Makten inom förskolan har över tiden förskjutits från pedagogerna till läkarna och habiliteringen, visar Kristian Lutz i sin avhandling ”Kategoriseringar av barn i förskoleåldern – Styrning & administrativa processer”. I den har han studerat ansökningar om stöd för barn i förskoleåldern i behov av särskilt stöd i ”en socialt utsatt stadsdel i en storstad i södra Sverige”. Därtill har han följt förändringarna i läroplaner och andra styrdokument från 1940-talet till idag och även gjort egna empiriska studier.

Idag råder en tidsanda där individen förväntas anpassa sig till samhället, till skillnad mot tidigare då strävan var den motsatta, tolkar Kristian Lutz. Som ett uttryck för den förändringen noterar han förskjutningen i det språkliga ordvalet
i två statliga utredningar från 1987 respektive 1995.

– Begreppet ”familjer i kris” har där ersatts av ”barn som far illa”. Sociala problem har reducerats till genetiska individuella problem. Aktörerna och omgivningen som är med och formar barnet görs diffusa och därmed mindre ansvariga. Och barnen blir ensamma problembärare.

Han ser kursändringen också som ett avståndstagande från tidigare rådande psykodynamiska förklaringsmodeller för avvikelser.

Kristian Lutz använder mycket akademiskt analytiska verktyg och begrepp när han dissekerar samhällets kategoriseringar av barn. Men hans teori bottnar i en självupplevd praktik. I sju år har han själv arbetat som förskollärare, i en stadsdel i Göteborg.

– Jag har också suttit och skrivit ansökningar för stöd till barn med särskilda behov. Och då sökt efter de rätta kodorden för att få loss pengar.

Pedagogerna, förskollärarna, är de som umgås mycket med barnen. Det är de som, enligt Kristian Lutz, kanske är de som har bäst förutsättningar att få en
helhetsbild av barnen och deras behov. Trots det tenderar deras inflytande över vart stödpengarna går minska över tiden – troligen för att yrket är så
kvinnodominerat, misstänker han. Istället är det idag alltmer andra faktorer som styr.

Dels är det andra professioner med hög status, som psykiatriker, psykologer, logopeder, med flera, vars diagnoser väger betydligt tyngre trots att de då bara träffat barnen vid något eller några enstaka tillfällen. Dels varierar definitionen av vad som är avvikande beteenden hos barn i takt med de ekonomiska konjunkturerna och hur socialt utsatt barnets bostadsområde är, menar Kristian
Lutz.

– Det som anses vara ett avvikande beteende i en stadsdel och vid ett läge i konjunkturcykeln anses vara normalt vid andra omständigheter.

Något som enligt Kristian Lutz visar att det är maktrelationer, inte faktiska behov hos utsatta barn, som styr fördelningen av resurser.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Kristian Lutz på
tel. 0736-20 08 87 alt. 0045 66 18 97 07.
E-post: kristian.lutz@mah.se

— I och med att vi ökar nyhetsbevakningen så får den som är intresserad av forskningsetik det lättare att följa både vad som sker på den svenska och internationella arenan, säger Stefan Eriksson, etikforskare och redaktör för CODEX.

Syftet med CODEX är främst att samla alla de etiska koder, riktlinjer och lagar som är av intresse för forskare och som påverkar vad denna bör och får göra i sin forskning På webbplatsen finns även korta forskningsetiska introduktioner så att besökaren ska kunna få en snabb överblick.

— Intresset för webbplatsen har ökat de senaste åren, även internationellt eftersom det faktiskt inte riktigt finns någon motsvarighet i andra länder, säger Stefan Eriksson.

Adress:
http://www.codex.vr.se/

Kontaktinformation
Kontaktuppgifter:
Stefan Eriksson, redaktör, e-post: stefan.eriksson@crb.uu.se, tel: 018 – 611 22 87

Ett stort folkhälsoproblem är att vi rör oss för lite. Hälsovinsterna av fysisk aktivitet är stora och de som rör sig minst har mest att vinna på att komma igång. Men vilka är de, vilka är hindren och finns det någon koppling mellan födelseland och fysiska aktivitetsvanor? Det är några av frågorna som nutritionisten Marita Södergren har ställt sig i sitt forskningsprojekt vid Cetrum för allmänmedicin (CeFAM).

