Avhandlingen visar att de logistikservicekrav den nya gör-det-själv-handeln ställer skiljer sig märkbart från de krav som ställs av husindustrin och den traditionella detaljhandeln. Det kan röra sig om allt från krav på streckkodsmärkning av varor till kraftigt förkortade leveranstider. – GDS-handeln driver verkligen på utvecklingen i hela branschen säger Åsa Gustafsson och sågverken måste anpassa sina logistikstrategier för att möta kundernas krav.
Sågverksindustrin utnyttjar redan idag flera verkningsfulla strategier såsom kunddifferentiering, men de behöver arbeta hårdare med att integrera såväl kunder som leverantörer i sin verksamhet t ex genom lagerhållning. Dessutom bör sågverken samarbeta sinsemellan i mycket större utsträckning än idag för att kunna möta speciella sortimentskrav bland annat.
Avhandlingen ”Customers’ logistics service requirements and logistics strategies in the Swedish sawmill industry” försvaras fredagen den 7 mars kl 10.00 i sal M1083 (Södra-salen), Växjö universitet. Opponent är docent Anne Toppinen, The Finnish Forest Research Institute.
Kontaktinformation
Kontakta: Åsa Gustafsson, telefon: 0470-70 89 95, 0705-42 85 87 eller e-post Asa.Gustafsson@vxu.se.
Beställ boken från: Kerstin Brodén, Växjö University Press, telefon: 0470-70 82 67 eller e-post: Kerstin.Broden@vxu.se
Praktiska upplysningar: Karin Knobloch, forskningssekreterare vid Institutionen för teknik och design, telefon: 0470-70 89 39.
Ett intranät kan enkelt beskrivas som ett internt internet, som används för att dela information och kommunicera inom exempelvis ett företag. Christina Amcoff Nyström vid Umeå universitet har i sin avhandling bland annat studerat i vilken omfattning flera olika intranät används, och till vad. Hon visar att dagens intranät ofta är underutnyttjade, trots att de vanligtvis innebär en dyr investering och dessutom kan öka vitaliteten hos ett företag eller en organisation.
I en studie ingick bland annat Dalarnas landsting, Jämtlands läns landsting, Milko, Jämtkraft och WM-data. Fyra av dessa fem intranät hade funktioner som inte utnyttjades eller i flera fall var okända för de anställda. Andra studier bekräftar resultatet att intranät ofta är underanvända.
För att öka användandet menar Christina Amcoff Nyström att man ska skapa fler nyttofunktioner som stöder interaktion och samarbete, samt varnar för oönskade tillstånd och händelser. Det kan vara funktioner som chat, webbkameror, delade dokument och arbetsytor eller tillgång till viss personalinformation som exempelvis CV:s. Användarna ska också ha kunskap om vad de kan och inte kan göra via intranätet.
Christina Amcoff Nyström anser också att huvudprincipen för ett intranät bör vara öppenhet, det vill säga att alla anställda är behöriga att läsa och skriva i intranätet. Medarbetare som är betrodda och välinformerade blir ofta engagerade och aktiva, något som är utmärkande för många livskraftiga företag.
Torsdagen den 20 april försvarar Christina Amcoff Nyström, institutionen för informatik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Designing Intranets for Viability – Approaching Organizational Empowerment and Participation. Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal MA121, MIT-huset, Umeå universitet.
Fakultetsopponent är professor Louise Yngström, institutionen för data- och systemvetenskap, Stockholms universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Christina Amcoff Nyström,
institutionen för informatik, Umeå universitet /
institutionen för informationsteknologi och medier, Mittuniversitetet, Östersund,
tel: 063-16 53 88,
e-post: christina.amcoff@miun.se
Experimentet, som är ett av de största och äldsta försöken i Sydostasien med moderna och skonsammare avverkningsmetoder, anlades 1992 tillsammans med det malaysiska skogsbolaget Innoprise Corporation. I experimentet har olika skadereducerande metoder testats för selektiv timmeravverkning, som t ex planerade utkörningsvägar, riktad fällning och lianhuggning.
Sammanlagt har över 12 000 träd och uppåt 100 000 småträd och plantor mäts in. Utifrån det har avverkningens skadefrekvens samt den kvarvarande skogens tillväxt och återhämtningsförmåga studerats. I och med de planerade utkörningsvägarna kunde bland annat markförstörelsen sänkas med ca 30 procent, utan att samtidigt minska timmeruttaget, vilket var 9-12 värdefulla timmerträd per ha. Regnskogens återhämtningsförmåga och tillväxt efter avverkningen var under den studerade tiden väsentligt snabbare om planerade utkörningsvägar samt riktade fällningar använts jämfört med normala avverkningar i området.
Något förvånande gav metoden lianhuggning före avverkning ingen minskad skadefrekvens på kvarvarande skog. Lianhuggning gav däremot en högre avverkningsfrekvens samt en väsentligt högre uppkomst och tillväxt av ljuskrävande pionjärträd, vilka kan tänkas sänka produktionen av de värdefulla timmerträden.
Om de skadereducerande metoderna tillämpas visar Olle Forsheds resultat på att uthålliga uttag av ca 9-12 timmerträd per ha i denna typ av regnskog troligen kan göras ca vart 40:e år, utan att skogen tappar i återhämtningsförmåga och tillväxt.
Fredagen den 7 april 2006 kl 10.00 försvarar jägmästare Olle Forshed, institutionen för skogsskötsel, SLU i Umeå, sin avhandling i skogshushållning med titeln Stand Structure and Development after Selective Logging with Systematically Aligned Skid Trails, Directional Felling and Climber Cutting in a Dipterocarp Rainforest in Sabah, Malaysia.
