Våra mest vanliga stålsorter häftar inte fast vid en permanentmagnet (ferromagnet), och är därför ofta förstahandsvalet när det gäller icke-magnetiska ingenjörsmaterial. Trots detta har nu Uppsalaforskarna påvisat närvaro av oordnade magnetiska moment hos atomerna i dessa legeringar, och då i synnerhet hos järnatomerna. Detta till skillnad från en ferromagnet där atomernas magnetiska moment alla pekar åt ett och samma håll.
– Vi visar också att denna dolda magnetism är av avgörande betydelse för många av de mest grundläggande och viktiga egenskaper som rostfria stål uppvisar, säger Levente Vitos, en av forskarna bakom studien.
Genom att beräkna energin för bildandet av så kallade staplingsfel i legeringen – en viss typ av defekt i atomernas inbördes fördelning i rummet – belyser forskarna den dolda magnetismens betydelse för materialens egenskaper. Detta gäller till exempel stabiliteten hos legeringsfasen som sådan, liksom de mekaniska egenskaperna hos de rostfria stålen.
Dessa resultat ger ny insikt i den komplexitet som är förknippad med design av stål.
– Det är speciellt intressant att notera att den dolda magnetismen faktiskt erbjuder en extra möjlighet att modifiera stålets egenskaper. Redan en måttlig förändring av de ingående elementens koncentration påverkar atomernas magnetism, något som i sin tur påverkar exempelvis stålets mekaniska uppträdande, säger Levente Vitos.
– Vår studie visar också tydligt att en god kontroll över stållegeringars egenskaper förutsätter en grundläggande förståelse av hur skilda metallurgiska behandlingar påverkar den dolda magnetismen hos stålen.
Forskarna konstaterar att denna förståelse bara kan nås genom att göra kvantteori till en integrerad del av modern materialdesign.
Projektet har initierats genom samarbeten inom Ångström Akademien och med Sandvik.
Kontaktinformation
Kontaktperson: Levente Vitos (engelska), tel: 018- 471 35 67, 076-237 70 54, e-post. Levente.vitos@fysik.uu.se eller Börje Johansson, tel: 070-417 54 52
Amy Loutfi är den första kvinnan som doktorerar vid institutionen för teknik vid Örebro universitet. Hon arbetar med att utrusta den mobila roboten Pippi med luktsinne, en så kallad elektronisk näsa.
– En elektronisk näsa innehåller ett antal gassensorer som genom att känna igen olika mönster kan upptäcka både enkla och komplexa lukter, säger Amy Loutfi.
Svårigheterna för en robot med elektronisk näsa handlar om att lära den när den ska använda näsan för att ta ett luktprov och hur den ska kombinera luktinformationen med information den får av andra sinnen, exempelvis synintryck. Dessutom är det svårt för roboten att kommunicera sina resultat och intryck till en mänsklig användare.
– Att prata om hur olika lukter upplevs är svårt människor emellan, och ännu svårare för en robot, säger Amy Loutfi. I min avhandling har jag visat hur roboten Pippi kan använda existerande tekniker inom artificiell intelligens för att lösa problemen med att beskriva lukter, men också hur Pippis andra sinnen kan hjälpa den elektroniska näsan att upptäcka lukter.
Amy Loutfi ser oräkneliga användningsområden för robotar med mänskliga sinnen, inte minst inom räddningstjänst och vid sökning efter olika substanser.
– Idag använder vi oss av hundar för att upptäcka lukter, men hundar kan inte berätta om lukter de upptäcker och de kan inte skickas in på platser som är farliga eller dödliga, säger Amy Loutfi. Där kan robotar som Pippi komma till ovärderlig hjälp.
Amy Loutfi disputerar för teknologie doktorsexamen med avhandlingen ”Odour Recognition using Electronic Noses in Robotic and Intelligent Systems” tisdagen 28 mars 2006, klockan 13:00 i Hörsal T, Örebro universitet.
Pressbild på Amy Loutfi finns på följande adress: www.oru.se/press/bildarkiv/amy_loutfi
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Amy Loutfi på telefon 019-30 11 16 eller e-post amy.loutfi@tech.oru.se.
Över 100 000 kemikalier förekommer idag i miljön och kommer i kontakt med människor via till exempel konserveringsmedel i mat, flamskyddsmedel i datorer och mjukgörare i plast. För ungefär 80 000 av dessa ämnen finns inte tillräcklig kunskap för att avgöra om, och i så fall hur, farliga de är för människan. Kemikalierester i mat oroar många europeiska konsumenter idag, vilket tydligt framkom av den senaste EU Barometern i februari, en opionionsmätning i 25 europeiska länder. Där säger sig 63 % av de tillfrågade vara oroliga för bekämpningsmedel i frukt och grönsaker. Det kan jämföras med de 62 % som säger sig vara oroliga för fågelinfluensan.
Lagförslaget REACH innebär att kemikalier som används industriellt inom EU måste registreras, värderas och godkännas och att spridningen av potentiellt skadliga kemikalier begränsas. CASCADE forskar bland annat om hur hormonsystem i kroppen påverkas av olika kemikalier, och anser att beslut om hur ett ämne bör användas ska baseras på vetenskapliga data.
