Runstenar är en viktig del av den svenska kulturmiljön. Många av dem står kvar på sina ursprungliga platser och vittnar än idag om traktens invånare för tusen år sedan. De utgör därmed en unik källa för kunskap om vikingatiden och ger oss inblick i en tid som vi annars inte vet så mycket om. Bland annat berättar de om familjeförhållanden, resor eller trosföreställning, och allt detta på ett språk som forskarna inte har några större svårigheter att förstå.
– Runinskrifternas språk och sakliga upplysningar är rätt välutforskade, men vi vet lite om hur den vikingatida människan läste en runsten säger Marco Bianchi vid institutionen för nordiska språk, som i sin avhandling har studerat vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland.
Det finns ett antal inskrifter med runor som inte ger någon språklig mening. I Uppland finns de både i områden som är rika på runstenar och i de runstensglesa delarna av landskapet.
– Men ju färre runstenar som finns i närheten, desto sämre skribenter är ristarna av dessa icke-språkliga inskrifter. Det viktiga var alltså inte att förmedla ett språkligt budskap, utan att skapa en runristning som uppfattades som trovärdig av omgivningen, menar Marco Bianchi.
Runinskrifter som helt saknar språkligt innehåll är dock ganska sällsynta. På de flesta runstenarna kan man läsa en liten berättelse i form av en minnesinskrift som ofta slingrar sig kors och tvärs över en stor stenyta. Vid en första anblick kan runinskrifterna verka kaotiska, men de är i själva verket mycket välstrukturerade. Oftast är de avsedda att läsas från det nedre vänstra hörnet. En annan observation som Marco Bianchi har gjort är att många runstenar inte har någon given läsordning. Olika delar av inskriften är då visuellt avskilda från varandra och går att läsa i den ordning läsaren önskar.
– Man kan jämföra en runstenstext med ett tidningsuppslag eller en webbsida, där läsaren lockas med rubriksättningar och bilder, säger Marco Bianchi.
Det visuella upplägget strukturerar inte bara det språkliga meddelandet, utan kompletterar och nyanserar det också.
– På många runstenar är samspelet mellan ornamentiken och runorna påtagligt. För den vikingatida människan var runorna endast en del av runstenens budskap, berättar han.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Marco Bianchi, 018-471 11 97, 076-875 69 99, e-post: marco.bianchi@nordiska.uu.se
I avhandlingen har sammanlagt 99 patienter med livshotande hjärtsvikt behandlats med hjärtpump för korttids- och/eller långtidsbruk.
Två tredjedelar av patienterna som behandlades med hjärtpump överlevde. Idag har ca 300 patienter genom åren fått behandling med hjärtpump på Sahlgrenska Universitetssjukhuset med goda resultat, säger forskaren Hans Lidén vid Sahlgrenska akademin och specialistläkare på thoraxkirurgen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Hjärtpumpar för korttidsbruk används huvudsakligen på yngre och medelålders patienter med akut insjuknande, till exempel hjärtinfarkt. Hjärtpumpar för långtidsbruk används vanligen på patienter med kronisk hjärtsvikt som blivit så sjuka att de inte förväntas överleva väntetiden fram till, eller ens klara av, en hjärttransplantation.
– I den grupp som behandlades med pumpar för korttidsbruk kunde omkring hälften av patienterna återhämta tillräcklig hjärtfunktion för att kunna återgå till hemmet, konstaterar Hans Lidén.
De flesta patienter som behandlats med pumpar för långtidsbruk har i ett senare skede genomgått hjärttransplantation.
Det huvudsakliga fyndet i avhandlingen är att behandlingen kan förbättra överlevnaden hos patienter med livshotande hjärtsvikt.
FAKTA HJÄRTSVIKT
I Sverige har omkring 200 000 diagnosen hjärtsvikt och uppskattningsvis har ungefär lika många en oupptäckt hjärtsvikt. Hjärtsvikt beror på att hjärtats funktion är nedsatt och pumpar ut för lite blod i förhållande till vad kroppen behöver. De vanligaste symtomen är trötthet, andfåddhet och vätska i underbenen. De svåraste formerna av hjärtsvikt har en dödlighet som motsvarar allvarligare cancerformer och livskvaliteten är kraftig nedsatt.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Forskaren och specialistläkaren Hans Lidén, telefon: 031-342 75 05, e-post: hans.liden@vgregion.se
Handledare:
Docent Lars Wiklund vid Sahlgrenska akademin, telefon: 031-342 75 02, e-post: lars.wiklund@vgregion.se
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för medicin, avdelningen för molekylär och klinisk medicin.
Avhandlingens titel: Mechanical circulatory support in patients with severe heart failure
Avhandlingen är försvarad.
Hon har i sitt arbete studerat flugsnappare kring den numera nedlagda blygruvan med anrikningsverk i Laisvall och smältverket i Rönnskär. Vid Laisvallgruvan, som ligger i Arjeplog kommun, har hon undersökt populationer av flugsnappare före och efter det att industrin stängdes 2001.
– Blyhalterna i fågelungarna har visserligen sjunkit i samma takt som blynedfallet, men efter fem år är det fortfarande hög dödlighet bland ungarna och de har en försämrad hälsa. Det avspeglas i bland annat låga blodvärden, berättar Åsa Berglund.
Rönnskärsverkens smältverk, utanför Skelleftehamn, har varit i drift sedan 1930-talet. Kring verken är metallhalterna i fågelungarna på samma nivå som för 20 år sedan, trots att utsläppen minskat med 94-99 procent under samma tidsperiod. Närmast smältverken är halterna av arsenik, kadmium, kvicksilver och bly i fågelungarna kraftigt förhöjda.
