En vanlig uppfattning är att kvinnor inte deltar i design av informationsteknologier och därför kan ses som mer eller mindre exkluderade från IT-design. Den här uppfattningen ligger bl.a. till grund för flera politiska insatser som syftar till att öka flickors och kvinnors intresse för teknik. Frågan är dock om den här uppfattningen är riktig. Ny forskning från Mittuniversitetet tyder på att många kvinnor faktiskt deltar i design av IT. Den här forskningen visar att frågan om kvinnors deltagande i eller frånvaro från IT-design till stor del beror på hur ”IT-design” definieras.

– Baserat på mina studier har jag funnit att IT-design ofta definieras som aktiviteter som programmering, IT-arkitektur och mjukvarudesign. Det är dock en ganska smal definition. Genom att inkludera exempelvis också visionsarbete och analys av existerande verksamhet och arbetspraktiker, blir fler aktörer synliga som deltagare i IT-design. Bland dessa är många kvinnor, säger Johanna Sefyrin, som studerar deltagande och genus i IT-design.

Dessa slutsatser är baserade på studier av ett omfattande, flerårigt IT-designprojekt på en svensk myndighet, som Johanna Sefyrin följde med början 2005. Syftet med projektet var att förbättra arbetssituationen för handläggarna i organisationen, men också att automatisera delar av handläggningsprocessen. I det här projektet deltog flera kvinnor på centrala positioner med mycket inflytande. I fokus för studierna var ett antal kvinnliga handläggare som arbetade i projektet med analys av det existerande handläggningssystemet och som var experter på detta. Deras uppgift var också att formulera krav för ett bättre handläggningssystem.

– Genom att göra en mer inkluderande definition av IT-design visar min forskning hur de här kvinnliga handläggarna deltog som centrala aktörer i IT-designprojektet. De här kvinnornas deltagande var dock inte oproblematiskt; de blev också marginaliserade och osynliggjorda på flera olika sätt. Min huvudsakliga slutsats är dock att de deltog och var oumbärliga för projektet. Den här slutsatsen öppnar upp för möjligheten att många kvinnor runtom i Sverige deltar i IT-design, men att deras deltagande inte synliggörs. Min forskning antyder därmed att bilden av kvinnors frånvaro från IT-design är starkt förenklad, och i vissa fall till och med felaktig, säger Johanna Sefyrin.

Johanna Sefyrin disputerar med avhandlingen ”Sitting on the Fence – Critical Explorations of Participatory Practices in IT Design” i Sundsvall den 26 februari kl. 10 i O111.

Kontaktinformation
Johanna Sefyrin
Telefon 060-14 89 53 eller 0708-522 652. E-post: johanna.sefyrin@miun.se

Att samhället behöver en hållbar energiutveckling är de flesta av oss överens om. Men när vindkraftparker eller kraftledningar uppförs i vår närmiljö är vi inte lika positiva.

Björn Ekelund har i sin forskning studerat hur planering, stadsbyggnad och arkitektur kan skapa en bättre överensstämmelse mellan samhällets idé om hållbar utveckling och allmänhetens attityd till hållbara energianläggningar. Genom ett annat utförande och placering kan en mer positiv upplevelse av energianläggningarna uppnås.

– Ska vi fullfölja idén om hållbar energi är mötet mellan teknik och människa oundvikligt och det kommer att få synliga effekter i vår närmiljö. Då krävs att människors upplevelse av hållbara energianläggningar också uppfattas på samma sätt som hållbar utveckling i stort, konstaterar han.

I avhandlingen beskrivs och analyseras hållbar utveckling utgående från arkitektens kunnande om samspelet mellan människa och byggd miljö.

Björn Ekelund är först ut att disputera i det nya ämnesområdet Arkitektur på Luleå tekniska universitet där huvudinriktningen är planering och byggande i krävande klimat.

Att språket är juristens främsta arbetsredskap är något som jurister själva ofta betonar. Under utbildningen grundlägger blivande jurister sitt sätt att hantera detta redskap. Ett intresse av att veta mer om språkbruket i ett sammanhang där språket står i centrum ligger bakom Ann Blückerts avhandling ”Juridiska – ett nytt språk? En studie av juridikstudenters språkliga inskolning”. Hennes bakgrund som lärare och studievägledare har bidragit till intresset för studenters skrivande.