Opponent är professor Francis ”Jack” Putz, Department of Botany. University of Florida, USA.
Disputationen avser skoglig doktorsexamen.
Lokal: Sal Björken, SLU i Umeå.
Kontaktinformation
Olle Forshed, institutionen för skogsskötsel, SLU i Umeå, tel 090-786 85 59.
Olle.Forshed@ssko.slu.se
I Skandinavien torkar virkesproducenterna vanligtvis virket till 18 procent fuktkvot. Den slutliga fuktkvoten i ett färdigbyggt hus kan vara så låg som 8 procent vilket innebär att virket kommer att torka ytterligare ca 10 procent efter att huset är byggt. Formen hos virke ändras när fuktkvoten ändras. Detta innebär att man till exempel kan få sprickor i tapeter en tid efter att ett hus är klart.
– Det finns flera viktiga saker att ta hänsyn till när man väljer virke och när man bygger ett hus. De viktigaste är kvalitet och dimension hos virket liksom utförandet, där inte minst kontroll av klimatet spelar en viktig roll, säger Magnus Bäckström.
Virke som skall användas i träregelväggar bör vara av bra kvalitet. Det innebär hög styvhet, liten fibervinkel och sågat långt bort från märgen då sådant virke har mindre benägenhet att deformeras när det utsätts för fuktvariationer.
När man bygger en vägg kläs väggstommen normalt med skivor av gips. Ju styvare gipsskivorna är, desto mindre är risken att man skall behöva rikta väggen under byggprocessens gång, eller att man får sprickor i tapeter en tid efter att bygget är klart.
I väntan på installationer kan väggar byggas med gipsskivor på bara ena sidan innan skivorna på den andra sidan monteras. En sådan vägg löper stor risk att kröka sig alltför mycket vilket medför stora problem med att montera väggskivorna på andra sidan. Det beror dels på att gips på endast en sida inte förmår hålla tillbaka vridningen hos regeln speciellt mycket, dels på att regeln vill krympa mycket mer än vad skivan vill. Om man däremot bygger med gipsskivor på båda sidor av väggen direkt kan man räkna med att väggen kommer att vara rak. Gipsskivorna måste fästas ordentligt på träreglarna. Skivtillverkarnas rekommendationer för avstånd mellan skruvarna och montering av skruvarna bör följas.
Magnus Bäckström försvarade sin avhandling ”Moisture-induced distortion in timber structures – examples based on partition walls” (på svenska: ”Fuktberoende formändringar hos träkonstruktioner – exemplifierat på innerväggar”) vid en offentlig disputation på Chalmers i mars 2006
Projektet har delfinansierats av Stiftelsen för Strategisk Forskning genom Trämekanikprogrammet och Södra Skogsägarnas stiftelse för forskning, utveckling och utbildning.
Magnus Bäckström är uppvuxen i Strängnäs.
Kontaktinformation
Mer information
Magnus Bäckström, tel 070-587 4625
eller
handledaren, professor Robert Kliger, Institutionen för bygg och miljöteknik, Konstruktionsteknik, Stål- och träbyggnad Chalmers tekniska högskola, tel 031-772 2016,
e-post robert.kliger@Chalmers.se
Immunförsvaret ser ut att skilja sig mellan dem som snabbt tillfrisknar efter infektionen och dem som trots antibiotikabehandling får fortsatta besvär. Exakt vad som orsakar denna skillnad är inte helt klarlagt. Men en ny avhandling av Sara Jarefors vid Avdelningen för klinisk immunologi pekar nu ut två enskilda faktorer som har betydelse:
* Könet. Kvinnor som genomgått klimakteriet verkar ha ett immunförsvar som är sämre på att slå ut Borrelia-bakterien jämfört med män i samma ålder. Detta kan vara en förklaring till att dessa kvinnor har en högre risk att drabbas av sjukdomen vid flera tillfällen, trots att de inte blir fästingbitna oftare än männen.
* Tidigare infektion av fästingfeber. Detta är en infektion som orsakas av bakterien Anaplasma, även den spridd via fästingbett. Personer som haft en sådan visade ett klenare immunsvar mot Borrelia.
Symtomen vid borrelios är varierande. Det vanligaste är ett rött, runt hudutslag. Besvärligare är ansiktsförlamning, muskelsmärtor och ledvärk. Borrelios behandlas med antibiotika och de allra flesta blir friska, men ett fåtal patienter får fortsatta besvär, så kallad kronisk borrelios. Varför vissa personer får kronisk borrelios medan andra inte får några symtom alls av infektionen är hittills okänt. Teorin att immunförsvaret har betydelse för utläkningen och kanske till och med är orsaken till symtomen, stärks av resultaten i avhandlingen som också ökar vår förståelse för vad som ligger bakom kronisk borrelios. I framtiden kan dessa resultat leda fram till en möjlig behandling av de besvär som uppstår.
Avhandlingen Cytokine responses in human Lyme borreliosis – the role of T helper 1-like immunity and aspects of gender and co-exposure in relation to disease course läggs fram vid disputation fredag 7 april 2006 kl 9.00 i Berzeliussalen, Campus US, Linköping. Opponent är professor Catharina Svanborg, Lunds universitet.
