Många arbetstagare exponeras dagligen för kemiska ämnen i sin arbetsmiljö. Exponeringen innebär risker för arbetstagarnas hälsa, och måste därför mätas och eventuellt åtgärdas om halterna är höga.
Nu finns det en metod för exponeringsmätning av vissa kemikalier, där arbetstagaren själv mäter sin exponering och får tillbaka sina mätresultat (personlig exponeringsmätning, PEM). För att PEM ska fungera krävs det att arbetstagaren hanterar mätresultaten på ett rationellt sätt, dvs genomför många exponeringsmätningar om mätresultaten visar på stora olikheter och vidtar arbetsmiljöåtgärder om resultaten ligger nära eller över gränsvärdet.
Det som främst avgör om exponeringsmätningar genomförs inom företag och organisationer är organisatoriskt stöd, från chefer och från arbetsledare. Den praktiska slutsatsen av forskningen är att den framkomliga vägen för en bättre arbetsmiljö går via ledarskapet i organisationer och företag.
Att lämna över ansvaret för kontroll av kemisk exponering och åtgärder på den enskilda arbetaren tycks inte fungera. Experter inom arbetsmiljöområdet (skyddsingenjörer, arbetsmiljöinspektörer och yrkeshygieniker) behöver stöd i lagen för att genomföra exponeringsmätningar i tillräcklig omfattning.
I studien har frågan om hur arbetstagare tolkar och agerar på mätresultat undersökts. PEM har introducerats i tre olika branscher, bensintransportföretag (där man exponeras för benzen), sågverk (terpenexponering) och plastindustri (styrenexponering). Arbetstagarna fick själva mäta sin kemiska exponering, två till sju mätningar per arbetstagare, och tolka resultaten.
Resultaten visar att arbetsledning eller arbetsgrupp organiserar PEM på företagen, trots instruktioner om att arbetstagarna själva ska bestämma hur, när och hur många gånger de ska mäta sin kemiska exponering. Vidare underskattade arbetstagarna sin medelexponering och sammanfattade alla sina mätresultat till ett medelvärdesmått (medianen). Endast en arbetsmiljöåtgärd genomfördes på ett av de fyra sågverk som var med i studien, trots att arbetstagare på de andra sågverken fick ett flertal mätresultat nära eller över gränsvärdet. Bara två av 27 sågverksarbetare ansåg att exponering för terpener utgjorde en risk.
För att kontrastera arbetstagarnas syn på kemisk exponering intervjuades tre expertgrupper, skyddsingenjörer, arbetsmiljöinspektörer och yrkeshygieniker. Resultatet från intervjuerna tyder på att experterna hellre genomför arbetsmiljöåtgärder än kemiska exponeringsmätningar. Skälen till det är bland annat att kostnaden för mätningar är stor för företagen. Skyddsingenjörernas förväntningar på vilka koncentrationer de kunde tänkas få när de mätte hade också betydelse. Om en skyddsingenjör kontaktades av ett företag där personalen upplevde symtom och ingenjören förväntade sig mätvärden långt under gränsvärdet, gick ingenjören direkt på åtgärder utan att mäta. Skälet var att ingenjören misstänkte att arbetsgivaren inte skulle gå med på åtgärder i det läget. Om experterna mätte, genomförde de främst worst-case-mätningar, dvs mätningar under sämsta tänkbara förhållanden.
Onsdagen den 28 maj försvarar Anita Pettersson-Strömbäck, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Yrkes- och miljömedicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Chemical exposure in the work place: Mental models of workers and experts.
Svensk titel: Kemisk exponering i arbetsmiljön: mentala modeller hos arbetare och experter.
Disputationen äger rum kl 09.00 i Sal B, 9 tr, Tandläkarhögskolan, Norrlands universitetssjukhus. Fakultetsopponent är docent Marianne Törner, Inst. för medicin, Arbets- och miljömedicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1646.
Kontaktinformation
Anita Pettersson-Strömbäck är uppvuxen i Kalix, Norrbotten. Hon nås på e-post anita.p.stromback@envmed.umu.se eller telefon 090-785 89 55, 073-344 75 08.
Det har ofta påståtts att moral och etik är relativiserade i det skeptiska postmoderna samhället. Men det beror på hur man förstår termen ”etik”. Begreppet har för det mesta förståtts som en kodex bestående av universella livsregler, som människan skapar för att skipa rättvisa.
Man kan emellertid också prata om den inbyggda, intuitiva etiken som gör att människan alltid i någon mån har känt ansvar för den Andre. Denna definition, framförd av den franske moralfilosofen Emmanuel Levinas, har inte utan kontrovers döpts till ”postmodern etik”.
I sin avhandling om berättandets etik i sju romaner av E. L. Doctorow ifrågasätter Catharine Walker Bergström den postmodernistiska klassificering dessa romaner har fått genom att undersöka de etiska frågor som författaren belyser i sina texter. Utgångspunkten för studien är således att undersöka hur Levinas etikbegrepp uttrycks i Doctorows romankonst. Avhandlingen följer utvecklingen av berättarrösten i hans mest kända romaner från Welcome to Hard Times (1960) till City of God (2000).