Ann Blückerts huvudsakliga syfte är att undersöka vilka språknormer som förmedlas till studenterna genom lärarnas kommentarer till studenternas texter och genom olika former av skrivhandledning. I avhandlingen, som nyligen försvarades vid Uppsala universitet, analyserar hon lärarkommentarer till texter skrivna under det första året av juridikutbildningen vid Uppsala universitet.

I början av utbildningen fokuseras lärarnas textkommentarer till stor del på språket. Kommentarer till ordval och stil dominerar på den första terminen. Studenterna måste lära sig att undvika ett alltför vardagligt och ett alltför tillkrånglat språk.

– I utbildningen möter de en form av dubbla budskap. Lärarna förmedlar budskapet ”skriv enkelt!”, men i kurslitteraturen möter studenterna ibland en komplicerad meningsbyggnad, säger Ann Blückert.

De nya juridikstudenterna får höra att juridisk svenska är ”ett helt nytt språk”. Mycket av det som lärarna markerar i studenternas texter gäller avvikelser från skriftspråksnormer i allmänspråket. Så är exempelvis oftast fallet när grammatiska och syntaktiska språkstrukturer aktualiseras i lärarkommentarerna.

– Budskapet att juridisk svenska är ett nytt språk är därför knappast befogat. Däremot behöver studenterna förutom termkunskap tillägna sig stilistisk och pragmatisk medvetenhet. Det innebär bland annat medvetenhet om vikten av precision i ordvalet – att väga varje ord på guldvåg – för att undvika formuleringar som inte anses passa in i den så kallade juridiska tonen, säger Ann Blückert.

Den undervisningspraktik som juridikstudenternas skrivande är infogat i innebär bland annat att studenternas texter av rättviseskäl bedöms anonymt. Det medför att det inte finns så stor möjlighet för en student att resonera om texten med den lärare som kommenterat och bedömt den. Det är då viktigt att lärarnas textkommentarer utformas så att de berör även mer komplexa aspekter av studenternas språkanvändning.

De skriftliga kommentarerna är dock ofta kortfattade, och utrymmet för problematisering av språknormer och textmönster blir då begränsat. Därigenom minskar lärarnas och utbildningens möjligheter att bidra till en fördjupad språklig medvetenhet hos juridikstudenterna. Hos en del lärare i studien återfinns längre, resonerande kommentarer. För andra lärare kan arbetssituationen försvåra möjligheten att ge annat än kortfattade språkliga kommentarer som ordval eller syftning.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Ann Blückert, tel: 018-471 1083, e-post: ann.blyckert@nordiska.uu.se

— Kärlekens och relationernas betydelse har på olika sätt lyfts fram av såväl filosofer som forskare inom olika områden. De konstaterar samstämmigt att människan har en strävan efter att etablera och bevara nära relationer, att bli sedd och helst också älskad, säger Lena Wiklund Gustin, lektor i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola, och ansvarig för ett projekt som knyter an till detta ur ett vårdvetenskapligt perspektiv.

Forskningsprojektet, som avslutas nu i vår, inriktar sig på så kallade mångsökare inom primärvården, det vill säga personer som ofta söker vård vid hälsocentraler. Lena Wiklund Gustin beskriver hur dessa patienter redan tidigt i livet fått lära sig att de måste vara ”friska och duktiga” för att känna sig älskade och uppskattade. Att bli sjuk upplevs som ett hot mot gemenskapen med andra människor.

— När en person med den typen av erfarenheter upplever olika symtom väcker det tankar som ”Tänk om jag blir sjuk? Tänk om jag kommer att ligga andra till last? Tänk om jag blir ensam?”. Dessa tankar väcker i sin tur rädsla som gör att man söker vård, säger Lena.

En av de intervjuade i studien berättar:

”För kommer jag hit så har jag ont. Jag kommer inte hit för att jag tycker att det är kul att betala vårdavgift och träffa en läkare och prata lite med. Det behovet har jag inte så. Utan det är ju något som är galet som jag vill ha reda på. Men oftast så får man ju inget svar.”

Personerna som intervjuats är alla mycket tydliga med att de inte söker vård för att de är ensamma eller vill bli sjukskrivna, utan för att de vill bli botade så att de kan fortsätta arbeta. Men patienterna upplever att vårdpersonalen tror att de är ute efter sjukskrivning, något som kan väcka både ilska och skamkänslor hos dem.