Kontaktinformation
Kontakt: Sara Jarefors 013-221898, sarja@imk.liu.se
Undersökningen bygger på enkäter från 357 kvinnor som har separerat eller genomgått skilsmässa. Kvinnorna i studien fick enkäten för att de skilt sig, eller för att de haft en vårdnadstvist eller för att de sökt skydd på en kvinnojour. 60 procent av kvinnorna hade någon gång utsatts för fysiskt våld av mannen som de nyligen separerat ifrån.
I början av förhållandet är det sexuella våldet vanligare än de andra formerna av våld, medan i slutet av förhållandet är psykiskt våld vanligast. De sista sex månaderna innan separationsprocessen börjar, vilket oftast sker på kvinnans initiativ, präglas av mycket våld från männens sida.
Efter separationen minskar fysiskt och sexuellt våld mycket, medan hot och psykiskt våld är ungefär lika vanligt som de var före separationen.
I avhandlingen utarbetas en modell för bedömning av risken för fysiskt våld efter separationen. Den baseras på mannens användning av våld de sista sex månaderna av förhållandet. Precisionen i förutsägelserna utifrån riskmodellen är relativt hög. Därför bör den här riskmodellen prövas i jämförelse med polisens befintliga riskbedömningsmodell SARA, för att se vilken av dem som har bäst precision när de tillämpas på samma fall.
Separation innebär för många att man behöver komma överens om en lång rad saker som gäller barnen, som t ex vårdnad, umgänge och underhåll. Undersökningen visar att förhandlingarna för många mammor med erfarenheter av våld präglas av rädsla för barnens pappa. Ungefär hälften av de mammor som upplever rädsla under perioden av förhandlingar, uppger att de skulle ställt högre krav i förhandlingarna om de inte vore rädda för barnens pappa. Förhandlingarna mellan föräldrarna sker ofta hos familjerätten, som därför bör förbättra sina förhandlingsprocedurer så att förhandlingarna inte innebär orättvisa fördelar för de pappor som genom våld gjort mammorna rädda.
Avhandlingens titel: Separationer och mäns våld mot kvinnor
Avhandlingsförfattare: Hans Ekbrand, tel. 031-823749(bost.), 031-773 4773(arb.)
e-post: hans.ekbrand@sociology.gu.se
Fakultetsopponentens namn: fil. dr Markku Heiskanen, Helsingfors
Tid och plats för disputation: Fredagen den 21 april 2006, kl. 13.15, Hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25, Göteborg
Kontaktinformation
Svenbo Johansson, avdelningsdirektör
Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet
Besöksadress: Skanstorget 18
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg
tel. 031-773 1022
Lärare är i sitt arbete med värdegrund mest upptagna av hur eleverna beter sig i skolan. Värdegrundsarbete handlar mycket om att förmedla en uppsättning regler till eleverna.
Den något överraskande upptäckten gjorde Robert Thornberg, när han inledde sitt forskningsarbete om värdepedagogiken i skolan. Robert Thornberg, själv förskollärare, beteendevetare och doktorand i pedagogik, har genomfört omfattande fältobservationer i två skolor, i förskoleklass, tvåan och femman med sammanlagt 13 lärare och 140 elever. Han lägger fram sin avhandling vid Institutionen för beteendevetenskap, IBV, Linköpings universitet.
– Jag ville se hur lärare arbetar med värdepedagogik, dvs. hur de fostrar och påverkar eleverna när det gäller grundläggande värderingar kring människosyn och moral, och hur eleverna upplever detta.
Han fann att det mesta av detta s.k. värdepedagogiska arbete sker spontant och oreflekterat och oftast i samband med att elever bryter mot regler. Lärarna lägger mycket tid och kraft på att se till att skolans regelverk respekteras.
Vilka är då dessa regler? Robert Thornberg har delat in dem i kategorier: relationella regler, som handlar om hur man ska vara mot varandra (t.ex. inte slå, sparka eller reta andra), strukturerande regler, dvs hur man ska bete sig för att lektioner och annat arbete ska gå att genomföra (vara tyst i klassen osv), skyddande regler, om beteenden relaterade till hälsa och säkerhet (inte kasta snöboll, inte springa i korridorer osv), och slutligen etikettsregler, om hur man ska klä och uppföra sig, t.ex. inte ha mössa eller keps inomhus.
Eleverna tycker att de flesta reglerna är bra. De har inga problem med att förstå poängen med de relationella, strukturerande och skyddande reglerna.
Etikettsreglerna däremot utmärker sig som obegripliga och onödiga för eleverna. De förstår inte varför man inte får ha keps eller fingerlösa vantar på lektionerna, till exempel. Ingen blir störd eller far illa av det, menar de. De motiv som lärarna gett dem uppfattar de inte som legitima. Att keps skulle vara ett ytterplagg, exempelvis, förkastar de med att personalen på McDonald’s har keps. De upplever också denna typ av regler som kränkande.
– Eleverna har ofta välartikulerade argument mot etikettsreglerna, säger Robert Thornberg. Men de framför dem inte till läraren, de tror inte att reglerna går att ändra.
Som helhet finner han att lärarnas arbete med regler är traditionellt med en slagsida åt det auktoritära. Reglerna är sällan förhandlingsbara, de bara finns där och ska följas.
– Reglerna tas för givna, det finns inget utrymme för eleverna att förändra eller förhandla bort dem, konstaterar han. Men eleverna är inga passiva mottagare. De reflekterar mycket kring reglerna och kring inkonsistenser i tillämpningen av dem.
Skolorna borde ge lärare mer utrymme åt att öppet diskutera och kritiskt granska reglerna på skolan, rekommenderar han.
