Däggdjur har i sina celler två kopior av varje kromosom, en som ärvts från mamman och en som ärvts från pappan. Generna på kromosomerna kan vara aktiva eller inaktiva. Om en gen är aktiv på den kromosom som kommer från mamman, så är motsvarande gen oftast aktiv också på kromosomen från pappan. Men i vissa områden i kromosomerna är aktiviteten avstängd på den ena kromosomen men inte på den andra.
Generna som ligger i ett sådant område kan inte aktiveras på vanligt sätt utan är helt nedtystade. Den aktuella studien visar för första gången hur den här nedtystningen av flera gener i ett område på kromosomen går till.
Forskargruppen, som leds av Chandrasekhar Kanduri vid Uppsala universitet, har studerat ett område med nedtystade gener på kromosom 7 hos mus. Motsvarande område med nedtystade gener finns på människans kromosom 11. När en del av DNA:t i det här området läses av bildas en lång RNA-molekyl, Kcnq1ot1-RNA, som inte ger upphov till något protein.
Istället medverkar den i nedtystningen av åtta till tio gener i ett mycket större område på kromosomen. Baserat på sina resultat har forskarna föreslagit en modell för hur detta går till. Kcnq1ot1-RNAt binder till DNA:t i området och drar till sig speciella enzymer som modifierar de proteiner som binder till DNA:t.
Modifieringen gör att DNA:t inte kan läsas av och generna kan därför inte aktiveras. Dessutom medverkar Kcnq1ot1-RNA:t till att det nedtystade området av kromosomen placeras i en speciell del av cellkärnan. Där skyddas det under celldelningen så att generna förblir nedtystade även i dottercellerna.
– Det här är första gången någon har visat hur en lång RNA-molekyl kan tysta ner flera gener i ett stort område på en kromosom, säger Chandrasekhar Kanduri. Den vanliga uppfattningen är att det bara är en gen i samma område som där den långa RNA-molekylen läses av ifrån, som kan tystas ner.
Mekanismen har betydelse för att förstå hur den genetiska sjukdomen Beckwith-Wiedemanns syndrom uppkommer. Vid detta tillstånd fungerar inte nedtystningen av området på kromosom 11 som det ska och båda kopiorna av generna i området blir inaktiva, istället för bara den ena.
Det gör att det bildas för lite protein från generna, vilket leder till de tillväxtförändringar som är karakteristiska för personer med Beckwith-Wiedemanns syndrom: ökad organtillväxt under fostertiden och ökad risk för tidig tumörutveckling i de tillväxtstörda organen.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Chandrasekhar Kanduri, tel: 018-471 48 21, 073-960 04 50, kanduri.chandrasekhar@genpat.uu.se
– Det är exempelvis viktigt när man gör studier kring sjukdomar och behandlingar att man matchar gruppen man studerar med en likvärdig kontrollgrupp. Annars kan det bli så att vi övertolkar resultaten när vi i själva verket kanske bara mäter naturliga skillnader mellan olika delar av landet, säger professor Juha Kere vid Karolinska Institutet.
Populationsgenetiker har på senare år börjat använda ett nytt verktyg, den så kallade SNP-metoden (single nucleotide polymorphisms), i sina studier av befolkningar. Istället för att ta fasta på tiotalet markörer i jämförelserna kan man på detta sätt mäta hundratusentals DNA-sekvensvariationer i det mänskliga genomet. I den nu publicerade studien mättes cirka 250 000 sådana DNA-variationer. Forskarna jämförde på detta sätt skillnaderna mellan prov från Nordtyskland, Storbritannien, Sverige samt västra och östra Finland, cirka 1000 prover totalt.
Forskarna såg att tyska och brittiska befolkningar ligger genetiskt relativt nära varandra, ett fynd som även har konstaterats i tidigare studier. Skillnaden mellan svenskar och finnar är något större. Forskarna kunde också se att skillnaden mellan östra och västra Finland är avsevärd på en europeisk skala. Skillnaderna syns till och med länsvis i Finland.
– De längre genetiska avstånden i Norden har orsakats av skillnader i befolkningshistoria. De nordligaste regionerna i Europa bosattes senare än centrala Europa och befolkningen var i början och även senare betydligt mindre, säger Päivi Lahermo, forskningsledare vid Helsingfors universitet.
Publikation: ”Genome-Wide Analysis of Single Nucleotide Polymorphisms Uncovers Population Structure in Northern Europe”, Elina Salmela, Tuuli Lappalainen, Ingegerd Fransson, Peter M. Andersen, Karin Dahlman-Wright, Andreas Fiebig, Pertti Sistonen, Marja-Liisa Savontaus, Stefan Schreiber, Juha Kere, Päivi Lahermo, PLoS One, 24 oktober 2008.
För frågor, kontakta:
Professor Juha Kere,
Institutionen för biovetenskaper och näringslära
Karolinska Institutet
Tel: 073-4213550
E-post: juha.kere@ki.se
Dr Päivi Lahermo
Institutet för molekylärmedicin Finland
Helsingfors universitet
Tel: +358407206315
E-mail: paivi.lahermo@helsinki.fi
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: Katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Jordens klimat kontrolleras av balansen mellan inkommande solstrålning och utgående värmestrålning. Aerosolhalten i atmosfären, det vill säga andelen partiklar i luften, fungerar som en regulator: avkylande genom att reflektera det inkommande solljuset, uppvärmande genom att absorbera den utgående värmestrålningen.
