allt begravdes inte alla människor, fortsätter Alison Klevnäs.
– Fram till slutet av vikingatiden i Sverige var det en stor del av befolkningen som inte begravdes alls. Främst är det barn och unga som saknas, men kvinnor är också underrepresenterade i gravfynden. Det verkar som om det bara är de med en särskild roll i samhället som fått en officiell begravning.
Varför fick bara de med en särskild roll en officiell begravning?
– Fynden i olika gravar tyder på att man framför allt begravde personer på ett formellt sätt om de hade en betydelse för samhället de levde i även efter döden. Deras gravar uppfördes då synligt i landskapet, kanske för att markera deras fortsatta närvaro. Bara personer som hade den rollen begravdes på ett sätt som är synligt för oss i dag när vi tittar på gravskick.
Alison Klevnäs poängterar att förlusten av andra döda självklart måste ha varit lika smärtsam.
– De personer som inte fick en begravning var kanske inte lika användbara som döda för resten av samhället, inte lika offentliga. Under järnåldern begravdes till exempel spädbarn ibland inne i hemmet, under golvet. Det tyder på att sorgen över ett barn kan ha setts som en privat sorg snarare än en offentlig tilldragelse.
Annan syn på kvarlevor
En annan skillnad, enligt Alison Klevnäs, är att man inte hade samma syn på gravfrid under förhistorisk tid som man har i dag. I Skandinavien sågs de dödas ben som ett kraftfullt material som kunde användas på olika sätt. Vid äldre kremering brann ben inte upp.
– Kremerade ben kan hittas på boplatser och i byggnader, platser vi idag inte uppfattar som gravar. Det visar att människor har haft ett annat sätt att se på döda kroppar än vi har idag. Det tycks inte har funnits en klar åtskillnad mellan platser som var till för de levande och platser för de döda.
Bild: Beth Macdonald, Unsplash.
Numera tänker arkeologer mer än tidigare på döden som en social process och tiden som den processen tar, säger Alison Klevnäs.
– Den döde försvinner inte med en gång utan det sker en gradvis distansering från de levandes sociala värld. Den sociala döden sker inte på ett ögonblick. Det tar tid att utföra dödsritualer och att låta de döda gå in i sina nya roller.
Vad kan vi som lever nu ta till oss av det?
– Att det är viktigt att sorg får ta tid, att det får ta tid att säga adjö. Genom studier av äldre gravskick drar vi slutsatsen att det i äldre tider fanns en större närhet till döden, även efteråt. Vi tror att man i större utsträckning hade minnesdagar för den döde, som påminner om dagens födelsedagar. Därför tror jag att högtider som Allhelgona har en väldigt viktig roll för oss i dag, en gamla själars dag då vi tänker på de döda och minns.
Upp till var tredje kvinna i fertil ålder lider av så allvarliga premenstruella störningar att det påverkar arbetsliv, relationer och långsiktig hälsa. Det visar en av få studier om hur PMS drabbar kvinnors liv.
Premenstruella störningar* drabbar väldigt många kvinnor, men är underdiagnostiserade och fortfarande tämligen outforskade tillstånd. Det beror på att de ofta faller mellan stolarna, förklarar Donghao Lu, forskare vid Karolinska Institutet och ansvarig för studien Påverkan av premenstruella störningar på kvinnors hälsa och arbetsliv.
– PMD ligger i gränslandet mellan biologi och psykologi, vilket gör att gynekologer skickar patienterna till psykiatrin och psykiatrin skickar dem till gynekologen och ingen har den fulla bilden, säger Donghao Lu.
Men nu lägger hans forskning nya pusselbitar till förståelsen av PMD. Bland annat genom att använda det svenska patientregistret, vilket gör det möjligt att följa patienter över tid. Datan, som är anonymiserad, kommer från patientjournaler från både specialistsjukvården och primärvården.
– Vi får veta när kvinnorna diagnostiserades med PMD och kan sedan följa dem framåt och se vad som händer med deras hälsa.
PMS kan innefatta något eller några av symptomen nedan. För att få diagnosen PMDS måste patienten uppleva minst fem av symptomen, varav minst ett ska vara bland de fyra översta.
Nedstämdhet
Irritabilitet och lättretlighet
Oro och ångest
Snabba humörsvängningar
Koncentrationssvårigheter
Trötthet
Sömnstörning
Ökad hunger och sötsug
Känsla av kontrollförlust
Spända eller svullna bröst
Minskat intresse för dagliga aktiviteter
Man vet inte vad PMD beror på. Det handlar dock inte om hormonrubbningar utan om en onormal reaktion på normala hormonförändringar. Symptomen försvinner efter klimakteriet, men kvinnor med PMD kan också uppleva större besvär under klimakteriet.
Källa: 1177.se och internetmedicin.se
Svår PMS hamnar under radarn
Eftersom PMD är underdiagnostiserade tillstånd kompletterar Donghao registerstudien med data från den stora webbaserade enkätstudien LifeGene där deltagarna under flera år besvarade en massa frågor om sin hälsa, bland annat frågor om symptom under menscykeln. Av svaren kan man utläsa att långt fler kvinnor lider av PMD än dem som fått en diagnos.
