Undersökningen som ligger till grund för avhandlingen genomfördes på Reproduktionscentrum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala där drygt 800 kvinnor och män deltog. Helena Volgsten visar i sin avhandling att kvinnor som lämnar ett negativt graviditetstest efter genomförd provrörsbefruktning (IVF – in vitro fertilisering) och kvinnor som tidigare varit med om missfall löper ökad risk att drabbas av depression. Även fetma är en riskfaktor för depression i samband med IVF. För män var oförklarad infertilitetsorsak den enda riskfaktorn för depression.
Av intervjuer som genomfördes med ett mindre antal kvinnor och män tre år efter att de genomgått misslyckad IVF framgick att män och kvinnor hanterade sin sorg över barnlösheten på olika sätt. Kvinnorna uttryckte sorg och symtom som kan förekomma vid depression. Männen intog en stöttande roll och uttalade inte sorg. Både män och kvinnor saknade stöd och råd om hur de skulle bearbeta sin sorg. De flesta män och kvinnor hade inte bearbetat barnlösheten, vilket indikerade att sorgeprocessen var obearbetad, tre år efter avslutad IVF behandling.
I intervjustudien framkom betydelsen av kontinuitet samt avslutande samtal efter IVF och vikten av att informera om orsaken till barnlösheten. Det framkom också att det är viktigt att erbjuda stöd och råd redan i ett tidigt skede av IVF om de emotionella reaktioner och den sorgeprocess som kan uppstå efter att ha genomgått misslyckad IVF behandling.
– Avhandlingsarbetet har visat behov på ökad kunskap och förståelse om risk och sårbarhetsfaktorer för depression i samband med infertilitet och misslyckad IVF-behandling.
En psykiatrisk anamnes inför IVF behandling bör ingå med frågor om pågående symtom samt om tidigare depression, för att identifiera individer med risk att utveckla depression och för att erbjuda evidensbaserad behandling, menar Helena Volgsten.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Helena Volgsten, tel: 018-6115787
e-post: helena.volgsten@kbh.uu.se
Under 2008 har man för första gången undersökt läckage av växtskyddsmedel från områden med stort inslag av trädgårdsodling (grönsaks-, bär- och fruktodling) och växthus i Sverige (1).
– Växthus har i vissa sammanhang betraktats som slutna miljöer. Därför har man inte haft samma höga krav när man bedömer risken för skadliga effekter i omgivande vatten av växtskyddsmedel som används i växthus, jämfört med på åkrar. Men våra resultat visar att det finns läckage av växtskyddsmedel även från svenska växthus, säger Jenny Kreuger, forskare och föreståndare för CKB.
Under 2008 undersökte SLU två områden med omfattande växthusodling. I nästan alla prov därifrån överskreds Kemikalieinspektionens riktvärden för växtskyddsmedel i ytvatten. Proverna från områden med frilandsodling av grönsaker, frukt och bär innehöll färre ämnen i förhöjda halter.
– Det här visar att arbetet med att minska riskerna för läckage vid användning av växtskyddsmedel i växthus måste förbättras, säger Jenny Kreuger.
SLU har nyligen även gjort en utredning av riskerna för att växtskyddsmedel från växthus läcker ut till mark och vatten (2).
(1). Bekämpningsmedel i vattendrag från områden med odling av trädgårdsgrödor under 2008. Ekohydrologi 110.
(2). Förluster av växtskyddsmedel till omgivande mark och vatten vid användning i svenska växthus- en genomgång av möjliga riskmoment. Rapport 2009:6.
Kontaktinformation
Kontakt:
Jenny Kreuger, Kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB), SLU, 018-67 24 62, 0705-672462, jenny.kreuger@mark.slu.se
Forskarnas fynd baseras WOLF-studien (Work, Lipids and Fibrinogen) och omfattade 2755 manliga anställda på arbetsplatser i Stockholm. Deltagarna svarade på frågor om hur de brukar reagera när de har blivit orättvist behandlade eller råkat i konflikt på arbetet samt hur ofta de då använder undvikande taktiker (‘dold coping’) såsom att gå iväg eller låta saken passera utan att säga något.
Studien visar att ”dold coping” (bemästrande) med orättvis behandling på arbetet, där en person inte öppet visar att han/hon har blivit orättvist behandlad, har samband med risk för att insjukna i hjärt-kärlsjukdom.
– Att för det mesta gå iväg istället för att ta en konflikt eller låta saken passera fördubblade risken. Detta även efter att man tagit hänsyn till andra faktorer som kan tänkas påverka resultaten, som till exempel arbetskrav och biologiska faktorer, säger Constanze Leineweber, forskare vid Stressforskningsinstitutet.
Under studien undersöktes även ett flertal riskfaktorer hos deltagarna, såsom höga blodfetter, högt blodtryck och livsstil, vilka dock inte förklarade sambanden mellan dold coping och hjärt-kärlsjukdom.
