Geomorfologi är vetenskapen om landskapets ytformer och de processer som skapar eller bryter ner dem. Geomorfologiska kartor är kartor specialiserade på att presentera information om landskapets former, dess material och de processer som påverkar dem. Kartorna presenterar också landformernas ursprung, utveckling och ibland även deras ålder. Användningsområdena för geomorfologiska kartor har visat sig vara många och sträcker sig från vetenskapliga studier och riskbedömningar till att utgöra underlag för resursplanering och projektering för t ex skogsbruk och vägkonstruktion.
Marcus Gustavssons har i sitt avhandlingsarbete gjort ett nytt geomorfologiskt karteringssystem som inte bara kan beskriva olika typer av landskap utan även kan användas för kartor i olika skalor (1:5,000-1:50,000). Systemet baseras på en användarvänlig teckenförklaring – en legend – där landskapet presenteras som en kombination av olika beskrivande data. Tillsammans ger dessa pusselbitar en helhetssyn av landformerna, deras material och de processer som har skapat eller påverkar dem. Tolkningen av data är en viktig del i utarbetandet av kartan. Därför presenteras informationen så att kartans läsare kan se vad kartritarens tolkning är baserad på och eventuellt också kan göra en egen tolkning.
De nya geomorfologiska kartorna presenterar information om form och storlek av landskapselementen, materialens kornstorlekssammansättning, ursprung av form och material, modifierande processer och ytlig dränering (hydrografi). Dessutom presenteras den ytliga berggrundens bergarter, ålder och relation till landskapets former, något som sällan framkommer i andra karteringssystem. En nyhet i det nya karteringssystemet är dess presentation av hur mark och berg vittrat över tid.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Marcus Gustavsson, tel: 018-506118 (hem), 018-471 25 15, eller e-post: Marcus.Gustavsson@geo.uu.se
Hans forskningsresultat visar att växters reaktion på avverkning påverkas av hur mycket skogsmarken lutar och om skogsbränslen tas ut. Ett stort antal växter försvinner i sydvända sluttningar eftersom de blir alltför ljusa och torra efter avverkning. I nordvända och mer skuggiga sluttningar missgynnas inte lika många arter. Tvärtom kan sådana sluttningar bli artrikare eftersom hyggesväxter trivs där. Marcus Åströms resultat visar också att uttag av skogsbränslen, såsom grenar och trädtoppar, efter slutavverkning missgynnar växter som kräver fukt eller lever på ved samt döda växtdelar, s.k. förna. Detta beror antagligen på att antalet livsmiljöer minskar för ved- och förnalevande arter, att skyddet mot uttorkning minskar och att störningarna ökar på hyggen där man tar tillvara på skogsbränslen.
Marcus Åström har inte hittat några rödlistade arter i de provytor som han har undersökt. Sådana arter är beroende av skuggiga och fuktiga skogsmiljöer som är rika på död ved och de överlever normalt inte när träden försvinner. Det är därför inte troligt att deras överlevnad påverkas särskilt mycket när skogsbränsle tas ut efter avverkning. Däremot kommer fuktighetskrävande samt ved- och förnalevande arter som idag är vanliga och som har goda chanser att överleva avverkning att bli ovanligare efter skogsbränsleuttag. Därför är det är särskilt viktigt att ta naturhänsyn i bestånd och landskap där skogsbränsle skördas, bland annat genom att skapa och skydda grov död ved. Skogslandskapet bör inte heller dammsugas på skogsbränsle utan grenar och toppar bör skördas endast i typiska produktionsbestånd.
– Eftersom fuktighetskrävande arter generellt klarar sig bättre efter avverkning i skuggiga miljöer, exempelvis nordvända sluttningar, kan det vara klokt att koncentrera naturhänsynen dit. Trots negativa effekter på växternas mångfald erbjuder skogsbränsle en möjlighet att minska samhällets beroende av fossila bränslen och den globala uppvärmning som följer, säger Marcus Åström.
Marcus Åström kommer ursprungligen från Sundsvall. Efter disputationen flyttar han till Kramfors för att arbeta på Skogsstyrelsen.
Fredagen den 8 december försvarar Marcus Åström, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Aspects of heterogeneity: effects of clear-cutting and post-harvest extraction of bioenergy on plants in boreal forests.
