Munhälsan hos befolkningen i allmänhet har förbättrats markant de senaste 30 åren, en utveckling som inte kommit personer drabbade av psykisk ohälsa till del.  

– Det kan finnas flera tänkbara förklaringar till att personer med psykiska besvär har dålig munhälsa, säger Karin Persson, leg. sjuksköterska och forskare vid fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola.

Psykisk ohälsa innebär stora påfrestningar för individen, många ändrar sin dygnsrytm, äter oregelbundet och har svårt att upprätthålla den personliga munhygienen.

Långvariga läkemedelsbehandlingar, som ofta orsakar muntorrhet, är också vanliga. För vissa innebär de psykiska besvären även nedsatt arbetsförmåga, vilket i sin tur påverkar privatekonomin.

Det finns mycket lite forskning som visar hur psykisk ohälsa påverkar munhälsan. Ännu mindre vet vi om munhälsan hos dem som vårdas i den psykiatriska öppenvården, något som Karin Persson tagit fasta på i sin forskning.

– Genom att undersöka patienter har jag kartlagt munhälsan hos personer som vårdas i psykiatrisk öppenvård. Patienterna som ingått i studien har även fått svara på frågor för att ta reda på hur munhälsan påverkar individens livssituation.

Resultatet redovisar Karin Persson i avhandlingen ”Oral Health in an Outpatient Psychiatric Population”.

Kartläggningen visar bland annat att personer med psykiska besvär har färre tänder än befolkningen i övrigt. De är också i stort behov av tandbehandling på grund av bristande hygien och förekomst av allvarlig tandköttsinflammation.

– Intressant att notera är att den undersökta gruppen besökt tandvården relativt ofta, tre fjärdedelar uppger att de varit hos tandläkaren eller tandhygienisten vid minst ett tillfälle det senaste året. Trots detta var behovet av behandling stort.

Studien visar även att den dåliga munhälsan påverkar individernas livssituation negativt. De skattar sin livskvalitet lägre och upplever mer besvär, som svårigheter att tugga och prata, än befolkningen i övrigt.

– Det preventiva arbetet måste ses över och förbättras. Vårdgivaren bör till exempel ställa frågor om munhälsan, man bör även se över samarbetet mellan den psykiatriska öppenvården och tandvården, menar Karin Persson.

Disputationen äger rum den 30 september, 2009, kl 9.00.

Plats: Aulan, Fakulteten för Hälsa och samhälle, ingång 49, Universitetssjukhuset MAS, Malmö.

Kontaktinformation
För ytterligare information: Karin Persson
Telefon: 0709 – 655 418
E-post: karin.persson@mah.se

– Döden omges av en kompakt tystnad, säger forskaren Jane Österlind, som själv har lång erfarenhet av att jobba med döende människor i den palliativa vården.

– Resultatet var överraskande eftersom skröplighet och död tillhör vardagen på vård- och omsorgsboenden. Uppemot hälften av dem som flyttar dit dör redan inom ett år, men personalen försöker distansera sig från döden genom att inte tala om den.

Jane Österlind har studerat de äldres livssituation på vård- och omsorgsboende, både utifrån deras eget perspektiv och från personalens och biståndshandläggarnas perspektiv. Trots att de äldre hade olika bakgrund och hälsostatus beskrev de livet på boendet på ett likartat sätt.

– De kände sig som främlingar i en kultur som var obekant för dem. De upplevde sig som utestängda från det vanliga livet och vardagen beskrevs som en enda lång väntan på att livet ska ta slut.

Flytten till äldreboendet är en omvälvande förändring i de äldres liv, som krymper deras livsrum materiellt, fysiskt, socialt och existentiellt. Studien visar att många av dem känner att de måste göra om hela sin person för att anpassa sig till ett nytt liv, samtidigt som de ofta saknar en ömsesidig relation till personalen. De förväntningar som de äldre och vårdens olika aktörer har skiljer sig åt, och ett exempel är just döden, och tystnaden runt den. De äldre själva vill få prata om döden och om döendet, men det behovet tillgodoses inte. Tystnaden kan förklaras av personalens egen rädsla för dödenoch att deinte uppfattar att de äldre har denna önskan.