Studien syftade inte till att utröna vilket som är det bästa sättet för att hantera orättvisor på arbetsplatsen och författarna påpekar att det inte fanns något samband mellan att uttrycka sina känslor och minskad risk för hjärtinfarkt.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta
Constanze Leineweber, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet, tfn: 08-5537 8937, e-post: constanze.leineweber@stressforskning.su.se
Töres Theorell, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet, tfn: 070-543 23 25, e-post: tores.theorell@stressforskning.su.se
De flesta sjöar släpper ut koldioxid (CO2) till luften i så pass stor mängd att även en liten tjärn bidrar med lika mycket CO2 som en genomsnittlig svensk medborgare. Bidraget från världens trehundra miljoner sjöar är därför märkbart även i global skala. Sjöarnas kolomsättning och CO2-utsläpp är dock del i ett naturligt kolkretslopp, till skillnad från den CO2 som frigörs då vi människor eldar olja, kol och naturgas. Sjöarnas CO2-utsläpp är alltså inte orsaken till den globala uppvärmningen, men däremot saknas ännu mycket kunskap om sjöarnas roll i det globala kretsloppet av kol. En viktig fråga är exempelvis om sjöarnas CO2-utsläpp kommer att öka eller minska som följd av global uppvärmning.
Forskningen, som Jan Åbergs doktorsavhandling bygger på, utfördes i Norrbottens län, i sjöarna Diktar-Erik, väster om Abisko, och Merasjärvi, söder om Vittangi. Avhandlingen ökar förståelsen om sjöars kolomsättning, samt ger viktiga grundkunskaper om hur CO2-provtagning och CO2-modellering på bästa sätt kan utföras i sjöar.
– Mina resultat visar också indikationer på att nuvarande uppskattningar av CO2-utsläpp från sjöar kan vara underskattade. Många sjöar kan dessutom komma att öka CO2-produktionen i ett varmare och fuktigare klimat, berättar Jan Åberg.
Han tillägger att antalet studier av denna typ fortfarande är så få att det är för tidigt att dra generella slutsatser om hur sjöars CO2-utsläpp kan komma att förändras vid global uppvärmning.
Under fältarbetet har Jan Åberg bland annat använt ett avancerat system för mätning av flödet av CO2 från sjön till luften, samt ett flertal sensorer som bland annat registrerade meteorologiska data och visade hur CO2-halterna i ytvattnet varierade över tiden.
Att sjöar släpper ut CO2 beror oftast på att sjöns energitillförsel är starkt beroende av det organiska kol som finns i markens humusskikt. Regn- och smältvatten löser upp humusämnena och de transporteras sedan via bäckar till sjöarna. Ett sjöekosystem ”importerar” alltså en stor del av den energi som går in i basen av näringskedjan och därför skapas oftast ett överskott av CO2 i systemet som släpps ut i atmosfären. Detta står i motsats till exempelvis de generellt sett CO2-bindande skogsekosystemen som har luftens CO2 som främsta källa för sin tillväxt och dessutom ”exporterar” överskott av kol till sjöar och vattendrag.
Torsdagen den 3 december försvarar Jan Åberg, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Production and emission of CO2 in two unproductive lakes in northern Sweden. Svensk titel: Produktion och emission av CO2 i två näringsfattiga sjöar i norra Sverige.
Disputationen äger rum kl 10.00 i hörsal N450, Naturvetarhuset plan 4.
Fakultetsopponent är docent David Bastviken, Tema vatten i natur och samhälle, Linköpings universitet.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Jan Åberg
Telefon: 070-209 85 52
E-post: jan.aberg@emg.umu.se
Högt blodtryck – hypertoni – är en av våra mest utbredda och allvarliga folksjukdomar. I den nu presenterade doktorsavhandlingen har hjärt-kärlhälsan hos över 4000 kvinnor och män i 60-årsåldern studerats. Resultaten visar att 62 procent av männen och 45 procent av kvinnorna hade högt blodtryck. Bland finskfödda män var andelen med högt blodtryck ännu större, hela 77 procent. Så många som hälften av männen och en tredjedel av kvinnorna hade för högt blodtryck utan att veta om det.
Forskaren och apotekaren Axel Carlsson, verksam vid Centrum för allmänmedicin (CeFAM) i Stockholm, menar att det är en god idé att mäta sitt blodtryck då och då, i synnerhet om man är äldre.
– Risken att drabbas av hypertoni ökar med åldern och resultaten visar att alltför många går omkring med ett oupptäckt högt blodtryck. Ett måttligt förhöjt blodtryck inte brukar ge några tydliga symptom. Men kan skapa stor skada om det inte normaliseras, eftersom det ökar risken för stroke, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, vissa njursjukdomar och för tidig död, säger han.
Av avhandlingen framgår att bland dem som väl fått diagnosen hypertoni var 78 procent av männen och 67 procent av kvinnorna underbehandlade. Ingen utan läkemedelsbehandling nådde upp till rekommenderade målblodtrycksvärden på 140/90 mm Hg. Resultat visar även att många av dem med högt blodtryck samtidigt hade andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. Exempelvis hade cirka två tredjedelar förhöjda blodfettsvärden och 40 procent uppfyllde kriterierna för det metabola syndromet och många hade ett alltför kraftigt midjemått. En separat uppföljningsstudie av blodtrycksnivåer från dödsorsaksregistret, visade att ett kraftigt förhöjt blodtryck (160/95 mm Hg) ökade risken att dö i hjärt-kärlsjukdom.
