Odlingen av fisk och skaldjur i artificiella dammar har ökat explosionsartat de senaste årtiondena, i takt med att haven blivit alltmer utfiskade. Internationella hjälporgan har i samarbete med lokala regeringar gjort stora insatser för att utvidga vattenbruket med hopp om att verksamheten ska bekämpa fattigdom och skapa ekonomisk tillväxt i områdena. Men Daniel A. Bergquist, som i sin avhandling har använt Sri Lanka och Filippinerna som exempel, visar att en stor del av lokalbefolkningen stängs ute från verksamheten och fortsätter att vara lika fattig som innan.

– Vinnarna är den lokala eliten, säger han.

Dessutom har vattenbruket allvarliga konsekvenser för miljön. Då mangroveskogarna huggs ned för att göra plats för räk- och fiskodlingarna påverkar det ekosystemet. Miljöproblemen slår i sin tur tillbaka på vattenbruket, och hela skördar går förlorade.

En stor del av förklaringen till dagens situation finns enligt Daniel A. Bergquist i de metoder som används för att räkna ut vad det egentligen kostar att odla räkor och fisk. Metoderna är bristfälliga, vilket leder till att människan och naturens insatser underskattas, och att marknadspriset därför blir alltför lågt. Genom att använda metoder som omfattar alla kostnader kan han till exempel visa att priset på jätteräkor borde vara mer än fem gånger högre än det är idag, om miljön och lokalbefolkningen ska få en skälig kompensation för sina insatser.

– En bidragande orsak är brister i de globala marknadsmekanismerna, som leder till att fördelningen av resurser, vinster och kostnader mellan norra och södra halvklotet blir alltmer orättvis. Vattenbruket är ett tydligt exempel på hur koloniseringen av södra halvklotet fortsätter och har funnit nya vägar via globalisering och internationell handel, säger Daniel A. Bergquist.

I avhandlingen visar han också hur man med alternativa metoder kan synliggöra det här orättvisa och ohållbara utbytet, genom att tvärvetenskapligt analysera, jämföra och visualisera situationen i exempelländerna Sri Lanka och Filippinerna.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Daniel A. Bergquist, 070-754 29 09, e-post: Daniel.Bergquist@kultgeog.uu.se

Det är viktigt att man orkar med jobbet och inte får ont av att lyfta och bära tungt. Därför testas alla som söker jobb som ambulanssjukvårdare. Men det finns idag inga nationella test som motsvarar ambulansyrkets krav och inte heller gränsvärden.

Dagens tester bygger ofta på testmetoder som används inom räddningstjänsten vid rekrytering av brandmän, man ska t.ex. simma, klättra i stege, lyfta en docka. Det finns inte heller något nationellt test varför de varierar i omfattning och svårighetsgrad, även inom ett och samma landsting.

Dessutom används samma tester och gränsvärden för både män och kvinnor. De kan ibland vara mycket tunga och överskrider arbetets krav, och då kan de orättvist slå ut alla kvinnliga sökanden.

I en nygjord forskningsstudie har ett nytt test utvecklats, som överensstämmer med att bära bår i trappa och som gör det möjligt att sätta gränsvärden. Att bära bår har ersatts med att bära hantlar i trappa.

Det började förra hösten när 17 ambulanssjukvårdare/chefer som är testansvariga på sina respektive stationer runt om i landet, utbildades i hur man ska genomföra sex av de tester av fysisk kapacitet som tidigare forskning visat kan förutsäga trötthetsutveckling. Under utbildningen framkom att man vill ersätta testet ”Bårbärning i trappa”, som är ett svårtestat arbetsmoment, med ett test som är lättare att standardisera. Orsakerna är flera, t.ex. kan trapporna se väldigt olika ut och så behövs lyft- och bärpartner.

– Istället för att använda bår har vi provat med hantlar, både hantelbärning i trappa och hantelbärning på stepbräda, berättar Ulrika Aasa, lektor och forskare på sjukgymnastutbildningen, Umeå universitet, och också knuten till CBF, Centrum för belastningsskadeforskning.

Studien visade att när man bär hantlar, 20 kilo i vardera handen, i trapp och i en takt om 85 steg i minuten, kan detta test ersätta bårbärning vad gäller hur mycket personalen belastas.

Det nya testet har även provats på kvinnor som arbetar inom ambulanssjukvården och det visar att de som klarar att bära bår med patient på, klarar att bära hantlarna, och att de blir lika trötta under de båda testerna. Det betyder att man har hittat ett test som inte utesluter kvinnor.

– Men om de som klarar de sex testerna, inklusive hantelbärning i trappa, även kan får mindre besvär i kroppen, måste också undersökas, betonar Ulrika Aasa.

Inom kort påbörjas därför en första del i ett försök med de nya testerna, och det sker i Dalarna under våren. Och där man får bära hantlar istället för bår. Försöket omfattar 200 personer.

Studien har gjorts i ett samarbetsprojekt mellan CBF, Centrum för belastningsskadeforskning vid Högskolan i Gävle, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för sjukgymnastik vid Umeå universitet, institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet samt Ambulansakademin.

Kontaktinformation
Mer information: Ulrika Aasa, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet 070-625 08 28, uaa@hig.se
Ulrika disputerade 2005 med avhandlingen: Ambulance work – relationships between occupational demands, individual characteristics and health-related outcomes

Om CBF
Centrum för belastningsskadeforskning är en forskningsenhet inom Högskolan i Gävle. Verksamheten finns i Umeå och Gävle. CBF:s forskning, utveckling och utbildning ska bidra till att minska den belastningsrelaterade ohälsan i arbetslivet, förklara dess orsaker och begränsa dess konsekvenser. Läs mer: www.cbf.hig.se

Hälsningar
Lena Åminne
informatör
CBF, Centrum för belastningsskadeforskning
090-10 60 68
070-380 72 14

Anette Wickström lärde känna många zulufamiljer när hon levde i glesbygden norr om Durban under sex månader och djupintervjuade invånarna angående kärlek, sexualitet, familjeliv, traditioner och äktenskap. Området var ett före detta så kallat ”homeland” som var till enbart för svarta under apartheidtiden, och är representativt för fattiga områden i Sydafrika där många är arbetslösa och dödligheten i HIV/aids är hög.

