Constantin Urban och hans grupp vid laboratoriet för molekylär infektionsmedicin (MIMS), Inst. för molekylärbiologi, Umeå universitet, forskar om immunförsvarets reaktion på svampinfektioner. De koncentrerar sig på Candida albicans, en jästsvamp som kan infektera underlivet, tarmarna och de övre luftvägarna. Särskilt personer med nedsatt immunförsvar kan då drabbas av allvarliga infektioner, ibland med livshotande blodförgiftning (sepsis).

Neutrofila granulocyter kallas de blodceller som angriper och bryter ner Candida när den invaderar kroppen. Från tidigare forskningsprojekt visste Constantin Urban att när dessa immunceller upptäcker svampen bildar de en ”fälla” utanför sin cellyta, ett slags fibernät. Candida-cellerna fastnar i nätet och kan brytas ner av substanser som bildas av fibrerna. På ett liknande sätt försvarar sig samma immunceller också mot bakterier som är för stora för att kunna uppslukas.

I den aktuella studien undersöker Constantin Urban tillsammans med tyska kolleger vid Max Planck-institutet för infektionsforskning och universitetet i Münster vilka nedbrytande substanser som egentligen bildas av fiberfällorna.

– Vi hittade 24 olika proteiner, säger Constantin Urban. Men vad vi inte hade väntat oss var den mycket höga andelen av ett speciellt protein, calprotectin.

Calprotectin används idag i klinisk diagnostik som markör, dvs. ett ämne för att via blodprov påvisa inflammationer i kroppen. Proteinet är normalt inneslutet i immuncellerna och det är känt att det bildas vid immunreaktioner – men att det slussas ut från immuncellerna till fällorna är nya rön.

Infektionsforskarna i Umeå kunde visa att calprotectinet utsöndras av fibrerna och sitter fast på dem där det ser till att Candida-cellerna fastnar för att sedan brytas ner av andra antimikrobiella substanser. Det här är en hittills okänd funktion som calprotectin har i immunförsvaret.

Personer med nedsatt immunförsvar har lägre halter neutrofila granulocyter i blodet och därmed också lägre halter av calprotectin.

– Det är en orsak till att jästsvampen kan spridas i större utsträckning hos sådana patienter. Ett lägre antal neutrofila granulocyter minskar chansen att jästsvampar går i fällan, säger Urban.

En mus som inte kan bilda calprotectin i sina neutrofila immuncellers nätfällor kan inte hellre försvara sig mot svampinfektioner, vilket är ett tydligt bevis att utsöndring av detta protein är en nyckelmekanism för att immunsystemet ska kunna försvara sig mot svampinfektioner. Det kan också vara nyckeln till nya läkemedel, säger Constantin Urban som nu också vill samarbeta med kliniska forskare kring svampinfektioner.

För mer information, kontakta gärna Dr. Constantin Urban (helst engelskspråkig), The Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS), Umeå universitet,
Tel. 090-785 0806, e-post Constantin.urban@mims.umu.se

Referens:
CF Urban, D. Ermert, M. Schmid. U. Abu-Abed, C. Goosmann, W. Nacken, V. Brinkmann, P. R. Jungblut, A. Zychlinsky: Neutrophil extracellular traps contain Calprotectin, a cytosolic protein complex involved in host defense against Candida albicans. PLOS Pathogens Vol. 5 (10): 1-18.

Författare: Eva-Maria Diehl
E-post eva-maria.diehl@plantphys.umu.se
Tel: 090-786 57 31

För tusen miljoner år sedan såg jorden helt annorlunda ut, och kontinenterna hade helt annorlunda lägen. Söder om Sverige och Skandinavien befann sig inte den europeiska kontinenten, utan det område som nu är Amazonas. Enligt nya forskningsrön från Naturhistoriska riksmuseet bildade nordöstra Europa, Amazonas-området och Västafrika en sammanhängande kontinent under minst tusen miljoner år med början för 1800 miljoner år sedan. Det ska jämföras med att jordens ålder är 4,6 miljarder år.

– Den här upptäckten började faktiskt med sax och papper. Jag klippte ut kontinenterna från geologiska kartor och lade pussel. Med kartornas hjälp gick det att följa områden med samma ålder på berggrunden från en kontinent till en annan, och se hur de bildade ett sammanhängande mönster. Underlaget till kartorna bygger på det avancerade analysarbete med åldersbestämning av berggrunden som utförs vid Naturhistoriska riksmuseet och andra laboratorier, säger forskaren Åke Johansson vid Naturhistoriska riksmuseet.

Flera gånger har jordens kontinenter suttit ihop i stora superkontinenter. Den senaste kallas Pangea och fanns under dinosauriernas tid. Pangea känner geologerna till relativt väl men den näst senaste, kallad Rodinia, är mer svårutforskad. De här resultaten är därför av stor betydelse för kartläggningen av kontinenternas utveckling.

Flera av denna studies områden är rika på metaller. Det gäller här hemma i Sverige men också i Brasilien, Ukraina och Västafrika. En förståelse för hur dessa områden var förbundna med varandra när dessa malmförekomster bildades kan vara av stor betydelse när man söker efter nya malmförekomster.