– Vi anser att Europaparlamentet bör överväga långtidseffekter av kemikalieexponering och skydda europeiska medborgare från ofrivillig exponering för potentiellt skadliga kemikalier, säger professor Jan-Åke Gustafsson vid Karolinska Institutet, koordinator för CASCADE.
REACH-lagstiftningen kan göra EU till en av de första regionerna i världen som enas kring en gemensam ståndpunkt vad gäller hälsoeffekter av kemikalierester i mat. Lagstiftningen kommer att påverka industri, matsäkerhet och miljömedvetenhet i och utanför Europa. REACH har hittills varit starkt omdebatterat och ska senare under 2006 tas upp en andra gång i Europaparlamentet och i Europarådet.
– Vi efterlyser mer öppna diskussioner med konsumentorganisationer och industrin om vad REACH kan innebära för Europa. Vi som forskare ser det som vårt ansvar att kunna erbjuda ett forum för sådana diskussioner, säger Jan-Åke Gustafsson.
CASCADE samlar 24 forskargrupper från nio EU-länder i ett nätverk för långsiktig koordination och integration av forskning om kemikalierester i mat. Nätverket finansieras av Europeiska Kommissionen med 14,4 miljoner Euro under fem år för sina aktiviteter inom forskning, integration, undervisning, information och riskvärdering under åren 2004-2009. Karolinska Institutet står för samordningen av verksamheten.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Cecilia Johansson, Communication/Dissemination Manager, CASCADE Network Office, Karolinska Institutet, tfn 08-608 92 37, mobil 0702-544 657, e-post: c.johansson.cascade@biosci.ki.se.
Jan-Åke Gustafsson, professor, coordinator, Inst. for Biosciences and Nutrition, NOVUM, Karolinska Institutet , tfn 08-585 837 46, e-post jan-ake.gustafsson@mednut.ki.se.
Katarina Sternudd, pressekreterare, Karolinska Institutet, tfn 08-524 838 95,
e-post katarina.sternudd@ki.se
Resultaten, som publiceras denna vecka i tidskriften Nature, presenteras av det europeiska forskarlag som har borrat en 3 km lång iskärna från Dome C uppe på Antarktis högplatå – den hittills längsta klimatserien hämtad ur is. Kemiska analyser av isen har utförts vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi vid Stockholms universitet.
– Vår forskning visar att under de senaste 740 000 åren har varje övergång från kallt till milt klimat skett på ett likartat sätt. Vi ser att förändringarna följer vissa mönster, med samma förändringar i samma ordning. Om vi kan förstå dessa mönster så kan vi förbättra klimatmodellerna och göra bättre förutsägelser om framtiden, säger Margareta Hansson, en av författarna till artikeln.
Att jorden under de senaste 740 000 åren genomgått åtta klimatcykler (varje bestående av en istid och en värmeperiod) kunde forskarlaget visa för snart två år sedan. Efter att också ha analyserat de små mängder av naturliga föroreningar som finns i isen i form av salt och stoft kan de nu visa hur olika delar av klimatsystemet har varierat vid dessa svängningar mellan kallt och varmt. Detta är avgörande kunskap för att förstå framtida klimatförändringar.
Genom att studera de varierande mängderna av havssalt i iskärnan kan forskarna dra slutsatsen att havsisen vintertid bredde ut sig kraftigt runt Antarktis varje gång klimatet blev kallare på inlandsisen. Isen från de kalla perioderna innehåller också många fler stoftpartiklar vilket visar att klimatet i södra Sydamerika då var mycket torrare och blåsigare. Större mängder stoft fördes samtidigt ut över havet vilket kan ha haft en gödande inverkan och därmed ökat den biologiska produktiviteten i havet.
Borrningen på Dome C är en del av ”European Project for Ice Coring in Antarctica” (EPICA), se nedan. Forskarna har uthärdat sommartemperaturer på -40ºC på en plats som ligger över 100 mil från närmaste forskningsstation. Borrningen avslutades i december 2004 efter att ha nått 3 260 meters djup.
För bilder, kontakta: Ulf Jonsell tfn 08-16 45 10, mobil 070-288 27 73, ulfj@natgeo.su.se
Bakgrundsfakta EPICA
EPICA är ett samarbete mellan tio europeiska nationer (Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland). EPICA koordineras av det europeiska forskningsrådet (ESF) och finansieras av de medverkande länderna samt EU.
Forskarna inom EPICA använder sig av iskärnor för att undersöka förhållandena i atmosfären och klimatet under de senaste 800 000 åren. Framförallt studeras effekterna av koldioxid, metan, och andra ämnen i atmosfären. Resultaten kommer att användas för att förbättra datormodeller som förutsäger framtidens klimat. EPICAs mål var att borra två iskärnor i Antarktis; den ena på Dome C, den andra i Dronning Maud Land. Båda borrningarna har nu nått botten av inlandsisen.
