Litet tillspetsat kan man säga att materialet nu kan designas samtidigt med den komponent man tar fram, i en integrerad process. Att på detta sätt teoretiskt förutsäga egenskaperna hos ett material är möjligt tack vare de senaste årens utveckling inom materialvetenskap, fysik och matematik.
Inom det nya centret Hierarkisk Design av Industriella Material, HERO-M, som nu startas på KTH, kommer forskarnas arbete vara inriktat på utveckla nya designmetoder och tillämpa dem på industrirelevanta material. Konkret innebär detta att man räknar ut hur atomerna arrangerar sig i olika typer av atomanordningar, hur dessa bygger upp strukturen hos ett visst material och vad som händer vid framställning, värmebehandling och användning av materialet.
– Den viktigaste vetenskapliga utmaningen består i att fastställa sambandet mellan struktur och egenskaper ur grundläggande principer om atomer och materialets struktur, istället för med de i huvudsak empiriska metoder som används i dag, säger John Ågren, professor i metallografi och föreståndare för det nya forskningscentret.
Den viktigaste ingenjörsmässiga utmaningen är tvådelad. Dels måste de grundläggande metoderna förbättras så att de kan hantera verklighetens mycket komplexa material och processer, dels måste de nya metoderna anpassas så att de kan användas som verktyg i industrielll miljö för att utveckla nya material.
– Det nära samarbetet mellan högskole- och industriforskare inom centret blir nyckeln till att möta den ingenjörsmässiga utmaningen, fastslår John Ågren.
Centret HERO-M på KTH är ett av de 15 VINN Excellence Center som VINNOVA och medverkande parter nu startar. Centret engagerar svenska storföretag inom materialområdet, till exempel stål- och hårdmetalltillverkare, specialiserade programvaruföretag och utvecklingsbolag samt flera olika forskargrupper på KTH. Centret kommer att knytas till institutionen för materialvetenskap vid KTH.
VINNOVAs VINN Excellence Center-program ska skapa ny, internationellt konkurrenskraftig forskning som leder till ny kunskap, ny teknik och därmed även nya produkter, processer och tjänster. Varje centrum är organisatoriskt kopplat till ett universitet eller högskola, och bygger på en intensiv samverkan med näringsliv, forskningsinstitut, andra forskningsorganisationer och offentlig verksamhet.
Totalt kommer varje centrums FoU-verksamhet omfatta ungefär 210 miljoner kronor under tio år genom engagemanget från medverkande parter. VINNOVA står för 70 miljoner kronor.
I samband med centrets kick-off onsdagen den 30 maj har media möjlighet att träffa inblandade forskare och industrirepresentanter för att närmare höra om den planerade forskningen.
Tid: onsdag 30 maj 2007, kl 17.15
Plats: Salongen, KTHs bibliotek, Osquars backe 25, Campus Valhallavägen, Stockholm
Kontaktinformation
Kontakt
John Ågren, föreståndare för HERO-M, 08-790 9131, john@mse.kth.se
Marcus Hedblom har analyserat digitala kartor över Sveriges 100 största städer och fann att dessa har 1-40 procent av ytan täckt av skogsfragment (genomsnitt 20 %). Detta är mycket om man jämför med städer i södra och västra Europa. Flera svenska städer förtätas dock för att ge plats åt kontor, hus och infrastruktur. Mycket av denna förtätning och exploatering sker på bekostnad av befintliga grönområden såsom kvarvarande tätortsskogar. Många av dessa tätortsskogar har svagt eller inget rättsligt skydd.
Avhandlingen visar att tätortsskogar och tätortsnära skogar (mindre än 5 kilometer från stadens rand) täcker en yta som är större än den totala arealen skyddad skog i Sverige. Dessutom fanns det en större mängd död ved och lövskog i dessa skogar än i övrig skog i Sverige. Död ved som fåglar utnyttjar för att hacka ut bohål och söka föda är en stor bristvara för många fåglar i det rationella skogsbruket i Sverige.
I en delstudie undersökte Marcus Hedblom fågellivet i 474 skogar i anslutning till totalt 34 städer*. Det visade sig att det fanns lika många fågelarter i tätortsskogarna som i de tätortsnära skogarna. Dessutom visade det sig att tätheterna av fåglar i stadens skogar var beroende av mängden skog i landskapet omkring staden. Avhandlingen visade även på skillnader i mindre skala, till exempel att fågelungar hade skilda förutsättningar beroende på om skogen var omgiven av villor, höghus eller golfbanor. Sämst gick det för fågelungar i skogar som angränsade till villaområden, vilket troligen beror på att det finns gott om katter där och relativt små mängder buskar i trädgårdarna.
I Sverige är kommunerna de största ägarna av tätortsskogar och tätortsnära skogar. Detta gör det möjligt att öka förutsättningarna för ett rikt djurliv, då skogarna inte behöver omsättas i pengar. Enligt Marcus Hedblom kan kommunerna förena naturvård med en rik natur och friluftsaktiviteter genom att tillåta döda eller döende träd i avgränsade delar av tätortsskogarna.
En intressant iakttagelse under fältarbetet var att kojor byggda av barn var vanligare ju närmare centrum skogarna låg. Städernas rika fågelliv och det faktum att mångas naturintresse formas i unga år är en viktig anledning att bevara dessa skogar även för kommande generationer, menar Marcus Hedblom.
* Alingsås, Borås, Enköping, Eslöv, Falköping, Gislaved, Göteborg, Hässleholm, Karlshamn, Kumla, Kungsbacka, Köping, Landskrona, Lerum, Lidingö, Ljungby, Malmö, Mölnlycke, Skara, Skövde, Staffanstorp, Stockholm, Södertälje, Trollhättan, Tumba, Täby, Uddevalla, Uppsala, Vallentuna, Vänersborg, Värnamo, Västerås, Växjö och Örebro.