Avhandlingsförfattaren upptäcker här att Doctorow också vävt in i det etiska temat,som visar en plikt att återge Sanningen för den Andre, en mångfald av dolda referenser till så skilda filosofer som Ralph Waldo Emerson och psykoanalytikern C. G. Jung.
Senare under nittiotalet blir det tydligare att berättarna ansluter sig till en gnostisk livssyn, vilket det visar det sig att även Emerson och Jung gjorde. Medan berättarna i Doctorows två första romaner känner ambivalens gentemot sin förmåga att skriva något sanningsenligt, så litar de senare huvudfigurerna på sin intuition om både en förlorad ur-enighet och sin plikt gentemot den Andre, som var en del av den enigheten.
Enligt Walker Bergström försöker Doctorows romaner svara på de svåraste frågorna: Varför värdesätter vi sanning och rättvisa? Och varför anar vi det etiska Självet som kan döma vad sanning och rättvisa är?
Hennes forskning leder till slutsatsen att om postmodernism är skeptisk och dess författare har svårt för att uttrycka ett hopp om sanning, rättvisa eller Självet, så kan inte Doctorow klassificeras som postmodernist.
Men avhandlingen tar upp nyare tolkningar av postmodernistisk språkteori som även ger bevis för att det som gör språket tvetydigt är faktiskt det som kräver etik. Vi vidkänner kravet att tolka den Andre och är tvungna att göra etiska överväganden i den tolkningen. Doctorows berättare inger hopp genom att tro på sin intuition om Självets fria vilja och att meningen är att välja ansvar för den Andres berättelse, även om de är medvetna om att det är omöjligt att uppfylla den oändliga plikt som detta innebär.
Avhandlingens titel: Narrative Ethics and Intuition of the Infinite: E.L. Doctorow’s Gnostic Hope for the Postmodern Era. (Berättandets etik och intuition av det oändliga: E. L. Doctorows gnostiska hopp för det postmoderna samhället.)
Disputationen äger rum lördagen den 31 maj 2008 kl. 13.15.
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Catharine Walker Bergström,0521-171 76 (hem), 0705-45 55 73, catharine.bergstrom@hv.se
Avhandlingen fokuserar på komplexa hälsoproblem. De hälsoområden som har analyserats är sjukdomar och symptom, nedsatt rörelseförmåga samt kognitions- eller kommunikationsproblem. Resultaten visar att andelen äldre som samtidigt har flera långvariga sjukdomar och olika slag av funktionsnedsättningar har ökat från 19 procent 1992 till 26 procent 2002.
Studien bygger på SWEOLD:s* undersökningarna av levnadsförhållanden bland de allra äldsta som genomfördes 1992 och 2002. I dessa har representativa urval av den svenska befolkningen 77 år och äldre (totalt cirka 1 100 personer) intervjuats och funktionsförmågan testats.
Avhandlingen visar att en orsak till ökad förekomst av komplexa hälsoproblem är att överlevnaden har ökat även bland mycket skröpliga personer. Närmare analyser visade att det var speciellt bland de skröpligaste männen som dödligheten minskat. Detta har lett till att dödligheten bland de skröpligaste männen har sjunkit till kvinnornas nivå.
Att studera förekomsten av komplexa hälsoproblem i den äldre befolkningen ger viktig information för planering av vård och omsorg. Det handlar både om planering för nödvändiga resurser för en vårdtung grupp men visar också på nödvändig samordning mellan olika vård- och omsorgsgivare.
För den äldre själv och hennes närmaste är det av intresse vad man kan förvänta sig – en snabb död som “frisk” eller en längre tid med sjukdom och skröplighet där man är beroende av andra i det dagliga livet?
Resultaten kan ses som ett gott betyg för ett samhälle. Goda levnadsförhållanden och en utvecklad sjukvård har medverkat till att även mycket gamla personer överlever trots allvarliga sjukdomar. En ökad andel mycket gamla personer med komplexa vård- och omsorgsbehov innebär samtidigt en utmaning för äldreomsorgen och sjukvården – både vad gäller resurser och kunskap. Dessutom ställs ökade krav på samverkan mellan olika vård- och omsorgsgivare.
Bettina Meinow disputerar den 4 juni klockan 10 i aulan på Sveaplans gymnasium (Institutionen för socialt arbete).
Aging Research Center (ARC) är ett tvärvetenskapligt centrum som bedriver och stödjer åldrandeforskning ur ett medicinskt, psykologiskt och socialt perspektiv. Karolinska Institutet och Stockholms universitet är huvudmän för ARC.
* SWEOLD uttyds Swedish Panel Study of Living Conditions of the Oldest Old (www.sweold.se)
Kontaktinformation
Mer information: Bettina Meinow nås på Aging Research Center, telefon 08-690 58 08 eller 070-417 25 53, e-post Bettina.meinow@ki.se
Många lever hemlösa i Sverige. Främst finns dessa i storstäderna men hemlöshet förekommer i 85 procent av Sveriges kommuner. Fördelningen av bostäder har lämnats över till marknaden och för dem som inte har råd står hoppet till socialtjänsten.