– Och använd den resurs som eleverna är. Eleverna är ju experter på att vara elever på just den skolan. De har erfarenheter och tankar som inte tas tillvara. Bjud in dem till att vara delaktiga i att skapa, utveckla och förändra skolans regler, både de gemensamma och de mer lokala, dvs för enskilda klasser eller grupper.
Kontaktinformation
Robert Thornberg disputerar idag den 31 mars. Han har telefon 013-282118 och e-post: robth@ibv.liu.se.
Vad behövs för att skapa drägliga och uthålliga bostadsförhållanden i en värld av ständigt växande städer? Detta var temat för Habitat II, FN:s andra världskonferens om boende, bebyggelse och stadsutveckling, som ägde rum i Istanbul 1996. Konferensen utmynnade i den så kallade Habitatagendan, med mål och åtaganden samt ett politiskt handlingsprogram. Programmets utgångspunkt är att det krävs ett ”aktivt engagemang hos organisationer inom det civila samhället och ett brett deltagande av alla medborgare”, men hur detta ska gå till i praktiken är oklart.
Madeleine Granviks doktorsarbete visar att den etablerade politiken inte är helt realistisk, åtminstone inte i de områden hon har arbetat med. Samhället kan inte förlita sig på medborgarnas vilja och förmåga att skapa hållbara bostadsförhållanden. Dessa slutsatser drar Madeleine Granvik efter att ha genomfört intervjuer, enkätundersökningar och observationer i olika typer av bostadsområden i Uppsala och Petrozavodsk, huvudstaden i Karelska republiken i Ryssland. Få av de boende arbetade aktivt för kollektiva angelägenheter i sitt bostadsområde. De flesta var inte heller intresserade av att göra det. De områden som ingick i studien kan ses som exempel på vanliga typer av bostadsområden där det inte gjorts några särskilda satsningar på hållbar utveckling.
Ett antagande när studien inleddes var att deltagandet skulle vara högre i de svenska bostadsområdena än i de ryska, på grund av Sveriges relativt långa erfarenhet av demokrati, men så var inte fallet. Skillnaderna mellan de svenska och de ryska bostadsområdena var i detta avseende små.
Det kan finnas flera anledningar till varför boende inte engagerar sig, såsom livsstil och levnadsvillkor. I alla bostadsområden upplevde omkring hälften av de tillfrågade stress i vardagslivet; man prioriterade förvärvsarbete, och den tid som blev över ägnades åt familj, vänner och hobby. En annan orsak kan vara att varken bostadsföretag, kommuner eller samhället i stort uppmuntrar ideellt arbete för ett hållbart boende. Somliga har kanske också dåliga erfarenheter sen tidigare av denna typ av arbete. Medborgarna behöver incitament som passar in i deras vardagsliv för att delta och anamma en mer hållbar livsstil.
Omvända preferenser i Uppsala och Petrozavodsk
I Uppsala studerades bostadsområdena Kungsgärdet (småhusområde, 1930-tal), Lassebygärde (flerfamiljshus, 1950-tal) och August Södermans väg i Gottsunda (flerfamiljshus, 1970-tal). I Petrozavodsk studerades ett småhusområde från 1930-talet och ett flerfamiljshus från 1980-talet.
Intresset och engagemanget för frågor rörande bostadsområdet skilde sig alltså inte mycket mellan områden och länder. Däremot fanns en stor skillnad i hur attraktiva olika typer av bostadsområden var i Sverige och Ryssland. Den mest attraktiva boendeformen i Uppsala var otvivelaktigt småhusområdet. Samtliga av de tillfrågade i Kungsgärdet var nöjda eller till och med mycket nöjda med sitt boende, medan få i Gottsunda var nöjda med sitt boende. I Petrozavodsk däremot sågs småhusområdet i Perevalka inte alls som ett attraktivt område, till skillnad från höghusområdet Drjevlanka där de flesta tillfrågade var nöjda eller mycket nöjda med boendet. Förklaringen är till stor del att småhusområdet i Perevalka har samma standard idag som när området byggdes 1930 – uppvärmning med ved/kol, utedass och vattenpumpar på gatan. Kungsgärdet har sedan 1930-talet utvecklats till ett medelklassområde, Perevalka till ett ”fattigmansområde”. Drjevlanka däremot ansågs vara ett bra modernt område som erbjuder både centralvärme, indraget vatten, dusch och toalett och närhet till moderna shoppingcentra. Gottsunda erbjuder visserligen samma bekvämligheter, men anses inte för den skull vara ett attraktivt boende utan snarare tvärtom. Preferenserna är olika mellan länderna. Det som är en självklar boendestandard i Sverige är det inte alls i Ryssland.
Samhällsgeograf Madeleine Granvik vid SLU:s institution för stad och land, försvarade fredagen den 4 november sin avhandling Implementation of the Habitat-agenda in local communities – Late modern living conditions and residents’ interest, time for and real action in citizen participation, in a Swedish and Russian context. Disputationen avsåg filosofie doktorsexamen och opponent var professor emeritus Dick Urban Vestbro, institutionen för infrastruktur, KTH, Stockholm.
Mer information: Madeleine Granvik, 018-67 19 50, 018-53 57 44, Madeleine.Granvik@sol.slu.se
Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000971/
Forskningsresultaten överraskar, skämmer och skrämmer. Bland annat handlar det om olika aspekter på svensk rädsla, fruktan och fascination, men också om frändskap inom svenskt vetenskapssamhälle, kultur- och kyrkoliv med nazismen och Nazi-Tyskland. Det handlar även om kommunistiska regimers övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Resultaten sätter ljuset på mycket som inte tidigare varit känt om kommunismen och nazismen och Sveriges förhållande till dem från 1930-talet till nutid. Sammanlagt har 29 miljoner kronor använts för forskningsprogrammen som sedan 2001 har pågått i Vetenskapsrådets regi.