Iskärnorna är cylindrar av is med tio centimeters diameter och borras upp i längder av tre meter i taget. Snöflingor för med sig partiklar från atmosfären. När snön omvandlas till is blir små luftbubblor inneslutna i isen. Analyser av isens kemiska och fysiska egenskaper och innehållet av gaser såsom koldioxid och metan i luftbubblorna visar hur jordens klimat har förändrats med tiden.
Fältarbetet i Antarktis är en vetenskaplig och miljömässig utmaning. Dome C är en av de mest ogästvänliga platser på jorden, med en årsmedeltemperatur under -54ºC. Forskare och utrustning måste transporteras 100 mil från kuststationer på Antarktis.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Doktorand Ulf Jonsell tfn 08-16 45 10, mobil 070-288 27 73, ulfj@natgeo.su.se
Docent Margareta Hansson, tfn 08-674 78 65, mobil 070-317 24 13 margareta.hansson@natgeo.su.se
Ungefär 20 procent av alla patienter med Alzheimers sjukdom lider av svår demens. I takt med att deras hälsa försämras minskar deras förmåga att kommunicera med omvärlden och själva sköta dagliga rutiner, och de blir allt mer beroende av vård och omsorg. Donepezil används för att dämpa mild till måttlig Alzheimers men dess verkan vid svår demens har inte utvärderats förrän nu.
I studien har professor Bengt Winblad och hans kollegor valt ut Alzheimerspatienter över 50 år från 50 olika äldreboenden (demensboenden och sjukhem) i Sverige. Under sex månader behandlades en grupp på 95 patienter med donepezil. En kontrollgrupp på 99 patienter fick placebo. Forskarna upptäckte då att de som tilldelats donepezil hade förbättrat sin kognition och förmåga att utföra sina dagliga aktiviteter jämfört med dem som fått placebo.
Patienter med det aktiva läkemedlet hade fler biverkningar än den grupp som tilldelats placebo. Biverkningarna var dock av måttlig grad och oftast kortvariga.
– För personer med svår Alzheimers som vårdas på institution kan donepezil förbättra vissa aspekter av den kognitiva och funktionella försämringen, säger professor Winblad.
Studien har finansierats av Pfizer Pharmaceuticals, Sollentuna, Sverige.
Publikation: “Donepezil in patients with Alzheimer´s disease: double-blind, parallel group, placebo controlled study”, The Lancet, nätupplagan 23 mars 2006, Bengt Winblad, Lena Kilander, Sture Eriksson, Lennart Minthon, Stellan Båtsman, Anna-Lena Wetterholm, Catarina Jansson-Blixt, Anders Haglund med flera.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Professor Bengt Winblad, Karolinska Institutets Alzheimercentrum, Institutionen Neurotec, Sektionen för geriatrik, tfn 08-585 854 74,
mobil 070-632 67 71, e-post bengt.winblad@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd, tfn 08-524 838 95, mobil 070-224 38 95, e-post Katarina.sternudd@ki.se
Till skillnad från kärlväxter korsar sig inte mossarter med varandra; det uppstår inga nya arter och de ekologiska egenskaperna förändras mycket lite. Detta är den av expertisen allmänt vedertagna bilden. Men i en ny doktorsavhandling av växtekologen Rayna Natcheva visas att det trots allt pågår ett utbyte av gener som kan leda till att mossornas egenskaper förändras. Hon har undersökt två arter av vitmossa ( Sphagnum capillifolium och Sphagnum quinquefarium) och funnit att de korsar sig med varandra. Merparten av hybridsporerna i dessa korsningar är inte fertila, men några av dem är faktiskt det.
– Det är svårt att bestämma när det rör sig om en hybrid, alltså om en korsning mellan dessa vitmossor, säger Rayna Natcheva. Det räcker inte med noggranna mätningar av mossans yttre utan man måste komplettera med gentekniska analyser. Jag har utgått från platser där bestånden av de båda vitmossorna möts, och det är där jag har hittat hybrider.
– Jag har också undersökt hybridernas sporer och funnit att en del är fertila. Om detta stämmer för vitmossor kan det mycket väl också gälla för andra mossor.
Mycket av dagens ekologiska forskning handlar om den s k kolbalansen, dvs hur kol fördelar sig i jordens ekosystem. Hur mycket kol som är fritt och hur mycket kol som är bundet har en avgörande betydelse för jordens klimat. Den mängd kol som finns upplagrad i torv är ungefär lika stor som den mängd som finns i atmosfären. Torvmossar och myrmarker är därför viktiga faktorer i ekosystemet; det normala är att de binder kol i torven. Men om vegetationen förändras kan myrmarkens förmåga att binda kol förändras. Det faktum att vitmossan kan förändras snabbare än man hittills trott måste beaktas i studier av kolbalansen och dess konsekvenser.
Kontaktinformation
Rayna Natcheva nås för ytterligare information på tel 046 222 86 97. Hon disputerar den 31 mars. Hennes doktorsavhandling heter Evolutionary Processes and Hybridization within the Peat Mosses, Sphagnum.
