I en studie har pojkar (12-15 år) fått spela två olika TV-spel i hemmet på kvällstid. Vid dessa tillfällen registrerades bland annat pojkarnas hjärtrytm. Det visade sig att hjärtrytmen påverkades i högre grad när pojkarna spelade det våldsfokuserande spelet, jämfört med spelet utan våldsinslag. Skillnader i hjärtrytm registrerades både under spelets gång och under sömnen natten efteråt. Pojkarna själva tyckte dock inte att de sov sämre när de hade spelat våldsspel.

Resultaten visar således att det autonoma nervsystemet, och därmed centrala fysiologiska system i kroppen, kan påverkas när man spelar våldsspel, utan att man själv är medveten om detta. Det är för tidigt att uttala sig om vilken betydelse påverkan av detta slag kan ha för individer på lång sikt. Det viktiga med studien är att forskarna funnit ett sätt att dels studera vad som händer fysiologiskt när man spelar TV- eller dataspel, dels särskilja effekter av olika typer av spel.

Förhoppningen är att metoden ska kunna användas för att öka kunskaperna om till exempel vilka mekanismer som kan ligga bakom den koppling som tidigare har konstaterats mellan våldsamma spel och aggressivt agerande. Forskarna, verksamma vid Stockholms universitet, Uppsala universitet och Karolinska institutet, hoppas också att metoden kan användas för att studera hur individer påverkas av att spela ofta och länge, något som kan ta formen av så kallat spelberoende. Forskningen om effekter av TV-spel är finansierad av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Oscar och Maria Ekmans donationsfond.

Läs artikeln på: http://www3.interscience.wiley.com/cgi-bin/fulltext/121504559/HTMLSTART?CRETRY=1&SRETRY=0

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Frank Lindblad, professor, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Anställd vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet. Tfn 08-5537 8914 (projektansvarig)
Malena Ivarsson, doktorand, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Tfn 08-5537 8909 (särskilt för frågor om hur studien genomförts)
Torbjörn Åkerstedt, professor, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Tfn 08-5537 8928 (särskilt för frågor om påverkan på sömnen)
Martin Anderson, överläkare, Fysiologiska kliniken, Södersjukhuset och Karolinska institutet. Tfn 08-616 35 27 (särskilt för frågor om metoden att analysera hur hjärtats rytm påverkas)

I en doktorsavhandling i socialantropologi från Stockholms universitet har Mattias Viktorin kartlagt hur ett nytt fält – konfliktpreventionism – håller på att växa fram i skärningspunkten mellan säkerhetspolitik och humanitär hjälp.

Genom termen konfliktpreventionism analyserar avhandlingen förändringarna inom militären i relation till det ökande intresset för att förstå och hantera väpnade konflikter runt om i världen. I sådana sammanhang utgör samverkan mellan civila och militära aktörer ett allt vanligare inslag.  
  
Avhandlingen visar att dessa civil-militära samarbeten ofta följer en ”nyliberal” organisatorisk logik, vilket tydliggörs inte minst genom ständigt återkommande termer som partnerskap, transparens och utvärdering.

Själva studien baseras på ett antropologiskt fältarbete som bedrivits under planeringen, genomförandet och utvärderingen av Viking 03 – en scenariobaserad civil-militär övning som organiserades av Försvarsmakten 2003. Viking 03 syftade till att förbättra civil-militär samverkan inom internationella fredsfrämjande insatser. Övningen involverade åttahundra deltagare från tjugosex olika länder.

Att på detta sätt skapa organisatoriska förutsättningar för att agera tillsammans framstår allt mer som ett mål i sig. Men även om många civila och militära aktörer är överens om att konfliktsituationer kräver samordnade insatser, är de ofta inte eniga om hur ett tillfredställande slutresultat bör se ut. Detta hindrar dock inte att man samarbetar med varandra.

– I stället för att arbeta mot ett detaljerat mål utgår man från ett gemensamt problem som man vill göra någonting åt. Till skillnad från en modernistisk planeringsrationalitet, där man vet i detalj vad man vill uppnå redan när man sätter i gång, omformas alltså innehållet ständigt i ett projekt som Viking 03. Fokus ligger på formen snarare än på innehållet, säger Mattias Viktorin.

Framväxten av konfliktpreventionism innebär med andra ord inte att en precis modell för att förstå väpnade konflikter håller på att fastslås. Genom nya samarbetsformer och en ny organisatorisk logik etableras i stället en viss inriktning för samtida omvärldsengagemang.

Avhandlingens namn: Exercising Peace: Conflict Preventionism, Neoliberalism, and the New Military.

Ytterligare information
Mattias Viktorin, Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 0736-46 60 95, e-post: mattias.viktorin@socant.su.se.

