Syftet med Ann-Charlott Wikströms doktorsavhandling ”Knowing in practice – a tool in the production of intensive care” är att från ett etnografiskt, sociokulturellt perspektiv beskriva hur intensivvård bedrivs inom svensk sjukvård. Huvudfokus har varit att studera hur samspelet ser ut på avdelningen, både vårdpersonalen sinsemellan och mellan människorna och den tekniska utrustningen.
Avhandlingen visar att intensivvård till stor del är uppbyggd på rutiner. Det finns en kollektiv förståelse för arbetet som ska utföras. Summan av kunskapen som finns i arbetslaget, inte minst när det gäller den tekniska utrustningen, är en viktig förutsättning för att arbetet ska fungera. Bland annat visade det sig vara vanligt att man samrådde med en kollega när man kände sig osäker och tillsammans löste de frågor som uppstod. Och diskussioner kring etik och moral hade en mer framträdande plats i det dagliga arbetet än Ann-Charlott Wikström trott.
Vad gäller inställningen till den tekniska utrustningen kunde hon se att personalen såg teknologi som en självklar, inbäddad del av vårdandet – en syn som inte delas av alla inom vården. Det betyder inte att man blint förlitade sig till tekniken. När man inte litade på exempelvis det blodtrycksvärde maskinen visade tog man ett manuellt blodtryck för att vara säker.
– Intensivvård sker i nätverk mellan människa och teknik, där man ser att båda delarna behövs, sammanfattar Ann-Charlott Wikström.
Hon ser sin forskning som ett viktigt bidrag till att vi får insyn i hur sjukvården fungerar.
– Det känns särskilt viktigt när det gäller arbetet på en intensivvårdsavdelning, där patienternas liv verkligen ligger i händerna på personalen, säger hon.
– Dessutom är det viktigt att studera kunskap som sådan och hur den förändras i ett samhällsperspektiv när nya behandlingsmetoder och tekniker införs.
Ann-Charlott Wikström är själv utbildad sjuksköterska med egen erfarenhet från intensivvårdsarbete, men lämnade det arbetet för många år sedan för att bli vårdlärare. Idag är hon verksam som avdelningsledare för specialistsjuksköterskeutbildningen på Högskolan Väst.
– Med min forskning om intensivvård känns det som jag sluter cirkeln, säger hon.
Ann-Charlott Wikström är bördig från Trollhättan och bor numera i Vänersborg.
Avhandlingen ”Knowing in practice – a tool in the production of intensive care”, lades fram i vårdpedagogik den 23 maj vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Ann-Charlott Wikström, tel: 0520 – 22 39 59, mobil: 0733 – 97 51 61, e-post: anncharlott.wikstrom@hv.se
Rebecca Lawrence har i sin forskning tittat på hur Samerådet, en urbefolknings NGO (Non-Governmental Organisation), och Greenpeace har kämpat mot skogsavverkning på sköra samiska renbetesmarker i finska Lappland. Stora Enso har historiskt varit den största uppköparen av virke i finska Lappland. Fram till november 2005 köpte Stora Enso virke från Metsähallitus, det finska statliga skogsavverkningsföretaget, tvärt emot önskemålen från de lokala renskötande samerna. Samtidigt var Stora Enso förbundet till att respektera samernas rättigheter enligt företagets egen hållbarhetspolicy och regler för de etiska index som företaget ingår i. För två år sedan tog Samerådet kontakt med de största indexen för hållbarhet och etik i Storbritannien och Europa, Dow Jones Sustainability Index och FTSE4Good, och framhöll motsättningen i hur Stora Enso förvärvar sitt virke.
Rebecca Lawrence har studerat hur analytiker vid etiska index, samt socialt ansvarstagande investerare i Sverige, har uppmuntrat dialoger mellan Stora Enso och Samerådet. Dessa dialoger, kombinerat med offentliga kampanjer från Samerådets och Greenpeaces sida, har pressat Stora Enso till att de inte längre ska köpa konflikttimer från Metsähallitus.
– När jag började forska om detta hade inte Stora Enso någon detaljerad policy över sitt förvärv av virke från konfliktområdena i finska Lappland. Företaget gav blandade signaler angående sin förvärvspolicy till etiska utredare, etiska analytiker, kunder, intressegrupper och sin egen leverantör. När konflikterna stod på sin spets kommunicerade Stora Enso flera olika versioner av deras definition av ”konfliktområden”. De senaste två åren har Stora Enso emellertid utvecklat en mer omfattande policy som kräver tillåtelse från samiska renägare innan skogsavverkning kan äga rum. Det finns dock utmaningar kvar när det gäller att säkerställa att policyn baseras på principer av fritt, tidigt och informerat samtycke från samiska renägare, säger Rebecca Lawrence.
Forskningen har också visat att samiska protester framhäver en paradox i Skandinavien. Medan de nordiska staterna och företagen påstår sig upprätthålla en social rättvisemodell på den internationella arenan har de traditionellt sett varit tveksamma till att erkänna samernas krav på deras egen hemmafront.
– De senaste två åren har jag sett en positiv utveckling i Stora Ensos engagemang med frågor gällande urbefolkningens rättigheter i Finland. Stora Enso har traditionellt betonat rättigheter hos urbefolkningar i länder utanför Europa, till exempel i Brasilien och Uruguay. Efter kampanjerna från Samerådets sida har det dock blivit klart att konflikterna om skogsavverkning på samiska renskötselområden kräver ett djupare engagemang från företagets sida med samiska rättighetsfrågor som urbefolkningsrättigheter. Stora Enso har varit aktiv med att initiera samråd med samtliga intressegrupper, men det är fortfarande en utmaning för företaget att inse att renskötande samer har särskilda rättigheter, säger Rebecca Lawrence.