Fil Mag Marcus Hedblom, institutionen för ekologi, försvarar sin avhandling med titeln ”Birds and Butterflies in Swedish Urban and Peri-urban Habitats: a Landscape perspective”.
Plats: Sal FU 26, Husdjursvetenskapligt centrum (HVC), Ultuna, Uppsala.
Tid: Tisdagen den 29 maj, kl. 13.00.
Opponent: Professor Jari Niemelä, Helsingfors universitet.
Mer information:
Marcus Hedblom, 018-67 11 71, Marcus.Hedblom@nvb.slu.se
Bo Söderström (handledare), 018-67 22 27
Pressbilder: (får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, fotograf ska anges)
° Marcus Hedblom märker fjärilar. Fjärilarna användes i en delstudie i avhandlingen för att se om vägrenar kan användas som spridningskorridorer. Foto: Bo Söderström
http://www-nlfak.slu.se/pressbilder/hedblom.jpg
Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen:
http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001453/
Stor förändring för kvinnor, liten för män
Rapporten visar att föräldraskap innebär större förändringar för kvinnor än för män. Kvinnor som fick sitt första barn 1999 arbetade två år senare i mindre utsträckning än andra jämförbara kvinnor. De arbetade också kortare tid, bytte arbete och avancerade till högkvalificerade arbeten i mindre utsträckning, samt hade en sämre löneutveckling. Mammorna minskade sitt långa (>50 km) pendlande till förmån för det relativt korta (5-20 km) när de fick barn.
För männen innebar föräldraskapet inte alls lika stora förändringar. Anpassningen verkar mest ha handlat om att de män som inte hade ett arbete skaffade ett jobb när de fick barn. Papporna minskade i huvudsak sitt korta pendlande men i viss mån också det långa och de flyttade också mer än andra jämförbara män.
Metod och datamaterial
I rapporten studeras hur föräldrars situation på arbetsmarknaden förändras i samband med att de får sitt första barn. I ett första steg utreds om föräldrarna i studien förvärvsarbetade två år efter barnet föddes. Därefter studeras de arbetande föräldrarnas arbetstid, pendlingsavstånd, karriär- samt löneutveckling. Föräldrarna jämförs med en grupp män och kvinnor med exakt samma bakgrund och löneutveckling som inte blir föräldrar under samma tid. Uppgifter om personerna hämtas från SCB-register och täcker hela Sveriges befolkning i åldern 20-40 år under åren 1997-2001.
Kontaktinformation
Kontaktuppgifter
Rapport 2007:9 ”Hur förändras kvinnors och mäns arbetssituation när de får barn?” är skriven av Louise Kennerberg. Vill du veta mer kontakta författaren på telefon 070-237 67 00, 018-471 70 90 eller via e-post: louise.kennerberg@ifau.uu.se.
– Jag studerar hur cellandning fungerar. Under senare år har allt fler sjukdomar, som till exempel Alzheimer, visat sig ha samband med cellandningen. Resultaten förväntas på sikt leda till att specifika läkemedel kan designas mot olika sjukdomar, även om vägen dit är lång, säger Kristina Faxén, doktorand vid Institutionen för biokemi och biofysik vid Stockholms universitet.
I varje cell finns många små energikraftverk – mitokondrier. De enzym som styr cellandningen sitter i membran som omger mitokondrierna. Kristina Faxén har analyserat ett av dessa enzym – cytokromoxidas. Det är en pump som fördelar positiva och negativa laddningar till olika sidor av membranet och fungerar därmed ungefär som en batteriladdare som hjälper till att ”ladda våra inre batterier”. Batterierna driver alla kroppens funktioner, till exempel våra muskler, hjärnan och matsmältningen.
– För att studera ”batteriladdaren” har jag och mina kollegor lyckats konstruera konstgjorda celler som består av ett klotformat membran, ungefär som en såpbubbla, men bara 30 nanometer (miljontedels millimeter) i diameter. Sedan har vi satt in cytokromoxidas i membranet. På det sättet kan det fungera precis som i den levande cellen, säger hon
En sak som gör reaktionen svår att studera är den höga hastighet den sker med. Ett enda ”andetag” i cellen tar bara en tusendels sekund. Laboratoriet vid Stockholms universitet är ett av få i världen som har den avancerade laserteknik som krävs för att studera så snabba förlopp.
– Flera forskargrupper runtom i världen har studerat molekylära pumpar och försökt förstå hur dessa fungerar. Men det har inte nåtts någon enighet om någon generell mekanism. Våra resultat har löst några av konflikterna. Vi har tidigare presenterat en mycket enkel och generell princip för pumparnas funktion, som visar hur en svängande arm hämtar positiva laddningar, protoner, på ena sidan av membranet och lämnar dem på den andra. Resultaten i min avhandling stöder denna modell, säger Kristina Faxén.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Kristina Faxén, doktorand, Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, tfn 08-16 27 15, mobil 0734-388 357, e-post Kristina.Faxen@dbb.su.se
Syftet med Ann-Charlott Wikströms doktorsavhandling ”Knowing in practice – a tool in the production of intensive care” är att från ett etnografiskt, sociokulturellt perspektiv beskriva hur intensivvård bedrivs inom svensk sjukvård. Huvudfokus har varit att studera hur samspelet ser ut på avdelningen, både vårdpersonalen sinsemellan och mellan människorna och den tekniska utrustningen.
Avhandlingen visar att intensivvård till stor del är uppbyggd på rutiner. Det finns en kollektiv förståelse för arbetet som ska utföras. Summan av kunskapen som finns i arbetslaget, inte minst när det gäller den tekniska utrustningen, är en viktig förutsättning för att arbetet ska fungera. Bland annat visade det sig vara vanligt att man samrådde med en kollega när man kände sig osäker och tillsammans löste de frågor som uppstod. Och diskussioner kring etik och moral hade en mer framträdande plats i det dagliga arbetet än Ann-Charlott Wikström trott.