Men även molnen påverkar klimatet. I olika skepnader – från tunna, icke urskiljbara till tjocka grå – täcker molnen ungefär hälften av jordens yta. Molnen reflekterar en betydande del av solstrålningen tillbaka ut i rymden, men kan också, i likhet med växthusgaser, absorbera utgående värmestrålning. Osäkerheterna kring hur molnen påverkar klimatet är dock stor – enligt FN:s klimatpanel den största enskilda osäkerheten när klimatets känslighet ska uppskattas.
Nu etableras en ny forskningsgren inom atmosfärvetenskapen vid Göteborgs universitet, som ska öka kunskaperna.
Forskaren Frans Olofson vid Institutionen för kemi presenterar i sin avhandling en ny tillämpning av en mätteknik, där en laserstråle skickas upp i luften för att mäta aerosolhalten samt hur ljuset reflekteras i atmosfären. Studien har utförts på ismoln (cirrusmoln) ovanför Nordnorge och är den första i klimatkänsliga arktiska områden med denna teknik. Studien konstaterar att den inkommande solstrålningen i hög grad styrs av molnpartiklarnas form och storlek.
–Mätningar av det här slaget kan användas för att bättre beskriva strålningsegenskaper hos ismoln, vilket i sin tur kan förbättra kvaliteten på klimatmodeller, säger Frans Olofson.
Frans Olofson har i sin avhandling även studerat tidvis besvärliga temperaturinversioner, som på vintern kan ses som ett lock av gulbrunaktiga utsläpp över storstäder. Inversionen har allvarliga effekter på människors hälsa, och ju längre du vistas i den ju mer påverkas du.
Genom sina mätningar i Göteborg kunde Frans Olofson konstatera att inversionen är starkt kopplad till meteorologiska förhållanden, och att tiden innan föroreningarna blandas upp varierar stort: från ett par timmar på morgonen upp till ett flertal timmar in på eftermiddagen. Ibland bröts inte inversionen upp på hela dagen.
Avhandlingen Lidar Studies of Tropospheric Aerosols and Clouds försvarades vid en disputation den 10 oktober.
Kontaktinformation
Kontakt:
Frans Olofson, Institutionen för kemi, Göteborgs universitet
031-7723112
olofson@chem.gu.se
I sin avhandling har Andrea Kollnitz undersökt den svenska konstkritikens reaktioner på tysk och österrikisk modernism mellan 1908 och 1934.
– Mitt arbete visar hur tysk, österrikisk och inte minst svensk konstidentitet tolkas och formas i kritikens nationalistiska retorik. Jag har analyserat konstkritikens retoriska strategier och bildspråk i en debatt som både handlar om nationell självmanifestation och bemötandet av radikal internationell modernism, säger Andrea Kollnitz.
Genom att tolka tysk och österrikisk konst som bevis för en viss nationalkaraktär, definierar den svenska kritiken också hur den svenska konsten är. Retorikens dramatiska och metafor-rika bilder av tyska utställningar i Sverige presenterar en kluven svensk identitet.
– Å ena sidan känner sig svenskarna samhöriga med den tyska konstens nordiska karaktär och fascineras av expressionismens ”kraftfulla” uttryck. Å andra sidan dras de till den franska och klassiska konstens ”mer behagfulla och ”harmoniska” egenskaper. Kritikens ambivalenta reaktioner på tysk modernism speglar också en rädsla för internationalisering och modernisering. Genom sina diskussioner om tysk radikal modernism bidrar konstkritiken liksom andra av tidens texter till att forma en moderat rationell svensk självbild utan farligt radikala inslag, säger Andrea Kollnitz.
Andrea Kollnitz undersökte även samspelet mellan nationalistiska och modernistiska konstideal inte minst när det gäller konstnärsrollen. Fallstudier om den svenska receptionen av konstnärer som Emil Nolde, Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Gabriele Münter, Franz Marc,Wassily Kandinsky och Käthe Kollwitz visade att avantgardisterna inte bara förknippades med revolutionär förnyelse och internationell öppenhet.
– De tolkades även genomgående som nationella symboler och legitimerades eller anklagades utifrån nationalistiska argument – inte bara i sina tyskspråkiga hemländer utan även i en nationalistiskt och rasbiologiskt präglad svensk konstpolitik, säger Andrea Kollnitz.
Ytterligare information: Andrea Kollnitz, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-796 73 32, 08-16 18 85, andrea.kollnitz@arhistory.su.se.
För bild:
08-16 40 90 eller press@su.se
I en framtid där klimatpolitik får ökad betydelse kommer politiska beslut i allt högre grad att avgöra hur kraftförsörjningen ser ut. Det får i sin tur konsekvenser för utvecklingen inom många andra områden. Fordonsindustrin är ett exempel.
– Om vi drastiskt ska minska utsläppen av växthusgaser i framtiden är plug-in hybrider – som delvis drivs med elektricitet – och vätgasbilar intressanta alternativ.
Det säger Fredrik Hedenus, forskare vid Chalmers, som nyligen disputerade på sin forskning om kostnadseffektiva strategier för att minska växthuseffekten.
– Två potentiellt viktiga men samtidigt kontroversiella tekniker för framtidens elproduktion är kärnkraft och kol med koldioxidavskiljning och lagring. Våra resultat visar att beslut om dessa också indirekt kan påverka vilka bilar som är billigast att köra i framtiden, säger han.