I de 92 000 hektar av konfliktområden i finska Lappland har ingen skog avverkats av Metsähallitus sedan november 2005. Förra veckan återupptog emellertid Metsähallitus sin skogsavverkning där.
– Det återstår att se vilket företag som kommer att vara uppköpare av detta timmer nu när Stora Enso vägrar att köpa från konfliktområdena. Det återstår också att se hur den nyvalda finska regeringen kommer att hantera övre lapplandsfrågan. Som min forskning visat, är samerättsfrågan en utmaning för såväl skogsindustrin som för den finska regeringen. Varje lösning på frågan kommer att kräva engagemang från både den finska skogsindustrin och den finska staten, säger Rebecca Lawrence.
Resultaten har publicerats av Blackwell i en specialutgåva om urbefolkningens rättigheter i den internationella tidskriften ”Geographical Research”.
Ytterligare information
Rebecca Lawrence, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-164621, 070-695 6931, e-post rebecca.lawrence@sociology.su.se.
I början av 1970-talet undersöktes 7 500 män mellan 47 och 54 år i Göteborg. De 750 som då hade högt blodtryck fick behandling vid Sahlgrenska universitetssjukhusets blodtrycksmottagning. När utvecklingen för dessa män 25 år senare jämfördes med de män som inte hade högt blodtryck vid undersökningen visade det sig att dubbelt så många avlidit i hjärtinfarkt och dubbelt så många insjuknat i stroke.
– Slutsatsen blir att medelålders män med högt blodtryck har en dålig långtidsprognos trots att de behandlats och följts regelbundet av läkare med högt blodtryck som specialintresse. Våra resultat manar till ännu större ansträngning när det gäller behandling för dessa patienter, säger läkaren Torbjörn Almgren.
En bidragande orsak till att män med högt blodtryck trots behandling i så hög grad drabbas av hjärtinfarkt och stroke är att även diabetes typ 2 är betydligt vanligare i gruppen. De män som får diabetes har ytterligare drygt 60 % ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt och stroke.
– Av andra studier på området har de flesta inte kunnat påvisa att utveckling av sockersjuka under behandling för högt blodtryck innebär en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Det kan bero på att dessa studier inte varat tillräckligt länge för att man ska kunna fastställa de långsiktiga riskerna, säger Torbjörn Almgren.
En annan bidragande orsak till att stroke är dubbelt så vanligt bland män med högt blodtryck kan vara att det tryck som orsakas av hjärtats sammandragningar under behandling stiger tre gånger mer jämfört med män som inte behövt behandling för högt blodtryck.
– De män som hade de högsta systoliska blodtrycken efter 15 års behandling hade nästan dubbelt så stor risk att drabbas av stroke än de andra männen som också fick blodtryckssänkande behandling, säger Torbjörn Almgren.
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för medicin, avdelningen för invärtesmedicin
Avhandlingens titel: Outcomes in treated hypertensive men – a follow-up during three decades
Avhandlingen försvaras torsdagen den 31 maj, klockan 13.00, Aulan, Sahlgrenska/SU, Göteborg.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Torbjörn Almgren, leg. läkare, telefon: 031-342 83 86, e-post: torbjorn.almgren@vgregion.se
Handledare:
Professor Ove Andersson, telefon: 031-342 11 30, e-post: ove.andersson@medic.gu.se
Att plocka vilda musslor för att tillaga hemma kan vara förrädiskt. Musslorna kan nämligen innehålla gifter, vilket kan ge allvarliga följder om man äter dem. Giftet från musslorna kommer ursprungligen från de växtplankton som musslorna äter, och som producerar förlamande skaldjursgifter som tillhör de mest allvarliga nervgifter vi känner till.
Forskning från Göteborgs universitet visar nu att växtplanktonet Alexandrium minutum kan lukta sig till sina fiender i det omgivande vattnet. Om planktonen känner lukten av hoppkräftor producerar de upp till 28 gånger mer gift än om de inte känner någon lukt. De giftiga växtplanktonen är dessutom bättre skyddade mot hoppkräftor och äts upp i mindre utsträckning än andra plankton.
Den ökade giftproduktionen kan därför tänkas bidra till uppkomsten av giftiga algblomningar på motsvarande sätt som smörblommor blir vanliga i betade hagar; korna undviker smörblommorna men betar ner andra växter som annars skulle ha konkurerat med smörblommorna om ljus och näring.
Växtplankton från släktet Alexandrium verkar använda sig av en rad olika kemiska strategier, vilket kan vara en av anledningarna till att flera arter av släktet förökar sig och bildar giftiga algblomningar. Planktonen producerar nämligen inte bara gift. De kan också producera så kallade allelokemikalier, som kan skada eller döda andra växtplankton och en del andra djur i det omgivande vattnet.
I avhandlingen presenteras resultat som visar att allelokemikalier från relativt låga, naturligt förekommande mängder av en del växtplankton har mycket stark negativ effekt på omgivande organismer i naturliga planktonsamhällen. Allelokemikalier kan därför tänkas hjälpa dessa i tävlingen om ljus och näring genom att skada konkurrenterna, avskräcka en del små betare och på så sätt kanske också bidra till algblomning.
Kontaktinformation
För mer information
Erik Selander
Institutionen för marin ekologi
Göteborgs universitet
Tel: 0523-185 55 eller 0730-226 208
E-post erik.selander@marecol.gu.se
Handledare: Henrik Pavia, tel: 0526-686 85, e-post: henrik.pavia@marecol.gu.se
Disputationen äger rum: Fredagen den 25 maj 2007, kl 10.00 på Kristinebergs marina forskningsstation, Fiskebäckskil
Avhandlingen har titeln: ”Chemical ecology of paralytic shellfish toxin producing dinoflagellates”.