Till skillnad från oss i Sverige, där vi pratar om kärlek mycket som en känsla, var kärlek för zulufamiljernas medlemmar mest en fråga om handlingar. Kärleken skapar visserligen känslor av lust och åtrå, men det är respektfulla handlingar som är det yttre beviset på dessa känslor. Både män och kvinnor hävdar att kärleken kräver ständiga ansträngningar. Sjukdomar och arbetslöshetens effekter måste förstås mot den bakgrunden för de försvårar eller t o m omintetgör möjligheterna att visa kärlek i handling.

Invånarna ser sig som djupt beroende av varandra och anser att gott och ont hela tiden konkurrerar. Kärleksmediciner, som zuludoktorer erbjuder, används för att vinna eller behålla någon man älskar. Medicinerna anses kunna stärka ett förhållande eller få någon att bli attraherad. Men de anses också kunna göra skada och till och med orsaka död. Invånarna är väl medvetna om hur HIV-viruset sprids, men när de söker efter en existentiell förklaring till varför så många unga ibland dem dör talar de ofta om förgiftning av mediciner.

I brist på effektiva åtgärder mot aids har Nkolokothos invånare försökt finna alternativa vägar att skydda sina söner och döttrar. De har skapat en ritual där en vuxen kvinna kontrollerar flickornas oskuld. Ritualen är en frivillig sammankomst och endast de som ännu inte börjat sällskapa inbjuds. Den är tänkt att sätta kollektiv press på flickor att skjuta upp sin sexuella debut och på män att respektera flickornas integritet. En välkänd historisk ritual används i kombination med HIV-test och certifikat för oskulder i en modern lokal folkhälsosatsning.

Delar av sydafrikanska genuskommissionen och forskarvärlden har tolkat oskuldskontrollerna som en konservativ och kvinnoförnedrande åtgärd. Men resultatet i avhandlingen visar inte i första hand att oskuldskontrollerna är en fråga om jämställdhet och frigörelse, utan att de är en fråga om liv eller död.

I tider av förändring ser invånarna ömsom nya möjligheter, ömsom försöker de bevara sin tidigare moraliska ordning, men framförallt transformerar de sin specifika förståelse av hur kärlek och samlevnad fungerar till dagens behov och villkor.

Kontaktinformation
Anette Wickström disputerar den 15 februari i Tema Hälsa vid Institutionen för Medicin och Hälsa. Avhandlingen finns tillgänglig på http://www.ep.liu.se/abstract.xsql?dbid=10670
Telefon till Anette Wickström 0701-715093, 013-282512, e-post: anette.wickstrom@ihs.liu.se

Av de ca 25 000 arter av flercelliga organismer som finns i svenska skogar är 5000-7000 beroende av död ved, och i naturvårdssammanhang ses grov död ved som en bristvara i områden där det bedrivs modernt skogsbruk. Alexandro Carusos doktorsarbete handlar om hur lavfloran i sådana områden skulle påverkas om man i stor skala använder avverkningsresterna (grenar, kvistar, toppar och stubbar) som biobränslen. Resultaten har betydelse för de rekommendationer som syftar till ett uthålligt och långsiktigt uttag av biobränslen från skogsmark.

Alexandro Carusos undersökningar av lavar på ”grot”* (grenar och toppar) och stubbar i ungskogar visar att gran-grot har en annan lavflora än de stockar som blir timmer eller pappersmassa. I de hårt brukade skogarna i studieområdet hittades dock endast ganska vanliga och vittspridda arter på grot med bark. Grot kan fungera som spridningskälla för barklevande lavar, men bara under en begränsad tidsperiod – merparten av barken faller av redan inom 10 år. Slutsatsen är därför att det är slutavverkningen i sig som har den största effekten på mångfalden av barklevande lavar i grandominerade skogar med lång historia av skogsbruk. Grot-uttag har sannolikt liten betydelse i jämförelse.

I en delstudie jämförde Alexandro Caruso lavfloran på avbarkat grot och stubbar. Det visade sig att 37 procent av de lavarter som hittades på stubbar inte förekom på grot, och åtta av dessa arter är klassade som sällsynta i Sverige. Dessutom har praktiskt taget alla strikt vedlevande lavarter som hittades på stubbar krav på öppna till halvöppna lägen i terrängen. I de undersökta skogarna utgör stubbar den största delen av den grova döda veden, och de kan således vara viktiga för det långsiktiga bevarandet av livskraftiga lavpopulationer i detta brukade skogslandskap. Stubbarnas betydelse för bevarande av arter i andra brukade skogar beror på mängden av andra typer av grov död ved i landskapet. Detta i sin tur beror på geografisk region, markanvändningshistoria och skogstyp.

* Grot är det spill som uppstår vid beredning av stockar i skogen. Om groten ska tas till vara läggs den i högar för torkning varefter den tuggas till flis.

Mer information: Alexandro Caruso, 018-67 20 49, Alexandro.Caruso@ekol.slu.se

Institutionen för ekologi, SLU

Almen, ett av våra ståtligaste ädellövträd, hotas fortfarande av almsjukan. I Sverige liksom i övriga Europa har antalet insjuknade och döda träd ökat påfallande under de senaste åren. Ett komplext samspel mellan trädet, svampen (Ophiostoma novo-ulmi), almsplintborren (insekten som överför svampen till trädet) och den omgivande miljön avgör om trädet blir smittat eller inte. Almarna i Europa, dvs. skogsalm, lundalm och vresalm, är i hög grad mottagliga för almsjukan.