Denna studie publicerades i tidskriften Precambrian Research:
Johansson, Å., 2009: Baltica, Amazonia and the SAMBA connection – 1000 million years of neighbourhood during the Proterozoic? Precambrian Research, vol 175, p 221-234
(DOI 10.1016/j.precamres.2009.09.011)


Bilder finns att hämta på www.nrm.se/press

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Åke Johansson, forskare och jourhavande geolog vid Naturhistoriska riksmuseet
Telefon: 08 5195 4034
Mobil: 070 394 0969
E-post: ake.johansson@nrm.se

Martin Testorf
Vetenskapskommunikatör
Telefon: 08 519 540 37
Mobil: 0709 42 90 11
E-post: martin.testorf@nrm.se

Framför allt människor med dövblindhet är en utsatt grupp, som har svårt att uppfatta vad som händer i deras omgivning. Men det nya hjälpmedlet, som fått namnet ”monitor”, gör det möjligt för dem att urskilja olika sorters ljud, till exempel röster, telefon, fågelsång, bilar, åska, regn och blåst.

– En av mina försökspersoner kunde efter kort träning till och med uppfatta  vad som sades i ett samtal, berättar Parivash Ranjbar.

Tekniken bygger på att ljuden som apparaten registrerar omvandlas till lägre frekvenser, som huden kan uppfatta som vibrationer, men utan att ljuden därmed förlorar sin distinkta karaktär. Medan den mänskliga hörseln kan uppfatta ljudfrekvenser mellan 20 och 20 000 Hz, klarar huden nämligen inte att upptäcka frekvenser som är högre än 800 Hz. Dessutom kan huden inte skilja på frekvenser som ligger för nära varandra.

– Personer med dövblindhet har redan en uppövad förmåga att hämta information från vibrationer. De kan till exempel känna igen olika personers steg genom vibrationer i golvet, eller känna vibrationerna från kastrullen när vattnet börjar koka. Men genom monitor får de helt andra möjligheter att följa med i det som händer i deras omgivning, och det gör att de kan känna sig mycket tryggare.

När Parivash Ranjbar lät en grupp döva försökspersoner testa apparaten, lyckades de identifiera en stor andel av ljuden, både i hemmet och utomhus.

– Det var lätt för försökspersonerna att lära sig använda den, även de personer som är födda döva, och som därför inte har något ljudbibliotek att falla tillbaka på.

Monitor, som är liten nog att alltid ha med sig, består av en mikrofon som tar upp ljuden, en processor som omvandlar dem och en vibratordel som förmedlar dem. Vibratorn kan även monteras in i nappar och nappflaskor, för att ge spädbarn som föds utan hörsel möjlighet att lära känna ljud med läpparna och följa med vad som händer i omgivningen.

– En tidig inlärning är en stor fördel. Det ger också föräldrarna möjlighet att kommunicera med sina bebisar med rösten, vilket är särskilt viktigt om barnen också är blinda.

– Man kan utveckla många fler hjälpmedel med den här tekniken, till exempel att hjälpa personer med dövblindhet att rida, genom vibratorer som anger deras position på en bana.

Jag får hela tiden nya idéer när jag ser de behov och möjligheter som faktiskt finns, säger Parivash Ranjbar.

Parivash Ranjbar är dataingenjör med en bakgrund som undersköterska, och en stor del av hennes forskning har genomförts vid Audiologiskt forskningscentrum i Örebro.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Parivash Ranjbar, 070-221 36 50.

Den stora mångfalden av växter och djur på vår jord är ett resultat av ett flertal olika faktorer och processer. Det finns grundläggande kunskaper om hur många arter bildas men hur arterna håller sig separerade finns mindre kunskap om. Enligt det biologiska artbegreppet ska olika arter inte kunna få fertil avkomma med varandra. För att förstå hur nya arter bildas tittar man bland annat på närbesläktade arter som fortfarande kan para sig och få avkomma.

Ett sådant närbesläktat par av arter är karpfiskarna braxen och björkna, som betraktas som två olika arter men som hybridiserar, det vill säga parar sig med varandra och får fertil avkomma. Genetiska undersökningar och studerandet av typiska kännetecken bekräftar att det fortfarande rör sig om två olika arter.

– Enligt vad mina studier visar uppstår ingen ny art här. Den genetiska skillnaden mellan braxen, björkna och deras hybrider är för stor. Det finns mekanismer som håller braxen och björkna isär, säger Marnie Demandt.

Genom att titta på fiskens karakteristiska kännetecken kan man vara ganska säker på om det är en braxen eller björkna. Men det finns även fiskar som ser ut som en blandning mellan de två. Då blir artbestämningen svårare. Vid sådana tillfällen kan man istället studera det genetiska materialet för att avgöra vilken av arterna det är.

Genom att undersöka en bit mitokondriell DNA som överförs bara från modern till avkomman kan Marnie Demandt visa att det är främst braxenhonor som parar sig med björknahanar. Hybridiseringen sker i stort sett enkelriktat. Enligt Marnie Demandt behövs ytterligare forskning för att kunna förklara hur dessa två arter lyckas hålla sig separerade när andelen hybrider i en sjö kan utgöra upp till 25 procent av beståndet.