Campylobacter är den bakterie som rapporteras orsaka de flesta bakteriella mag/tarminfektionerna hos människa i Sverige. Svenska kycklingar har dock sällan Campylobacter (13 % av flockarna på årsbasis) jämfört med andra EU-länder såsom Danmark (30 %), Tyskland (50 %) och Frankrike (85 %).
Infektion med Campylobacter är en så kallad zoonos, det vill säga en sjukdom som kan smitta mellan djur och människa. Kycklingprodukter anses vara en av smittkällorna, överföring av Campylobacter sker oftast via otillräckligt värmebehandlat kött eller via bristfälligt rengjorda köksredskap.
Förekomsten av Campylobacter i kycklingflockar varierar mellan olika regioner och uppfödare i Sverige. Cirka en tredjedel av uppfödarna levererar nästan aldrig kycklingar med Campylobacter till slakt. Veterinär Ingrid Hansson har undersökt orsaker och riskfaktorer för Campylobacter-infektion hos slaktkyckling i såväl uppfödar- som slakteriled.
Ingrid Hanssons resultat tyder på att det är olika stammar av Campylobacter vid olika uppfödningsomgångar, vilket kan tolkas som att campylobacter inte överlever i stallarna mellan uppfödningsomgångarna. Det finns ett samband mellan hög andel Campylobacter i kycklingens kloak och hög halt Campylobacter i den konsumtionsfärdiga kycklingen. De kycklingar som blivit kontaminerade i samband med transport och slakt hade en lägre halt jämfört med kycklingar som blivit smittade under uppfödningsperioden.
De faktorer som utgör de största riskerna för att en kycklingflock ska smittas av Campylobacter på gårdsnivå är förekomst av andra animalieproducerande djur på gården och bristande allmän ordning. Campylobacter är vanligt förekommande hos så väl nötkreatur som svin, och risken finns att campylobacter överförs till kycklingarna via luften, insekter eller djurskötaren.
Andra faktorer av betydelse är delad slakt, då en kycklingflock slaktas vid minst två olika tillfällen finns det risk för att Campylobacter kommer in i kycklingstallarna vid det första slakttillfället och därefter sprids till de kvarvarande kycklingarna.
De gårdar som är belägna i områden med begränsad trädvegetation har ofta högre andel Campylobacter jämfört med dom som finns i skogsområden. Gårdar som är belägna i områden med begränsad trädvegetation har dessutom oftare andra animalieproducerande djur i närheten. Stallar med ytterdörren i rak linje med dörren in till kycklingarna är oftare representerade bland de med en stor andel Campylobacter-positiva kycklingflockar till slakt jämfört med de där är dörrarna är placerade i en vinkel mot varandra.
Ett övervakningsprogram av Campylobacter hos svensk slaktkyckling bedrivs i Svensk Fågels regi sedan 1991 med målsättningen att minska andelen kycklingar med Campylobacter. Studierna i denna avhandling har gjorts i anslutning till övervakningsprogrammet.
Veterinär Ingrid Hansson, institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU/avdelningen för bakteriologi, SVA, försvarar sin avhandling med titeln Bacteriological and Epidemiological Studies of Campylobacter spp. in Swedish Broilers. Disputationen avser veterinärmedicine doktorsexamen.
Plats: Ettans föreläsningssal, Klinikcentrum, SLU, Ultuna, Uppsala
Tid: Fredagen den 25 maj 2007, kl. 09.15.
Opponent: Professor Jaap Wagenaar, Utrecht Universitet, Nederländerna
Pressbilder:
(får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, fotograf ska anges)
Porträtt av Ingrid Hansson. Foto: Elisabeth Bagge http://www2.slu.se/aktuellt/2007/pressbilder/IngridHansson/IngridHansson.jpg
Kycklingflock vid foderautomaten. Foto: Ingrid Hansson http://www2.slu.se/aktuellt/2007/pressbilder/IngridHansson/Kycklingar.jpg
Kontaktinformation
Mer information
Ingrid Hansson, 018-67 46 86, Ingrid.Hansson@sva.se
SLU, Institutionen för biomedin och veterinär folkhälsovetenskap http://www.bvf.slu.se/
SVA, Statens Veterinärmedicinska Anstalt http://www.sva.se/sv/
Även bland de avvikande finns exkluderande normer. I en idéhistorisk avhandling från Umeå universitet undersöks hur Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) mellan 1950 och 1970 försökte underlätta för den företrädda gruppen genom att ta avstånd från sådant som avvek allt för mycket från samhällets normer.
När RFSL bildades 1950 präglades samhället av intolerans mot personer som avvek från den heterosexuella normen. Inte minst i dagspressen sammankopplades homosexualitet med kriminalitet, förförelse av ungdomar och den undre världen. Det fanns också olika föreställningar om homosexualitetens natur.
– Läggningen förklarades bero på kulturellt förfall, till exempel försvagade familjer, berättar Andréaz Wasniowski. Det ansågs också kunna bero på det motsatta: konstlade samhällsnormer som hindrade sexualdriften att fritt få utlopp, vilket resulterade i att den förträngdes och sexuella avvikelser uppstod. Det fanns också mer biologiskt orienterade teorier. Homosexualiteten orsakades av någon medfödd komponent som vanligen återfanns hos det motsatta könet, exempelvis att en homosexuell man hade kvinnliga könshormoner eller en kvinnas perceptuella schema.
