Vad tänker du på när du hör ordet matematik? För några år sedan ställde forskaren Anna Palmer den frågan till ett antal lärarstudenter. De associerade till ”oro”, ”svårt”, ”ångest”, ”ointressant” och ”trist”. Tanken på matematik väckte starka känslor av olust och motvilja och gav upphov till fysiska reaktioner som handsvett, yrsel, magont och huvudvärk. Många förknippade matematikämnet med traditionell skolmatematik och rutinmässigt arbete i den egna matematikboken.

Med det som utgångspunkt och genom att studera och analysera bland annat minnesberättelser skrivna av lärarstudenter, pedagogisk dokumentation från matematikprojekt, fältanteckningar från aktionsforskningsstudier samt resultat från en enkätundersökning och studentrapporter, har Anna Palmer undersökt hur det är möjligt att förstå, utmana och förändra sin egen matematiska subjektivitet, det vill säga hur man förstår sig själv och blir förstådd av andra i relation till matematik.

Tanken om matematiskhet som en inneboende essentialistisk förmåga, som man antigen har eller inte, är allmänt utbredd. Inte bara bland blivande lärare, utan i samhället i stort.

– Debatten om begåvning har återuppstått den senaste tiden och det har blivit mer legitimt och vardagligt att tala om begåvningens betydelse för möjligheterna att lyckas med matematik, säger Anna Palmer.

Hon beskriver hur ett deltagande i en alternativ, estetisk lärarutbildningskurs utmanade och förändrade ett antal lärarstudenters grundinställning till matematikämnet. Dessutom beskriver hon hur mötet med interdisciplinär undervisning – det vill säga dans, musik och bild kombinerat med matematik – samt alternativa undervisningsmetoder och genusteori skakade om studenternas föreställningar om både matematikämnet och sig själva i relation till matematik.

I ett projekt i studien är exempelvis en grupp sexåringar entusiastiska inför idén att matematisera och dansa ihop med en lärarstudent. Men ganska snart visar det sig att barnen är informerade av könsstereotypa idéer om dans och starka diskurser från media och TV-program som Idol och Let’s dance. Lärarstudenten ställs inför flera olika utmaningar: Bland annat lyfter flickorna fram den enda pojken som en huvudperson, pojken visar inte intresse för dokumentationsbetet och lämnar gruppen. Det uppstår flera konflikter i studentens egna lärprocesser och hon frågar sig vad matematik är och kan vara i en sexårsverksamhet.

Anna Palmer drar slutsatsen att om blivande lärare för yngre barn ska ha möjlighet att organisera kreativa matematiska lärandesituationer med yngre barn, och på sikt motverka den sneda könsbalansen inom matematikens område, är det är nödvändigt att granska och utmana sin egen grundinställning till matematikämnet

– Det är också väsentligt att, istället för att endast öka mängden matematik i all utbildning, vilket ofta föreslås i politiska och nationalekonomiska sammanhang, också se över hur matematikundervisning genomförs och hur framtida satsningar på matematik kan se ut, säger hon.

En annan slutsats i avhandlingen är att lärarutbildningarna har ett stort ansvar för att omvärdera, utmana och utveckla de högskolepedagogiska praktikerna och för att organisera lärandesammanhang som uppmärksammar frågor kring genus i de matematikkurser som riktar sig mot lärare för yngre barn

– Det blir betydelsefullt att fundera på vad för material och läromedel vi väljer att tillföra i lärandet och hur vi sätter samman olika slags grupper, material och matematiska frågeställningar, säger Anna Palmer.

Avhandlingens titel
Att bli matematisk. Matematisk subjektivitet och genus i lärarutbildningen för de yngre åldrarna.