– Jag har fokuserat mig på utlandsfödda kvinnor för att de generellt sett har sämre hälsa och motionerar mindre än svenskfödda. Kunskapen om aktivitetsnivåer inom och mellan olika grupper är också begränsad. Därför är det angeläget att identifiera vilka som är i riskzonen och få fram mer fakta om eventuella skillnader, säger hon.

Totalt ingick 6500 deltagare i åldrarna 18-65, födda i Sverige, Finland, Chile och Irak i fyra delstudier. De fick bland annat rapportera hur aktiva de var totalt sett och på fritiden, likaså hur många gånger i veckan de motionerade och hur de skattade sin hälsa.

För att få en mer objektiv bild bar ett urval av kvinnorna rörelsemätare, där all rörelse under en vecka registrerades. Drygt 60 av kvinnorna intervjuades även mer ingående om sina upplevelser av fysisk aktivitet och eventuella hinder.

Av avhandlingen framgår inte helt oväntat att svenskorna och finskorna ligger i topp när det gäller att komma upp till rekommendationen en halvtimmes fysisk aktivitet per dag med måttlig intensitet, exempelvis en rask promenad. Däremot rör sig finskorna mest totalt sett över dygnet.

Sämst är läget för kvinnor födda i Irak. Hela 50 procent rapporterar att de knappt rör sig under sin fritid och 35 procent att de inte når upp till rekommenderade aktivitetsnivåer. Liknande trend visar mätningen med rörelsemätare. Finskorna var mest fysiskt aktiva där 43 procent nådde upp till rekommendationerna om en halvtimme per dag. Bara 27 procent av chilenskorna och irakiskorna kom upp till denna nivå.

– Aktivitetsnivån faller ut olika inom och mellan olika grupper, även efter att vi tog hänsyn till inkomst, utbildningsnivå och sysselsättning. Det är viktigt kunskap inför försök att utveckla metoder för att hjälpa de inaktiva och därmed de mest riskutsatta, säger Marita Södergren.

Varför blir då vissa av dess kvinnor hängivna motionsutövare medan andra inte orkar, kan eller vill träna? Och vad behövs för att lämna en inaktiv livsstil? Det finns inga enkla svar. Några som framkommer i intervjuerna är att man helt saknar vana från hemlandet och att aktiviteterna inte är anpassade efter sin kultur och normer.

– I Norden har vi uppmuntrats från barnsben att röra på oss och även blivit matade med information om nyttan av fysisk aktivitet. Det har inte dessa kvinnor. Extra svårt tyckte det vara att komma igång och att exempelvis gå till en motionshall där både män och kvinnor är samtidigt.

Marita Södergren menar att både kommuner och landsting i större utsträckning än i dag borde utforma speciella hälsofrämjande aktiviteter för olika grupper i samhället som av olika anledningar behöver hjälp att komma igång med en mer aktiv livsstil:

– Det är en viktig samhällsfråga. I det här fallet skulle positiv särbehandling behövas för att få mer jämlika villkor.

Doktorsavhandling: Physical activity among Swedes in general and minority woman in particular, Marita Södergren, Karolinska Institutet. CeFAM är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting.

För ytterligare information, kontakta:

Marita Södergren, nutritionist, CeFAM
Tel: 070-7360 221
E-post: marita.sodergren@sll.se

Daphne Macris, informationsansvarig, CeFAM
Tel: 073-91 45 245
E-post: daphne.macris@sll.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning och utbildning medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

Fysik är ett ämne som många elever tycker är svårt, abstrakt och ofta inte så intressant. Det är ett ämne som är manligt kodat, både på ett symboliskt plan och genom att det oftast är män som både arbetar med och undervisar i fysik.

Ett sätt att göra ämnet mer tillgängligt för både flickor och pojkar och att öka intresset för ämnet kan vara att satsa på undervisningsmetoder där eleverna själva är aktiva och pratar mycket fysik.

Karin Dues avhandling handlar om hur gymnasieelever på naturvetenskapsprogrammet diskuterar och löser fysikuppgifter i små grupper. Hon undersöker hur lärande samtal i fysik utvecklas, vilka svårigheter eleverna har med uppgifterna, och om och på vilket vis det sociala samspelet och genus får betydelse i samtalen.

– Det är viktigt att samtalen har en öppen och tillåtande karaktär och att grupperna fungerar på ett jämställt sätt, säger Karin Due.

Traditionella genuspräglade beteenden och normer för hur flickor och pojkar kan agera påverkar samtalen på ett negativt sätt. Det gäller t.ex. en inriktning mot tävling och konkurrens eller ett undvikande av konflikter.