Svensk titel: Effekter av slutavverkning och skogsbränsleuttag på växters mångfald. Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal Björken, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå. Fakultetsopponent är Dr. Katherine Frego, University of New Brunswick, Kanada.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Marcus Åström
Landskapsekologigruppen,
Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap,
Umeå universitet,
Tel: 090-786 60 92
E-post: marcus.astrom@emg.umu.se
Karl Gissléns avhandling visar att elitsatsande juniorer vid Riksidrottsgymnasiet för volleyboll har liten risk att utveckla besvär från knäskålssenan (hopparknä-patellar tendinopathy) om det föreligger normala kliniska och radiologiska (ultraljud samt Doppler-undersökning) fynd vid start. Om det föreligger sensmärta och radiologiska förändringar i senan redan vid start kvarstår ofta smärtproblematik vid fortsatt träning och matchspel. Ökat blodflöde i knäskålssenan förefaller ha visst samband med smärtutveckling i senan.
Karl Gisslén arbetar som sjukgymnast vid Riksidrottsgymnasiet för volleyboll i Falköping, samt i Svenska Tyngdlyftningsförbundet. Han har intresserat sig för den relativt vanligt förekommande åkomman hopparknä, ”patellar tendinopathy”, som tyvärr ofta hindrar och ibland omintetgör volleyboll- och tyngdlyftarkarriären. Hopparknä yttrar sig som belastningsrelaterad smärta i knäskålssenan, och är ett svårbehandlat tillstånd som ofta leder till modifierat idrottande och inte sällan behov av operativ åtgärd. Rehabiliteringstiden efter operation är långvarig (6-12 månader) och resultaten är varierande och osäkra. Tillståndet drabbar främst volleybollspelare, och bland elitspelare har 40-50 % haft hopparknä någon gång under sin karriär. Orsaken är okänd, men hög intensitet och frekvens i träning och matchspel anses kunna vara utlösande faktorer.
Regelbundna kliniska undersökningar samt undersökning med ultraljud och Doppler (blodflödesmätning) under de tre skolåren visade att knäskålssenor med normala fynd (kliniska och radiologiska) vid start har låg risk att utvecklas till hopparknä under de tre skolåren. Flera av senorna som diagnostiserats som hopparknä vid start hade kvarstående smärtproblematik efter tre skolår. Hos elever som hade senförändringar vid ultraljudsundersökning men inga smärtor i senan kan tillkomst av kärlflöde (Dopplerfynd) indikera en försämring av tillståndet med utveckling av sensmärta. I en icke regelbundet idrottsaktiv kontrollgrupp (inte mer än 3 tim/v) förekom inte ökat blodflöde i knäsenan eller hopparknä. Ökat blodflöde i knäskålssenan förefaller ha visst samband med smärtutveckling i densamma.
I en fallstudie på en elittyngdlyftare (olympiska lyft) med hopparknä studerades effekten av behandlingsmetod med förhårdnande injektioner under ultraljud-/Dopplervägledning mot området med kärl/nervinväxt. Behandlingen medförde smärtfrihet samt medgav snabb (2 veckor) och full återgång i tyngdlyftning utan att medföra senbristning. Fallstudien indikerar att den smärtande knäskålssenan tål tunga belastningar och är stark, i motsats till vad man tidigare trott. Fynden motiverar studier för att utvärdera styrkan i den smärtande knäskålssenan.
Vid Riksidrottsgymnasiet för volleyboll (60 platser fördelade i åk 1-3, pojkar/flickor, 15-19 år) grupptränar eleverna lika veckomängd ca 13 tim/v. Majoriteten av eleverna representerar Svenska juniorlandslaget vid internationella turneringar.
Fredagen den 8 december försvarar Karl Gisslén, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: The patellar tendon in junior elite volleyball players and an Olympic elite weightlifter. Disputationen äger rum kl 09.00 i Frankesalen, Universitetshallen (IKSU), Gösta skoglundsväg Umeå. Fakultetsopponent är Professor Jon Karlsson, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta leg.sjukgymnast Kalle Gisslén på telefon 070-403 03 18, e-post kalle.gisslen@vgregion.se.
En känd problematik inom språkundervisningen är att läraren å ena sidan lär ut ett visst grammatiskt fenomen, men att eleven å andra sidan oftast inte verkar omsätta denna information i sin språkanvändning. Detta har rest frågan vilken nytta grammatikundervisningen egentligen har för språkinlärningen. I sin avhandling har Christine Fredriksson försökt besvara denna fråga genom att belysa hur mycket av en given information eleven är kapabel att ta upp och hur språkutvecklingen påverkas på längre sikt. Hon har också belyst hur olika yttre faktorer som motivation, elevattityder och de moderna språkens ställning inom skolpolitiken påverkar elevresultaten.