– Även vid Rönnskärsverkan finns en onormal ungdödlighet och hälsoeffekter som liknar de vid blygruvan. Dessutom uppvisar fåglarna tecken på oxidativ stress, något som kan leda till skador på celler, säger hon.
De analyser som Åsa Berglund gjort visar att flugsnapparna vid Rönnskärsverken främst fick i sig metallerna från marken, som efter flera årtionden med utsläpp från industrin innehöll mycket höga metallhalter. Detta kan förklara varför fåglarna är utsatta för stor metallexponering trots att utsläppen är låga. De minskade metallhalterna hos flugsnapparna kring Laisvallgruvan beror antagligen på att det finns mindre mängd metaller i marken. Trots minskningen är halterna tillräckligt höga för att, liksom vid smältverket, påverka fåglarnas hälsa.
– I områden där marken är kraftigt förorenad går det inte att förvänta sig att fåglarna ska återhämta sig till nivåer som motsvarar opåverkade områden, förrän efter flera årtionden, även om nedfallet nästan upphört helt och hållet, avslutar Åsa Berglund.
Åsa Berglund är uppvuxen utanför Piteå, och påbörjade biologutbildningen vid Umeå universitet. Efter att ha läst fördjupningskurser vid flertal universitet, togs examen vid Göteborgs universitet 2003.
Lördagen den 29 maj försvarar Åsa Berglund, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Responses to reduced industrial metal emissions; an ecotoxicological study on pied flycatcher (Ficedula hypoleuca, Aves). Svensk titel: Effekter av minskade industriella metallutsläpp; en ekotoxikologisk studie på svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca, Aves).
Disputationen äger rum kl 10.00 i KB3A9 (lilla hörsalen), KBC-huset.
Fakultetsopponent är professor John E. Elliott, University of British Columbia, Vancouver, Canada.
Avhandlingen kommer att försvaras på engelska.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Åsa Berglund
Tel: 090-7867907
E-post: asa.berglund@emg.umu.se
Det handlar om ett tillstånd med förhöjt tryck i underbenen på grund av att en muskel har svällt och inte längre får tillräcklig plats i sin omgivande muskelhinna. Åkomman är välkänd hos aktiva idrottare, men har aldrig tidigare beskrivits hos diabetiker. Den påminner om s.k. fönstertittarsjuka (vid blodflödeshinder) med en tilltagande smärta i underbenen vid gång som sedan försvinner i vila.
De drabbade är framför allt medelålders kvinnor med långvarig diabetes. Ofta har de i åratal inte kunnat gå längre än ett par hundra meter innan smärtan tvingar dem att vila. Man har tidigare trott att dessa diabetiker haft fönstertittarsjuka i form av förträngningar i benens blodkärl och därför ordinerat träning som emellertid bara har ökat smärtan. Vid undersökning har de drabbade en fast underbensmuskulatur med normal puls, men de får ont i underbenen efter 20 tåhävningar på grund av ett kraftigt förhöjt muskeltryck. Behandlingen består av en operation med klyvning av muskelhinnan, som i allmänhet är vitaktig och förtjockad. De allra flesta kunde gå obehindrat efter ingreppet, vilket är särskilt betydelsefullt för diabetiker eftersom motion är en viktig del i behandlingen av deras grundsjukdom.
Orsaken till tryckstegringen i muskulaturen vid kroniskt kompartmentsyndrom är okänd och därför undersöktes muskelprover tagna vid operation och ett år senare i mikroskop. Hos i övrigt friska och aktiva patienter med kompartmentsyndrom syns vid operationen en nedsatt mängd av de minsta blodkärlen (kapillärerna), vilket kan ha bidragit till tryckstegringen. Diabetiker med kompartmentsyndrom visar ingen minskning av antalet kapillärer men har samma muskelförändringar som vid svår syrebrist. Efter ett år hade de i övrigt friska personerna med kompartmentsyndrom fortfarande en låg mängd kapillärer trots en förväntad ökning av sin fysiska aktivitet efter operationen. Hos diabetiker med kompartmentsyndrom var de avancerade muskelförändringarna nästan helt läkta ett år efter operationen. Diagnosen är lätt att ställa hos diabetiker, men det är viktigt att verifiera med en tryckmätning innan operationen på grund av den ökade komplikationsrisken hos diabetiker.
David Edmundsson, född och uppvuxen i Grannäs, Storumans kommun, är specialist och överläkare i ortopedi samt doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap. Han har tjänstgjort vid Norrlands universitessjukhus sedan 1995 och kan där nås på
tel. 090-785 00 00 vx
e-post: david.edmundsson@vll.se
Fredagen den 28 maj försvarar David Edmundsson, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Chronic compartment syndrome of the lower leg” (Kroniskt kompartmentsyndrom i underbenet).
Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.
Fakultetsopponent är prof. Jorma Styf, Göteborgs universitet.
För att en cancertumör ska kunna bli större än några millimeter krävs att den har förmågan att stimulera nybildning av blodkärl för att trygga sin tillgång till syre och näring. Läkemedel som blockerar blodkärlstillväxt utgör därför en potentiellt effektiv behandlingsform mot tumörsjukdomar.
Nyligen identifierades proteinet Delta-like ligand 4 (DLL4) som en viktig aktör för reglering av nybildning av blodkärl. När ett nytt blodkärl börjar växa ut från ett existerande kärl uttrycks DLL4 på de så kallade tip-cellerna längst ut på de nya kärlskotten, och hindrar intilliggande celler från att också bilda nya kärl. Om DLL4 blockeras i en tumör sker en kraftig ökning av bildandet av nya men icke-funktionella blodkärl, vilket får till följd att tumören växer långsammare.