Avhandlingen beskriver hur RFSL argumenterande mot dessa föreställningar. Strategin var att framhålla de homosexuellas likhet med de heterosexuella. Förbundet framhöll att homosexuella var skötsamma och inte avvek från de rådande normerna, och att det inte fanns någon väsensskillnad mellan hetero- och homosexuella. RFSL talade ofta om sexuell inriktning som en fråga om grad, där alla ansågs vara placerade mellan rena poler. I praktiken var ingen helt hetero- eller homosexuell utan bara mer eller mindre.
– Det finns också en genusaspekt i detta, säger Andréaz Wasniowski. Genom att ta avstånd från transvestiter försökte RFSL visa att homosexuella inte uppförde sig oacceptabelt men också att de homosexuella männen var ”riktiga män”. Förbundet dominerades av män som hade ett intresse i att tillhöra det i samhället privilegierade könet.
Men det var skillnad mellan vad som visades upp och vad som accepterades internt. I de förbundsinterna publikationerna fanns kontaktannonser från transvestiter och på slutna fester förekom genusöverskridanden. Det viktiga var att det inte syntes utåt. I stadgarna angavs bekämpandet av prostitution, men i brev till ensamma personer ansågs sexköp vara oproblematiskt.
– RFSL var pragmatiskt inriktat och den politiska målsättningen, likaberättigandet, var överordnat, konstaterar Andréaz Wasniowski.
Fredagen den 1 juni försvarar Andréaz Wasniowski, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Den korrekta avvikelsen: Vetenskapsanvändning, normalitetssträvan och exkluderande praktiker hos RFSL, 1950-1970. Disputationen äger rum kl 10:15 i hörsal S213, samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är docent Torbjörn Gustafsson Chorell vid Uppsala universitet.
Recensionsexemplar kan beställas direkt från Förlaget Holzweg, e-post info@holzweg.se .
Kontaktinformation
För mer information eller intervju, kontakta gärna Andréaz Wasniowski
tel 090-786 6987, 076-8352738 eller e-post andreaz.wasniowski@histstud.umu.se
I antologin Genus och det akademiska skrivandets former vill författarna sätta fokus på de ofta förbisedda frågorna om relationen mellan skrivandets former, genrer och genus. Antologin är inte i första hand avsedd att vara en handbok. Den är mer av en bruksbok och en inspirationsbok som vill problematisera och kritiskt reflektera kring förhållandet mellan text och form, kropp och rum, i det vetenskapliga skrivarbetet.
Boken är indelad i de två huvudavsnitten Inblickar och Utblickar, som ger prov på både individuella och kollektiva skrivstrategier. Den röda tråden är hur – och om – ett feministiskt och genusteoretiskt perspektiv kan införlivas in i valet av skrivsätt, från studentuppsatsen till avhandlingstexten.Vad händer t ex med det ”spill” av tankar, känslor och levda erfarenheter som präglar den skrivandes vardag och ibland klottras ner i textens marginaler, men oftast utplånas med delete-knappen innan uppsatsen eller boken går i tryck? Och går det alls att skriva emancipatoriska och traditionskritiska texter i en konventionell akademisk form?
Exemplen hämtas från författarnas egna lästa och skrivna erfarenheter och flätas samman med en diskussion av den internationella forskningen på området.
Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur, 2007) vänder sig till alla som är intresserade av kreativt och vetenskapligt skrivande, i och utanför de akademiska sammanhangen.
Bokens författare är – eller har – alla varit verksamma vid Umeå universitet. Från humanistisk fakultet medverkar litteraturvetarna Annelie Bränström Öhman och Maria Jönsson samt konstvetaren Ann-Catrine Eriksson. Från Kvinnovetenskapligt forum medverkar Mona Livholts, forskare i socialt arbete (numera Mittuniversitetet, Östersund).
Kontaktinformation
För mer information – kontakta gärna bokens redaktörer:
Annelie Bränström Öhman, e-post Annelie.Branstrom@littvet.umu.se
Mona Livholts, e-post Mona.Livholts@miun.se
Resultaten av undersökningen visar att huvudaktörerna i VA-sektorn har olika uppfattningar både om hållbar utveckling och om hur indikatorer kan tänkas vara användbara för att bidra till hållbar utveckling. Bland de intervjuade hade de anställda i branschen ofta en djupare och mer nyanserad bild av hållbar utveckling än vad politikerna hade och de såg också i högre utsträckning positivt på användningen av indikatorer än vad politikerna gjorde.
Konventionella VA-system förser människor med rent vatten och avlopp och skyddar vattendrag mot övergödning. Eftersom detta är servicefunktioner som måste skötas för att staden skall fungera fyller VA-systemen en livsviktig funktion. Så som VA-systemen fungerar idag konsumerar de dock både energi och andra resurser i en takt som knappast kan betraktas som hållbar.
– Dessutom är de urbana VA-systemens förmåga att återföra näringsämnen till jordbruksmark begränsad och de är dåligt rustade att möta både effekterna av pågående klimatförändring och de ökande mängderna av kemikalier i samhället, säger Ulrika Palme.
– När det gäller näringsämnen gödslas jordbruksmark framförallt med kväve, fosfor och kalium (NPK). Alla dessa näringsämnen finns i avloppsvatten. Fosfor, som är ett livsviktigt ämne för både växter och djur, är en begränsad resurs. I Afrika behöver de näringsfattiga jordarna mer fosfor. Kväve är inte en begränsad resurs, men vi lägger ner mycket energi på att först fixera det ur luften för att tillverka konstgödsel och sedan igen för att bli av med den ur avloppet, säger hon.
När det gäller effekterna av klimatförändringen så pekar allt på att de i Sverige leder till sämre råvatten att tillverka dricksvatten av. Det kan komma att bli betydligt svårare och dyrare att tillverka bra dricksvatten i framtiden. Av alla dessa anledningar är hållbar utveckling av de urbana VA-systemen en viktig fråga.