I avhandlingen presenterar Lena Carlsson en successivt fördjupad analys och tolkning av innebörder i och konsekvenser av talet om gymnasieelever som medborgare. I tre olika analyser står medborgarskapsbegreppet i centrum. Utbildningspolitiska texter från efterkrigstiden analyseras, liksom aktuella styrdokument för ett yrkesförberedande program. Dessutom har Lena Carlsson följt tre olika arbetslag i gymnasieskolan över tid för att se hur de professionella i sina samtal konstruerar sina elever som medborgare. Fyra skilda föreställningar kan urskiljas. Var och en pekar mot olika synsätt på individens roll i ett samhälle. En föreställning orienterar sig mot traditionella och konserverande värden, en sätter kommunikation och demokrati i centrum, en orienterar sig mot näringsliv och branscher och en sätter en beskyddande hållning mot elever högst.
De olika föreställningarna både samspelar och kämpar mot varandra och försöker vinna legitimitet i skolan. Klart är att verksamheten både främjas och begränsas av dessa föreställningar, som hämtar sin kraft från olika utbildningspolitiska ideologier och från skilda sociala, ekonomiska och kulturella sammanhang.
Med avhandlingen har Lena Carlsson försökt sätta ljus på det komplicerade mönster, för att inte säga virrvarr, av relationer, kamp, samspel, osäkerhet och motstridigheter som finns i en pedagogisk praktik. Det står dock klart att vad elever i skolan tillskrivs och tilldelas blir betydelsefullt för deras förståelse av sin egen roll som samhällsmedlem.
Lena Carlsson är gymnasielärare och allmändidaktiker med intresse för integrativ didaktik. Hon har varit doktorand på Institutionen för pedagogik sedan 2000.
Avhandlingen ”Medborgarskap som demokratins praktiska uttryck i skolan – diskursiva konstruktioner av gymnasieskolans elever som medborgare” försvaras fredagen den 31 mars kl 13.15 i sal Wicksell, Huvudbyggnaden, Växjö Universitet. Opponent är professor Bo Dahlin, Karlstad universitet.
Kontaktinformation
Kontakta: Lena Carlsson, telefon: 0470-70 80 50, 0708-62 43 61 eller e-post Lena.Carlsson@vxu.se.
Beställ boken från: Kerstin Brodén, Växjö University Press, telefon: 0470-70 82 67 eller e-post: Kerstin.Broden@adm.vxu.se
Praktiska upplysningar: Marianne Thureson, forskningssekreterare vid Institutionen för pedagogik, telefon: 0470-70 89 18
Genom att använda sådana här uttryck signalerar vi till andra att det vi pratar om är våra egna åsikter, något som får stå för oss. På så vis ger vi en tolkningsram för det vi säger, vilket ger andra en fingervisning om hur de kan förhålla sig till det vi sagt.
Man hör ibland att folk tycker att det är ett tecken på osäkerhet eller svaghet att använda dessa uttryck, att det är ett sätt att ta tillbaka en del av det man har sagt. Detta stämmer till viss del, men det är långt ifrån det enda en talare uppnår genom att använda dem. Framför allt används positionerande uttryck för att underlätta i kommunikationen mellan människor. Uttrycken gör det enklare för ens samtalspartner att delta i ett pågående samtal och att bidra med sina egna åsikter, tyckanden och spekulationer. Positionerande uttryck används ofta för att lösa interaktionella problem, för att reglera förhållandet mellan talare eller för att knyta ett uttryck till en talare.
För att uttrycka positionering använder man sig av en mängd olika uttryck, gester och tonfall. I sin avhandling fokuserar Susanna Karlsson på fem av de verb som är vanligast i positioneringsuttryck: veta, tycka, tro, säga och mena, och studerar hur de varierar i form och funktion beroende på var i ett påstående de placeras och hur de sägs.
Avhandlingsförfattaren har undersökt vilka resurser en talare använder sig av för att uttrycka positionering i samtal. Detta gör hon genom att kombinera en grammatisk studie med en samtalsanalytisk metod som fokuserar på det interaktionella samspelet mellan talare. Att studera positioneringsfraser i ett interaktionellt sammanhang tillför en ny dimension till studiet av sådana uttryck och kompletterar den traditionella grammatiska beskrivningen.
Avhandlingens titel: Positioneringsfraser i interaktion. Syntax, prosodi och funktion.
Opponent: Lektor Jakob Steensig, Århus
Disputationen äger rum lördagen den 1 april 2006 kl. 10.15
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Susanna Karlsson, tel. 031-773 4757 (arb.),
0709-75 47 28 (mobiltel.)
susanna.karlsson@svenska.gu .se
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65
barbro.ryder@hum.gu.se
Avhandlingen speglar 12 unga kvinnors möte med den svenska skolan. Kvinnorna kom alla hit i tonåren från olika länder. När studien gjordes hade de alla gått igenom det svenska gymnasiet och fortsatt in i en högskoleutbildning.
– Det talas så mycket om hur dåligt elever med utländsk härkomst klarar skolan. Här finns en tydlig skiljelinje mellan de som kom hit som små barn och har hela sitt skolliv i svensk skola och de som kom till Sverige i tonåren med skolerfarenheter från sina hemländer. De får det vanligtvis svårare.
