Forskaren Bart Adriaenssens vid Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet, har under flera år utfört beteendestudier på unga öringar från vattendrag norr om Göteborg.

– Mina studier visar att det inte bara är människor och däggdjur som har egna personligheter. Även öringar skiljer sig åt genom att vara olika aggressiva och reagera olika på förändringar i omgivningen, säger Bart Adriaenssens.

Bart Adriaenssens studier visar dessutom att öringar som växt upp i en tät odlingsmiljö är blygare än fiskar som haft större utrymme. Omvänt är öringar som vuxit upp mer glesbefolkat snabbare med att hitta mat och gömma sig för predatorer, båda beteenden som är viktiga för att överleva i naturen.

– Men det är inte alltid de djärva och aggressiva fiskarna som lyckas bäst. I ett av mina experiment var det istället de blyga öringarna som hade störst tillväxt i naturen.

Vilken fiskpersonlighet som fungerar bäst beror på omgivningen: i en miljö med lite skydd, till exempel ett kärl i en fiskodling, är det de stora, djärva öringarna som lyckas ta mest mat. Men i ett naturligt vattendrag där omgivningen är mer komplex klarar sig blyga individer bättre.

En fråga återstår att besvara: varför har djur personligheter?

– Om en viss personlighet funkar bra och djur med den personligheten växer snabbt, överlever bättre och får mer ungar, kan man förvänta sig att alla individer ska bete sig på det sättet. Men så är det inte, och här återstår fortfarande mycket forskning att göra, säger Bart Adriaenssens.
Avhandlingen Individual variation in behaviour: personality and performance of brown trout in the wild försvarades vid en disputation den 28 maj 2010.

Kontaktinformation
KONTAKT:
Bart Adriaenssens vid Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet
031- 786 3547
0768- 45 55 92
bart.adriaenssens@zool.gu.se
www.zoologi.gu.se/kontakta_oss/forskarstuderande/adriaenssens_bart

Bildtext: Forskning visar att öring har egna personligheter. Öringen på bilden är några månader gammal och kommer från Jörlandaån på västkusten. Foto: Bart Adriaenssens
Bifogad bild är fri för publicering.

– Vi hoppas att konferensen ska öka medvetenheten hos lärarna om att kunskaper i retorik är oerhört viktiga att få med sig redan från unga år. Med sådana kunskaper förstår man till exempel bättre hur språk fungerar och hur språklig påverkan går till. Detta leder i sin tur till att man kan hantera och genomskåda argumenterande och manipulerande budskap av olika slag, säger universitetslektor Barbro Wallgren Hemlin.

Programmet är uppdelat i tre parallella block som fokuserar på förskola, grundskola och gymnasium. De handlar till exempel om små barns argumentation, retoriklek för små barn och hur man förenar teori och praktik i undervisningen.

– Deltagarna kommer också att få delta i workshops med praktiska improvisationsövningar, träffa Henric Holmberg från Göteborgs Stadsteater och framför allt möta och dela erfarenheter med kolleger, säger Barbro Wallgren Hemlin.

Konferensen arrangeras av Retorikcentrum vid Göteborgs universitet och Institutionen för svenska språket, i samarbete med den ideella föreningen Retorikkollegiet och Institutionen för didaktik och pedagogisk profession. Den hålls på Humanisten vid Göteborgs universitet, Renströmsgatan 6, Göteborg.

Representanter från media är välkomna att besöka konferensen som startar klockan 08.30 och avslutas klockan 17.30. Programmet kan laddas ned på: www.retorikportalen.org

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Barbro Wallgren Hemlin på telefon: 031-786 4438 eller e-post: barbro.wallgren-hemlin@svenska.gu.se eller Monica Ekenvall på telefon: 0706-77 46 58 eller e-post: Monica.Ekenvall@ped.gu.se

Behovet av arbete har med den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Tack vare ökad specialisering, effektivare arbetsorganisation och tekniska innovationer har arbetets produktivitet mångdubblats. Ändå arbetar vi i dag mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

– Sedan 1930-talet har produktiviteten i Sverige mer än femdubblats. Men detta har inte lett till att vi nu arbetar fem gånger mindre, tvärtom har arbetstiden varit relativt konstant, säger Roland Paulsen, doktorand i sociologi och författare till den nya boken ”Arbetssamhället”.

I boken beskriver han den rådande arbetsideologin ur ett historiskt perspektiv. Från att ha präglats av en stark avsky för arbete, som hos Platon och Aristoteles, har den västerländska civilisationen lärt sig betrakta arbete som något gott i sig.

– I takt med att arbetet blivit mer och mer överflödigt har vi slutat fråga oss varför vi arbetar så mycket och vad arbetet ska tjäna till. I den politiska debatten talar man exempelvis inte längre om att arbeta för den ekonomiska tillväxtens skull. Numera är det snarare tillväxten som ska skapa arbete, säger Roland Paulsen.