För bild
08-16 40 90 eller press@su.se

Sedan debuten 1985 har ungdomsboksförfattaren Peter Pohl etablerat sig som den författare som, kanske mer än någon annan, tagit det som sin uppgift att föra de utsattas – och då i synnerhet unga utsattas – talan. Redan i sin första bok, Janne, min vän, beskriver han ett Sverige där omgivningen i allmänhet och makthavare och myndigheter i synnerhet uppvisar en häpnadsväckande oförmåga, för att inte ibland säga ovilja, att dels se barn och ungdomars problem, dels att åtgärda dem.

Monica Nordström Jacobsson beskriver i sin doktorsavhandling hur Peter Pohls författarskap efter debuten har fortsatt att präglas av hans starka sociala patos. Pohl menar att han via brev och samtal har fått bekräftelse på att livet, som far fram så hårdhänt med hans roman gestalter, är lika skoningslöst mot barn och unga i verkligheten. ”Ska det finnas den minsta möjlighet att få bukt med en elak verklighet, så måste någon få lov att beskriva den”, säger han när han får frågor kring sin påstådda svartsynthet.

– Av allt att döma drivs Peter Pohl i sitt skrivande av en önskan att, genom sitt skrivande, försöka åstadkomma förändring på om råden där sådan behövs, säger Monica Nordström Jacobsson. Allvarliga problem behöver lyftas fram i ljuset för att bli allmänt kända.

Som en motvikt till sorg och svårigheter, finns emellertid i Pohls romaner vänskapen, vilken fungerar som en helande kraft som kan ge livsmodet och glädjen åter till den som hanterats illa av livet. Ändå är vänskapen inget hundraprocentigt vaccin mot problem och svårigheter. Även detta framkommer i Pohls böcker som också beskriver vänskapens tillkortakommanden och ibland till och med dess svek.

Ett sätt att bättre förstå sin egen situation är att berätta om den, och denna berättandets terapeutiska effekt är enligt avhandlingen ytterligare ett återkommande tema i Pohls författarskap.

– Gång på gång berättar sig romangestalterna fram till insikter som innebär både glädje och sorg, säger Monica Nordström Jacobsson. Att berätta om det svåra och smärtsamma kan innebära att smärtan fångas in, blir synlig och oskadliggjord, eller som Peter Pohl säger: ”förvandlad av Ordet till något som kan skänka glädje och styrka”.

Fredagen den 14 november försvarar Monica Nordström Jacobsson, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Peter Pohls litterära projekt. En tematisk studie med utgångspunkt i debutromanen Janne, min vän. Disputationen äger rum kl 13.15 i hörsal F, Humanisthuset. Fakultetsopponent är Lena Kåreland, prof. em.

Kontaktinformation
För mer information eller intervju, kontakta gärna Monica Nordström Jacobsson på tel. 0920-49 21 09, 0920-123 44, mobil 070-57 17 382 eller e-post mnja@ltu.se .

I sin avhandling har Lisa Westfelt vid Kriminologiska institutionen studerat samtliga fall där en tingsrättsdom förenats med utvisning under perioden 1973-2003, vilket motsvarar 14 550 utvisningsdomar.

Avhandlingen visar att antalet utvisningar har varierat under perioden och att två grupper skiljer sig åt i flera avseenden, nämligen utvisade som var folkbokförda respektive befann sig i landet på tillfälligt besök, både vad gäller brottsligheten de utvisas för och utveckling över tid.

Andelen utvisningar inom gruppen personer som var i Sverige på tillfälligt besök och som lagfördes för brott ökar kraftigt under perioden, från omkring 5 procent i mitten av 1980-talet till 18 procent i början av 2000-talet.

– Det är en utveckling som inte kan förklaras av förändringar i lagstiftning eller av att antalet utländska medborgare som lagförs för brott ökar. Inte heller tycks brottsligheten inom gruppen bli grövre så att fler kan komma ifråga för utvisning, utan ökningen beror antagligen främst på en hårdare praxis i domstolarna, säger Lisa Westfelt.

Utvisning på grund av brott kan i många fall tyckas relativt oproblematiskt, till exempel när det gäller personer utan uppehållstillstånd som vistas tillfälligt i landet och begår brott.

Denna grupp är också majoriteten av dem som utvisats under perioden, omkring 75 procent. Men det finns även andra grupper som begår brott och utvisas, där frågor om mänskliga rättigheter blir centrala. Det gäller exempelvis personer som hade status som flykting eller annan skyddsbehövande då de utvisades för brottslighet, en grupp som Lisa Westfelt studerat speciellt i avhandlingen.

– I de fallen ställs individens skyddsbehov mot statens intresse av att inte ha kvar utländska medborgare som begår brott i landet, säger Lisa Westfelt.

I studien identifieras 282 personer som utvisats trots att de hade uppehållstillstånd grundat på flyktingstatus eller som annan skyddsbehövande. 217 av dessa fall studerades utifrån frågan om i vilken mån och på vilket sätt domstolen diskuterar eventuella verkställighetshinder och risker för den dömde vid en utvisning till hemlandet – där man tidigare utsatts för förföljelse.