– Problemen är ofta för stora för att kunna lösas av den lokala socialtjänsten. Därför måste de samarbeta med andra instanser om de skall kunna hjälpa hemlösa, säger Mats Blid vid Mittuniversitetets institution för socialt arbete.
En mängd olika insatser används i kommunerna för att motverka hemlöshet. Men kvaliteten varierar när det gäller normaliseringssträvan och vårdambitioner i insatserna för en utsatt grupp människor.
Viktiga faktorer som påverka variationen av hemlöshet är främst befolkningens antal och hyresnivån. Omfattningen av psykiatriska problem i kommunerna har också betydelse liksom andelen allmännyttiga lägenheter i det totala lägenhetsbeståndet.
– Det är framför allt två faktorer som tycks hänga samman med hur väl omfattningen av kommunernas insatser svarar upp mot de behov som finns, fortsätter Mats Blid. Det är dels den politiska ambitionen och dels hur socialtjänsten är organiserad. Kommuner med socialdemokratisk majoritet och en socialtjänst med specialiserade enheter erbjuder mer insatser än andra.
Mats Blid disputerar i Östersund den 23 maj med avhandlingen ”Ett folkhem för alla? – kommunala insatser mot hemlöshet.”
Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Mats Blid, 063-16 53 11 eller 073 151 37 33. E-postadress mats.blid@miun.se
– Genom att titta på biologiska händelser har vi funnit skillnader som i framtiden skulle kunna användas som markörer för att kunna ställa en säkrare prognos för kvinnor med äggstockscancer, säger biolog Karolina Partheen, som skrivit avhandlingen.
Äggstockscancer är en ovanlig sjukdom i Sverige. Men trots att få personer drabbas är det den femte vanligaste orsaken till att kvinnor dör av cancer i vårt land. När tumörerna väl upptäckts är det en rad faktorer som påverkar vilken typ av behandling patienten ska genomgå. Patienter med liknande prognos kan ha helt olika sjukdomsförlopp. Detta är ett stort problem inom cancervården idag, både för behandling av äggstockscancer men också för andra former av cancer. Ett flertal patienter genomgår en otillräcklig behandling med svåra biverkningar som följd vilket utgör en stor kostnad för både patienter och sjukvård.
– I längden är det bara hälften av alla patienter med äggstockscancer som svarar på den medicinering de utsätts för. Vad som orsakar skillnaden i hur patienterna svarar på cellgifter är idag inte helt klarlagt, men en bakomliggande orsak kan vara att tumörerna har olika biologiska egenskaper, säger Karolina Partheen.
Cancer orsakas av att något förändras i vår arvsmassa, våra gener, som gör att kroppens egna celler börjar dela sig okontrollerat. Gener kopieras till mRNA som sedan fungerar som mallar för vilka proteiner som bildas i en cell. Vissa proteiner påskyndar cellens delningstakt, medan andra bromsar den. Om det då finns för mycket eller för lite av något protein, eller om det blir felkonstruerat, kan detta leda till cancer.
Karolina Partheen har i sin avhandling mätt genkopior och hur mycket mRNA eller protein som bildas i olika tumörer som har samma prognos. Detta gjordes för att sedan jämföra om det finns några skillnader mellan tumörer från patienter som överlevt eller avlidit av sin sjukdom.
– En av de mest intressanta upptäckterna i avhandlingen var en profil som verkar kunna urskilja en särskild grupp av patienter där alla överlever. Om dessa patienter i framtiden kan upptäckas före behandling med cellgifter, skulle de kunna få en alternativ behandling som ger mindre biverkningar. Patienter som inte stämmer överens med vår profil kan få standardbehandling med ytterligare någon medicinering från början och tätare uppföljning. På så sätt skulle behandlingen bli effektivare och minimera biverkningar, samt minska kostnaderna för eventuell överbehandling av patienterna, säger Karolina Partheen.
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för kliniska vetenskaper
Avhandlingens titel: New prognostic markers in stage III serous ovarian adenocarcinomas
Avhandlingen försvaras torsdagen den 5 juni, klockan 9.00, hörsal Arvid Carlsson, Medicnaregatan 3, Göteborg
Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Biolog Karolina Partheen, telefon: 031–342 78 55, 0736–939 486, e-post: karolina.partheen@oncology.gu.se
Handledare:
Adjungerad professor György Horvath, telefon: 031–342 7956, e-post: gyorgy.horvath@oncology.gu.se
I avhandlingen ”De glömda verkstäderna” skildras liv och arbete på två familjeföretag belägna i Teda respektive Torstuna socknar i Uppsala län – Teda fläkt och smide samt Vånsjöbro svets och smide. Båda var verksamma från 1930-talet och hade de omkringliggande jordbruken och större industrier som sina främsta kunder.
Trots att det funnits ett stort antal verkstäder av detta slag förekommer de mycket sparsamt i forskningen om den svenska industriella utvecklingen under förra seklet. Istället karaktäriseras perioden 1930-1980 vanligen som den högindustriella epoken, med storskalighet och rationalisering som utmärkande drag. Ekonomisk-historikern Bo Larsson lyfter därför fram en del av utvecklingen som till stora delar har förbisetts när han analyserar de små verkstädernas betydelse.