Enligt Axel Carlsson pekar resultaten på stort utrymme för förbättringar:
– Trots att vi idag har mediciner som fungerar ensamma eller i kombination med hälsofrämjande åtgärder når många inte behandlingsmålen. Därför det är viktigt att höja medvetenheten hos vårdpersonal och bland äldre om hur stor betydelse det har för hälsan att man kommer ned till ett normalt blodtryck. Ju fler riskfaktorer en person har, desto viktigare är det att nå rekommenderade målvärden.
Han vill slå ett slag för livsstilsförändringar; att ändra flera levnadsvanor kan på många sätt vara mer effektivt än att ta läkemedel. Livsstilsförändringar ger sällan några biverkningar och kan också påverka flera riskfaktorer samtidigt.
– Ofta handlar det om ganska enkla åtgärder, exempelvis att röra på sig mer, välja bättre mat och om det är nödvändigt gå ned i vikt, minska på saltet och äta frukt, grönt, fisk, nötter och baljväxter, säger Axel Carlsson.
CeFAM är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting och det största utbildnings-, utvecklings- och forskningscentrat inom allmänmedicin i landet. Över 200 forsknings- och utvecklingsprojekt bedrivs inom exempelvis diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och ärftlighet, psykisk ohälsa, fysisk aktivitet och mag-tarmsjukdomar.
Doktorsavhandling: Hypertension – Epidemiological studies of prevalence, prevention, treatment, and prognoses in men and women, Axel Carlsson, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet. Handledare har varit Per Wändell och Mai-Lis Hellénius.
För ytterligare information, kontakta:
Axel Carlsson, med dr, apotekare
Tel: 0761-74 51 74,
E-post: axelcefam@hotmail.com
Daphne Macris, informationsansvarig, CeFAM
Tel: 073-914 52 45,
E-post: daphne.macris@sll.se
Presskontakt Karolinska Institutet: 08-524 860 77, pressinfo@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Johan Wänström är statsvetare vid Linköpings universitet och har i sitt avhandlingsarbete studerat Banverkets samrådsmöten om Ostlänken, den dubbelspåriga järnväg för höghastighetståg som planeras mellan Linköping och Järna. Han visar att Banverkets syften inte stämmer med medborgarnas förväntningar på samrådsmöten.
– Ytterst handlar det om hur lokal demokratisk påverkan kan balanseras med nationella intressen och behovet av expertkunskaper, säger Johan Wänström.
För medborgarna skapar samrådsmöten demokratiska förväntningar. Samrådsbegreppet har använts i Sverige sedan 1600-talet och är starkt förankrat i den lokala demokratiska kulturen.
Banverkets tjänstemän hänvisade å andra sidan till miljöbalken som föreskriver att samrådsmöten ska hållas för informations- och kunskapsutbyte. De ville fokusera på allmänhetens frågor och bad politikerna att inte aktivt delta. Men när allmänheten hade frågor som experterna inte kunde besvara fanns det inga lokalpolitiker till hands för att förklara.
– Är det verkligen verkligen rimligt att bjuda in allmänheten till samrådsmöten när möjligheterna att diskutera de väsentliga grundläggande frågorna är så begränsat, frågar sig Johan Wänström.
Bland politikerna fanns olika uppfattningar. En linköpingspolitiker deltog flitigt i samrådsmöten och ser det som en viktig uppgift för en politiker medan en annan politiker i Nyköping inte alls gick på samrådsmöten. Han hänvisar till sitt fyraåriga mandat från nyköpingsborna och menar att han inte kan låta sig påverkas av samrådsmötenas besökare.
– Att äldre män som företräder sina privata intressen är kraftigt överrepresenterade på samrådsmötena är ett demokratiskt dilemma. Om de får för starkt inflytande på planeringsprocessen blir det i sig odemokratiskt. Det finns således inga självklara svar på hur planeringsprocessen kan bli mer demokratisk, säger Johan Wänström.
Avhandlingen heter Samråd om Ostlänken. Raka spåret mot en bättre demokrati?
Disputationen sker den 4 december 2009 kl 13.15 på Linköpings universitet i Max Planck-salen, Fysikhuset, Campus Valla.
Kontaktinformation
Johan Wänström kan nås på johan.wanstrom@liu.se, 013-282337 och 070-7316466.
– Tandläkare är ju stolta över det yrke de har och känner egentligen inget behov att klampa in på medicinarnas område. Vi ville ändå gärna ta reda på om vår yrkeskår skulle kunna hitta riskpatienter för hjärtkärlsjukdom, och det gick över förväntan, säger övertandläkaren och professorn Mats Jontell vid Sahlgrenska akademin.
I studien ingick 200 män och kvinnor över 45 år som inte hade några kända hjärtkärlproblem eller höga kolesterolvärden. I samband med ett vanligt besök hos sin allmänpraktiserande tandläkare i Borås och Göteborg undersöktes de också för kända riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom.
– Dessa riskfaktorer ger sig inte tillkänna i munnen, och därför genomförde tandläkarna inte bara sin vanliga undersökning. De mätte även patienternas blodtryck, kolesterolnivå och blodsocker, säger Mats Jontell.