En forskargrupp vid Karolinska Institutet har nu utvecklat ett DNA-vaccin mot DLL4 och blodkärlens tip-celler. I den aktuella studien visar de att vaccination mot DLL4 gav upphov till ett immunologiskt antikroppssvar mot DLL4, som fördröjde tillväxten av bröstcancer i möss. Tumörer från vaccinerade möss hade ett kraftigt förtätat nätverk av ickefunktionella blodkärl med försämrad blodgenomströmning. Vaccinationen gav inga biverkningar och påverkade inte djurens förmåga till sårläkning.
– Vi har riktat in oss på bröstcancertumörer eftersom de, till skillnad från normal bröstvävnad, ofta uttrycker höga nivåer av DLL4. Vår förhoppning är att man i framtiden ska kunna använda detta vaccin för att förhindra återfall i bröstcancer efter kirurgisk behandling, säger Kristian Pietras som har lett studien.
DNA-vaccination är en ny metod för att vaccinera mot både cancer och infektionssjukdomar. Vid DNA-vaccination injiceras en liten bit DNA som innehåller genen för det protein man vill vaccinera mot. Kroppens celler tar tillfälligt upp vaccin-DNAt och börjar producera det aktuella proteinet, vilket gör att immunförsvaret kan lära sig reagera mot det.
Publikation: “Therapeutic efficacy of a DNA vaccine targeting the endothelial tip cell antigen delta-like 4 in mammary carcinoma”, BK Haller, A Bråve, E Wallgard, P Roswall, VG Sunkari, U Mattson, D Hallengärd, S-B Catrina, M Hellström och K Pietras, Oncogene, online 24 maj 2010.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta: Kristian Pietras, docent Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik Tel: 0709 209 709 E-post: Kristian.Pietras@ki.se Kristian Haller, med dr Institutionen för onkologi och patologi Tel 0704 539 175 E-post: Kristian.Haller@ki.se Katarina Sternudd, pressekreterare Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil) E-post: katarina.sternudd@ki.se Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet. I Sverige står Karolinska Institutet för drygt 40 procent av den medicinska akademiska forskningen och har det största utbudet av medicinska utbildningar. Sedan 1901 utser Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
Trots att vi är medvetna om att SOS Alarm inte alltid räcker till har vi mycket höga förväntningar på dem. Deras personal anses vara kunniga och vi litar på att de ska kunna hjälpa oss när vi är i nöd.
– De grupper som utmärker sig för att ha ett något lägre förtroende finns tyvärr bland de som rent statistiskt är utsatta för en något större risk för att behöva kontakta SOS Alarm. Det handlar främst om äldre, lågutbildade, invandrare, storstadsbor och sjuka, säger Mats Eriksson, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap.
Att ringa 112 är förenat med stort allvar och inget man gör oöverlagt – ändå ökar samtalen till SOS Alarm. Allvarsstämpeln leder till tveksamhet om ärendet har rätta digniteten – samtidigt som det starka förtroendet för SOS Alarm paradoxalt nog säger att det är deras personal som bäst kan avgöra hur allvarlig situationen är och behovet av hjälp.
– Det finns de som menar att synen på vad som egentligen är en akutsituation har blivit mildare. Dessutom händer det allt oftare att människor ringer för att söka information eller meddela iakttagelser snarare än för att larma efter hjälp.
Mobiltelefonen är en av förklaringarna till ökningen av samtal som 112 tar emot. Mats Erikssons studier visar att vi betraktar mobiltelefonen som en slags livlina. Vi har den med oss på resor såväl som på utflykter i skog och mark, vilket gör att vi alltid kan ringa efter hjälp. För många äldre personer är trygghet en av anledningarna till att de överhuvudtaget skaffar mobil.
– I och med kommunikationsteknologins framsteg så höjs förväntningarna på samhällets förmåga till akut nödhjälp. Eftersom vi kan ringa när som helst nästan var som helst, glömmer vi ibland bort att räddningspersonal ändå måste kunna ta sig till platsen.
– Vi ringer 112 för att få det personliga, lugnande och guidande mötet. Vi litar på att SOS-operatören kan ge oss saklig information och vägledning i utsatta situationer såväl som tillkalla polis, brandkår eller ambulans.
– Möjligen ser vi en framtid där beroendet av mobila kommunikationsmöjligheter ökar och förväntningarna på samhällets larminstitutioner samtidigt stiger. På SOS Alarm funderar man över vilka möjligheter man har att minska trycket på 112 vid stora olyckor och kriser. På vissa håll i Amerika har man till exempel infört ett nummer man kan ringa i situationer som är mindre allvarliga.
Mats Erikssons studier är gjorda på uppdrag av SOS Alarm och projektet Masscriscom och de kommer att publiceras i Journal of Contingencies and Crisis Management och i SOM-institutets kommande publikationer.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Mats Eriksson: 076-8184801
En väska som ändrar mönster när mobilen ringer, en matta som reagerar när du går på den och en duk som känner av värme eller kyla. Det är några av de åtta designprojekt som Linda Worbin presenterar i sin avhandling ”Designing Dynamic Textile Patterns” och som exemplifierar hur framtidens smarta textilier kan se ut. Samtidigt poängterar Linda Worbin att hon inte har tagit fram nya produkter, utan hon vill istället ge verktyg för nya arbetssätt i designprocessen.
– En traditionell textildesigner arbetar med ett begränsat material där mönsterbilden är beständig. I nya material som reagerar på sin omgivning, behöver man tänka på ett annat sätt. Det kan vara färg-, ljus- och strukturförändringar. Det viktigaste att få in i tankeverksamheten är tids- och rumslighet på ett nytt sätt, förklarar hon.