Med hjälp av ett stort intervjumaterial kombinerat med fotografier och föremål beskriver han hur produktionen gick till och på vilket sätt olika familjemedlemmar var engagerade i den, vilka kunderna var och vilka som arbetade på verkstäderna. Såväl familjemedlemmar som anställda och kunder hade en nära relation till verkstäderna.
– Avhandlingen visar också att vinst och profit inte var de främsta motiven för verkstadsinnehavarna, berättar Bo Larsson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Bo Larsson, 018-16 91 13, e-post: bo.larsson@upplandsmuseet.se
Bioinformatik är ett område där datavetenskapliga och statistiska metoder används för att analysera och strukturera biologiska data. Ett viktigt område inom bioinformatiken försöker förutsäga vilken tredimensionell struktur och funktion ett protein har, utifrån dess aminosyrasekvens och/eller likheter med andra, redan karaktäriserade, proteiner. Det är känt att två proteiner med likande aminosyrasekvenser också har liknande tredimensionella strukturer.
Att två proteiner har liknande strukturer behöver dock inte betyda att deras sekvenser är lika, vilket kan göra det svårt att hitta strukturella likheter utifrån ett proteins aminosyrasekvens.
Jeanette Tångrot beskriver i sin avhandling två metoder för att hitta likheter mellan proteiner. Den ena metoden fokuserar på att bestämma vilken familj av proteindomäner, med känd 3D-struktur, en given sekvens tillhör. Den andra försöker förutsäga ett proteins veckning, d.v.s. ge en grov bild av proteinets struktur.
Båda metoderna använder s.k. dolda Markov-modeller (hidden Markov models, HMMer), en statistisk metod som bland annat kan användas för att beskriva proteinfamiljer. Med hjälp en HMM kan man förutsäga om en viss proteinsekvens tillhör den familj modellen representerar. Båda metoderna använder också strukturinformation för att öka modellernas förmåga att känna igen besläktade sekvenser, men på olika sätt.
Den första metoden kan hitta rätt familj till en hög andel av de testade sekvenserna, med nästan inga fel. Den är också bättre än en idag ofta använd metod när det gäller att hitta rätt familj till helt nya proteinsekvenser. Den metod som Jeanette Tångrot utvecklat finns tillgänglig via Internet och där är det möjligt att ta reda på vilken familj ett intressant protein kan tillhöra, se http://babel.ucmp.umu.se/fish.
Den andra metoden tar hänsyn till både sekvens och sekundärstruktur, vilket är en fördel när det gäller att hitta rätt veckning för en proteinsekvens, både då den riktiga sekundärstrukturen används och då man använder en teoretiskt förutsagd.
Fredagen den 23 maj försvarar Jeanette Tångrot, Institutionen för datavetenskap samt Umeå Centre for Molecular Pathogenesis (UCMP), Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Structural Information and Hidden Markov Models for Biological Sequence Analysis”. Svensk titel: ”Strukturinformation och dolda Markovmodeller för biologisk sekvensanalys”.
Disputationen äger rum kl 10.15 i MA121, MIT-huset. Fakultetsopponent är professor Erik Sonnhammer, Stockholm Bioinformatics Centre, Stockholms universitet.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Jeanette Tångrot
Telefon: 090-786 57 59
Epost: jeanette@cs.umu.se
Under hösten 1902 väntades hungersnöd i delar av Norrbotten, och pengar samlades in från hela landet till förmån för bland annat fattiga och utsatta barn. Pengarna strömmade in, och våren 1903 startades arbetsstugor för avlägset boende barn i åldrarna 7–14 år. Målsättningen var att barnen, förutom att få mat och logi, även skulle få möjlighet att gå i skola och arbetsträna. Senare samma år var hungersnöden över, men verksamheten fortsatte ända fram till år 1954.
I en ny avhandling visar Daniel Nilsson Ranta vid Umeå universitet att kommunerna utnyttjade arbetsstugor för att slippa bygga skolor på vissa orter. Istället förflyttades barnen, något som inte var i enlighet med tidens barnavårdsideal. Han menar också att ett ”erbjudande om antagning till arbetsstuga” inte var ett frivilligt val. Familjerna var tvungna att acceptera erbjudandet, eftersom de saknade resurser att starta juridiska processer mot kommunerna. Kommunerna skapade med andra ord en grupp behövande barn för att spara pengar.
Efter hungersnöden var avhjälpt år 1903 ändrades verksamhetsmålen så att arbetsstugorna skulle kunna finnas kvar. Nu påstod man att barnen måste räddas från moraliskt förfall, förvildning, bristfällig fostran, håglöshet och förfinskning. De skulle även hindras från att prata meänkieli, eller tornedalsfinska, som riskerade att sprida sig.
Daniel Nilsson Ranta menar att mycket talar för att det inte fanns fog för dessa påståenden. Istället var det ett effektivt sätt för de ansvariga att få folk att skänka mer pengar till arbetsstugorna. Han anser också att statens utsedda kontrollanter sympatiserade med verksamheten, och dessutom saknade styrmedel att ingripa.