Risken för dödlig hjärtkärlsjukdom räknades ut med hjälp av ett datorprogram som kallas HeartScore. Tandläkarna bedömde att tolv män hade en tioprocentig risk att utveckla hjärtkärlsjukdom med dödlig utgång under de närmsta tio åren, och dessa fick rådet att söka läkare. Sex av dessa tolv män fick senare ordinerat blodtryckssänkande läkemedel av läkare.
– Tandläkare möter en mycket stor del av den svenska befolkningen regelbundet, och om det finns intresse från samhällets sida skulle det alltså vara möjligt att samtidigt screena för kardiovaskulära riskfaktorer, som obehandlat kan leda till hjärtinfarkt eller stroke, säger Mats Jontell.
Tidskrift: Journal of the American Dental Association
Artikelns titel: Oral health care professionals’ identification of cardiovascular disease risk among patients in private dental offices in Sweden
Författare: Mats Jontell och Michael Glick
J Am Dent Assoc 2009;140;1385-1391
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Professor Mats Jontell, telefon 031-786 31 33, e-post mats.jontell@odontologi.gu.se
Constantin Urban och hans grupp vid laboratoriet för molekylär infektionsmedicin (MIMS), Inst. för molekylärbiologi, Umeå universitet, forskar om immunförsvarets reaktion på svampinfektioner. De koncentrerar sig på Candida albicans, en jästsvamp som kan infektera underlivet, tarmarna och de övre luftvägarna. Särskilt personer med nedsatt immunförsvar kan då drabbas av allvarliga infektioner, ibland med livshotande blodförgiftning (sepsis).
Neutrofila granulocyter kallas de blodceller som angriper och bryter ner Candida när den invaderar kroppen. Från tidigare forskningsprojekt visste Constantin Urban att när dessa immunceller upptäcker svampen bildar de en ”fälla” utanför sin cellyta, ett slags fibernät. Candida-cellerna fastnar i nätet och kan brytas ner av substanser som bildas av fibrerna. På ett liknande sätt försvarar sig samma immunceller också mot bakterier som är för stora för att kunna uppslukas.
I den aktuella studien undersöker Constantin Urban tillsammans med tyska kolleger vid Max Planck-institutet för infektionsforskning och universitetet i Münster vilka nedbrytande substanser som egentligen bildas av fiberfällorna.
– Vi hittade 24 olika proteiner, säger Constantin Urban. Men vad vi inte hade väntat oss var den mycket höga andelen av ett speciellt protein, calprotectin.
Calprotectin används idag i klinisk diagnostik som markör, dvs. ett ämne för att via blodprov påvisa inflammationer i kroppen. Proteinet är normalt inneslutet i immuncellerna och det är känt att det bildas vid immunreaktioner – men att det slussas ut från immuncellerna till fällorna är nya rön.
Infektionsforskarna i Umeå kunde visa att calprotectinet utsöndras av fibrerna och sitter fast på dem där det ser till att Candida-cellerna fastnar för att sedan brytas ner av andra antimikrobiella substanser. Det här är en hittills okänd funktion som calprotectin har i immunförsvaret.
Personer med nedsatt immunförsvar har lägre halter neutrofila granulocyter i blodet och därmed också lägre halter av calprotectin.
– Det är en orsak till att jästsvampen kan spridas i större utsträckning hos sådana patienter. Ett lägre antal neutrofila granulocyter minskar chansen att jästsvampar går i fällan, säger Urban.
En mus som inte kan bilda calprotectin i sina neutrofila immuncellers nätfällor kan inte hellre försvara sig mot svampinfektioner, vilket är ett tydligt bevis att utsöndring av detta protein är en nyckelmekanism för att immunsystemet ska kunna försvara sig mot svampinfektioner. Det kan också vara nyckeln till nya läkemedel, säger Constantin Urban som nu också vill samarbeta med kliniska forskare kring svampinfektioner.
För mer information, kontakta gärna Dr. Constantin Urban (helst engelskspråkig), The Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS), Umeå universitet,
Tel. 090-785 0806, e-post Constantin.urban@mims.umu.se
Referens:
CF Urban, D. Ermert, M. Schmid. U. Abu-Abed, C. Goosmann, W. Nacken, V. Brinkmann, P. R. Jungblut, A. Zychlinsky: Neutrophil extracellular traps contain Calprotectin, a cytosolic protein complex involved in host defense against Candida albicans. PLOS Pathogens Vol. 5 (10): 1-18.
Författare: Eva-Maria Diehl
E-post eva-maria.diehl@plantphys.umu.se
Tel: 090-786 57 31
För tusen miljoner år sedan såg jorden helt annorlunda ut, och kontinenterna hade helt annorlunda lägen. Söder om Sverige och Skandinavien befann sig inte den europeiska kontinenten, utan det område som nu är Amazonas. Enligt nya forskningsrön från Naturhistoriska riksmuseet bildade nordöstra Europa, Amazonas-området och Västafrika en sammanhängande kontinent under minst tusen miljoner år med början för 1800 miljoner år sedan. Det ska jämföras med att jordens ålder är 4,6 miljarder år.