Det handlar om smarta textilier. Ett stort och nytt forskningsområde där Högskolan i Borås ligger i framkant. Här finns en forskningsplattformen Smart Textiles och Linda Worbin är den andra personen från Textilhögskolan som disputerar inom området, hittills. Hon har intresserat sig för grundkunskaperna för att kunna skapa i nya föränderliga material. Det kan vara textilier som känner av information eller som direkt reagerar/ger respons på något exempelvis värme, ljus, ljud eller rörelse. Hon utvecklar hur hon gått till väga:
– Jag har undersökt hur information och estetik fungerar tillsammans, att designa mönster för att få kunskap om föränderliga mönsterbilder. Mönster som förändras i tid och rum, det gäller att inte se några begränsningar utan ha ett öppet sinne. Vid en viss tid kan mönsterbilden se ut på ett sätt, en annan tid på ett annat sätt.
Linda Worbin menar att det textila materialet kommer att få ett annat värde med nya material som reagerar. Hon hoppas att hennes avhandling ska fungera som en vägledning för andra yrkesverksamma textildesigners, men framför allt för framtidens textildesigners, d.v.s. studenterna på textildesignutbildningen. Redan idag ingår något av detta i grundutbildningen, men det kan och bör bli mer enligt Linda Worbin.
– Nytänkande i designprocessen öppnar nya möjligheter för textildesigners. Jag har gett exempel på hur man kan bedriva forskning inom design. Nu är det upp till framtidens textildesigners att anamma arbetssättet och de nya materialen. Tillsammans med företagen kan de utveckla helt nya produkter.
Linda Worbin vågar inte sia om vad för nya smarta textilier vi kan se i framtiden. Helt klart är att det handlar om nya funktioner och kunskaper. Forskning inom smarta textilier är tvärvetenskaplig. Linda Worbin har skrivit sin avhandling vid Chalmers och disputerar den 1 juni på Textilmuseet i Borås.
Kontaktinformation
Linda Worbin, Institutionen Textilhögskolan Telefon: 033-4354220, e-post: linda.worbin@hb.se
Xiaolian Gu har studerat p63 och epiteliehomeostas vid normala förhållanden, vid snabb tillväxt och vid maligna tillstånd. Epitel är den vävnad som utgör huden och även täcker ytor inuti kroppen som exempelvis mag-tarmkanalen och luftvägarna. Homeostas innebär upprätthållande av ett stabilt och konstant tillstånd gentemot omgivningen i ett biologiskt system.
I psoriasishud fann Xiaolian Gu en statistiskt signifikant nedreglering av p63:s mRNA-nivåer jämfört med samma patients normala hud. Vidare sågs en trend av minskade mRNA-nivåer av vissa av p63-proteinerna i patienternas normala hud jämfört med ålders- och könsmatchade friska referenspatienter. Efter ljusbehandling med NB-UVB, ett effektivt förstahandsval vid behandling av hudsjukdomen psoriasis, påverkades inte uttrycket av p63 nämnvärt. Dock påvisades statistiskt signifikanta förändringar i uttrycket av generna p53, FABP5, miR-21 och miR-125b. De två sistnämnda har visat sig ha förmåga att påverka uttrycket av olika mRNA.
Vid studier av p63 i cellinjer av SCCHN- (Squamous Cell Carcinoma of the Head and Neck) ursprung, identifierades sammanlagt 127 gener som potentiellt reglerade av p63. Av dessa gener är cirka 20 % inblandade i cellers vidhäftning och förflyttning. En av de direkt transkriptionellt reglerade generna, TRAF4, kodar för ett protein med samma namn vars läge i cellen visade sig hänga samman med tumörcellernas mognadsgrad.
Avreglering av p63-isoformer i psoriasistisk överhud, särskilt minskat uttryck av en delgrupp av p63-proteinerna, TAp63, och deras resistens mot ljusterapi med NB-UVB tyder på att p63 bidrar till utvecklingen av psoriasis. Regleringen av transkriptionen av gener som är inblandade i flera biologiska signalvägar tyder på att överuttryck av p63 vid SCCHN kan ligga bakom förändrad celldifferentiering, celladhesion och -migrering och därmed bidra till utvecklingen av denna tumörtyp.
Xiaolian Gu:s studier påvisar alltså ytterligare mekanismer genom vilka p63 skyddar det befintliga epitelets homeostas. Avreglering av p63 kan spela en roll vid olika sjukdomstillstånd genom att det deltar i vitt skilda cellulära signalvägar under olika miljöförhållanden på mikronivå.
Genen p63 är medlem av transkriptionsfaktorfamiljen p53, och kan ge upphov till sex olika proteiner med hjälp av två olika promotorer och så kallad differentiell splicing. Uttryck av p63 krävs för korrekt bildande av bl a epitel. Studier av den transkriptionella (= översättningen av gener från DNA till messenger RNA, mRNA) kontrollen av specifika gener som påverkar cellernas överlevnad, proliferation, differentiering och adhesion har avslöjat p63:s bidrag till den ständigt pågående förnyelsen av det skiktade epitelet.
Syftet med Xiaolians Gu:s avhandling är att förbättra vår förståelse för p63:s betydelse i epiteliehomeostasen genom att undersöka uttrycket av p63 i normala och benigna (godartade) epitel med snabb celltillväxt, samt undersöka hur avreglering av p63 påverkar cancer i huvud- och halsområdet.
Tisdag 1 juni försvarar Xiaolian Gu, Inst. för medicinsk biovetenskap, patologi, sin avhandling med titeln p63 and epithelial homeostasis Studies of p63 under normal, hyperproliferative and malignant conditions. Svensk titel: p63 och epitelial homeostas studier av p63 under normala, hyperproliferativa och maligna förhållanden.