Orsaken är att det är billigare att producera vätgas än elektricitet från kol med koldioxidavskiljning och lagring. Med kärnkraft gäller det omvända – det blir billigare att producera elektricitet än vätgas.
Utvecklingen av framtidens bilar styrs dock av en mängd faktorer och säkra prognoser är svåra att göra, poängterar Fredrik Hedenus
– Våra resultat visar också att osäkerheten om de framtida kostnaderna för vätgasbilar och plug-in hybrider är så stora att resultaten mycket väl kan bli annorlunda. Om till exempel batterierna inte blir så mycket billigare än i dag kommer vätgas vara ett attraktivt bränsle även om solenergi eller kärnkraft används i stor skala.
Studien heter ”Electricity or hydrogen for transportation? System interactions between the transportation and stationary sectors in a carbon constrained world”, och är skriven tillsammans med Sten Karlsson, Christian Azar och Frances Sprei.
Avhandlingens titel: Modeling cost-effective climate change mitigation strategies
Kontaktinformation
Kontakt
Fredrik Hedenus, Fysisk resursteori, Institutionen för energi och miljö, Chalmers
hedenus@chalmers.se
0736-487 984
Handledare: Professor Christian Azar, Fysisk resursteori, Institutionen för energi och miljö, Chalmers
christian.azar@chalmers.se
Tel: 031-772 31 32
– Den viktigaste slutsatsen är att om man ska nå någonstans kan man inte förändra en enda sak, man måste se komplexiteten i de faktorer som påverkar dessa elevers vardag. Komplexiteten är inte ett hinder utan en tillgång i arbetet med att skapa en optimal skolsituation för rörelsehindrade elever, säger Göran Nygren vid Uppsala universitet, som upplevt ett mycket stort intresse för rapporten.
Det unika med hans studie är att han studerat de sociala och kulturella processerna mycket nära och under en förhållandevis lång tid. Vad är det som händer runt dessa elever i skolan? Göran Nygren visar i sin studie hur det konkret går till när en rörelsehindrad elev inkluderas i, alternativt exkluderas ur, sin grupp. Han betonar att studien berör alla som kommer i kontakt med dessa elever, både barn, vuxna, tjänstemän och beslutsfattare på alla nivåer. Det finns i skolan ett starkt stöd för principen att alla ska få vara med, men också en osäkerhet hur den ska omvandlas i praktiken.
– Exkludering sker ofta omedvetet. Därför är det viktigt att alla kommunicerar tydligt, både i ord och i handling, att ”du hör hemma här”. Detta förutsätter att det finns inkluderande strategier och reflektion på alla nivåer inom organisationen, säger Göran Nygren.
Studien visar att skolorna strävade efter att organisera skolsituationen kring de rörelsehindrade eleverna med engagerade, kompetenta och erfarna lärare och assistenter. En viktig slutsats är att elevernas komplexa funktionsnedsättningar medför ökade krav på skolans tillämpning av elevperspektiv och individualisering samt på förmågan att vara flexibel. Studien visar att elevens rörelsehinder eller den fysiska tillgängligheten inte är den största utmaningen, utan elevens lärande där skräddarsydda pedagogiska lösningar kan behövas. Det är det område som skolpersonal och föräldrar uttryckte störst osäkerhet kring och där man önskar mer kunskap. Flera lärare efterlyste ett kontinuerligt organisatoriskt stöd i form av kompetensutveckling och mötesplatser för erfarenhetsutbyte.
Flera elever och före detta elever gav friluftsdagen en central betydelse.
– Då manifesterades det om eleven hörde hemma i klassen, skolan och i samhällsgemenskapen. Fick de vara med? Fick de kanske stanna hemma eller vara kvar i skolan i en mindre grupp?, säger Göran Nygren.
Fick de inte vara med var det inte bara en signal till dessa elever, utan även till deras kamrater: Det är acceptabelt att inte alla får vara med, att utestänga eller exkludera elever med funktionsnedsättningar.
Rapporten bygger på fältarbeten med observationer, samtal med elever, skolpersonal och föräldrar samt djupintervjuer med sex elever i årskurs 1-9 samt samtal och gruppintervju med ett 20-tal ungdomar och unga vuxna med rörelsehinder. Den ingår i ett nationellt projekt, ”särskild, särskiljd eller avskiljd”, om skolsituationen för elever med rörelsehinder, som presenterades i riksdagen den 22 oktober. Projektet är ett samarbete mellan Unga RBU-are, Rädda Barnen, Barnombudsmannen och pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Göran Nygren, tel: 018-471 72 80, 070-626 90 69, goran.nygren@etnologi.uu.se
I svenskt standardspråk används ibland infinitivmärket ”att” (med uttalet ”att” eller ”å”) framför ett verb i infinitiv. Vissa verb följs dock av en infinitiv utan ”att” och det hävdas ibland att bruket av ”att” minskar. Särskilt riktas uppmärksamheten på ”kommer (att)”.
I svenskt talspråk med dialektal prägel förekommer inte sällan ”till å” eller bara ”till” framför en infinitiv. Dialekterna har alltså fyra möjligheter att konstruera infinitiven, med ”å”, med ”till å”, med ”till” eller helt utan infinitivmärke.