Christine Fredriksson har under två års tid följt språkutvecklingen hos svenska grundskole- och gymnasieelever som lär sig tyska och undersökt deras inlärning av tyska verbformer. Hon har kartlagt olika faser och steg som de flesta elever genomlöper. Resultaten visar att elever sällan förstår funktionen av en ny introducerad böjningsform omedelbart utan att de antingen lär sig hela ordet respektive hela frasen där böjningsformen ingår utantill, eller att de lär sig böjningsformen, men inte när eller i vilken funktion den används. Först efter hand lär de sig att skilja mellan olika former och deras funktioner. Denna process speglas i olika typer av fel som avlöser varandra i bestämd ordning och som så småningom avtar tills formerna används korrekt. Språklig kompetens som liknar den hos en infödd talare uppnås därmed först efter sex års undervisning. En överlag låg motivationsnivå hos gymnasieeleverna, vilken kan föras tillbaka till samhällets och skolans signaler, kan enligt Christine Fredriksson vara en viktig orsak till varför många inte når dit.
Grammatikundervisningen har visat sig ha ett avgörande inflytande på den ordning i vilken eleverna lär sig nya verbformer. De lär sig också olika verbformer olika snabbt, beroende på hur entydiga de är. Korrekta och varierade språkfärdigheter uppnås först när eleven förstått hur en form används i tal och skrift för att uttrycka en viss betydelse.
– Jag hoppar att min forskning på sikt ska kunna bidra till mer effektiva didaktiska metoder i tyskundervisningen, säger Christine Fredriksson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Christine Fredriksson, tel: 0705-17 77 65, e-post: Christine.Fredriksson@moderna.uu.se
Det svenska 1960- och 1970-talet brukar beskrivas som en tidsperiod när man börjar tala om individens fri- och rättigheter. Utredarna karaktäriserar de egna lagförslagen som progressiva och moderna. De tar tydligt avstånd från de tidiga lagstiftningarna kring sterilisering och abort som satte statens intresse av att kontrollera medborgarnas reproduktion före individens självbestämmanderätt. Men frågan om individens rätt att bestämma över den egna kroppen är i sig en fråga om tolkning. I vissa sammanhang måste man, enligt utredarna, ta hänsyn till andra värden och intressen än individens.
Till exempel anses det viktigt att alla individer har ett entydigt kön – att alla de tecken som antyder hennes könstillhörighet pekar i samma riktning – för att undvika administrativt krångel och socialt utanförskap. Individens rätt att bestämma över den egna kroppen är ofta avhängig av att det finns experter som stödjer hennes beskrivning av den egna situationen. I samtliga utredningar uttrycks en tanke om att det är samhällets uppgift att se till att individen inte fattar ett beslut som hon sedan ångrar.
Jämsides med det historiska perspektivet driver avhandlingsförfattaren ett teoretiskt projekt. Med utgångspunkt i begreppsparet form och materia, och den betydelse som materiebegreppet har hos den amerikanska teoretikern Judith Butler, söker Erika Alm sätt att tala om kroppen som utmanar självskrivna motsatspar mellan kropp och själ, inre och yttre, biologiskt och socialt, arv och miljö etc. Särskilt intressant i detta sammanhang är formbegreppet, som i vardagsspråket ofta används när vi talar om kroppen.
Avhandlingens titel: ”ett emballage för inälvor och emotioner” Föreställningar om kroppen i statliga utredningar från 1960- och 1970-talen.
Disputationen äger rum fredagen den 15 december 2006 kl. 10.00
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Erika Alm, tel. 031-773 43 59 (arb.),
031-19 94 03 (hem), e-post erika.alm@idehist.gu.se
Avhandlingen kan beställas direkt från avhandlingsförfattaren.
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se
Svenska kyrkan är en organisation som successivt kommit att organiseras efter demokratiska principer. I förändringsarbetet har frågor om demokratins gränser diskuterats. Förhållandet mellan demokratin och kyrkans ämbete samt hur demokratin teologiskt kan motiveras har upptagit en stor del av diskussionen. Mycket uppmärksamhet har också kommit att riktas mot biskopsämbetet i Svenska kyrkan och då ofta utifrån en diskussion om, och i så fall hur, biskopsrollen kommit att förändras av de demokratiska och organisatoriska förändringarna.