– Det är svårt att få fram riktigt bra data, men från den bästa vi har kan vi säga att 20–30 procent av kvinnorna i fertil ålder har PMD och cirka 5–8 procent har den allvarliga formen PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom).
Det finns litteratur som menar att siffran är så hög som 70–90 procent, men att ha upplevt symptom under menscykeln är inte detsamma som att ha en sjukdomsbild, förklarar Donghao.
– När vi talar om PMD menar vi så pass allvarliga symptom att det påverkar kvinnornas liv i väsentlig grad.
Exempel på detta är när symptomen påverkar möjligheten att arbeta eller att upprätthålla relationer.
Vanligare med separation, smärta och utbrändhet
– Vi har inte den fulla bilden ännu, men vi har data som styrker att kvinnor med PMD löper 40 procent större risk att bli sjukskrivna, för utbrändhet, smärtbesvär eller annat.
Eftersom PMD ofta är förknippat med humörsvängningar, ångest eller nedstämdhet kan besvären påverka relationer både på jobbet och hemma. Den aktuella studien har också kunnat visa på en ökad risk för de här kvinnorna att separera från sin partner.
– Betryggande nog har de inte problem att gå in i en ny relation, säger Donghao.
Ökar PMD risken för högt blodtryck?
Tidigare forskning har kunnat belägga långsiktiga hälsokonsekvenser av PMD. En amerikansk studie exempelvis visar på ökad risk för högt blodtryck. Det kan i sin tur öka risken för hjärt- och kärlsjukdom, vilket den pågående svenska studien undersöker just nu.
– Om vi kan identifiera de här kvinnorna tidigare och hjälpa dem tidigare kan vi förebygga allvarliga hälsokonsekvenser.
I dagsläget finns ingen behandling som ger hundraprocentigt resultat. Mildare PMD kan behandlas med kostanpassningar, motion och exempelvis yoga. Svårare tillstånd behandlas med antidepressiva så kallade SSRI- preparat, men det fungerar bara i cirka 50 procent av fallen.
– Därför säger jag att medvetandegörande är det viktigaste. Arbetsgivare behöver tillåta anpassningar av arbetet, exempelvis andra typer av arbetsuppgifter eller hemarbete under de dagar som kvinnorna har symptom, säger Donghao.
Ett svårt sjukdomsbesked drabbar hela familjen. Nu visar en studie från Stockholms universitet att risken för psykisk ohälsa ökar om en syster eller bror drabbas av cancer.
Bandet till ett syskon är ofta den längsta relationen vi har i livet. Den kan innebära både glädje och svårigheter.
Forskare vid Stockholms universitet har nu undersökt om en cancerdiagnos hos ett vuxet syskon kan förutsäga psykiatrisk sjukdom hos det andra syskonet. I analyserna har forskarna vägt in en mängd faktorer som kan spela in, till exempel kön, ålder, utbildning, civilstånd eller hur nära syskonet man bor.
I studien har forskarna studerat en hel årskull som föddes 1953 och deras helsyskon. Detta för att undersöka hur syskon kan påverkas av en cancersjukdom.
– Vi såg att det finns en ökad risk att utveckla psykisk ohälsa efter att ett syskon fått en cancerdiagnos, säger Kristiina Rajaleid, forskare inom folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet.
Högre risk för män
Studien visar att män löper en något högre risk än kvinnor att drabbas av psykisk ohälsa när ett syskon drabbas av cancer. Hos kvinnor är däremot risken för sämre mående större om det är en syster som är sjuk, jämfört med en bror.
Ensamstående syskon löper även en högre risk för psykisk ohälsa. Däremot visar sig faktorer som ålder, utbildningsnivå och hur nära syskonet man bor inte spela någon roll.
Att förstå hur familjemedlemmars svårigheter påverkar vår hälsa är viktigt, inte minst inom vård och omsorg, menar forskarna. Där möter personalen inte bara patienter, utan också deras familjer som ofta bär på oro för sina anhöriga.
Kunskap kan bidra till bättre stöd
Studiens resultat kan bidra till att bättre stötta både patienter och deras anhöriga, menar Kristiina Rajaleid.
– Vi kan också alla tänka på att våra vuxna vänner och bekanta kan behöva lite extra stöd när deras nära och kära går igenom svåra tider – även om de själva inte direkt drabbas, säger hon och fortsätter:
– Trots att de känslomässiga banden till vår uppväxtfamilj ofta varar livet ut, har forskningen kring vuxnas familjerelationer mest fokuserat på den egna familjebildningen, alltså kärnfamiljen. Förutom de positiva saker vi får från våra familjerelationer, påverkas vi också när familjen drabbas av svårigheter.
Hoppa bungyjump, lyssna på true crime-poddar eller skrämmas av spöken under Halloween. Lagom farliga faror fyller en viktig funktion för både vuxna och barn. Det menar psykologiforskaren Per Johnsson vid Lunds universitet.
