Efter år av inbördeskrig och militärstyre blev Uganda under 1990-talet ett internationellt hyllat och gynnat biståndsland. På sistone har uppmärksamheten alltmer riktats mot ett långvarigt inbördeskrig och politisk intolerans. Anders Sjögrens avhandling analyserar förändringarna i den ugandiska staten under de senaste tjugo åren, och förutsättningarna för olika grupper i samhället att demokratisera den.

– Det har funnits djupgående föreställningar bland biståndsgivare om Uganda som ett mönsterexempel på politisk och ekonomisk återuppbyggnad efter år av kaos. Omvärlden har därför backat upp den ugandiska regeringen med omfattande bistånd. Även om framgångsrik stabilisering och rekonstruktion visst har ägt rum så har de här föreställningarna varit starkt överdrivna, berättar Anders Sjögren, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Avhandlingen visar att det finns en betydande kontinuitet från tidigare regeringar i form av militärt inflytande på politiken. De dominerande politiska och ekonomiska grupperingarna i det ugandiska samhället har kunnat blockera demokratisering. Under många år rådde förbud för politiska partier att verka, med motiveringen att politisk pluralism hade bidragit till etnisk och religiös splittring. Även intressegruppers inflytande på politiken begränsades.

– Delvis kunde detta ske med hjälp av de ekonomiska resurser och det politiska stöd som omvärlden ställde upp med. Effekterna av det externa inflytandet på statens stabilisering och demokratisering har bestämts av styrkeförhållanden i det ugandiska samhället och allianser mellan biståndsgivare och de grupper som har haft makten över staten, säger Anders Sjögren.

När regeringen på senare år har stött på politiskt motstånd har militariseringen av staten tilltagit. Detta har också undergrävt de reformer som genomförts. Anders Sjögren har studerat förändringar i hälsosektorn, och funnit att mycket av den positiva utvecklingen som skedde där redan tidigare begränsades av brist på inflytande, och på sistone har bromsats ytterligare genom korruption och vanskötsel inom sektorn. Detta har i sin tur möjliggjorts av det auktoritärt politiska styret i stort.

Avhandlingens titel: Between Militarism and Technocratic Governance: State Formation in Contemporary Uganda

Ytterligare information
Anders Sjögren, doktorand, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 0733-31 07 73, e-post anders.sjogren@statsvet.su.se

För bild, kontakta universitetets presstjänst, tfn 08-16 40 90, e-post press@su.se.

En grundpelare i det svenska påföljdssystemet för unga lagöverträdare sedan lång tid är att barn inte ska straffas på samma sätt som vuxna. Istället ska de i första hand överlämnas till socialtjänsten för vård och behandling utifrån sina behov. En viktig rättslig förutsättning för ett sådant överlämnande är att socialtjänsten har lämnat ett yttrande till åklagaren innan denna beslutar om åtal. I yttrandet förväntas socialtjänsten redogöra för den unges sociala situation och eventuella behov av stöd från samhället samt de åtgärder som kommer att vidtas för den unge vid ett överlämnande. Socialtjänstens åtgärder regleras i socialtjänstlagen, SoL, och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

År 1998 infördes bestämmelser i SoL i syfte att förstärka barnperspektivet inom socialtjänsten och innebär att barnets bästa ska vara ett centralt intresse vid alla åtgärder som socialtjänsten vidtar och som rör barn. År 1999 reformerades brottsbalken i syfte att göra påföljdssystemet för unga mer likt det som gäller för vuxna och att barn i större omfattning ska straffas mer proportionerligt i förhållande till brottets straffvärde. Reformen avsåg att göra påföljdssystemet för unga mer konsekvent, förutsebart och likvärdigt. Av bland annat sådana skäl skulle socialtjänstens yttranden tydliggöras i straffprocessen. Reglerna för överlämnande till vård skärptes och i fortsättningen krävdes att domstolen bedömer att socialtjänstens insatser kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till bland annat brottets straffvärde.