Vad gäller inställningen till den tekniska utrustningen kunde hon se att personalen såg teknologi som en självklar, inbäddad del av vårdandet – en syn som inte delas av alla inom vården. Det betyder inte att man blint förlitade sig till tekniken. När man inte litade på exempelvis det blodtrycksvärde maskinen visade tog man ett manuellt blodtryck för att vara säker.
– Intensivvård sker i nätverk mellan människa och teknik, där man ser att båda delarna behövs, sammanfattar Ann-Charlott Wikström.
Hon ser sin forskning som ett viktigt bidrag till att vi får insyn i hur sjukvården fungerar.
– Det känns särskilt viktigt när det gäller arbetet på en intensivvårdsavdelning, där patienternas liv verkligen ligger i händerna på personalen, säger hon.
– Dessutom är det viktigt att studera kunskap som sådan och hur den förändras i ett samhällsperspektiv när nya behandlingsmetoder och tekniker införs.
Ann-Charlott Wikström är själv utbildad sjuksköterska med egen erfarenhet från intensivvårdsarbete, men lämnade det arbetet för många år sedan för att bli vårdlärare. Idag är hon verksam som avdelningsledare för specialistsjuksköterskeutbildningen på Högskolan Väst.
– Med min forskning om intensivvård känns det som jag sluter cirkeln, säger hon.
Ann-Charlott Wikström är bördig från Trollhättan och bor numera i Vänersborg.
Avhandlingen ”Knowing in practice – a tool in the production of intensive care”, lades fram i vårdpedagogik den 23 maj vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Ann-Charlott Wikström, tel: 0520 – 22 39 59, mobil: 0733 – 97 51 61, e-post: anncharlott.wikstrom@hv.se
Rebecca Lawrence har i sin forskning tittat på hur Samerådet, en urbefolknings NGO (Non-Governmental Organisation), och Greenpeace har kämpat mot skogsavverkning på sköra samiska renbetesmarker i finska Lappland. Stora Enso har historiskt varit den största uppköparen av virke i finska Lappland. Fram till november 2005 köpte Stora Enso virke från Metsähallitus, det finska statliga skogsavverkningsföretaget, tvärt emot önskemålen från de lokala renskötande samerna. Samtidigt var Stora Enso förbundet till att respektera samernas rättigheter enligt företagets egen hållbarhetspolicy och regler för de etiska index som företaget ingår i. För två år sedan tog Samerådet kontakt med de största indexen för hållbarhet och etik i Storbritannien och Europa, Dow Jones Sustainability Index och FTSE4Good, och framhöll motsättningen i hur Stora Enso förvärvar sitt virke.
Rebecca Lawrence har studerat hur analytiker vid etiska index, samt socialt ansvarstagande investerare i Sverige, har uppmuntrat dialoger mellan Stora Enso och Samerådet. Dessa dialoger, kombinerat med offentliga kampanjer från Samerådets och Greenpeaces sida, har pressat Stora Enso till att de inte längre ska köpa konflikttimer från Metsähallitus.
– När jag började forska om detta hade inte Stora Enso någon detaljerad policy över sitt förvärv av virke från konfliktområdena i finska Lappland. Företaget gav blandade signaler angående sin förvärvspolicy till etiska utredare, etiska analytiker, kunder, intressegrupper och sin egen leverantör. När konflikterna stod på sin spets kommunicerade Stora Enso flera olika versioner av deras definition av ”konfliktområden”. De senaste två åren har Stora Enso emellertid utvecklat en mer omfattande policy som kräver tillåtelse från samiska renägare innan skogsavverkning kan äga rum. Det finns dock utmaningar kvar när det gäller att säkerställa att policyn baseras på principer av fritt, tidigt och informerat samtycke från samiska renägare, säger Rebecca Lawrence.
Forskningen har också visat att samiska protester framhäver en paradox i Skandinavien. Medan de nordiska staterna och företagen påstår sig upprätthålla en social rättvisemodell på den internationella arenan har de traditionellt sett varit tveksamma till att erkänna samernas krav på deras egen hemmafront.
– De senaste två åren har jag sett en positiv utveckling i Stora Ensos engagemang med frågor gällande urbefolkningens rättigheter i Finland. Stora Enso har traditionellt betonat rättigheter hos urbefolkningar i länder utanför Europa, till exempel i Brasilien och Uruguay. Efter kampanjerna från Samerådets sida har det dock blivit klart att konflikterna om skogsavverkning på samiska renskötselområden kräver ett djupare engagemang från företagets sida med samiska rättighetsfrågor som urbefolkningsrättigheter. Stora Enso har varit aktiv med att initiera samråd med samtliga intressegrupper, men det är fortfarande en utmaning för företaget att inse att renskötande samer har särskilda rättigheter, säger Rebecca Lawrence.
I de 92 000 hektar av konfliktområden i finska Lappland har ingen skog avverkats av Metsähallitus sedan november 2005. Förra veckan återupptog emellertid Metsähallitus sin skogsavverkning där.
– Det återstår att se vilket företag som kommer att vara uppköpare av detta timmer nu när Stora Enso vägrar att köpa från konfliktområdena. Det återstår också att se hur den nyvalda finska regeringen kommer att hantera övre lapplandsfrågan. Som min forskning visat, är samerättsfrågan en utmaning för såväl skogsindustrin som för den finska regeringen. Varje lösning på frågan kommer att kräva engagemang från både den finska skogsindustrin och den finska staten, säger Rebecca Lawrence.
Resultaten har publicerats av Blackwell i en specialutgåva om urbefolkningens rättigheter i den internationella tidskriften ”Geographical Research”.
Ytterligare information
Rebecca Lawrence, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-164621, 070-695 6931, e-post rebecca.lawrence@sociology.su.se.
