För att möjliggöra operation av grå starr (katarakt) behöver ögats pupill utvidgas. I avhandlingen presenteras intrakamerala mydriatika (ICM), som är en ny metod för att utvidga pupillen inför operation av grå starr (katarakt). Metoden går ut på att man sprutar in en mindre mängd pupillvidgande läkemedel tillsammans med ett bedövningsmedel i främre delen av ögat i början av operationen. Pupillen utvidgas då på ca 20 sekunder och man kan sedan fortsätta att operera direkt. Detta ska jämföras med den traditionella droppmetoden för pupillvidgning, som tar ca 30-45 minuter. ICM har därför en potential att underlätta en ökning av operationsvolymerna och metoden används nu på flera ögonkliniker i och utanför Sverige.

ICM kan också minska risken för biverkningar i övriga kroppen jämfört med nuvarande metod, och den totala mängden läkemedel vid kataraktoperationen reduceras. Med ICM visar det sig att pupillstorleken ökar under operationens gång, vilket oftast är en fördel. Det är också visat att ICM inte har några skadliga effekter på ögat och att patienterna inte har mera obehag vid operationen jämfört med den traditionella droppmetoden. En nackdel med ICM är att pupillen blir mindre jämfört med när man använder droppar innan operationen. Detta påverkar dock inte själva kataraktoperationen eller patientens synskärpa efteråt negativt.

Pupillvidgning innan kataraktoperation sker traditionellt genom att pupillvidgande läkemedel droppas på ögat innan operationen. Denna rutin har flera nackdelar. För det första måste droppen passera genom ögats hornhinna innan den kan ha effekt inne i ögat. Detta tar lång tid, vanligtvis ca 30-45 minuter. Man skall då jämföra med själva kataraktoperationen, som tar ca 10 minuter. För det andra kan läkemedlen i vissa fall ge biverkningar i övriga kroppen, t.ex. på hjärtat. För det tredje tenderar den pupillvidgande effekten med droppar att minska under kataraktoperationen.

I avhandlingen konstateras även att en kraftigare svullnad av hornhinnan efter kataraktkirurgi är kopplat till en kraftigare skada på hornhinnans innersta cellager.

På insidan av ögats hornhinna finns ett lager av celler (endotelcellslagret) som har en pumpfunktion, vilken ska förhindra hornhinnesvullnad. Svullnad av hornhinnan leder till suddig syn. Efter en kataraktoperation svullnar ibland hornhinnan tillfälligt. Det är också känt att hornhinnans endotelceller minskar i antal efter operationen. Tidigare har man dock inte säkert känt till om graden av hornhinnesvullnad efter kataraktoperationen och graden av långvarig skada på endotelcellslagret har ett samband.

Katarakt, även känt som grå starr, är en ögonsjukdom som innebär att den normalt helt genomskinliga ögonlinsen grumlas. Detta är en åldersförändring och ses därmed oftast bland äldre. Symptomen är en långsamt uppträdande synnedsättning samt ökad ljuskänslighet.

För mer information, kontakta Björn Lundberg på e-post bjorn.lundberg@ophthal.umu.se eller telefon 090-785 24 23. En porträttbild av honom återfinns på http://www.umu.se/medfak/aktuellt/bilder/index.html

Fredagen den 1 februari 2008 försvarar Björn Lundberg, Institutionen för klinisk vetenskap/Oftalmiatrik, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln Safety and efficacy of intracameral mydriatics in cataract surgery. Svensk titel: Säkerhet och effektivitet med intrakamerala mydriatika vid kataraktkirurgi.
Disputationen äger rum kl. 09.00 i föreläsningssal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan. Fakultetsopponent är professor Charlotta Zetterström, Avd. för oftalmiatrik, Ullevåls universitetssjukhus, Oslo.

Kontaktinformation
Porträtt kan hämtas via
http://www.umu.se/medfak/aktuellt/bilder/index.html

Nu är det dags att presentera en doktorsavhandling i ämnet, och han kan med viss tillfredsställelse konstatera:

– Sälarna mår bättre i dag än när jag började studera dem. De är friskare och populationen ökar med 6-7 procent varje år. Men de drabbas fortfarande av hög frekvens grava sår i grovtarmen och det behövs mer forskning om orsaken till det.