Michael Tärnfalks avhandling vid Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet, visar att påföljdssystemet för unga tvärtemot de genomförda reformernas syfte verkar ha blivit oförutsebart och orättvist. I avhandlingen studeras pojkar som misstänks och dömts för misshandel och grov misshandel i Stockholms län åren 1998 och 2000.

Bland annat visar resultaten i studien att socialtjänstens yttranden har en mycket stor betydelse för domstolarnas val av påföljd men yttrandena är inte konsekventa. Barnets bästa verkar inte vara ett intresse som beaktas och barnperspektivet är inte särskilt framträdande menar Michael Tärnfalk.

– Socialtjänstens föreslagna ingripanden sker både utifrån ett fokus på barnets behov och ett fokus på brottet. När de föreslagna ingripandena sker utifrån brottet görs ingen skillnad om det är grov misshandel eller lindrigare former av misshandel, de föreslagna åtgärderna är desamma: den unge ska ta sitt straff inom socialtjänsten, säger Michael Tärnfalk.

När det gäller domstolarna följer de socialtjänstens föreslagna insats i både brottsgrupperna år 1998 och överlämnar den unge till socialtjänsten för vård nästan genomgående. År 2000 följer domstolarna socialtjänstens förslag till insats nästan genomgående i misshandelsfallen. Men en skillnad är att i de grova misshandelsfallen sker ett överlämnande till vård mer sällan år 2000. Istället väljer domstolarna vad de anser vara mer ingripande påföljder.

– På detta sätt döms barn som begår liknande brott till olika straff och påföljder. Det är emellertid mycket svårt att klarlägga på vilka grunder påföljderna används så olika, säger Michael Tärnfalk.

En viktig slutsats är att så länge de grundläggande utgångspunkterna är så skilda – barnets behov kontra brottets straffvärde – är socialtjänsten och straffsystemet inte möjliga att förena utan att något intresse måste vika för det andra.

– Det vore klokt att dela upp de samhälleliga strategierna mot barns brott tydligare. Ett sätt är att låta socialtjänsten yttra sig först när skuldfrågan avseende brottet är klargjord, säger Michael Tärnfalk, som vidare menar att det som nu tycks ske i praktiken innebär att vi har fått två myndigheter som ägnar sig åt samma sak, nämligen att straffa barn.

Avhandlingens titel: Barn och brott – En studie om socialtjänstens yttranden i straffprocessen för unga lagöverträdare

Ytterligare information
Michael Tärnfalk, Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet, tfn 08-674 74 55, 070-731 38 63, e-post Michael.Tarnfalk@socarb.su.se.

För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-16 4090.

Mona Liljas avhandling är en del av den motståndsforskning som just nu växer fram vid Göteborgs universitet.
Frågan om hur människors motstånd påverkar samhället har lett till ett internationellt nätverk för motståndsforskare som ligger vid School of Global Studies.

I Mona Liljas avhandling är det kvinnors motstånd inom den politiska sfären i Kambodja som ställs i fokus.
– Det handlar framförallt om det motstånd kvinnorna utövar varje dag, säger Mona Lilja.
Föreställningar om kvinnor, män och politik leder till att många kvinnor utestängs från den beslutsfattande makten.
– Kambodjanska kvinnor förväntas vara mjuka och späda medan män, som anses aktiva, starkare och kunniga, kan axla
rollen som ”den manliga politikern”, fortsätter Lilja.

Den manliga politikern och den späda kvinnan är två av diskursens bilder. Manliga politiker rankas över kvinnliga i status.
De manliga parlamentarikerna blir en norm medan de kvinnliga framställs som ”de andra”. Men även för dem finns en bild
av hur man bör vara. Kvinnor disciplinerar sig efter bilden av en kvinna trots att detta innebär att anpassa sig till underordning.
– Kvinnor i Kambodja säger att de undviker att delta i politiken på grund av sitt kön, och många ser det som självklart eftersom de anser sig mentalt svagare än männen.
Genom att hänvisa till de diskurser som finns i Kambodja legitimerar de sin brist på politisk makt.