I avhandlingen studeras sex av Norrbottens totalt 17 arbetsstugor. Dessa sex var förlagda i Arvidsjaur, Korpilombolo, Pålkem, Svanstein, Tärendö och Vojakkala. I södra Sverige fanns också arbetsstugor, dock utformade som en dagverksamhet.
Fredagen den 23 maj försvarar Daniel Nilsson Ranta, sociologiska institutionen, sin avhandling med titeln Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens Arbetsstugor 1903–1954. Disputationen äger rum kl. 10.15 i sal S205h, Samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Daniel Nilsson Ranta,
sociologiska institutionen,
Umeå universitet,
tel: 070-226 57 89, 090-786 9520,
e-post: daniel.nilsson@soc.umu.se
Smärta kan påverka vårt positions- och rörelsesinne och störa känslan för var vi har våra kroppsdelar i förhållande till varandra. Den kan också inverka negativt på hur vi planerar och kontrollerar rörelser. I sin forskning såg Jonas Sandlund att graden av nedsatt precision stämde med hur personerna själva bedömde sin fysiska funktion, hälsa och smärta. Ett exempel är att problem med att röra nacken starkt korrelerade med precisionen i pekrörelser mot synliga mål.
Rörelseprecisionen i armarna hos personer med nacksmärta — både med traumatisk orsak, whiplashskada, och med ospecifik bakgrund — har jämförts med friska försökspersoner. Båda grupperna med nacksmärta visade sig ha nedsatt precision både när de pekar mot synliga mål och vid positionsbestämning med förbundna ögon.
Tidigare forskning har visat att smärta kan påverka kvaliteten på rörelser, men rörelseprecision i armarna är en outforskad aspekt vid nack-skuldersmärta.
– Att kunna testa och objektivt mäta rörelseprecision är intressant och nytt för dessa besvär, säger Jonas Sandlund. Nacksmärta är ett hälsoproblem i hela världen, men kunskap om vad som orsakar besvären och hur man bäst behandlar dem är begränsad och objektiva mått för att diagnostisera nack-skuldersmärta är en bristvara.
– Att träna precisionsrörelser och hur rörelser utförs, kan vara viktigt i tränings- och rehabiliteringsprogram vid smärtproblem. Nedsatt precision innebär ofta ett ineffektivare rörelsemönster och kan leda till onödiga muskelspänningar som i sin tur ger mer besvär, säger Jonas Sandlund.
Jonas Sandlund disputerar 22 maj med avhandlingen ”Position-matching and goal-directed reaching aciuty of the upper limb in chronic neck pain – associations with self-rated characteristics”, vid institutionen för kirurgi och perioperativ vetenskap, idrottsmedicinska enheten, Umeå universitet.
Kontaktinformation
Mer information: Jonas Sandlund, CBF, Centrum för belastningsskadeforskning, 090-10 60 02, 070-151 39 35, e-post: jonas.sandlund@hig.se
Om vi har ett koordinerande arbete finns det en risk för att vi låter mejlen styra vårt arbete och därmed skapas onödig stress. Frågan är hur viktig mejlen är och vad det är som gör att vi låter arbetsdagen i så stor utsträckning påverkas av inkommande meddelanden? Enligt Eva Sjöqvist, lärare vid Högskolan på Gotland, som nyligen lade fram sin avhandling i data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet, är det inte mejlen i sig som skapar problemen – det är vi som individer som tillsammans skapar dem.
– Det är viktigt att inse att vi är både mottagare och avsändare av mejl. Mottagarens agerande är lika viktigt som avsändarens avsikter för hur vi ser på mejl som hjälpmedel i vårt arbete, säger Eva Sjöqvist.
Handlar det då bara om för mycket information?
– Nej, när det gäller mejl kan man fundera över vad det är som gör att vi upplever att det blir för mycket. Man kan dela in ”för mycket” i olika delar. Ett problem är att det finns förväntningar att vi som mottagare av mejl ska läsa och agera inom en snäv tidsram och att vi själva har förväntningar om att få snabba svar på de meddelanden som vi skickar, säger Eva Sjöqvist.
Avhandlingen visar också att det är vanligt att bevaka inkommande mejl även om vi är lediga och att det finns situationer där man bör fundera på om mejl är det bästa sättet att nå ut i organisationen.
– Mejl har ett antal egenskaper som gör att vi gärna använder den. Kombinationen av dessa egenskaper är unik jämfört med andra media men de kan dock ibland vändas till nackdelar. Vi använder ibland mejl när vi borde ha valt ett annat sätt att kommunicera, säger Eva Sjöqvist.
Hon menar att mejl har underlättat kommunikationen men att den också har förändrat arbetslivet i en negativ riktning. Förutom den ökade stressen har den personliga kontakten minskat och vi är mer stillasittande idag än tidigare.
– Eftersom de problem som kan uppstå är komplexa är det inte lätt att komma med konkreta råd hur de ska hanteras. Det går dock att komma tillrätta med det mesta eftersom det är vi som användare som bestämmer hur mejlen ska användas. I avhandlingen presenterar jag också ett antal riktlinjer som kan vara utgångspunkten för en diskussion om mejl är ett problem eller inte i en viss organisation, säger Eva Sjöqvist.