I början av 1970-talet undersöktes 7 500 män mellan 47 och 54 år i Göteborg. De 750 som då hade högt blodtryck fick behandling vid Sahlgrenska universitetssjukhusets blodtrycksmottagning. När utvecklingen för dessa män 25 år senare jämfördes med de män som inte hade högt blodtryck vid undersökningen visade det sig att dubbelt så många avlidit i hjärtinfarkt och dubbelt så många insjuknat i stroke.
– Slutsatsen blir att medelålders män med högt blodtryck har en dålig långtidsprognos trots att de behandlats och följts regelbundet av läkare med högt blodtryck som specialintresse. Våra resultat manar till ännu större ansträngning när det gäller behandling för dessa patienter, säger läkaren Torbjörn Almgren.
En bidragande orsak till att män med högt blodtryck trots behandling i så hög grad drabbas av hjärtinfarkt och stroke är att även diabetes typ 2 är betydligt vanligare i gruppen. De män som får diabetes har ytterligare drygt 60 % ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt och stroke.
– Av andra studier på området har de flesta inte kunnat påvisa att utveckling av sockersjuka under behandling för högt blodtryck innebär en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Det kan bero på att dessa studier inte varat tillräckligt länge för att man ska kunna fastställa de långsiktiga riskerna, säger Torbjörn Almgren.
En annan bidragande orsak till att stroke är dubbelt så vanligt bland män med högt blodtryck kan vara att det tryck som orsakas av hjärtats sammandragningar under behandling stiger tre gånger mer jämfört med män som inte behövt behandling för högt blodtryck.
– De män som hade de högsta systoliska blodtrycken efter 15 års behandling hade nästan dubbelt så stor risk att drabbas av stroke än de andra männen som också fick blodtryckssänkande behandling, säger Torbjörn Almgren.
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för medicin, avdelningen för invärtesmedicin
Avhandlingens titel: Outcomes in treated hypertensive men – a follow-up during three decades
Avhandlingen försvaras torsdagen den 31 maj, klockan 13.00, Aulan, Sahlgrenska/SU, Göteborg.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Torbjörn Almgren, leg. läkare, telefon: 031-342 83 86, e-post: torbjorn.almgren@vgregion.se
Handledare:
Professor Ove Andersson, telefon: 031-342 11 30, e-post: ove.andersson@medic.gu.se
Att plocka vilda musslor för att tillaga hemma kan vara förrädiskt. Musslorna kan nämligen innehålla gifter, vilket kan ge allvarliga följder om man äter dem. Giftet från musslorna kommer ursprungligen från de växtplankton som musslorna äter, och som producerar förlamande skaldjursgifter som tillhör de mest allvarliga nervgifter vi känner till.
Forskning från Göteborgs universitet visar nu att växtplanktonet Alexandrium minutum kan lukta sig till sina fiender i det omgivande vattnet. Om planktonen känner lukten av hoppkräftor producerar de upp till 28 gånger mer gift än om de inte känner någon lukt. De giftiga växtplanktonen är dessutom bättre skyddade mot hoppkräftor och äts upp i mindre utsträckning än andra plankton.
Den ökade giftproduktionen kan därför tänkas bidra till uppkomsten av giftiga algblomningar på motsvarande sätt som smörblommor blir vanliga i betade hagar; korna undviker smörblommorna men betar ner andra växter som annars skulle ha konkurerat med smörblommorna om ljus och näring.
Växtplankton från släktet Alexandrium verkar använda sig av en rad olika kemiska strategier, vilket kan vara en av anledningarna till att flera arter av släktet förökar sig och bildar giftiga algblomningar. Planktonen producerar nämligen inte bara gift. De kan också producera så kallade allelokemikalier, som kan skada eller döda andra växtplankton och en del andra djur i det omgivande vattnet.
I avhandlingen presenteras resultat som visar att allelokemikalier från relativt låga, naturligt förekommande mängder av en del växtplankton har mycket stark negativ effekt på omgivande organismer i naturliga planktonsamhällen. Allelokemikalier kan därför tänkas hjälpa dessa i tävlingen om ljus och näring genom att skada konkurrenterna, avskräcka en del små betare och på så sätt kanske också bidra till algblomning.
Kontaktinformation
För mer information
Erik Selander
Institutionen för marin ekologi
Göteborgs universitet
Tel: 0523-185 55 eller 0730-226 208
E-post erik.selander@marecol.gu.se
Handledare: Henrik Pavia, tel: 0526-686 85, e-post: henrik.pavia@marecol.gu.se
Disputationen äger rum: Fredagen den 25 maj 2007, kl 10.00 på Kristinebergs marina forskningsstation, Fiskebäckskil
Avhandlingen har titeln: ”Chemical ecology of paralytic shellfish toxin producing dinoflagellates”.
Campylobacter är den bakterie som rapporteras orsaka de flesta bakteriella mag/tarminfektionerna hos människa i Sverige. Svenska kycklingar har dock sällan Campylobacter (13 % av flockarna på årsbasis) jämfört med andra EU-länder såsom Danmark (30 %), Tyskland (50 %) och Frankrike (85 %).
Infektion med Campylobacter är en så kallad zoonos, det vill säga en sjukdom som kan smitta mellan djur och människa. Kycklingprodukter anses vara en av smittkällorna, överföring av Campylobacter sker oftast via otillräckligt värmebehandlat kött eller via bristfälligt rengjorda köksredskap.
Förekomsten av Campylobacter i kycklingflockar varierar mellan olika regioner och uppfödare i Sverige. Cirka en tredjedel av uppfödarna levererar nästan aldrig kycklingar med Campylobacter till slakt. Veterinär Ingrid Hansson har undersökt orsaker och riskfaktorer för Campylobacter-infektion hos slaktkyckling i såväl uppfödar- som slakteriled.