Disputationen äger rum på engelska klockan 9.00 i sal E04, by. 6E, NUS. Fakultetsopponent är assistant professor Antonio Costanzo, Roms universitet, Italien.
Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-33894
Kontaktinformation
Xiaolian Gu är engelskspråkig. Hon nås på telefon 090-785 27 87 eller e-post xiaolian.gu@medbio.umu.se.
Därmed sticker rapporten hål på ett omdebatterat argument mot biodrivmedel som görs på livsmedelsgrödor, t ex etanol från spannmål eller biodiesel från raps. Flera menar nämligen att dessa inte ger någon klimatvinst eftersom de tränger under matproduktion och därmed tvingar fram nyodling av livsmedel i andra länder istället. Markerna i dessa länder antas oftast vara kolrika och därmed släppa ut mycket koldioxid. Men något sådant samband finns det inte belägg för vid dagens produktionsnivåer.
– Vi har räknat så rättvist och utifrån så liknande förutsättningar som möjligt. Enligt våra resultat finns inget som pekar på att biodrivmedel som görs på svenskodlade grödor under dagens förutsättningar skulle leda till indirekta markeffekter, alltså nyodling i exempelvis Sydamerika eller Asien. Trots det hävdar flera nationalekonomer att det kan ta femtio år för biodrivmedel att betala tillbaka sin klimatbelastning, just till följd av de indirekta markeffekterna, säger Pål Börjesson, forskare i Miljö- och energisystem vid Lunds Tekniska Högskola och den som är ansvarig för rapporten.
Bäst i klassen i undersökningen, där biogas, etanol och biodiesel i olika varianter har studerats, blev biogas från gödsel. Den blev 140 procent bättre än bensin och diesel och därmed mer än klimatneutral. Men även det alternativ som blev minst bra, var fortfarande dubbelt så bra som EU:s direktiv att biodrivmedel ska minska utsläppen av växthusgaser med minst 35 procent jämfört med fossila bränslen.
– Egentligen är det rätt så ointressant att ranka olika hållbara biodrivmedel. Det finns plats för alla, och alla behövs för att få fram alternativ till fossila bränslen. Utmaningen idag ligger i att öka mängden hållbara biodrivmedel i sig, anser Pål Börjesson.
Varje typ av biodrivmedel har olika slags begränsningar i produktionsvolymer, påpekar han. För att undvika negativa effekter är det viktigt att veta var denna gräns går.
– I framtiden skulle vi kunna få negativa indirekta markeffekter om vi mycket snabbt och kraftigt ökar produktionen av biodrivmedel från livsmedelsgrödor. Det finns en gräns men där är vi inte idag, klargör Pål Börjesson.
De drivmedel som har studerats är: biogas från sockerbetor, vall, majs samt restprodukter i form av hushållsavfall, industriavfall och gödsel, biodiesel från raps, etanol från vete och sockerbetor samt etanol från sockerrör från Brasilien. Även en samproduktion av biogas och etanol från vete har analyserats.
Förutom växthusgaser ingår också miljöeffekter som övergödning, försurning, marknära ozon och utsläpp av partiklar i studien samt utsläpp från användningen av biodrivmedel i lätta och tunga fordon. Även direkta och indirekta markeffekter studeras.
Läs hela rapporten här: http://www.miljo.lth.se/svenska/internt/publikationer_internt/pdf-filer/Rapport%2070.pdf
För mer information, kontakta Pål Börjesson, docent i Miljö- och energisystem, Lunds Tekniska Högskola, 046-222 86 42, 0768-82 04 06, Pal.Borjesson@miljo.lth.se
Förklaringar av begrepp
Med direkta markeffekter menar man att t ex ettåriga biodrivmedelsgrödor odlas på tidigare gräsbevuxen åkermark, vilket leder till ökade utsläpp av koldioxid eftersom kolet, som tidigare varit i marken, nu släpps ut i luften. När det bara växer gräs på marken stannar kolet kvar i marken. Här finns alltså en koppling till samma odlingsyta. När man talar om indirekta markeffekter, däremot, finns inte samma koppling till en specifik odlingsyta. Här antar man att ökad odling av exempelvis etanolvete per automatik leder till indirekta utsläpp då ny åkermark antas odlas upp någon annanstans I världen.
Biodrivmedel är drivmedel som görs på förnyelsebara råvaror i form av biomassa. Idag står biodrivmedel, gjorda på svenska råvaror och import av sockerrörsetanol, för cirka fem procent av den totala användningen av drivmedel i Sverige.
– Att sönderdela stubbarna tidigt i kedjan är ett intressant sätt att få bättre lönsamhet, säger Henrik von Hofsten, Skogforsk.
Skogforsk har studerat ett system som förkrossar stubbarna redan på avlägget. Systemet provkörs av företaget TL-GROT AB och består av en kross som matas med en grävmaskin. När stubbarna grovkrossats transporteras de på ett gummiband upp i en trumsikt. Där sorteras jord och stenar bort. Flisen läggs i en hög på marken som sedan kan transporteras med en vanlig flisbil.
– Transportkostnaden blir lägre än för dagens traditionella system där man kör stubbdelarna som de är till krossverket. Det beror främst på att man kan lasta mer på varje bil, säger han.
Svagheten är att antalet operationer i kedjan ökar. Fler maskiner ska ut på skogsvägnätet med allt vad det innebär av logistiska utmaningar.
– Men det får man väga mot fördelar i form av sänkta transportkostnader och energibesparingar. Dessutom blir flisen sållad redan i skogen, vilket mer än halverar askhalterna och gör att du slipper köra bort föroreningar, säger Henrik von Hofsten.