– Därför har det varit spännande och lärorikt att lyfta fram erfarenheterna hos några flickor som statistiskt sett har oddsen emot sig, men som ändå klarat skolan bra. Det är viktigt också därför att dessa flickor både genom sin utländska härkomst och sitt kön står längst ner i samhällshierarkin och oftast är en bortglömd grupp.
Meta Cederbergs avhandling bygger på djupintervjuer med kvinnorna, som har varit duktiga eller extremt duktiga i skolan i sina hemländer. För dem blev svenska skolan något av en chock, menar hon.
– Dels är språket ett problem och dels tycker många att de buntas ihop i gruppen invandrare och har svårt att bli sedda som individer. Flera av de intervjuade upplever gymnasieskolan som en besvärlig tid. Flera påpekar att skolk är en möjlighet till andningspauser. De skäms över sitt språk, blir frustrerade när de inte kan samspelsreglerna och de har svårt att tolka de krav som ställs på dem.
Flera intervjuade ställer sig undrande till svensk skolvardag, berättar Meta Cederberg. Här möter de ett annat pedagogiskt system som de inte förstår och som de inte fått avkodat.
– Ofta kommer de från en tydligt auktoritär förmedlande kunskapssyn i sina hemländer och förstår inte maktrelationerna mellan lärare och elev i Sverige. Här finns ingen uttalad hierarki, men samtidigt ställer läraren ändå självklart krav på eleverna.
Det är väldigt viktigt att eleverna lär sig bra svenska, där ett välutvecklat modersmål från hemlandet självfallet betyder mycket. Men det räcker inte för att klara skolan bra. De måste också få hjälp att tolka den pedagogik som används i svensk skola och de måste få hjälp att förstå förväntningar och krav, menar Meta Cederberg.
– Den enskilda läraren har stor betydelse. Ofta är det just en enskild lärare som tar tag i flickan, uppmuntrar och stöder henne så hon blir något mer än en av ”invandrarna.” Det kan ha en avgörande betydelse för att flera av kvinnorna, som upplevde gymnasieskolan som urjobbig, ändå stannade kvar.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Meta Cederberg via mailadress margareta.cederberg@hs.mah.se.
– Det vetenskapliga samarbetet mellan KTH och Sverige och Kina är inne i ett mycket expansivt skede, en resa som den här är ett tecken på att samarbetet är på väg upp ett snäpp. Nu börjar vi diskutera framtidsfrågor kring teknisk och industriell utveckling. Tidigare har det mest handlat om utbytesavtal för forskare och studenter, säger KTHs rektor Anders Flodström som leder delegationen.
22-26 mars besöker den svenska 5-mannadelegationen ”Swedish delegation on science awards” Kina för att hålla seminarier och träffa kinesiska myndigheter för samtal om teknikutveckling och framtida samarbeten. Gruppen består av forskare från KTH, Karolinska Institutet och Stockholms universitet.
Besöket sker på en direkt inbjudan av Kinas utbildningsdepartement och skiljer sig från många tidigare besök på flera sätt. Det ger KTH och svensk akademi en unik möjlighet att förstärka samarbetet med Kina, bland annat genom mötena med representanter på ministernivå från Kinas utbildningsdepartement och departement för vetenskap och teknik, menar Anders Flodström.
De tre ämnesspecifika seminarierna hålls av svenska toppforskare inom respektive område (se nedan). Värdar för de tre seminarierna är kinesiska vetenskapsakademin, departementet för vetenskap och teknik och Kinas mest välrenommerade tekniska universitet Tsinghua i Peking. Förhandsintresset för seminarierna är stort.
– Eftersom detta är första gången en seminarieserie om västvärldens största vetenskapliga pris hålls i Kina, och den kinesiska regeringen i tio år har försökt få en sådan till stånd, är intresset kring seminarierna mycket stort, berättar Yingfang He, internationell handläggare på KTH som hållit i kontakterna med de kinesiska värdarna.
Resan har arrangerats i samråd med kinesiska ambassaden i Stockolm och svenska ambassaden i Peking som också ger en mottagning i samband med besöket.
Seminarierna hålls av:
Fysik – Börje Johansson, professor i tillämpad materialfysik vid KTH, ledamot i KVA och priskommittén för Nobelpriset i fysik.
Kemi – Sven Lidin, professor i oorganisk kemi vid Stockholms universitet, ledamot i KVA och priskommittén för Nobelpriset i kemi.
Medicin – Bertil Fredholm, professor i farmakologi vid Karolinska Institutet, ledamot i priskommittén för Nobelpriset i medicin.
Kontaktinformation
Mer information
Anders Flodström, 08-790 70 01, 0706-49 44 88, rektor@kth.se
Yingfang He, 08-790 68 18, yingfang@kth.se
Inom rymdindustrin räknar man med att kunna göra stora besparingar i uppskjutningskostnader med hjälp av mikroteknik. Kirk Williams forskning syftar till att minska mängden bränsle som behövs för att rikta en satellit i rymden. Ju mindre bränsle som behövs för att driva motorerna som vrider satelliten när den väl är på plats, desto lättare satellit kan man skjuta upp och desto billigare blir det.