Göran Lundstedt tar i sin avhandling biskopsrollen som utgångspunkt för en närmare analys av Svenska kyrkans demokratisering under 1900-talets senare del. Han har studerat biskopsrollen utifrån biskopsval, vigningsliturgi, episkopal struktur och hur biskoparna uppfattat sin egen roll under perioden. Avhandlingen visar hur demokratin kommit att förändra Svenska kyrkans organisation och också förändrat biskopsämbetet. Ett tydligt exempel är att biskoparna idag främst fungerar som inspiratörer och främjare av det kyrkliga arbetet. Den möjlighet som de tidigare hade – att ta ett reellt ansvarstagande för kyrkans lära och tillsyn av den kyrkliga verksamheten – är i dag begränsade, visar Göran Lundstedt.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Göran Lundstedt, mobil: 070-57 43 982, eller e-post: Goran.Lundstedt@teol.uu.se
I boken diskuterar tio debattörer, författare och humanister samtidens upplevelser och bilder av ensamhet. Hur skiljer sig vår tids självförståelse från tidigare generationers när det gäller förhållandet mellan individen och kollektivet? Var går gränsen för den sexuella intimiteten i cyberrymdens tidsålder? Är den moderna, ensamstående kvinnan både en ensamhetsikon och en lins genom vilken vi kan förstå mannen? Har möjligheten till äkta känslor av samhörighet försvagats genom ett förytligande av idén om den individuella friheten? Är ensamhet som dygd bara den andra sidan av ensamhet som last? Utifrån olika ämnesområden och problemställningar, tolkar författarna företeelser som vården, Internet, utbildning, populärkultur, vetenskaplig praxis, sexualitet, åldrande och singelliv, och ger oss nya inblickar i vardagen omkring oss .
Redaktörer är litteraturvetaren Maria Karlsson och filosofen Sharon Rider, och övriga skribenter är socialantropologen Don Kulick, författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella, journalisten och debattören Göran Rosenberg, litteraturvetarna Margaretha Fahlgren och Patrik Mehrens, filosoferna Niklas Forsberg och Martin Gustafsson samt konstnären Måns Wrange.
Kontaktinformation
Kontakter: Maria Karlsson, Telefon: 018-471 57 63, 08-31 31 38, e-post: Maria.Karlsson@gender.uu.se, Maria.Karlsson@littvet.uu.se
Sharon Rider, tel: 018-471 73 69, e-post: Sharon.Rider@sts.uu.se, Sharon.Rider@filosofi.uu.se
Schimpansen är tillsammans med dvärgschimpansen (bonobon) människans närmaste nu levande släkting. Även om likheterna mellan schimpansen och människan är påtagliga så finns uppenbara skillnader i t ex kroppsbyggnad, intellekt och beteende. Under de drygt fem miljoner år som förflutit sedan människans och schimpansens utvecklingslinjer gick isär har mutationer förändrat arvsmassan. En central fråga för forskningen kring människans och schimpansens evolutionära historia är att förstå vilka dessa skillnader som varit avgörande för artbildningen och för arternas särdrag.
Tomas Bergström och hans forskargrupp vid institutionen för genetik och patologi har jämfört DNA-sekvensen från kromosom 21 hos människa och schimpans för att kartlägga var de genetiska skillnaderna finns och vilken betydelse dessa kan ha. Resultaten styrker andra studier som tyder på att i 1.5 procent av arvsmassan har en nukleotid (genetisk bokstav) bytts ut mot en annan nukleotid. Men resultaten visar också att drygt 5 procent av arvsmassan endast finns hos en av arterna. Hos båda arterna har DNA tillkommit eller försvunnit. Sammantaget kan därför den totala skillnaden uppskattas till 6.5 procent. Trots att flesta skillnader som förväntat finns i de delar av arvsmassan som inte innehåller gener, har forskargruppen funnit att bitar av DNA har försvunnit eller tillkommit i 13 procent av generna. Några gener (5%) har genomgått så stora förändringar att vissa protein troligen inte kan produceras i en av arterna.