Luisa Ghelardini visar i sin avhandling vid SLU att tidpunkten för almarnas knoppar att brista på våren påverkar om trädet insjuknar i almsjuka.

I ett fältförsök injicerades flera arter av alm med svampen O. novo-ulmi. Resultaten visar att andelen avlövade och döda träd var lägst hos almar med den tidigaste knoppsprickningen och det mest sydliga ursprunget.

Hos de här träden hade vårveden hunnit övergå i sommarved, vars trängre och mer grupperade kärl försvårar spridningen av svampens sporer i trädet. Tidig knoppsprickning medför alltså att almarna är mindre mottagliga för almsjukan, eftersom sommarveden redan har bildats vid perioden då almsplintborrarna näringsgnager på unga skott i trädkronan.

När ett träd sätter knopp på hösten går det in i ett vilostadium. Vilan är viktig för att trädet inte ska börja växa igen om hösten blir varm, och därmed riskera att få frostskador när temperaturen faller. Hos många lövträd bryts knopparnas vila av lufttemperatur och antalet ljustimmar per dag.

Resultat från Luisa Ghelardinis försök i fält och i och kontrollerade odlingsmiljöer indikerar att knoppvilan hos alm är förhållandevis ytlig och enbart styrs av temperaturen. Nordligt och högt belägna träd kräver störst mängd kyla för att bryta vintervilan så att knoppsprickning sedan kan ske.

Almen har liten skoglig betydelse i Sverige men spelar en väsentlig roll i stadsmiljöer, trädgårdar och som landskapsträd. Almens virke används framför allt till möbler, golv och snickerier. Almen är snabbväxande och har hög tolerans mot torka, storm, luftföroreningar, vägsalt och fysiska skador. Som stadsträd bidrar arten till att minska växthusgaser, absorbera föroreningar och skapa ett tilltalande miljö.

Man har hittills inte med gängse tekniker lyckats förädla fram helt resistenta träd. Samtidigt ökar efterfrågan i Europa på urbana träd med almens karaktärsdrag. Kunskap om vilka faktorer som styr tidpunkten för knoppsprickning och vilken roll den spelar för mottaglighet mot almsjukan är mot den bakgrunden särskilt betydelsefull.

—————————
Fakta om almsjukan
—————————
I Sverige upptäcktes almsjukan på 1950-talet. Den aggressiva rasen Ophiostoma novo-ulmi förekommer idag upp till Mälardalen. Bekämpningen av almsjuka har pågått under många år, men trots detta fortsätter spridningen.

Almsjuka sprids genom att rötterna hos närbelägna träd växer samman, eller genom almsplintborren som sprider svampens sporer när den näringsgnager på levande grenar i almkronan. Almsplintborren förökar sig i skadade eller i nyligen döda eller avverkade träd.

Sporerna gror och bildar mycel som växer i almens kärlsträngar. Även enskilda celler bildas som kan flyta med vätskeströmmar i träden metervis per dygn. Spridningen sker snabbt och huvudsakligen i de yttersta årsringarna. Trädet försvarar sig bland annat genom att täppa till ledningsbanorna (thyllbildning) vilket förhindrar att vatten transporteras. Bladen i de översta grenarna vissnar först och blir gul-bruna. Därefter sprids angreppet vidare i trädet som slutligen dör.

En spridningsväg för almsjukan är då smittad lövved transporteras mellan länder för att användas till bränsle. Upplag med almved är ytterligare en spridningskälla, liksom när smittad almved under vintern transporteras från landsbygden in till staden. Nästkommande vår sprids almsjukan till friska träd när almsplintborrarna svärmar.

Almsjuka skadebeskrivning i Skogsskada: http://www-skogsskada.slu.se/SkSkPub/MiPub/Sida/SkSk/Read/Read.jsp   

————————–
MSc Luisa Ghelardini, institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”Bud Burst Phenology, Dormancy Release and Susceptibility to Dutch Elm Disease in Elms (Ulmus spp.)”. Disputationen avser filosofie doktorsexamen.

Tid: Fredag den15 februari 2008 kl. 13.00.
Plats: Genetikcentrums aula, Ultuna.
Opponent: Seniorforsker Øystein Johnsen, Norwegian Forest and Landscape Institute, Ås, Norway

Detta och övriga pressmeddelanden från SLU: http://www.slu.se/page.cfm?page=102

Kontaktinformation
Mer information
Luisa Ghelardini, 018-67 33 25, Luisa.Ghelardini@vbsg.slu.se (engelska)
Sanna Black-Samuelsson, 018-67 33 42, Sanna.Black@vbsg.slu.se

Abstract och avhandlingen i sin helhet: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001671

Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik: http://www.vbsg.slu.se

Långtidsarbetslöshet, sjukdom, fattigdom och erfarenheter av hot eller våld är sociala problem som kan förstärka varandra och leda till att personer blir socialt marginaliserade och exkluderade i samhället. Miia Bask vid Umeå universitet har i sin avhandling jämfört risken för olika grupper att bli socialt exkluderade i dagens Sverige relativt situationen år 1979.

Hon visar att risken för utlandsfödda att bli socialt exkluderade är större än för svenskfödda och skillnaden är lika stor idag som för nästan trettio år sedan. Med andra ord är personer som är födda utomlands lika marginaliserade nuförtiden som i slutet av sjuttiotalet.