– Den här upptäckten började faktiskt med sax och papper. Jag klippte ut kontinenterna från geologiska kartor och lade pussel. Med kartornas hjälp gick det att följa områden med samma ålder på berggrunden från en kontinent till en annan, och se hur de bildade ett sammanhängande mönster. Underlaget till kartorna bygger på det avancerade analysarbete med åldersbestämning av berggrunden som utförs vid Naturhistoriska riksmuseet och andra laboratorier, säger forskaren Åke Johansson vid Naturhistoriska riksmuseet.
Flera gånger har jordens kontinenter suttit ihop i stora superkontinenter. Den senaste kallas Pangea och fanns under dinosauriernas tid. Pangea känner geologerna till relativt väl men den näst senaste, kallad Rodinia, är mer svårutforskad. De här resultaten är därför av stor betydelse för kartläggningen av kontinenternas utveckling.
Flera av denna studies områden är rika på metaller. Det gäller här hemma i Sverige men också i Brasilien, Ukraina och Västafrika. En förståelse för hur dessa områden var förbundna med varandra när dessa malmförekomster bildades kan vara av stor betydelse när man söker efter nya malmförekomster.
Denna studie publicerades i tidskriften Precambrian Research:
Johansson, Å., 2009: Baltica, Amazonia and the SAMBA connection – 1000 million years of neighbourhood during the Proterozoic? Precambrian Research, vol 175, p 221-234
(DOI 10.1016/j.precamres.2009.09.011)
Bilder finns att hämta på www.nrm.se/press
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Åke Johansson, forskare och jourhavande geolog vid Naturhistoriska riksmuseet
Telefon: 08 5195 4034
Mobil: 070 394 0969
E-post: ake.johansson@nrm.se
Martin Testorf
Vetenskapskommunikatör
Telefon: 08 519 540 37
Mobil: 0709 42 90 11
E-post: martin.testorf@nrm.se
Framför allt människor med dövblindhet är en utsatt grupp, som har svårt att uppfatta vad som händer i deras omgivning. Men det nya hjälpmedlet, som fått namnet ”monitor”, gör det möjligt för dem att urskilja olika sorters ljud, till exempel röster, telefon, fågelsång, bilar, åska, regn och blåst.
– En av mina försökspersoner kunde efter kort träning till och med uppfatta vad som sades i ett samtal, berättar Parivash Ranjbar.
Tekniken bygger på att ljuden som apparaten registrerar omvandlas till lägre frekvenser, som huden kan uppfatta som vibrationer, men utan att ljuden därmed förlorar sin distinkta karaktär. Medan den mänskliga hörseln kan uppfatta ljudfrekvenser mellan 20 och 20 000 Hz, klarar huden nämligen inte att upptäcka frekvenser som är högre än 800 Hz. Dessutom kan huden inte skilja på frekvenser som ligger för nära varandra.
– Personer med dövblindhet har redan en uppövad förmåga att hämta information från vibrationer. De kan till exempel känna igen olika personers steg genom vibrationer i golvet, eller känna vibrationerna från kastrullen när vattnet börjar koka. Men genom monitor får de helt andra möjligheter att följa med i det som händer i deras omgivning, och det gör att de kan känna sig mycket tryggare.
När Parivash Ranjbar lät en grupp döva försökspersoner testa apparaten, lyckades de identifiera en stor andel av ljuden, både i hemmet och utomhus.
– Det var lätt för försökspersonerna att lära sig använda den, även de personer som är födda döva, och som därför inte har något ljudbibliotek att falla tillbaka på.
Monitor, som är liten nog att alltid ha med sig, består av en mikrofon som tar upp ljuden, en processor som omvandlar dem och en vibratordel som förmedlar dem. Vibratorn kan även monteras in i nappar och nappflaskor, för att ge spädbarn som föds utan hörsel möjlighet att lära känna ljud med läpparna och följa med vad som händer i omgivningen.
– En tidig inlärning är en stor fördel. Det ger också föräldrarna möjlighet att kommunicera med sina bebisar med rösten, vilket är särskilt viktigt om barnen också är blinda.
– Man kan utveckla många fler hjälpmedel med den här tekniken, till exempel att hjälpa personer med dövblindhet att rida, genom vibratorer som anger deras position på en bana.
Jag får hela tiden nya idéer när jag ser de behov och möjligheter som faktiskt finns, säger Parivash Ranjbar.
Parivash Ranjbar är dataingenjör med en bakgrund som undersköterska, och en stor del av hennes forskning har genomförts vid Audiologiskt forskningscentrum i Örebro.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Parivash Ranjbar, 070-221 36 50.
Den stora mångfalden av växter och djur på vår jord är ett resultat av ett flertal olika faktorer och processer. Det finns grundläggande kunskaper om hur många arter bildas men hur arterna håller sig separerade finns mindre kunskap om. Enligt det biologiska artbegreppet ska olika arter inte kunna få fertil avkomma med varandra. För att förstå hur nya arter bildas tittar man bland annat på närbesläktade arter som fortfarande kan para sig och få avkomma.