– Troligen kan en art kompensera för detta genom att tillverka ett liknande protein från en annan del av genen, men några av dessa skillnader har säkert varit avgörande för arternas utveckling, säger Tomas Bergström.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Tomas Bergström, tel: 018-471 48 27, 070-628 16 60, e-post: Tomas.Bergstrom@genpat.uu.se
Relativt vanliga sjukdomar, såsom ungdomsdiabetes, multipel skleros, reumatoid artrit och struma, orsakas av att immunsystemet angriper kroppens egna vävnader. Normalt ska immunsystemet kunna skilja mellan kroppsegna och främmande ämnen, producerade av bakterier, virus eller parasiter, men om inlärningsprocessen går fel kan en autoimmun sjukdom uppstå.
Man vet att autoimmuna sjukdomar har ett genetiskt ursprung, då de förekommer i högre frekvens inom vissa familjer. Men eftersom sannolikheten för att båda i ett tvillingpar utvecklar sjukdom är endast 30 procent, har även miljön stor påverkan. Detta har varit ett hinder för att förstå mekanismerna bakom autoimmunitet. Ett viktigt undantag är autoimmunt polyendokrint syndrom typ I (APS I), en sällsynt sjukdom som orsakas av mutationer i en enda gen. Denna sjukdom utgör därmed en unik modell av autoimmunitet, men är så sällsynt att den är svår att studera på patienter. Därför har Signe Hässler istället studerat en genetiskt modifierad mus som bär på samma mutation som APS I-patienterna och kunnat identifiera molekylära förändringar i både immunsystem och olika organ.
– Vi har upptäckt att en viss typ av celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler, är förändrade och hyperaktiva i dessa möss, säger hon.
Till dessa hör dendritceller och makrofager, celler som kommunicerar med immunsystemets T-lymfocyter. Eftersom T-lymfocyter specifikt känner igen vissa proteiner på exempelvis binjurar och bisköldkörtlar, kan den aktuella mutationen leda till att de aktiveras felaktigt till att förstöra körtlarna. Vidare fann Signe Hässler att vissa makrofager i mjälten hos de genförändrade mössen stimulerade en typ av B-lymfocyter på ett överdrivet sätt så att de omvandlades till en tumör.
– Förhoppningen är att denna djurmodell ska leda till kunskap om viktiga mekanismer bakom autoimmunitet och på sikt till nya läkemedel mot autoimmuna sjukdomar, säger hon.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Signe Hässler, tel: 018-611 93 72, 073-621 88 59 e-post: Signe.Hassler@medsci.uu.se
– Det var helt oväntade och väldigt spännande resultat. De visar tydligt att det protein vi misstänkte var så viktigt för rörelsemönstret inte var det, säger Klas Kullander, forskare i genetisk utvecklingsbiologi vid Uppsala universitet och ansvarig för studien.
Hans forskning handlar om att använda genetiskt modifierade möss för att identifiera nervkretsar som styr olika kroppliga funktioner. Framför allt har han ägnat sig åt motorisk rörelse, som är förhållandevis enkelt eftersom det helt utgår från ryggmärgen.
– Den utgör en slags ”minihjärna” som producerar rytm och koordinerar rörelser utan intryck från hjärnan, förklarar Klas Kullander.
Proteinet VGLUT finns i två vanligt förekommande varianter och används i nervcellernas kommunikation. Detta protein behövs för att glutamat, som finns i små blåsor i nervcellens ändar (synapser), ska släppas ut och föra signaler vidare från en nervcell till nästa. Den ena varianten, VGLUT1, har andra forskare visat saknar betydelse för rörelsemönstret. Möss utan denna gen kan röra sig men uppvisar vissa andra neurologiska defekter. Med utgångspunkt från detta undersökte Uppsalaforskarna istället den andra varianten, som dessutom är mycket vanlig i ryggmärgen. Det visade sig inte alls vara viktigt för rörelsemönstret, utan istället för andningen. Redan under fosterstadiet tränas nämligen lungornas muskulatur genom ”vattenandning”. Men hos musembryon utan VGLUT2 användes aldrig lungorna och kunde därför heller inte andas luft när de föddes.
– Denna möjlighet att slå ut vissa specifika gener hos möss, som är genetiskt väldigt lika människor, ger oss mycket ny och viktig genetisk kunskap om nervsystemets funktioner som på sikt kommer att leda till stora medicinska framsteg, säger Klas Kullander.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Klas Kullander, tel: 018-471 45 19, 070-846 75 24, e-post: Klas.Kullander@neuro.uu.se
Hösten 1994 folkomröstade svenskar och norrmän om medlemskap i Europeiska unionen. Debatten om EU-medlemskap hade då pågått under hela 1990-talet och stundtals varit mycket intensiv. I sin avhandling undersöker Erik Axelsson de norska och svenska EU-debatterna utifrån ett källmaterial som spänner från dagstidningar till parlamentsdebatt. Den fråga som besvaras är: Hur användes historien i norsk och svensk EU-debatt 1990-1994?