Rädsla är en av människans mest grundläggande känslor, vars egentliga funktion är att skydda oss från faror i omgivningen. Att söka sig bort från det som är farligt borde ju vara logiskt. Så varför dras vi då till skräckfilmer, krimpoddar och zombies?
– Det enkla svaret är att vi utsätter oss för fara för att lära oss handskas med den. Men det handlar också om att få tröst. När vi exempelvis ser en skräckfilm vet vi att det kommer en lösning. Man kan alltså se vårt behov av att bli skrämda som ett sätt att träna och göra oss förberedda, men med den tröstande vetskapen att allt kommer att bli bra till slut, säger Per Johnsson, forskare vid Institutionen för psykologi vid Lunds universitet.
Rädsla och stress samma sak
Rädsla kan kännas olika i kroppen. Men oavsett om du bränner dig på en platta eller blir skrämd av någon, går kroppen igenom samma process.
Läkaren Hans Seyle blev 1936 först med att etablera ett begrepp för den fysiologiska trestegsraket som kroppen går igenom vid stress eller rädsla. Begreppet kallas generellt anpassningssyndrom, från engelskans General Adaptation Syndrom.
– Det är faktiskt samma system som sätts i gång inom oss oavsett om vi är rädda för att bli slagna eller stressade över att missa ett tåg, säger Per Johnsson.
Flera faser vid rädsla
Den första fasen i Seyles modell kallas för alarmfasen. Vi har då identifierat ett hot och förbereder oss på kamp eller flykt. Hjärtat slår snabbare och pupillerna vidgas. Enkelt uttryckt går kroppens alarmsystem i gång och blir högre än den eftersträvansvärda så kallade homeostatiska nivån, det vill säga när vi känner oss lugna.
Om hotet kvarstår eller ökar hamnar kroppen i nästa steg, resistensfasen. Det innebär en ökad aktiveringsnivå. För att kroppen ska klara av dessa extra ansträngningar tas kraft från exempelvis matsmältning och immunförsvar.
– Det kan exempelvis handla om att du bor i ett flyktingläger utan livsdugliga förutsättningar eller att du är långvarigt sjuk. Att vara i den här fasen under en längre tid riskerar att ge allvarliga konsekvenser, exempelvis posttraumatisk stress, säger Per Johnsson.
Den tredje och sista fasen kallas för utmattningsfasen. Den infaller då kroppen slutar att fungera normalt och i stället drabbas av långvarig nedslitning och utmattning – i värsta fall döden.
– Den här modellen är applicerbar på all rädsla. Vi har först ett fysiologiskt sätt att ta hand om rädsla, därefter börjar vi använda olika försvarsstrategier, säger Per Johnsson.
Är det, ur ett psykologiskt perspektiv, farligt att vara rädd eller att bli skrämd?
– Det beror på hur länge du varit rädd och huruvida du har funnit tröst. Förintelseöverlevaren Viktor Frankel beskriver i sin bok ”Livet måste ha mening” hur han finner tröst i att försöka finna mening i det brutala livsöde som drabbat honom. Långvarig rädsla är alltid farlig men om vi kan finna tröst verkar vi på något sätt kunna stå ut, säger Per Johnsson.
Per Johnsson säger att olika människor har olika förutsättningar för att finna tröst. Ju mer tröst vi fått som barn, desto bättre rustade är vi för att hantera ett trauma senare i livet.
Svårt att värja sig mot diffusa hot
Sociologen Zygmunt Bauman argumenterar i boken ”Flytande rädsla” för att samtidsmänniskan lever i det som han drastiskt kallar rädslans tid. Enligt Bauman har de konkreta och livsfarliga hot som till exempel präglade en stenåldersmänniskas liv, som sökande efter mat eller värme, ersatts av ett mer diffust hotlandskap.
– Bauman menar att samtidens nyhetsklimat med ständiga uppdateringar gör att vi behöver förhålla oss till presumtiva risker och hot 24/7. Att livet i så hög grad präglas av konstant rädsla är enligt Bauman ett av vår tids stora problem. Denna flytande rädsla är på grund av sin diffusa form svår att värja sig mot, säger Per Johnsson.
Att söka sig till kontrollerad stress som att åka berg- och dalbana, eller att hoppa bungyjump, har ingen särskild effekt på vår långvariga hälsa. Däremot kan den leda till en förhöjd levnadskänsla, om än kortvarig.
– Många möter ju döden i en loop, alltså att vi i en berg- och dalbana känner att vi nästan dör. Känslan åtföljs av ett följer ett kraftigt adrenalinpåslag men själva upplevelsen gör varken till eller från för din hälsa. Det finns ingen forskning som visar att du mår vare sig bättre eller sämre i det långa loppet, säger Per Johnson.
Krimpoddar lockar kvinnor
En annan slags kontrollerad skräckupplevelse är att titta på en riktigt ryslig film eller lyssna på en krimpodd, som på senare år seglat upp på den mediala skräckscenen. Poddar om verkliga brott verkar i synnerhet locka kvinnliga mediekonsumenter.