För gruppen ensamstående föräldrar har situationen till och med försämrats. Om man jämför med par utan barn är risken för ensamföräldrar att hamna utanför samhället större idag jämfört med tidigare. För sammanboende med barn är utvecklingen den motsatta.

Enligt Miia Bask löper män en större risk att bli socialt exkluderade än kvinnor, även om skillnaden könen emellan har minskat över mätperioden. Kvinnor lider oftare av sömn- och hälsoproblem, medan män är ensamma och saknar en nära vän.

Miia Bask visar också att personer som hade många sociala problem år 1979 ofta har fått ännu fler idag, något som påverkar både klassrörlighet och familjestrukturer. Sannolikheten för dessa personer att nå en högre socioekonomisk klassposition minskar över tiden och ensamstående med sociala problem förblir singlar i större utsträckning.

Miia Bask är uppvuxen i Vetil i Mellersta Österbotten, Finland.

Måndagen den 18 februari försvarar Miia Bask, sociologiska institutionen, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln ”A longitudinal approach to social exclusion in Sweden” (svensk titel: ”En longitudinell ansats till social exkludering i Sverige”). Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor David Gordon, School for Policy Studies, University of Bristol.

Kontaktinformation
För mer information:

Miia Bask
sociologiska institutionen
Umeå universitet
E-post: miia.bask@soc.umu.se
Tel: 090-786 53 05, 070-287 00 08 eller +358-(0)40-745 39 65

– I ungdomarnas berättelser lyfts en självständig och synlig individ fram som ett ideal. Samtidigt som flickor förväntas kunna ta för sig och vara sportiga, ska pojkar vara mogna och både vara måna om sitt utseende och studieinriktade, säger Ann-Sofie Holm som vid institutionen för pedagogik och didaktik nu lägger fram avhandlingen ”Relationer i skolan. En studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9”.

Avhandlingen handlar om relationer och om hur ungdomar på olika sätt framträder som flickor och pojkar i skolan. Studien baseras på observationer, samtal och intervjuer i två niondeklasser, den ena på en mindre ort, den andra i en större stad. Elever skapar sina könsidentiteter i de dagliga relationerna med varandra, med lärare men också i relation till rådande normer på skolan.

Resultaten visar både på stabila och förändrade könsmönster. Det feminina och det maskulina uttrycks på olika sätt beroende på situation, sammanhang och inblandade personer. I avhandlingen diskuteras hur kamratrelationer mellan flickor och pojkar både kan utmana och förstärka den rådande könsordningen.

– Jag har kunnat se hur det verkar finnas förväntningar på både flickor och pojkar att bredda sin repertoar, att ta till sig uttrycksformer som förknippas med både det egna och det andra könet, säger Ann-Sofie Holm.

Båda könen lyfter fram handlingar och relationer som förknippas med pojkar i positiva termer, medan de som kopplas till flickor beskrivs mer negativt. Detta bidrar till att befästa maskuliniteten som norm. Resultaten visar också hur lärare på olika sätt förstärker vissa könsmönster i klassrummet. Exempelvis förmedlas könsstereotyper främst vid tillfällen då läraren släpper sin formella undervisarroll och för in samtalen på ett mer vardagligt och kamratligt plan.

– Troligen är det i just de vardagliga relationerna mellan elever och mellan lärare och elever som könsmönster i skolan formas starkast och tydligast. Men det är samtidigt mest osynligt eftersom mönstret tas för givet, säger Ann-Sofie Holm.

Kontaktinformation
Ann-Sofie Holm, Institutionen för pedagogik, Högskolan i Borås.
E-post: ann-sofie.holm@hb.se Telefon: 070-515 90 05
Disputation: Fredagen den 22 februari 2008, kl 13.15, Kjell Härnqvistsalen,
Pedagogen hus A, Göteborg
Fakultetsopponent: Professor Elina Lahelma, Helsingfors Universitet

Ofta framställs det som att beslut om automatisering handlar om antingen full automation eller manuellt arbete. Men studier vid industriföretag i Sverige visar att det finns många nivåer av automation. Detta innebär att det är viktigt att ha god kunskap om hela sin produktionsprocess. Annars finns det risk för att hela automatiseringsprojektet havererar.

Genom mätning av automationsnivån ges en bra bild av vilka möjligheter som finns för att förbättra automationslösningar och beslutsstöd. Om automationsnivån kontrolleras tidigt i ett automatiseringsprojekt, kan man undvika att investera i en automationslösning som är onödigt komplicerad, eller inte tillräckligt flexibel.

Jörgen Frohm vid Produkt- och produktionsutveckling på Chalmers har i sin doktorsavhandling tagit fram en metod för att mäta den aktuella och kommande automationsnivån inom produktionssystem.

– Att automatisera är inte att väga människor mot tekniska lösningar. Att automatisera är att fokusera på samarbetet och på så sätt dra nytta av varandras styrkor, säger Jörgen Frohm.

Han har i sitt arbete tagit utgångspunkt i människan och arbetat med kunskap från bland annat flyg och flygledning. Genom att sätta in denna kunskap i produktionssammanhang, har han fått fram ett användbart och lättförståeligt verktyg.

– Metoden jag har tagit fram är tänkt att användas direkt av folk i företagen. När vi har prövat har den visat sig fungera väldigt bra och det känns förstås positivt, säger Jörgen Frohm.

Jörgen Frohm har varit ansluten som doktorand till ProViking forskarskola och gjort sitt arbete inom projektet Dynamo, som är ett delprojekt inom Factory-in-a-box.

Avhandlingen ”Levels of Automation in Production Systems” försvaras vid en offentlig disputation fredagen den 8 februari kl 10.00.

Plats: Sal HB3, Hörsalsvägen 8, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.

Avhandlingen försvaras på svenska. Fakultetsopponent är Professor Mats Jackson, Mälardalens högskola, institutionen för Innovation, Design och Produktutveckling.