Men kvinnorna reagerar inte bara med underordning utan också med motstånd. Mona Liljas avhandling synliggör
motståndstrategierna. De kvinnliga politikerna medverkade på olika sätt till att upplösa gränserna mellan kvinnligt och manligt.

Bland de strategier som presenteras i avhandlingen syftar många till att omförhandla de rådande normerna, exempelvis genom att dekonstruera – plocka isär – diskurserna om kön.
Motstånd innebär ofta ett gränsöverskridande och ifrågasättande av den invanda ordning som kön bygger på.

Avhandlingens titel: Speakings of Resistance: Women Politicians Negotiating Discursive Power in Cambodia

Tid och plats för disputation: Fredagen den 8 juni 2007, kl. 10, Hörsal Annedalsseminariet,
Övre Husargaten 36, Göteborg.

Kontaktinformation
Avhandlingsförfattare: Mona Lilja, 031-14 25 70 (bost.), 031-786 58 19 (arb.)
mona.lilja@globalstudies.gu.se

Daniel Berlin är verksam som forskare och lärare vid statsvetenskapliga institutionen. För att kunna påverka internationella miljökonventioner krävs att de ickestatliga miljöorganisationerna har expertis, framträdande position och ekonomiska resurser. Statsvetenskaplig forskning har alltmer intresserat sig för icke-statliga organisationers inflytande i internationell miljöpolitik.
– Graden av inflytande beror på organisationens egenskaper, säger Daniel Berlin som undersökt hur viktiga olika egenskaper är inom olika frågeområden.
Sambanden mellan organisationers egenskaper och inflytande i fem internationella miljökonventioner under perioden 1998 till 2005 har studerats. Undersökningen har genomförts med kvantitativa metoder. Information om inflytande och egenskaper är utvunnet ur intervjuer, mediearkiv, konventionsdokumentation och organisationsmaterial.
– Studien ger en övergripande bild av sambandet mellan egenskaper och organisationernas inflytande. En av de forskningstekniska fördelarna med den här studien är att den är uppbyggd så att vi kan studera skillnader i inflytande mellan enskilda organisationer samtidigt som vi kan jämföra hur viktiga vissa egenskaper är på olika miljöpolitikområden, förklarar Daniel Berlin.
Han menar att den mest intressanta slutsatsen från studien ur det perspektivet är att ju mer en fråga påverkar staters nationella och ekonomiska intressen, desto större blir elitorganisationernas utrymme.
Pengar påverkar
Att organisationens företrädare betraktas som experter av andra involverade ökar sannolikheten för inflytande i alla konventioner utom konventionen om att bekämpa ökenspridning. Sambandet mellan expertis och inflytande är som starkast i de politiskt mest känsliga konventionerna. Detsamma gäller egenskapen prominence (att ha en framträdande position i miljörörelsen) samt för ekonomiskt välmående organisationer. Det är alltid bra att vara framstående och att vara en ekonomiskt välmående organisation, men dessa egenskaper är relativt sett viktigare i konventioner som behandlar frågor som påverkar centrala nationella intressen. Självständighet i förhållande till stater och mellanstatliga organisationer verkar negativt för inflytandet, med undantag för i de politiskt sett mindre känsliga konventionerna.
Internationell politik är en arena för stora, mäktiga aktörer, med förhållandevis lite utrymme för direkt folkligt inflytande.
– Samtidigt har många hoppats på att den icke-statliga sektorn i viss mån kan uppväga detta, säger Daniel Berlin.
Men han är försiktig med uttalanden om vad resultaten egentligen ställer för diagnos på den internationella demokratin.
– Det beror ju på vilket demokratiideal man utgår ifrån. Möjligen kan man fundera vidare på hur icke-statliga organisationer kan kombinera elitegenskaper med folklig förankring i större utsträckning. Men den diskussionen förs i och för sig redan inom miljörörelsen, avslutar Daniel Berlin.