Läs mer om avhandlingen: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:242293

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Marnie Demandt, 070-955 8963
e-post: marnie.demandt@ebc.uu.se

Avhandlingen fokuserar på två typer av näthinnesjukdomar, retinitis pigmentosa (RP) och tappdystrofi (TAD). Vid RP, som är ett samlingsnamn för ett stort antal sjukdomar som drabbar näthinnan, är det främst stavarna som bryts ner, medan TAD drabbar framför allt tapparna. Båda är ärftliga sjukdomar med tydliga nedärvningsmönster i släkter, i vilka sjukdomen beror på samma mutation. Det är dock vanligt att andra släkter med samma sjukdom har mutationer i en annan gen. Syftet med avhandlingen är att identifiera sjukdomsorsakande mutationer i familjer med RP, TAD och Botniadystrofi (BD), som är en regional variant av RP där också tapparna är påverkade tidigt.

I familjer med TAD kunde Umeåforskarna identifiera en mutation i genen som kodar för proteinet PITPNM3. Mutationen orsakar ett aminosyrautbyte i proteinet som troligen stör dess funktion. Det är ännu inte känt hur mutationer i denna gen orsakar sjukdom i näthinnan, men man vet att defekter i motsvarande protein hos bananflugor orsakar grav skada på näthinnan när flugorna utsätts för ljus.

I avhandlingen visas också att RP i två stora familjer orsakas av en stor deletion (”radering”, avsaknad av DNA) på kromosom 19. Deletionen innebär att proteinnivån av PRPF31 blir för låg, vilket leder till att stavarna förstörs. Vidare kunde också två mutationer i RLBP1 påvisas som orsak bakom BD i tio patienter. Proteinet som RLBP1 kodar för är viktigt för näthinnans återhämtning efter ljusabsorption, och dessa mutationer medför att återhämtningen går för långsamt.

Forskningsarbetet i avhandlingen har bidragit till att öka kunskapen om vilka gener som kan vara defekta hos patienter med ärftliga näthinnesjukdomar. Denna kunskap är viktig för att kunna ge patienterna korrekt långtidsprognos och bedöma risken för att kommande barn blir sjuka. Vetskap om den genetiska orsaken och mekanismen bakom sjukdomen är också ovärderlig när det gäller att ta fram nya behandlingar.

Sjukdomar där näthinnan bryts ner är en av de främsta anledningarna till grav synnedsättning och blindhet. Näthinnesjukdomar omfattar en stor grupp sjukdomar, av vilka många har ärftliga faktorer. Näthinnan är vävnaden längst bak i ögongloben och är den ljuskänsliga delen av ögat. Näthinnans fotoreceptorer, som kallas stavar och tappar, absorberar ljuset och vidarebefordrar det i form av elektriska signaler till hjärnan där det tolkas som synintryck.

Linda Köhn bor i Örnsköldsvik och är doktorand vid Institutionen för medicinsk biovetenskap, medicinsk och klinisk genetik. Linda nås på tel. 090-785 17 69 eller e-post linda.kohn@medbio.umu.se.

Fredag 27 november försvarar Linda Köhn, Inst för medicinsk biovetenskap, medicinsk och klinisk genetik, sin avhandling med titeln ”Genetic mapping of retinal degenerations in Northern Sweden”.
Disputationen äger rum klockan 9.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, Norrlands universitetssjukhus. Fakultetsopponent är professor Alison J Hardcastle, UCL Institute of Ophtalmology, London, UK.

Kontaktinformation
Porträttbild kan hämtas i webbversionen av pressmeddelandet på
http://www.medfak.umu.se/nyhet//arftliga-mutationer-ligger-bakom-nathinnesjukdomar.cid93462

Hur fungerar egentligen en social situation när både aktörernas och andras liv är hotade? Många minns den 24 april 1975 då sex medlemmar ur Röda armé-fraktionen ockuperade och sprängde den västtyska ambassaden i Stockholm. Samtalsforskaren Gregor von der Heiden har analyserat de telefonsamtal som fördes med en av ockupanterna. Utifrån det drar han slutsatser om vad som krävs av kommunikationen i ett känsligt läge där parternas intressen är oförenliga.

I avhandlingen framgår hur samtal i kris präglas av rädslan för att situationen ska spåra ur och att man inte kan förutse reaktionerna hos samtalspartnern. Trycket att handla är stort och det finns kännbara risker. Lägets allvar tvingar deltagarna till exceptionella kommunikativa prestationer.

– Kriser är ytterlighetssituationer i människans liv och i sådana situationer tycks vardagliga självklarheter vara ifrågasatta, säger Gregor von der Heiden. Samtal som förs under en kris kräver yttersta koncentration och sinnesnärvaro.

Gregor von der Heiden har i sin studie rekonstruerat de kommunikativa processer som ägde rum vid ambassadockupationen. Samtalspartnerna hade starkt motstridiga intressen och motiv, men byggde trots det upp en gemensam verklighetsbild genom sitt kommunikativa agerande. Interagerandet mellan två av huvudaktörerna i de första stadierna av krisen kan till och med karaktäriseras som en koalition. Varför behålls den inte, och varför eskalerar situationen?

