– De personer jag har intervjuat i avhandlingen har försökt kombinera det bästa från livet i Tyskland med den nya tillvaron i Sverige, säger etnologen Barbro Johnsson. Det har gjort att de fått en blandad identitet, blivit ”resenärer” mellan olika tillhörigheter.

Avhandlingen bygger på djupintervjuer som Barbro Johnsson har utfört under många år. De intervjuade personerna representerar olika generationer och i berättelserna framträder helt skilda erfarenheter, men där finns också likheter. Gemensamt för de intervjuade personerna är deras familjers strävan att skapa ett tryggt liv för dem under barndoms- och uppväxttiden i Tyskland. Familjerna drömde om ett gott liv och det var den drömmen som bidrog till att dessa kvinnor och män så småningom kom till Sverige och Kalmartrakten.

De äldre intervjupersonerna har upplevelser från den nationalsocialistiska perioden i Tysklands historia; traumatiska minnen från andra världskriget då de blev bombade av de allierade eller mötte soldater ur den sovjet-ryska armén som tagit sig in på tyskt territorium.

– En av informanterna blev till exempel vittne till de så kallade dödsmarscherna, när koncentrationslägren skulle evakueras och fångarna drevs i marscher till fots mot Tysklands inland, berättar Barbro Johnsson.

De yngre, födda mellan 1950- och 1960-talen, har andra upplevelser av Tyskland. Några av dem såg resultatet av kriget i form av bombade hus och städer, men det mest kännetecknande i deras berättelser är bristen på släktingar eftersom många av dem dog under kriget. De har växt upp med sina föräldrar.

Också mötet med Sverige beskrivs helt olika beroende på när de kom, hur gamla de var, och vilka upplevelser och minnen de hade med sig från Tyskland. Ju längre tid som gått sedan kriget desto bättre tycks bemötandet ha blivit. De äldre berättar om att de blev kallade SS-svin eller Hitlerhora, medan de yngre har helt andra och mer positiva erfarenheter från sina möten med Sverige och svenskarna. De yngre högutbildade kvinnorna tycker att livet blev bättre i Sverige, eftersom de lättare har kunnat kombinera yrkes- och familjeliv.

Den 13 oktober försvarar Barbro Johnsson, institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, sin doktorsavhandling Tyskar i Kalmartrakten: en etnologisk studie av berättelser om historia, identitet och tillhörighet. Fakultetsopponent är professor Dieter Müller, Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet.

Kontaktinformation
Barbro Johnsson arbetar som 1:e antikvarie på Kalmar läns museum. För ytterligare information eller intervju, kontakta henne gärna på tel 0480-45 13 11, 0480-254 21 eller e-post barbro.johnsson@kalmarlansmuseum.se.

Uffe Enoksons avhandling uppmärksammar att livspusseldebatten egentligen handlar om något mycket vidare. För samtidigt som vissa arbetar allt mer, får andra som står utanför arbetsmarknaden inte chans att arbeta alls. Det handlar om de resurssvaga som i vår omedelbara närhet lever med inskränkt socialt erkännande i ett utanförskap och med all tid i världen.  

– Utvecklingen kan liknas vid två sidor av samma mynt där den ena sidan representerar livsvillkor för stressade yrkesarbetande och den andra sidan alla i utanförskapets Sverige, säger Uffe Enokson.

Den svenska välfärdsstatens sätt att hantera obalansen mellan tid och pengar ser ut att ha formaliserats i två snäva policyfält utan att kunna parera växande strukturella problem och individuella tillkortakommanden.

Resultat i avhandlingen visar att arbetstidspolicyns utveckling är viktig för att förstå hur tillgången på tid och ekonomiska resurser fördelas i befolkningen. Historiskt har arbetstidspolicyn varit starkt förankrad i den svenska socialpolitiken med hälsa, trygghet och jämlikhet som centrala frågor.

En förskjutning av policymotiven i riktning mot en ekonomisk diskurs, med i stora delar andra politiska målsättningar, förändrar arbetstidens position. Utvecklingen av en ekonomisk policy som framhåller flexibilitet, stärkt konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt gör att sociala motiv blir en perifer del av den ekonomiska politiken, inte en viktig del knuten till policykärnan i den sociala politiken.

En följd har blivit att lösningar på hushållens obalanser är svagt förankrade i en förändrad syn på arbetstiden. Tanken på att arbeta mindre, fördela arbetet annorlunda mellan olika medborgargrupper eller individuellt under livsförloppet, ligger långt ifrån den finanspolitiska policykärnan. Något som kan exemplifieras med att det tvärt emot sociala policymotiv för kortare arbetstid uppkommer diskussioner om att vi med en ekonomisk målsättning måste jobba mer.

Sammantaget visar avhandlingen att mycket talar för att de historiska förhandlingsframgångarna i arbetslivet som förbättrat arbetsmiljön och fungerat som skydd för den enskilde står inför nya utmaningar som kräver nya slags lösningar. Med tid som välfärdsfaktor uppmärksammas varierade behov och förutsättningar för ekonomisk och social hållbarhet som både är flexibla och upplevs som legitima av medborgarna.

Uffe Enokson är född och uppvuxen i Växjö. Han arbetar sedan 2003 som doktorand vid Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete och har vid sidan av sin doktorandtjänst ägnat tid åt sitt skönlitterära författarskap och bland annat kommit ut med boken ”Tidsfördrivningen” 2008.

Avhandlingen ”Livpusslet: Tid som välfärdsfaktor” försvaras fredagen 9 oktober 2009, kl. 10.15.

Disputationen äger rum i sal Myrdal, Växjö universitet.