Avhandlingens titel: Green Power Generators: How the Political Stakes of Global Environmental Conventions Make Some NGOs More Fit For Power than Others

Tid och plats för disputation: Fredagen den 15 juni 2007, kl. 13 i Sal 10, Universitetsbyggnaden, Vasaparken, Göteborg

Kontaktinformation
Avhandlingsförfattare: Daniel Berlin, tel 031-786 1991 (arb.), 0737-182931 (mobil) e-post:daniel.berlin@pol.gu.se

Richard Ulmestig visar i sin avhandling en uppdelning av arbetssökande; de som har rätt till A-kassa och de som får försörjning från socialbidragssystemet. Han menar att det är långt ifrån självklart att arbetslösa med socialbidrag, över huvud taget erbjuds stöd från Arbetsförmedlingen. Istället har Sveriges kommuner blivit en allt viktigare och mer självständig aktör inom arbetsmarknadspolitiken.

– Frågan är om vi ens kan tala om en central arbetsmarknadspolitik längre säger Rickard Ulmestig. De arbetssökande är i många fall uppdelade i ett A- och ett B-lag, där A-laget har möjlighet att delta i allehanda arbetsmarknadsåtgärder genom Arbetsförmedlingen, men där B-laget hänvisas till kommunala projekt ofta i form av parkarbete, möbelåtervinning eller liknande för att få sina socialbidrag. Kanske är det till och med så att den höga arbetslösheten bland nyanlända invandrare och ungdomar delvis kan förklaras av att de i hög grad erbjuds en helt annan arbetsmarknadspolitik än andra arbetssökande.

Rickard Ulmestig menar att man kan se uppdelningen som en återgång till en repressiv fattigvård för arbetslösa socialbidragstagare.

– Det är också förvånande att utvecklingen inte föregåtts av någon större diskussion eller beslut utan ansvaret har gradvis ”sipprat” igenom till kommunerna.

Rickard Ulmestig är född och uppvuxen i Växjö. Han arbetar som lärare och forskare i socialt arbete vid Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete på Växjö universitet. Som doktorand var han knuten till Socialhögskolan vid Lunds universitet.

Avhandlingen lades fram vid Lunds universitet den 25 maj. Huvudhandledare var professor Tapio Salonen, Växjö universitet. Opponent var professor Ilse Julkunen, Helsingfors universitet.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Rickard Ulmestig, 0470-70 83 42 eller mobil:073-20 92 672, e-post: rickard.ulmestig@vxu.se.

Recensionsexemplar kan beställas från vup@vxu.se.

Stipendiet, som är knutet till Handelshögskolan i Stockholm, är grundat av den svensk-amerikanska affärskvinnan Barbro Ehnbom. Juryn består bland andra av Pfizer AB:s VD Niklas Prager, grundaren Barbro Ehnbom och Handelshögskolans rektor Lars Bergman.

− Att få möta dessa talangfulla unga kvinnor som söker stipendiet är min stora inspirationskälla och drivkraft. Det ska bli otroligt spännande att se vart Raheles disciplin och energi tar henne nu när hon släpps ut i svenskt näringsliv, säger Barbro Ehnbom.

Raheleh Nassaji, 26 år gammal, studerar parallellt vid Handelshögskolan och Karolinska institutet och tar i dagarna examen från de båda lärosätena. Vid sidan om studierna har Raheleh bland annat organiserat ett svenskt-iranskt business forum och ett integrationsprojekt i Rinkeby. Raheleh har ett starkt intresse för läkemedelsbranschen och vill gärna hjälpa till att lyfta fram andra unga kvinnor.

− Att bli utsedd till Female Economist of the Year är en fantastisk möjlighet. Genom stipendiet får jag inte bara mitt drömjobb och en kvinnlig mentor utan också tillgång till ett stort nätverk, säger Raheleh Nassaji.