Avhandlingen bygger på ett antal fall- och fältstudier, inklusive drygt 60 intervjuer med anställda och politiker i den svenska och tyska VA-branschen.
Indikatorer, som i VA-branschen kan vara t ex mängd kadmium i avloppsslam, totalkostnad för produktion av en kubikmeter dricksvatten eller mängd energi använd till kväverening, rekommenderas ofta som verktyg för att främja hållbar utveckling, även inom organisationer. I avhandlingen redogör Ulrika Palme för hur hållbarhetsindikatorer används i branschen och jämför denna praktik med rekommendationerna från akademiker på området. Hon granskar indikatorerna i termer av innehåll, användningsområden, processer och viktiga faktorer som påverkar om och hur de används – allt med avseende på urbana VA-system.
Ulrika Palme har utgått från vad som står om hållbar utveckling i policydokument från VA-verk, miljökontor och VA-nämnder. Hon har frågat anställda bland annat om dessa policies påverkar deras arbete, vad de tycker om dem och om vilken roll olika former av information spelar när det gäller hållbar utveckling.
I de undersökta organisationerna fanns många indikatorer, eller nyckeltal som man ofta säger i svenska VA-branschen, särskilt i processtyrning och i rapportering till myndigheter, som inte kallas för hållbarhetsindikatorer, men som fångar vissa hållbarhetsaspekter.
Slutsatsen som dras i avhandlingen är att innan hållbarhetsindikatorer kan utvecklas ytterligare måste de som ska använda indikatorerna komma överens om en någorlunda gemensam vision eller definition av hållbar utveckling.
Utan en sådan vision kommer användningen av hållbarhetsindikatorer att ha mycket begränsad effekt. Sedan, om huvudaktörerna lyckas enas om vad hållbar utveckling är, behöver de tänka över om de anser att indikatorer är användbara som verktyg, och i så fall vilken funktion de ska fylla. För att åstadkomma meningsfulla indikatorer är det viktigt att vara väldigt klar över vilken information indikatorerna ska förmedla och vilken funktion de ska fylla.
Ulrika Palmes avhandling har titeln ”The role of indicators in developing sustainable urban water systems”.
Ulrika Palme har varit doktorand på Institution för Energi och miljö, Avdelningen för miljösystemanalys på Chalmers.
Kontaktinformation
Mer information:
Ulrika Palme, Miljösystemsanalys, tel: 031-772 8607
e-post: ulrika.palme@chalmers.se
Handledare:
Professor Anne-Marie Tillman, Avdelningen för miljösystemanalys på Chalmers, tel 031-772 2122,
e-post: anne-marie.tillman@chalmers.se
Allt mer av askan från avfallsförbränning kan komma till nytta igen.
– Genom ytterligare stabilisering av rökgasresterna från avfallsförbränningen bör vi kunna använda askan både till betong och vägbyggen, säger Karin Karlfeldt.
Hon får nu det västsvenska avfalls- och återvinningsföretaget Renovas miljöstipendium 2007, 100 00 kronor, för att gå vidare med sin forskning.
Enkelt uttryckt går Karin Karlfeldts forskning ut på att tvätta askan och studera hur tungmetaller lakas ut så att möjligheterna till återvinning av de utlakade metallerna och återanvändning av resterande aska kan öka. Hon har inriktat sig på totalt tio tungmetaller däribland bly, koppar, zink, kadmium och arsenik.
När askan tvättats uppstår dels ett ”tvättvatten” som innehåller tungmetaller som lakats ut och dels aska som innehåller de tungmetaller som inte lakats ut utan är stabilt bundna i askan. Tungmetallerna i ”tvättvattnet” kan nu återvinnas. Den återstående askresten innehåller nu mycket lite lättlösliga tungmetaller. Detta innebär att efter en eventuell ytterligare stabilisering av askan skulle man kunna återanvända den till exempel som fyllnadsmaterial vid vägbyggen eller i betong.
Forskningsresultaten hittills är mycket lovande och nu, med stöd av stipendiet, kan Karin fortsätta arbetet med fler typer av askor för att förhoppningsvis kunna få ut mer tungmetaller för återvinning. Den fortsatta forskningen gör det också möjligt att jämföra stabilisering av askor efter olika renings- och förbränningsmetoder.
– Det jag hittar i askorna är ett resultat av hur vi sorterar hemma i köket. Ju bättre vi sorterar ut glas, metall, batterier etc desto större blir möjligheterna att återanvända askan, säger Karin Karlfeldt.
Karin Karlfeldt kommer från Trollhättan och bor sedan ett tiotal år i Göteborg.
Bild på Karin Karlfeldt finns att ladda ned på Renovas sida, se länk nedan.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Karin Elisabeth Karlfeldt, Oorganisk miljökemi, Chalmers
031-772 28 64
karinka@chalmers.se
Stipendiet delades ut vid Renovadagen den 10 maj.
Där medverkar även Christian Ekberg, professor i industriell materialåtervinning vid Chalmers.
En lång rad optiska egenskaper hos papper och tryck bestäms genom att mäta det ljus som reflekteras från en belyst pappersyta. Mätningarna måste tolkas genom en modell, och den som funnits inom pappersindustrin sedan 1930-talet har sina brister inom vissa områden.
– Vi upptäckte att det beror på att ljuset reflekteras olika mycket i olika riktningar på ett oväntat sätt. Vår nya modell kan förklara och hantera det, säger Per Edström.