Ladda ner avhandlingen
http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:319125

Kontaktinformation
Kontaktuppgifter
Anna Palmer, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, tfn: 08-774 41 94 mobil: 0707-30 19 68 e-post: anna.palmer@ped.su.se

Pressbild
Ladda ner pressbild på Anna Palmer: http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=5918&a=81107

Sveriges befolkning blir allt äldre. Statistiska centralbyrån, SCB, beräknar att drygt en femtedel av befolkningen kommer att vara 65 år eller äldre år 2020. Men sannolikheten att bli gammal är ojämlikt fördelad. Bland dem som lever upp i hög ålder finns det stora sociala skillnader i termer av hälsa och livslängd.

– Det är tydligt att personer som har, eller har haft, traditionella arbetarklassyrken som industriarbetare och hantverkare har sämre utsikter för ett långt liv med god hälsa än personer med medelklassyrken, som tjänstemän inom olika sektorer, säger Stefan Fors.

Ojämlikheterna tar sin början tidigt i livet och det finns tydliga samband mellan uppväxtförhållanden och förhållanden senare i livet, till exempel social klasstillhörighet och civilstånd, som i sin tur påverkar risken för dålig hälsa och tidig död senare i livet.

– De samband jag ser i min studie är väldigt stabila. I avhandlingen har jag använt flera olika mått på samhällsklass; utbildning, yrke och inkomst och alla visar samma mönster. Individer från de högre samhällsskikten har i genomsnitt bättre fysisk och psykisk hälsa som äldre och lever längre än individer från de lägre skikten i samhället, säger Stefan Fors.

Skillnader har stor betydelse för folkhälsan. Studierna i avhandlingen visar till exempel att om alla grupper i samhället hade samma goda hälsa som tjänstemän på hög- och mellannivå, så skulle antalet äldre med gångproblem reduceras med ungefär en tredjedel. Det skulle således gå att åstadkomma betydande förbättringar i folkhälsan hos de äldre om man kunde minska de sociala skillnaderna.

– Barndomen verkar vara en period som har ett stort inflytande på hur vi sedan åldras. Det tyder på att satsningar på bra barnomsorg och skola på sikt kan få gynnsamma effekter även för hälsosituationen hos de äldre, säger Stefan Fors.

Avhandlingens namn
Blood on the tracks. Life-course perspectives on health inequalities in later life. Delar av avhandlingen finns att ladda ner som pdf på http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:316273/FULLTEXT01

Ytterligare information
Stefan Fors, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, tfn: 0703-368 588, 08-690 68 78, e-post: stefan.fors@ki.se.

För bild
press@su.se eller 08-16 40 90.

När vi pratar med någon förstår vi för det mesta varandra, även om vi som talare inte alltid är så tydliga i vårt budskap som vi vill tro. Vi anpassar vårt budskap till den vi talar med och vad vi tror han eller hon redan vet. Vi kollar dessutom av att den vi pratar med verkar hänga med. Delar av informationen kan vara underförstådd, vilket innebär att det vi säger därmed blir mer eller mindre komplicerat att förstå.

Tolkar ska först förstå information som egentligen är anpassad till någon annan – den egentliga mottagaren av budskapet. De ska sedan tolka detta budskap till ett annat språk, och vid simultantolkning göra det under stor tidspress, samtidigt som de fortsätter att ta emot nya delar av budskapet, överför dessa till språket de tolkar till, osv., osv. En av de frågor som behandlas i den här avhandlingen är huruvida det är möjligt att mäta om det någon säger är mer eller mindre komplicerat, och om detta påverkar hur svårt det är att tolka, eller inte?

I en av delstudierna provas ett sätt att analysera det en person säger på teckenspråk för att mäta hur komplicerat det är. Analysen gjordes på tre olika segment av en berättelse som var 30 – 40 sekunder långa och alla segmenten visade sig vara olika.

Därefter analyserades åtta simultantolkningar till talad svenska av de tre segmenten, för att se om tolkarna lyckades få med ett antal på förhand valda innehållsenheter i sina tolkningar av budskapet. Hypotesen var att ju mer komplicerat ett segment är, med avseende på en särskild typ av språkligt uttryck, ju svårare blir det för tolken att få med allt innehåll. Analysen av tolkningarna gav stöd för hypotesen – ju fler av den typ av språkliga uttryck som analysen fokuserade på som förekom i ett segment, ju mindre lyckade var tolkarnas återgivande på svenska.