Avhandlingens abstract i Chalmers publikationsdatabas, CPL>>
http://publications.lib.chalmers.se/cpl/record/index.xsql?pubid=65769

För mer information, kontakta:
Jörgen Frohm, Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, Chalmers tekniska högskola
Tel: 031-772 4805, mobil: 0709-78 48 40
jorgen.frohm@chalmers.se

Handledare: Johan Stahre, Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, Chalmers tekniska högskola
Tel 031-772 12 88
johan.stahre@chalmers.se

Den rekonstruerade dräkten visas på utställningen Vikingatida Aros, som invigs idag på Museum Gustavianum vid Uppsala universitet. I utställningen, som pågår fram till den 14 september, ingår också en mansdräkt från samma tid. Arkeologen och textilingenjören Annika Larsson, som nu fortsätter sin forskning vid Stockholms universitet, har redan tidigare visat att vikingamännens klädsel genomgick en tydlig förändring när kristendomen nådde Mälardalen kring år 1000, dvs vid samma tid som Birka lades ner och Sigtuna anlades. Nu pekar hennes nya forskningsresultat på att detsamma gällde kvinnornas klädsel, och att den bild vi hittills haft av vikingakvinnornas dräkt i själva verket är en pryd eftertolkning.

Birkakvinnans dräkt har tidigare beskrivits som en lång hängselkjol i ylle, där både bak- och framstycket bestod av kvadratiska tygstycken som hölls ihop av ett bälte. De karaktäristiska spännbucklorna, som så ofta förknippas med vikingatiden, fästes på hängslena ungefär vid nyckelbenen. Under dräkten bar hon en linnesärk, och ovanpå alltihop en yllesjal eller -tröja.

– Redan en första blick på gravplanerna från de utgrävningar som gjordes i Birka på 1800-talet visar att det här inte stämmer, utan att spännbucklorna antagligen satt mitt på vardera bröstet. Traditionellt har det förklarats med att spännbucklorna fallit ner då liket ruttnat. Det låter som en rätt pryd tolkning, säger Annika Larsson.

Hon baserar sin teori på ett fynd som nyligen gjorts i ryska Pskov, nära Novgorod och de vikingatida handelsvägarna från Birka österut. Fyndet består av omfattande rester av en kvinnodräkt, som kan berätta mycket mer än de små tygfragmenten man hittat i Birka.

– Fyndet stämmer inte alls med den bild vi så ofta framställer av den vikingatida kvinnan. Det som påståtts vara framstycket är till exempel alldeles för brett. Jag tror därför inte det är ett framstycke, utan ett ryggstycke som bildade ett släp, förklarar Annika Larsson.

Hon menar att Birkakvinnornas kjol bestod av ett enda tygstycke och var öppen framtill. Hängslena behövdes för att bära upp släpet och fungerade som ett slags sele som knäpptes på brösten med stora markerade spännen, spännbucklorna. I dem kunde man hänga sax, kniv och andra redskap. För att hålla ihop selen framtill användes kedjor och halsband som inte bara var praktiska, utan också dekorativa och statusmarkerande. Annika Larsson teori stärks av ett antal bevarade kvinnofigurerna från bland annat Birka, vars dräkter både har släp och är öppna framtill.

Om man får tro de arkeologiska fynden försvann den dräkt Annika Larsson beskriver, inklusive spännbucklorna, i samband med kristendomens intåg.
     
– Nog kan man tänka sig att den kristna kyrkan hade vissa invändningar mot ett dräktskick som framhävde brösten på det här sättet och som dessutom visade undersärken framtill. Det är också möjligt att dräktskicket var förenat med förkristna ritualer och därför förbjöds, tror hon.

I den nya staden Sigtuna fanns ett annat, mer kyskt dräktskick som utgick från kristna normer och värderingar.

– Ändå visar vi gladeligen upp spännbucklor från Birka tillsammans med runstenar från en kristen miljö, både i vetenskapliga om mer populära sammanhang. I själva verket härstammar de från två helt olika tidsperioder, säger Annika Larsson.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Annika Larsson, 070-499 98 85, e-post: annika.larsson@arkeologi.uu.se eller annika.larsson@ark.su.se

Korsbandet i knäet kan gå sönder i samband med till exempel idrottsutövning och behöver då opereras. Det är en ganska vanlig operation och i Sverige utförs årligen över 3000 korsbandsrekonstruktioner.

Ortopedläkare Michael Svensson har i studierna som ligger till grund för hans avhandling följt en grupp korsbandsopererade patienter som opererats genom att använda knäskålssenas mittersta tredjedel. Han har undersökt deras opererade knän med magnetkamera och studerat vävnadsprov från knäskålssenan i ljus- och elektronmikroskop.

Magnetkameraundersökningarna visade att knäskålssenan efter sex år fortfarande var tunnare i mitten än normalt. Vävnadsproverna visade både en oregelbundenhet i senans fiberstruktur och ett ökat antal cellkärnor och blodkärl jämfört med frisk senvävnad. När vävnadsproverna undersöktes i elektronmikroskop noterades att de största och troligtvis mest hållfasta komponenterna i fibrerna helt saknades i vissa delar av knäskålssenan. Istället fanns det en övervikt av små och sannolikt mindre hållfasta fiberkomponenter.
– Dessa fynd tyder på att knäskålssenan som opereras med denna teknik har en långvarigt nedsatt styrka jämfört med frisk knäskålssena. Fyndet kan möjligtvis också förklara en del av de symtom från knäleden som kvarstår efter operationen i form av smärta i främre delen av knäleden, säger Michael Svensson.