Ett problem som länge har förbryllat sociologer och ekonomer är hur överflödet av varor och tjänster som detta arbete ger upphov till ska kunna hanteras. Vissa anser att risken för överproduktion och ekonomisk kris kommer att framtvinga framtida arbetstidsförkortningar. Men enligt Roland Paulsen har arbetssamhället redan visat sig ha en väl utvecklad överlevnadsförmåga.

– Det många uppmärksammat är hur vi som konsumenter upprätthåller arbetssamhället genom att konsumera sådant som det tidigare inte funnits något behov av. Men även i arbetslivet märker vi av det minskade arbetsbehovet. Utöver dess inkomstbringande funktion kan det ofta vara svårt att se vad ens arbete tjänar till. Med tjänsteproduktionens tillväxt antar arbetet en abstraktare, tommare och mer substanslös skepnad, konstaterar han.

Boken ”Arbetssamhället” ges ut på Gleerups förlag i början av augusti.

Kontaktinformation
För mer information och recensionsexemplar, kontakta Roland Paulsen, tel: 018-471 11 81, 073-783 93 37, e-post: roland.paulsen@soc.uu.se

Att ta bort fosfor från syrefritt havsvatten är svårt, det är endast möjligt genom bildning av apatit, ett kalciumfosfatmineral, som är den enda stabila formen av fosfor i syrefria sediment och vatten. Kemiska processer för att bilda apatit i marin miljö är dock mycket långsamma, varför det har varit en gåta hur apatit bildas i havssediment.

I en nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature Geoscience beskriver forskarna Tobias Goldhammer, Volker Brüchert, Timothy Ferdelman och Matthias Zabel en ny process i apatitgåtan – bakteriell bindning av fosfor genom att sulfidoxiderande bakterier bildar apatit.

Forskarna undersökte sediment från uppvällningsområdet Benguela i Namibia.

– Sediment vid Namibias kust bildas i syrefritt vatten i ett av de mest produktiva marina ekosystemen på jorden – ett naturligt övergött havsekosystem. Där finns också stora avlagringar av apatit på havsbotten, berättar Volker Brüchert, universitetslektor i biogeokemi vid Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet.

Varför bildas apatit där? Genom följa upptaget av en radioaktiv isotop av fosfor kunde forskarna visa att apatitbildningen är en biologisk process som utförs av bakterier som koncentrerar fosfor i sina celler.

– Processen har två steg: Först tas fosfor upp och koncentreras i bakteriecellen, därefter binds fosforn upp, dels i organiska föreningar i cellen, dels som nybildad apatit. Detta skedde både i syrehaltigt och syrefattigt vatten, men inte i steriliserat sediment. Apatitbildning sker alltså bara när det finns levande bakterier, säger Volker Brüchert.

Hur effektiv är då processen? Enligt Volker Brüchert tyder de första resultaten på att bakterierna kan binda en stor del av den fosfor som sedimenterande plankton tillför havsbotten.

– Resultaten är mycket uppmuntrande då de betyder att en syrefri miljö inte nödvändigtvis ökar frisättningen av fosfor. Där finns också en mycket effektiv bakteriell process som katalyserar en permanent bindning av fosfor, som kan motverka övergödning, säger Volker Brüchert.

Är den här processen viktig även för Östersjön?

– Det vet vi ännu inte, men samma bakterier, Beggiatoa, som i sedimenten längs Namibias kust finns också i Östersjöns bottnar. Våra kommande studier kommer visa om samma process även sker här, säger Volker Brüchert.

Studien publicerades i Nature Geoscience den 18 juli 2010.
Goldhammer, T, Brüchert, V, Ferdelman, T.G., and Zabel, M (2010) Microbial sequestration of phosphorus in anoxic upwelling sediments. Nature Geoscience, DOI: 10.1038/NGEO913

Kontaktinformation
Ytterligare information
Volker Brüchert, Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet, tfn 08-164755, mobil 0761-352 542, e-post volker.bruchert@geo.su.se

Tobias Goldhammer, Center for Marine Environmental Sciences, University of Bremen, tfn.0049 421 218 6516, e-post goldhammer@uni-bremen.de

Partiklar av olika slag regnar ständigt ner på insjöarnas sediment; mikroskopiska alger och andra planktonorganismer såväl som humuspartiklar från omgivande landområden. En del kan brytas ned till koldioxid av bakterier i sedimentet. Nedbrytningen leder till att insjöarna utgör en betydande källa av koldioxid till atmosfären. Samtidigt utgör sjösedimenten en viktig ”kolsänka”, dvs binder kol, genom att en del av det organiska kolet inte bryts ned, utan blir kvar under mycket lång tid.