Jane Österlind efterlyser en äldreomsorg där den enskilde äldres behov är utgångspunkten, inte vad som passar bäst för organisationen. Men då måste personalen ges möjligheter att möta dessa behov och få emotionellt stöd i sitt arbete. Det behöver utvecklas modeller som bygger på ett samskapande mellan olika aktörer.

– Jag vill med min avhandling medverka i debatten om hur livssituationen ser ut för äldre personer i livets slutskede på vård- och omsorgsboende. Vi måste fråga oss vad som är viktigast för de äldres livskvalitet, att upprätthålla en materiell standard eller att skapa gemenskap och närhet? Och de meningsfulla aktiviteter som ska ingå i omsorgen, är de verkligen samma sak för alla? Allsång kanske passar för en del, medan andra vill få samtala om existentiella frågor? Vilket utrymme finns att tillfredställa dessa behov?

I dag flyttar äldre människor allt senare till vård- och omsorgsboende, eftersom det endast är de vars ”behov av omsorg inte på annat sätt kan tillgodoses” som beviljas en plats. Därför var Jane Österlind förvånad över att de som vistades hemma fick vänta i genomsnitt sex gånger längre tid än dem som vistades på sjukhus.

– Det är anmärkningsvärt med tanke på att det endast är prioriterade äldre som beviljas en plats på vård- och omsorgsboende. En fråga som är rimlig att ställa är om det alltid är så att de som vistas på sjukhus har större behov av omsorg än de som vistas hemma när beslutet tas?

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Jane Österlind, 0766-36 50 11 eller Jane.Osterlind@esh.se.

Markus Wråke är forskare vid IVL, Svenska Miljöinstitutet, och synar i sin doktorsavhandling den europeiska energi- och klimatpolitiken, särskilt handeln med utsläppsrätter. Han upplever att EU-kommissionen och den svenska regeringen tog relativt stort intryck av den akademiska diskussionen kring utsläppshandeln när förslaget till förändringar som ska gälla från 2013 togs fram.

– Att sedan förhandlingarna mellan medlemsländerna och EU-parlamentet resulterade i ett något urvattnat beslut var tråkigt. Ändå känns det som att min forskning bidrar till att göra systemet bättre. Värre är att jag och andra forskare tidigt visade på brister i handelssystemet, redan 2004. Ändå dröjer det ända till 2013 innan något på allvar förändras.

Markus Wråke menar EU:s utsläppshandel har stor potential och skulle kunna spela en nyckelroll för att minska Europas utsläpp av växthusgaser. Med ett korrekt utformat handelssystem kan EU nå de mål man sätter upp, till en så låg kostnad för samhället som möjligt.

Men i viktiga avseenden ger dagens system och regler helt motsatta incitament till vad som är tänkt. Eftersom tilldelningen av utsläppsrätter har varit gratis och baserats på historiska utsläpp har man skapat förväntningar om att höga utsläpp idag kan belönas imorgon. Därigenom har man sannolikt motverkat och fördröjt investeringar i klimateffektiv teknik, som skulle ha skett om utsläppsrätterna istället hade auktionerats ut. Ett annat exempel är att i flera länder, bland andra Tyskland och Danmark, har en investering i kolbaserad elproduktion berättigat till fler utsläppsrätter än en investering i biobränslebaserad elproduktion.

– De viktigaste förändringarna av systemet vore för det första att minska antalet utsläppsrätter på marknaden. Utsläppens totala storlek bestäms ju av hur många utsläppsrätter som delas ut eller säljs från EU till företagen. Utsläppen blir precis lika många som antalet utsläppsrätter. För det andra krävs att man kraftigt ökar andelen utsläppsrätter som säljs till företagen, istället för att de delas ut gratis som idag.

De förändringar som är föreslagna att träda i kraft år 2013 innebär enligt Wråke viktiga steg i rätt riktning. Antalet utsläppsrätter minskar något jämfört med idag, närmare bestämt 1,74 procent per år med start 2013, jämför med medeltalet under perioden 2008-2012. En annan förändring är att ungefär hälften av utsläppsrätterna kommer att säljas på auktion istället för att delas ut gratis. Idag säljs bara 4 procent av utsläppsrätterna. Men viktiga frågetecken återstår:

– Vem ska få de 50 procent av utsläppsrätterna som ska delas ut gratis? På vilka grunder ska man bestämma antalet som varje företag ska få? EU har ställt upp utvärderingskriterier, men de är så luddiga att de har öppnat för ett intensivt lobbyarbete från industrin. Hur auktionerna ska genomföras rent praktiskt är inte heller bestämt, konstaterar Markus Wråke.  