Ett sådant närbesläktat par av arter är karpfiskarna braxen och björkna, som betraktas som två olika arter men som hybridiserar, det vill säga parar sig med varandra och får fertil avkomma. Genetiska undersökningar och studerandet av typiska kännetecken bekräftar att det fortfarande rör sig om två olika arter.
– Enligt vad mina studier visar uppstår ingen ny art här. Den genetiska skillnaden mellan braxen, björkna och deras hybrider är för stor. Det finns mekanismer som håller braxen och björkna isär, säger Marnie Demandt.
Genom att titta på fiskens karakteristiska kännetecken kan man vara ganska säker på om det är en braxen eller björkna. Men det finns även fiskar som ser ut som en blandning mellan de två. Då blir artbestämningen svårare. Vid sådana tillfällen kan man istället studera det genetiska materialet för att avgöra vilken av arterna det är.
Genom att undersöka en bit mitokondriell DNA som överförs bara från modern till avkomman kan Marnie Demandt visa att det är främst braxenhonor som parar sig med björknahanar. Hybridiseringen sker i stort sett enkelriktat. Enligt Marnie Demandt behövs ytterligare forskning för att kunna förklara hur dessa två arter lyckas hålla sig separerade när andelen hybrider i en sjö kan utgöra upp till 25 procent av beståndet.
Läs mer om avhandlingen: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:242293
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Marnie Demandt, 070-955 8963
e-post: marnie.demandt@ebc.uu.se
Avhandlingen fokuserar på två typer av näthinnesjukdomar, retinitis pigmentosa (RP) och tappdystrofi (TAD). Vid RP, som är ett samlingsnamn för ett stort antal sjukdomar som drabbar näthinnan, är det främst stavarna som bryts ner, medan TAD drabbar framför allt tapparna. Båda är ärftliga sjukdomar med tydliga nedärvningsmönster i släkter, i vilka sjukdomen beror på samma mutation. Det är dock vanligt att andra släkter med samma sjukdom har mutationer i en annan gen. Syftet med avhandlingen är att identifiera sjukdomsorsakande mutationer i familjer med RP, TAD och Botniadystrofi (BD), som är en regional variant av RP där också tapparna är påverkade tidigt.
I familjer med TAD kunde Umeåforskarna identifiera en mutation i genen som kodar för proteinet PITPNM3. Mutationen orsakar ett aminosyrautbyte i proteinet som troligen stör dess funktion. Det är ännu inte känt hur mutationer i denna gen orsakar sjukdom i näthinnan, men man vet att defekter i motsvarande protein hos bananflugor orsakar grav skada på näthinnan när flugorna utsätts för ljus.
I avhandlingen visas också att RP i två stora familjer orsakas av en stor deletion (”radering”, avsaknad av DNA) på kromosom 19. Deletionen innebär att proteinnivån av PRPF31 blir för låg, vilket leder till att stavarna förstörs. Vidare kunde också två mutationer i RLBP1 påvisas som orsak bakom BD i tio patienter. Proteinet som RLBP1 kodar för är viktigt för näthinnans återhämtning efter ljusabsorption, och dessa mutationer medför att återhämtningen går för långsamt.
Forskningsarbetet i avhandlingen har bidragit till att öka kunskapen om vilka gener som kan vara defekta hos patienter med ärftliga näthinnesjukdomar. Denna kunskap är viktig för att kunna ge patienterna korrekt långtidsprognos och bedöma risken för att kommande barn blir sjuka. Vetskap om den genetiska orsaken och mekanismen bakom sjukdomen är också ovärderlig när det gäller att ta fram nya behandlingar.
Sjukdomar där näthinnan bryts ner är en av de främsta anledningarna till grav synnedsättning och blindhet. Näthinnesjukdomar omfattar en stor grupp sjukdomar, av vilka många har ärftliga faktorer. Näthinnan är vävnaden längst bak i ögongloben och är den ljuskänsliga delen av ögat. Näthinnans fotoreceptorer, som kallas stavar och tappar, absorberar ljuset och vidarebefordrar det i form av elektriska signaler till hjärnan där det tolkas som synintryck.
Linda Köhn bor i Örnsköldsvik och är doktorand vid Institutionen för medicinsk biovetenskap, medicinsk och klinisk genetik. Linda nås på tel. 090-785 17 69 eller e-post linda.kohn@medbio.umu.se.
Fredag 27 november försvarar Linda Köhn, Inst för medicinsk biovetenskap, medicinsk och klinisk genetik, sin avhandling med titeln ”Genetic mapping of retinal degenerations in Northern Sweden”.
Disputationen äger rum klockan 9.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, Norrlands universitetssjukhus. Fakultetsopponent är professor Alison J Hardcastle, UCL Institute of Ophtalmology, London, UK.
Kontaktinformation
Porträttbild kan hämtas i webbversionen av pressmeddelandet på
http://www.medfak.umu.se/nyhet//arftliga-mutationer-ligger-bakom-nathinnesjukdomar.cid93462
Hur fungerar egentligen en social situation när både aktörernas och andras liv är hotade? Många minns den 24 april 1975 då sex medlemmar ur Röda armé-fraktionen ockuperade och sprängde den västtyska ambassaden i Stockholm. Samtalsforskaren Gregor von der Heiden har analyserat de telefonsamtal som fördes med en av ockupanterna. Utifrån det drar han slutsatser om vad som krävs av kommunikationen i ett känsligt läge där parternas intressen är oförenliga.