Lördagen den 21 november försvarar Gregor von der Heiden, institutionen för språkstudier, Umeå universitet, sin avhandling i tyska med titeln ”Gespräche in einer Krise. Analyse von Telefonaten mit einem RAF-Mitglied während der Okkupation der westdeutschen Botschaft in Stockholm 1975”. Disputationen äger rum kl. 10.00 i Hörsal F, Humanisthuset.
Fakultetsopponent är professor Liisa Tiittula, Institutionen för språk och översättningsvetenskap, Tammerfors universitet.

Gregor von der Heiden är född och uppvuxen i Düsseldorf men sedan 2004 verksam vid Umeå universitet.

Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna Gregor von der Heiden, tel 090-786 63 13 eller e-post gregor.vonderheiden@tyska.umu.se.

Orsakerna bakom psykossjukdomen schizofreni är till stor del okända, något som försvårar utvecklingen av effektiva behandlingar. En teori är att infektioner tidigt i livet skulle kunna öka risken för att drabbas av schizofreni men direkta bevis har hittills saknats.

Forskare vid Karolinska Institutet har nu kunnat analysera inflammatoriska ämnen i ryggmärgsvätskan hos personer med schizofreni istället för, som i tidigare studier, i blodet. Resultaten visar att nyinsjuknande personer med schizofreni har förhöjda nivåer av en signalsubstans (interleukin-1beta) som kan frisättas vid inflammation. Hos de friska kontrollpersonerna var denna substans knappt mätbar.

– Det tyder på att hjärnans immunsystem är aktiverat vid schizofreni. Det återstår nu att se om det finns en bakomliggande infektion eller om aktiveringen av immunsystemet uppstår på annat sätt, säger professor Göran Engberg som har lett studien.

Enligt den dominerande hypotesen är hjärnans dopaminsystem överaktivt vid schizofreni. Tidigare studier har visat att interleukin-1beta kan rubba dopaminsystemet i råtta på liknande sätt som vid schizofreni hos människor.

– Det vore en stor framgång om man i framtiden skulle kunna behandla patienter med schizofreni med immunoterapi. Kanske skulle man då på ett tidigt stadium kunna bryta sjukdomsförloppet, säger Göran Engberg.

Forskargruppen studerar nu om den inflammatoriska processen bara är aktiverad i samband med insjuknandet av schizofreni eller om även kroniska patienter uppvisar samma sak.

Publikation: ”Activation of brain interleukin-1ß in schizophrenia”, J Söderlund, J Schröder, C Nordin, M Samuelsson, L Walther-Jallow, H Karlsson, S Erhardt, G Engberg, Molecular Psychiatry, vol 14, no 12, November 2009


För mer information, kontakta:

Professor Göran Engberg
Institutionen för fysiologi och farmakologi
Tel: 08-524 867 17 eller 070-352 67 17
E-post: Goran.Engberg@ki.se

Med dr Johan Söderlund
Institutionen för fysiologi och farmakologi
Tel: 073-655 37 63
E-post: johan.soderlund@ki.se

Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: katarina.sternudd@ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning och forskning bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

Huvudsyftet med Taru Tervos avhandling är att undersöka effekter av fysisk aktivitet på bentätheten hos unga män under sin aktiva idrottskarriär och om man bibehåller en hög bentäthet efter den aktiva idrottskarriären. Studiepopulationen bestod av manliga badminton- och ishockeyspelare samt kontroller, som vid studiens start var i genomsnitt 17 år gamla. Taru Tervo fann bland annat att badminton, en sport med hopp och snabba riktningsändringar, generellt var relaterat till större ökningar i bentäthet på olika ställen i kroppen än ishockey.

Fysisk aktivitet är unikt, då det potentiellt kan minska risken för frakturer genom hela livet genom att först öka den maximala benmassan, därefter minska benförlusterna i medelåldern och slutligen minska risken för fall hos de allra äldsta genom förbättrad balans och muskelstyrka.

Resultaten visar att skelettet är känsligt för fysisk belastning efter puberteten hos unga män, och stora ökningar i bentäthet till följd av fysisk aktivitet kan ses framför allt i den kliniskt viktiga lårbenshalsen. När idrottsmännen slutade träna förlorades dock snabbt den högre bentätheten i lårbenshalsen. De idrottare som var aktiva under hela studietiden på 12 år bibehöll den högre bentätheten. Detta talar starkt för att benet hela tiden anpassar sig till den aktuella fysiska aktivitetsnivån.

Eftersom resultaten säger emot vissa tidigare publicerade studier, undersöktes om det är någon skillnad i effekter av minskad träning i trabekulär respektive kortikal benvävnad. Trabekulär benvävnad, även känd som spongiöst ben, är en bentyp som är porös och kan liknas vid en tvättsvamp i strukturen. Kortikal benvävnad, som återfinns på benens ytor, är en bentyp som är hård, tät och kompakt och har en yta som påminner lite om en golfbolls.

Resultaten visar att minskad fysisk aktivitet påverkar framför allt lårbenshalsen, ländryggen och bäckenet. Dessa är alla uppbyggda av relativt mycket trabekulärt ben. Däremot bevarades delvis en hög bentäthet från tidigare fysisk träning i överarmen, benen och lårbenet, som framför allt består av kortikalt ben, vilket torde bero på att kortikalt ben omsätts långsammare.