Fakta: Handel med utsläppsrätter
Grundprincipen för EU:s handel med utsläppsrätter är att EU bestämmer hur stora koldioxidutsläpp som totalt kan tillåtas från industrin varje år. Däremot lägger sig EU inte i vem som gör dessa utsläpp. Istället låter man företagen sinsemellan köpa och sälja rätten att släppa ut koldioxid. För varje utsläpp måste företaget ha en ”utsläppsrätt”, därav namnet handel med utsläppsrätter.

Priset för en utsläppsrätt är ungefär 150 kronor per ton koldioxid. Det är mindre än en femtedel av den svenska skatten på koldioxid. EU bestämmer också hur stort antal utsläppsrätter som marknaden ska ha tillgång till. Idag är det drygt 2 miljarder. Utdelningen av utsläppsrätterna som EU skapat sker gratis till alla företag som har släppt ut koldioxid gratis.

Idén med utsläppshandel är att nå ett givet miljömål så billigt som möjligt. När företag får handla med rätten att släppa ut koldioxid kommer de företag som har höga kostnader för att minska sina utsläpp att istället köpa utsläppsrätter av företag som har billigare åtgärder.
Om man istället för utsläppshandel skulle tvinga alla företag att minska sina utsläpp lika mycket skulle det för vissa företag bli jättedyrt medan det för andra knappt skulle kosta något alls. Den totala kostnaden för samhället skulle bli högre än om man hade utsläppshandel.

Markus Wråkes avhandling är den första i en ny avhandlingsserie vid Institutionen för nationalekonomi med statistik: Studies in Environmental Management and Economics. Denna nya avhandlingsserie är tvärvetenskaplig och fokuserar på miljö- och naturresursfrågor.

Tid och plats för disputationen: Tisd 22 sept kl 10-12, sal C 33, GU, Handelshögskolan, Vasag 1
Avhandlingens titel: ”European Energy Policy in Transition: Critical Aspects of Emissions Trading”
Författare: Markus Wråke

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta: Markus Wråke 08 598 563 21, markus.wrake@ivl.se
Handledare: Thomas Sterner, 031 786 13 77, thomas.sterner@economics.gu.se
och Åsa Löfgren, 031 786 41 63, asa.lofgren@economics.gu.se

Även skador i broar, tunnlar, dammar och kärnkraftverk kan upptäckas med tekniken, och därmed förhindra farliga olyckor. Eftersom en stor del av det svenska vägnätet byggdes under 1960- och 70-talen och snart är uttjänt och behöver repareras, förstärks behovet av en tillförlitlig undersökningsteknik ytterligare. Bara i år handlar Vägverket och Banverket upp nya projekt för 24 miljarder kronor.

Idag bygger de flesta prognoser på kvalificerade gissningar, vilka ofta slår fel. Eftersom en väg består av många olika material – stenar, bitumen, luft, vatten – är det svårt att förutspå hur den kommer att påverkas av framtida belastningar och klimat. Att vägen, till skillnad från t ex hus, ligger ”inbyggd” i marken förstärker svårigheten att göra visuella undersökningar.

– Men med ljudvågor kan man, ungefär som röntgen eller ultraljud, få information om materialets sammansättning och styvhet på en dataskärm. Då kan man se till att arbetet blir rätt utfört, och säkerställa att vägen får den livslängd och klarar av så stor last som bestämts. Idag borrar man exempelvis upp asfalt- och betongprover istället för att använda sådan här oförstörande provning, förklarar Nils Rydén, forskare i teknisk geologi vid Lunds Tekniska Högskola och den som utvecklat tekniken.

Att vissa vägar bara håller ett par år kan enligt Nils Rydén t ex handla om att materialen inte packats tillräckligt bra, undergrunden var för mjuk eller att det regnade när vägen byggdes, något som sedan inte upptäckts vid slutbesiktningen.

Stora delar av samhällets infrastruktur byggdes för 40 till 50 år sedan och behöver snart rustas upp, dels för att det är slitet, dels för att det dimensionerades för 40 år, vilket då var standard. Nu har den tiden gått. Betonggrunden i svenska kärnkraftsverken är i samma situation. Även där saknas undersökningsmetoder för att kontrollera och verifiera att de är i bra skick.