− Liksom tidigare års mottagare av detta fina stipendium är Raheleh Nassaji en mycket god representant för Handelshögskolans studenter. Jag är övertygad om att hon kommer att bli en förebild för många unga kvinnor som vill nå ledande roller i näringslivet, säger rektor Lars Bergman.

− Pfizer är oerhört stolta över stipendiet. För oss är det en fantastisk möjlighet att knyta till oss unga kvinnliga talanger, säger Niklas Prager, vd på Pfizer AB.

Stipendiet delas ut den 4 juni på Confidencen, Ulriksdals Slottsteater, vid en ceremoni med utvalda representanter från svenskt och amerikanskt kultur- och näringsliv.

Om Female Economist of the Year
Stipendiet Female Economist of the Year instiftades 2001 av den tidigare handelsstudenten Barbro Ehnbom som arbetat som läkemedelsanalytiker och investment banker på Wall Street och inom amerikanska läkemedelsindustrin. I båda branscherna var hon en av de första kvinnorna på ledande befattning. Stipendiet, som har till syfte att främja unga kvinnors avancemang i näringslivet har unikt stöd av Barbro Ehnboms nätverk Barbros Friends som är en utvald grupp framstående personer ur svenskt och amerikanskt näringsliv. ”Friends” fungerar som mentorer och support för stipendiaten. Stipendiet inkluderar bl. a. ett års specialkomponerat program på Pfizer i Sverige, följt av ett år på Pfizers huvudkontor i New York under mycket förmånliga villkor. Stipendiaten får även personlig ledarskapscoach från Kandidata AB: Tidigare stipendiater är Anna Levander, Blenda Kangas, Maria Hamrin, Åsa Carlsson, Susanna Francke och Martina Lind.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:

Raheleh Nassaji, 0709-52 72 02
Barbro Ehnbom, 0705-93 83 35
Niklas Prager, VD Pfizer, 08-55 05 29 51
Lars Bergman, rektor HHS, 08-736 90 12

Författaren är i denna avhandling nyskapande i så mening att han har hållit sig ifrån de klassiska etnologiska temana som kultur, mening, människors tankar och känslor. Istället behandlar han själva produktiviteten och gjort den till en del av miljön. Det är således inte bara människan själv som är kreativ utan hela universum består av ett kreativt flöde som påverkar alla subjekt, menar Jakob Wenzer.

Evolution är ett sedan länge gömt begrepp inom många av kulturvetenskaperna. På flera håll har man försökt att konstruera begreppsapparater där människans värld är ett eget, mer eller mindre slutet system som måste begripas med andra medel än den naturliga världen. Ibland har detta inom de humanistiska vetenskaperna också fått till följd skapandet av teorier som inte är filosofiskt och teoretiskt kompatibla med de naturvetenskapliga disciplinerna.

Jakob Wenzers avhandling är ett försök att överskrida den synbart djupa motsättningen mellan människan och den värld hon bebor. Detta genom att använda begrepp som kan appliceras på både den mänskliga världen och den naturliga, utan att implicera någon grundläggande skillnad mellan naturliga och kulturella processer. Om dessa processer sker i samma värld så borde de också vara möjliga att begripa med samma teoretiska material, så länge man aktivt arbetat på detta teoretiska material.

Wenzer försöker uppnå detta genom att använda begrepp främst från de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari på ett etnografiskt material som utgörs av samtida independentmusikproduktion i Göteborg, med visst fokus på år 2005. Materialet kommer från många källor – Internet, intervjuer med producenter, arrangörer och musiker, mediekällor och så förstås själva musiken, men främst ett deltagande i många av de sammanhang där musiken reproduceras och produceras. Avhandlingens viktigaste analyser berör i etnologisk traditionell anda mycket konkreta situationer – spelningar, nattlig affischering av stadens elskåp, väggar och lyktstolpar, arrangerandet av festivaler, producerandet och spridandet av musik.