Slutligen studerades relationen mellan bentäthet, olika livsstilsfaktorer och självupplevd hälsa. Detta studerades i en kohort bestående av 1595 män och kvinnor i olika åldrar. Fysisk aktivitet såsom träning och snöskottning, och högre självskattad hälsa var relaterat till högre bentäthet i lårbenshalsen. Detta skulle kunna tala för att en del av de benförluster man ser från 20 års ålder skulle kunna vara relaterade till att mängden fysisk aktivitet minskar genom livet.

Varannan kvinna och var femte man kommer att drabbas av en benskörhetsfraktur under sin livstid. Benskörhetsfrakturer är relaterade till ökad dödlighet, nedsatt fysisk funktion och nedsatt livskvalitet hos äldre personer. Cirka 50-70 % av variationen i bentäthet i en population bestäms av ärftliga faktorer, men den resterande delen påverkas bland annat av olika livsstilsfaktorer. Dessa omfattar bland annat fysisk aktivitet och olika kostfaktorer.

Taru Tervo är doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin. Hon återfinns på mobiltelefon 070-617 04 54 eller e-post taru.tervo@idrott.umu.se.

Fredag 27 november försvarar Taru Tervo, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin, sin avhandling med titeln Physical acitivity, bone gain and sustainment of peak bone mass.

Disputationen äger rum klockan 13.00 i Vårdvetarhusets aula. Fakultetsopponent är professor Jon Karlsson, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Kontaktinformation
Porträttbild kan hämtas från
http://www.medfak.umu.se/nyhet//skelettet-anpassar-sig-till-hur-mycket-man-tranar.cid93480

Kvinnor som råkat ut för brott på en ryggkota var efter sju år fortfarande inte helt återställda, utan led av smärta och oro som gjorde dem beroende av andra personer i sitt dagliga liv. Detta bekräftades i en intervjustudie efter ytterligare två år.

Inger Hallberg, doktorand i omvårdnad, undersökte 303 kvinnor mellan 55 och 75 år som haft fraktur i handled, överarm, höft eller ryggkota. Alla behandlades mot benskörhet enligt gällande rekommendationer, men ofta under för kort tid. Tre månader efter olyckshändelsen besvarade de ett frågeformulär om livskvalitet – fysisk, psykisk och social hälsa, funktion och smärta. Enkäten följdes upp vid två tillfällen, två respektive sju år efter frakturen.

Efter tre månader hade kvinnor med brott på handleden eller överarmen mer smärta och fysiska och psykiska besvär än en kontrollgrupp av friska kvinnor. Efter två år var dessa kvinnor av med sina besvär medan de med höft- eller kotfrakturer fortfarande hade nedsatt livskvalitet.

Sju år efter frakturen hade de som haft höftfraktur inte mer besvär än kontrollgruppen. Däremot hade kvinnorna som drabbats av kotfraktur en sämre livskvalitet och smärta, trots att tre fjärdedelar av dem fortfarande tog smärtstillande läkemedel.

När tio kvinnor intervjuades nio år efter kotfrakturen visade det sig att de fortfarande var beroende av hjälp från andra personer i det dagliga livet, på grund av ryggvärk, oro och förändrad självbild. Flera av dem hade tvingats ge upp sociala kontakter och intressen de tidigare haft.

Inger Hallberg drar slutsatsen att kvinnor som drabbas av den här typen av frakturer behöver en benskörhetsutredning och ett bättre omhändertagande för att minska risken för nya frakturer och bevara eller öka livskvaliteten. Detta kräver samarbete mellan olika yrkesgrupper i sjukvården.


Avhandlingen läggs fram vid disputation fredag 20 november kl 13:00 i Hälsans hus, Linköpings universitet Campus US.

Kontaktinformation
Kontakt:
Inger Hallberg 013-136294 (bostad) 013-221783 (arbete) mobil 073-1571535, e-post inger.hallberg@liu.se

Den enda kvinna som nämns i dessa sammanhang är Marie Curie och kanske krävs det två Nobelpris för att platsa som uppfinnare om man är kvinna?

Den stereotypa föreställningen om uppfinnaren som man gör att vi inte fullt ut nyttjar den potential av nya innovatörer som finns i landet. Det framgår i en doktorsavhandling av Ann-Christin Nyberg på Luleå tekniska universitet.

Trots den ensidiga bilden har det alltid funnits kvinnliga uppfinnare i Sverige och antalet ”kvinnliga” patent har ökat märkbart under de senaste hundra åren. Från att kvinnors uppfinnande förr mest handlade om att lösa problem inom hushållssfären återfinns nuförtiden kvinnliga innovationer mest inom teknik och industri.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:

Ann-Christin Nyberg, Institutionen för arbetsvetenskap. Mobil 070 – 490 62 12

mailto:ann-christin.nyberg@ltu.se

Hur kan människa och robot interagera med varandra? Den frågan har varit central i forskningsprojektet Intelligent robot-människa interaktion, som nu går mot sitt slut.

Projektet har resulterat i en produkt – ett dataprogram – där en människa kan säga till en robot, muntligt eller via textmeddelande, vad den ska göra. Roboten har då en kamera som gör att den kan se objekten man pratar om, vilket är nödvändigt om roboten exempelvis blir ombedd att plocka upp alla blå bitar och placera dem i låda nummer ett.