Hittills har det varit oklart vad som avgör i vilken utsträckning det organiska kolet ligger kvar på sjöbotten, istället för att brytas ned till koldioxid. Forskargruppen vid avdelningen för limnologi vid Uppsala universitet, ledd av professor Lars Tranvik, har funnit ett starkt och tydligt samband mellan koldioxidproduktionen i sjösediment och bottenvattnets temperatur.

– Det nya är att vi fann ett mycket likartad temperaturberoende för vitt skilda sjösediment. Oberoende av sjöns näringsinnehåll, geografiska läge och sedimentets kemiska sammansättning är temperaturberoendet av koldioxidproduktionen detsamma, säger doktoranden Cristian Gudasz, som har varit ansvarig för datainsamling och utvärdering.

Med detta likartade temperaturberoende som utgångspunkt gjorde forskarna en uppskattning av temperaturens effekt på sjösedimenten i det norra barrskogsbältet, som löper genom Eurasien och Nordamerika och innehåller miljontals sjöar. På hundra års sikt kommer den årliga fastläggningen av kol i barrskogsbältets sjösediment att ha minskat med 4-27 procent, beroende på klimatprognos. Produktionen av koldioxid i sjösedimenten kommer att öka i samma omfattning, med högre emissioner till atmosfären som följd.

Det blir allt mer tydligt att inlandsvattnen spelar en betydande roll i det globala kolkretsloppet, trots att de endast täcker 3 procent av jordens totala landmassa. Den här studien visar hur deras roll kan förväntas ändras med klimatförändringen.

Projektet har genomförts i samarbete med forskare vid Linköpings universitet och finansierats av forskningsrådet Formas och Vetenskapsrådet.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Christian Gudasz (på engelska), doktorand, 018-471 27 07 eller 073-761 68 49, e-post: christian.gudasz@ebc.uu.se eller Lars Tranvik, professor i limnologi, 018-471 27 22, 073-322 58 30, e-post: lars.tranvik@ebc.uu.se

De ryckiga och flaxiga rörelserna som är medicineringens biverkning kallas dyskinesier. Att dyskinesierna beror på en lång tids användning av Levodopa är klart, men exakt hur mekanismerna ser ut har neuroforskarna varit oeniga om, och något bra sätt att studera dem i försöksdjur har inte funnits. Det är detta som lundaforskarna nu tagit fram.

– Vi använder ett ofarligt virus som för in ett visst litet protein i nervcellerna. Proteinet åstadkommer i en komplicerad flerstegsprocess att nervcellerna inte förstörs men slutar tillverka dopamin, förklarar Ayse Ulusoy. Hon har nyligen disputerat på en avhandling där dessa studier ingår.

Att nervcellerna slutar tillverka dopamin är just vad som händer hos en patient med Parkinsons sjukdom. Men där får de också andra sjukliga förändringar, medan försöksråttornas nervceller i övrigt fungerar normalt. Det är detta som gör att det nu gått att se vad dyskinesierna, de obehagliga biverkningarna av Parkinson-medicinen, beror på.

– Vi har sett att de hänger samman med de så kallade fiberterminalerna på de nervceller som ska släppa ut dopamin. Den här nya kunskapen ger stora möjligheter att på sikt förbättra behandlingen av Parkinsons, menar neurologen Gurdal Sahin.

Ayse Ulusoy och Gurdal Sahin ingår i professor Deniz Kiriks forskargrupp vid Lunds universitet. Gruppen har nyligen publicerat resultaten i tidskriften PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences. Deniz Kirik tror att studien kommer att väcka stor internationell uppmärksamhet, eftersom Parkinsons sjukdom finns över hela världen och medicinens biverkningar länge setts som ett mycket stort problem.

Kontaktinformation
Mer information: Deniz Kirik, 0733-822586 och deniz.kirik@med.lu.se.
Artikeln är tillgänglig på www.pnas.org, skriv in någon av forskarnas namn i sökrutan.

Ingrid Engdahl är ordförande i Svenska OMEP, Organisation Mondiale pour l’Éducation Préscolaire. På kongressen presenterar hon intervjustudien Barnsamtal kring bild, om lärande för hållbar utveckling där 10.000 barn i 32 länder själva berättar om sina tankar om hållbar utveckling. Barnen har fått utgå från OMEP-kongressens logotyp, där andra barn med vattenkannor och skurborstar närmar sig en blågrön jordglob.

– Små barn kan tänka stora tankar. Resultaten visar att även små barn har en uppfattning om problematiken kring hållbar utveckling. Barnen har förslag och tankar om vad som kan göras. Det ligger i linje med FN:s konvention om barnets rättigheter, om vikten av att fånga upp barnens perspektiv och erfarenheter, säger Ingrid Engdahl.
Ingrid Engdahl är en av kongressens öppningstalare, onsdag 11 augusti, kl 9.00.