I avhandlingen framgår hur samtal i kris präglas av rädslan för att situationen ska spåra ur och att man inte kan förutse reaktionerna hos samtalspartnern. Trycket att handla är stort och det finns kännbara risker. Lägets allvar tvingar deltagarna till exceptionella kommunikativa prestationer.
– Kriser är ytterlighetssituationer i människans liv och i sådana situationer tycks vardagliga självklarheter vara ifrågasatta, säger Gregor von der Heiden. Samtal som förs under en kris kräver yttersta koncentration och sinnesnärvaro.
Gregor von der Heiden har i sin studie rekonstruerat de kommunikativa processer som ägde rum vid ambassadockupationen. Samtalspartnerna hade starkt motstridiga intressen och motiv, men byggde trots det upp en gemensam verklighetsbild genom sitt kommunikativa agerande. Interagerandet mellan två av huvudaktörerna i de första stadierna av krisen kan till och med karaktäriseras som en koalition. Varför behålls den inte, och varför eskalerar situationen?
Lördagen den 21 november försvarar Gregor von der Heiden, institutionen för språkstudier, Umeå universitet, sin avhandling i tyska med titeln ”Gespräche in einer Krise. Analyse von Telefonaten mit einem RAF-Mitglied während der Okkupation der westdeutschen Botschaft in Stockholm 1975”. Disputationen äger rum kl. 10.00 i Hörsal F, Humanisthuset.
Fakultetsopponent är professor Liisa Tiittula, Institutionen för språk och översättningsvetenskap, Tammerfors universitet.
Gregor von der Heiden är född och uppvuxen i Düsseldorf men sedan 2004 verksam vid Umeå universitet.
Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna Gregor von der Heiden, tel 090-786 63 13 eller e-post gregor.vonderheiden@tyska.umu.se.
Orsakerna bakom psykossjukdomen schizofreni är till stor del okända, något som försvårar utvecklingen av effektiva behandlingar. En teori är att infektioner tidigt i livet skulle kunna öka risken för att drabbas av schizofreni men direkta bevis har hittills saknats.
Forskare vid Karolinska Institutet har nu kunnat analysera inflammatoriska ämnen i ryggmärgsvätskan hos personer med schizofreni istället för, som i tidigare studier, i blodet. Resultaten visar att nyinsjuknande personer med schizofreni har förhöjda nivåer av en signalsubstans (interleukin-1beta) som kan frisättas vid inflammation. Hos de friska kontrollpersonerna var denna substans knappt mätbar.
– Det tyder på att hjärnans immunsystem är aktiverat vid schizofreni. Det återstår nu att se om det finns en bakomliggande infektion eller om aktiveringen av immunsystemet uppstår på annat sätt, säger professor Göran Engberg som har lett studien.
Enligt den dominerande hypotesen är hjärnans dopaminsystem överaktivt vid schizofreni. Tidigare studier har visat att interleukin-1beta kan rubba dopaminsystemet i råtta på liknande sätt som vid schizofreni hos människor.
– Det vore en stor framgång om man i framtiden skulle kunna behandla patienter med schizofreni med immunoterapi. Kanske skulle man då på ett tidigt stadium kunna bryta sjukdomsförloppet, säger Göran Engberg.
Forskargruppen studerar nu om den inflammatoriska processen bara är aktiverad i samband med insjuknandet av schizofreni eller om även kroniska patienter uppvisar samma sak.
Publikation: ”Activation of brain interleukin-1ß in schizophrenia”, J Söderlund, J Schröder, C Nordin, M Samuelsson, L Walther-Jallow, H Karlsson, S Erhardt, G Engberg, Molecular Psychiatry, vol 14, no 12, November 2009
För mer information, kontakta:
Professor Göran Engberg
Institutionen för fysiologi och farmakologi
Tel: 08-524 867 17 eller 070-352 67 17
E-post: Goran.Engberg@ki.se
Med dr Johan Söderlund
Institutionen för fysiologi och farmakologi
Tel: 073-655 37 63
E-post: johan.soderlund@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning och forskning bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Huvudsyftet med Taru Tervos avhandling är att undersöka effekter av fysisk aktivitet på bentätheten hos unga män under sin aktiva idrottskarriär och om man bibehåller en hög bentäthet efter den aktiva idrottskarriären. Studiepopulationen bestod av manliga badminton- och ishockeyspelare samt kontroller, som vid studiens start var i genomsnitt 17 år gamla. Taru Tervo fann bland annat att badminton, en sport med hopp och snabba riktningsändringar, generellt var relaterat till större ökningar i bentäthet på olika ställen i kroppen än ishockey.
Fysisk aktivitet är unikt, då det potentiellt kan minska risken för frakturer genom hela livet genom att först öka den maximala benmassan, därefter minska benförlusterna i medelåldern och slutligen minska risken för fall hos de allra äldsta genom förbättrad balans och muskelstyrka.