Det är genom obduktioner, såväl på klinik som ute i fält, som Anders Bergman har undersökt hur sälarna påverkats under lång tid. I första hand var det sälarnas reproduktionsförmåga som försämrades. En nedgång i populationen hos gråsäl, vikaresäl och knubbsäl noterades redan på 1950-talet och minskningen fortsatte sedan även under 1960- och 1970-talet. Då sälen hade jagats hårt, särskilt under kriget, trodde man att detta primärt var orsaken till nedgången av stammen.

Men i slutet på 1960-talet konstaterades att sälarna i Östersjön hade höga halter av miljögifterna PCB och DDT i sina kroppar. I honans könsorgan hos både gråsäl och vikare påvisades hög frekvens av total eller partiell avstängning av livmoderhornen. I synnerhet misstänktes PCB-föreningar vara orsak till försämrad reproduktion. 1977 startades ett forskningsprojekt för att undersöka hälsosituationen hos sälar i svenska vatten.

Projektet var ett samarbete mellan dåvarande institutionen för patologi vid SLU (i dag en del av institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU) och Naturhistoriska museet i Stockholm. Anders Bergman blev med tiden doktorand inom projektet.

-Jag har sedan dess obducerat och undersökt organ från drygt 1 000 sälar från Östersjön och svenska västkusten. De undersökta djuren har i regel drunknat i fiskeredskap eller påträffats döda i strandregionen. Enstaka djur har avlivats på grund av sjukdom, säger Anders Bergman.

Huvudsyftet med projektet har varit att registrera sjukliga förändringar hos sälar i svenska vatten och undersöka om det fanns ett samband mellan dessa fynd och grad av miljögiftsbelastning.

Allvarliga förändringar

När han obducerade djuren fann han allvarliga förändringar i synnerhet hos honorna, i form av avstängning av livmoderhornen, vilket var en av orsakerna till dålig fortplantningsförmåga. Hos gråsälshonor noterades dessutom en hög frekvens av tumörer i livmodern.

Hos de sälar som Anders Bergman obducerade under perioden 1977-1983 påvisades också kroniska förändringar i kloregioner, tandbens- och käkbensdestruktioner, grovtarmsår, arterioskleros (en hjärtkärlsjukdom), njurskador och binjurebarksförtjockning.

– Sammantaget visade detta sjukdomskomplex likheter med det som förekommer vid abnormt ökad binjurebarksfunktion hos djur och människa. Som grundorsak till sjukdomskomplexet misstänktes miljögifter av typ organokloriner, främst PCB.

Genom sina studier fann Anders Bergman också att sälarna på svenska västkusten vid flera tillfällen drabbades av valpsjuka. Han noterade det första gången vid ett utbrott 1988 och senast 2002. Det infektionsämne som framkallade sjukdomen hos knubbsäl visade sig vara ett virus som var närstående till just hundens valpsjuka.

– När sälen drabbas av valpsjuka utvecklas till exempel lunginflammation med emfysem i lungorna och andningen blir snabbt sämre. När de sjuka sälarna ligger ute på kobbarna till havs kan man vid vindstilla höra hur svårt de har att andas. I regel leder sjukdomen till döden. Vid utbrottet 1988 var dödligheten hög, cirka 60 procent av knubbsälarna på västkusten dog.

Efter utbrottet 1988 återhämtade sig stammen av knubbsäl relativt snabbt men då sjukdomen har återkommit vid flera tillfällen har den nu klassats som smittsam luftvägsinfektion. Varför valpsjukan bryter ut hos säl är dock inte känt, men inom veterinärmedicinen har det diskuterats om miljögifter kan ligga bakom även detta.

Många års studier

I samband med att Anders Bergman nu lägger fram sin doktorsavhandling vid SLU avslutar han ett arbete som är lika gammalt som universitetet är. En ovanligt lång tid för en avhandling?