– Och finns det några oklarheter kan roboten ställa frågor. Det innebär att vi har en välfungerande interaktion mellan användaren och roboten, säger Baran Cürüklü, projektledare och lektor vid Mälardalens högskola.

Den nya produkten är utvecklad främst för att möta behoven hos små och medelstora företag, som utgör majoriteten av Europas företag.

– Om dessa företag investerar i modern produktionsteknik, till exempel robotar, och börjar använda vårt datasystem kan de öka sin konkurrenskraft och återigen tillverka produkter som inte längre tillverkas i Europa. Med hjälp av den här tekniken kan vi alltså flytta tillverkningen tillbaka till Europa från andra delar av världen, menar Baran Cürüklü.

Han tror att systemet för intelligenta robotar kan få ett stort genomslag, även när det gäller tillämpningsområden som exempelvis hälsorobotik, robotar i hemmiljö och automation.

– Idag finns inget liknande system på marknaden. Vårt system, som är lättanvänt och består av standardprodukter som inte kostar så mycket, kommer troligtvis att finnas ute på marknaden om två-tre år, tillägger doktoranden Batu Akan, som har implementerat i stort sett hela systemet.

Intresset för de intelligenta robotarna har varit stort när forskarna testat sitt nya system på Robotdalens dag och Tekniska mässan under hösten. Nu återstår att göra tester även ute i det verkliga arbetslivet. Därför söker projektgruppen efter industripartners som är intresserade av att ta reda på vad en intelligent robot skulle kunna tillföra det egna företaget.

Fram till slutet av 2009 finansieras själva forskningsprojektet av Robotdalen, Sparbanksstiftelsen Nya, VINNOVA och EU-medel, men forskarna hoppas nu på fortsatt finansiering i ytterligare tre år.

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Baran Cürüklü, projektledare
Tfn: 021-103171, 073-9607453
E-post: baran.curuklu@mdh.se

Läs mer om projektet Intelligent robot-människa interaktion
http://www.robotikforsme.se/index.php?str=sme3
http://www.iss.mdh.se/index.php?choice=projects&id=0153

Forskningen är genomförd på möss och odlade celler, men kan leda till en ny läkemedelskandidat för människor. Ett sådant läkemedel skulle kunna ges till patienter som fått stroke eller andra sjukdomar som skadar eller dödar nervcellerna.

– Våra forskningsrön visar att man skulle kunna använda molekyler som liknar peptiden C3a för att öka nybildningen av nervceller och stimulera ersättningen av nervceller som förlorats på grund av skada eller sjukdom, säger docent Marcela Pekna som lett forskargruppen vid Sahlgrenska akademin.

Peptiden C3a är en del av kroppens immunsvar. Ämnet ingår det som brukar kallas komplementsystemet, som är en grupp proteiner i människans blod som är avgörande för flera immunologiska reaktioner.

– Vår forskargrupp var den första i världen att visa att komplementsystemet också spelar en viktig roll för reparation och regenerering av hjärnan. Det var en förvånande upptäckt som öppnat ett helt nytt forskningsfält för hjärnforskare, säger Marcela Pekna.

FAKTA NYA NERVCELLER
Nya nervceller bildas i hjärnan under hela livet. Hjärnans stamceller bildas i hippocampus och i subventrikulära zonen, ett område som gränsar till de vätskefyllda hålrummen. Stamcellerna från den subventrikulära zonen mognar till nervceller i luktloben, men kan också vandra ut i hjärnan för att ersätta nervceller som skadats eller förstörts. Genom att ta reda på mer om hur nya nervceller uppstår och vad som styr deras vandring hoppas stamcellsforskare hitta nya sätt att behandla stroke, Parkinsons sjukdom och andra sjukdomar som beror på att nervceller inte fungerar som de ska.

Tidskrift: Stem Cells
Artikelns titel: Complement-derived Anaphylatoxin C3a Regulates In Vitro Differentiation and Migration of Neural Progenitor Cells

Författare: Noriko Shinjyo, Anders Ståhlberg, Mike Dragunow, Milos Pekny, Marcela Pekna

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Docent Marcela Pekna, telefon 031-786 35 81, 070-9323485, e-post marcela.pekna@medkem.gu.se

I norra Sverige finns några av Europas sista rester av tallurskog, med riktigt gamla träd, mycket död ved och sällsynta vedsvampar. Torbjörn Josefsson har i sin doktorsavhandling undersökt sådan skog ur ett skogshistoriskt perspektiv med tvärvetenskapliga metoder. Resultaten visar att skogarna är ekologiskt mycket värdefulla, men också att de har nyttjats och formats av människor under mycket lång tid. Trots att sekel har förflutit sedan boplatser övergivits och nyttjandeformer upphört vittnar skogen om markanvändning under lång tid.

– Många känner inte till att skogsutnyttjande före 1900-talet kunde vara både intensivt och långvarigt i områden som idag anses opåverkade, säger Torbjörn Josefsson. På boplatser och i dessas närhet kan skogen vara kraftigt påverkad. Här är mängden biologiskt viktiga substrat, som gamla, grova träd samt stående och liggande döda träd, betydligt lägre. Där långvarig och intensiv renskötsel bedrivits har skogen också påverkats väsentligt. Att de områden vi kallar urskogar är helt opåverkade av människan är därför starkt förenklat. Ett allvarligt problem är att många av de skogar som bär epitetet urskog idag saknar en historisk analys.