Tisdagen den 4 april kl 09.00-10.00 berättar forskningsledarna och representanter för två delprojekt om sina resultat vid en pressfrukost på Vetenskapsrådet. Tillfälle till frågor ges. Medverkande är:
Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet och programkoordinator ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen”
Anu-Mai Köll, professor i historia vid Stockholms universitet och programkoordinator för ”Kommunistiska regimer”, ansvarig för delprojektet ”Likvideringen av kulakerna som klass, Baltikum 1940-1949”
Charles Westin, professor, föreståndare för Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer, Stockholms universitet, ansvarig för delprojektet ”Nationalsocialism i förändring. Ett omvärldsanalytiskt perspektiv”.
Göran Leth, universitetslektor och Ester Pollack, forskare, båda vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK), Stockholms universitet, ansvariga för delprojekten ”Pressfriheten och Förintelsen. Svenska medier i skuggan av andra världskriget och rapporteringen om Europas judar” samt ”Medierna, den svenska offentligheten och Sovjetkommunismen”.
LOKAL: Vetenskapsrådet, Regeringsgatan 56, rum Kappa, plan 3.
Anmälan senast måndag 3 april till anna.karin.svenningsson@vr.se
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Jesper Wadensjö, informationsansvarig Vetenskapsrådet/humaniora och samhällsvetenskap, Tfn 08-546 44 289, e-post jesper.wadensjo@vr.se
eller
Docent Jan Larsson, utredare Vetenskapsrådet, har sammanställt rapporterna, Tfn 08-546 44 335, e-post jan.larsson@vr.se eller
25 procent av de kvinnor som födde barn i Sverige mellan 1983 och 2003 rapporterade att de före denna förlossning upplevt minst ett missfall. Under perioden har andelen rapporterade missfall ökat, troligen av två orsaker – dels att förstföderskorna i genomsnitt blivit äldre, dels att en ny typ av känsligare graviditetstester infördes omkring 1990.
Annsofie Adolfsson, barnmorska vid kvinnokliniken på Kärnsjukhuset i Skövde och doktorand i obstetrik och gynekologi vid LiU, intervjuade 13 kvinnor som drabbats av missfall före vecka 16. Kvinnorna var mellan 20 och 47 år gamla och bland dem fanns både förstföderskor och flerbarnsmammor. Syftet var att undersöka deras upplevelser av skuld, sorg och tomhet, ett område som tidigare varit väldigt lite utforskat.
Resultaten visar att de ännu fyra månader efter missfallet uppvisar olika symtom på sorg, och känner sig övergivna både av sin partner och av vården. Kvinnorna har inte bara förlorat sitt foster, utan också sina drömmar, sin planerade framtid och sin identitet som gravid kvinna och blivande mor.
Ett speciellt avsnitt har ägnats åt de tidiga missfallen, de som sker så tidigt under graviditeten att den ännu inte är känd av släktingar och vänner. I de fallen kan det vara svårare att diskutera sin upplevelse med andra och få förståelse för sin sorgreaktion.
– En av de viktigaste slutsatserna är att om tystnaden kring de tidiga graviditeterna minskar, så har kvinnorna större möjligheter att få del av andras erfarenheter och stöd, säger Annsofie Adolfsson.
Enligt handledaren docent P.G. Larsson kommer resultaten att få direkt påverkan på omhändertagandet av kvinnor som fått missfall.
– Vi kommer att bli mer uppmärksamma vid kontakter med kvinnor som har problem tidigt i graviditeten så att vi kan upptäcka de tidiga missfallen och ge dessa kvinnor rätt stöd, säger han.
Avhandlingen Miscarriage – women’s experience and its cumulative incidence läggs fram vid disputation fredag 7 april 2006 kl 13 i Berzeliussalen, Campus US, Linköping. Opponent är professor Christina Bergh, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
Annsofie Adolfsson 0500-431078, 070-5980284, annsofie.adolfsson@vgregion.se
Under tre års tid har Nyroos studerat tre grundskolor i olika kommuner, Skolorna deltog i den nationella försöksverksamheten med borttagen timplan. Rektorer, lärare och elever har observerats och intervjuats. Försöket innebär att skolorna får bortse från den nationella timplanen och själva fritt fördela undervisningstiden mellan olika ämnen, dock skall eleverna garanteras ett minimum på 6 665 undervisningstimmar sett över grundskolans nio år. Försöket skulle ha pågått 2000-2005, men förlängdes mars 2005 för att möjliggöra fortsatt beredning i regering och riksdag.
Nyroos kunde inte se några markanta förändringar i de skolor som följdes. Ingen omfördelning av undervisningstid mellan olika ämnen skedde, men däremot gjordes en förändring i användningen av undervisningstid i vissa hänseenden. Vanligast var det att skolorna till viss mån valde att arbeta över ämnesgränserna i olika teman, och att på vissa lektioner ge eleverna frihet att bestämma över vad de skulle göra och hur länge.
Vad gäller deltagandet i timplaneförsöket fanns inget som pekade på att det i sig skulle ha spelat en avgörande roll för att få igång en förändring. De förändringar som gjorts i skolorna är möjliga med gällande timplan och skolorna deltog dessutom i andra parallella projekt som mer kan ha påverkat till utvecklingen.