Idag har läkarna i Sverige till stor del övergått till att använda böjsenor från baksidan av låret för att ersätta ett skadat korsband.
– Resultatet i denna avhandling ger indirekt ett stöd till att bytet av operationsteknik varit motiverat även om ytterligare framtida studier är nödvändiga för att avgöra vilken vävnad som fungerar bäst vid reparation av korsband och vilken operationsteknik som är den optimala, säger Michael Svensson.

Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för kliniska vetenskaper
Avhandlingens titel: The clinical, radiographic, histological and ultrastructural results after anterior cruciate ligament reconstruction using autografts
Avhandlingen är försvarad.

Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Leg läkare Michael Svensson, telefon: 0522-920 00, 0733-90 75 95, e-post: michael.svensson@vgregion.se

Handledare:
Adjungerad professor Jüri Kartus, telefon: 0522-920 00, e-post: juri.kartus@vgregion.se
Adjungerad professor Jon Karlsson, telefon: 031-342 1000, e-post: jon.karlsson@vgregion.se
Docent Ninni Sernert
Medicine doktor Lars Ejerhed

Det är sedan länge känt att jordens innersta kärna, ett klot bestående av en fast massa med en radie av omkring 1 200 km, i huvudsak består av järn. Seismiska observationer har dock visat att elastiska vågor passerar snabbare genom denna kärna i riktningar som är parallella med jordens rotationsaxel än i riktningar parallella med ekvatorn – något man inte kunnat förklara tidigare. Vid de höga temperaturer som råder i jordens inre borde det gå lika snabbt oavsett riktning.

I den aktuella studien av forskare från Uppsala universitet och KTH presenteras en förklaring till denna förbryllande egenskap. Publikationen ingår i en serie av artiklar publicerade i Nature och Science av samma forskarteam. Inledningsvis publicerades år 2003 starka teoretiska bevis för att Jordens inre kärna intar den s k kroppscentrerade kubiska kristallstrukturen vid höga temperaturer – en struktur som trots den höga symmetrin uppvisar en förvånansvärt hög elastisk anisotropi, dvs dess elastiska egenskaper beror av riktningen. Denna teori om kristallstrukturen var helt i strid med den då gängse uppfattningen, men sedan dess har teorin fått både experimentell och teoretisk support.

I den nya studien presenterar forskarna simuleringar av hur seismiska vågor fortplantar sig i järn under de förhållanden som råder i jordens inre och visar en skillnad på omkring 12 procent beroende på riktning – vilket räcker som förklaring till de förbryllande observationerna. Först beräknades rörelsebanorna för flera miljoner atomer i stark växelverkan med varandra. Utifrån detta kunde forskarna sedan säkerställa att ljudvågornas framfart verkligen beskrevs väl i den av datorn genererade modellen för järn, under de betingelser som råder i jordens inre.

– Vi fann att den kroppscentrerade kubiska strukturen hos järn är den enda som kunde motsvara de experimentella observationerna, säger Börje Johansson, professor i materialvetenskap vid KTH och Uppsala universitet.

Jordens värmebalans, liksom dess magnetfält, beror på den värmemängd som finns upplagrad i jordens inre kärna. Detta förhållande är i sin tur beroende av kristallstrukturen hos järnet i den inre kärnan. Tidigare har dessa uppskattningar baserats på modeller utgående från den hexagonala strukturen för järnet i den inre kärnan. De svenska forskarnas upptäckt kommer nu att leda till en kritisk omvärdering av jordens avkylning liksom av stabiliteten hos dess magnetiska fält.

– Denna studie öppnar nya perspektiv för vår förståelse av jordens historia, nutid och framtid, säger Natalia Skorodumova, forskare vid institutionen för fysik och materialvetenskap.

I sina studier använde sig forskarna av modeller baserade på den s k täthetsfunktionalteorin för vilken Walter Kohn fick Nobelpriset år 1999. Beräkningarna utfördes på de allra kraftfullaste parallella superdatorerna i Stockholm och Linköping.

Den kroppscentrerade kubiska kristallstrukturen bildar en kub med atomer i varje hörn och ytterligare en atom som sitter i centrum för denna kub. Den är orienterad på sådant sätt att dess stora diagonal är riktad längs jordens rotationsaxel, vilket gör det möjligt för järnet att uppvisa ljudutbredningar med de hastigheter som observerats.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta professor Börje Johansson, 018-471 36 23, 070-417 54 52, borje.johansson@fysik.uu.se

I rapporten jämförs två grupper äldre långtidsarbetslösa. En grupp som har deltagit i programmet ”Arbetstorget för erfarna” och en jämförbar grupp som deltagit i Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet (icke-deltagarna).

I Arbetstorget gavs de arbetslösa under tre månader intensifierad arbetsförmedling, vägledning, coachning och eventuellt praktik. Jämförelsegruppen liknar deltagargruppen i viktiga avseenden. Trots att de fått intensifierad hjälp och coachning är deltagarna i Arbetstorget inte mer sysselsatta än jämförelsegruppen. Det gäller oavsett om sysselsättningen mäts en eller 15 månader efter deltagandet. En anledning till detta är att betydligt färre deltagare rapporterade att de ägnade åtminstone någon del av sin arbetstid åt eget företagande.

Deltagarna i Arbetstorget uppger dock att de t ex fått ökat självförtroende, större kontaktnät och en bättre hälsa än om de skulle ha deltagit i Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.

Deltagarna i Arbetstorget hade något högre sökintensitet än icke-deltagarna (ägnade 13 % mer tid åt att söka jobb och sökte 10 % fler jobb per månad). De kom också på fler intervjuer (89 % fler per månad). En liten ökning i sökintensiteten gav ett förhållandevis stort genomslag i antalet intervjuer, men ledde inte till arbete.