– Vi kan se den här frågan i ljuset av att många kvinnor är utsatta för våld eller hot om våld. Dramaturgin i en krimpodd och inom deckargenren, som historiskt sett också haft fler kvinnliga än manliga läsare, är i regel uppbyggd som så att gärningspersonen åker fast. Det finns en lösning och i den en tröst och lättnad. Det är helt enkelt läkande, säger Per Johnsson.
Halloween tillfälle för svåra samtal
Per Johnson drar sig dock för att dra slutsatsen att den sortens terapeutiska effekt som krimpoddar kan ha, även gäller Halloween.
– Svaret är nej. Men jag hade nog önskat att det var så. Just Halloween är så kantad av kommersialism och plastiga kostymer att jag tvivlar på att barn alls kopplar ihop Halloween alls med död. Det är synd. Jag tror att vi haft mycket att vinna på att faktiskt låta våra barn förstå att vi inte är odödliga. Genom att prata om döden hjälper vi dem att förstå att livet har ett slut och att vi behöver ta vara på det och varandra, säger Per Johnsson.
Patienter som fått ett nytt hjärta kan få långvariga problem med smärta och trötthet, men också sämre psykiskt mående. Men forskning vid Lunds universitet visar att samtalsstöd för att hantera olika symtom kan göra stor skillnad.
Varje år får ett sextiotal svenskar med livshotande hjärtsvikt ett donerat hjärta. Under det första året efter transplantationen, då till exempel avstötning av det nya hjärtat är som störst, följs patienterna noga.
Efter ett år lever 95 procent av de hjärttransplanterade, och forskningen undersöker ständigt hur överlevnaden kan öka ytterligare. Mindre vanligt är dock forskning om eftervården, till exempel långsiktiga problem med olika symtom, återhämtning och livskvalitet.
Smärta och trötthet
Men nu har forskare i Lund följt en grupp patienter under fem års tid.
– Vi är med dessa studier först i världen med att följa patienternas långsiktiga smärta och övrig symtombörda efter hjärttransplantation, säger Anna Forsberg, professor inom transplantationsvård vid Lunds universitet.
Hon har varit handledare för de nya studierna som ingår i en avhandling av Marita Dalvindt, specialistsjuksköterska inom hjärtsjukvård.
Resultaten visar att det är vanligt med smärta 2–4 år efter ingreppet. Även andra symtom som trötthet, sömnstörningar, minskad sexlust och tremor, det vill säga darrningar, var vanliga.
Sämre psykiskt mående
48 hjärttransplanterade personer har följts från tiden före transplantationen till fem år efter den. I studien har forskarna utgått från patienternas egna, självskattade symtom.
Forskarna kunde se att de patienter som upplevde smärta före ingreppet inte var samma personer som hade smärta efteråt. De såg inte heller ett samband mellan dåligt psykiskt mående före och efter transplantationen.
– Det är vanligt att dåligt psykiskt välbefinnande hos den sjuka patienten förklaras av själva hjärtsvikten, men detta antagande kan vi sticka hål på med våra resultat, säger Marita Dalvindt, specialistsjuksköterska och doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet.
– Många mår dåligt psykiskt efteråt, under lång tid. Vi har sett att de med fler symtom efter transplantationen, det vi kallar en större symtombörda, också mår psykologiskt sämre, fortsätter hon.
Även långvarig smärta var vanligt och skapade dessutom grogrund för fler besvärande symtom. Även utan smärta ger många symtom ett sämre psykiskt mående, konstaterar forskarna.
Stöd för att hantera symtom
För att minska lidandet ville forskarna testa ett stöd för symtomhantering. 13 av de mest smärtpåverkade patienterna fick tre stödsamtal, som hade ett systematiskt och personcentrerat upplägg.
– Vi var tydliga i samtalen med vad vi skulle fokusera på, men i övrigt var samtalen väldigt öppna och fokuserade på patienternas egna berättelser, säger Marita Dalvindt.
Efter stödsamtalen uppgav patienterna att de nu, för första gången, hade fått berätta om hur de faktiskt mår och hur deras liv påverkats efter transplantationen.
Samtal stärkte patienterna
De berättade att de fått känna sig kompetenta och att de tagits på allvar, efter att under hela vårdtiden upplevt att bara deras fysiska hjärtstatus räknades. Efter samtalen blev de mer aktiva i sitt dagliga liv, stärktes i egenvård av symtomen och vågade ”trotsa” sina symtom mer än tidigare.
– Inom personcentrerad vård är partnerskapet centralt. Patienterna ska tas på allvar och deras erfarenhet och kunskap måste få räknas. I vissa fall kommer symtomen inte att försvinna, men vi har nu sett vad ett ganska enkelt stöd i symtomhantering kan göra för de här patienterna, säger Anna Forsberg.
Marita Dalvindts avhandling utgör sista delen av den så kallade SMATT-studien, Self Management After Thoracic Transplantation, som leds Anna Forsberg.