Kontaktinformation
Kontakt
Henrik von Hofsten, Skogforsk. Tel: 018-18 85 74, 070-620 70 36
Anna Franck, pressansvarig. Tel: 018-18 85 88, 076-128 85 88
– EU-domstolen prövar om begäran om förhandsavgörande kommer från en domstol. Vid prövningen använder sig domstolen bland annat av ett antal kriterier, säger Henrik Matz, som i sin avhandling har kartlagt och analyserat dessa kriterier.
För att ett nationellt organ ska kunna betraktas som en domstol krävs till exempel att det är upprättat enligt lag och att det är oberoende. Men vad menas med att organet är oberoende? Och vilka krav ställs på dess funktion – måste den vara av rättskipande karaktär eller kan även förvaltningsmyndigheter betraktas som domstolar? Dessa och många andra frågeställningar tas upp i avhandlingen. Nationella förvaltningsmyndigheter kan till exempel falla in under domstolsbegreppet, om de har en rättskipande funktion och är såväl organisatoriskt som funktionsmässigt fristående i förhållande till statsmakten i övrigt.
Ju fler organ i medlemsstaterna som betraktas som domstolar, desto fler förhandsavgöranden kan EU-domstolen meddela.
– EU-domstolen strävar dock inte alltid efter att inrymma så många nationella organ som möjligt i domstolsbegreppet. I stället har domstolsbegreppet i praxis getts ett mer självständigt innehåll med betoning på det nationella organets oberoende i olika avseenden, berättar Henrik Matz.
Frågan om vad som betraktas som en domstol är viktig också för det praktiska rättslivet.
– Det har betydelse för rättskipningen på det nationella planet om ett nationellt organ klassas som domstol eller inte i det här sammanhanget. Den svenska Skatterättsnämnden kunde till exempel inte betraktas som en domstol, säger han.
Henrik Matz har domarbakgrund och är nu kansliråd vid Justitiedepartementet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Henrik Matz, 08-405 36 16 eller 070-920 50 07, e-post: henrik.matz@justice.ministry.se
– Sjuksköterskorna har en viktig roll i att förebygga ohälsa och är ofta suveräna på att improvisera och försöka lösa problem i samspelet med föräldrarna. Ändå känner sig många otillräckliga. Resultatet lyfter fram hur viktigt det är att satsa på mer stöd och kulturell kompetens till BVC-sjuksköterskorna, vilket kan få betydelse för att förhindra framtida missbedömningar, feltolkningar och om det vill sig riktigt illa, felaktiga beslut, säger Anita Berlin, verksam som forskare på Centrum för allmänmedicin (CeFAM) i Stockholm.
Av hennes doktorsavhandling, som presenterades nyligen vid Karolinska Institutet, framgår att de flesta BVC-sjuksköterskorna upplevde det som stimulerande och utvecklande att möta barnen och deras föräldrar. Men också att hela 84 procent av sjuksköterskorna tyckte att det var svårt i samspelet med barn och föräldrar från andra kulturer. Ungefär hälften kände sig inte nöjda med sin arbetsinsats. Det visade sig också att de flesta saknade riktlinjer, stöd och kunskap om kulturell kompetens. Andra svårigheter var att bedöma om den psykosociala hemmiljön kunde utgöra en risk för barnets hälsa och utveckling, till exempel om föräldrarna har varit utsatta för traumatiserande händelser.
– Att få insyn i hur en familj lever tar tid och är extra knepigt om sjuksköterskorna och föräldrarna inte har ett gemensamt språk och en någorlunda lika kulturell bakgrund. Att många föräldrar ofta har en svår livshistoria bakom sig och känner sig isolerade i Sverige ansågs komplicera situationen ytterligare, säger Anita Berlin.
I intervjuer berättade föräldrarna om sin syn på samspelet. Bilden var samstämmig. De kände sig utsatta och oroliga att bli missbedömda som förälder på grund av sin härkomst och var oerhört observanta på BVC– sjuksköterskornas mimik och kroppsspråk. Beroende på vad de upplevde i dessa möten kände de sig antingen accepterade, osäkra eller ifrågasatta.
– Möjligheterna att etablera ett samförstånd verkade öka om sjuksköterskorna hade ett öppet, sympatiskt och förstående förhållningssätt, säger Anita Berlin.
Forskarna testade även ett utbildningsprogram om kulturell kompetens med gott resultat där sjuksköterskorna bland annat fick lära sig mer om att bli medveten om egna förhållningssätt, seder, religion, traditioner och lagstiftning. Avhandlingen mynnade även ut i två teoretiska modeller som illustrerar såväl BVC-sjuksköterskornas som föräldrarnas upplevelse av att mötas på BVC.
– De kan förhoppningsvis bli användbara verktyg i det dagliga arbetet för både sjuksköterskor och studenter. De kan vara en hjälp att förstå när och varför det kan bli problem i mötet och ett stöd för att identifiera svåra fall. Utbildningen hoppas vi kunna vidareutveckla och sprida till många fler, säger Anita Berlin.
CeFAM är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting och det största utbildnings-, utvecklings- och forskningscentrat inom allmänmedicin i landet. Över 200 forsknings och utvecklingsprojekt bedrivs inom exempelvis diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och ärftlighet, psykisk ohälsa, fysisk aktivitet och mag-tarmsjukdomar.
Avhandling: Cultural Competence in Primary Child Health Care Services – interaction between the Primary Child Health Care nurse and parents of foreign origin and their children, Anita Berlin, CeFAM, Karolinska Institutet.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Anita Berlin, barnsjuksköterska, med dr
Tel: 070-219 00 81
E-post: anita.berlin@sll.se
Daphne Macris, informationsansvarig CeFAM
Tel: 073-914 52 45
E-post: daphne.macris@sll.se
Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet. I Sverige står Karolinska Institutet för drygt 40 procent av den medicinska akademiska forskningen och har det största utbudet av medicinska utbildningar. Sedan 1901 utser Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
– Om de klara fjällsjöarna blir brunare kan det bland annat leda till att de inte kan producera lika mycket biomassa och att de avger mer koldioxid till atmosfären, berättar Jenny Ask.