– Jovisst, men avhandlingen baseras på undersökning av ett material som insamlats under perioden 1997-2002, säger han.

Anders Bergman är numera pensionär sedan fem år tillbaka. Att han nu snart kan titulera sig veterinärmedicine doktor också, vill han främst tacka läkaren, professor emeritus, Anders Bergstrand för.

– Han arbetade som patolog vid Huddinge sjukhus och vi gjorde tillsammans en omfattande studie av sälnjurar. Anders stöd och uppmuntran fick mig att slutföra den här avhandlingen. Jag hoppas han kommer och lyssnar på min disputation, säger Anders Bergman.

Veterinär Anders Bergman försvarar på fredag 25 januari 2008 sin avhandling Pathological Changes in Seals in Swedish Waters: The Relation to Environmental Pollution vid institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU i Uppsala.

För mer information: Anders Bergman 0707-56 31 85

Forskargruppen testade sina hypoteser på två arter av daggflugan Drosophila. Den ena var den ”vanliga” bananflugan som är en födogeneralist och som finns i stort sett i hela världen. Den andra arten var en fluga som bara förekommer på Seychellerna och som är extremt kräsen. Denna fluga äter endast morinda, en frukt som luktar som en blandning av ananas och gorgonzola.

I försöken visade det sig Seychellerflugan var extremt attraherad av doften av morinda. Även i mycket höga koncentrationer fortsatte den märkliga doften att attrahera flugorna. En stor del av flugans antenn har omvandlats till en specifik detektor just för morindadoften.

Inne i flughjärnans doftcentra har de delar som behandlar information om morindadoft också ökat med 200 % i volym. Seycheller-flugorna har alltså under evolutionens gång skaffat sig ett speciellt anpassat detektionssystem för att hitta frukterna.

Efter att ha hittat dessa starka anpassningar till en enda födokälla frågade sig gruppen hur detta påverkat förmågan att associera doft och belöning, det vill säga att minnas en doft i ett visst sammanhang.

Gruppen byggde upp en inlärningsarena, där flugorna fick lära sig att associera en doft med en belöning (sockervatten) eller med en mindre behaglig kininlösning. Det visade sig att den vanliga bananflugan har en mycket god förmåga att lära sig ett antal dofter i detta sammanhang till skillnad från Seychellerflugan vars förmåga var betydligt sämre.

Kontaktinformation
Bildtext:
Drosophila secheyllia,
på en morindafrukt, en fluga är ca 3 mm i verkligheten
Foto: Teun Dekker

Stressrelaterad ohälsa är ett växande problem och stress som orsakas av dåligt samvete (samvetsstress) är en del av det. Utifrån enkäter och intervjuer identifierar avhandlingen vårdares uppfattningar om samvete och moralisk känslighet, beskriver självtröst och undersöker samvetets betydelse vid utbrändhet. Vårdare ser samvetet främst som en positiv kraft som varnar dem för att skada andra eller sig själva och som ger en känsla av moralisk styrka. Varningen kräver dock en reflektion, en tolkning av den känsla som väcks i mötet med patienten.

Skattningar visar att en stark känsla av moralisk börda, ett behov av att döva sitt alltför stränga samvete och en osäkerhet kring den egna värdegrunden innebär ökad risk för utbrändhet. Även det omvända gäller: Ökad risk för utbrändhet innebär att den moraliska känsligheten blir betungande och att samvetet dövas i stället för att tolkas så att den moraliska osäkerheten ökar.

Självtröst handlar om att minska stressen genom att visa omsorg om sig själv och sina behov och/eller att upptäcka nya perspektiv. Att ibland få dåligt samvete är oundvikligt i vårdens komplexa verklighet. Det dåliga samvetet yttrar sig huvudsakligen som en smärtsam upplevelse av otillräcklighet och maktlöshet. Det får vårdare i psykiatrisk verksamhet att känna sig som svikare och påverkar deras självrespekt negativt. Känslan av otillräcklighet förstärks av att vårdarna själva känner sig svikna av samhället eller av arbetsledningen som båda kräver orealistiska prestationer men sviktar när de ska ge stöd.