Om patienterna istället känner sig sedda och accepterade som de är har de också lättare att ta till sig de råd som ges om hur de på bästa sätt ska sköta sin hälsa, menar Lena Wiklund Gustin.

— Samtidigt som studien visar att längtan efter kärlek och gemenskap är en stark drivkraft påtalar den också vikten av ett gott och kärleksfullt bemötande inom vården, sammanfattar hon.

Kontaktinformation
Lena Wiklund Gustin, tfn 021-10 73 32, e-post lena.wiklund@mdh.se

Bilden av den samiska tron och verklighetsuppfattningen har i hög grad präglats av ett utifrånperspektiv. Eftersom den ursprungliga kulturen är oral, det vill säga saknar skrift, finns det inga egna skrifter som förklarar tro och rit. De texter som finns är präglade av kyrkostatens religiösa perspektiv.

De sjuttiotal bevarade trummorna och de bilder som finns på dem är den enda egna ursprungliga religionsurkunden. Då det saknas förklarande skrift är tolkning av dessa bilder svår men betraktade ur ett ekologiskt perspektiv framträder en dynamiskt medveten relation mellan det mänskliga samhället och dess föreställningar och miljön.

— Den samiska kulturen sågs länge som magins, trolldomens och det hedniska djävulsskapets värsta hemvist. Samernas trumma sågs som det främsta magiska hjälpmedlet och beslagtogs och förstördes, berättar Rolf Christoffersson.

Samerna ansågs också vara omusikaliska. Deras sång, jojken, förknippades med trolldom och sågs därför som olämplig i kyrkan. Trumman har ända till idag inte betraktats som ett musikinstrument utan endast ett magiskt ljudverktyg. Modern forskning om ursprungsfolkens musik ger dock den mycket dynamiska nutida samiska musiken en egen autentisk bakgrund. Rolf Christoffersson menar i sin avhandling att den samiska trumman måste erkännas som musikinstrument.

— Om vår strävan för mänskliga rättigheter, religions- och tankefrihet skall vara trovärdigt måste vi städa i vårt eget hus. Även vår svenska stat har varit så sammanlänkad med religion att kravet på religiös tro och rit från och med reformationen varit mycket noga preciserat. Den som inte anpassade sig kunde fängslas, fråntas sina ägodelar och även dömas till döden, säger Rolf Christoffersson.

Han menar att denna föreställning om en enhetskultur fortfarande lever kvar i dag i en otidsenlig och omöjlig sammanblandning av stat och religion. Bland annat återfinns denna föreställning i grundlagens, successionsordningens, föreskrift att Sveriges kung måste vara lutheran.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Rolf Christoffersson, tel. 018-30 10 88 eller 070-345 37 02

— Det är ju så, ju högre upp man kommer, desto mer intresserad är man av forskning för annars står man inte ut att vara kvar här. Dom som brinner för forskning dom har ju svårt att förstå att en yngre person inte gör det.

Så säger en av de forskarstuderande som Mårten Mårtensson intervjuat för sin avhandling om doktoranden och forskningsmiljön. Avhandlingen bygger på tre studier: en observationsstudie, en enkät och en intervjustudie. Intresset för området väcktes när Mårten Mårtensson för några år sedan var anställd på KTH för att arbeta med ledarutvecklingen där. Under loppet av två år hoppade tolv doktorander av sin forskarutbildning vid en av institutionerna. Varför gjorde de det? De hade satsat på en utbildning som skulle ge dem en bra framtid och institutionen var beroende av dem för sina forskningsuppdrag.

Mårten Mårtensson menar att det finns en klyfta mellan många doktoranders livssyn och värderingar och den kultur som präglar forskningsmiljön.

— Det är tydligt att klyftan väcker frågor. Två tredjedelar av doktoranderna funderar varje dag eller varje vecka på sådana livsfrågor som handlar om vad som är viktigt i livet eller vad som är rätt och orätt i deras ställningstaganden, säger han.

