Bengt Svensson började som socialarbetare i början på 70-talet i Malmö. Sommaren -75 såg han något radikalt hända mer eller mindre utanför fönstret på Slottsgatan där han arbetade. Till missbrukarna i parken mitt emot kom en ny drog – heroinet.
– Så man kan säga att jag har följt heroinet i Malmö redan från början. Och Malmö är svårt drabbat, bland annat för närheten till kontinenten, säger han.

VÄGEN IN I MISSBRUK
Han började forska i slutet av åttiotalet och är idag lektor i socialt arbete vid Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Han skrev 1996 den uppmärksammade boken ”Pundare, jonkare och andra” och har därefter bland annat skrivit två böcker om tvångsvård. I sin nya bok fokuserar han på heroinet igen – den heter ”Heroinmissbruk” och är en kartläggning av vägen in i missbruk och livet som missbrukare.
– Vi har gjort intervjuer med heroinister, eftersom det är missbrukarens perspektiv jag är intresserad av. Sedan för jag samman deras erfarenheter med den senaste forskningen kring heroinmissbruk, berättar han.

Mäns väg in i heroinmissbruket går oftast genom vad Bengt Svensson kallar kompisvägen; de debuterar tillsammans med kamrater. Kvinnor hamnar oftast i heroinmissbruk via den så kallade partnervägen: genom en missbrukande pojkvän. Däremot stämmer inte alltid bilden att det är pojkvännen som vill att kvinnorna ska testa, menar han.

– Kvinnorna säger ofta att de själva tagit initiativet, under mer eller mindre motstånd från pojkvännen. Eftersom heroinet är så viktigt inslag i pojkvännens liv så vill de veta ”vad det är som är viktigare än jag i hans liv?” De vill dela hans upplevelse, säger Bengt Svensson.
Gemensamt för de allra flesta missbrukarna är dock den sociala bakgrunden med trasiga hem och trassliga uppväxter.

PÅVERKA DEBATTEN
Bengt Svensson hoppas att hans bok ska ha effekter på den svenska debatten kring missbruk och narkomanvård. Sverige måste rikta in sig på att minska skadeverkningarna hos dem som missbrukar, inte bara som idag fokusera på att hindra människor att börja knarka, menar han.

– Inställningen i Sverige är att det ska vara så svårt att knarka att ingen ska börja. Och visst, det har säkert hindrat några från att börja. Men samtidigt skapar det hårda klimatet stora problem bland dem som faktiskt är i ett missbruk. Det är svårt att få vård, till exempel. Och när det gäller vilken vård som ska ges lyssnar man alldeles för lite på missbrukaren själv, men de har ofta en bra uppfattning om vilken vård de vill ha. Man har exempelvis dröjt alldeles för länge med att bygga ut underhållsbehandling med metadon och subutex för heroinmissbrukarna, trots att de själva velat ha sådan vård och vården har stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet, säger Bengt Svensson.

SPRUTBYTEN
Också det så kallade sprutbytesprojektet är viktigt, menar han.
– Det är bara i Sverige som en sådan verksamhet ses med oblida ögon, det ses som att man underlättar missbruket. Men ingen börjar knarka för att det går att få tag i rena sprutor, det visar inte minst min egen forskning. Och sprutbytesprogram är en effektiv metod för att hindra smittospridning bland injektionsmissbrukare.

I boken föreslår Bengt Svensson också åtgärder som skulle kunna minska dödsfallen av överdoser.
– Det handlar om att gå ut med information till missbrukarna om hur de kan undvika överdoser och vad de ska göra om en kompis får en. Det gäller också myndigheternas agerande. Ringer man efter en ambulans idag vid en överdos så larmas på många ställen i Sverige polisen automatiskt, vilket ofta hindrar knarkare från att ringa. Om de kunde ringa efter en ambulans utan polis skulle kompisen kunna räddas. Med svenska ögon ses sådana här förslag av vissa som att man uppmuntrar folk att knarka genom att underlätta för dem. Men åtgärderna skulle rädda liv bland missbrukarna, utan att för den skull fler hade börjat använda narkotika, säger Bengt Svensson.