Ett praktiskt användningsområde för den här kunskapen är att man till exempel skulle kunna använda denna analysmetod för att bedöma svårighetsgraden i material som används när man utbildar tolkar, så att det material som används under utbildningen gradvis ökar i svårighet.

Avhandlingens namn: Studies in Swedish Sign Language: Reference, Real Space Blends, and Interpretation. Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-37026.

Ytterligare information
Anna-Lena Nilsson, Institutionen för lingvistik, Avdelningen för teckenspråk, Stockholms universitet. Tfn: 08 – 16 25 61; 070 – 271 30 24. E-post: annalena@ling.su.se.

Maria Eriksson undersöker regelverket kring förbudet av våldtäkt inom folkrätten inom tre olika ämnesområden: humanitär rätt, internationell straffrätt och inom mänskliga rättigheter. Förbudet av våldtäkt togs upp sent inom folkrätten och frågan om en internationell definition av våldtäkt är relativt ny.

– Det beror troligen på att det främst gäller våld mot kvinnor och att det ansetts vara ett privat brott. Kvinnors rättigheter har ofta ignorerats inom folkrätten och dessutom har våldtäkt i krig inte setts som ett allvarligt brott utan präglats av straffrihet. I Nürnbergrättegångarna till exempel fälldes ingen för våldtäkt trots att många kvinnor vittnade om det.

Maria Erikssons doktorsavhandling visar att det finns förbud inom alla områden men att definitionen av vad som är våldtäkt varierar.

– Det vore lämpligt att arbeta fram en enhetlig definition av våldtäkt. En definition som kan tolkas så pass brett att man undviker att vissa brott hamnar utanför. I till exempel Kongo är definitionen så snäv att mannen måste ejakulera för att det ska kunna räknas som våldtäkt.

– Men något som är vanligare är att man definierar våldtäkt utifrån vaginal penetrering, vilket gör att endast kvinnor kan vara offer och endast män förövare och så ser inte verkligheten ut.

Det finns flera exempel på brister i lagstiftningen. I Rwanda tribunalen kunde man först inte fälla gärningsmän som utfört våldtäkter med redskap som gevär eller flaskor, eftersom det föll utanför lagstiftningen, trots att det var en sexuell handling. För att komma åt problemet blev man tvungen att ändra lagstiftningen.

– Det finns många olika definitioner. I vissa länder definieras våldtäkt som att ett brott mot kvinnans ära. Att hon inte kan gifta sig eller får uppleva skam snarare än att det är ett brott mot den fysiska integriteten.

Maria Erikssons forskning visar att det är nödvändigt att ställa krav på stater att uppfylla vissa villkor vad gäller den inhemska definitionen av våldtäkt.

– Sexuellt självbestämmande bör vara grunden för lagstiftningen. Det är viktigt att man fokuserar på bristande samtycke för att uppnå rättvisa för alla drabbade.

– Det är positivt att forskningen pekar på en viktig utveckling i synen på sexuellt självbestämmande och ett ökat krav på stater att uppfylla vissa villkor men det finns mycket kvar att göra.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Maria Eriksson, mobil: 0708-828848

I avhandlingen undersöks vad barn förhandlar om, hur de förhandlar, och vilka strategier de använder. Resultaten visar att små barn är kompetenta förhandlingspartners.

Torgeir Alvestad har undersökt hur små barn genom lek inser vilka strategier för förhandling som är lämpliga, och vilka som inte är det.
Barn använder olika strategier för att komma överens i leken. Genom sina val lär barn sig hur de kan ändra överenskommelser för lek.

Studien gäller barn som är mellan två och tre år gamla. Barnen visar i förhandlingarna prov på uppfinningsförmåga, kreativitet, entusiasm, verksamhetslust, involvering, aktivitet och problemlösningsstrategier.
Resultaten visar att barnens förhandlingar ingår som del av deras lek och att förhandlingarna har ett klart syfte: att komma överens om hur de ska vara samman i leken och om lekens innehåll.