I sin avhandling redogör Kristina Hagren för en undersökning av ett relativt stort dialektmaterial ur källor från 1800-talet och framåt. Huvuddelen av materialet är från 1900-talets första hälft. Undersökningen visar att tendenserna är olika i olika delar av landet. I Götaland utom Gotland använder man i stor utsträckning ”å” framför infinitiven, även efter verb som till exempel ”behöva”, ”bruka” och ”börja”, medan det däremot normalt utelämnas efter dessa verb på Gotland, i Svealand utom Värmland samt i Norrland. I övre Dalarna och övre Norrland saknas ibland infinitivmärke också i uttryck där det är obligatoriskt i standardsvenskan, till exempel efter ”bry sig om” och ”gå an”.
Särskilt i Mellansverige och på Gotland förekommer ”till” mycket ofta framför infinitiven, även efter preposition, till exempel ”för te fördärrvä nä”, ”för att fördärva den” (Uppland). Kombinationen ”till å” är relativt sällsynt och påträffas främst i Götaland, Värmland och mellersta Norrland.
Användningen av infinitivmärke är dock inte bara beroende av var i landet dialekten hör hemma utan också vilket uttryck infinitiven hör samman med. Ett av de tydligaste exemplen är verbet ”komma” som i en betydande majoritet av språkproven i undersökningen konstrueras med ”till”, antingen ensamt eller tillsammans med å, t.ex. ”dä kåmmer nog te å hålle ôppe i natt”, ”det kommer nog att hålla uppe (vara uppehållsväder) i natt” (Östergötland), ”ja kommär tä drettja kaffe”, ”jag kommer att dricka kaffe” (Västmanland). I dialektmaterialet finns inga exempel på att infinitivmärke helt saknas efter ”komma”.
Avhandlingen läggs fram vid Uppsala universitet den 25 oktober.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Kristina Hagren, tel: 018-65 24 34, kristina.hagren@nordiska.uu.se
Enbart i USA inträffar årligen nära 300 000 hjärnskakningar i samband med idrottsutövning. De flesta olyckor sker inom amerikansk fotboll och många spelare i de professionella ligorna lider av huvudvärk, minnesrubbningar och yrselattacker. Besvären är oftast övergående och efter en veckas vila kan spelarna i allmänhet återgå till träning. För att öka kunskapen om effekterna av upprepade hjärnskakningar stöder organisationen bakom den största fotbollsligan, National Football League (NFL), ett antal forskningsprojekt. Forskare har analyserat videoinspelningar från matcherna och genomfört rekonstruktioner med testdockor. NFL stöder även projekt som rör djurmodeller för hjärnskakning, då dessa erbjuder mer kontrollerade studier av mekanismer, förebyggande åtgärder och behandling.
Ett av de projekt som NFL stödjer är cellbiolog Hayde Bolouris, som nu presenterar sina resultat i en avhandling. Hon har undersökt hur råttor påverkas av lättare skador på hjärnan. Hon utvecklade en metod för slag mot huvudet, som simulerar de slag som spelarna i amerikansk fotboll får när de kolliderar. Den attackerande spelaren motsvaras av en metallprojektil, som väger 50 gram och som ges en hastighet motsvarande den hos en sprinter. Råttans huvud är skyddat av en vadderad hjälm. Information om slaget mot huvudet fås med accelerationsmätare, fotocellssystem och höghastighetsvideo. Slaget leder inte till någon synbar skada på skallens ben.
I nästa steg gjordes en mikroskopisk undersökning av hjärnan vid olika tidpunkter efter slaget. Skademönstret var mycket likt det som ses i människans hjärna efter slag mot huvudet.
– Vi upptäckte 0,1–1 mm stora blödningar ytligt i hjärnan i den region som träffats av slaget. Tio dagar efter slaget såg vi i vissa hjärnområden en omfördelning av komponenter i de tunna trådar som bygger upp nervcellernas cellskelett. Vi påvisade också att hjärnans stödjeceller aktiverades i flera hjärnområden, säger Hayde Bolouri.
Slutligen gjordes en analys av hur slaget påverkar minnes- och inlärningsfunktioner hos råttan. Råttor är mycket goda simmare och har god orienteringsförmåga. De kan ganska lätt lära sig att finna en liten plattform, dold några millimeter under vattenytan i en liten bassäng. Friska råttor som inte fått slag mot huvudet lärde sig finna plattformen på 15 sekunder. Testet genomfördes igen två dagar efter att råttorna utsatts för slag.
– Råttor som fått flera slag mot huvudet behövde betydligt längre tid för att finna plattformen, säger Hayde Bolouri.
Ett slag mot huvudet på råttan, som motsvarar det som en fotbollsspelare utsätts för, ger en obetydlig påverkan på hjärnans celler och ingen mätbar effekt på minne och inlärning. Slaget ligger dock nära gränsen för effekter.
– Det skulle i princip räcka med ett par slag eller att den attackerande spelaren sprang lite fortare eller vägde mer för att det skulle ge skador på hjärnan, säger Hayde Bolouri.