Överlag uppskattade både lärare och elever det ökade inflytande de fått över sitt arbete. Några lärare och elever var dock tveksamma till att alla elever klarar ett ökat eget ansvar. Lärarna menade heller inte att de alternativa undervisningssätten bättre och mer effektivt löser de problem som finns t ex med att tillgodose behoven hos alla elevgrupper. Några lärare pekade också på andra risker, som ökad arbetsbelastning och sänkt kvalitet på ämnesstudierna. Lärare i praktiskt-estetiska ämnen upplevde också att det var svårare att ingå i ämnesövergripande studier och temaarbete. Elever i sin tur uttryckte ingen önskan att ha mer egen tid att disponera. De har tilltro till lärare och efterfrågar lärarnas vägledning. Det tycker också att eget ansvar är svårt och ibland jobbigt.
Faktorer som verkade bidra till det förändringsarbete som pågick i skolorna var välfungerade och etablerade lärarlag med lärare från olika ämnen. Ett kommunalt engagemang och möjlighet till att ingå i olika nätverk var också gynnsamt. Brist på ekonomiska resurser, lokaler och elevsammansättning verkade försvårande.
Tidigare forskning visar på ett samband mellan insatt undervisningstid och resultat, vilket understryker vikten av att ha en kontroll av tidsinsatserna. Redan idag är det mycket svårt att bilda sig en uppfattning om hur många undervisnings°©tim°©mar en elev faktiskt får under sina nio år i grundskolan. Skillnaderna i insatt undervis°©ningstid i olika ämnen kan variera starkt mellan olika skolor. Därför är frågan om hur eleverna i fortsättningen kan garanteras att de får tillräckligt med undervisningstid och sammantaget minst de 6 665 undervisningstimmar som de enligt skollagen är berättigade till viktig. Frågan är också om eleverna kunskapsmässigt vinner eller förlorar på alternativa arbetsformer och innehåll, exempelvis s k eget arbete.
Fredagen den 7 april försvarar Mikaela Nyroos, institutionen för barn- och ungdomspedagogik, specialpedagogik och vägledning, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Tid till förfogande. Förändrad användning och fördelning av undervisningstid i grundskolans senare år? Disputationen äger rum kl: 10.00 i Sal 213h, Samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Mikael Alexandersson, Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet.
Mikaela Nyroos har genomfört sin doktorsavhandling vid fakulteten för Lärarutbildning, Umeå universitet.
Länk till avhandling:
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=724&lang=sv
Kontaktinformation
Mikaela Nyroos nås på:
Tel: 0910-787 001
Mobil: 070-26 43 051
E-post: mikaela.nyroos@educ.umu.se
Mikaela Nyroos har vuxit upp och gått i grundskola i Bålsta och gymnasieskola i Enköping. Hon har varit yrkesverksam som lärare i Uppsala och Boliden. Är numera bosatt i Sjöbotten, Skellefteå.
Dagens svenska mjölkproducenter strävar efter att kon får kalva en gång om året och att hon får vila sig från mjölkning under två månader (sintiden). Den ökade mjölkavkastningen medför att kon ofta har en hög avkastning även vid tiden för sinläggning. Sinläggningen är sannolikt, förutom perioden runt kalvningen, det tillfälle då de mest omfattande fysiologiska förändringarna sker hos en mjölkko.
En i Sverige vanlig rutin vid sinläggning av kor som producerar mycket mjölk är att utfodra med enbart halm, vitaminer och mineraler under några dagar samtidigt som man snabbt minskar urmjölkningsgraden. Syftet med detta är att skapa näringsbrist hos kon vilket påskyndar minskningen i mjölkproduktionen.
Martin Odensten vid SLU har studerat den stress i ämnesomsättningen som särskilt högavkastande kor utsätts för under sinläggningen i sitt doktorsarbete. Han kom fram till att i den grupp där korna bara utfodrades med halm hamnar de i en kraftig negativ energibalans med mobilisering av kroppsreserver som följd. Resultaten tyder också på att förstakalvare har svårare att återhämta sig efter att ha utsatts för en negativ energibalans. Det har visat sig kunna försämra immunförsvaret, vilket kan leda till ämnesomsättningssjukdomar och att korna är mindre motståndskraftiga mot mastit (juverinflammation).
Sammantaget visar studierna att hög avkastning vid sinläggning ökar risken för mastiter och ämnesomsättningsproblem under sintid och runt kalvning. I och med att mjölkavkastningen hos dagens mjölkkor verkar fortsätta öka, så kommer sinläggningen att bli ett allvarligt problem om man inte finner nya sinläggningsrutiner.
Det går att undvika detta problem genom att förlänga kalvningsintervallet. Detta är särskilt lämpligt för förstakalvare, som har en uthålligare laktation och dessutom visade sig vara extra känsliga för dagens sinläggningsrutiner.
Praktiska råd för att undvika onödig belastning på korna vid sinläggning:
1. Ge tillskott av ensilage (ca 4 kg torrsubstans per dag) under sinläggningen. I studierna var det inte några problem med att sinlägga korna på denna foderstat och utfodring med enbart halm leder till onödiga risker för kon.
2. Om celltalen är högre än 200000 celler/ml ska man konsultera behandlande veterinär i besättningen för eventuella åtgärder i och med sinläggningen.