Resultaten visar att skelettet är känsligt för fysisk belastning efter puberteten hos unga män, och stora ökningar i bentäthet till följd av fysisk aktivitet kan ses framför allt i den kliniskt viktiga lårbenshalsen. När idrottsmännen slutade träna förlorades dock snabbt den högre bentätheten i lårbenshalsen. De idrottare som var aktiva under hela studietiden på 12 år bibehöll den högre bentätheten. Detta talar starkt för att benet hela tiden anpassar sig till den aktuella fysiska aktivitetsnivån.
Eftersom resultaten säger emot vissa tidigare publicerade studier, undersöktes om det är någon skillnad i effekter av minskad träning i trabekulär respektive kortikal benvävnad. Trabekulär benvävnad, även känd som spongiöst ben, är en bentyp som är porös och kan liknas vid en tvättsvamp i strukturen. Kortikal benvävnad, som återfinns på benens ytor, är en bentyp som är hård, tät och kompakt och har en yta som påminner lite om en golfbolls.
Resultaten visar att minskad fysisk aktivitet påverkar framför allt lårbenshalsen, ländryggen och bäckenet. Dessa är alla uppbyggda av relativt mycket trabekulärt ben. Däremot bevarades delvis en hög bentäthet från tidigare fysisk träning i överarmen, benen och lårbenet, som framför allt består av kortikalt ben, vilket torde bero på att kortikalt ben omsätts långsammare.
Slutligen studerades relationen mellan bentäthet, olika livsstilsfaktorer och självupplevd hälsa. Detta studerades i en kohort bestående av 1595 män och kvinnor i olika åldrar. Fysisk aktivitet såsom träning och snöskottning, och högre självskattad hälsa var relaterat till högre bentäthet i lårbenshalsen. Detta skulle kunna tala för att en del av de benförluster man ser från 20 års ålder skulle kunna vara relaterade till att mängden fysisk aktivitet minskar genom livet.
Varannan kvinna och var femte man kommer att drabbas av en benskörhetsfraktur under sin livstid. Benskörhetsfrakturer är relaterade till ökad dödlighet, nedsatt fysisk funktion och nedsatt livskvalitet hos äldre personer. Cirka 50-70 % av variationen i bentäthet i en population bestäms av ärftliga faktorer, men den resterande delen påverkas bland annat av olika livsstilsfaktorer. Dessa omfattar bland annat fysisk aktivitet och olika kostfaktorer.
Taru Tervo är doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin. Hon återfinns på mobiltelefon 070-617 04 54 eller e-post taru.tervo@idrott.umu.se.
Fredag 27 november försvarar Taru Tervo, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin, sin avhandling med titeln Physical acitivity, bone gain and sustainment of peak bone mass.
Disputationen äger rum klockan 13.00 i Vårdvetarhusets aula. Fakultetsopponent är professor Jon Karlsson, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
Porträttbild kan hämtas från
http://www.medfak.umu.se/nyhet//skelettet-anpassar-sig-till-hur-mycket-man-tranar.cid93480
Kvinnor som råkat ut för brott på en ryggkota var efter sju år fortfarande inte helt återställda, utan led av smärta och oro som gjorde dem beroende av andra personer i sitt dagliga liv. Detta bekräftades i en intervjustudie efter ytterligare två år.
Inger Hallberg, doktorand i omvårdnad, undersökte 303 kvinnor mellan 55 och 75 år som haft fraktur i handled, överarm, höft eller ryggkota. Alla behandlades mot benskörhet enligt gällande rekommendationer, men ofta under för kort tid. Tre månader efter olyckshändelsen besvarade de ett frågeformulär om livskvalitet – fysisk, psykisk och social hälsa, funktion och smärta. Enkäten följdes upp vid två tillfällen, två respektive sju år efter frakturen.
Efter tre månader hade kvinnor med brott på handleden eller överarmen mer smärta och fysiska och psykiska besvär än en kontrollgrupp av friska kvinnor. Efter två år var dessa kvinnor av med sina besvär medan de med höft- eller kotfrakturer fortfarande hade nedsatt livskvalitet.
Sju år efter frakturen hade de som haft höftfraktur inte mer besvär än kontrollgruppen. Däremot hade kvinnorna som drabbats av kotfraktur en sämre livskvalitet och smärta, trots att tre fjärdedelar av dem fortfarande tog smärtstillande läkemedel.
När tio kvinnor intervjuades nio år efter kotfrakturen visade det sig att de fortfarande var beroende av hjälp från andra personer i det dagliga livet, på grund av ryggvärk, oro och förändrad självbild. Flera av dem hade tvingats ge upp sociala kontakter och intressen de tidigare haft.
Inger Hallberg drar slutsatsen att kvinnor som drabbas av den här typen av frakturer behöver en benskörhetsutredning och ett bättre omhändertagande för att minska risken för nya frakturer och bevara eller öka livskvaliteten. Detta kräver samarbete mellan olika yrkesgrupper i sjukvården.
Avhandlingen läggs fram vid disputation fredag 20 november kl 13:00 i Hälsans hus, Linköpings universitet Campus US.
Kontaktinformation
Kontakt:
Inger Hallberg 013-136294 (bostad) 013-221783 (arbete) mobil 073-1571535, e-post inger.hallberg@liu.se