Boken ”Heroinmissbruk” ges ut av Studentlitteratur i Lund.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Bengt Svensson, 040 – 6657463

Åren 1991 och 1992 uppvisade till exempel över 50 konflikter. Under 2004 ingicks bland annat fredsavtal som kan medföra att två långvariga konflikter ges en möjlighet att avslutas (Sudan och Senegal). De två författarna, professor Peter Wallensteen och projektsamordnare Lotta Harbom vid institutionen för freds- och konfliktforskning, visar i sin rapport att mängden konflikter fortfarande är stor. De spårar också ett oroande mönster med återkommande konflikter. Sju av de konflikter som påvisades 2003 ”försvann” under 2004, samtidigt som sju inaktiva konflikter åter blossade upp. Exempel som ges är Haiti och Georgien, där tidigare förslag till lösning och överenskommelser underminerats och konflikterna startat om.

– Detta demonstrerar att det internationella samfundet måste vara mer långsiktigt engagerat i konfliktlösningsprocesserna. Det aktuella förslaget i FN om en särskild fredsbyggande kommission framstår därmed som högst relevant, säger Peter Wallensteen.

2004 års mest förödande konflikter återfanns i Irak, Uganda, Kashmir, Darfur i Sudan, Nepal, Colombia och Tjetjenien. Internationell uppmärksamhet har dock i hög grad riktats mot Irak. Ser man till mänskligt lidande har förmodligen fler människor drabbats i Darfur, men rapporteringen återspeglar maktförhållanden i världen. Där USA är engagerat finns det även medienärvaro.

Samtliga konflikter under 2004 rör interna förhållanden och handlar antingen om makten i ett land eller kontrollen över vissa regioner. Mellanstatliga konflikter har varit och är generellt sett färre än inomstatliga. Det är emellertid mycket speciellt att det, som under 2004, inte förekommer en enda konflikt mellan stater. En anledning till detta är att konflikten mellan Indien och Pakistan under året inte resulterade i några direkta våldshandlingar, ett positivt tecken på att fredsprocessen mellan dessa två kärnvapenmakter verkligen är seriös.

Att interna konflikter påverkas av externa aktörer visar statistik från 111 interna konflikter 1989-2004. I dessa har inte mindre än 80 varit föremål för inblandning från andra stater, vanligen stormakter eller grannstater. I en fjärdedel av fallen har det rört sig om regelrätta truppstyrkor. Oftast gäller det stöd till olika rebellgrupper i ett grannland i avsikt att destabilisera det. Detta kan leda till att konflikter förlängs eller sprids över en hel region. Det är vad som skett i Central- och Västafrika och nu kanske sker i Mellanöstern.

Referens: Harbom, Lotta och Peter Wallensteen, Armed Conflict and Its International Dimensions 1946-2004, Journal of Peace Research vol. 42 no 5, ss 623-635 (bifogad som attachment) och http://www.pcr.uu.se/database/index.php

Kontaktinformation
Författarna kan nås på tel: Peter Wallensteen, 018-471 2352 och Lotta Harbom, 018-471 7179 eller e-post: förnamn.efternamn@pcr.uu.se

I boken Kanzi’s ”Primal Language – The Cultural Initiation of Primates into Language”, klargörs resultat från en mångårig studie av hur kulturmiljön påverkar den tidigaste språkutvecklingen. Studien visar att förstaspråkutveckling är så tätt sammanvävd med barnets utveckling av den mänskliga livsformen i dess helhet att vi behöver ett nytt begrepp om de mest primära språkförmågorna som inte isolerar språket från kulturen i övrigt.
I boken utgår författarna från Sue Savage-Rumbaughs studier av språkförmågan hos apor. Hennes arbete har fascinerat forskare och lekmän över hela världen på grund av dess konsekvenser för vår syn på språkets evolution hos människan. Författarna visar att det revolutionerande med hennes studie är att den visar hur bonoboapan Kanzi utvecklade språk spontant samtidigt som han utvecklade en livsföring, eller kultur, med drag från både människa och bonobo. Boken ger nya insikter i hur språk och kultur sammanvävs under barndomen och föreslår ett nytt begrepp om vårt mänskliga förstaspråk: idén om ett primalt mänskligt språk, biologiskt mer relevant än det traditionella begreppet ”modersmål”.