Evolutionsbegreppet kommer till användning bland annat genom att musiken betraktas som ett eget liv, med en egen evolutionshistoria – sammanflätad med människans, men inte möjlig att reducera till ett attribut hos henne. I stället blir människan en del av den miljö musiken bebor, en viktig del men inte den enda.

Avhandlingens titel: Resonanser. En neomaterialistisk anlys av independentmusik i
Göteborg.
Disputationen äger rum lördagen den 9 juni 2007 kl. 13
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Opponent: Fil. dr Simon Ekström,

Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Jakob Wenzer, 031-786 5327 (arb.), 0739-79 62 30, jakob.wenzer@ethnology.gu.se

Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
031-786 48 65, barbro.ryder@hum.gu.se

Via den gemensamma plattformen kan företagen exempelvis effektivisera sina inköp och hitta nya kunder och leverantörer. Trots den omvittnade nyttan av e-marknadsplatser, de ljusa framtidsbedömningarna och inte minst de kraftfulla investeringar som gjorts i branschen kämpar många e-marknadsplatser runt om i världen för sin överlevnad och försöker förstå vad som jännetecknar livskraftiga affärsmodeller och strategier.

– Den relativt begränsade forskning som finns om e-marknadsplatser ger tyvärr bara fragmentariska inblickar i området och det var därför vi i vårt avhandlingsarbete valde att utifrån ett helhetsperspektiv undersöka och beskriva hur e-handelsplatser fungerar. Det vill säga vilka utmaningar de möter, vilka strategier och affärsmodeller de tillämpar och vilka faktorer som är avgörande för deras framgång, säger Anne Engström.

– Undersökningen gjordes genom fallstudier av sex e-marknadsplatser från Europa och USA och resultatet visar på ett flertal faktorer som kan vara avgörande för om e-marknadsplatser når framgång eller inte.

Exempelvis är det ytterst viktigt att e-marknadsplatsen snabbt lyckas få tillräckligt många företag – såväl köpare som säljare – att göra affärer genom e-marknadsplatsen. Att ha teknisk expertis inom företag ses också som en framgångsfaktor och studie pekar också på att e-marknadsplatser som haft svårt att rätta sig efter den snabba utvecklingen inom branschen också haft svårt att nå framgång.

– Resultaten visar också att de flesta utmaningar som e-marknadsplatser har att brottas med är affärsrelaterade snarare än kopplade till de tekniska lösningarna, säger professor Esmail Salehi-Sangari, den andra av de båda författarna till avhandlingen.

– Även om det är en stor utmaning i sig att få många företag att ansluta sig till e-marknadsplatsen, så följs den ofta av en ny utmaning, nämligen att få dessa företag att verkligen nyttja e-marknadsplatsen. Vi menar att e-marknadsplatsen kan hantera det genom att till exempel erbjuda tjänster och lösningar som är värdefulla för både köpande och säljande företag och att deras respektive organisationer ”tränas” i att använda de olika tjänsterna/lösningarna.

– Allt eftersom konkurrensen ökar blir det allt viktigare att e-marknadsplatserna utvecklar sådana tjänster och lösningar i nära samarbete med kunderna och som baseras på deras faktiska behov.

Slutligen rekommenderas företag som planerar att ansluta sig till en e-marknadsplats – för att exempelvis effektivisera sina inköp – att införa ett handlingsprogram för förändringsarbetet och att skapa drivkrafter för personalen att ändra sitt sätt att arbeta. De ger företaget större möjlighet att införa e-marknadsplatslösningar smidigt och att snabbt komma igång med användningen.

Anne Engström är född i Eskilstuna och tog sin ekonomie kandidatexamen med marknadsföringsinriktning 2001.

Esmail Salehi-Sangari kommer ursprungligen från staden Rasht i Iran och är professor tillika ämnesföreträdare i industriell marknadsföring vid Luleå tekniska universitet.