Ingrid Hanssons resultat tyder på att det är olika stammar av Campylobacter vid olika uppfödningsomgångar, vilket kan tolkas som att campylobacter inte överlever i stallarna mellan uppfödningsomgångarna. Det finns ett samband mellan hög andel Campylobacter i kycklingens kloak och hög halt Campylobacter i den konsumtionsfärdiga kycklingen. De kycklingar som blivit kontaminerade i samband med transport och slakt hade en lägre halt jämfört med kycklingar som blivit smittade under uppfödningsperioden.
De faktorer som utgör de största riskerna för att en kycklingflock ska smittas av Campylobacter på gårdsnivå är förekomst av andra animalieproducerande djur på gården och bristande allmän ordning. Campylobacter är vanligt förekommande hos så väl nötkreatur som svin, och risken finns att campylobacter överförs till kycklingarna via luften, insekter eller djurskötaren.
Andra faktorer av betydelse är delad slakt, då en kycklingflock slaktas vid minst två olika tillfällen finns det risk för att Campylobacter kommer in i kycklingstallarna vid det första slakttillfället och därefter sprids till de kvarvarande kycklingarna.
De gårdar som är belägna i områden med begränsad trädvegetation har ofta högre andel Campylobacter jämfört med dom som finns i skogsområden. Gårdar som är belägna i områden med begränsad trädvegetation har dessutom oftare andra animalieproducerande djur i närheten. Stallar med ytterdörren i rak linje med dörren in till kycklingarna är oftare representerade bland de med en stor andel Campylobacter-positiva kycklingflockar till slakt jämfört med de där är dörrarna är placerade i en vinkel mot varandra.
Ett övervakningsprogram av Campylobacter hos svensk slaktkyckling bedrivs i Svensk Fågels regi sedan 1991 med målsättningen att minska andelen kycklingar med Campylobacter. Studierna i denna avhandling har gjorts i anslutning till övervakningsprogrammet.
Veterinär Ingrid Hansson, institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU/avdelningen för bakteriologi, SVA, försvarar sin avhandling med titeln Bacteriological and Epidemiological Studies of Campylobacter spp. in Swedish Broilers. Disputationen avser veterinärmedicine doktorsexamen.
Plats: Ettans föreläsningssal, Klinikcentrum, SLU, Ultuna, Uppsala
Tid: Fredagen den 25 maj 2007, kl. 09.15.
Opponent: Professor Jaap Wagenaar, Utrecht Universitet, Nederländerna
Pressbilder:
(får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, fotograf ska anges)
Porträtt av Ingrid Hansson. Foto: Elisabeth Bagge http://www2.slu.se/aktuellt/2007/pressbilder/IngridHansson/IngridHansson.jpg
Kycklingflock vid foderautomaten. Foto: Ingrid Hansson http://www2.slu.se/aktuellt/2007/pressbilder/IngridHansson/Kycklingar.jpg
Kontaktinformation
Mer information
Ingrid Hansson, 018-67 46 86, Ingrid.Hansson@sva.se
SLU, Institutionen för biomedin och veterinär folkhälsovetenskap http://www.bvf.slu.se/
SVA, Statens Veterinärmedicinska Anstalt http://www.sva.se/sv/
Även bland de avvikande finns exkluderande normer. I en idéhistorisk avhandling från Umeå universitet undersöks hur Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) mellan 1950 och 1970 försökte underlätta för den företrädda gruppen genom att ta avstånd från sådant som avvek allt för mycket från samhällets normer.
När RFSL bildades 1950 präglades samhället av intolerans mot personer som avvek från den heterosexuella normen. Inte minst i dagspressen sammankopplades homosexualitet med kriminalitet, förförelse av ungdomar och den undre världen. Det fanns också olika föreställningar om homosexualitetens natur.
– Läggningen förklarades bero på kulturellt förfall, till exempel försvagade familjer, berättar Andréaz Wasniowski. Det ansågs också kunna bero på det motsatta: konstlade samhällsnormer som hindrade sexualdriften att fritt få utlopp, vilket resulterade i att den förträngdes och sexuella avvikelser uppstod. Det fanns också mer biologiskt orienterade teorier. Homosexualiteten orsakades av någon medfödd komponent som vanligen återfanns hos det motsatta könet, exempelvis att en homosexuell man hade kvinnliga könshormoner eller en kvinnas perceptuella schema.
Avhandlingen beskriver hur RFSL argumenterande mot dessa föreställningar. Strategin var att framhålla de homosexuellas likhet med de heterosexuella. Förbundet framhöll att homosexuella var skötsamma och inte avvek från de rådande normerna, och att det inte fanns någon väsensskillnad mellan hetero- och homosexuella. RFSL talade ofta om sexuell inriktning som en fråga om grad, där alla ansågs vara placerade mellan rena poler. I praktiken var ingen helt hetero- eller homosexuell utan bara mer eller mindre.
– Det finns också en genusaspekt i detta, säger Andréaz Wasniowski. Genom att ta avstånd från transvestiter försökte RFSL visa att homosexuella inte uppförde sig oacceptabelt men också att de homosexuella männen var ”riktiga män”. Förbundet dominerades av män som hade ett intresse i att tillhöra det i samhället privilegierade könet.
Men det var skillnad mellan vad som visades upp och vad som accepterades internt. I de förbundsinterna publikationerna fanns kontaktannonser från transvestiter och på slutna fester förekom genusöverskridanden. Det viktiga var att det inte syntes utåt. I stadgarna angavs bekämpandet av prostitution, men i brev till ensamma personer ansågs sexköp vara oproblematiskt.
– RFSL var pragmatiskt inriktat och den politiska målsättningen, likaberättigandet, var överordnat, konstaterar Andréaz Wasniowski.