En möjlig förklaring är att deltagarna skrev bra ansökningar, men inte levde upp till arbetsgivarens förväntningar vid intervjun. Vi vet att deltagarna t ex uppmanats att inte skriva sin ålder i ansökan. Negativa attityder mot äldre eller förväntningar om högre kostnader kan vara orsaker till att arbetsgivaren kallar till intervju, men inte anställer.  

Arbetstorget för erfarna pågick under 2004-2007 och drevs av föreningen Forum 50+. Deltagarna var över 50 år, långtidsarbetslösa och/eller sjukskrivna. Totalt deltog 456 personer till en kostnad av 62 miljoner kronor. Projektet finansierades med medel från Europeiska socialfonden, Länsarbetsnämnden i Stockholms län och Försäkringskassan. Arbetstorgets arbetssätt liknar flera andra projekt som bedrivits av t ex de olika trygghetsråden, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

I effektutvärderingen undersöks vad som skulle ha hänt med deltagarna i Arbetstorget om de istället hade varit inskrivna i Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.

Information om deltagare och icke-deltagare har hämtats från ett antal dataregister (t ex kön, antal dagar i arbetslöshet, dagar i sjukskrivning, tidigare lön) och från en enkät (t ex motivation, sökbeteende, stöd från omgivning samt upplevd hälsa och välbefinnande).

Enkäten skickades ut till de 230 deltagarna och drygt 2 500 inskrivna. Ett sådant rikt datamaterial är ovanligt vid effektutvärderingar. De 171 deltagarna som svarat på enkäten parades ihop, matchades, med 171 av de 1 345 icke-deltagare som svarat. Deltagare och icke-deltagare stämde överens i drygt 600 avseenden. Denna matchningsmetod är vanlig i litteraturen.

IFAU-rapport 2008:2 Ett alternativt program för långtidsarbetslösa – utvärdering av Arbetstorget för erfarna är skriven av Sophie Langenskiöld och Per Johansson, båda IFAU och Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Kontaktinformation
Vill du veta mer? Kontakta Sophie Langenskiöld på telefon 0709-39 37 33, e-post sophie.langenskiold@nek.uu.se eller Per Johansson på telefon 018-471 70 86, e-post per.johansson@ifau.uu.se.

Datoriserad bildanalys används bland annat för att bestämma storleken på organ som levern, eller för att konstruera tredimensionella modeller av organ då man planerar kirurgiska ingrepp eller strålbehandling. Kvaliteten på bilderna varierar dock ofta – dessutom kan vi människor se väldigt olika ut inuti, vilket gör det svårt för datorn att helt automatiskt hitta den information som är relevant. Det är därför vanligt att man använder interaktiva metoder, där läkaren själv markerar intressanta områden i bilden och sedan låter datorn göra resten av jobbet baserat på denna information.

Erik Vidholm vid Centrum för bildanalys har varit med om att utveckla sådana interaktiva metoder, där musen och tangentbordet ersatts med en pennliknande, tredimensionell mus som gör det möjligt för användaren att känna på de virtuella organen. Detta kallas haptik. Datormodellerna anpassas till bilderna av organ, och kan därefter användas till exempel för att mäta organets volym eller räkna ut formförändringar och förflyttningar.

– För att få en förstärkt upplevelse av djup i bilden använder vi stereografik. När modellerna anpassas till bilderna sker det dels automatiskt utgående från innehållet i bilden, dels genom att användaren påverkar den med haptikpennan, förklarar han.

Erik Vidholm har också tagit fram en metod för hur man snabbt kan visualisera komplexa bildvolymer med hjälp av moderna grafikkort. Den här tekniken har använts som en del i utvecklingen av en metod för att lättare upptäcka bröstcancer.

De flesta av metoderna har samlats i ett mjukvarupaket som går att ladda ner fritt på internet, så att även andra forskare inom medicinsk bildanalys ska kunna dra nytta av dem. Paketet finns på adressen http://www.cb.uu.se/research/haptics

Bilder finns att ladda ner på adressen http://www.uu.se/press/pm.php?id=45

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Erik Vidholm, 018-471 78 49, 070-340 45 96, e-post: erik@cb.uu.se

Hybridisering med hundar och den antipati som följer då vargar attackerar tamdjur är två faktorer som på lång sikt har ansetts utgöra ett hot mot vargens överlevnad. Anna-Karin Sundqvist vid institutionen för evolution, genomik och systematik har studerat dessa företeelser med genetiska metoder, och kommit fram till riskerna när det gäller hybridisering är mindre än man tidigare har trott.

Genom att kombinera olika genetiska markörer har hon utvecklat metoder som gör att man kan identifiera hybrider mellan hund och varg. Dessa markörer har hon sedan använt för att studera förekomst av hybrider i en vargpopulation i Spanien, där vargarna lever tätt inpå människor och där det också finns lösspringande och boskapsvaktande hundar.

– Även om hybridisering kan ske så verkar hybriderna ha svårt att bli en del av vargflocken. Därför är risken att hundgener överförs till vargarna inte heller särskilt stor, berättar Anna-Karin Sundqvist.

Tamdjursattacker är ett problem i många områden där det finns vargar och andra rovdjur, men förövaren blir sällan tagen på bar gärning. Därför har Anna-Karin Sundqvist utvecklat en metod som genom genetisk analys av saliv från bitmärken på bytesdjur kan fastslå om förövaren varit en varg eller hund.

– Genom att använda den här metoden kan man undvika att vargen blir beskylld för attacker som orsakats av hundar, något som jag i avhandlingen också visar att förekommer, förklarar hon.