Kongressen i Göteborg innebär det hittills största internationella mötet inom området Lärande för hållbar utveckling. Organisationen OMEP står som organisatör, en organisation där pedagogikprofessor Ingrid Pramling Samuelsson vid Göteborgs universitet är världspresident.
Tidigare var fred ett tema för OMEP. Men som president har Ingrid Pramling Samuelsson initierat och styrt om OMEPs fokus mot ett arbete som mer handlar om social, ekonomisk och ekologisk hållbar utveckling.
Insikten även bland de mest utsatta länderna växer om att man inte måste vara ett rikt land för att värna de små barnen, enligt Ingrid Pramling Samuelsson.
– Fler och fler inser att arbete med små barn är en kraft till förändring i sig, till att få ett annat samhälle, säger Ingrid Pramling Samuelsson.
Ingrid Pramling Samuelsson är en av kongressens huvudtalare, onsdag 11 augusti, kl 18.00.

Representanter från media är välkomna att delta på kongressen.

Fakta om OMEP:
Organisation Mondiale pour l’Éducation Préscolaire, OMEP, är en världsorganisation som arbetar för barn i åldrarna 0-8 år i mer än 60 länder. Målsättningen är att barnen ska ges bästa förutsättningar för en god uppväxt. OMEP har en rådgivande status till UNESCO, UNICEF, EU och Europarådet. OMEP bildades 1948 och första president var Alva Myrdal. Ingrid Pramling Samuelsson är president under perioden 2008-2010.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Ingrid Pramling Samuelsson, världspresident i OMEP, 031-7862461, 0705-684092, ingrid.pramling@ped.gu.se
Ingrid Engdahl, ordförande i Svenska OMEP och kongressamordnare, 070- 952 67 35, ingrid.engdahl@buv.su.se

Vernon Cooray är professor vid institutionen för elektricitetslära, Uppsala universitet, och svarar på våra frågor om åska.

Varför åskar det?

– Åska uppstår när varm, fuktig luft stiger från mark till himlen och bildar moln där den varma luften träffar på kall luft. Då bildas positiva och negativa laddningar i molnet. Spänningsskillnader mellan mark och moln, eller mellan molnets olika delar, skapar urladdningar i form av åska och blixt. Normalt sker en eller flera förurladdningar i riktning från moln till mark. När blixtarna närmar sig marken kan mötande urladdningar från till exempel träd och hus uppstå, vilket följs av de större huvudurladdningarna.

Varför låter åskan?

– Åskan är ett elektriskt ljud. I samband med urladdningarna från molnet värms luften upp extremt snabbt, till cirka 25 000 grader, och expanderar likt en explosion så att vi hör åskan dundra. Eftersom ljuset färdas snabbare än ljudet ser vi blixten innan vi hör åskan. Det är därför man kan mäta hur långt bort åskan är genom att räkna sekunderna mellan blixten och åskan.

Vad är en blixt?

– Det är värmen som gör att det lyser. Faktum är att allt skulle lysa vid tillräckligt hög temperatur och det vi kallar för blixt är luft som blivit uppvärmd. Först, när blixten är på väg ned i marken i form av förurladdningar, lyser den inte så starkt. Men efter att blixten slagit ner i marken sker en huvudurladdning och det är då, på vägen upp mot molnet, som vi kan urskilja den i form av ett sicksack-mönster eller grenverk.

Varför rör sig blixten i sicksack?

– De elektriska urladdningarna rör sig mot marken i kanaler som följer de lager i luften som är bäst lämpade att transportera urladdningarna. Kanalen blir grenformad eftersom luftlagren inte leder blixten rakt. Det är mot blixtens slut, då ytterligare en urladdning stiger från marken och kolliderar med urladdningen från molnet, som vi kan se en kraftigt lysande ström genom hela kanalen.

När ska man börja bli rädd?

– När man hör åskan. Varje gång du hör åska är det egentligen hög risk att nästa blixt kan slå ner där du befinner dig. Därför bör du alltid vara försiktig när det åskar.

Vad ska man göra när det åskar?

– Var inte utomhus. Om man ändå är det ska man aldrig stå under ett träd. Det är ett vanligt misstag eftersom det ofta regnar när det åskar och man gärna skyddar sig mot regnet under träd. Men om man råkar befinna sig i en skog när det åskar så rekommenderar vi att hålla sig åtminstone fem meter ifrån ett träd.

Varför forskar man på åskoväder?

– Det finns två huvudsakliga tillämpningsområden, antingen inom praktisk ingenjörsteknik eller inom miljöområdet. För tillämpning inom teknik innebär det att hitta lösningar och skydd för elektriska system, till exempel IT, telefonnät och all annan elektronik som kan förstöras vid ett åskoväder.

– Vad gäller miljöaspekten så bildas det kväveoxid i samband med blixtnedslag, en gas som också bildas vid förbränning. Att veta hur mycket kväveoxid som bildas vid åska är nödvändigt för att ta fram modeller som används för att mäta utsläppshalterna.  För det andra kan vi studera antalet åskoväder och använda resultatet som ett instrument för att mäta den globala uppvärmningen, eftersom det finns en koppling mellan åska och värme.