Historien kan tolkas utifrån olika utgångspunkter, såväl vetenskapliga och teoretiska som politiska och ideologiska. Hur historiker bedriver sin verksamhet har länge varit föremål för forskarnas intresse, men förhållandevis liten forskarmöda har ägnats åt att i detalj studera hur andra ”historietolkande aktörer” – exempelvis politiker och ledarskribenter – använder sig av det förflutna i sin kommunikation. Erik Axelsson visar exempelvis att det framför allt var då debatten rörde nationell suveränitet, demokratifrågor och säkerhetspolitik som historien kom fram som en viktig del av argumentationen. Norska och svenska fackhistoriker deltog i debatten på olika sätt: böcker av svenska historiker gav ”historisk ammunition” för andra debattörer, medan norska historiker mera direkt grep in i debatten i dagspressen.
Vilka ”historier” var det de norska och svenska EU-debattörerna berättade? I Sverige togs främst exempel från 1900-talets historia, såsom välfärdsstaten, industrialiseringen, den allmänna rösträttens införande och neutralitetspolitiken. Socialdemokratin framstår som den centrala historiska aktören i den svenska historien. Berättelsen om Sveriges historia var framåtblickande och utvecklingsoptimistisk.
I berättelsen om Norge var 1800-talets demokratiseringsprocess den centrala företeelsen. Årtalen 1814 (då unionen med Danmark upphörde), 1905 (då den norsk-svenska unionen upphörde) och 1940/45 ( tyska ockupationen/befrielsen) var strukturerande för berättelsen. Jämförelser mellan EU och tidigare norska unioner var vanliga. Historiens huvudaktör var det norska folket. I jämförelse med den svenska nationella berättelsen var den norska mera tillbakablickande. Det rådde också större enhet om den historiens innehåll i Norge. Bland svenska EU-debattörer fanns delvis skiljaktiga versioner av nationens förflutna utifrån partipolitisk ståndpunkt.
Av EU-anhängare i båda länderna betonades att EU grundats för att skapa fred och demokrati i Europa efter andra världskriget. Kanske finns i denna historietolkning embryot till en gemensam europeisk historia som kan ligga till grund för en europeisk identitet inom EU. Historien var ett politiskt maktmedel i norsk och svensk EU-debatt och kommer säkert att vara det även i framtiden.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Erik Axelsson, tel: 070-202 00 92, 08-641 13 01, e-post: erik.axelsson@hist.uu.se
Hos abborre är variationen i kroppsform kopplad till de olika livsmiljöerna man finner i en sjö. Individer fångade i den grunda strandzonen är mer högryggade än de mer slanka och strömlinjeformade abborrar man hittar ute i det öppna vattnet. Förekomsten av en sådan inomartsvariation i utseende kan utgöra ett förstadium i artbildning, om de utseendemässiga skillnaderna är ärftliga. De olika abborrarna skulle således kunna utvecklas till olika arter i framtiden.
I sin avhandling visar Jens Olsson att en abborres utseende till en övervägande del bestäms av miljön den vistas i. Det visade sig att förekomsten av vegetation, typen av föda, samt mängden tillgänglig föda är några av de faktorer som kan påverka en abborres utseende. En faktor som visade sig reglera om det överhuvudtaget kan utvecklas olika typer av abborre i en sjö var tätheten av abborre i sjön. Vid höga tätheter så minskade skillnaderna i utseende mellan individer. Jens Olsson fann även tydliga genetiska skillnader mellan abborrar från olika delar av en sjö, och i enlighet med resultaten från de andra studierna så påverkades utseendet på dessa fiskar av miljön de vistades i. En trolig orsak till de genetiska skillnaderna är att abborrar bildar stim med nära släktingar där utbytet av individer och gener mellan stimmen är begränsat.