Det som möjliggjort den nya modellen är hans forskning på numeriska metoder för effektiv lösning av en klass av integro-differentialekvationer. Det är en problemtyp med så skilda tillämpningsområden som växthuseffekten, medicinsk tomografi och ljusspridning i diffusa medier.
– De metoder som Per Edström utvecklat är inte bara originella. De har även visat sig vara både robusta, noggranna och ytterst effektiva, säger professor Mårten Gulliksson.
Under utvecklingen har samarbete förekommit med flera företag i pappersindustrin, bland annat M-Real, SCA och Stora Enso. Intresset har varit stort eftersom ökad kunskap inom området betyder ökad konkurrenskraft.
– Vi har redan börjat använda den nya modellen, säger Nils Pauler vid M-Reals forskningscentrum i Örnsköldsvik. Vi hoppas att den skall ge oss bättre förståelse för olika variationer hos det visuella intrycket av papper och tryck.
– Det måste påpekas den enorma ämnesbredd Per Edströms avhandlingen visar. Från en avancerad formulering av det fysikaliska problemet i matematisk form, som är ytterst väl förankrad i tillämpat hänseende, tas en stabil och effektiv programvara fram som direkt och med stor framgång kan användas inom industrin. Det är en imponerande bedrift som ytterst sällan förekommer inom ämnet matematik. Det säger professor Mårten Gulliksson i en avslutande kommentar.
Per Edström är uppvuxen i Härnösand. Han disputerar den 29 maj med avhandlingen ”Mathematical Modeling and Numerical Tools for Simulation and Design of Light Scattering in Paper and Print” i Härnösand.
Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Per Edström, 0611-862 44, 073-760 21 51, per.edstrom@miun.se
Mårten Gulliksson, 060-14 85 86, 070-623 78 30, marten.gulliksson@miun.se
Sjuksköterskan Ami Hommel har studerat omhändertagandet av patienter med höftledsfraktur vid Universitetssjukhuset i Lund. Hon visar bland annat att patienter som vårdats på ortopedkliniken hade fyra dagars kortare vårdtid på sjukhuset och var tillbaka i sitt ursprungliga boende två veckor tidigare än patienter som vårdats på andra kliniker.
– Därför är det olyckligt att det blir allt vanligare, inte bara i Sverige utan också utomlands, att de här patienterna tas om hand på andra avdelningar. I Lund var det i slutet av 1990-talet 15-20 patienter med höftfraktur om året som vårdades på andra kliniker. Nu däremot är det uppåt 150 om året! säger Ami Hommel.
När det gäller mottagandet har dock vården i Lund blivit bättre. Ami Hommel har jämfört resultatet före och efter en rad förändringar som infördes hösten 2003. Förändringarna gav mycket bra resultat utan att vara kostsamma; det handlade mer om nya rutiner än om ny behandlingsteknik.
Ett exempel är att patienterna numera inte skickas tillbaka till akutmottagningen sedan de röntgats, utan förs direkt till en avdelning.
– Förut skulle röntgenbilderna bedömas av en läkare på akuten, och patienterna skulle skrivas in där. Nu skriver vi in dem på avdelningen i stället, vilket besparar dem ett par timmars väntan på en hård brits. De får också bättre smärtlindring, näringslösningar, trycksårsbehandling och syrgas med start redan i ambulansen, och slipper möta fullt så många nya ansikten, säger Ami Hommel. Hon ser alla dessa insatser som viktiga för de sköra gamla patienterna, som ofta har flera sjukdomar förutom höftfrakturen.
Lundaforskaren har också studerat vad väntan på operation betytt för slutresultatet. En operation kan ibland uppskjutas på grund av patientens andra sjukdomar och medicinering, men det vanligaste skälet är att det helt enkelt inte finns operationspersonal. Och den väntan kan vara förödande: dödligheten efter fyra månader var högre hos patienter som fått vänta mer än 24 timmar på operation än hos dem som opererats inom det första dygnet efter sin fraktur.
Här ger sjuksköterskornas omvårdnadsperspektiv en annan bild än det kirurgiska perspektivet. Det har nämligen hävdats från läkarhåll att man kan vänta upp till 48 timmar med att operera en höftfraktur, men detta gäller bara själva operationsresultatet. Alla andra besvär patienten kan lida av, som förvirring, förstoppning, syrebrist och trycksår, blir värre ju längre hon eller han får vänta på sin operation.
Ami Hommel har hämtat sitt material ur det nationella registret ”Rikshöft”, som hon är koordinator för. Där registreras ända sedan 1988 en stor mängd uppgifter kring höftfrakturer på alla landets sjukhus.
Avhandlingen heter Improved safety and quality of care for patients with a hip fracture, och läggs fram den 25 maj. En sammanfattning finns på http://theses.lub.lu.se, skriv ”Hommel” i sökrutan. Ami Hommel nås på tel 046-17 71 06 eller 0730-20 93 27, ami.hommel@med.lu.se.
I sin avhandling presenterar Jakob Dahlin ny metodik för luftprovtagning av bland annat isocyanater och anhydrider, vilka är reaktiva ämnen som bildas vid tillverkning och upphettning vid bearbetning av till exempel polyuretan och epoxiplast. Med den nya metodiken studeras hur ämnena fördelar sig mellan gaser och olika stora partiklar i luften. Små partiklar kan nå långt ner till luftvägarnas känsligaste delar. De undersökta ämnena kan orsaka luftvägsproblem och astma. På senare tid har även exponering för små partiklar fått stor uppmärksamhet, då dessa är hälsoskadliga och misstänks kunna ge upphov till hjärt- och kärlsjukdomar.