Kirk Williams forskning handlar om att bygga mikrospolar med hjälp av laserassisterad, kemisk deponering ur ångfas (på engelska laser-assisted chemical vapor deposition, LCVD). Mikrospolarna byggs i formen av en spiral som är upp till en millimeter lång och omkring en kvarts millimeter tjock. Tråden i spiralen är tunnare än ett hårstrå.
Mikrospolarna kan hettas upp med hjälp av elektrisk ström och därigenom värma upp den gas som utgör bränsle för den mikroraketmotor som ska vrida satelliten. När gasen värms upp ökar dess utsläppshastighet, vilket gör att det krävs mindre gas för att styra satelliten.
– Man får mera mil per liter, om man liknar det vid en bil, säger Johan Köhler, en av Kirk Williams handledare.
Kirk Williams har förfinat LCVD-tekniken för tillverkning av mikrospolar av kol så långt att han har nått god prestanda och reproducerbarhet för spolarna.
– Kirk har tagit steget från en trevlig lab-kuriositet till en faktisk tillämpning; att värma gas i mikroraketmotorer, säger Johan Köhler.
En del utveckling återstår dock innan tekniken kan börja användas av rymdindustrin. Monteringen av spolarna i mikroraketmotorn måste förbättras och hållbarhetsstudier måste göras för att se om spolarna klarar att vistas i rymden i flera år.
Systemet att styra satelliter med hjälp av uppvärmd gas i mikroraketmotorer ska testas av NanoSpace AB på en satellit som planeras att skjutas upp 2008.
Kontaktinformation
Kirk Williams (pratar engelska men inte svenska), tel 018-471 57 17, e-post kirk.williams@angstrom.uu.se
Johan Köhler, handledare, tel 018-471 10 82, mobil 0702-80 95 76, e-post johan.kohler@angstrom.uu.se
Mats Boman, handledare, tel: 018-471 37 30, mobil 0704-25 03 32, e-post mats.boman@mkem.uu.se
För att fatta rätt beslut krävs stor kunskap och erfarenhet, möjligheter att bedriva undervisning och forskning. Vid SLU är forskningen kring genteknik mycket omfattande och sträcker sig från husdjursgenetik och växtförädling till kartläggning av de molekyler som bestämmer växters blomning.
Exempel på SLU:s forskning har nyligen presenterats i en annonskampanj i de stora dagstidningarna. Nu vill vi passa på att ge möjlighet för journalister att närmare penetrera genteknikens utmaningar och risker med våra forskare vid ett presseminarium på World Trade Centre i Stockholm den 23 mars.
Då finns några av SLU:s mest framgångsrika genteknikforskare på plats: Ove Nilsson, professor vid institutionen för skoglig genteknik och växtfysiologi, SLU Umeå, medverkar. Hans forskning om vad som styr växters blomning utsågs till den tredje mest banbrytande forskningen i världen 2005 av vetenskapstidskriften Science.
På plats finns också Sten Stymne, professor vid institutionen för växtvetenskap, SLU Alnarp, som bl a berättar om sin forskning om hur förädlingen av ett oljekål gör den oljan mycket lämplig som smörjolja.
Vid seminariet medverkar även Anne Lundén, institutionen för husdjursgenetik, SLU Uppsala. Hennes forskning handlar bland annat om kartläggning av en gen hos kor som ger upphov till smakfel i mjölken. Anne Lundén är sedan 10 år ledamot i gentekniknämnden.
Carl-Gustaf Thornström, gästprofessor vid CBM i Uppsala, har i många år studerat den globala problematiken kring rättigheterna när det gäller användningen av gener framförallt i utvecklingsländerna.
Moderator är SLU:s prorektor Torbjörn Fagerström.
Seminariet äger rum på World Trade Centre, Klarabergsviadukten 70, Stockholm, sektion D, Lokal Sidney, kl 10.00 – 13.00. Kaffe serveras från 09.30 och vi avslutar med lunch.
Seminariet är kostnadsfritt. Anmälan senast den 22 mars till SLU:s presschef Carin.Wrange@adm.slu.se Ange om du vill äta lunch.
En optisk pincett arbetar med hjälp av laserljus som riktas ner genom objektivet i ett mikroskop för att fixera olika objekt som ska skärskådas. Det fina är att man kan hålla fast mycket små enheter, som en enstaka cell, utan beröring och utan att cellens form påverkas. Ursprungligen togs pincetten fram för atomfysik, men har under senare år blivit allt viktigare för biologiska tillämpningar.
Kerstin Ramser har använt en optisk pincett för att studera enstaka celler och dess syretransporter. Hon har tittat på så kallade heme-proteiner, som bland annat transporterar syre till cellen och oönskade ämnen bort från den. Deras funktion är oerhört viktig för kroppens celler när syrebrist uppstår.
Med hjälp av pincetten hålls cellen på plats. Sedan görs en så kallad Raman-spektroskopi som fastställer olika ämnen i cellen. Denna metod ger detaljerad information om molekylära tillstånd och visar till exempel förekomsten av syre mycket specifikt.
Den tredje viktiga delen i processen är att kunna arbeta i så kallade mikrofluidala system, som är ett labb på miniatyrnivå, ”labb på ett chip”.