Vårdare inser att arbete med sårbara patienter kräver att de bevarar sin moraliska integritet och tilltron till sin förmåga. Därför söker de försoning med den egna och organisationens svek och otillräcklighet. I försoningsprocessen är tröst till hjälp för att uthärda svek, inse begränsningar och nå ett realistiskt sätt att förhålla sig till inre och yttre krav utan att uppge sina värden. Nya insikter kan sedan nyttjas i patientarbete vilket bidrar till en känsla av professionell stolthet och praktisk visdom.

Vera Dahlqvist är universitetsadjunkt och doktorand vid Inst. för omvårdnad och Vårdalinstitutet, tel. 090-786 98 65, e-post: Vera.Dahlqvist@nurs.umu.se

Kontaktinformation
Porträttbild via
http://www.umu.se/medfak/aktuellt/bilder/

Belastningsskador i nacke, axlar och skuldror – som är ett av de stora problemen i dagens arbetsliv – orsakas ofta av stillasittande bildskärmsarbete och andra enahanda arbetsuppgifter utan tillräcklig variation.

Även om orsakerna till hur smärta i musklerna uppstår inte är helt klarlagda, pekar studier på att blodcirkulationen har en central roll i utvecklingen av muskulära problem. Några studier på muskler i underarm och nacke, visar att cirkulationen i de minsta blodkärlen är störd vid långvarig smärta.

För att förebygga arbetsrelaterade besvär vid ensidigt arbete med låg belastning föreslås ofta variation och pauser. Den positiva effekten av detta kan vara att cirkulationen och syresättningen i muskeln blir bättre och tröttheten i musklerna minskar. En del forskning tyder på att man mår ännu bättre om man dessutom ser till att pauserna är aktiva .

Med aktiv paus menas att man utför en aktivitet som belastar musklerna mycket högre än de 0-5 procent av den maximala kapaciteten som man ser under datorarbete, berättar Albert Crenshaw, forskare vid CBF, Centrum för belastningsskadeforskning.

Albert Crenshaw och medarbetare har i en studie mätt syresättning och blodvolym i underarmsmuskler vid repetitivt datormusarbete. Arbetet skedde under precisionskrav, tidspress och med två olika slags pauser – ett försök innehöll paus med inslag av muskelträning och det andra försöket innehöll paus med vila.

Metoden som användes kallas NIRS, nära infraröd spektroskopi, och den innebär att man med en infraröd stråle mäter de små blodkärlens mikrocirkulation. Försökspersonerna fick också skatta fysisk trötthet och sin känsla av stress.

Efter en första sänkning under de första 20 minuterna, ökade syresättningen i underarmens muskel successivt. Syresättningen tenderade att vara högre vid aktiv paus än vid passiv paus, även om skillnaden inte var statistiskt säkerställd. Volymen av blod var också högre vid aktiv paus. Självskattning visade att upplevelsen av stress och trötthet i musklerna minskade till följd av pausen.

Att jobba med nedsatt syresättning och blodflöde i musklerna under en längre tid kan leda till förändringar i muskler och senor som kan yttra sig i smärta.

Ett gott råd är alltså att ofta ta paus i datorarbetet, och att inte bara sitta still under pausen. Gör något annat. Ta en kopp kaffe i fikarummet eller titta in hos en arbetskamrat som också behöver en paus. Det är också bra att byta arbetsställning för att få variation, t ex med hjälp av ett höj- och sänkbart arbetsbord.

CBF har andra projekt som handlar om variation, både vid datorarbete och i andra sammanhang, och forskningsansvarig för dem är Svend Erik Mathiassen. En studie ser på skillnaderna i belastning om man sitter framför datorn, jämfört med andra kontorsuppgifter: hur mycket variation finns det egentligen att hämta i kontorsarbete? Den studien görs i samarbete med holländska forskare.

En annan studie, tillsammans med australiensiska forskare, har tittat på barn som använder datorer: hur mycket tid ägnar barnen åt datorer, var använder de datorerna, och vilka belastningar utsätts de för?