Under 2014-2024 har studien följt hjärt- och lungtransplanterade i deras mående såväl kroppsligt som mentalt. SMATT-studien har inte specifikt studerat varför smärta är så pass vanligt efter hjärttransplantation, utan tittat på en mängd olika besvär där smärta är en del.
Men det är välkänt inom transplantationsvården att den livslånga medicinering som krävs, bland annat för att det nya organet inte ska stötas bort, kan ge svåra biverkningar som exempelvis smärta.
Smärtan sitter ofta i armar, ben och fötter.
Sverige är första landet i världen att visa i en studie att målen för att stoppa hiv har nåtts.
– Denna framgång visar att Sverige är ledande i kampen mot hiv och att det är möjligt att nå de globala målen för att avsluta hiv-epidemin, säger Anders Sönneborg, forskare vid Karolinska institutet.
FN och världshälsoorganisationen WHO har satt upp mål för att komma till rätta med hiv-epidemin i världen, det så kallade 95-95-95-målet.
Det innebär att 95 procent av alla människor som bär på hiv-viruset ska ha fått en diagnos. Av dem ska 95 procent ha fått en behandling. 95 procent ska ha även ha omätbara virusnivåer i blodet efter behandling, något som minskar risken att andra ska smittas av sjukdomen.
Effektiv behandling i Sverige
De globala målen ska vara nådda under 2025, men en studie visar att Sverige redan nått dem.
– Detta är ett bevis på att det är möjligt att nå dessa högt uppsatta mål. Det visar att Sveriges infrastruktur för att hitta och behandla personer med hiv är mycket effektiv, säger professor Anders Sönnerborg vid Karolinska institutet.
Här är 96 procent av hiv-smittade personer diagnosticerade, 99 procent får behandling och 95 procent har virusnivåer som inte går att mäta.
– Det innebär att personer med hiv i Sverige har en livslängd som närmar sig den hos icke-hiv-infekterade och att de allra flesta av de diagnostiserade inte är smittsamma, säger Anders Sönneborg.
Studie har följt hiv-infekterade
I Sverige ingår nästan alla hiv-smittade personer i en särskild studiegrupp som följts sedan 2003. Biologiska data har analyseras med avancerade metoder i samarbete med Los Alamos National Laboratory i USA.
Men trots framgångarna finns fortfarande utmaningar. De rör till exempel sen diagnos, stigmatisering och inte minst bot av hiv.
– Forskningen runt bot av hiv har nu högsta prioritet, säger Anders Sönnerborg.
Enligt Anders Sönneborg visar studien att det går att komma till rätta med sjukdomen och spridningen.
– Vi arbetar nu med ett fjärde mål: att 95 procent av personer som lever med hiv i Sverige ska ha en god livskvalitet, säger han.
Jakten på dyrbara varor fick nordiska vikingar att ge sig ut på riskabla resor genom isiga vatten. Enligt en ny studie handlade de med elfenben från valrossar i avlägsna delar av Grönland, där de troligen även mötte ursprungsbefolkningar.
I det medeltida Europa fanns en enorm efterfrågan på lyxvaror. Bland annat var elfenben från valrossar populära.
Vikingarna spelade en viktig roll i handeln med elfenben. Det ledde till att nordbor utökade sitt jaktområde till norra Atlanten, till Island och sedan till Grönland för att leta nya källor till elfenben.
– Det som verkligen förvånade oss var att en stor del av det valross-elfenben som exporterades tillbaka till Europa kom från mycket avlägsna jaktmarker djupt inne i Högarktis, det vill säga norr om där tundran slutar. Tidigare har man alltid antagit att nordborna helt enkelt jagade valross i närheten av sina viktigaste bosättningar i sydvästra Grönland, säger Peter Jordan som är professor i arkeologi vid Lunds universitet.
Gammalt dna från valrossar
Forskarna har använt genetiska ”fingeravtryck” för att rekonstruera exakt varifrån föremålen från valrosshandeln kom.
– Vi extraherade gammalt dna från valrossar som samlats in på en mängd olika platser i Nordatlantens Arktis. Med denna information på plats kunde vi sedan matcha de genetiska profilerna för valrossföremål som grönlandsnordborna handlade med till Europa tillbaka till mycket specifika arktiska jaktmarker, säger Morten Tange Olsen, docent vid Globe Institute i Köpenhamn.
Valrossarnas mäktiga betar var eftertraktad handelsvara på medeltiden.
Seglingsrutter rekonstruerades
Men resultaten väckte en ny fråga. Fanns tillräckliga sjöfartskunskaper – och den teknik som krävdes –för att ta sig så djupt in i isfyllda arktiska vatten och hämta elfenben?
En av forskarna, Greer Jarrett, sökte svar på denna fråga på ett unikt sätt. Han rekonstruerade seglingsrutter och gjorde experimentella resor i traditionella klinkerbyggda norska båtar.
– Valrossjägarna gav sig förmodligen av från de nordiska bosättningarna så snart havsisen drog sig tillbaka. De som hade siktet inställt på de nordligaste trakterna hade ett mycket snävt säsongsfönster inom vilket de kunde resa upp längs kusten, jaga valross, bearbeta och förvara hudarna och elfenbenet ombord på sina fartyg och återvända hem innan havet frös igen, säger Greer Jarrett, doktorand vid Lunds universitet.