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institution för biomedicin
Avhandlingens titel: An animal model of sport related concussive brain injury
Avhandlingen försvaras torsdagen den 23 oktober, klockan 9.00 i hörsal Arvid Carlsson, Academicum, Medicinaregatan 3, Göteborg
Opponent: professor Niklas Marklund, Uppsala
Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Fil kand cellbiologi Hayde Bolouri, telefon: 031–786 33 69, 0709–75 74 96, e-post: hayde.bolouri@gu.se
Handledare:
Professor Jan-Olof Karlsson, telefon: 031–786 33 59, e-post: janolof.karlsson@anatcell.gu.se
Inte ens om man tar hänsyn både till risken för plötsliga oljeprisökningar och utsläpp av växthusgaser är det i dagsläget samhällsekonomiskt lönsamt att ersätta bensin med inhemsk etanol, menar Fredrik Hedenus som nyligen har disputerat på sin forskning om kostnadseffektiva strategier för att minska växthuseffekten.
– Det är väl känt att inhemsk veteetanol är ett relativt dyrt sätt att minska utsläppen av växthusgaser. Men subventioner av etanol motiveras ofta med att vi måste bryta vårt oljeberoende, säger Fredrik Hedenus.
Den ekonomiska vinsten av att använda etanol i stället för bensin vid avbrutna oljeleveranser är dock inte så stor som man kan tro, hävdar han.
– Etanolpriser stiger ungefär i takt med oljepriset. Därför skadas ekonomin på ungefär samma sätt, oavsett om man kör på etanol eller bensin, om oljepriset plötsligt stiger på grund av avbrutna leveranser.
Att plocka bort oljepannan och ersätta den med en pelletspanna är det samhällsekonomiskt mest lönsamma alternativet av de åtgärder som analyserats i studien.
– Pellets som tillverkas av biomassa är billigare och orsakar lägre utsläpp av växthusgaser än etanol. Dessutom påverkas inte pelletspriserna lika mycket av oljeprishöjningar, säger Fredrik Hedenus.
När det gäller etanol är importerad brasiliansk sockerrörsetanol ett bättre alternativ än inhemskt producerad veteetanol i fråga om växthusgasutsläpp. Utifrån risken för plötsliga oljeprishöjningar är den inhemska etanolen något bättre än den importerade men den är samtidigt betydligt dyrare att producera.
Men sammantaget är det i dagsläget alltså inte lönsamt för samhället med vare sig inhemsk eller importerad etanol om klimathänsyn tillsammans med risken för plötsliga oljeprishöjningar beaktas.
Studien heter ”Energy security policies in EU-25 – the expected cost of oil supply disruptions”, och är skriven tillsammans med Christian Azar och Daniel Johansson.
Avhandlingens titel: Modeling cost-effective climate change mitigation strategies.
Kontaktinformation
Kontakt
Fredrik Hedenus, Fysisk resursteori, Institutionen för energi och miljö, Chalmers
hedenus@chalmers.se, 0736-487 984
Handledare: Professor Christian Azar, Fysisk resursteori, Institutionen för energi och miljö, Chalmers
christian.azar@chalmers.se
031-772 31 32
Trafikolyckor är den vanligaste dödsorsaken för ungdomar, speciellt unga män, i de flesta europeiska länder inklusive Sverige. Risken att bli dödad i trafiken är ungefär sex gånger större för en manlig bilförare mellan 18 och 24 år jämfört med bilförare mellan 30 och 59 år. Det är dessutom mycket svårt att påverka attityder och beteende till bilkörning bland unga män, speciellt dem med en riskabel körstil.
I en doktorsavhandling i psykologi vid Stockholms universitet testades en metod för att påverka attityder och beteende hos 350 unga manliga bilförare. Metoden byggde på att man fick fantisera kring vilka känslor som skulle väckas om man var ansvarig för en allvarlig olycka och vilka konsekvenser olyckan skulle få för ens eget framtida liv. Psykolog Birgitta Falk, som skrivit avhandlingen, konstaterar dock att det inte gick att påvisa några effekter på attityder och beteende trots att många män som ingick i studien spontant menade att metoden hade gett dem en ordentlig tankeställare.
– Resultatet är förvånande eftersom en av studierna i avhandlingen tyder på att unga män som kör mycket fort visserligen är väl medvetna om riskerna i trafiken men sällan har tänkt på konsekvenserna av en allvarlig olycka, menar Birgitta Falk.
När dessa män uppmanades att reflektera över konsekvenserna kom många tankar kring att ens eget liv skulle förändras för all framtid om man skulle skada eller döda en annan människa. Den tanken var mycket värre än tanken på att man själv kan skadas eller dödas.
”Om jag själv blir skadad kommer jag ändå att ha på mitt samvete att… självklart är det för jävligt, men…. Då är det jag själv som har orsakat det, på mig själv, och då får jag ta smällen. Men att min bilkörning ska gå ut över någon annan, det… skulle jag ha svårt att leva med” reflekterar en av de intervjuade männen.
Ett oväntat resultat från två av studierna i avhandlingen är att det verkar som att svara på frågor om eget riskabelt körbeteende påverkar själva beteendet. Deltagarna besvarade samma frågor om sitt körbeteende vid två tillfällen. Vid det andra tillfället, fem–sex veckor senare, rapporterades ett betydligt mindre riskabelt beteende än vid det första.
– Att svara på enkätfrågor kan påverka både attityder och beteende visar ny forskning från bland annat USA. Man vet inte orsaken, men en förklaring kan vara att man tvingas tänka till när man svarar på frågorna. På så sätt kan man få nya perspektiv på det som frågorna gäller. Det kan vara vad som hände när man svarade på frågorna om sitt körbeteende, säger Birgitta Falk, som hoppas kunna fortsätta att forska vidare kring detta intressanta fenomen.