Vattenlevande växter använder ljusenergi och näring för att omvandla vatten och koldioxid till biomassa, något som kallas primärproduktion. I många typer av sjöar är alger de viktigaste primärproducenterna, och alger tillsammans med bakterier utgör födobasen, basproduktionen, för alla organismer i sjöar, t.ex. djurplankton, bottenlevande djur, och i slutändan fisk. Alger återfinns antingen som frilevande i den öppna vattenmassan, s.k. fytoplankton, eller som fastsittande på t.ex. sjöbottnen. Fytoplankton är betydligt mer studerade än fastsittande alger och det starka sambandet mellan mängden fytoplankton och näringshalten i vattnet har lett till slutsatsen att sjöar med låg näringshalt är lågproduktiva. Men det är sällan så enkelt.
– De flesta av världens sjöar är små och grunda med relativt klart vatten. Det innebär att en stor del av sjöars botten nås av ljus och därmed utgör en lämplig livsmiljö för fastsittande alger, berättar Jenny Ask.
Många sjöar i Sverige har ett högt inflöde av organiskt material från land i form av näring och terrestert kol. Därför är de också mer eller mindre bruna. I dessa sjöar spelar bakterier en stor roll för basproduktionen eftersom de kan utnyttja kolet som kommer in från den omkringliggande markmiljön för tillväxt. Bakterier är även viktiga för nedbrytning av det organiska materialet, s.k. respiration, en process som bildar koldioxid. Bakterier står för en stor del av den totala respirationen i sjöar och om de har tillgång till kol från den omkringliggande markmiljön kommer respirationen att vara högre än primärproduktionen. Så är ofta fallet vilket innebär att de flesta sjöar släpper ut koldioxid till atmosfären.
I sitt avhandlingsarbete har Jenny Ask undersökt både fjällsjöar med klart, näringsfattigt vatten och skogssjöar med brunt, näringsrikt vatten. I avhandlingen visas att i stort sett all basproduktion sker på sjöbottnarna i klara fjällsjöar, och i vattenmassan i bruna skogssjöar. Den totala basproduktionen är hög i fjällsjöar, men den minskar medan respirationen ökar ju brunare en sjö är.
– Alltså avger bruna sjöar mer koldioxid till atmosfären än vad klara sjöar gör, och de har en lägre basproduktion. Att basproduktionen är lägre beror på att bruna sjöar inte släpper in lika mycket ljus som sjöar med klart vatten. Alger behöver solljus till sin fotosyntes, och speciellt fastsittande alger missgynnas då ljusklimatet i en sjö försämras förklarar Jenny Ask. I ett varmare klimat förväntas produktiviteten öka i den omkringliggande marken, t.ex. genom att trädgränsen förflyttas uppåt, vilket kan leda till ökat inflöde av färgat organiskt material. Detta kan då leda till att klara fjällsjöar kan komma att likna bruna skogssjöar.
Jenny Ask är född och uppvuxen i Stockholm. Hon läste biologi vid Umeå universitet och efter sin examen började hon sina doktorandstudier 2005 vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap.
Fredagen den 21 maj 2010 försvarar Jenny Ask, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Carbon metabolism in clear-water and brown-water lakes”. Svensk titel: Kolomsättning i klarvatten- och brunvattensjöar.
Disputationen äger rum kl 10.00 i Stora Hörsalen, KBC (KB3B1).
Fakultetsopponent är Associate Professor Rolf Vinebrooke, Department of Biological Sciences, University of Alberta, Edmonton, Alberta, Canada.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Jenny Ask
Telefon: 090-786 78 57
E-post: jenny.ask@emg.umu.se
God effekt av 2001 års reform
När barn till arbetslösa föräldrar har en förskoleplats har föräldrarna lättare att söka och att börja ett arbete. I juli 2001 blev kommunerna skyldiga att erbjuda arbetslösa småbarnsföräldrar barnomsorg minst 15 timmar per vecka. Reformen ökade mammornas sannolikhet att få ett arbete med 17 procent. Detta innebär t.ex. att en mamma som var arbetslös i 60 dagar utan barnomsorg skulle ha en förväntad arbetslöshet på 51 dagar om barnet hade haft en barnomsorgsplats. Tvåbarnsmammor och mammor med låg utbildning verkar ha haft mest nytta av reformen, sannolikheten att börja arbeta ökade mest för dem.
Papporna hittade dock inte arbete snabbare. Vad kan det bero på?
– Mammor som är hemma kanske tar större ansvar för familjen än vad pappor gör i motsvarande situation, säger Ulrika Vikman som skrivit rapporten. För mammorna betyder en plats i förskolan att de får mer tid att söka jobb. För papporna spelar det inte lika stor roll.
Alla föräldrar som blev arbetslösa 2000–2002
Rapporten studerar hur sannolikheten att få arbete förändras för småbarns-föräldrar i de kommuner som inte erbjöd barn till arbetslösa barnomsorg innan reformen. Eftersom även andra faktorer påverkar arbetslösa småbarnsföräldrars chanser till jobb jämförs denna grupp med två kontrollgrupper: småbarns-föräldrar i kommuner som redan tidigare erbjöd arbetslösa barnomsorg, samt föräldrar med lite äldre barn. Rapportförfattaren använder alla föräldrar med barn i åldrarna 2–10 år, som blev arbetslösa mellan juli 2000 och juni 2002.