Text: Elin Melin, forskning.se

Att hitta balanserad information om konflikter är ofta svårt, och den luckan vill Konfliktdatabasen fylla. Sedan 1980-talet har forskare vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet samlat in fakta om mer än 300 konflikter, statistik över civila offer i strid, sammanfattningar av fredsavtal och mycket mer. Databasen, som är unik i världen i sitt slag, finns tillgänglig på internet får användas fritt av vem som helst.

– Vi inom Uppsala konfliktdataprogram har länge varit måna om att nå ut med information om väpnade konflikter och organiserat våld till en bred publik. Inom forskarvärden är vi redan en av de mest använda datakällorna, men vi vill att neutral konfliktinformation ska vara lättåtkomlig även för allmänheten, säger projektledare Stina Högbladh vid institutionen för freds- och konfliktforskning.

Fördelen med den nya Iphone-applikationen är att den, i motsats till databasen på internet, inte kräver internetuppkoppling för att fungera. Det gör den speciellt användbar för till exempel forskare, journalister och biståndsarbetare som är ute i fält.

– När man väl har laddat ner applikationen har man informationen ständigt tillgänglig i sin Iphone, säger Åke Johansson, it-strateg vid avdelningen för kommunikation och externa relationer som har lett arbetet med att ta fram Uppsala universitets första Iphone-applikation.

– Det har varit en utmaning att implementera en så komplex databas på en plattform där skärmstorleken är väldigt begränsad. Vi har haft som mål att applikationen ska kännas enkel och intuitiv både för trogna Iphone-användare och för den som är vana vid webbversionen av konfliktdatabasen, säger Anton Holmquist, utvecklare på företaget Monterosa som varit med och utvecklat applikationen.

Referenslänk: Uppsala konfliktdataprograms webbplats

Barbro Arvidssons forskning omfattar dels en pedagogisk profil med processorienterad handledning som specialitet, dels en omvårdnadsprofil där forskningen är inriktad på hälsans betydelse och konsekvenser i våra liv.

— Inom den pedagogiska forskningen gör jag studier om forskarhandledning, från både handledarnas och doktorandernas perspektiv. En studie handlar om hur doktorandhandledare upplever att handledningen formas med hänsyn till doktorandens frågeställningar och problem, i förhållande till deras egen forskning. En annan studie fokuserar på hur doktorander inom omvårdnad upplever och hanterar sin egen lärprocess till blivande forskare i relation till sin egen yrkeserfarenhet som sjuksköterska, säger Barbro Arvidsson.

Hälsans betydelse och konsekvenser för människor Barbro Arvidssons vetenskapliga verksamhet inom området ”hälsans betydelse och konsekvenser i våra liv”, handlar bland annat om hälsa för flyktingfamiljer, hälsa relaterat till psykiatrisk vård, kronisk smärta och sjukdomen reumatism.

— De flesta av dessa studier har jag gjort — eller gör — tillsammans med doktorander som jag har handlett och handleder. Jag samvekar med FoU-centrum på Spenshults reumatikersjukhus, något som ger ingångar till klinisk och patientnära forskning, säger Barbro Arvidsson.

Forskning om reumatisk vård gör Barbro Arvidsson också i samarbete med Clinical Unit for Musculoskeletal Nursing in Leeds i Storbritannien och med Projekt minskad ohälsa för rörelseorganens sjukdomar i Sverige som finns vid Lunds universitetssjukhus.

Barbro Arvidssons kompetens inom området handledning bidrog till att hon år 2006 erbjöds att bli professor i klinisk sjukvård vid Høgskolen i Gjøvik.

— Jag leder forskargrupper som arbetar med olika projekt inom detta område. Jag deltar också i utvecklingen av en forskarutbildning i klinisk sjukvård och är med i planeringen av ett ”inlandsuniversitet” i Norge.

Växter får all sin energi från solljus och använder den för att ta upp den mycket viktiga byggstenen, kol, från luftens koldioxid. Denna process (fotosyntesen) är förutsättningen för allt liv vi ser på jorden idag. Fotosyntesen pågår i de små gröna organeller, så kallade kloroplaster, vilka finns i hundratal i varje blad och ger växterna dess färg.

Kloroplasterna uppkom för flera hundra miljoner år sedan då en fotosyntetisk cyanobakterie och en primitiv encellig organism ingick i en symbios. På så sätt fick den senare tillgång till fotosyntesen och embryot till de första växterna hade bildats. Under evolutionens gång har den ursprungliga cyanobakterien förlorat nästan all sin arvsmassa, men behållit de gener som krävs för att utföra fotosyntes åt växten. Cyanobakterien “skräddarsyddes” för ett ändamål och har nu blivit en del av växtcellen.