Avhandlingens namn: Electronic Mail and its Possible Negative Aspects in Organizational Contexts
Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=7463.
Kontaktinformation
Ytterligare information:
Eva Sjöqvist, Avdelningen för Företagsekonomi och Juridik, Högskolan på Gotland, tfn 0708-61 85 68, e-post eva.sjoqvist@hgo.se. Se även hemsida på www.hgo.se/~evas/.
För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.
Projektformen har sedan femtio- och sextiotalet använts inom byggsektorn och i industrin. Där har tid, kostnad och kvalitet varit projektens utgångspunkter.
Det som utmärker projektformen är att den är tillfällig, har ett tydligt mål, har en definierad mängd resurser, att arbetet utförs i team och att arbetet bör leda till en förändring eller utveckling.
Men när projektformen förs in i sjukvården kolliderar den med sjukvårdens organisationsprincip – den permanenta och professionella byråkratin.
– Jag visar vilka problem som uppstår när man hämtar en metod från industrin utan att översätta den till offentlig sektor, säger Anders Edvik.
Anders Edvik har studerat tre förändringsprojekt inom sjukvården. Projekten har alla haft som mål att skapa en förändring inom den permanenta organisationen. Två av projekten rörde ekonomistyrning, det tredje gällde kvalitetsutveckling.
I avhandlingen undersöks om det gjorts någon koppling mellan projekt och omgivande organisation. Resultaten visar att projekten inte skapats med något uttalat och specifikt mål utan istället har de haft flera och ibland även dolda mål – som till exempel att stärka positionerna internt i organisationen. Dessutom har deltagarna inte frigjorts från andra arbetsuppgifter utan projektarbetet har flutit ihop med andra sysslor vilket har gjort deltagarnas tillvaro mer komplex.
– Det är ofrånkomligt att projektarbetet prioriteras bort i en patientnära verksamhet om det saknas resurser, säger Anders Edvik.
Hans studie visar att projekt många gånger startas som ett komplement till den ordinarie verksamheten när resurser saknas för att genomföra motsvarande insatser inom ramen för den permanenta driftsorganisationen.
– Risken finns att projekt startas av ren slentrian, istället för att projektverksamheten bedrivs som en del av den ordinarie och vardagliga verksamheten och därmed skapar engagemang och delaktighet, säger Anders Edvik.
Kontaktinformation
Avhandlingens titel: Projektformen och det industriella arvet – med exempel från sjukvården
Disputation: Fredagen den 23 maj 2008, kl 13.00 i sal 10, universitetets huvudbyggnad, Vasaparken, Göteborgs universitet
Opponent: Professor Anders Söderholm, Handelshögskolan, Umeå universitet
Kontakt: Anders.edvik@mah.se, tel.nr: 040-6657316, 0707-201920
Varje år drabbas mer än 7000 kvinnor i Sverige av bröstcancer. Vilka som behandlas med cellgifter för att minska risken för återfall avgörs med hjälp av olika prognostiska faktorer, som till exempel tumörens storlek, delningshastigheten och dess sätt att växa, samt antalet angripna lymfkörtlar.
– Tyvärr är de här faktorerna inte heltäckande, vilket leder till att överbehandlingen är stor, säger Cecilia Ahlin vid institutionen för onkologi, radiologi och klinisk immunologi.
Flera mindre studier har visat att prognosen skulle kunna göras mer säker ifall man mätte förekomsten av cykliner, ett protein som reglerar cellcykeln. Cecilia Ahlin har i sin avhandling studerat lymfkörtelnegativ bröstcancer, och visar att en bedömning av mängden cyklin A i tumören gör prognosen mer heltäckande.
– Vår förhoppning är att cyklin A ska införas som en prognostisk faktor i rutinsjukvården. På så sätt skulle vi på ett bättre sätt kunna avgöra vilka kvinnor som har nytta av cellgiftsbehandlingen och för vilka den är onödig, säger hon.
En säkrare prognos skulle betyda att många kvinnor i onödan slapp genomlida de biverkningar som cellgiftsbehandlingen kan medföra, som håravfall, illamående, högre infektionskänslighet och för tidigt klimakterium.
– Samtidigt innebär det en samhällsekonomisk vinst i form av minskade kostnader och färre sjukskrivningar, säger Cecilia Ahlin.
Disputationen äger rum vid Örebro universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Cecilia Ahlin, 019-10 87 01, 070-373 55 94, e-post: ahlins.post@telia.com
– Läkemedlet rosiglitazon används i regel som komplement till andra diabetestabletter först när dessa inte längre klarar att kontrollera blodsockret. Medlet borde dock användas mycket tidigare. Då skulle patienternas betaceller bli mindre stressade och behålla sin kapacitet att producera insulin en längre tid, konstaterar docent Albert Salehi.
Betacellsstress är ett välkänt begrepp inom diabetesforskningen. Det innebär att cellerna arbetar för högtryck för att kompensera de höga blodsockerhalterna. Detta fungerar en tid, men på sikt tar cellen skada av stressen och dör. Det är därför typ 2-diabetes ofta blir svårare att kontrollera med tiden.