– En väg kan inte kollapsa ner i underjorden och utgöra samma säkerhetsrisk som en bro eller ett vattenkraftverk, som faktisk kan falla samman, vilket nyligen hänt i USA och Ryssland, säger Nils Rydén som den senaste tiden varit fullt sysselsatt med att, vid sidan av sin forskning, bistå Vägverket och olika byggbolag med att justera tekniken så att dem kan använda den efter sina behov.

Nils Rydén blev inspirerad till att testa möjligheten att undersöka vägar med ljud när han gjorde sitt exjobb 2000. Då fanns liknande projekt på gång utomlands, bl a i USA, men idag har den svenska lösningen kommit längst, enligt Nils Rydén. Sedan tidigare är ljudvågor en känd teknik för att undersöka material inom bil- och flygplansindustrin samt hitta olja och gasfyndigheter i marken.

För mer information, kontakta Nils Rydén, Tekn. dr Teknisk Geologi, Institutionen för Mätteknik och Industriell Elektroteknik, Lunds Tekniska Högskola, 046-222 74 24, 0733-37 49 36, Nils.Ryden@tg.lth.se

Kort om tekniken:
Oförstörande provning med ljudvågor bygger på att mäta upp ljudvågors utbredning i konstruktioner för att kunna ”se”, ungefär som medicinska ultraljudsundersökningar, ingående materials styvhet, tjocklekar, eventuella sprickor o s v. Ljudvågors hastighet är direkt kopplad till styvheten i materialet och skillnader i styvhet ger reflektioner vilka kan utnyttjas för att mäta upp tjocklekar på lager och detektera dolda skador. När man mäter med ljudvågor används ganska låga frekvenser, 50-10 000 Hz. Frekvenser över 20 000 Hz brukar kallas ultraljud. Anledningen till att det inte går att använda befintlig ultraljudsteknik är ultraljudsvågorna försvinner efter bara några decimeter i asfalt och betong. Röntgen kan också användas på betong m m, men är extremt dyrt och komplicerat jämfört med ljudvågor.

Forskarna Eric Carlström på Högskolan Väst i Trollhättan och Johan Berlin på Göteborgs universitet har genomfört en studie av ett traumateam på ett stort svenskt universitetssjukhus.

Teamet jobbar på akutmottagningen och tar hand om patienter som råkat ut för trafikolyckor, fallolyckor eller fått knivhugg och liknande. Forskarna menar att teamets strävan att göra ett perfekt jobb ger en god vård och räddar många liv. Samtidigt tär prestigespelet inom teamet på medlemmarnas krafter. Vården blir också dyrare än vad den skulle behöva vara därför att teamet har fler medlemmar än vad som är medicinskt nödvändigt. Detta har diskuterats utan att det lett till en minskning av personalen.

– Folk biter sig fast, man vänder sig till sin fackliga organisation. Det är jätteprestigefyllt att vara med, bara detta att jobba i sin ordinarie verksamhet och ha en sökare som piper och med språng lämna sin enhet, säger Eric Carlström.

Forskarna har både genomfört observationer av teamet i arbete och gjort intervjuer. Teamet är strängt hierarkiskt organiserat med en traumaledare som delar ut order och strikta regler för hur man ska vara klädd, vad man ska göra och hur man ska bete sig. Elva personer har var och en sin noggrant definierade roll.

Forskarna slår fast att alla teammedlemmar ställer mycket höga krav på sig själva och ser det som oacceptabelt att göra en dålig insats eller begå ett misstag.

– Om man som sjuksköterska till exempel misslyckas med att sätta en nål är det väldigt jobbigt och pinsamt, mycket pinsammare än det hade varit på en vårdcentral eller en psykiatrisk avdelning, säger Eric Carlström.

Det finns exempel på att man har fortsatt försöka genomföra en uppgift när man egentligen borde ha lämnat över till någon annan. Ett annat tecken på prestigespel är att det pågår en slags kamp om vem som ska vara närmast patienten. Det händer ganska ofta att personer som har gjort insatser för patienten står kvar för nära britsen så att andra inte kommer fram. Till höger om patienten står en kirurg och en traumasköterska.
– De för ofta en tacklingskamp om utrymmet. Ibland får traumaledaren gå in och ge order om att någon ska backa två steg, berättar Eric Carlström.