3. Försöka sänka avkastningen till under 20 kg mjölk per dag före sinläggningen. Det visade sig att kor med högre avkastning löper större risk att få mastit under sintiden och runt nästa kalvning.
4. Förlänga första mjölkningsintervallet till mer än 40 timmar. Detta för att juvret i detta stadium av laktationen tillbakabildas om mjölken stannar kvar i juvret.
5. Flytta kon inför sinläggningen. Praktisk erfarenhet visar att detta snabbar på sinläggningen, vilket kan förklaras med att stressen av att byta miljö påskyndar minskningen av mjölkproduktionen. En annan faktor som säkert är viktig är att kon kommer ifrån den invanda miljön där mjölkning brukar ske och att man därigenom undviker att hon får mjölknedsläpp när de andra korna skall mjölkas.
6. Korna bör få lika mycket tillsyn under sinläggningen som efter kalvning.
Husdjursagronom Martin Odensten, institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU, försvarade fredagen den 10 mars 2006 sin avhandling Drying off the dairy cow – Effects on metabolism and udder health. Disputationen avsåg agronomie doktorsexamen. Opponent var Klaus Lönne Ingvartsen, Danmark.
Kontaktinformation
Martin Odensten, 018-67 29 48, 073-544 94 28, Martin.Odensten@huv.slu.se
Pressbild http://www.slu.se/?id=618
Olika mikrotillverkningsteknologier används för framställning av en stor mängd olika typer av komponenter och system i storleksordningen från några mm ner till 100 nanometer. Bilindustrin, automationsindustrin, telekomområdet, reproteknik, medicinsk teknik och bioteknisk apparatur är några områden där dessa används. Tanken är att de tekniker som utvecklas inom projektet ska tillämpas på bland annat mikroventiler, mikrospegelmatriser och komponenter för radiosystemteknik (RF-MEMS).
Dagens tillverkningstekniker för massframställning av mikrosystem är för det mesta desamma som används när man bygger upp integrerade kretsar – tyvärr tenderar dessa metoder att fungera mindre bra med andra material än de gamla välkända.
– Flera högkvalitativa material för olika mikrokontrollfunktioner finns redan. Till exempel minnesmaterial som alltid återtar en viss form, piezokeramiska material som omvandlar spänning till rörelse, och supersläta och supertunna kristallina skikt, som har precis rätt egenskaper för tillämpningar av den här typen. Anpassning av de nya högprestandamaterialen till mikrosystemtillverkningen är en av de stora utmaningarna när vi nu vill få fram nya tillämpningar, säger Wouter van der Wijngaart, docent vid avdelningen för Mikrosystemteknik på KTH och koordinator för hela projektet.
– Dessa nya teknologier kommer att tillåta en miniatyrisering av våra tryckregulatorkomponenter från flera centimeters storlek ner till bara några millimeter. Detta kommer förhoppningsvis att öppna en mycket större marknad för de aktuella produkterna. Vi förväntar oss också starkt reducerade produktionskostnader jämfört med dagens, säger Lars Göransson, vd för Pondus Instruments.
Q2M-konsortiet, som skapats just för att vidga gränserna för denna teknologi, följer två huvudstrategier: dels att använda dessa nya högkvalitativa material som en del i nya kompositmaterial, dels att utveckla nya sätt att foga ihop de olika materialen. I det senare fallet kan till exempel hela skikt av sådana nya material överföras till olika halvledar- eller polymer-mikrostrukturer genom ett slags limningsteknik.
Konsortiet består av högskolor och teknikutvecklingsbolag som var och en är expert och/eller pionjär på sitt speciella delområde men också av slutanvändare; tanken är att förankra idéerna i dagens faktiska industriella behov och därmed också säkra deras praktiska tillämpning och vidare utveckling.
Kontaktinformation
För vidare upplysningar:
Projektledare: Wouter van der Wijngaart, docent vid avdelningen för Mikrosystemteknik, KTH.
Tel. +46-733254021, E-mail: wouter@ee.kth.se
Lars Göransson, vd Pondus Instruments AB,
Tel. +46-8-383490, E-mail: lars.goransson@pondus-instruments.se
Det svenska samhället befinner sig i förändring som också sätter spår i skolans värld. Globalisering, internationalisering men även individualiseringen ställer nya krav på dagens lärare jämfört med tidigare. För att kunna realisera läraoplanens mål vad gäller demokratifostran, jämställdhet och värdegrund behöver lärarna ny kompetens inom området.
Värdegrundsfrågorna är aktuella och levande i debatten om dagens skola, och i skolan, det visar inte minst aktuella exempel som diskussionen om det ska vara tillåtet eller inte att bära slöja i skolan eller om elever som sympatiserar med organisationer som inte erkänner de demokratiska spelreglerna ska få betyg i samhällskunskap.
I Tidskrift för lärarutbildning och forskning, nr 1 2006, redovisas ett treårigt forskningsprojekt som handlar om värdegrundsfrågor i den nya lärarutbildningen.
Studien omfattar 17 av landets 21 lärarutbildningar. Resultatet av studien bekräftar delvis andra utvärderingar och larmrapporter om lärarutbildningens kvalitet. De blivande lärarnas förberedelse för att kunna realisera läroplanens mål inom värdegrundsområdet är bristfälligt
Projektet har letts av Gun-Marie Frånberg, Institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå universitet.
Forskningsprojektet går under namnet: Värdegrundsfrågor i den nya lärarutbildningen; etiska och moraliska dilemman i en föränderlig värld. Projektet har finansierats av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté.