– Vår hypotes är att den typ av cyanobakterie som gav upphov till kloroplasterna fortfarande existerar, nämligen bland de cyanobakterier som fortfarande kan ingå i symbios med växter. Dessa cyanobakterier kan ta upp kväve, ytterligare ett viktigt näringsämne, från luften vilket växterna drar nytta av. De flesta av dessa symbioser är kortlivade och kräver att varje växtgeneration startar en ny symbios med cyanobakterierna, berättar Birgitta Bergman, professor i växtfysiologi vid Stockholms universitet.

Forskarna har studerat den enda växtsymbios (vattenormbunken Azolla) där cyanobakterien förs över direkt till nya växtgenerationer (via ormbunkens ”frö”) samt inte kan överleva utanför växten. Dessa två egenskaper liknar förhållandet mellan dagens kloroplaster och växter och forskarna föreslår att denna symbios kan utgöra en mall för den händelse som gav upphov till kloroplaster i växter.

I studien analyserade forskarna arvsmassan i denna cyanobakterie och fann att mängder av gener har inaktiverats och försvunnit, vilket förklarar cyanobakteriens oförmåga att leva utanför växten. Kvar finns dock alla gener nödvändiga för att försörja växtens hela behov av kväve. Precis som för kloroplasten skräddarsys cyanobakterien alltså för att uppfylla ett mycket specifikt ändamål.

– Det är anmärkningsvärt på vilket sätt växter kan tämja mikroorganismer för att få helt fri tillgång till ytterst viktiga näringsämnen, och det är uppenbart att växters favoritboskap är cyanobakterier. Kanske har vi hittat en ‘felande länk’ i växternas tämjande av dessa bakterier, och vi har utan tvekan fått en inblick i en del av den process som för flera hundra miljoner år sedan gav upphov till växter, säger Birgitta Bergman, professor i växtfysiologi vid Stockholms universitet.

Studien: Ran, L., Larsson, J., Vigil-Stenman T., Nylander, J.A.A., Ininbergs, K., Zheng, W-W., Lapidus, A., Lowry, S., Haselkorn, R., Bergman, B. 2010. Genome erosion in a nitrogen-fixing vertically transmitted endosymbiotic multicellular cyanobacterium. PLoS One.

Artikeln fr nedladdning

För Thorsten Päplow, lärare i tyska vid Mälardalens högskola, är sommaren alltid en extra läsintensiv period. Han forskar om tysk samtidslitteratur och inför höstens kurser om tyska deckare, som han håller i, gäller det att vara uppdaterad om deckarutbudet.

– En bra deckare har både en historia och ett berättarsätt som fängslar läsaren, säger Thorsten Päplow och fortsätter:

– Deckare är en mångsidig och ofta underskattad genre som tyvärr har rykte om sig att vara lite ”andra klassens litteratur”, det vill säga lätt läsning. En anledning till detta kan vara att man ser det man förväntar sig, och väljer att läsa deckare mest som spännings- eller underhållningslitteratur. Men, som så ofta i litterära sammanhang, så kan skenet bedra.

På Mälardalens högskola finns ett stort deckarintresse. Sedan två år tillbaka ordnas en särskild deckardag på våren, i samarbete med Svenska Deckarakademin, då forskare, föreläsare och kända författare bjuds in, och studenter medverkar i olika deckartävlingar. Och kurser om deckare finns, förutom på tyska, även på engelska, franska och finska samt inom ämnet litteraturvetenskap.

– Att gå en så kallad läsfärdighetskurs i ett främmande språk, som till exempel Deutsche Krimis, är ett bra sätt att lära sig språket och samtidigt ta del av litteratur man inte skulle kunna läsa annars, säger Thorsten.

Flera av hans egna deckarfavoriter finns inte översatta till svenska, och han tycker sig märka att översättningar av annan litteratur än engelskspråkig blir alltmer sällsynta idag. Det gör att många människor går miste om böcker, som skulle kunna ge intressanta inblickar i andra kulturer.

– En deckare som utspelar sig i till exempel Italien återspeglar andra värderingar och moraluppfattningar. Även om mord förstås alltid är det ultimata brottet kan uppfattningen om vad som anses vara kriminellt skilja sig åt mellan olika länder, menar Thorsten.

En trend som dock verkar ha slagit igenom brett på deckarfronten är, enligt Thorsten Päplow, att själva mordgåtan inte längre enbart måste vara i fokus:

– Polisernas privatliv har kommit in mer och mer i deckarna. Skilsmässor, alkoholproblem och annat har fått en allt större betydelse, konstaterar han.

10 internationella deckarfavoriter, med svensk översättning, utvalda av deckarfantaster vid Mälardalens högskola och Svenska Deckarakademin (Listan är utan inbördes ranking och visar två utgivningsår för varje bok – det första året är för originalutgåvan, det andra för översättningen.)