Möte mellan skilda kulturer
De avlägsna jaktmarkerna i Högarktis var vid den här tiden inte en tom polarvildmark. Här bodde Thule-inuiterna och eventuellt andra arktiska ursprungsbefolkningar, som också jagade valross och andra havsdäggdjur.
Den nya forskningen ger ytterligare bevis för den länge omdebatterade existensen av mycket tidiga möten mellan de europeiska nordborna och de nordamerikanska ursprungsbefolkningarna. Den bekräftar också att North Water Polynya, som är en enorm ”isvak” mellan Grönland och Kanada, var en viktig arena för dessa möten.
– Detta måste ha varit ett möte mellan två helt olika kulturella världar. Nordborna som bodde på Grönland hade europeiska ansiktsdrag, var troligen skäggiga, klädda i yllekläder och seglade i plankbyggda fartyg. De jagade valross vid fångstplatser med lansar med järnspetsar, säger Peter Jordan.
Inuiter hade avancerade redskap
Thule-inuiterna var däremot specialister på arktiska förhållanden och använde sofistikerade harpuner, som gjorde det möjligt för dem att jaga valross i öppet vatten. De bar troligen varma och isolerande pälskläder och hade mer asiatiska ansiktsdrag. De paddlade kajak och använde öppna umiakbåtar, som var tillverkade av djurskinn som spänts över ramar.
– Vi kommer aldrig att få veta exakt, men på ett mer mänsklig plan borde dessa möten i de vidsträckta och skrämmande landskapen väckt både nyfikenhet och fascination. Troligen uppmuntrade det till social interaktion, vilja att dela med sig och eventuella utbyten. Vi behöver göra mycket mer forskning för att förstå dessa interaktioner och motiv, särskilt ur ett urfolksperspektiv såväl som ett mer ”eurocentriskt” nordiskt perspektiv, avslutar Peter Jordan.
Är det en bra eller dålig idé att straffa unga som begår brott hårdare? Det beror på syftet. Kriminologen Olof Bäckman undersöker straffets konsekvenser – och vad som bäst förhindrar ny brottslighet.
Vilket är bäst – fotboja eller fängelse? Kort eller lång inlåsning? Olof Bäckman är professor i kriminologi vid Stockholms universitet och studerar vilka påföljder som bäst förhindrar ny brottslighet – och vilka som tvärtom gör det svårare för kriminella att lämna det livet bakom sig.
– Vi vet att de som hamnar i fängelse är resurssvaga på olika sätt, de har redan mycket sociala problem. Fängelsedömda har högre dödlighet än andra. Nu är trenden i samhället att fler vill se hårdare straff – jag vill veta vad hårdare straff spelar för roll, säger han.
I det Forte-finansierade forskningsprojektet Straffets konsekvenser använder Olof Bäckman och hans kollegor så kallade naturliga experiment. I naturliga experiment utnyttjar man hur till exempel en lagändring har fått verkligheten att likna en studie där deltagarna lottats till en viss behandlingsgrupp.
Gängkriminella utnyttjar ungas mildare straff
I Sverige finns en lång tradition av att ta hänsyn till brottslingars ålder, så att unga lagöverträdare döms betydligt mildare. Det gäller inte bara 15-åringar, som precis blivit straffmyndiga, utan också unga vuxna, 18–20 åringar. Men under den senaste tidens våldsvåg har det blivit allt tydligare att gängkriminella utnyttjar det faktum att unga döms till lägre straff. Det har fått många att reagera. Skulle det vara en bra idé att ta i mer med hårdhandskarna gentemot unga lagöverträdare?
I den statliga utredningen Skärpta regler för unga lagöverträdare, som har tillsatts av regeringen, ser en expertgrupp över den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen ska vara klar i januari 2025 och kommer då också att ”föreslå ändringar som innebär att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga vid straffmätningen”.
Utredning: Skärpta regler för unga lagöverträdare
Den statliga utredaren ska bland annat:
överväga och, om lämpligt, lämna förslag på en sänkning av straffmyndighetsåldern,
föreslå ändringar som innebär att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga vid straffmätningen,
föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för unga lagöverträdare i åldern 15–17 år,
föreslå en ny påföljd – utvidgad ungdomsövervakning – som är mer ingripande och innefattar en utvidgad verktygslåda med fler kontrollmöjligheter,
föreslå hur Kriminalvården kan involveras vid vård och andra åtgärder inom ramen för ungdomsvård eller ungdomstjänst, och överväga och föreslå hur Kriminalvården kan involveras vid vård med stöd av lagen om vård av unga (LVU), som sker på grund av den unges brottsliga verksamhet.
Arbetet ska genomsyras av ett barnrätts- och ungdomsperspektiv och förslagen ska vara proportionerliga. De förslag som lämnas ska utformas i överensstämmelse med FN:s konvention om barnets rättigheter: barnkonventionen. Uppdraget ska redovisas senast den 10 januari 2025.