– Flera av de diabetestabletter man börjar med vid nyupptäckt diabetes bidrar till den här stressen, då de stimulerar cellerna att arbeta hårdare, säger Albert Salehi.
Betacellerna läser kontinuerligt av sockerhalten i blodet, och reagerar med att frisätta insulin när sockerhalten stiger. Men även fetthalten i blodet stimulerar betacellerna att frisätta insulin. Det är här som den upptäckta receptorn – GPR40, en mottagare för fettmolekyler på betacellens yta – gett nya viktiga insikter i hur kroppens blodsockerhalt regleras.
– Tidigare trodde man att fettet måste tränga in i betacellen för att insulin ska frisättas. Men så är det inte: processen sker i stället på cellens yta. När fettmolekyler satt sig på fettreceptorn GPR40 tar det bara några minuter innan insulin frisätts, förklarar Albert Salehi.
Betacellsstress orsakas alltså av både höga blodsockerhalter och höga blodfettshalter, två rubbningar som båda är mycket vanliga vid typ 2-diabetes. Ett sätt att minska stressen vore att blockera GRP40-receptorn, och det gör diabetesmedlet rosiglitazon (t ex preparaten Avandia och Avandamet).
– Det har tidigare inte varit känt att medlen fungerar på det här sättet. Vår upptäckt sätter GRP40-receptorn i fokus för forskning, vilket öppnar vägen för nya preparat med färre biverkningar än dagens rosiglitazon, menar Albert Salehi.
En viktig slutsats är att patienter med typ 2-diabetes och höga blodfettshalter skulle ha nytta av behandling med rosiglitazon tidigare i sjukdomsförloppet. Idag ges medlet i regel först när andra diabetestabletter inte längre räcker för att kontrollera blodsockret.
Albert Salehi och hans forskargrupp har visat att en av mekanismerna bakom förstörelsen av de hårt arbetande betacellerna är bildandet av skadliga mängder av kväveoxid och fria syreradikaler. I ett parallellt forskningsprojekt har gruppen visat att de nya diabetesmedel som imiterar eller ökar koncentrationen av tarmhormonet GLP-1 (t ex preparaten Byetta och Januvia) och ökar insulinutsöndringen från betacellerna får sin effekt genom att motverka den skadliga bildningen av dessa ämnen.
Kontaktinformation
För mer information: Albert Salehi, 040 – 39 11 62 och albert.salehi@med.lu.se.
Artiklarna är publicerade i tidskriften PLOS ONE (Public Library of Science) och nås på länkarna nedan.
– Makten är inte auktoritär, den är mer osynlig och bygger istället på förhandling, säger hon.
För drygt tio år sedan satte sig Gunilla Granath på skolbänken och blev sjundeklasselev. Hon skrev den uppmärksammade boken ”Gäst hos overkligheten. En 48-årig sjundeklassares dagbok”, följd av ”Redo för fronten? Reportage från Lärarhögskolan”.
I sin avhandling undersöker hon hur disciplinering, formande och styrning av elever går till i dag. Nu talar retoriken om eget val, eget ansvar, egna projekt och självvärdering och arbetet tycks pågå i ett klimat främst präglat av frihet.
– Det obligatoriska utvecklingssamtalet går att se som en av skolans disciplinerande tekniker, på samma sätt som den så vanliga loggboken. Båda verktygen bygger på kommunikation och dialog. I dialogerna märks ingen ordergivning, inga höjda pekpinnar, inga hot eller någon dödande ironi, säger Gunilla Granath.
I avhandlingen visar hon hur utvecklingssamtalet och loggboken påverkar elevers förhållningssätt till sig själva, sitt skolarbete, sina liv och sin framtid. Den milda makten tenderar att skapa elever som ständigt granskar sig själva, som blickar inåt samtidigt som de värderar hur de bör vara ur ett lärarperspektiv.
– Det finns ett glapp mellan det man anser att man borde kunna åstadkomma, och det man kan åstadkomma. Det framträder en presentationskultur där eleven visar upp ett kapabelt och starkt jag medan det svaga eller osäkra tycks vara bannlyst, säger Gunilla Granath.
Både utvecklingssamtal och loggböcker formar olika ”skoljag” på skiftande, men ändå tydligt normerande sätt. I loggboken skapar eleverna ett ”idealt jag” medan utvecklingssamtalet ett möte mellan lärare, elev och föräldrar i högre grad formar ett ”korrigerat jag”.
Kommunikationen mellan lärare och elever har starkt intimiserande drag; inom ramen för kommunikationens familjära uttrycksformer blir det möjligt för lärarna att granska, inte bara skolprestationer, utan också elevens karaktär, attityd och sociala relationer.
– Den auktoritära läraren är historia. Idag kommer makten till uttryck i mild och förtrolig form, säger Gunilla Granath.
Disputationen den 23 maj streamas som ett försök och kan därför följas på Internet med start kl 13.15, på den länk som hittas på adress:
http://www.ufn.gu.se/forskarutbildning/disputationer/ipd/
Kontaktinformation
Disputation: Fredagen den 23 maj 2008, kl 13.15 i Kjell Härnqvistsalen, Pedagogen, Hus A,Västra Hamngatan 25, Göteborg
Opponent: Docent Ulf Ohlsson, Stockholms universitet
Kontakt: gunilla.granath@ped.gu.se, tel.nr: 031-7862274, 0704-989624
Precis som vanliga växter på land, är växtplankton inte bara en viktig födotillgång för andra organismer utan de är ansvariga för den största delen av den globala primärproduktionen.