– En pedagogisk konsekvens av resultaten är att de vuxna inte ska gripa in för tidigt i barns förhandlingar. Ge barnen tid helt enkelt! Förhandlingar stämmer väl in i läroplanens tal om barns delaktighet. Att barnen letar efter en bästa lösning stämmer också väl med idén om demokrati i förskolan, säger Torgeir Alvestad.
– Dessutom bör man som vuxen inte ingripa med föreställningen att det handlar om en konflikt mellan barnen eftersom det oftare handlar om just en förhandling. Det senare kräver ett annat agerande.

Studiens resultat visar att små barns förhandlingar i lek framstår olika beroende på om de har sitt ursprung i enighet eller i oenighet. I förhandlingar som har sitt ursprung i enighet – det vill säga att barnen är överens om att dela en lek – präglas leken av barns strävan att förstå kamratens perspektiv och av lekfull fantasiutveckling.
I förhandlingar som har sin utgångspunkt i en oenighet är barns lek mer präglad av makt, dominans och manipulering.

Torgeir Alvestad lägger fram avhandlingen ”Barnehagens relasjonelle verden – små barn som kompetente aktører i produktive forhandlinger” vid institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet.
Plats: Pedagogen hus C, Läroverksgatan 5, Margareta Huitfeldts auditorium, fredag 18 juni 2010, kl. 13.00.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Torgeir Alvestad, tel: 0709-490542, torgeir.alvestad@ped.gu.se
Handledare:
Docent Sonja Sheridan (huvudhandledare), Institutionen för pedagogik och didaktik, sonja.sheridan@ped.gu.se
Professor Ingrid Pramling Samuelsson, Institutionen för pedagogik och didaktik, ingrid.pramling@ped.gu.se

Sarah Scuzzarello har jämfört vad som menas med integration och vilka hinder man som invandrare kan stöta på i tre olika europeiska städer – Malmö, Bologna och Birmingham.
I Malmö, liksom i övriga Sverige, har invandrare starka politiska rättigheter. Men även om man som invandrare har rätt att rösta i kommunalvalen så är det politiska deltagandet lågt och lite verkar göras från kommunens sida för att ändra på det. Istället satsar kommunen kraft på att involvera personer med invandrarbakgrund i ideella föreningar och idrottsföreningar.

– Det finns ett ovanifrånperspektiv där man inleder en dialog med invandrarna först när integrationsprojekten har inletts eller avslutats, säger Sarah Scuzzarello.

Även i Birmingham finns ett ovanifrånperspektiv. Här bildades, efter kravaller i början av 2000-talet, ett organ som kallas Community Cohesion Forum. Det är ett dialogforum där olika etniska grupper finns representerade för att diskutera frågor som har med integration att göra. På senare tid har det här forumet fått kritik för att inget konkret kommer ut av det och för att många inte alls känner någon samhörighet med dem som säger sig representera dem.

I Italien får invandrare inte delta i valen och det är mycket komplicerat att bli italiensk medborgare. Trots detta menar Sarah Scuzzarello att invandrarna i Bologna har relativt goda möjligheter till inflytande genom rådgivande församlingar som erbjuds på kommunal, provins och regional nivå.

Trots att de inte har rösträtt så ger de här församlingarna, vars representanter är direktvalda, en möjlighet till invandrarna att delta i det politiska livet i Bologna, säger Sarah Scuzzarello.

Hon är noga med att påpeka att i Italien så är det upp till varje kommun hur man tar emot invandrare. Bologna är med andra ord inte särskilt representativt i Italien, som på senare tid snarare har präglats av en allt större främlingsfientlighet.

I Malmö likställs ofta integration med inträde på arbetsmarknaden.  Sarah Scuzzarello tycker att fixeringen vid att integration måste ske via ett arbete kan vara problematisk.

– Det finns ju faktiskt människor som inte vill eller kan delta i arbetslivet. För dem finns ingen plan B för att komma in i samhället, säger hon.