Vad är målet med hårdare straff?
Men vad är det man i första hand vill åt med hårdare straff? Det kanske inte bara handlar om att brottsligheten ska minska i samhället? Ett annat syfte med tuffare tag kan vara att man också vill att själva straffet ska svida mer. Axel Holmgren är postdoktor i juridik vid Stockholms universitet och sitter med i utredningens expertgrupp. Han menar att många kanske tycker att det känns rättvist att man ska få samma straff som andra vuxna om man har fyllt 18 år.
– Samtidigt kanske forskningen visar att om man långsiktigt vill förebygga brottslighet är det bättre att gå mer varsamt fram när det gäller unga, säger han.
Utredningen ska också ”föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för unga lagöverträdare i åldern 15–17 år”. Man ska dessutom överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern.
Oklart hur unga påverkas av straff
Hur tidig exponering för rättssystemet påverkar unga människor i Sverige vet vi dock väldigt lite om. Olof Bäckman och hans kollegor ska därför studera hur det har gått för ungdomar som greps av polisen för narkotikabrott strax efter att de fyllt 15 år – och därmed blev lagförda – respektive om de utförde brottet när de ännu var 14 år.
2010 sänktes straffmyndighetsåldern i Danmark från 15 till 14 år. Två år senare ändrade man tillbaka. Där har forskare sett att lägre ålder inte fungerande avskräckande – tvärtom såg de att lagförda ungdomar begick nya brott i något högre utsträckning. Det gick också sämre för dömda 14-åringar i skolan.
Bild: Kriminalvården
I en delstudie som Olof Bäckman och hans kollegor har gjort undersökte de om långa straff är bra eller dåligt för återfallsfrekvensen. Även här arbetade Olof Bäckman med ett naturligt experiment. Han utnyttjade att reglerna för villkorlig frigivning ändrats tre gånger på 1980- och 1990-talet. Genom att studera återfall i brott före och efter regeländringarna kunde han se om straffets längd spelade någon roll för återfallen. Resultatet förvånade.
Straffets längd påverkar inte återfallsrisken
– Vi hittade absolut ingenting, varken positiva eller negativa effekter. Som kriminolog tror man ju att det ska bli fler återfall ju längre tid man sitter i fängelse, men så var det inte, säger han.
Kriminologiska teorier om konsekvenser av inlåsning handlar främst om fängelsets negativa effekter i form av exempelvis stämpling och fängelset som en skola i brottslighet samt risken att förlora sociala band.
– Därför borde man förvänta sig att längre straff jämfört med kortare också borde ha mer negativa effekter. Kriminalvårdens rehabiliterande uppdrag kan ju tänkas motverka eventuella negativa effekter, men generella positiva effekter av fängelse – oavsett om det är som en konsekvens av rehabilitering eller av avskräckning – har varit svåra att påvisa, säger han.
Lägre risk för återfall med fotboja
I en annan av Olof Bäckmans delstudier utnyttjade han och hans kollegor en regeländring 2005, då fotboja blev ett alternativ för vissa som dömts till sex månaders fängelse. Genom att bland annat jämföra personer som dömts till sex månaders fängelse före och efter regeländringen kunde han undersöka straffpåföljdernas olika konsekvenser.
– Återfallsrisken var lägre bland dem som avtjänade straffet med fotboja, säger han.
Studien ska snart publiceras.
– Jag hoppas att den får genomslag, säger han.
Olof Bäckman anser att fotboja borde användas i mycket högre utsträckning, bland annat för att minska belastningen på fängelserna.
Hoppas på fler straff med fotboja
– Givet den ökade beläggningen inom kriminalvården kan det vara angeläget att utöka alternativet fotboja så att det gäller för straff upp till ett år, säger han. Samtidigt är han inte så hoppfull.
– Vi träffade nyligen justitieministern och berättade om våra resultat. Han tyckte visserligen att resultaten var spännande, men någon förändring av reglerna kring fotboja var han inte intresserad av, säger Olof Bäckman.
Så som opinionen blåser tror han inte att det blir så intressant med en studie som visar att milda tag kan vara mer effektiva för att minska brottsligheten än hårda. Axel Holmgren menar att man i den offentliga debatten ofta blandar ihop två olika förväntningar som man kan ha på straffet. För att sortera i argumenten kan det finnas en poäng i att hålla isär dessa olika intressen.
Straff: för rättvisa eller avskräckning?
– I den ena vågskålen har vi det normativa intresset av rättvisa, att samhället ska reagera på brott och att brottsoffer ska få upprättelse, säger han.
De flesta brukar också tycka att allvarliga brott ska straffas hårdare än mindre allvarliga brott – att straffet ska stå i proportion till själva brottet.
Bild: Kriminalvården
– I den andra vågskålen finns intressen som är mer instrumentella. Man tänker att straffrätten ska användas instrumentellt, för att förebygga brott eller förhindra att en viss person begår brott i framtiden, säger han.