Avhandlingens titel: Promoting traffic safety among young male drivers – the role of mental elaboration
Kontaktinformation
Ytterligare information
Birgitta Falk, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-163935, mobil 0705-677780, e-post bfk@psychology.su.se
I en aktuell avhandling från Lunds universitet presenterar doktoranden Fredrik Johansson sina studier kring hur nervceller tillväxer. Johansson är knuten till institutionen för cell- och organismbiologi. Han har odlat nervceller på små plastytor för att undersöka om cellerna kan känna av riktigt små strukturer när de växer.
Tanken är att denna forskning ska vara till nytta inom sjukvården. Om en människa exempelvis skadar en hand i en allvarlig olycka och får nervtrådar avklippta kan nervcellerna växa ut igen. De nybildade nervtrådarna kan då kopplas samman med elektroder i en handprotes genom ett kirurgiskt ingrepp.
– Men det är inte så lätt att få nervcellernas små utskott att växa till exakt rätt plats. Det kan medföra att exempelvis en nerv som egentligen styr ringfingret kommer att skicka sina nervimpulser till pekfingret, säger Fredrik Johansson.
Därför vill man kunna styra nervtrådarna i en skala så liten som på nanometernivå. En nanometer är ett ofattbart avstånd, en miljarddel av en meter. För att kunna studera nervcellernas beteende i så liten skala har Fredrik Johansson och hans kollegor skapat ett konstgjort landskap på nanometernivå.
Plastytor tillverkades enligt samma princip som när man gör cd- och dvd-skivor. Parallella spår stämplades in i ytan och formade ett landskap av fyrkantiga åsar och diken i täta rader bredvid varandra. På dessa ytor odlades sedan nervcellerna. Åsarna och dikena var mellan 100 och 800 nanometer breda. Detta är ungefär samma storlek som nervcellernas långsmala utskott har.
Fredrik Johansson kunde genom denna studie konstatera att nervcellernas utskott växer längs åsarnas kanter, aldrig nere i dikena. Det är sedan tidigare känt att nervceller helst tillväxer längs en kant istället för på en helt plan yta. Sannolikt beror detta på att det längs kanter samlas fler molekyler, vilket i sin tur innebär en bättre fästyta för nervcellernas utskott.
Men tidigare forskning har inte kunnat studera nervcellernas tillväxt på nanometernivå. Exempelvis har man då istället tagit hjälp av tunna spindeltrådar för att studera om det går att styra riktningen på nervcellernas tillväxt. Jämfört med nanoteknik är spindeltrådar dock ett grovt och otillräckligt verktyg.
– Nu vet vi att man kan styra nervcellsutskott dit man vill med hjälp av nanoteknik, säger Johansson.
Avhandlingen presenteras vid Lunds universitet den 23 oktober.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Fredrik Johansson på tel nr 046 – 222 82 01 eller forskningsjournalist Lena Björk Blixt, 046 – 222 71 86.
– En lokförare kan räkna med att uppleva minst en dödsolycka under sitt yrkesliv, säger Helena Rådbo, nybliven doktor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet, som studerar självmord i samband med järnvägstrafik.
I Sverige sker varje år cirka 60 självmord genom att personen ställer sig framför ett tåg. Dessutom sker årligen ett 20-tal olyckor med allvarligt skadade eller dödlig utgång.
– I min avhandling har jag studerat alla dödsolyckor och självmord under tre års tid, för att kartlägga i vilka situationer och miljöer olyckorna och självmorden sker, säger Helena Rådbo. Nu ska vi gå vidare med att analysera vad man kan göra för att så långt det är möjligt förbättra säkerheten och förhindra självmord.
Det visar sig att självmorden oftast sker i närheten av tätorter, men inte i direkt anslutning till stationer. De som försöker begå självmord inväntar också tåget under en tidsrymd som ger möjligheter att utveckla system för att upptäcka och förhindra olyckor och självmord. Det självmordspreventiva arbetet handlar framför allt om att man genom förändringar i miljön upptäcker och förhindrar att obehöriga beträder spårområdet och att göra spåren mer svårtillgängliga på utsatta platser.
Helena kommer att fortsätta med sin forskning, nu med inriktning mot hur man kan förhindra självmordsförsök och olyckor. Forskningsprojektet, som finansieras av Banverket, kommer att pågå till och med 2010.
Avhandlingen har titeln Systeminriktad prevention av järnvägssjälvmord – strategiutveckling i en svensk kontext. För mera information kontakta Helena Rådbo, tel 070-314 33 30.
Carina Olsson
Kommunikationsavdelningen
Karlstads universitet
054-700 2244
Resultaten i Izabela Buraczewskas avhandling bekräftar det som många misstänkt: huden kan bli torrare av krämer. Hon har undersökt vad som händer i huden på molekylär nivå och dessutom studerat vad i krämerna som har positiv respektive negativ inverkan på huden. Forskningen visar att skillnader i krämernas pH inte verkar ha någon betydelse. Även olika oljor har undersökts i en sju veckor lång behandlingsperiod, men ingen avgörande skillnad kunde noteras mellan mineralolja och en vegetabilisk olja. Båda oljorna resulterade i att huden hade sämre förutsättningar att klara av yttre påfrestningar. Behandling med en mer komplext sammansatt kräm resulterade dock i en motståndskraftigare hud utan några tecken på torrhet.