Hon framhåller också att Malmö stad gör ett viktigt arbete med att föregå som gott exempel för näringslivet: Kommunens anställda med en fjärdedel utlandsfödda speglar den etniska sammansättningen av stadens befolkning. Däremot, menar hon, är det viktigt att inte låta sig duperas helt av siffrorna: mindre än 10 procent av de högre tjänstemännen är invandrare medan drygt 50 procent av de som arbetar inom kommunens servicesektor har invandrarbakgrund.

– I dag är det invandrarna som står för servicen och under de år som jag har studerat verkar det finnas väldigt lite diskussion om det verkligen är så man vill att det ska vara, säger Sarah Scuzzarello.

Kontaktinformation
En sammanfattning av avhandlingen finns på http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1593298
Sarah Scuzzarello nås på sarah.scuzzarello@svet.lu.se

– Vi måste vidga begreppen. Det räcker inte att titta på klassrumsmiljön – om det är sociala faktorer som ligger utanför skolans ansvar så måste vi ändå fundera på hur vi ska ställa oss till det när det blir problem. Det kan gälla allt från hälsa, rörelse, mat och mobbning utanför skolan, säger Krister Persson, samordnare inom Regionalt Utvecklingscentrum, RUC och lektor vid Örebro universitet.

Regionalt Utvecklingscentrum, RUC, är ett samarbete mellan regionens skolor och lärarutbildningen vid Örebro universitet. RUC arbetar för att stärka nätverken så att man långsiktigt kan stärka kvaliteten i skolan och se till att elever får det stöd som de har rätt till och som krävs för att de ska uppnå målen.

– Vi har sett att lärare till exempel inte alltid har koll på målen och då är inte undervisningen upplagd efter dem, vilket gör det svårare för eleverna. Rektorer har en viktig roll här och de ska vara pedagogiska ledare först och främst och se till att deras personal har rätt förutsättningar för att lyckas.

Många problem kan vara svårare att identifiera. Det finns studier som visar att till exempel elever med hörselnedsättning, både med och utan diagnos, har svårare att ta till sig utbildningen.

– Det gäller även andra funktionshindrade som på olika sätt kommer i kläm för att de inte får det stöd som behövs för att de ska kunna nå målen.

– Tanken är att lära av varandra. Genom att ha ett bra nätverk och knyta nya kontakter öppnar sig möjligheter att till exempel gör utbyten av lärare mellan olika kommuner och skolor för att sprida goda exempel.

– Dessutom har RUC precis dragit igång en serie av seminarier för politiker, skolchefer, rektorer, lärare och kommunchefer med en lärande- och inspirationsdag på Örebro universitet. Under det närmsta året kommer vi behandla olika teman och bjuda in gäster med kunskap inom många olika områden.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Krister Persson: 070-540 5473

– Vårdarna har en komplex arbetssituation med neddragningar och administrativa uppgifter som stjäl deras tid. Men det är ändå på dem som ansvaret för relationen mellan närstående och vårdare vilar, säger Lena-Mari Sjöblom, som snart disputerar vid Mittuniversitetet.

I avhandlingen ”Family in the Formal Psychiatric Care” är fokus de närståendes perspektiv.
– Min forskning visar att den formella vården måste möta varje patient och varje anhörig där de är. Varje patient måste också få bestämma i vilken utsträckning de anhöriga ska vara delaktiga.

När de närstående inte tillåts ta del i vården hamnar de i ett stresstillstånd. För att hantera detta skapar de olika strategier. En del blir arga och skäller, andra söker alternativa behandlingsformer och åter andra ger upp att engagera sig.

– När närstående fastnar i de här strategierna ser de inte längre möjligheter att samarbeta och samverka med den formella vården. För patienten blir då inte stödet så bra som det skulle kunna bli.

Det är vanligt att närstående till psykiskt sjuka bär på känslor av skuld och skam, något som kan förstärkas av vårdpersonalen.

– De som jobbar i den formella vården påverkas förstås av samhällets attityder. Det gäller att få bort stämpeln att något är fel på familjen, säger Lena- Mari Sjöblom.