Elevernas möjligheter till lärande i grupperna kan kopplas till hur hierarkiskt grupperna fungerar och till hur manlighet och kvinnlighet manifesteras i elevernas interaktion.

Det finns grupper som fungerar mer jämställt och där genusrelationerna inte är så traditionella. Dessa kommer längre i att utveckla fysikinnehållet i sina samtal och ökar därmed sina möjligheter att lära fysik.

Avhandlingen bygger på intervjuer av elever från naturvetarprogrammet i gymnasiet och videoinspelningar av deras gruppdiskussioner under fysiklektioner. Intervjuerna visar att fysikämnet ses som svårt och präglat av formler, matematik och logik. Men i elevernas uttalanden och agerande finns också ett ifrågasättande av denna bild av fysikämnet. Uppgifterna kan då knytas till kända fenomen och elevernas egna erfarenheter och känslor.

Eleverna växlar mellan att se en fysikkunnig person som en man eller en könsneutral person. I grupperna är det pojkar som positioneras som de mest kunniga i fysik och i intervjuerna säger en del elever att pojkar och flickors tänkande skiljer sig åt. Andra elever menar att kunnighet i fysik inte har med kön att göra.

Karin Due är lärare i fysik och biologi på Östra gymnasiet, Umeå.

Fredagen den 3 april försvarar Karin Due, Institutionen för fysik och Genusforskarskolan, sin avhandling med titeln ”Fysik, lärande samtal och genus. En studie av gymnasieelevers gruppdiskussioner i fysik.”

Disputationen äger rum kl.13.00 i Lilla hörsalen (KB3A9), KBC-huset.

Fakultetsopponent är professor Svein Sjøberg, Institutt før laerarutdanning og skoleutvikling, Universitetet i Oslo.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Karin Due
Telefon: 090-7865702, 070-3928790, 090-43338
E-post: karin.due@physics.umu.se , karin.due@umea.se

I dagens museinorge är lokala och regionala museer flest till antalet, och har tillsammans statliga bidrag på över 700 miljoner norska kronor varje år. Under de senaste sex åren har dessa museer varit föremål för en omfattande reform, initierad av norska staten. Landets många små museienheter ska samlas i ett antal större, helst bara en enhet i varje län. Genom den radikala omstruktureringen menar Stortinget att museernas inriktningar ska stärkas.

– Reformen har presenterats som något radikalt nytt i den statliga museipolitiken. Min avhandling visar istället att det finns långa traditioner bakom tonvikten på ny struktur och stärkt vetenskaplig verksamhet, säger museolog Lise Emilie Fosmo Talleraas.

I avhandlingen går Fosmo Talleraas igenom de förändringar som den norska staten har gjort under 1900-talet, och visar att struktur och principer för fördelning av museernas funktioner, tillsammans med olika initiativ för kompetensutveckling, till och med kan sägas vara grundpelarna i den statliga norska museipolitiken.

Lokala/regionala museer och den statliga politiken i förhållande till dessa är ett sällan undersökt tema i forskningen om den norska kulturpolitikens historia. Avhandlingen representerar med andra ord ett viktigt tillskott till forskningsområdet.

Fredagen den 3 april kl 13.00 försvarar Lise Emilie Fosmo Talleraas, institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, sin doktorsavhandling i museologi med titeln Et uregjerlig mangfold? Lokale og regionale museer som saksfelt i norsk kulturpolitikk 1900 – cirka 1970.

Disputationen äger rum i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är Svante Beckman, professor vid institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, Linköpings universitet.

Lise Emilie Fosmo Talleraas är verksam som museichef vid Nord-Jarlsbergmuseene i Vestfold, Norge.

Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta henne gärna på tel: 0047-91-13 29 02, 0047-91-11 55 07 eller via e-post etallera@online.no .

Varför ansluter sig vissa människor till fundamentalistiska grupper? Vilka politiska, sociala och psykologiska faktorer ligger bakom religiösa våldshandlingar? Vad kan förmå någon att döda i Guds namn?