Anna-Karin Sundqvist har även studerat hur det gick till när hunden domesticerades från vargen, en process som ägde rum för minst 14 000 år sedan. Genom att använda nya genetiska markörer på Y-kromosomen i kombination med mer traditionella markörer har hon bland annat kunnat visa att domesticeringen antagligen skett vid ett fåtal tillfällen. Hon visar också att tillbakakorsning, dvs att domesticerade hundar på nytt korsades med vargar, antagligen inte förekom i någon större utsträckning, något som forskare ibland har spekulerat kring.

Bild finns att ladda ner på adressen http://www.newsdesk.se/pressroom/uu/image/view/pm_varggenetik-5766

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Anna-Karin Sundqvist, 018-471 64 61, 070-408 68 52, e-post: anna-karin.sundqvist@ebc.uu.se

Behandling med radioaktivt jod fungerar genom att jod tas upp av sköldkörteln, där den joniserade strålningen slår ut defekta celler.

För att kunna beräkna vilken dos som krävs för att bota patienten görs först en testbehandling med en mycket liten mängd jod. En oönskad bieffekt av denna test är så kallad stunning, som innebär att den lilla mängden jod hämmar sköldkörtelns förmåga att ta upp jod vid huvudbehandlingen. Orsakerna till detta har hittills varit okända.

Charlotta Lundh, doktorand vid Avdelningen för Radiofysik, Göteborgs universitet, kan i sin forskning nu visa både på orsaker till att stunningeffekten uppstår och vilka faktorer som styr effektens styrka.

Enligt Charlotta Lundhs studier minskar testbehandlingen det protein som är huvudansvarigt för att transportera jod in i sköldkörteln. Dessutom påverkas cellerna, så att joden lämnar cellerna snabbare. Hur stark effekten blir beror både på stråldosens storlek och på vilket radioaktiv ämne som används.

Resultaten är mycket viktiga för att man i framtiden ska undvika stunningeffekter, vilket i sin tur möjliggör effektivare behandlingar.

Doktorsavhandlingen Thyroid Stunning. Effect of Absrbed Dose, Dose Rate and Type of Radiation försvarades vid offentlig disputation den 25 januari.

Kontaktinformation
Kontakt:
Charlotta Lundh, Avdelningen för Radiofysik, Göteborgs universitet
031-342 40 23
0706-062205
charlotta.johanson@radfys.gu.se

Våld mot kvinnor är ett problem som förekommer i alla länder. Ett våld som måste uppfattas som ett allvarligt problem även för hälso- och sjukvården. Anette Häggblom som är lektor vid högskolan på Åland och har i sin avhandling kartlagt hur verkligheten på Åland ser ut både för de våldsutsatta kvinnorna, sjuksköterskor och för samhället.

Åland består av mer än 6 500 öar och drygt 27 000 invånare, det minsta samhället bebos av 120 personer. Könsrelaterat våld förekommer både i de större och i de mindre samhällena. Ålands landskapsregering har tidigare beslutat sig för ett internationellt policyprogram kallat ”Operation Kvinnofrid”, hur det har efterföljts av de offentliga organisationerna undersöktes också.

– Våldsutsatta kvinnor söker främst hjälp från hälso- och socialvården men det är en nära anhörig eller en väninna som är den som hjälper henne genom svårigheterna. Vändpunkten att lämna förhållandet kommer oftast då hon inser vilken fara även hennes barn svävar i, säger Anette Häggblom.

Den hjälp som kvinnorna fick varierar oerhört och flera kände sig även kränkta av vårdpersonalens brist på empati. Många sköterskor saknade utbildning inom ämnet, men de som själva hade erfarenheter av våld i hemmet, hade lättare att se vad kvinnan var utsatt för och därigenom engagera sig. Dessa sköterskor gav en ovärderlig insats i vården av våldsutsatta kvinnor. Kvinnorna själva påtalade hur avgörande det var vem av sjuksköterskorna som var på jobb – om de fick adekvat hjälp eller inte!

– Det som förvånade mig vara att sjuksköterskor hade så låg beredskap. Få kände till den färska handlingsplanen. Några menade att de kunde avstå från att hjälpa en kvinna med avseende på våldsproblematiken och då sjuksköterskan upplevde att hon inte räckte till, säger Anette Häggblom

Problemet ”våld mot kvinnor” anses av vissa ledare inom organisationerna vara ett problem bland många. Det har betytt att ökade resurser inte tilldelats i ett uppbyggnadsskede för att tillgodose utbildnings- och handledningsbehov inom området. De flesta sjuksköterskor med sakkunskap hade på eget initiativ deltagit i kurser som arrangerats av landskapsregeringen och högskolan på Åland.

– Ett annat fynd var att Ålands landskapsregering hade uppmanat de offentliga organisationerna att erbjuda service till de våldsutsatta kvinnorna, men att responsen var begränsad. Detta borde utgöra en akut utmaning sett utifrån ett folkhälsoperspektiv, säger Anette Häggblom.

De misshandlade kvinnor uttryckte dock sin tacksamhet till Polisen på Åland. De hade upplevt att de i nödsituationer bemötts professionellt och trevligt av polisen.

Avhandling för doktorsexamen i folkhälsovetenskap vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg.

Avhandlingens titel: Love that turns into terror: Intimate partner violence in Åland – nurses´ encounters with battered women in the context of a government-initiated policy programme

Avhandlingen försvaras torsdagen den 7 februari klockan 13:00, Norgesalen NHV, Nya varvet, hus 25 i Göteborg.
Välkomna!

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Anette Häggblom, programledare/lektor vid högskolan på Åland och utbildningsprogrammet för vård och lektor vid högskolan i Harstad. Tel + 358 18 537781 (arb); +358 18 37744 (hem); +3584573428744 (mobil) E-post: anette.haggblom@ha.ax (arb); peterhof@aland.net (hem)

Huvudhandledare: Professor Anders Möller NHV, telefon: + +46 (0)31 693968 e-post; anders.moller@nhv.se