Med de nya metoderna ges möjlighet till att samtidigt kartlägga flera olika ämnen i ett luftprov. Detta gör att det går snabbare att utreda vad en arbetare kan exponeras för. Analysmetodiken har förbättrats och nu går det att mäta halter ner till en miljontedel av det gällande gränsvärdet. Analysmetodiken har under 2006 publicerats som två internationella standardmetoder (ISO). Den förbättrade analysmetodiken gör att man nu kan ta reda på vad lungans känsligaste delar verkligen utsätts för.
Ofta är det okänt av vilka ämnen olika plaster är uppbyggda av och vad som kan bildas vid upphettning under bearbetning. Exponering för luftburna reaktiva ämnen är ett stort problem i industrin och i många fall är man inte medveten om att arbetare exponeras. Man kan inte utesluta att exponering för farlig plaströk också sker i hemmiljön.
– Med den nu utvecklade provtagaren har vi visat att några av de isocyanater som har lägst gränsvärde ofta förekommer på små partiklar som kan nå lungornas alveoler. Upphettning av polyuretanplast ger upphov till detta, säger Jakob Dahlin. Förhoppningen är att provtagaren ska kunna fungera som ett hjälpmedel för att kartlägga samband mellan exponering och sjukdom.
Avhandlingen försvaras den 25 maj, klockan 10.00 i Hässleholms kulturhus. Opponent är Robert P. Streicher, forskare vid National Institute for Occupational Safety and Health (NIOSH), Cincinnati, USA. Avdelningen för arbetsmiljökemi, som tillhör Institutionen för analytisk kemi vid Stockholms universitet, bedriver sedan flera år forskning i Hässleholm.
Avhandlingens titel: Aerosols of Isocyanates, Amines and Anhydrides – Sampling and Analysis.
Ytterligare information
Jakob Dahlin, doktorand vid Avdelningen för arbetsmiljökemi, tfn 0451-38 52 56, 070-297 41 24, e-post jakob.dahlin@anchem.su.se
För bild, kontakta universitetets presstjänst tfn 08-16 4090, e-post press@su.se.
Ola Magntorn är själv lärare i biologi. Han blev frustrerad av att se hur svårt det är att få till en bra undervisning i biologi utomhus och att få eleverna att se sambanden i naturen, ekosystemen.
– Ofta har lärare för lite tid och kunskaper för att kunna undervisa utomhus på ett meningsfullt sätt. Ekologin blir teoretisk.
Det handlar inte bara om att gå ut också plocka några blommor som man sedan namnger. Nästa steg är viktigare: Att veta vad arterna har för krav, varför de trivs just där de växer.
I sitt forskningsarbete har Ola Magntorn studerat hur elever och lärare på olika stadier kan hjälpas att bättre förstå ett ekosystem. Ett exempel är en mellanstadieklass som fick studera en å och en nyckelorganism, sötvattensmärlan.
– Det är en liten räka som betyder mycket för ekosystemets funktion i en å. Om man vet något om dess roll blir det lättare att koppla den kunskapen till andra organismer och till hela systemet. Vad äter den och vem äter upp den?
Det handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta, istället för tvärtom. Istället för att sitta vid sitt bord och rita näringskedjor studerar man dem på plats.
– Det blir mer spännande när man börjar i det konkreta.
Och istället för att plugga in en mängd olika arter lösryckta från sitt sammanhang bör man koncentrera sig på ett litet antal nyckelarter och deras funktion, menar han. När man studerar dessa arter i deras naturliga miljö får man en helt annan känsla för vad ett ekosystem betyder. Man kan börja tolka naturen, eller läsa den, som titeln på hans avhandling anger.
– Och om man aldrig har sett ett vanligt ekosystem, så kan man heller inte se om det störs.
Ola Magntorn var själv med och startade Naturskolan i Kristianstad för fem år sedan. Idag finns det Naturskolor på 75 orter där de arbetar med att fortbilda lärare. Med bättre kunskap och planering går utomhusundervisningen att göra meningsfull och mera effektiv.
Han medger dock att skolor mitt i asfaltdjungeln kan ha problem. Då är det svårt att ta sig ut i naturen.
– Men man kan studera skolgårdens ekologi också. Fast visst förlorar man en känslodimension.
Kontaktinformation
Ola Magntorn disputerade den 27 april vid Forskarskolan i naturvetenskapernas och teknikens didaktik, Fontd, Linköpings universitet. Avhandlingen heter Reading nature. Developing ecological literacy through teaching. Ola Magntorn arbetar vid Högskolan i Kristianstad, telefon till honom 044-20 34 40, 23 56 77, e-post: ola.magntorn@mna.hkr.se
Syftet med Peter Axelbergs forskning har varit att finna nya mätmetoder för att hitta störningskällor i nätet och att klassificera vissa typer av spänningsstörningar.
– Vinsten med detta är att man ska kunna upptäcka begynnande fel på nätet innan det uppstår ett haveri. Han ger ett exempel inom industrin, där man skulle kunna planera driftstopp för att åtgärda brister innan det uppstår ett allvarligt och kostsamt oplanerat avbrott. Oplanerade driftavbrott kan för en processindustri kosta över en miljon kronor om dagen.
– Kan detta förhindras kan företaget tjäna stora belopp, förklarar han.
Utvecklar elnätsanalysatorer
Peter Axelberg kommer från Alingsås och arbetar som lärare på Institutionen Ingenjörshögskolan, Högskolan i Borås, sedan 1992. Han tog examen på Chalmers 1984. Efter en kort tid på Ericsson i Mölndal jobbade han under åren 1984-92 på ABB Kabeldon i Alingsås. Parallellt med sitt lärarjobb är han dessutom delägare i företaget, Unipower AB. Företaget har tolv anställda och verkar globalt. Kunderna finns över hela världen.