Fundamentalism och religiös terrorism är globala fenomen som berör alla de stora religionerna. I Tomas Lindgrens bok Fundamentalism och helig terror behandlas dessa aktuella företeelser ur ett religionspsykologiskt perspektiv. Forskning har visat att det finns ett antal faktorer som kan få helt normala människor att underkasta sig konformitet och extrem lydnad och begå fruktansvärda handlingar. Med hjälp av konkreta exempel visar författaren att religiösa våldshandlingar styrs av samma mekanismer som sekulära våldshandlingar och därför kan förklaras på ett likartat sätt.

Fundamentalism och helig terror riktar sig till studenter och andra läsare som efterlyser ett problematiserande förhållningssätt till fundamentalism och religiöst våld.

Tomas Lindgren är teologie dr i religionspsykologi och verksam som universitetslektor vid institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Han är också gästprofessor vid Centre for Religious and Cross-Cultural Studies, Universitas Gadjah Mada, Yogyakarta, Indonesien.

För beställning av recensionsexemplar, vänligen kontakta förlaget Studentlitteratur [www.studentlitteratur.se].

Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna Tomas Lindgren på mobiltel 070-6455135 eller via e-post tomas.lindgren@religion.umu.se .

Det säger Sofi Qvarnström, som tittat närmare på svensk litteratur under första världskriget. I sitt avhandlingsarbete diskuterar hon vad som utmärker krigskritiken hos författare som Elin Wägner, Anna Lenah Elgström och Marika Stiernstedt.

– Författarnas texter ger inblickar i hur svenskarna upplevde världskriget, men berättar också om 1910-talets Sverige, där kriget blir en del av de inhemska politiska striderna om styrelseskick och medborgerliga rättigheter, säger Sofi Qvarnström.

I den intensiva debatt som pågick i pressen och andra skriftliga medier kom författarna – och med dem litteraturen – att spela en framträdande roll. Författarna skapade opinion genom skönlitterära berättelser, tidningsartiklar och debattskrifter, vilket öppnar upp för en undersökning av hur krigskritiken i olika genrer skiljer sig åt. Utmärkande är att den här litteraturen inte väjer för tvetydighet och pessimism, säger Sofi Qvarnström och tillägger:

– Det blir tydligt i Elin Wägners texter från dessa år. Hennes feministiska pacifism grundlades under första världskriget och karakteriseras av en stark tilltro till kvinnornas förmåga att verka för ett fredligare samhälle. Men i den roman hon skrev under världskriget problematiseras enigheten och samarbetet som fredsarbetets självklara utgångspunkt.

Hon säger också att de skönlitterära berättelsernas bidrag i opinionen mot kriget består i ett mer prövande förhållningssätt i kritiken av makt, rätt och moral.

– De närmar sig den komplexa verkligheten, och det framstår som om fiktionen stundtals överträffar verklighetsskildringen. De tyska soldater som Marika Stiernstedt mötte vid fronten beskriver hon ensidigt som brutala våldsverkare, medan fransmännen alltid framstår som frihetskämpande hjältar.

I hennes skönlitterära berättelse är stereotyperna försvunna och vi får möta soldater som brottas med skuldkänslor för de handlingar kriget får dem att utföra. Här framträder människan bakom ”soldatmyten”, och inga enkla svar står att finna, säger Sofi Qvarnström.

Kontaktinformation
För mer information, vänligen kontakta:
Sofi Qvarnström, litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
073-026 42 87; sofi.qvarnstrom@littvet.uu.se

Camilla Widmark vid SLU i Umeå pekar i sin doktorsavhandling på att de samråd som bildades 1979 inte fungerar bra. Det beror bland annat på att lavresursen är knapp och att markanvändningen och de juridiska reglerna har skiftat under historien, vilket skapar förvirring om vad som gäller. Rennäringen har en svagare maktställning än skogsnäringen inom samråden, och skogsnäringens resultat påverkar den omgivande bygden ekonomiskt mycket mer än rennäringens.

Det vore emellertid möjligt att skapa mer rättvisa samråd med en tydlig definition och klart syfte. Om skogsnäringen tidigt berättar om sina planer på avverkningar i tid och rum, kunde rennäringen exempelvis beta dessa områden lite intensivare före avverkningen och samtidigt spara andra, växande skogsområden.

Samförvaltningen skulle vidare fungera bättre om kunskapen om varandras näringar ökade. En enkel, konfliktlösande instans behövs också om de två näringarna inte kommer till en lösning i samråden.

Text: Nora Adelsköld

Kontaktinformation
Camilla.Widmark@sekon.slu.se

090-786 85 96

Institutionen för skogsekonomi, http://www.sekon.slu.se/