Avhandlingen visar också att doktorandernas tilltro till vetenskapens möjligheter att förklara det som idag verkar oförklarligt är stor. Nästan nio av tio har det synsättet. Däremot menar de att vetenskapen knappast ger några svar på frågor om meningen med livet. Den livsfrågan är särskilt viktig för den fjärdedel av doktoranderna som med avhandlingens faktaspråk är ”avbrytarbenägna”, alltså de doktorander som har funderat på att hoppa av sin utbildning. I den gruppen är åtta av tio inte nöjda med handledningen. Framtiden som forskare ser oviss ut. Man är tveksam till nyttan med det man gör och man funderar ofta på livsfrågor.

Mårten Mårtensson har i arbetet med sin avhandling sökt svaren på vad det är som skiljer de här doktorandernas synsätt från de värderingar som präglar deras forskningsmiljöer. Vad det är som gör att unga och medelålders människor säger: ”Skulle jag kunna vrida klockan tillbaka, så skulle jag aldrig hoppa på det här tåget igen.”

En doktorand uttrycker saken så här: ”Vi sjuttiotalister prioriterar mer familjen. Vi tycker inte att jobbet är det viktigaste. Så känner jag att det är bland folk i min ålder på institutionen också”.

Avhandlingen visar bland annat är att det i en ung och medelålders generation forskare finns åtskilliga personer som prioriterar ”mjuka” livsvärden kontra det ”tidspoliseri” som de upplever att de möter i forskningsmiljön. För att bli accepterad där ska man ”producera mycket, vara positiv och engagerad, inte ifrågasätta så mycket utan gärna göra som man blir tillsagd”.

— Även om det här inte är hela bilden av förhållandet mellan doktorander och forskningsmiljöer – det finns också en nyfikenhet och forskningslust som inte viker för några hinder – ger avhandlingen ändå en tankeställare om en livssyn som det är nödvändigt för handledare och institutioner att veta något om och kunna hantera, säger Mårten Mårtensson.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Mårten Mårtensson, tel: 08-560 233 25, 08-560 233 35 eller 070-529 1935, e-post: marten.martensson@teol.uu.se

– August Strindberg själv beskrev ofta hur han drabbades av ett slags feber, när han skrev. Trots att han kunde sträva efter att följa en plan flödade inte sällan orden bortom hans kontroll. Men forskare övertolkar Strindbergs nycker i jakten på underliggande betydelser i stället för att inse att den ryckiga rörligheten är verket.

Erik van Ooijen hävdar att forskare ser det som ett vetenskapligt resultat att kunna beskriva verket som en enhetlig helhet i stället för att ta hänsyn till att August Strindberg ibland inte använder inslag för dess symboliska mening utan för att de skapar en särskild rytm eller stämning.

– Spekulativa tolkningar har fått stå oemotsagda och därmed kunnat upprepas av samma forskare i årtionden. Det är lite oroande ur vetenskaplig synpunkt att direkta felaktigheter inte kommenteras av senare forskare.

– August Strindberg sade själv att dikten växer fram som ett mögel ur författarens hjärna. Det kan låta negativt, men man kan också se det som något positivt som växer fram när man inte lägger märke till det. Det har vitalitet.

Erik van Ooijens forskning visar hur det mirakulösa föds ur det oförutsägbara hos August Strindberg. Författaren kastar in tankar, ändrar karaktärer och byter riktning utan förklaring. Det ger hans dramatik ett nyckfullt liv och rörelse.

– Därför ska inte allt tolkas som om det har en särskild betydelse utifrån en bestämd plan utan det ska ges utrymme för händelser som utvecklas enligt nyckfulla mönster.

Örebroforskaren bejakar nyckfullheten och slumpen i sina tolkningar av August Strindbergs kammarspel. I sin doktorsavhandling försöker han beskriva principer för skapande och konstnärlig sammansättning bortom det planmässiga eller formfulländade. Verken betraktas i termer av rörelser, intensitet och hastigheter.

– För August Strindberg är universum i sig både det Oändliga Sammanhanget men också den Stora Oredan. I ett sådant universum bär inte allt på bestämda betydelser. Allting utvecklas enligt August Strindberg i ett nät som en oändlig serie ”likgiltiga förändringar”, fram och tillbaka, enligt oförutsägbara principer. Jag har denna syn på universum i åtanke när jag tolkar hans litteratur.

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Erik van Ooijen mobil 073-7590715, erik.van-ooijen@oru.se