Anne Engström och Esmail Salehi-Sangari disputerar den 4 juni, avhandlingens namn är Assessment of business-to-business (B2B) e-marketplaces’ performance.

Upplysningar: Anne Engström, tel. 0920-49 23 68, anne.engstrom@ltu.se, Esmail Salehi-Sangari, tel. 0920-49 16 59, 070-585 18 44, esmail.salehi-sangari@ltu.se eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22, lena.edenbrink@ltu.se

– Fackföreningarnas inställning till kvinnliga poliser var att de endast skulle ägna sig åt vissa arbetsuppgifter, helst sociala frågor och brottsförebyggande arbete riktat mot kvinnor och barn, berättar historikern Johanna Dahlgren som i dagarna disputerar med avhandlingen ”Kvinnor i polistjänst”.

När kvinnor började arbeta som ordningspoliser fanns sedan 50 år tillbaka en arbetsdelning mellan könen inom polisen. De så kallade polissystrarna hade arbetat inom kriminalavdelningarna med uppgifter av det slag som fackföreningarna ansåg passa för kvinnliga poliser. Patrulleringen var däremot starkt förknippad med maskulinitet, fysisk styrka, ansträngande skifttjänstgöring och risk för våld. Det var inte förenligt med en vårdande och hjälpande kvinnlighet, och i slutet av 1960-talet återupprättades en könsarbetsdelning inom polisen.

Både manliga och kvinnliga ordningspoliser i Stockholm tillhörde fackföreningen Kamraterna. Föreningen strävade under slutet av 1950- och början av 60-talet efter att få bort kvinnliga poliser från patrullering i uniform. Den försökte istället få kvinnorna omplacerade till centralavdelningen för att de därifrån skulle kommenderades att istället arbeta i civil tjänst inom kriminal- och ordningspolisen. Kamraterna hävdade samtidigt att manliga och kvinnliga poliser måste arbeta på lika villkor, det vill säga lika lön för lika arbete.

– Deras största farhåga var att kvinnliga poliser skulle slippa patrulleringen på grund av sin svagare fysik och få arbetsuppgifter som var mer eftertraktade och mindre betungande, fortsätter Johanna Dahlgren. Vanligtvis fick en manlig polis sådana uppgifter efter flera år som patrullerande polis och det befarades att kvinnorna skulle komma att befordras snabbare än sina manliga kollegor.

Även om fackföreningen Kamraterna fick polisledningen att gå med på att omplacera kvinnorna skedde det inte förrän i slutet av 1960-talet då det drevs igenom av Rikspolisstyrelsen. Myndigheten införde 1969 ett försök där kvinnliga poliser placerades vid skyddssektioner och utredningsenheter utan uniform. Den nationella fackföreningen Svenska Polisförbundet intresserade sig för frågan om kvinnliga poliser först i slutet av 1960-talet då de ställde sig bakom Rikspolisstyrelsens beslut att specialplacera kvinnliga poliser. Polisförbundet försökte se till att föreskrifterna efterlevdes, men beslutade att säga upp överenskommelsen om specialplaceringen efter att två kvinnliga poliser fått dispens att bära uniform av Kungl. Maj:t 1971.

Lördagen den 9 juni försvarar Johanna Dahlgren, institutionen för historiska studier och genusforskarskolan, Umeå universitet sin avhandling med titeln Kvinnor i polistjänst. Föreningen Kamraterna, Svenska Polisförbundet och kvinnors inträde i polisyrket 1957-1971. Disputationen äger rum klockan 10.15 i Hörsal E, Humanisthuset. Fakultetsopponent är fil.dr. Lars Kvarnström, Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, enheten för historia, Linköpings universitet.

Kontaktinformation
Johanna Dahlgren är uppvuxen i Handen utanför Stockholm men är sedan 1995 bosatt i Umeå. För mer information kontakta henne på e-post johanna.dahlgren@histstud.umu.se eller på telefon 090-786 99 83, 076-835 40 42, 0930-207 35.