Vävnadsprov som togs från de behandlade hudområdena visar också att försämringen av hudens skyddsbarriär kan kopplas till förändringar i aktiviteten av vissa gener involverade i bl.a. produktion av hudens fetter. Slutsatsen är att innehållet i krämer påverkar dess effekter på huden. Denna kunskap ökar möjligheten att utveckla krämer som förstärker hudens skyddsbarriär på ett positivt sätt och inte gör huden torrare. Sådana krämer leder till att olika patientgrupper med torr hud, t.ex. eksem och iktyos, får bättre livskvalitet.
– Mina resultat visar att krämer är olika och att kunskapen om olika ingrediensers effekt på huden är viktig för att kunna skräddarsy behandlingen av olika hudtyper, säger Izabela Buraczewska.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Izabela Buraczewska, mobil: 073-636 19 13, eller izabela.buraczewska@aconordic.com
Hydrocefalus (vattenskalle) innebär att man har för mycket vätska (likvor) i hjärnan. Den vanligaste varianten drabbar äldre och är en demenssjukdom med balans- och gångproblem. Mellan 5 och 10% av äldre demenssjuka misstänks ha sjukdomen. Sjukdomen botas genom att en dräneringsslang (shunt) opereras in i hjärnan, men kunskapen om hur dränaget påverkar hjärnan har länge varit okänd.
Niklas Lenfeldt med medarbetare har i en studie som publiceras i den ledande neurologitidskriften Brain nu visat att förbättrad rörelsefunktion efter dränage beror på ökad aktivering i de delar av hjärnan som planerar kroppens rörelser. Upptäckten är en avgörande pusselbit för vår förståelse av interaktionen mellan hjärnans vävnad och det omgivande vätskesystemet, och innebär ökade möjligheter att förebygga sjukdomens uppkomst samt utveckla bättre diagnostiska metoder.
Begreppet demens associeras vanligen till sjukdomen Alzheimer. Att även åderförkalkning i hjärnan kan ge demens är välkänt, men endast ett fåtal känner till att en för stor mängd vätska i hjärnans omgivande vätskesystem också kan ge demenssymptom, vanligen tillsammans med balans/gångproblem och inkontinens. Sjukdomen kan uppstå av flera anledningar men den vanligaste varianten drabbar äldre och har ingen känd orsak. Sjukdomen kallas då Idiopatisk normaltryckshydrocefalus (Idiopathic Normal Pressure Hydrocephalus, INPH). Antalet dementa med denna sjukdom ökar i och med den åldrande befolkningen.; Trots detta är sjukdomen sannolikt idag underdiagnosticerad, vilket troligen beror på att kunskapen om sjukdomen ännu inte är tillräckligt spridd samt att dess symptom, gångsvårigheter, minnesproblem och inkontinens är vanligt förekommande hos äldre av andra orsaker.
Sjukdomens uppkomst är alltså okänd, men det finns bevis som talar för att det finns en störning i det omgivande vätskesystemet. Detta medför att vätskesystemet förstoras och att vissa av hjärnans strukturer trycks ihop samtidigt som blodflödet minskar. Detta i sin tur innebär att hjärncellerna inte fungerar som de ska och patientens symptom uppstår. Patienten botas genom att en shunt opereras in i hjärnan och dränerar den överflödiga vätskan. Det har dock ännu inte kunnat visas exakt vilken förändring i hjärnans aktivitet som sker i samband med vätskedränaget och som därmed ger upphov till att patientens symptom förbättras. Speciellt vad gäller hjärnans motoriska funktioner har man länge velat förstå vilket av hjärnans motoriska system som är mest påverkat vid INPH – det som planerar rörelser eller det som de facto utför dem.
I studien används funktionell magnetröntgen (fMRI) för att undersöka hur aktiveringen i INPH-patienternas hjärnor förändras efter dränage av likvor. fMRI mäter hjärnans aktivering genom att bestämma den blodflödesförändring som sker vid ett visst stimuli, tex att man rör fingrarna eller memorerar ett ansikte. Resultaten visade att efter dränage av vätska fungerar patienternas handmotorik bättre. Denna förbättring är associerad med en ökad aktivitet i ett område i den mellersta främre delen av hjärnan som kallas Supplementary motor area (SMA). Detta område är en central del av det motoriska system i hjärnan som ansvarar för planeringen av kroppens rörelser, den så kallade cortico-basala ganglia-thalamo-corticala loopen. Detta bansystem ligger nära hjärnans vätskesystem och då det utsetts för kompression av de utvidgade ventriklarna fungerar troligtvis signaleringen i systemet sämre. Studien visar alltså att efter dränage av likvor förbätras signaleringen i bansystemet vilket tar sig uttryck i en förbättrad aktivering i SMA.
Upptäckten bekräftar att patientens förbättring efter likvordränage beror på att det är hjärnans planeringssystem för rörelser, inte det system som utför rörelserna, som förbättras efter dränage. Detta är en ny pusselbit i förståelsen för sjukdomens uppkomst och hur det icke-fungerande vätskesystemet påverkar hjärnan. Upptäckten kan i framtiden bidra till förbättrade och snabbar diagnoser samt ökad sannolikhet för att patienter botas efter operation.
Niklas Lenfeldt, Anne Larsson, Lars Nyberg, Micael Andersson, Richard Birgander, Anders Eklund och Jan Malm: ”Idiopathic normal pressure hydrocephalus: increased supplementary motor activity accounts for improvement after CSF drainage”.