I en tredje studie omväxlas enahanda monteringsarbete med hjärngymnastik i form av minnestester. Syftet är att se om man återhämtar sig bättre efter en muskelbelastning när man tänker intensivt.

I mera grundläggande studier frågar forskarna på CBF hur man egentligen kan mäta variation i arbetet, och om personer är olika bra på att variera sina belastningar i ett arbete som annars är mycket enahanda.

Kontaktinformation
Mer information: Albert Crenshaw arbetar vid CBF i Umeå, hans forskning handlar om mekanismer bakom belastningsskador. Albert kan nås på 090-10 60 74, 070-250 16 02, eller albert.crenshaw@hig.se

Om CBF
Centrum för belastningsskadeforskning är en forskningsenhet inom Högskolan i Gävle. Verksamheten finns i Umeå och Gävle, och CBF:s forskning, utveckling och utbildning ska bidra till att minska den belastningsrelaterade ohälsan i arbetslivet, förklara dess orsaker och begränsa dess konsekvenser. Läs mer: www.cbf.hig.se

Hälsningar
Lena Åminne
informatör
CBF, Centrum för belastningsskadeforskning
090-10 60 68
070-380 72 14

– En diversifierad tarmflora tycks vara bättre på att stimulera immunförsvaret, säger Göran Molin, professor i livsmedelsteknologi vid Lunds Tekniska Högskola som tillsammans med Siv Ahrné, professor i samma ämne, har lett studien.

Barnens bakteriesammansättning beror ytterst på mammans mikroflora eftersom hon är den primära källan för barnens bakterier den första tiden.

– En frisk vagina är totalt dominerad av lactobaciller, eller mjölksyrebakterier. Vid en vaginal förlossning kommer barnet i nära kontakt med mammans bakterier. Om mamman har en god bakterieflora är kontakten en viktig hjälp för att barnet ska kunna koloniseras med bakterier på rätt sätt. Man kan anta att vissa hygienåtgärder, som t ex antibiotikakurer som görs i vissa länder i samband med förlossningen, i normalfallen kan ha skadlig effekt eftersom mamman då själv får en snedvriden bakterieflora som hon överför till barnet, resonerar Göran Molin.

Men idag har många kvinnor, i USA så många som nästan en tredjedel av alla kvinnor i fertil ålder bakteriell vaginos. Det är ett tillstånd där dåliga bakterier dominerar i vaginan till följd av ett underskott av lactobaciller.

Exakt varför vissa människor har lägre diversitet av bakterier vet forskarna inte riktigt. Men det finns spekulationer:

– Vårt tarmsystem är utvecklat för att hantera mycket lactobaciller. Men idag är livsmedel oftast värmebehandlade och maten förvaras i kyl och frys. Detta tar död på farliga bakterier men även de ”goda” lactobacillerna. Före industrialiseringen bevarade och tillredde man ofta mat på annat sätt. Det simplaste sätt var att gräva ner det i en grop, att ”grava” den. Då uppstod en spontan mjölksyrejäsning som gjorde maten rik på lactobaciller, förklarar Siv Ahrné.

Annan mat som gynnar förekomst av lactobaciller är syrade grönsaker som t ex surkål, marinerade oliver, kapris, saltgurka och ost. Industrin har börjat upptäcka att vissa levande mikroorganismer är bra och tillsätter dem därför i vissa produkter under samlingsnamnet probiotika.

För mer information, kontakta Siv Ahrné, professor, Industriell näringslära och livsmedelskemi, 046-222 83 27, Siv.Ahrne@appliednutrition.lth.se eller Göran Molin, professor, Industriell näringslära och livsmedelskemi, 046-222 83 27 (samma telnr som Siv Ahrné), Goran.Molin@appliednutrition.lth.se

Artikeln i Journal of Allergy and Clinical Immunology finns i vol 121, sid 129-134.