Ibland kan gifterna i växtplankton i havet vara så pass kraftfulla att de ger människor bestående skador och kan till och med orsaka dödsfall. Då de utgör en fara, är myndigheter, förvaltare och forskare intresserade av snabba metoder som kan hitta de skadliga växtplanktonarterna.
Eftersom växtplankton är små, 1-100 hundradels mm och ser likadana ut är det svårt att skilja arterna åt när man tittar på dem i mikroskop. Ett sätt att komma runt detta är att istället analysera deras arvsmassa (DNA).
– DNA är artspecifikt och påminner om ett fingeravtryck vilket gör det möjligt att skilja olika arter åt, säger Holly A. Bowers. Ett sätt att analysera DNA är genom så kallad realtids-PCR, där man färgar in den enskilda artens DNA med ett självlysande preparat. Ljuset kan sedan mätas och ju mer ljus som uppmätts desto mer av den enskilda arten finns det i proverna.
Holly A. Bowers avhandling beskriver hur realtids- PCR har anpassats för att, på ett snabbt och säkert sätt, kunna identifiera och uppskatta mängden av ett antal skadliga växtplanktonarter.
DNA testerna som Holly A. Bowers har utvecklat i sin avhandling används nu på flera håll runt om i världen, speciellt i Chesapeakebukten, Maryland, USA. Resultaten ifrån DNA testerna har hjälpt forskare, myndigheter och förvaltare att förstå utbredningen av skadliga växtplanktonarter.
Den del av avhandlingsarbetet som utförts i USA har i huvudsak inriktats på identifiering av skadliga arter men i Kalmar har DNA testerna använts för att studera födobeteende hos ”Mördaralgen” som dödar fisk i kustnära vatten över hela världen, även här i Östersjön!
Holly A. Bowers disputerar den 21 maj, 09.15, Landgången 4, Kalmar med avhandlingen ”Development and application of real-time PCR assays for the study of Harmful Algal Bloom (HAB) species”. Opponent är professor Lisa Campbell, Texas A&M University, USA.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Professor Edna Granéli
Tel: 0480- 44 73 07
Mobil: 070-6749415
E-post: edna.graneli@hik.se
Krabbarten Goneplax romboides har sin normala nordgräns utanför Skottland och Shetlandsöarna. Två spektakulära fynd av arten på Bohuskusten antyder att den nu flyttat till svenska vatten.
–Det första fyndet gjorde några elever på vår kurs i fiskekologi, som dissekerade torsk trålad utanför Gullmarsfjorden. I magen på en mindre torsk hittade de en konstig krabba. De gav krabban till sin lärare, som i sin tur gav den till mig, säger Matz Berggren, forskare vid Institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet och verksam vid Sven Lovén centrum för marina vetenskaper, Kristineberg.
Krabban visade sig vara ett exemplar av Goneplax romboides, en art som tidigare inte fångats norr om Shetland, och aldrig i Skagerrak. Exemplaret studenterna fann var i stort sett intakt, vilket innebär att torsken måste ha fångat och ätit krabban just innan den trålades. Det i sin tur betyder att krabban måste ha blivit torskens byte på botten någonstans utanför Gullmarsfjordens mynning.
Bara några veckor senare gjordes under provtagningar ännu ett fynd av samma art, på samma plats.
–Det tyder på att det första fyndet inte var en isolerad händelse, utan att krabban kan ha etablerat sig i mjukbottnar på västkusten, säger Matz Berggren, som också är ansvarig för kräftftdjur i arbetet med Nationalnyckeln.
Goneplax romboides är en relativt liten krabba, men skiljer sig tydligt från våra inhemska krabbor med sin rektangulära ryggsköld, långa ögonstjälkar och klor, samt svagt gulvita eller rödaktiga färg över kroppen. De infångade exemplaren har nu överlämnats till Göteborgs Naturhistoriska museum.
Fakta Goneplax rhomboides
Namn: Arten saknar svenskt namn, men kallas i Tyskland för Quadratkrabbe och i England för Angular crab
Storlek: Kan bli upp till 37 mm över ryggskölden
Färg och mönster: Ryggskölden är gulaktig till svagt röd/skär, ibland med en violett anstrykning och ofta delad i ett ljust och ett mörkare fält. Klor och ben gulaktiga till blekt orange.
Lever: Påträffas i sitt normala utbredningsområde från strandzonen (sällsynt) och ner till nästan 600 meters djup. Lever normalt på lerbotten eller sandblandad lera där den gräver grunda gångar i sedimentet
Geografisk utbredning: Från brittiska öarna (men är sällsynt i Nordsjön) och söderut ända till Sydafrika. Finns dessutom i hela Medelhavet.
Kontaktinformation
Matz Berggren, Institutionen för Marin Ekologi, Göteborg Universitet:
0523-18532
matz.berggren@marecol.gu.se