– På så sätt kan man rensa miljön kring cellen och få en extremt bra kontroll, till exempel se till att det inte finns syre alls och se vad som händer, säger Kerstin Ramser.
Kerstin Ramser började sitt arbete med att titta på blodceller där det syrebärande proteinet är hemoglobin. Tillsammans med kollegorna i forskargruppen blev hon först i världen med att studera hemoglobinets syretransport i enskilda röda blodceller.
Samarbete satte fokus på nyupptäckt protein
Genom samarbete med Universitetet i Antwerpen, Belgien, fick Kerstin Ramser möjlighet att studera neuroglobiner, en grupp proteiner som upptäcktes först år 2000. Det är inte helt klart vilken deras uppgift är, men de fungerar som syretransportörer och finns bland annat i hjärnans neuroner. Forskargruppen i Belgien hade tidigare studerat ”renade” neuroglobiner. Med Kerstin Ramsers experimentuppställning blev det möjligt att studera dem i levande celler. Neuroglobin är ett stabilare protein än hemoglobin, bland annat mindre ljuskänsligt. Det finns också i ögat.
– Mitt arbete bekräftade till stor del den belgiska gruppens tidigare studier av hur neuroglobiner beter sig. Det viktigaste är att vi utvecklat en framkomlig väg för att gå vidare och klarlägga deras roll ännu närmare.
En teori är att det fungerar som ett extra syrelager till hjärnas celler när något händer som orsakar syrebrist. Att undersöka mekanismerna är viktigt för att förstå hur skador i celler kan förebyggas eller repareras.
Över gränserna
En förutsättning för Kerstin Ramsers arbete har varit att det kunnat utföras över disciplingränserna. Hennes handledare Dag Hanstorp är professor vid Göteborgs universitet och forskargruppsledare för gruppen Optical Manipulation and Bioimaging. Gruppen ingår i Chalmers biocentrum, en satsning som inbegriper forskare vid Chalmers som Göteborgs universitet från olika ämnesområden.
Dag Hanstorp var med och startade området Optical Manipulation and Bioimaging.
– Vår specialitet är att arbeta med optiska pincetter. De har funnits ett tag, men först i kombination med den nya optiken kom metoder för att få fram information. Då blev det riktigt intressant för biologiska tillämpningar. Från att titta på tusentals celler i ett provrör kan man nu studera dem en och en.
I fokus för forskargruppen är just nu forskning på jästceller och att utveckla systemet med mikrofluidik.
Vid den aktuella konferensen ” Samtal om bioteknik: Livets spektrum”, 22-23 mars, är temat bioimaging och flera deltagare i gruppen håller föredrag. Konferensen är tänkt som mötesplats för forskare från skilda ämnesområden som arbetar med bioteknik och mikroskopi.
Läs mer om konferensen:
http://chalmersnyheter.chalmers.se/Article.jsp?article=6653
Kerstin Ramsers avhandling heter ”Optical manipulation and spectroscopy of single functional globin-containing cells in microfluidic systems” och försvaras vid en offentlig disputation den 24 mars kl 10.00 i sal Kollektorn, Kemivägen 9, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Läs avhandlingens abstract i Chalmers publikationsdatabas, CPL:
http://publications.lib.chalmers.se/records/full_record/fetchall.xsql?pubid=17759&back=yes
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Kerstin Ramser, Optical Manipulation and Bioimaging, Chalmers.
Tel: 031-772 3385
E-post: k.ramser@fy.chalmers.se
Handledare: Professor Dag Hanstorp, Optical Manipulation and Bioimaging, Avdelningen för atomfysik, gemensam för Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitet. Dag Hanstorp är anställd vid Göteborgs universitet.
Tel: 031-772 32 74
E-post: dag.hanstorp@physics.gu.se
– Vi hade inte förväntat oss att en så stor andel inte förmådde utföra dagliga aktiviteter på egen hand, eller att gångsvårigheter var ett så stort hinder för att klara av vardagen och delta i sociala sammanhang. Bara en av tio gick med normal hastighet, säger sjukgymnasten och forskaren Ulrika Einarsson.
I Sverige lever en av 800 personer med diagnosen MS, multipel skleros. Trots att det rör sig om en så stor patientgrupp har det tidigare inte gjorts någon detaljerad befolkningsbaserad kartläggning av deras livssituation.
I sin studie samlade Ulrika Einarsson in data från 166 slumpvis valda personer med MS i Stockholms län, genom intervjuer och tester i deras hemmiljö. Hembesöken gjorde det möjligt att få fram andra resultat än via de postenkäter som vanligtvis använts. Studierna visar att hälften av personerna hade normal kognitiv förmåga. En tredjedel hade normal handfunktion och lika många kunde själva laga mat, handla, städa, åka kommunalt och delta i sociala aktiviteter i samma omfattning som friska.
Enligt Ulrika Einarsson är kunskap om den stora andelen personer med MS som lever med funktionshinder viktig bland annat för att kunna göra kliniska prioriteringar och att organisera sjukgymnastik och annan rehabilitering.