Forskarna besöker fem kungsörnsrevir i Västerbotten och Västernorrlands län. Där kommer en erfaren ringmärkare att klättra upp till boet och hämta ner kungsörnsungarna.

— Vi kommer både att ringmärka ungen och sätta satellitsändare på den. Det är ganska vanligt att ringmärka kungsörnsungar, men att plocka ner dem från boet och sätta satellitsändare på dem är nytt, säger projektledare Tim Hipkiss vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö.

Fåglarna är ett par månader gamla och har inte lämnat boet ännu. De är dock tillräckligt stora för att forskarna ska kunna sätta den ryggsäcksliknande satellitsändaren på dem. Själva märkningsproceduren, det vill säga att hämta ungen, märka den och sedan klättra upp med den till boet igen tar ungefär en halvtimme.

— Vi passar på när föräldrarna inte är i närheten. Det kan vara tillräckligt spännande att klättra tio meter upp till en arg kungsörnsunge ändå, säger Tim Hipkiss.

I några av de revir som forskarna besöker finns områden där man planerar att bygga vindkraftverk. Med hjälp av satellitsändarna kommer forskarna att kunna studera hur örnarna rör sig i reviren före och efter etableringen. Satellitsändarna skickar positioner till forskarna flera gånger per timme.

— Förhoppningsvis kommer vi att kunna identifiera kungsörnarnas favoritmiljöer. När vi väl har gjort det kan vi i framtiden rekommendera var man kan etablera vindkraftverk utan att det stör kungsörnarna, men också vilka områden som man ska undvika, säger Tim Hipkiss.

I höst kommer forskarna att fånga vuxna kungsörnar och sätta satellitsändare på dem. De vuxna fåglarna kommer att ha sina sändare i fem år, medan ungarna endast har sina i två år.

Projektet Effekter av vindkraftsetablering på kungsörnens biotopval och häckningsframgång tar fram ny kunskap om vilka effekter utbyggnad av vindkraft i Sveriges norra skogsområden har på kungsörnens habitat och landskapsanvändning, samt deras närvaro och reproduktiva framgång.

Resultaten ska leda till rekommendationer för hur vindkraftsutbyggnad kan genomföras med hänsyn till kungsörnens behov. 

Läs mer om kungsörnar och vindkraft på Naturvårdsverkets webbplats.

Genom fältstudier i vattendrag norr om Göteborg och laboratorieförsök i Danmark och Skottland har forskaren Rasmus Kaspersson vid Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet, studerat hur olika åldersklasser av lax och öring konkurrerar inbördes.

Tidigare har man trott att unga laxar och öringar är begränsade till grunda, långsamflytande, miljöer på grund av sämre simförmåga. Rasmus Kasperssons studier visar att det snarare är äldre fiskar som i konkurrens om livsutrymme får yngre individer att använda grundare vatten. I sina försök kunde Rasmus Kaspersson visa att när antalet äldre individer minskade, flyttade årsungarna genast till djupare delar av vattendraget.

—Detta tyder på att årsungar egentligen föredrar att leva där det är djupare och mer snabbflytande, där de hittar mer mat och är skyddade från fiskätande fåglar och mink, säger Rasmus Kaspersson

I en naturlig miljö förekommer dock både äldre och yngre individer tillsammans och då fungerar de grundare miljöerna som tillflyktsplatser för yngre fiskar. När äldre individer flyttades från delar av försöksvattendragen ökade årsungarnas vikt och längd. Hur många äldre öringar och laxar det finns i vattendraget tycks alltså ha en indirekt inverkan på hur många årsungar som når vuxen ålder.

Resultaten från Rasmus Kasperssons avhandling visar på vikten av att vårda och återskapa de grunda, långsamflytande, delarna av våra vattendrag. Detta för att fler skyddande miljöer ska finnas tillgängliga för den unga fisken.

Avhandlingen Age-class interactions in Atlantic salmon and brown trout: Effects on habitat use and performance försvarades den 27:e maj 2010.

Länk till avhandling

När Helena Eriksson flyttade från Uddevalla till Halmstad för att läsa på Högskolan i Halmstad för tio år sedan visste hon inte så värst mycket om sin nya hemstad. I dag kan hon nog närmast kallas expert på området. Nyligen disputerade hon på avhandlingen ”Befolkning, samhälle och förändring — dynamik i Halmstad under fyra decennier.

”I avhandlingen har Helena Eriksson studerat förändringsprocesser i Halmstad från slutet av 1960-talet till 2006.

— Framför allt hur förändringarna på arbetsmarknaden har påverkat befolkningen. Att studera en stad på det här sättet är spännande. Det är ett sätt att tidigt se hur ett samhälle förändras. Det kan man använda praktiskt i planeringsarbete, säger Helena Eriksson.