Fredagen den 1 juni försvarar Andréaz Wasniowski, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Den korrekta avvikelsen: Vetenskapsanvändning, normalitetssträvan och exkluderande praktiker hos RFSL, 1950-1970. Disputationen äger rum kl 10:15 i hörsal S213, samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är docent Torbjörn Gustafsson Chorell vid Uppsala universitet.
Recensionsexemplar kan beställas direkt från Förlaget Holzweg, e-post info@holzweg.se .
Kontaktinformation
För mer information eller intervju, kontakta gärna Andréaz Wasniowski
tel 090-786 6987, 076-8352738 eller e-post andreaz.wasniowski@histstud.umu.se
I antologin Genus och det akademiska skrivandets former vill författarna sätta fokus på de ofta förbisedda frågorna om relationen mellan skrivandets former, genrer och genus. Antologin är inte i första hand avsedd att vara en handbok. Den är mer av en bruksbok och en inspirationsbok som vill problematisera och kritiskt reflektera kring förhållandet mellan text och form, kropp och rum, i det vetenskapliga skrivarbetet.
Boken är indelad i de två huvudavsnitten Inblickar och Utblickar, som ger prov på både individuella och kollektiva skrivstrategier. Den röda tråden är hur – och om – ett feministiskt och genusteoretiskt perspektiv kan införlivas in i valet av skrivsätt, från studentuppsatsen till avhandlingstexten.Vad händer t ex med det ”spill” av tankar, känslor och levda erfarenheter som präglar den skrivandes vardag och ibland klottras ner i textens marginaler, men oftast utplånas med delete-knappen innan uppsatsen eller boken går i tryck? Och går det alls att skriva emancipatoriska och traditionskritiska texter i en konventionell akademisk form?
Exemplen hämtas från författarnas egna lästa och skrivna erfarenheter och flätas samman med en diskussion av den internationella forskningen på området.
Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur, 2007) vänder sig till alla som är intresserade av kreativt och vetenskapligt skrivande, i och utanför de akademiska sammanhangen.
Bokens författare är – eller har – alla varit verksamma vid Umeå universitet. Från humanistisk fakultet medverkar litteraturvetarna Annelie Bränström Öhman och Maria Jönsson samt konstvetaren Ann-Catrine Eriksson. Från Kvinnovetenskapligt forum medverkar Mona Livholts, forskare i socialt arbete (numera Mittuniversitetet, Östersund).
Kontaktinformation
För mer information – kontakta gärna bokens redaktörer:
Annelie Bränström Öhman, e-post Annelie.Branstrom@littvet.umu.se
Mona Livholts, e-post Mona.Livholts@miun.se
Resultaten av undersökningen visar att huvudaktörerna i VA-sektorn har olika uppfattningar både om hållbar utveckling och om hur indikatorer kan tänkas vara användbara för att bidra till hållbar utveckling. Bland de intervjuade hade de anställda i branschen ofta en djupare och mer nyanserad bild av hållbar utveckling än vad politikerna hade och de såg också i högre utsträckning positivt på användningen av indikatorer än vad politikerna gjorde.
Konventionella VA-system förser människor med rent vatten och avlopp och skyddar vattendrag mot övergödning. Eftersom detta är servicefunktioner som måste skötas för att staden skall fungera fyller VA-systemen en livsviktig funktion. Så som VA-systemen fungerar idag konsumerar de dock både energi och andra resurser i en takt som knappast kan betraktas som hållbar.
– Dessutom är de urbana VA-systemens förmåga att återföra näringsämnen till jordbruksmark begränsad och de är dåligt rustade att möta både effekterna av pågående klimatförändring och de ökande mängderna av kemikalier i samhället, säger Ulrika Palme.
– När det gäller näringsämnen gödslas jordbruksmark framförallt med kväve, fosfor och kalium (NPK). Alla dessa näringsämnen finns i avloppsvatten. Fosfor, som är ett livsviktigt ämne för både växter och djur, är en begränsad resurs. I Afrika behöver de näringsfattiga jordarna mer fosfor. Kväve är inte en begränsad resurs, men vi lägger ner mycket energi på att först fixera det ur luften för att tillverka konstgödsel och sedan igen för att bli av med den ur avloppet, säger hon.
När det gäller effekterna av klimatförändringen så pekar allt på att de i Sverige leder till sämre råvatten att tillverka dricksvatten av. Det kan komma att bli betydligt svårare och dyrare att tillverka bra dricksvatten i framtiden. Av alla dessa anledningar är hållbar utveckling av de urbana VA-systemen en viktig fråga.
Avhandlingen bygger på ett antal fall- och fältstudier, inklusive drygt 60 intervjuer med anställda och politiker i den svenska och tyska VA-branschen.
Indikatorer, som i VA-branschen kan vara t ex mängd kadmium i avloppsslam, totalkostnad för produktion av en kubikmeter dricksvatten eller mängd energi använd till kväverening, rekommenderas ofta som verktyg för att främja hållbar utveckling, även inom organisationer. I avhandlingen redogör Ulrika Palme för hur hållbarhetsindikatorer används i branschen och jämför denna praktik med rekommendationerna från akademiker på området. Hon granskar indikatorerna i termer av innehåll, användningsområden, processer och viktiga faktorer som påverkar om och hur de används – allt med avseende på urbana VA-system.
Ulrika Palme har utgått från vad som står om hållbar utveckling i policydokument från VA-verk, miljökontor och VA-nämnder. Hon har frågat anställda bland annat om dessa policies påverkar deras arbete, vad de tycker om dem och om vilken roll olika former av information spelar när det gäller hållbar utveckling.
I de undersökta organisationerna fanns många indikatorer, eller nyckeltal som man ofta säger i svenska VA-branschen, särskilt i processtyrning och i rapportering till myndigheter, som inte kallas för hållbarhetsindikatorer, men som fångar vissa hållbarhetsaspekter.