Rapport 2010:6 ” Hur påverkar tillgång till barnomsorg arbetslösa föräldrars sannolikhet att få arbete?” är en sammanfattning av Working paper 2010:5. Båda är skrivna av Ulrika Vikman, Uppsala universitet.
Kontaktinformation
Om du vill veta mer, kontakta Ulrika Vikman via telefon: 018-471 11 32, 018-24 57 74, eller via e-post: Ulrika.Vikman@nek.uu.se.
Kloroplasten är det ”organ” i växter och mikroalger som omvandlar solljus till energi och binder kol till växtbiomassa. Med hjälp av stulna kloroplaster kan Dinophysis själva få den här förmågan, vilket förmodligen bidrar till deras framgång i naturen.
Dinophysis-alger är encelliga alger som är vanliga i Östersjön och i marina kustnära vatten över hela världen. De tillhör de arter som kan bilda giftiga algblomningar, vilket främst är ett problem för musselodlare eftersom musslorna blir oätliga under de perioder då algerna förekommer i stora mängder.
Dinophysis-arterna lever både av fotosyntes som växter, och som djur genom att äta andra organismer. Susanna har i sina studier undersökt om Dinophysis ärver sina kloroplaster från ”föräldrarna”, eller om varje generation alger måste ta upp nya kloroplaster temporärt som ett byte från andra arter i planktonsamhället.
Bland annat mätte hon hur mycket kloroplaster det fanns i Dinophysis-celler som odlats under olika betingelser. När odlingarna hölls utan tillgång till kloroplaster från mat till cellerna minskade kloroplast-innehållet stadigt. Vid varje celldelning halverades antalet kloroplaster per cell, tills cellerna hade förlorat en stor del av sin förmåga till fotosyntes. De slutade då att dela sig och antalet kloroplaster per cell stabiliserades. När de svultna kulturerna sedan matades med ett särskilt plankton som innehöll lämpliga kloroplaster, ökade kloroplast-innehållet per cell i Dinophysis sjufalt. Detta bevisar att de verkligen stjäl kloroplaster från andra plankton, och att de inte kan tillverka sina kloroplaster själva.
Det kan vara uppkomst och nedgång av det plankton som innehåller rätt kloroplast för Dinophysis som, tillsammans med vissa miljöfaktorer, styr uppkomst av giftiga algblomningar med Dinophysis.
Susanna Minnhagen kommer ursprungligen från Umeå, läste grundutbildningen i biologi vid Umeå universitet och inriktning mot marinbiologi vid universitetet i Bergen.
Fredagen den 21 maj klockan 09.15 försvarar Susanna Minnhagen sin avhandling i sal A137, Landgången 4, Linnéuniversitetet, Kalmar.
Opponent: Dr Gregory J. Doucette, Center for Coastal Environmental Health and Biomolecular Research, Charleston, USA.
Handledare: Dr. Paulo Salomon, Linnéuniversitetet
Kontaktinformation
För mer information går det bra att kontakta Susanna Minnhagen på susanna.minnhagen@kalmar.se eller 0480-450172.
Kristina Hermansson har i sin avhandling ”Ett rum för sig” undersökt fem skandinaviska romaner från 90-talet, skrivna av Ninni Holmqvist, Hanne Ørstavik, Jon Fosse, Magnus Dahlström och Kirsten Hammann.
Avhandlingens titel anspelar på Virginia Woolfs essä ”Ett eget rum” från 1929. I denna moderna klassiker pläderar författaren för att rätten till eget utrymme ska utvidgas till att omfatta fler människor än bara en begränsad skara av välbeställda män. I den nyare litteratur som avhandlingen studerar tas detta individuella rum i högre grad som en given utgångspunkt. Snarare problematiseras individualiseringen och individualismens verkningar.
Kristina Hermansson har undersökt skildringen av romanpersonernas självuppfattning och förmåga att ingå i fungerande sociala relationer. Undersökningen omfattar både hur de litterära karaktärerna framställs och vilka föreställningar om identitet som romanerna uttrycks i romanerna.
– I korta drag framträder ett ambivalent subjekt klämt mellan två motstridiga förväntningar på den enskilde. Det handlar dels om att uppvisa en någorlunda fast identitet, dels om att vara förmögen att skapa sig själv som en unik individ om och om igen i förhållande till rådande normer, säger Kristina Hermansson.
Avhandlingen utgår från nyare subjekts- och identitetsteori. Slutsatsen är att det går att urskilja två poler i den samtida diskussionen. Den ena polen beskriver människan som en individ med en fast kärna, den andra intresserar sig för hur subjekt framställs och etableras i ett socialt sammanhang.
– I romanerna bryts ytterligheter mot varandra så att blottorna i båda polerna friläggs, säger Kristina Hermansson. Här anas också influenser från såväl äldre romantiska klichéer som samtida populärpsykologi. Sammantaget visar min avhandling att människan skildras på delvis nya sätt. Romanpersonerna är alla låsta i individualistiska föreställningar om att vara sig själva nog, samtidigt som de framställs som djupt osäkra och oförmögna till att upprätthålla fungerande sociala relationer. Lika lite som romanerna de ingår i, följer huvudpersonerna någon traditionell utvecklingslinje.
Kontaktinformation
Avhandlingens titel: Ett rum för sig. Subjektsframställning vid 1900-talets slut: Ninni Holmqvist, Hanne Ørstavik, Jon Fosse, Magnus Dahlström och Kirsten Hammann
Avhandlingsförfattare: Kristina Hermansson, tel: 031-786 17 10 (arb.)
E-post: kristina.hermansson@lir.gu.se
Tid och plats för disputation: torsdagen den 20 maj 2010 kl. 15.15, Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg.
Opponent: Docent Stefan Jonsson
Avhandlingen är utgiven på Makadam förlag