Resultaten i avhandlingen överrensstämmer väl med kunskap från tempererade och tropiska delar av världen som också visar att förindustriellt skogsnyttjande kan ha en omfattande påverkan på skogsekosystemet. Resultaten har stor betydelse för den samlade bilden av de skogar som betecknas som urskog världen över.

– Större skogsområden utan påverkan av skogsbruk och där endast mindre områden i landskapet uppvisar spår efter förindustriellt nyttjande är mycket sällsynta, berättar Torbjörn Josefsson. Naturligtvis finns det starka ekologiska skäl att undanta sådana områden från skogsbruk. Men, paradoxalt nog finns det starka kulturhistoriska skäl att skydda dessa områden, eftersom de samtidigt utgör rester av ett uråldrigt kulturlandskap med mycket värdefulla arkeologiska lämningar och kulturspår.

————————-

Fil Mag Torbjörn Josefsson, institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU, försvarar sin avhandling Pristine forest landscapes as ecological references – Human land use and ecosystem change in boreal Fennoscandia.

Tid: Fredagen den 20 november 2009 kl. 13.00
Plats: Hörsal Björken, SLU, Umeå
Opponent: Prof. David Foster, Harvard Forest, Petersham, USA

Mer information: Torbjörn Josefsson, 090-786 84 63, Torbjorn.Josefsson@svek.slu.se

Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen:
http://diss-epsilon.slu.se/archive/00002145/  

Detta och övriga pressmeddelanden från SLU: http://www.slu.se/page.cfm?page=102  

Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften Neurologi.

– En person som har mycket fett på magen har en ökad risk att dö i förtid på grund av hjärtinfarkt eller stroke. Om man trots sin bukfetma lever att bli över 70 år har man även en ökad risk att utveckla demens, säger Deborah Gustafson, docent vid Sahlgrenska akademin.

Befolkningsstudien som ligger till grund för forskningen kallas Kvinnostudien och inleddes i slutet av 1960-talet, då nästan 1500 kvinnor mellan 38 och 60 år genomgick omfattande undersökningar och svarade på frågor om sin hälsa och sin livsstil.

Vid uppföljningen 32 år senare hade 161 kvinnor utvecklat demens. I genomsnitt var kvinnorna 75 år gamla när de fick diagnosen. Denna studie visar att kvinnor som var bredare över midjan än över höften i medelåldern hade lite mer än dubbelt så stor risk att ha utvecklat demens när de blev gamla. Forskarna kunde dock inte se samma samband till högt BMI.

– Det finns andra studier som har visat att även högt BMI är kopplat till demens, men det kunde vi inte se i vår studie. Det kan bero på att fetma och övervikt var förhållandevis ovanligt bland de kvinnor som deltog i Kvinnostudien, säger Deborah Gustafson.

Studien har genomförts vid enheten för neuropsykiatrisk epidemiologi och ingår i Sahlgrenska akademins strategiska forskningsprojekt EpiLife.

FAKTA DEMENS
De vanligaste symtomen vid demens är glömska, sämre språklig förmåga och svårigheter att känna igen och orientera sig. Det är ett sjukdomstillstånd som kan drabba alla våra psykiska funktioner och som blir vanligare med stigande ålder. Cirka sju procent av Sveriges befolkning över 65 år och drygt 20 procent av alla över 80 år är svårt demenssjuka.

Tidskrift: Neurology
Artikelns titel: Adiposity indicators and dementia over 32 years in Sweden
Författare: D.R. Gustafson, K. Bäckman, M. Waern, S. Östling, X. Guo, P. Zandi, M.M. Mielke, C. Bengtsson och Ingmar Skoog

Neurology. 2009 Nov 10; 73: 1559-1566.

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Docent Deborah Gustafson, telefon 076-880 88 65, e-post deborah.gustafson@neuro.gu.se

ALS (amyotrofisk lateralskleros) är en dödlig sjukdom som drabbar de nervceller i hjärnan och ryggmärgen som styr musklerna. En fortlöpande försämring av muskelstyrkan är ett av symtomen, men i övrigt varierar sjukdomsbilden mycket från fall till fall.

Varje år drabbas ca 300 personer i Sverige och idag finns ingen effektiv diagnosmetod eller behandling. Det enda läkemedel som har visats ha en viss bromsande inverkan på förloppet vid ALS är riluzol. Studier pekar mot att ju tidigare det sätts in, desto bättre effekt har det på livslängden. Diagnosen måste emellertid ställas genom uteslutning av flera liknande sjukdomar, vilket kan ge lång utredningstid och risk för felaktiga bedömningar. En bättre, säkrare och snabbare metod för att kunna ställa diagnosen tidigt har därför högsta prioritet.

Avhandlingen beskriver spårande och analys av små molekyler i ryggmärgsvätskan (cerebrospinalvätskan) kring hjärnan och ryggmärgen. Det gäller främst metaboliter, dvs. produkter från ämnesomsättningen, som kan skilja sig mellan olika typer av ALS och i relation till andra sjukdomar och friska kontrollpersoner. Dessa ämnen kan i så fall användas som s.k. diagnostiska markörer för sjukdomen. Ändrade metabolitmönster hittades också i cerebrospinalvätskan hos ALS-patienter, som tenderade att ha lägre halter av många metaboliter än personer i kontrollgruppen.