Tidskriften kan laddas ner på:
http://www.educ.umu.se/presentation/publikationer/lof/index.html
Kontaktinformation
Gun-Marie Frånberg nås på:
IML, institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå universitet
Tel: 090- 786 62 05
Mobil: 070- 255 62 05
E-post: gun-marie.franberg@educ.umu.se
Det ”klassiska” sättet att tillverka nya ämnen är att helt enkelt blanda de ingående byggstenarna (reaktanterna) och låta dem reagera under lämpliga förhållanden. När reaktionen är klar och den önskade produkten har bildats står man nästan alltid inför ett separationsproblem – hur ska produkten isoleras från oreagerat startmaterial, eventuella biprodukter och annat oönskat material i reaktionsblandningen? Även om många metoder finns tillgängliga för att uppnå denna separation så är de ofta både tidskrävande och arbetskrävande.
Ett alternativt tillvägagångssätt är att använda sig av så kallad ”fastfassyntes”. I denna metod fästs någon av den önskade produktens ingående byggstenar vid små pärlor av tvärbundna polymerer. Polymerpärlorna, som är 50-300 µm i diameter, kan liknas vid garnnystan där alla trådar är hopknutna så att de bildar en löst knuten ”nätboll”. Genom att fästa någon av de ingående byggstenarna vid polymerpärlorna underlättas isoleringen av produkten efter reaktionen. Produkten är bunden till pärlorna som är tillräckligt stora för att fastna i ett vanligt filter. Oönskat material kan därför helt enkelt sköljas bort genom filtret. Sedan kan man bygga vidare på den polymerbundna produkten eller koppla loss den med en kemisk reaktion för att erhålla den i ren form.
Fastfassyntes som metod uppfanns redan på 1960-talet och har använts i otaliga kemiska synteser. Polymerpärlorna som används tillverkas nästan alltid av polystyren. En nackdel med polystyren är dess hydrofoba karaktär som gör att pärlorna inte kan användas i vatten. Trots att alternativ till polystyren redan finns tillgängliga motiveras sökandet efter ytterligare alternativ av att varje ny typ av material ger nya unika reaktionsbetingelser.
– I mitt forskningsprojekt har vi tillverkat pärlor av polyvinylpyrrolidon (PVP) för detta ändamål. Dessa kan användas både i vatten och i flera organiska lösningsmedel, säger Jonas Engström.
Ingen har tidigare framställt pärlor helt baserade på PVP eftersom denna polymer byggs upp av enheter (monomerer) som är svåra att koppla ihop med andra sorters monomerer. Bildligt talat gör detta att det är väldigt svårt att på ett kontrollerat sätt knyta ihop trådarna i ”nätbollarna” och att införa handtag där produktens byggstenar kan fästas. Genom att tillverka nya varianter av PVP:s egna monomerer har detta problem kunnat undvikas.
– Förutom att möjliggöra tillverkning av PVP-baserade pärlor, kan de nya monomererna även användas till att framställa andra funktionella PVP-baserade material. Vi har bl.a. tillverkat material med attraktiva egenskaper för distribution av läkemedel i kroppen samt bärarmaterial för katalysatorer med skräddarsydda löslighetsegenskaper. Resultaten innebär en utvidgning av det redan enorma användningsområdet för polyvinylpyrrolidon, fortsätter Jonas Engström.
Avhandlingen ”Functional Copolymers of Polyvinylpyrrolidone” försvaras vid en offentlig disputation på Chalmers den 31 mars kl 10.15 i sal HA2, Hörsalsvägen 4, Göteborg.
Jonas Engström är uppväxt i Sunne i Värmland. Han har studerat på Karlstads universitet och arbetat i Uppsala på nuvarande GE Healthcare innan han började sin forskarutbildning på Chalmers.
Kontaktinformation
Mer information
Jonas Engström, Institutionen för kemi- och bioteknik, Polymerteknologi, Chalmers,
tel: 031-772 82 27, e-post: enjo@chalmers.se
Vid Mittuniversitetet bedrivs sedan 1997 en omfattande forskning om medier och demokrati vid Demokratiinstitutet och avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap. Professuren i politisk kommunikation var från början knuten till Demokratiinstitutet men övertogs sedan av Mittuniversitetet. Forskargruppen inom politisk kommunikation vid Mittuniversitetet är en av de ledande i landet och är också internationellt etablerad.
– Det känns roligt och utmanande att kunna fortsätta att forska inom området politisk kommunikation, säger Lars Nord. Vi kommer att fortsätta att envist granska relationen mellan medier och demokrati, men också rikta in oss på helt nya områden som till exempel partiers strategiska kommunikation i valrörelser och nya mediers roll i opinionsbildningen vid sidan av traditionella massmedier.
Lars Nord har varit anställd vid Mittuniversitetet sedan 1993. Han disputerade vid Stockholms universitet 2001 och blev samma år docent i statskunskap med inriktning mot politisk kommunikation vid Åbo Akademi. Lars Nord har sedan 1997 lett Demokratiinstitutets arbete, först som föreståndare och sedan som forskningsledare.
Lars Nord har skrivit ett stort antal böcker och artiklar om journalistik, medier och demokrati och också varit verksam som gästforskare vid utländska universitet. Han arbetar för närvarande med ett större forskningsprojekt om svensk mediepolitik, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
Lars Nord är född 1958 i Motala och har före sin akademiska verksamhet varit anställd som journalist, bland annat på Dagens Nyheter, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och Sydsvenska Dagbladet.
Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Lars Nord, 070-550 93 33, lars.nord@miun.se