Hon efterlyser mer utbildning av personal i den psykiatriska vården. Ledningen för den psykiatriska vården behöver också inse att det finns både personliga och samhällekonomiska vinster att involvera patienter och närstående i vården. Det måste dock ske på det sätt som passar just den eller de individer det gäller.

– Jag tror på det synsätt som finns in om barnpsykiatrin.  Där jobbar man med alla personer som är viktiga kring barnet. Det synsättet skulle i högre utsträckning kunna användas av vuxenpsykiatrin.

Lena-Mari Sjöblom disputerar vid Mittuniversitetet den 18 juni. Ämnet är hälsovetenskap.

Projektet ”Teknikstöd för anhörigvårdare” har genomförts på uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet och har resulterat i rapporten ”Teknikstöd för anhörigvårdare”. Det framkommer i rapporten att aktivitetsbegränsningar, som kan vara alltifrån att ha problem med att borsta tänderna till att hitta hem efter promenaden, är stora hos de personer som vårdas i hemmet av anhörigvårdare. Detta beror till stor del på att information kring produkter, teknologi och webbaserade tjänster är bristfällig.

– Arbetsterapeuter är den yrkesgrupp som ofta träffar anhörigvårdare i hemmet vid hjälpmedelsförskrivning och som skulle kunna bidra med information om utbudet av teknikstöd, menar Anita Björklund.

Rapporten visar dock att uppfattningarna om aktivitetsbegränsningar hos de vårdade personerna skiljer sig åt mellan arbetsterapeuter och anhörigvårdare. Därför är det viktigt att arbetsterapeuter utgår ifrån anhörigvårdarnas uppfattningar om problem i vårdsituationen vid hjälpmedelsförskrivning och informationsgivning.

– Allt större ansvar för vård och omsorg läggs på anhöriga och det är viktigt att de får stöd i form av hjälpmedel och teknik så att de orkar med sin uppgift. Det föreligger en stor utmaning i att nå ut till anhörigvårdare med relevant information om det stöd som finns att tillgå, säger Anita Björklund.

För mer information kontakta:
Anita Björklund
Mob: 0708-261250, e-post: bjan@hhj.hj.se
Hemsida: www.hhj.hj.se/doc/4888

———————
Hälsohögskolan är en av fyra fackhögskolor inom Högskolan i Jönköping. Hälsohögskolan är en av de ledande utbildarna i Sverige inom hälsa, vård och socialt arbete. Forskningen är fokuserad kring de tre forskningsmiljöerna Åldrande – livsvillkor och hälsa, Kvalitetsförbättringar, innovationer och ledarskap samt CHILD. Hälsohögskolan har cirka 2 000 registrerade studenter, cirka 160 anställda och omsätter 165 mnkr.

Kulturens koppling till demokratin var en viktig fråga i de proteströrelser som senare samlats under begreppet 68-vänstern. Tanken var att kultur skulle användas i den politiska kampen. Många kulturarbetare krävde en kultur för, av och om folket, och den svenska staten gick in med olika former av ekonomiskt stöd. Avhandlingen fokuserar på hur kulturarbetare under 1970-talet slöt sig samman i organisationer som Teatercentrum, Musikcentrum och Textilgruppen för att värna sina yrkesintressen.

För att förklara den förändring som skedde under 1970-talet måste man ta hänsyn till att kulturarbetarna verkade inom ett kapitalistiskt system. Det fanns alltså ett intresse av att sälja en produkt på en marknad, oavsett om detta var något som erkändes av dem som var med själva. Förhållandet till arbetarklassen, revolutionens bärare, blev komplicerat då publiken ibland svek.

– Det finns naturligtvis ingen naturlag som säger att verkstadsarbetare på sin fritid vill se en pjäs eller lyssna på en låt som handlar om problem på verkstadsgolvet, säger Johan Bergman.