Artikeln är publicerad på Brains webbplats, se
http://brain.oxfordjournals.org/cgi/content/full/awn232?ijkey=PlQlSOY7yndtBGz&keytype=ref
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Niklas Lenfeldt på e-post niklas.lenfeldt@neuro.umu.se eller mobiltelefon 070-609 66 87.
Ett arkitektoniskt eller konstnärligt verks inre rörelse byggs upp av former och rytmiska sekvenser som skapar olika upplevelser. Genom ett medvetet arbete med kroppen som utgångspunkt, kan vi komma närmare hemligheten med hur det fungerar. Det menar Lena Hopsch, som i dagarna disputerar med doktorsavhandlingen ”Rytmens estetik, formens kraft”. Med hjälp av bland annat en levande modell i rörelse illustrerar hon de grundläggande kroppsliga erfarenheterna av rum och riktning.
– Jag använder Aristoteles definition av estetik, som utgår från grekiskans ”att förnimma med sina sinnen”. Det handlar alltså inte bara om skönhet, säger Lena Hopsch.
Som skulptör och tekniklektor på arkitektprogrammet har hon vägletts av konstnärens sätt att arbeta med tredimensionellt gestaltande. I en jämförande studie mellan arkitekten Francesco Borromini och skulptören Naum Gabo hittar hon ledtrådar till hur konstnären och arkitekten aktiverar ”tomrummet”. I den fortsatta analysen är också rörelsen väsentlig. Den skapar en rytm mellan formerna, som till exempel upplevelsen av kontrasten mellan konkav och konvex form. När vi som betraktare flyttar blicken eller rör oss skapas ytterligare en rytmrörelse.
Att ta hänsyn till dessa rytmiska sekvenser är viktigt vid alla former av fysisk gestaltning som strävar efter en meningsfull och sammanhängande helhet. Överblick och harmoni mellan olika delar i till exempel en sjukhusentré, gör att vi känner oss lugna. Men i ett annat byggnadsverk kanske spänningen och dramatiken ska förstärkas.
– Min erfarenhet är att man ofta saknar ett språk för att läsa, förstå och formulera gestaltning. Att kunna det är viktigt till exempel för att rita vägsystem och byggnader som är estetiskt hållbara längre än modets växlingar. Allt måste inte vara harmoniskt och lugnt, men man ska veta vad man gör och för det krävs verktyg, säger Lena Hopsch.
Lena Hopsch är verksam som skulptör och tekniklektor på Institutionen för arkitektur på Chalmers. Hon har gjort ett flertal offentliga utsmyckningar och även sysslat med scenografi.
Avhandlingen ”Rytmens estetik, formens kraft” försvaras vid en offentlig disputation den 24 oktober kl 13.00 i sal VG, Sven Hultins gata 6, Campus Johanneberg, Chalmers, Göteborg.
Kontaktinformation
Kontakt:
Lena Hopsch, Institutionen för arkitektur, Chalmers tekniska högskola
Tel: 031- 772 23 67, mobil: 0707-74 16 36
E-post: hopsch@chalmers.se
Handledare: Professor Knut Strömberg, Institutionen för arkitektur, Chalmers tekniska högskola
Tel 031- 772 24 14
E-post: knut.stromberg@chalmers.se
Stora mängder gummi slits av från bilarnas däck när vi färdas längs våra vägar. Gummit innehåller flera miljöfarliga ämnen, framförallt zink och olika organiska ämnen, vilka sprids vidare med regnvattnet till kringliggande vattendrag. Ny forskning vid Institutionen för växt- och miljövetenskaper vid Göteborgs universitet visar att gummipartiklarna där riskerar att skada känsliga vattenlevande organismer som till exempel vattenloppor och alger.
Doktoranden Anna Wik har i sin studie utvecklat en metod som gör det möjligt att snabbt testa giftigheten i lakvatten från däckpartiklar. Studien visar att känsliga vattenlevande organismer kan skadas vid halter ned till omkring 10 milligram gummi per liter vatten. Samtidigt beräknas halterna av däckpartiklar på vissa platser i miljön uppgå till nästan 60 milligram per liter. Halterna av däckpartiklar i vatten blir särskilt höga efter längre perioder av torka, då regnvattnet för med sig de mängder som ansamlats på vägbanan.
I vattendrag intill vägar med höga trafikmängder och intill vägsträckor med ett mer omfattande däckslitage, till exempel med kurvor, inbromsningar och acceleration, kan stora mängder däckpartiklar ansamlas i bottensedimenten.
–Där halterna av däckpartiklar är som högst finns det en risk att känsliga vatten- och sedimentlevande organismer skadas. För att minska giftspridningen måste däck med mer miljövänliga beståndsdelar tas fram, säger Anna Wik.
Avhandlingen When the Rubber Meets the Road – Ecotoxicological Hazard and Risk Assessment of Tire Wear Particles försvarades vid en disputation den 10 oktober. Handledare var professor Göran Dave.
Fakta:
Under ett däcks genomsnittliga livslängd på 4 000 mil slits upp till 30 procent av däckets kontaktytor. Mer än tio procent av föroreningarna i vattendragen härrör från avrinning från vägar.
Kontaktinformation
Kontakt:
Anna Wik, Institutionen för växt- och miljövetenskaper, Göteborgs universitet
anna.wik@dpes.gu.se
Tele: 0709-654394