Det händer att en persons informella status väger tyngre än den formella med följd att man frångår skrivna regler. Man ska enligt reglerna ha gröna kläder, mössa, visir, munskydd med mera för att få passera linjer i golvet omkring patienten.

– Det kan komma en läkare ner i sandaler och vit rock, trampa rätt över den gula linjen och folk viker åt sidorna, säger Eric Carlström.

Det väcker irritation att vissa personer på grund av sitt anseende inte behöver följa föreskrifterna. Det skapar också en viss oro i teamet om narkosläkaren som håller till vid patientens huvudände börjar ta över traumaledarens roll. Detta kan hända om traumaledaren inte har tillräcklig pondus och det resulterar i ett slags dubbelkommando som kan fördröja de livräddande insatserna något.

Det finns en atmosfär av stolthet, prestige och heroism i traumateamet och detta gör jobbet lätt för den som ska rekrytera personal till det. Det personliga anseendet är oerhört viktigt för många människor. Eric Carlström menar att den som organiserar olika verksamheter inom sjukvården behöver kunskaper om hur anseende skapas.

Johan M. Berlin, Eric D. Carlström, From Artefact to Effect – The organising effects of artefacts on teams, Journal of Health Organization and Management, in press

Kontaktinformation
För mer information kontakta Eric Carlström 0702-738126 eller Johan Berlin 0703-612295.

Pressmeddelandet lämnat av forskningsinformatör Charlotta Sjöstedt, 0708-312017, charlotta.sjostedt@hv.se.

Under 1990-talets finanskris kritiserades svenska banker i media för att i onödan driva fram företagskonkurser, bland annat genom ökade krav på säkerheter och oväntade uppsägningar av krediter. Bankernas moraliska handlande ifrågasattes, en situation som liknar den vi upplever idag.

– Kreditrelationen mellan banker och kunder består dels av formella skriftliga kreditavtal, dels av informella överenskommelser och samförstånd. Kunderna antas agera opportunistiskt, på bankernas bekostnad men aldrig vice versa, förklarar Kristina Furusten vid företagsekonomiska institutionen.

I sin avhandling visar hon emellertid att även bankerna agerade opportunistiskt under 1990-talets finanskris. De bröt i högre utsträckning än annars muntliga överenskommelser, och förändrade den praxis som institutionaliserats mellan dem och kunderna. De åberopade också oftare de skriftliga avtalen och tolkade dem mer strikt än före finanskrisen. Relationen till kunderna blev mer formell och det psykologiska klimatet förändrades. Kontorschefer och lånehandläggare på bankerna blev mer regelstyrda, och det skedde stora omorganisationer i bankerna. Många kunder fick nya handläggare på centrala obeståndsavdelningar, vilket ledde till en känsla av anonymitet och svek hos kunderna. Företag med finansiella problem hade även sämre möjligheter än tidigare att få stöd av sin bank.

– Slutsatsen är att när banken befinner sig i kris kan man förvänta sig att det råder en ömsesidig opportunism i kontraktsförhållandet, säger Kristina Furusten.

Bankerna utsätts för ett starkt externt tryck från aktörer som staten, finansinspektionen och ratinginstituten, vilket leder till att de tydligt måste distansera sig från tidigare kreditgivningspraxis för att återfå legitimitet. Samtidigt sätts enskilda tjänstemän i bankorganisationerna under hård press, vilket leder till att det skapas rädsla för att fatta beslut och för att behöva stå till svars.

– Det enskilda företaget måste som bankkund vara införstått med att kontraktet med banken är dynamiskt, att villkoren förändras över tid och att det alltid är banken som har tolkningsföreträde, menar hon.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Kristina Furusten, 0155-28 59 20 eller 070-606 72 48, e-post: Kristina.Furusten@fek.uu.se

Mona Nilsen vid institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet har analyserat fortbildning inom livsmedelsindustrin, en bransch med generellt låg utbildningsnivå som genomgår stora förändringar. Inte minst ska nya metoder för hantering av livsmedel och rutiner för kvalitetssäkring införlivas på mängder av arbetsplatser.