Hon har bland annat studerat migration, reproduktion, pendlingsmönster, utbildningsnivå och befolkningsstruktur.

Utmärkande för Halmstad under perioden är den positiva befolkningsökningen — kurvan har gått uppåt hela vägen från 1960-talet. Ökningen beror främst på att fler har flyttat hit, både från andra orter i Sverige och från andra länder.

— Detta samspelar med läget på arbetsmarknaden. När Pilkington AB etablerades i Halmstad på 70-talet kan man till exempel se ett tydligt uppsving, berättar Helena Eriksson.

En annan trend, som Halmstad delar med hela västvärlden, är att tjänstenäringen har ökat kraftigt. På 1960-talet var den varuproducerande sektorn störst i Halmstad, år 1970 gick tjänstenäringen förbi för att sedan fortsätta stadigt uppåt. Även pendlingsmönstret har förändrats och antalet pendlare har ökat markant. På 1960-talet var det framför allt människor som pendlade till Halmstad, men under årens lopp har andelen som pendlar från staden ökat.

Helena Eriksson har också intresserat sig för vad som driver på förändringarna i lokalsamhället. Hon menar att hur ett samhälle förändras ofta beror på hur enskilda individer på nyckelpositioner förhåller sig till yttre förändringar, som nya influenser, politiska beslut och företag utanför lokalsamhället.

— Det är ett samspel mellan tradition och innovation. Samhällsutvecklingen styrs inte av det ena eller det andra, det är hela tiden en dynamik, säger hon.

Ett exempel på dynamiken som Helena Eriksson har studerat är etableringen av högre utbildning i Halmstad och framväxten av Högskolan i Halmstad.

Utvecklingen av en högskola var en långdragen och komplex process. Yttre drivkrafter, som en nationell utbyggnad av högre utbildning på 1960- och 70-talen, samspelade med inre drivkrafter, som att enskilda individer initierade och drev på utvecklingen.

Här fanns också en tydlig dynamik mellan innovation och tradition — de utbildningar man satsade på skulle inte upplevas som traditionella universitetsutbildningar utan som någonting nytt. Samtidigt var utgångspunkten att utbildningarna skulle passa in i lokalsamhället.

— När man startade utbildningar var man mån om att koppla ihop det nya med det befintliga. I regionen fanns många småföretag som hade behov av ingenjörer, men som inte var intresserade av att anställa civilingenjörer. Man knöt också an till traditionen som idrottslän och satsade till exempel på utbildningar inom idrottspedagogik.

Högskolan har under åren involverat allt fler människor. Fler och fler läser högre utbildning och nya företag har startat genom Högskolan.

Helena Eriksson har i sin forskning använt sig av litteratur om Halmstad, offentliga dokument och statistik från bland annat Statistiska centralbyrån. Hon har även intervjuat personer som var aktiva i Halmstad under perioden, som politiker och tjänstemän från offentlig sektor och näringslivet.

Avhandling: Befolkning, samhälle och förändring — dynamik i Halmstad under fyra decennier, Högskolan i Halmstad.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i åldersgruppen 15-44 år. Tidigare forskning har visat att personer som tidigare har försökt ta sitt liv har en kraftigt förhöjd risk att begå ett självmord. Andra kända riskfaktorer är psykisk sjukdom och drogmissbruk. Den nya studien, som följer upp personer som genomfört självmordsförsök, är en av de första som jämför grupper som använt olika metoder vid självmordsförsöket.

Resultaten, som publiceras i ansedda British Medical Journal (BMJ), visar att risken för fullbordat självmord är särskilt hög för personer som genomfört självmordsförsök genom hängning, dränkning, hopp från hög höjd eller med skjutvapen. Det är till exempel sex gånger vanligare med självmord efter ett hängningsförsök, och fyra gånger vanligare efter ett dränkningsförsök i jämförelse med den vanligaste metoden som är förgiftningsförsök.

Forskarna upptäckte också att risken var särskilt stor redan under den första tiden efter ett hängningsförsök, samt att samma metod ofta användes vid självmordsförsöket och det slutliga självmordet.

— Resultaten kan vara till hjälp i den akuta riskbedömningen efter självmordsförsök. Flera faktorer är viktiga som den psykiska sjukdomen och den suicidala avsikt man har, men det är alltså viktigt att också väga in om man använt en våldsam metod när man bedömer risken på kort och lång sikt, säger professor Bo Runeson som har arbetat med studien.

Studien inkluderar nästan 50 000 personer som vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök under perioden 1973—82. Under uppföljningstiden, som varade fram till 2003, begick 12 procent av studiegruppen, eller 5740 personer, självmord.

Publikation: “Method of attempted suicide as predictor of subsequent successful suicide: national long term cohort study”. Runeson B, Tidemalm D, Dahlin M, Lichtenstein P, Långström N, BMJ online 7 July 2010.