Om studien: Barnen som studerades ingick från början i en studie, under ledning av professor Agnes Wold vid Göteborgs universitet, med totalt 300 barn vars tarmflora undersökts med traditionella metoder. Från den här större studien plockades 35 barn ut enligt två kategorier, dels sådana som fått diagnosen atopiskt eksem efter 18 månader och dels sådana som förklarats fria från åkomman efter samma tid. Endast barn med en tydlig friskförklaring eller eksemdiagnos ingick i de studerade grupperna. Studien genomfördes med genetiska metoder, som i dessa sammanhang är mer rättvisa än traditionell bakteriologisk teknik som förutsätter att man kan odla bakterien i renkultur på laboratoriet vilket är svårt och ibland omöjligt. De genetiska metoderna inriktar sig mer direkt på bakteriegenerna i provet utan gå omvägen över odling.

Mer information om lactobaciller: Laktobaciller är bakterier som tillhör släktet Lactobacillus där det finns runt 90 olika arter. Laktobaciller växer spontant i traditionella mjölksyrafermenterade livsmedel och konkurrerar där ut både livsmedelsförskämmande bakterier och sjukdomsframkallande bakterier, tex. Genom att bilda mjölksyra och sänka livsmedlets pH till 3.5-4. Exempel på vanliga arter som förekommer i dessa livsmedel är Lactobacillus plantarum och Lactobacillus paracasei. Lactobaciller finns också på frisk slemhinna såväl i munnen som i tarmen. Laktobaciller dominerar helt bakteriefloran i en frisk vagina.

I studien har man kartlagt vilka av människans cirka 20 000 gener som är de starkaste riskfaktorerna för SLE (systemisk lupus erythematosus). Analysen utfördes med en halv miljon genetiska markörer, sk SNP-markörer, som är jämnt fördelade över hela arvsmassan. Två forskargrupper från Uppsala universitet, Ann-Christine Syvänen och Lars Rönnbloms grupper vid institutionen för medicinska vetenskaper, ingick i gruppen bakom studien som leddes av forskare från USA. I studien ingick 800 svenska SLE-patienter från reumatologklinikerna vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska sjukhuset i Stockholm, och universitetsjukhusen i Umeå och Lund.

– Studien är speciellt intressant eftersom SLE anses vara modellsjukdomen för de autoimmuna sjukdomarna där kroppens immunförsvar angriper patientens egen vävnad, säger Lars Rönnblom, professor i reumatologi.

Vid SLE kan de flesta organ i kroppen skadas under den autoimmuna processen. Genom studier av tvillingar vet man att SLE har en stark genetisk koppling där samverkan med miljöfaktorer kan leda till att sjukdomen uppkommer. Med hjälp av resultaten från den nya studien kan forskarna nu gå vidare med funktionella och kliniska analyser. Med funktionella analyser kan de molekylära mekanismerna vid SLE redas ut, vilket på sikt kan leda till bättre läkemedel mot sjukdomen.

– Eftersom SLE karakteriseras av många olika sjukdomssymptom kan dessa genetiska fynd i framtiden också leda till gentester för att bättre kunna klassificera sjukdomen hos enskilda patienter, och därigenom fungera som stöd vid behandlingsbeslut, säger Ann-Christine Syvänen, professor i molekylärmedicin.

I den nya studien identifierades två tidigare okända gener, BLK och ITGAM, med funktioner i immunsystemets celler som riskfaktorer för SLE. Dessutom identifierar studien två tidigare kända gener från interferonsystemet, IRF5 och STAT4, samt det välkända HLA-systemet som de tre starkaste riskfaktorerna i SLE. Samma Uppsalaforskare var de som ursprungligen, år 2005, identifierade IRF5-genen som riskfaktor.

De genetiska analyserna av de svenska patienterna gjordes vid SNP-genotypningslaboratoriet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är först under år 2007 som det blivit möjligt att utföra genetiska analyser i en skala som omfattar hela arvsmassan, tack vare en mycket snabb teknologisk utveckling.

– Fördelen med genetiska studier över hela arvsmassan är att de på ett förutsättningslöst sätt kommer att leda till identifikation av alla de gener som bidrar till den genetiska risken för SLE, säger Ann-Christine Syvänen.