Sammantaget tyder resultaten på att framtida artbildning mellan abborrar från det öppna vattnet och strandzonen i en sjö inte är särskilt sannolik. Det verkar istället vara så att abborrar kan svara mycket snabbt på plötsliga miljöförändringar, i alla fall med avseende på deras utseende. Resultaten pekar dock på att det inte sker någon större uppblandning mellan abborrar som lever endast ett hundratal meter från varandra i en sjö. Om de genetiska skillnaderna mellan dessa abborrar är biologiskt relevanta, så tyder Jens Olssons resultat på att det finns potential för en genetisk mångfald på en geografisk skala som är mindre än vad man tidigare antagit.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Jens Olsson, mobil: 073-047 54 90, eller e-post: Jens.Olsson@ebc.uu.se
Siri Homlong disputerar den 30 november och har under sitt avhandlingsarbete låtit designers, textillärare, konsumenter och skolbarn bedöma enkla och mer komplexa textila mönster och sedan sammanställt deras motiveringar. Studien visar att individer gör sina bedömningar av de tryckta mönstren utifrån formellt, funktionellt, kulturellt och emotionell innehåll, alla relaterade till erfarenheter av olika slag. Formellt innehåll handlar om hur mönstret är uppbyggt, t ex om det är enkelt eller komplicerat etc. Funktionellt innehåll sätts i fokus om man t ex anser att tyget är användbart till något speciellt ändamål. Kulturellt innehåll kan vara kopplat till erfarenheter av mönstret från traditionellt formspråk, varumärken eller ens omgivning. Emotionellt innehåll rör personliga erfarenheter som förbinder ett mönster med positiva eller negativa känslor. Intervjupersonernas skäl för varför de gillar eller inte gillar ett tryckt mönster bygger på en eller flera av dessa fyra kategorierna.
Avhandlingen behandlar även olika sätt att beskriva och diskutera estetiska kvaliteter hos textila mönster. Intervjuerna i studien visar att det i stort sett är vardagsspråk som används. Beskrivningar och ordval är också beroende av hur man gör bedömningarna. Dessa bygger i sin tur både på individens erfarenhetsgrund och i vilken grad fokus ligger på form, funktion, kulturella associationer och/eller emotionella erfarenheter knutna till mönstret. Samma mönster kan beskrivas på många olika sätt.
Olika sätt att uppfatta, beskriva och värdera textila mönster är således komplexa och till stor del individuella. För bedömning och kommunikation i designprocesser och inom designutbildning behövs därför inte bara kunskap om begrepp och uppfattningar inom det textila designområdet, utan även förståelse för och hänsynstagande till individers varierande erfarenhetsgrund och normala kommunikation i vardagen.
I anknytning till problematiken kring estetiska kvaliteter hos textilier omfattar avhandlingen även en studie av Amishquiltar. Här diskuteras olika sätt att använda traditionellt hantverk och formspråk i ny modern design.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Siri Homlong, tel: 018-471 23 40, 073-7822 451, e-post: siri.homlong@ihv.uu.se
Växterna utnyttjar solenergi för att skapa sitt eget bränsle. Processen – fotosyntesen – står modell för forskningen med det slutgiltiga målet att göra ett bränsle, tex vätgas, av solenergi och vatten. En viktig komponent i artificiell fotosyntes är fotosensiteraren, vars uppgift är att härma klorofyllet i den naturliga fotosyntesen. Fotosensiteraren ska alltså fånga in energin i solljuset och omvandla den till kemisk energi, som sedan kan utnyttjas för att göra ett bränsle. För att härma klorofyllet används olika komplex av metallen rutenium.
Maria Abrahamsson har i sitt avhandlingsarbete fokuserat på att studera och förbättra de kritiska egenskaperna hos ruteniumkomplex som fotosensiterare. För att ruteniumkomplexen ska fungera krävs att de är stabila, att de absorberar mycket synligt ljus, och att de högenergetiska tillstånd som bildas när ljuset tas upp är tillräckligt långlivade för att de övriga önskade reaktionerna ska hinna ske. I avhandlingen presenteras ett antal nya molekyler med väsentligt förbättrade egenskaper, framför allt när det gäller livslängden hos de högenergetiska tillstånden. I första steget förlängdes livslängden ca 50 gånger, från 0.25 till 15 nanosekunder, (1 nanosekund=0.000000001 sekund). Genom en kombination av experiment och teori har Maria Abrahamsson lyckats åstadkomma ytterligare förbättringar; i andra steget upp till 800 ns (0.000 000 8 s) och som bästa resultat lyckades hon skapa en molekyl vars högenergetiska tillstånd är stabilt i 5 mikrosekunder (0.000 005 s), vilket betyder att livslängden har förlängts ca 20 000 gånger jämfört med ursprungskomplexet. Det nya ruteniumkomplexet har dessutom många andra goda egenskaper vilket gör att nästa steg i forskningen kan bli att gå vidare och bygga supramolekylära system där flera andra steg i den naturliga fotosyntesen ska härmas.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Maria Abrahamsson på 070-214 92 47 eller e-post: Maria.Abrahamsson@fotomol.uu.se
Elin Wägners journalistiska och skönlitterära författarskap på 1920-talet har undersökts i Birgitta Wistrands avhandling Elin Wägner i 1920-talet.Rörelseintellektuell och internationalist. Hon visar hur Wägner under tjugotalet stiger fram som en internationell rörelseintellektuell och formulerar sina åsikter om hur världen bör styras och hur kvinnor (och män) skall agera för att nå jämställdhet och fred. Som introduktör av tänkare som Rosa Mayreder, Mathilde Vaerting och Mary Parker Follett avslöjar Wägner det korstryck som svenska kvinnor var utsatta för och presenterar en ny möjlig framtid.