Axel Holmgren menar att frågorna som expertgruppen ska utreda är komplicerade.
– Man vill komma åt de gängrelaterade fallen och använda straffrätten som ett instrument för att minska gängkriminalitet. Men lagarna är generella och träffar alla unga som begår brott, säger han.
Vissa kanske tycker att det är fel att en ändring av lagen träffar alla.
– Här har vi en konflikt mellan normativa och instrumentella intressen, säger han.
Älgkor glömmer inte att de förlorat en kalv. De undviker därför jägare under efterföljande jaktsäsonger. Det visar en studie som undersökt hur älgar rör sig i skogen.
Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har i en studie utrustat drygt 50 älgkor med gps-halsband. De kunde då se var älgkorna befann sig var tredje timme under flera års tid.
I studien kombinerades över 80 000 gps-positioner med uppgifter om kons ålder och kalvarnas överlevnad.
Resultatet visar att kor som förlorat en eller flera kalvar under jakt ändrade sina rörelser, och val av habitat, för att undkomma jägarna.
Gömmer sig i skogen
Under efterföljande jaktsäsong valde älgkor som mist en kalv att uppehålla sig närmare skogen och röra sig mindre. Studien visar även att de befann sig på längre avstånd från vägar och bebyggelse. Älgarna valde också i högre utsträckning att korsa vägar när det var mörkt ute och jakten inte pågick.
Beteendet kan vara ett sätt att minska exponeringen för jägare, menar forskarna.
– När jaktsäsongen börjar, så gömmer de sig i skogen, säger Lukas Graf som är doktorand inom skogsvetenskap på SLU och fortsätter:
– Vägar är viktiga för jägare för att nå jaktmarker och för att ta ut den skjutna älgen. Så genom att flytta längre bort från vägen försöker kon öka chansen för att kalven ska överleva.
Samlad livserfarenhet
Det är välkänt att livserfarenhet hos långlivade djur kan göra att de förändrar sitt beteende för att undkomma rovdjur och därmed öka chansen att överleva. Älgar lever i ungefär 20 år och kan få kalvar cirka tio gånger. De har därmed många år på sig att anpassa sitt beteende.
Men studien visar tydligt att det inte bara är ålder som får älgarna att ändra beteende. Om de har förlorat en kalv lär de sig även att undvika människor som jagar.
Tvillingkalvar klarar sig bättre
Älgar med tvillingkalvar blev betydligt bättre på att rädda sina kalvar ju äldre korna blev. Kons större erfarenhet gjorde att sannolikheten att båda kalvarna klarade sig fördubblades.
Men för älgkor generellt lönade det sig inte alltid att ändra sitt beteende för att undvika jägare. Studien fann inga bevis för att den allmänna överlevnaden var större hos kalvar till äldre kor.
– Det beror troligen på att jakttrycket i Sverige är så högt, och på att jägarna inriktar sig på att skjuta kalvar, säger Lukas Graf.
Låga nivåer av en viss antikropp kan vara en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom hos äldre kvinnor. Det visar en studie från Karolinska institutet.
Hjärt-kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken för både kvinnor och män i Sverige. Men forskningen om kvinnors hjärthälsa har länge varit eftersatt.
Kvinnor drabbas ofta senare i livet och har fler riskfaktorer som högt blodtryck, diabetes och hjärtsvikt.
Låg nivå riskmarkör
Nu visar en studie att antikroppar mot fettämnet fosforylkolin kan användas som en ny riskmarkör för hjärt-kärlsjukdom hos äldre kvinnor. Tidigare studier har visat att så är fallet hos män.
– Vi kan visa att en låg nivå av den naturliga antikroppen mot fosforylkolin kan användas som en riskmarkör för hjärt-kärlsjukdom även hos kvinnor, oberoende av tidigare kända riskfaktorer, säger Johan Frostegård som är professor vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
– Vi har tidigare visat att antikroppen har en antiinflammatorisk verkan vilket gör att den skyddar mot åderförkalkning som är en kronisk inflammation i kärlväggen, fortsätter han.
Följde nästan 1000 kvinnor
Forskarna har under 16 års tid följt nästan tusen kvinnor med en medelålder på 66 år. 113 av deltagarna i studien utvecklade hjärt-kärlsjukdom.
Resultatet visar att kvinnor med en hög nivå av antikroppen, som också kallas anti-PC, hade 25 procent lägre risk att drabbas av kranskärlssjukdom och hjärtinfarkt. Studien kan dock inte ge svar på vilken nivå som verkar skyddande.
– Nu behöver vi gå vidare för att kunna fastställa vilken nivå av anti-PC som kan användas som risknivå på liknande sätt som de nivåer som finns för till exempel högt blodtryck. Vi arbetar nu med en ännu större studie som inkluderar både män och kvinnor där vi hoppas kunna fastställa en sådan nivå, säger Johan Frostegård.
Forskarna hoppas att studien kan bidra till utvecklingen av ett vaccin mot åderförkalkning. Målet är att kunna höja nivån av anti-PC hos personer som visar riskabelt låga nivåer.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