Slutsatsen som dras i avhandlingen är att innan hållbarhetsindikatorer kan utvecklas ytterligare måste de som ska använda indikatorerna komma överens om en någorlunda gemensam vision eller definition av hållbar utveckling.
Utan en sådan vision kommer användningen av hållbarhetsindikatorer att ha mycket begränsad effekt. Sedan, om huvudaktörerna lyckas enas om vad hållbar utveckling är, behöver de tänka över om de anser att indikatorer är användbara som verktyg, och i så fall vilken funktion de ska fylla. För att åstadkomma meningsfulla indikatorer är det viktigt att vara väldigt klar över vilken information indikatorerna ska förmedla och vilken funktion de ska fylla.
Ulrika Palmes avhandling har titeln ”The role of indicators in developing sustainable urban water systems”.
Ulrika Palme har varit doktorand på Institution för Energi och miljö, Avdelningen för miljösystemanalys på Chalmers.
Kontaktinformation
Mer information:
Ulrika Palme, Miljösystemsanalys, tel: 031-772 8607
e-post: ulrika.palme@chalmers.se
Handledare:
Professor Anne-Marie Tillman, Avdelningen för miljösystemanalys på Chalmers, tel 031-772 2122,
e-post: anne-marie.tillman@chalmers.se
Allt mer av askan från avfallsförbränning kan komma till nytta igen.
– Genom ytterligare stabilisering av rökgasresterna från avfallsförbränningen bör vi kunna använda askan både till betong och vägbyggen, säger Karin Karlfeldt.
Hon får nu det västsvenska avfalls- och återvinningsföretaget Renovas miljöstipendium 2007, 100 00 kronor, för att gå vidare med sin forskning.
Enkelt uttryckt går Karin Karlfeldts forskning ut på att tvätta askan och studera hur tungmetaller lakas ut så att möjligheterna till återvinning av de utlakade metallerna och återanvändning av resterande aska kan öka. Hon har inriktat sig på totalt tio tungmetaller däribland bly, koppar, zink, kadmium och arsenik.
När askan tvättats uppstår dels ett ”tvättvatten” som innehåller tungmetaller som lakats ut och dels aska som innehåller de tungmetaller som inte lakats ut utan är stabilt bundna i askan. Tungmetallerna i ”tvättvattnet” kan nu återvinnas. Den återstående askresten innehåller nu mycket lite lättlösliga tungmetaller. Detta innebär att efter en eventuell ytterligare stabilisering av askan skulle man kunna återanvända den till exempel som fyllnadsmaterial vid vägbyggen eller i betong.
Forskningsresultaten hittills är mycket lovande och nu, med stöd av stipendiet, kan Karin fortsätta arbetet med fler typer av askor för att förhoppningsvis kunna få ut mer tungmetaller för återvinning. Den fortsatta forskningen gör det också möjligt att jämföra stabilisering av askor efter olika renings- och förbränningsmetoder.
– Det jag hittar i askorna är ett resultat av hur vi sorterar hemma i köket. Ju bättre vi sorterar ut glas, metall, batterier etc desto större blir möjligheterna att återanvända askan, säger Karin Karlfeldt.
Karin Karlfeldt kommer från Trollhättan och bor sedan ett tiotal år i Göteborg.
Bild på Karin Karlfeldt finns att ladda ned på Renovas sida, se länk nedan.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Karin Elisabeth Karlfeldt, Oorganisk miljökemi, Chalmers
031-772 28 64
karinka@chalmers.se
Stipendiet delades ut vid Renovadagen den 10 maj.
Där medverkar även Christian Ekberg, professor i industriell materialåtervinning vid Chalmers.
En lång rad optiska egenskaper hos papper och tryck bestäms genom att mäta det ljus som reflekteras från en belyst pappersyta. Mätningarna måste tolkas genom en modell, och den som funnits inom pappersindustrin sedan 1930-talet har sina brister inom vissa områden.
– Vi upptäckte att det beror på att ljuset reflekteras olika mycket i olika riktningar på ett oväntat sätt. Vår nya modell kan förklara och hantera det, säger Per Edström.
Det som möjliggjort den nya modellen är hans forskning på numeriska metoder för effektiv lösning av en klass av integro-differentialekvationer. Det är en problemtyp med så skilda tillämpningsområden som växthuseffekten, medicinsk tomografi och ljusspridning i diffusa medier.
– De metoder som Per Edström utvecklat är inte bara originella. De har även visat sig vara både robusta, noggranna och ytterst effektiva, säger professor Mårten Gulliksson.
Under utvecklingen har samarbete förekommit med flera företag i pappersindustrin, bland annat M-Real, SCA och Stora Enso. Intresset har varit stort eftersom ökad kunskap inom området betyder ökad konkurrenskraft.
– Vi har redan börjat använda den nya modellen, säger Nils Pauler vid M-Reals forskningscentrum i Örnsköldsvik. Vi hoppas att den skall ge oss bättre förståelse för olika variationer hos det visuella intrycket av papper och tryck.
– Det måste påpekas den enorma ämnesbredd Per Edströms avhandlingen visar. Från en avancerad formulering av det fysikaliska problemet i matematisk form, som är ytterst väl förankrad i tillämpat hänseende, tas en stabil och effektiv programvara fram som direkt och med stor framgång kan användas inom industrin. Det är en imponerande bedrift som ytterst sällan förekommer inom ämnet matematik. Det säger professor Mårten Gulliksson i en avslutande kommentar.
Per Edström är uppvuxen i Härnösand. Han disputerar den 29 maj med avhandlingen ”Mathematical Modeling and Numerical Tools for Simulation and Design of Light Scattering in Paper and Print” i Härnösand.
Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Per Edström, 0611-862 44, 073-760 21 51, per.edstrom@miun.se
Mårten Gulliksson, 060-14 85 86, 070-623 78 30, marten.gulliksson@miun.se
Sjuksköterskan Ami Hommel har studerat omhändertagandet av patienter med höftledsfraktur vid Universitetssjukhuset i Lund. Hon visar bland annat att patienter som vårdats på ortopedkliniken hade fyra dagars kortare vårdtid på sjukhuset och var tillbaka i sitt ursprungliga boende två veckor tidigare än patienter som vårdats på andra kliniker.
– Därför är det olyckligt att det blir allt vanligare, inte bara i Sverige utan också utomlands, att de här patienterna tas om hand på andra avdelningar. I Lund var det i slutet av 1990-talet 15-20 patienter med höftfraktur om året som vårdades på andra kliniker. Nu däremot är det uppåt 150 om året! säger Ami Hommel.
När det gäller mottagandet har dock vården i Lund blivit bättre. Ami Hommel har jämfört resultatet före och efter en rad förändringar som infördes hösten 2003. Förändringarna gav mycket bra resultat utan att vara kostsamma; det handlade mer om nya rutiner än om ny behandlingsteknik.
Ett exempel är att patienterna numera inte skickas tillbaka till akutmottagningen sedan de röntgats, utan förs direkt till en avdelning.
– Förut skulle röntgenbilderna bedömas av en läkare på akuten, och patienterna skulle skrivas in där. Nu skriver vi in dem på avdelningen i stället, vilket besparar dem ett par timmars väntan på en hård brits. De får också bättre smärtlindring, näringslösningar, trycksårsbehandling och syrgas med start redan i ambulansen, och slipper möta fullt så många nya ansikten, säger Ami Hommel. Hon ser alla dessa insatser som viktiga för de sköra gamla patienterna, som ofta har flera sjukdomar förutom höftfrakturen.
Lundaforskaren har också studerat vad väntan på operation betytt för slutresultatet. En operation kan ibland uppskjutas på grund av patientens andra sjukdomar och medicinering, men det vanligaste skälet är att det helt enkelt inte finns operationspersonal. Och den väntan kan vara förödande: dödligheten efter fyra månader var högre hos patienter som fått vänta mer än 24 timmar på operation än hos dem som opererats inom det första dygnet efter sin fraktur.
Här ger sjuksköterskornas omvårdnadsperspektiv en annan bild än det kirurgiska perspektivet. Det har nämligen hävdats från läkarhåll att man kan vänta upp till 48 timmar med att operera en höftfraktur, men detta gäller bara själva operationsresultatet. Alla andra besvär patienten kan lida av, som förvirring, förstoppning, syrebrist och trycksår, blir värre ju längre hon eller han får vänta på sin operation.
Ami Hommel har hämtat sitt material ur det nationella registret ”Rikshöft”, som hon är koordinator för. Där registreras ända sedan 1988 en stor mängd uppgifter kring höftfrakturer på alla landets sjukhus.
Avhandlingen heter Improved safety and quality of care for patients with a hip fracture, och läggs fram den 25 maj. En sammanfattning finns på http://theses.lub.lu.se, skriv ”Hommel” i sökrutan. Ami Hommel nås på tel 046-17 71 06 eller 0730-20 93 27, ami.hommel@med.lu.se.
I sin avhandling presenterar Jakob Dahlin ny metodik för luftprovtagning av bland annat isocyanater och anhydrider, vilka är reaktiva ämnen som bildas vid tillverkning och upphettning vid bearbetning av till exempel polyuretan och epoxiplast. Med den nya metodiken studeras hur ämnena fördelar sig mellan gaser och olika stora partiklar i luften. Små partiklar kan nå långt ner till luftvägarnas känsligaste delar. De undersökta ämnena kan orsaka luftvägsproblem och astma. På senare tid har även exponering för små partiklar fått stor uppmärksamhet, då dessa är hälsoskadliga och misstänks kunna ge upphov till hjärt- och kärlsjukdomar.
Med de nya metoderna ges möjlighet till att samtidigt kartlägga flera olika ämnen i ett luftprov. Detta gör att det går snabbare att utreda vad en arbetare kan exponeras för. Analysmetodiken har förbättrats och nu går det att mäta halter ner till en miljontedel av det gällande gränsvärdet. Analysmetodiken har under 2006 publicerats som två internationella standardmetoder (ISO). Den förbättrade analysmetodiken gör att man nu kan ta reda på vad lungans känsligaste delar verkligen utsätts för.
Ofta är det okänt av vilka ämnen olika plaster är uppbyggda av och vad som kan bildas vid upphettning under bearbetning. Exponering för luftburna reaktiva ämnen är ett stort problem i industrin och i många fall är man inte medveten om att arbetare exponeras. Man kan inte utesluta att exponering för farlig plaströk också sker i hemmiljön.
– Med den nu utvecklade provtagaren har vi visat att några av de isocyanater som har lägst gränsvärde ofta förekommer på små partiklar som kan nå lungornas alveoler. Upphettning av polyuretanplast ger upphov till detta, säger Jakob Dahlin. Förhoppningen är att provtagaren ska kunna fungera som ett hjälpmedel för att kartlägga samband mellan exponering och sjukdom.
Avhandlingen försvaras den 25 maj, klockan 10.00 i Hässleholms kulturhus. Opponent är Robert P. Streicher, forskare vid National Institute for Occupational Safety and Health (NIOSH), Cincinnati, USA. Avdelningen för arbetsmiljökemi, som tillhör Institutionen för analytisk kemi vid Stockholms universitet, bedriver sedan flera år forskning i Hässleholm.
Avhandlingens titel: Aerosols of Isocyanates, Amines and Anhydrides – Sampling and Analysis.
Ytterligare information
Jakob Dahlin, doktorand vid Avdelningen för arbetsmiljökemi, tfn 0451-38 52 56, 070-297 41 24, e-post jakob.dahlin@anchem.su.se
För bild, kontakta universitetets presstjänst tfn 08-16 4090, e-post press@su.se.