En av de metaboliter som genomgående förekom i lägre halter hos ALS-sjuka var glutamat, en aminosyra som kan fungera som signalmolekyl i hjärnan. Emellertid har glutamathalterna hos ALS-patienter i flera tidigare studier av andra forskargrupper rapporterats som ökade eller oförändrade. En möjlig förklaring till de tvetydiga resultaten visas i avhandlingen kunna vara instabilitet vid förvaringen av prover från cerebrospinalvätska.

Tidigare forskning har visat att patienter med mutationer i enzymet SOD1 skulle kunna tillhöra en särskild undergrupp av ALS. De studier som beskrivs i avhandlingen visar att detta också avspeglas i ryggmärgsvätskan hos dessa patienter. Det är fortfarande inte klarlagt om ALS är en eller flera sjukdomar. Därför kan det inte bara krävas en diagnostisk markör eller signatur (flera metaboliter i ett mönster) utan flera olika.På motsvarande sätt kan det komma att behövas olika läkemedel för olika typer av sjukdomen. Genom bättre förståelse av sjukdomen och tydligare indelning av fall i undergrupper skulle ALS-forskningen kunna bli mer riktad.

Anna Wuolikainen är knuten till den s.k. ALS-gruppen vid Umeå universitet och doktorand vid enheten för neurologi, Inst. för farmakologi och klinisk neurovetenskap, där hon kan nås på tel. 090-786 59 99, e-post anna.wuolikainen@neuro.umu.se

Fredagen den 20 november 2009 försvarar Anna Wuolikainen, Inst. för farmakologi och klinisk neurovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Metabolomic studies of Amyotrophic Lateral Sclerosis (Metabolomikstudier av ALS).
Disputationen äger rum kl. 13.00 i KB3B1 (Stora hörsalen), KBC-huset.
Fakultetsopponent är prof. Thomas Hankemeier, Leiden University, Nederländerna

Kontaktinformation
En porträttbild kan hämtas på på
http://www.medfak.umu.se/nyhet//sma-molekyler-ger-ledtradar-om-als-.cid91642

Östersjön beskrivs ofta som ett hav i förändring med ett ekosystem som genomgår regimskiften. Det har historiskt alltid funnits gott om sillfiskar i Östersjön, med undantag för kortare perioder då sillfiskarna minskat när torsk och andra rovfiskar istället ökat.

Skapsillen minskade exempelvis under torskbeståndens senaste topp på 1980-talet för att sedan öka igen till liknande nivåer när torsken minskade. Denna dynamik och människans påverkan på dessa processer genom bland annat fiskeuttag påverkar arter på olika nivåer i ekosystemet.

I en nyligen publicerad långtidsstudie av häckande havsfåglar i Östersjön har Uppsalaforskare nu kunnat visa på ett tydligt samband mellan mängden skarpsill i Östersjön och antalet häckande havsfåglar. Mer skapsill i Östersjön betyder mer föda och ökade populationsstorlekar för arter som sillgrissla, tordmule och silltrut.

– Man lyfter ofta fram negativa scenarion med att det finns mycket skarpsill i Östersjön. Men mycket skarpsill är positivt för Östersjöns havsfåglar, säger Mårten Hjernquist, en av författarna till studien och verksam vid institutionen för ekologi och evolution vid Uppsala universitet.

Studien som bedrivits under flera decennier visar att när det finns mycket skarpsill finns det också många havsfåglar och när skarpsillen minskar, minskar också havsfåglarna. Det har tidigare föreslagits att Östersjöns havsfåglar påverkas negativt av en ökad skarpsillpopulation. Detta för att mer fisk i havet betyder mer konkurrens vilket resulterar i att varje enskild fisk blir mindre vilket påstås leda till att födan blir av sämre kvalité.

Långtidsstudien visar dock att det inte finns något sådant samband. Slutsatsen är istället att det är mängden fisk som är den viktigaste faktorn för havsfåglarna i Östersjön. Detta bör man ta hänsyn till i fiskeförvaltningen, menar forskarna.

– Minskade skarpsillkvoter och ett naturvårdsperspektiv istället för ett produktionsperspektiv inom förvaltningen av fiskebestånd och deras livsmiljöer skulle vara gynnsamt för både fiskar och fåglar, konstaterar Mårten Hjernquist.

Studien utgör en del i Naturskyddsföreningens miljöövervakningsprogram på Lilla Karlsö utanför Gotlands västkust.

Artikelreferens: Hjernquist B. & Hjernquist M. B. The effects of quantity and quality of prey on population fluctuations in three seabird species. Bird Study. DOI: 10.1080/00063650903029516

Kontaktinformation
Kontaktpersoner: Dr Mårten B Hjernquist, institutionen för ekologi och evolution, Uppsala universitet, 073-986 22 66, marten.hjernquist@ebc.uu.se, Björn Hjernquist, förvaltare Lilla Karlsö, 0498-24 11 39, 0498485248@telia.com