Läs artikeln: http://content.nejm.org/cgi/content/abstract/NEJMoa0707865?resourcetype=HWCIT

Ytterligare en stor SLE-studie publiceras idag, där Uppsalaforskare medverkar: http://info.uu.se/press.nsf/3160e8bd804a9e23c1256e5f00316fb7/6b72fb6f345a02bcc12573d7002be066?OpenDocument

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Ann-Christine Syvänen, tel. 018-611 29 59, Ann-Christine.Syvanen@medsci.uu.se, eller Lars Rönnblom, 018- 611 53 98, Lars.Rönnblom@medsci.uu.se,

Att barn och unga med invandrarbakgrund har sämre kontroll på sin diabetes kan delvis förklaras av att diabetesundervisningen inte är tillräckligt anpassad till deras föräldrars behov och förutsättningar, menar Lene Povlsen, diabetessjuksköterska och tidigare anställd vid Danmarks största barndiabetescenter på Glostrup Hospital i Köpenhamn.

Hennes avhandling visar att invandrar- och flyktingfamiljer med icke västerländsk bakgrund hade annorlunda förutsättningar för att lära in och bemästra en kronisk sjukdom hos sina barn. Detta jämfört med etniskt danska familjer. Huvudparten av föräldrarna, som primärt var första generationens invandrare, hade begränsad skol- och utbildningsbakgrund; detta gällde inte minst mödrarna som dessutom var de som hade huvudansvaret för att passa barnen. Många önskade tolk trots att de bott åtskilliga år i Danmark.

– Föräldrarna visade sig speciellt ha svårigheter med att stötta barnen tillräckligt och att anpassa livet med sjukdomen till sina principer för gott föräldraskap. De upplevde framför allt de dagliga insulininjektionerna som en bestraffning för barnet, även flera år efter diagnosen. De var även osäkra på vårdpersonalens kompetens och på om barnet verkligen fick den bästa vården, säger Lene Povlsen.

Resultatet understryker även att familjerna inbördes är mycket olika och kräver skräddarsydd undervisning efter varje familjemedlems förutsättningar och behov. ”Peer Education” (det vill säga undervisning av en person/förälder till diabetesbarn med liknade erfarenhet som de själva) bör övervägas. Samtidigt bör barnen och ungdomarna få egen, specialanpassad utbildning.

Sammanfattningsvis föreslås att vårdpersonalen får en ökad kulturell kompetens och insikt i vikten av ett flexibelt bemötande i undervisningen av familjer med annan etnisk bakgrund. Samtidigt finns det behov av en tätare, mer stöttande och förtroendefull relation mellan familjerna och vårdpersonalen. Detta för att skapa ett bättre klimat för inlärning och därigenom få en bättre metabolisk kontroll på barnets diabetes.

Avhandlingen är skriven av:
Lene Povlsen, diabetessygeplejerske, MPH, MScPH; telefon: +45 3647 4607; +45 2625 2264 e-post: Lpovlsen@image.dk

Handledare: Professor Karin Ringsberg; telefon: +46-31-69 39 71, e-post: karin.ringsberg@nhv.se
Professor Ingvar Karlberg, telefon: +46-0733768003
e-post: ingvar.karlberg@chsa.med.gu.se

Avhandling för doktorsexamen i folkhälsovetenskap vid Nordiska Högskolan för Folkhälsovetenskap i Göteborg.

Avhandlingens titel: Diabetes in children and adolescents from non-western immigrant families – health education, support and collaboration.

Avhandlingen försvaras tisdagen den 22 januari, klockan 13:00, NHVs Aula, Nya varvet, hus 25 i Göteborg.

Kontaktinformation
Lene Povlsen, diabetessygeplejerske, MPH, MScPH; telefon: +45 3647 4607; +45 2625 2264 e-post: Lpovlsen@image.dk

Informatör NHV Susanne Lj Westergren
Telefon: +46 31 693 952
e-post: westergren@nhv.se
www.nhv.se