Under 70-talet upplevde många konstnärer att relationen till publiken, folket, blev ett allvarligt problem. Den radikala retoriken hävdade att alla kan skapa kultur samtidigt som många kulturutövare önskade leva på sitt konstnärskap. Inte minst utgjorde amatörverksamheten ett konkurrenshot. Detta blev särskilt tydligt inom den kulturbransch som av tradition stämplats som hantverk snarare än konst, närmare bestämt den kvinnligt dominerade textilkonsten.

Bekymret med hur konstnärerna ska förhålla sig till folkets smak består än idag och är alltså på många sätt ett tidlöst dilemma.

– Ta till exempel den medvetne rapparen Promoes megahit ”Svennebanan” i fjol. Låten uttrycker tydligt en tvetydig inställning till publikens smak, både föraktfullt och idealiserat. Att låten dessutom sålde bra spädde på problematiken, den inbringande pengar men sjönk därmed i ”cred”, säger Johan Bergman.

Debatten om kulturens demokratisering påverkade på flera sätt utformningen av den statliga kulturpolitiken under 1970-talet. Dagens kulturpolitik visar att många av dåtidens frågor fortfarande är aktuella: Hur bör ett demokratiskt samhälle organisera sitt kulturliv? Är det staten eller marknaden som ska bestämma villkoren för vilket kulturutbud som erbjuds?

– Kanske är det så att den subventionerade kulturen lyssnar in ”vad folk vill ha” i högre grad idag. Sveriges Television har ju valt att lägga arton entimmesprogram på att täcka det förestående prinsessbröllopet, för att bara ta ett exempel, konstaterar Johan Bergman.

Avhandlingens namn: ”Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin” Umeå: Boréa

Kontaktinformation
Ytterligare information
Johan Bergman, Historiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-723 82 47, 08-674 71 17, e-post johan.bergman@historia.su.se

Porträttbild kan laddas ner via http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=5833&a=80810.

Kristine Eck har undersökt mer än 400 rebellgrupper och har kunnat konstatera att ekonomiska lockelser spelar väldigt liten roll när människor beslutar att delta i uppror. Istället är det framförallt säkerhetsfrågor som påverkar hur mycket nya rekryter rebellgruppen kan skaffa sig.

– Tanken att man kan öka sin säkerhet genom att riskera livet som rebell kan verka konstigt, säger Kristine Eck. Men i länder där regeringen förtrycker befolkningen så kan riskerna med att ansluta sig till en rebellgrupp ändå vara mindre än att utan att göra något följderna av regeringens förtryck. Att ansluta sig till en rebellgrupp blir då ett sätt både att gömma sig för förtrycket och att skaffa sig ett visst försvar mot det.

Kristine Eck har även undersökt hur rebellgrupper ibland använder sig av hot och våld för att tvinga lokalbefolkningen, ofta barn, att delta i uppror. Kristine Ecks har bland annat på plats studerat maoistrebellerna i Nepal. Hennes fältarbete visar att rebellgrupper helst vill undvika tvångsrekrytering om det är möjligt.

– Ofrivilliga rebeller försöker ofta fly, säger Kristine Eck. Att kidnappa rekryter leder också till att rebellerna tappar stöd från lokalbefolkningen och ger dem mindre möjligheter att gömma sig.

Trots det så väljer rebellgrupper ändå ibland tvångsrekrytering istället för att söka frivilliga. Det gör de framförallt när de förlorat styrka eller av andra skäl snabbt behöver utöka sina trupper.

Resultaten i avhandlingen kan hjälpa regeringar och världssamfundet att minska kostnaderna för civila under ett inbördeskrig, menar Kristine Eck.

– Regeringar kan förhindra tvångsrekrytering genom att skydda lokalbefolkningen i områden där det precis varit stora strider, och kanske framförallt fokusera på att bevaka skolor där det är lätt att kidnappa många personer samtidigt. Det kan även vara en uppgift för fredsbevarande operationer att fokusera på.

Kontaktinformation
För närmare information, kontakta Kristine Eck på 018-471 23 50, mobil: 0704 69 75 16, e-post: kristine.eck@pcr.uu.se