Fakultetsopponent är professor Kajsa Ellegård, Linköpings universitet.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Uffe Enokson, telefon: 0470- 76 70 97 eller e-post: uffe.enokson@vxu.se

Avhandlingen kan beställas genom Kerstin Brodén, Växjö University Press, 0470-70 82 67 eller e-post: vup@vxu.se.

Genom åren har vissa grupper skiljts ut som att vara i behov av mer genomgripande insatser från barnavårdscentralens sida. På 1930-talet handlade det framför allt om ensamma mödrar, fosterbarn och fattiga familjer. Idag har fokus och intresse idag förskjutits till riskfaktorer som för tidigt födda barn, invandrar- och flyktingbakgrund, bostadsort och missbrukande föräldrar.

– Det finns tydliga likheter mellan dagens beskrivningar av invandrarfamiljers och lågutbildade föräldrars okunskap om vikten av ett engagerat föräldraskap där barnen sätts i centrum och 1930-talets beskrivningar av de fattiga familjernas bristande kunskap om hur man bäst ordnar en barnvänlig och utvecklade miljö säger Helena Hörnfeldt.

Barnhälsovårdens uppdrag har genom åren utvidgats till att även omfatta barnens psykiska hälsa. Formerna för verksamheten har därmed förändrats. Bland annat märks det i att antalet kontroller barnen genomgår både är fler och mer omfattande, liksom att journalerna blivit allt längre. Dessutom har det paternalistiska språkbruket försvunnit och begrepp som kontroll, övervakning och fostran har ersatts av formuleringar som individens frihet och frivilliga ansvartagande för sin egen hälsa.

– Samtidigt som auktoriteten har minskat har föräldrarna tilldelats större ansvar över sina barns utveckling. Idag betraktas även de som experter, vilket bland annat uttrycket den kompetenta föräldern vittnar om. Samtidigt har rollerna förändrats. Idag är det föräldrarna som ger barnhälsovården uppdraget att följa upp barnets hälsa och utveckling. Styrningen sköts på så sätt av autonoma individer och medborgare som förmår och önskar att anpassa sig till samhällets normsystem, säger Helena Hörnfeldt.

Kontrollerna av barns utveckling är nära sammanbundna med utvecklingspsykologiska tankemodeller som handlar om att barns utveckling sker i stadier, och enligt en viss ordning. Därigenom fungerar kontrollerna som ett slags samhälleliga redskap för normalisering där alla barn, oavsett social och kulturell bakgrund, förväntas utvecklas på samma sätt.

– De metoder som tog form och utvecklades för att fastställa normalitet på 1920-talet har fortfarande stor betydelse för hur vi förstår barns utveckling. Till exempel förväntas fyraåringen kunna rita en så kallad huvudfoting för att betraktas som normalt utvecklad enligt de scheman för universella utvecklingsstadier som den tidiga utvecklingspsykologin fastslog, säger Helena Hörnfeldt.

I sin avhandling har Helena Hörnfeldt med utgångspunkt i barnhälsovårdens fyraårskontroller undersökt varför och hur olika sätt att tänka om barn och normalitet under 1900-talet fått legitimitet och institutionaliserats. Införandet av fyraårskontrollen i slutet av 1960-talet bar på förhoppningar om att på ett rationellt och genomgripande sätt kunna fastställa barns normala respektive avvikande utveckling.

– Införandet av fyraårskontrollerna manifesterar ett brott i barnhälsovårdens historia där intresset för och omsorgen om barns somatiska hälsa kompletteras med mål om förbättra barnens psykiska hälsa säger Helena Hörnfeldt.

Avhandlingens namn: Prima barn, helt u.a. Normalisering och utvecklingstänkande i svensk barnhälsovård 1923-2007.

Ytterligare information
Helena Hörnfeldt, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier, Stockholms universitet, tfn 08-674 79 12, 070-424 42 78, e-post helena.hornfeldt@etnologi.su.se.

För bild
08-16 40 90 eller press@su.se.

Språkvetaren Daniel Andersson analyserar i sin avhandling 199 könsrelaterade ordspråk. De har alla använts i äldre jordbruksmiljö i norra Norrland under 1800-talet och i början av 1900-talet.

– Materialet är rikt och det har varit fascinerande att jobba med, säger Daniel Andersson. Ordspråken är nedtecknade på dialekt och vissa av dem har varit svårtolkade.

Studien är centrerad kring tre övergripande perspektiv på kvinnlighet och manlighet: Äktenskapsmarknaden, Hushållet och Sexualiteten. Ordspråken tolkas och de föreställningar om kön som de förmedlar diskuteras utifrån ett flertal infallsvinklar. Särskilt fokus lägger Daniel Andersson vid de metaforer och liknelser som används i ordspråken, där t.ex. kor, katter, kråkor, tuppar, gäddor, lakar, ålar, hästar och ormar används för att föra fram föreställningar om kvinnor och män.

– Det är tydligt vad som enligt ordspråken är kvinnliga och manliga egenskaper och hur kvinnor och män bör agera, säger Daniel Andersson. Men det gäller att vara försiktig och alltid komma ihåg att det är via ordspråken som bondesamhällets människor framträder och att den praktiska vardagen såg annorlunda ut.

Fredagen den 9 oktober försvarar Daniel Andersson, institutionen för språkstudier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Fega pojkar pussar aldrig vackra flickor. Könsrelaterade ordspråk i nordnorrländsk agrarmiljö belysta ur språkligt och kulturellt perspektiv. Disputationen äger rum kl 10.00 i Hörsal F, Humanisthuset. Fakultetsopponent är professor Anna-Malin Karlsson, Institutionen för kommunikation, medier och IT, Södertörns högskola.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna Daniel Andersson på
tel 090-786 52 08, 076-785 43 49 eller e-post daniel.andersson@nord.umu.se.