Birgitta Wistrand har genomfört den första mer systematiska analysen av Wägners insatser i veckotidningen Tidevarvet under åren 1923-1930. Hon visar hur Wägner framträder i många skepnader som kåsör, ledarskribent, recensent och utrikeskorrespondent med syfte att alltid påverka läsaren i en viss riktning.
– Det är här som Wägner presenterar sin radikalpacifism och visar på inflytandet från Gandhi och hans icke-våldsaktivism, säger Birgitta Wistrand.
Wägners 1920-talsromaner, ofta kallade smålandsromaner, har med denna avhandling blivit föremål för nyläsning och bör enligt Wistrand räknas som utvecklingsromaner om den medelålders kvinnan och hennes sexualitet. Istället för att betrakta kvinnorna som offer, vilket skett i tidigare forskning, visar avhandlingen att kvinnorna istället agerar som visionära feminister med tydliga livsmål.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Birgitta Wistrand, mobil: 070-343 96 79, e-post: Birgitta.Wistrand@littvet.uu.se
Kopplingen mellan nikotin och alkohol är känt sedan tidigare.
– Alkoholism är tio gånger vanligare bland rökare än bland icke-rökare och detta samband mellan alkohol och nikotin beror inte bara på att många röker vid festliga tillfällen, säger Elin Löf.
Genom att studera hjärna från råtta har forskarlaget hittat flera biologiska förklaringar.
När nyktra alkoholister hamnar i en miljö som påminner dem om hur det var att dricka kan de lätt frestas att dricka igen. Studierna visar att alkoholistens sug efter alkohol då styrs av samma mekanismer som nikotinet använder sig av för att stimulera hjärnan. I båda fallen stimuleras hjärnans belöningssystem via mottagare på nervcellernas yta som kallas nikotinreceptorer.
– Läkemedel som påverkar de proteiner som styr nikotinets effekter borde kunna hjälpa före detta alkoholister att hålla sig nyktra. Det borde vara ett milt läkemedel som har en låg påverkan på andra beteenden som styrs av dessa nikotinreceptorer, säger Elin Löf.
Ett läkemedel som fungerar enligt den principen lanserades nyligen av ett internationellt läkemedelsföretag som hjälpmedel vid rökavvänjning.
Både rökare och alkoholister känner sig ofta sugna på sötsaker när de har abstinensbesvär. Studierna visar att även betingat sockersug förmedlas via nikotinreceptorerna.
– Ett framtida läkemedel som påverkar nikotinreceptorerna skulle alltså kunna hjälpa även mot suget efter sötsaker. Det är en viktig upptäck eftersom viktökning är en vanlig orsak till att före detta rökare börjar röka igen, säger Elin Löf.
Resultaten visar också att kronisk nikotinanvändning kan förstärka de belönande effekterna av alkohol. Samtidigt förefaller nikotinet minska alkoholens sömngivande effekter.
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för neurovetenskap och fysiologi, sektionen för farmakologi
Avhandlingens titel: Conditional and non-conditional reward-related responses to alcohol – nicotinic mechanisms.
Avhandlingen försvaras fredagen den 1 december, klockan 13.00, hörsal Arvid Carlsson, Academicum, Medicinaregatan 3, Göteborg.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Elin Löf, farmakolog, telefon: 073-150 27 17, e-post: elin.lof@pharm.gu.se
Handledare:
Docent Bo Söderpalm, telefon: 031-342 10 00, 070- 828 43 52, e-post: bo.soderpalm@neuro.gu.se