– Det visade sig att frågan är relativt osynlig i domarna – det är endast i en dryg femtedel av fallen där något om risker eller verkställighetshinder tas upp i domen trots att personen hade status som flykting eller skyddsbehövande, berättar Lisa Westfelt.  

Till sin hjälp för att bedöma frågan om eventuella verkställighetshinder har domstolen möjlighet att inhämta ett yttrande från Migrationsverket i frågan. I de studerade fallen hade yttranden inhämtats i 80 procent av fallen.

– Dessa yttranden är väldigt kortfattade och i det närmaste identiskt formulerade för olika personer. De tycks vara baserade på allmänna riktlinjer kring länder snarare än den enskildes fruktan för förföljelse. Bedömningen av verkställighetshinder verkar därför vara gruppbaserad snarare än individuell och man kan ifrågasätta med vilken säkerhet bedömningen av risker för den dömde vid en utvisning görs, säger Lisa Westfelt.

I de fall där domstolen inte inhämtat något yttrande diskuterar man inte heller mer utförligt frågan om risker för den dömde. I endast fyra av 34 fall – där domstolen alltså gör en egen bedömning av flyktingskapet – nämns något om frågan kring verkställighetshinder i domen. I 17 fall går domstolen emot yttrandet från Migrationsverket, och utvisar personen trots att verket bedömt att det finns risk för förföljelse.

Avhandlingens titel: Migration som straff?: Utvisning på grund av brott 1973-2003 med fokus på flyktingskydd

Kontaktinformation
Ytterligare information
Lisa Westfelt, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-16 33 97, 070-738 47 72, e-post Lisa.Westfelt@criminology.su.se

För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.

– Personer med funktionshinder är en dold grupp bland brottsoffer i vårt samhälle, och som det ser ut idag är det inte självklart att deras rättssäkerhet kan garanteras, säger Denise Malmberg, lektor och forskare vid Centrum för genusvetenskap.

Tillsammans med Kerstin Färm, forskningsledare vid FoU Välfärd, har hon undersökt hur polisen och socialtjänstens handikappomsorg hanterar ärenden då vuxna personer med olika funktionshinder är eller misstänks vara utsatta för brott och övergrepp. Studien, som nu publiceras i bokform, omfattar tre kommuner, alla inom samma län. Denise Malmberg och Kerstin Färm har samlat information med hjälp av intervjuer med ansvarig personal inom både socialtjänsten och polisen, enkätfrågor till mellanchefer inom socialtjänstens handikappomsorg samt brottsanmälningar som inkommit till polisen.

Studien visar att de brott personer med funktionshinder riskerar att utsättas för är av olika typ – ekonomiska och sexuella, men även våldsbrott, hot och trakasserier. Brotten och övergreppen sker i de miljöer funktionshindrade vistas i dagligen, och förövaren är ofta en person de bör känna tillit till – vårdpersonal, en anhörig, en god man, färdtjänst- eller taxichauffören. Forskarna menar att polisen och socialtjänsten behöver få bättre kunskap om vilka faktorer som påverkar dessa risker för brott och övergrepp.

– Polisen behöver inte själv ha den kunskapen, däremot bör de bygga upp expertnätverk som de kan använda sig av, säger Denise Malmberg.

Den andra slutsatsen av deras studie är att medvetenheten måste bli större om vad funktionshinder kan betyda i den rättsliga processen. Idag anges till exempel inte i polisens förhörsprotokoll ifall brottsoffret har ett funktionshinder. Det betraktas som alltför känsliga uppgifter, enligt Denise Malmberg. Samtidigt leder det till att många polisutredningar som rör personer med funktionshinder läggs ner i brist på bevis.

– Det är ett jättestort problem att man inte dokumenterar sådant och att man inte vågar lyfta fram de här frågorna. Om man till exempel har ett kognitivt funktionshinder kan det påverka ens förmåga att förstå frågor eller att komma ihåg vad som hände. Många förstår inte heller att de har utsatts för ett brott, och lyfter i förhören därför inte fram det som är viktigt ur rättslig synvinkel, säger hon.
Denise Malmberg och Kerstin Färm har ett förslag på hur man i den rättsliga processen kunde synliggöra funktionshinder, efter en modell som används i USA. Enligt förslaget skulle alla som är målsägande i en utredning få frågan om de har något funktionshinder som spelar en roll i sammanhanget.

– Man kan ju också ha funktionshinder som inte har någon betydelse för utredningen, påpekar Denise Malmberg.

Boken ”Dolda brottsoffer. Polismyndighetens och socialtjänstens hantering av brott och övergrepp mot personer med funktionshinder” ges ut i Centrum för genusvetenskaps skriftserie Crossroads of Knowledge.

Kontaktinformation
För recensionsexemplar och mer information, kontakta Denise Malmberg, 018-471 22 78, e-post: Denise.Malmberg@gender.uu.se