MS drabbar centrala nervsystemet. Till symtomen hör balansstörningar, känselnedsättning, förlamning, nedsatt kognitiv förmåga och trötthet. De flesta som insjuknar är i åldrarna 20-40 år. MS är en så kallad autoimmun sjukdom, det egna immunsystemet angriper det skyddande höljet, myelinet, runt nervtrådarna, vilket påverkar deras nervledningsförmåga. Sjukdomen går ännu inte att bota.
Avhandling: “People with Multiple Sclerosis in Stockholm – aspects of motor and cognitive function, activities of daily living and social/lifestyle activities”, Ulrika Einarsson, Institutionen Neurotec, Sektionen för sjukgymnastik, och Institutionen för klinisk neurovetenskap, Sektionen för neurologi, Karolinska Institutet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Ulrika Einarsson, tfn 085-8580548, mobil 0736-822983,
e-post ulrika.einarsson@karolinska.se
Pressekreterare Katarina Sternudd, tfn 08-524 838 95,
mobil 070-224 38 95, e-post katarina.sternudd@ki.se
De särskilda krav på informations- och dokumentförvaltning i företag där Internet används som teknik för distribution i relation till ökad konkurrenskraft, kundtillfredsställelse, affärsnytta och tillväxt är inte ett känt forskningsområde. Det är högst troligt att legala krav på företagens bevarande av Internetpublicerad information kommer att öka. Avsändaren/utgivaren måste för egen och andras del kunna visa vad som en gång publicerats, för att därmed styrka vilka uppgifter som har lämnats. I dag saknas i stort sett rutiner och metoder för att bevara sådan information. En vanlig metod är att rensa på webbplatsen när informationen inte längre är aktuell, eller att ersätta informationen med en ny version.
För att skapa ändrade förutsättningar som bättre tillgodoser ett mer långsiktig och värdeskapande sätt att hantera företagets information avser projektet SMEDoc – Access av tillförlitlig elektronisk information via Internet inom små och medelstora företag att:
– Skapa en kunskapsplattform för dokument- och informationsförvaltning inom små och medelstora företag genom vetenskapliga studier.
– Testa, utvärdera och praktiskt tillämpa modeller och standarder för tillgängliggörande och återsökning av dokument och information där Internet är teknikplattform,
– Bidra till utveckling och konstruktion av nya sökhjälpmedel anpassade för Internettjänster i små och medelstora företag,
– Utforma och utveckla en testmiljö för tillgängliggörande av information och dokument via Internet, grundad på vetenskapliga och empiriska studier.
Access, bevarande, tillgängliggörande och förvaltning av information och dokument är kärnkomponenter i den forskning som bedrivs vid Mittuniversitetet inom arkiv- och informationsvetenskap, en forskning som visat att bevarande av elektroniskt skapad information är allt annat än trivial. Teknik förnyas med 3-5 års mellanrum, filformat ändras vilket gör att bevarande längre än 5-10 år kräver en väl genomtänkt strategi.
Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Göran Samuelsson, 0611-862 92, 070-569 04 55, goran.samuelsson@miun.se
– Varianten gör att cellmotorn hackar och muterar så att en cancer kan uppstå, säger docent Thomas Helleday, som leder forskargruppen vid Institutionen för genetik, mikrobiologi och toxikologi, Stockholms universitet.
Även om det är lätt att identifiera de cirka 15 procent i befolkningen som är bärare av den skadliga varianten, som kallas XRCC3 T241M, så är det inaktuellt att undersöka dessa eftersom vi inte känner till de andra faktorerna som påverkar om genen ökar cancerrisken.
– Däremot kanske vi kan utnyttja den felaktiga varianten för att skräddarsy nya behandlingar i framtiden. Och även om det inte blir verklighet är det ändå viktigt att förstå de mekanismer som gör att vissa individer lättare utvecklar cancer än andra, menar Helleday.
Liten ändring får fatala konsekvenser
Normalt måste vår arvsmassa delas upp i två exakt lika kopior då en cell delas. Den olyckliga varianten orsakar ett fel vid delningen av det genetiska materialet (mitosen), vilket gör att en dottercell kan få för lite eller för mycket arvsmassa. Om en dottercell inte får med ett anlag som förhindrar cancer, en så kallad tumör suppressorgen, så kan cancern växa ut. En försvarsmekanism mot cancer är att en cell som fått felaktig arvsmassa begår självmord (apoptos). Felet då den olyckliga varianten delar arvsmassan är så litet att självmordsmekanismen inte upptäcker att ett fel begåtts, vilket gör att cellen kan växa vidare till en cancer.
– Varianten gör bara ett litet fel som inte kan upptäckas av skyddsmekanismerna mot cancer, säger Helleday. Precis som i verkliga livet kan också även små felaktigheter leda till fatala händelser om de inte upptäcks.
Huvudfinansiärer för forskningen är Svenska Smärtafonden och Cancerfonden och fynden publiceras i April numret av tidskriften Human Molecular Genetics.
Docent Thomas Helleday kan nås på tfn 08-16 29 14, mobil 0735-122 971 eller e-post helleday@gmt.su.se
För bilder på Thomas Helleday och/eller på en cell som är under delning, kontakta Maria Sandqvist, tfn 08-16 13 77, e-post maria.sandqvist@eks.su.se.