– Företaget utvecklar och marknadsför elnätsanalysatorer – instrument som bestämmer elkvalitet i elektriska nät, precis det som jag forskat på, berättar han. Det var genom företaget och med delfinasiering från KK-stiftelsen som Peter Axelberg kunde påbörja sin forskning på Chalmers tekniska högskola i form av ett industridoktorandprojekt 2001.
Viktigt få fram fler ingenjörer
Efter disputationen kommer Peter Axelberg att fortsätta med undervisning på Ingenjörshögskolan, och till viss del vara engagerad i det egna företaget.
– Jag kan också tänka mig att fortsätta med forskning inom området. Det är klart tillämpbart och efterfrågan är stor, men allt hänger på finansiering, säger han. Undervisningen ser Peter Axelberg som en viktig del för återförsörjningen av ingenjörer. Idag råder det stor brist på ingenjörer inom många områden – inte bara i Sverige utan också i andra delar av världen.
– Det är allvarligt att intresset för ingenjörsstudier är så lågt. Det blir allt svårare att få tag på personer med rätt kompetens. Det är viktigt för både stora och små företag att det utbildas nya ingenjörer för att klara kompetensförsörjningen på både kort och lång sikt. De som satsar på en ingenjörsutbildning har verkligen goda framtidsmöjligheter, avslutar han.
Akademisk avhandling för avläggande av teknologie doktorsexamen vid Chalmers tekniska högskola försvaras vid offentlig disputation.
Titel: On Tracing Flicker Sources and Classification of Voltage Disturbances
Plats: Sal HC1, Hörsalsvägen 14, Chalmers, Göteborg
Datum och tid: 1 juni kl. 10.00
Fakultetsopponent: Professor Alain Robert, Université catholique de Louvain Louvain-la-Neuve, Belgium
Kontaktinformation
Peter Axelberg
Universitetsadjunkt
Institutionen Ingenjörshögskolan
E-post: peter.axelberg@hb.se
Telefon: 033-4354627
I Tjårrojåkka, cirka fem mil västsydväst om Kiruna, hittade SGU (Sveriges geologiska undersökning) i mitten av 1960-talet en järnfyndighet och några år senare en närliggande koppar/guld-mineralisering. Någon brytning blev aldrig av eftersom fyndigheterna var för små för att det skulle vara lönsamt, men all information – borrkärnor, protokoll och analysresultat – finns bevarad på SGU:s informationskontor i Malå. Tjårrojåkka är det bästa svenska exemplet på närliggande järn- och koppar/guldfyndigheter och har därför använts som studieobjekt i Åsa Edfelts doktorsavhandling, med vilken hon disputerar vid Luleå tekniska universitet den 25 maj.
– Utgångspunkten i mina studier har varit att undersöka om järnmalmer och koppar-guldmalmer kan bildas under en och samma malmbildande händelse, och att identifiera egenskaper hos dem som kan användas vid prospektering både i Sverige och utomlands, säger Åsa Edfelt.
– Jag har gjort jämförande studier av bland annat ålder, kemiska karaktärsdrag hos mineral, bildningstemperaturer och sammansättning på de malmbildande lösningarna hos de båda fyndigheterna i Tjårrojåkka och kommit fram till att de bildats under en och samma händelse.
Åsa Edfelt har i sitt forskningsarbete även påvisat att mineralet apatit eventuellt kan användas för att bestämma vilka järnmalmer som är kopparförande. Resultaten är av stor betydelse för den just nu så heta prospekteringsmarknaden både i Sverige och andra delar av världen. Ett 50-tal järnfyndigheter är redan kända i Norrbotten och kan således också bli intressanta för koppar och guld.
Liten ordlista
Fyndighet – förekomst av malm- eller industrimineral, byggnadssten, olja, gas, sand, grus eller andra naturligt förekommande jord- och bergarter
Malm – i naturen förekommande metallhaltig mineralkoncentration som ur ekonomisk synpunkt är brytvärd
Mineralisering – benämning på mineralkoncentrationen
Åsa Edfelt föddes 1975 i finska Jakobstad och blev filosofie magister i geologi och mineralogi vid
Åbo Akademi 2001 samt filosofie licentiat i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet 2003.
Under sina doktorandstudier har hon tillbringat sex månader på The Natural History Museum i
London och en månad på United States Geological Survey i Denver.
Kontaktinformation
Upplysningar: Åsa Edfelt, tel. 0920-49 20 29, asa.edfelt@ltu.se eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22, lena.edenbrink@ltu.se
Anslaget är en del i en samsatsning från svenska VINNOVA och japanska JST på ”Multidiciplinary BIO” och Lundagruppen tilldelas 1.400.000 kr.
Forskarna hoppas kunna utveckla en generell, ny metod för effektiva vaccinationer mot många slags sjukdomar. I projektet kopplas vaccinet till små nanopartiklar som visat sig öka effekten av vaccineringen avsevärt.
– Tidigare har olika typer av liposomer och andra partiklar använts för att öka effekten men med mycket begränsat resultat. Det som gör våra nanopartiklar, som är helt ofarliga för cellerna, unika är att de tar med sig antigenet in i cellerna och stimulerar dem inifrån, säger Malin Lindstedt.
De preliminära resultaten är mycket lovande. Att kunna öka effektiviteten vid vaccineringar öppnar dörrar för nya, förenklade, typer av vaccinationer som till exempel via nässpray, en strategi som idag står högt på WHO:s önskelista.
Kontaktinformation
För mer information kontakta
Malin Lindstedt, Tfn: 046-222 92 56, E-post: Malin.Lindstedt@immun.lth.se
Carl Borrebaeck, Tfn: 046-222 96 13, E-post: Carl.Borrebaeck@immun.lth.se