Mona Nilsen har analyserat hur chatt använts för kommunikation mellan kursdeltagarna i tio olika utbildningar, där chatten varit en av flera kommunikationskanaler.
– Chatten är en möjlighet i branscher där fortbildning traditionellt har varit svårt att få till stånd. Livsmedelsindustrin karaktäriseras av geografiskt spridda små och medelstora företag. Där är det sällan ekonomiskt möjligt att personal lämnar produktionen under lång tid för att fortbilda sig. Istället har de möjlighet att delta på distans, från sin egen arbetsplats, säger Mona Nilsen.

Materialet i studien utgörs av chattloggar, vilket är utskrifter av kursdeltagarnas diskussioner.
– Mitt huvudintresse är hur kursdeltagarna diskuterar med varandra via den digitala teknologin och vilka kompetenser som krävs för att lära i webbaserade sammanhang. Men jag studerar inte bara hur de chattar, utan också vad de faktiskt chattar om, själva innehållet.
I avhandlingen diskuteras hur deltagarnas diskussioner är hybrida kontexter för lärande.

– Diskussionerna är hybrida eftersom de tar sin utgångspunkt både i den mer formella utbildningen och i det vardagliga arbetet. Kopplingar till arbetets utmaningar är ofta något som eftersträvas i utbildningar, men som stundtals är svårt att få till. I mina studier beskrivs diskussionerna som produktiva genom de erfarenheter från faktiskt och konkret produktionsarbete som kursdeltagarna lyfter in, säger Mona Nilsen.
En annan omständighet för den studerade fortbildningen är att den är en förutsättning för deltagarnas fortsatta arbete, något konkret står på spel. I det här fallet blir kursdeltagarna ansvariga för kvalitetsarbetet på sina respektive arbetsplatser efter att kursen avslutats.

I sin studie ser Mona Nilsen hur deltagarna lär sig, och måste lära sig, att diskutera innehållet utifrån olika positioner såsom tekniker, konsument, branschrepresentant, student, myndighetsperson.

Kontaktinformation
Mona Nilsen lägger fram sin avhandling ”Food for Thought: Communication and the transformation of work experience in web-based in-service training” vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet.
Tid: fredag 18 september kl 13.15
Plats: Kjell Härnqvistsalen, Pedagogen hus A, Västra Hamngatan 25, Göteborg
För mer information kontakta Mona Nilsen:
mona.nilsen@ped.gu.se, 031-7862402, 0707-142574

Genom att använda nedlagda bergsbruk och industrier för att skapa upplevelsecenter lockar man turister till Bergslagen. Numera kan turister få en guidad tur i hyttorna, och gå under jord i gruvorna för att uppleva bergsrummen med interaktiva inslag. Bergslagen erbjuder även nöjen som inte är direkt knutna till Bergslagens historia som måltidsupplevelser, konstutställningar och teater.

– Insikten hos politiker och lokala tjänstemän om att industrin i regionen inte kommer att hämta sig har lett till besvikelse och uppgivenhet men också nytänkande, och kommunen är en viktig aktör för utvecklingen som vi ser nu, säger Max Jakobsson.

Upplevelseindustrin har en stor betydelse för ekonomisk utveckling i industriregioner som liksom Bergslagen befinner sig i strukturomvandlingsprocess. Det blir ett sätt att locka företag och människor till regionen.

Sysselsättningen inom upplevelseindustrin i Bergslagen har ökat med över 30% under 1990-talet fram till år 2005. 13% av de som jobbar inom branschen har flyttat till regionen. Till stor del är det låga löner, deltidsarbete och säsongsarbete i den här branschen men det finns tecken på att det kommer fler välbetalda jobb inom kulturnäringen.

Men i och med att lämningar från gruvdrift och järn/stålindustri har fått ett ökat symboliskt värde och alltmer ses som resurser för ekonomisk utveckling har konflikter uppstått.

– Det finns spänningar mellan olika aktörer som har olika syn på hur kulturarv ska användas eller bevaras för framtiden, säger Max Jakobsson.

Dessutom går åsikterna isär om hur man ska bevara den regionala och lokala identiteten. I marknadsföringen förvandlas ofta en miljö som präglats av en stark arbetarkultur till något som ska vara intressant för en kulturellt skolad medelklass.

– Även nykomna invandrare glöms bort trots att de utgör en väsentlig del inom upplevelseindustrin. De syns knappast i den nya bilden av Bergslagen som formas i dag, säger Max Jakobsson.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Max Jakobsson: 019-303609, 073 430 8928, max.jakobsson@oru.se