Om författarna:
Pär Segerdahl, docent i filosofi och verksam vid Centrum för bioetik vid Karolinska Institutet & Uppsala universitet har publicerat ett flertal filosofiska artiklar på området och boken Language Use (1996). Han leder för närvarande ett forskningsprojekt om naturligt beteende hos våra husdjur. Pär Segerdahl har ingått i ELSA programmets nätverk om biologins filosofi (strategiskt forskningsprogram som stöds av Stiftelsen för Strategisk Forskning).

William Fields är verksam vid den nya Great Ape Trust of Iowa i Des Moines (GATI), USA. Han var tidigare biträdande programdirektör vid the Language Research Centre i Atlanta.

Sue-Savage Rumbaugh är professor i biologi och psykologi vid Georgia State University, USA. Hon är för närvarande föreståndare för the Bonobo Research Program vid the Great Ape Trust of Iowa, USA.

Kontaktinformation
Mer information:
Docent Pär Segerdahl, 018-611 11 57 eller via e-post: par.segerdahl@bioethics.uu.se

Det visar arkeologen och osteologen Anna Kjellström i sin avhandling vid Stockholms universitet. Hon har analyserat 528 människoskelett som grävts fram under de två sista decennierna som visar på skillnader mellan olika utvecklingsfaser och gravplatser. Hon har utnyttjat antropologiska och kemiska analyser av ben och tänder för att studera fysiska förändringar hos tidigturbana människor från sent 900-tal till tidigt 1500-tal.

Den första svenska staden, Sigtuna, grundades i slutet av 900-talet. Detta kan ses som en början till urbaniseringen av Mälardalen, där Sigtuna spelade en viktig religiös och politisk roll. De osteologiska resultaten är i linje med arkeologiska och historiska data om stadens etablering, blomstringstid och tillbakagång.

Resultaten från undersökningarna av Sigtunaskeletten belyser också flera parametrar som kan vara typiska för medeltida skelettmaterial från en urban miljö. Det visar sig att den med tiden negativa hälsotrenden för Sigtunaborna tycks ha varit mer påtaglig för kvinnor. Den mest markanta skillnaden mellan könen är dock fördelningen av män och kvinnor på de sex undersökta grav- och kyrkogårdarna, där den manliga dominansen är uppenbar. Anna Kjellström anser att denna snedfördelning framför allt kan vara orsakad av selektiv exploatering av gravytor som av dåtida socio-religiösa skäl främst utnyttjades för begravningar av män. Den ojämna könsfördelningen kan alternativt vara ett resultat av Sigtunas urbana karaktär som ett kristet och politiskt maktcentrum.

Doktorsavhandlingens titel: The Urban Farmer. Osteoarchaeological Analysis of Skeletons from Medieval Sigtuna Interpreted in a Socioeconomic Perspective

Disputationen äger rum fredagen den 2 september kl. 10 00 i De Geersalen, Geovetenskapens hus, Frescati. Opponent är docent Berit Sellevold, Norsk Institutt for Kulturminnesforskning, Oslo.

Kontaktinformation
Anna Kjellström kan nås på tfn 08-16 13 93 (Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet, 106 91 Stockholm) eller e-post anna.kjellstrom@telia.com

– Det smög sig på en stilla känsla av lycka när KTHs rektor ringde och berättade att jag fått priset. En sak är att alla människor blir glada av uppmuntran – och jag har fått min beskärda del – men så här på äldre dar då jag börjat känna att det här var nog det hela, så kommer detta som en påtår. De vackra orden i motiveringen gör att det känns ännu bättre, kommenterar Eric Ericson priset.

I sin motivering skriver KTH:
”KTHs Stora pris ur 1944 års donation tilldelas 2005 professor Eric Ericson, svensk och internationell körmusiks mästare. Den unika körklang, som Eric Ericson genom sin känsla för de mångas röster i samspel utvecklat, är idag en förebild för kördirigenter världen över. Svensk körsångs många internationella framgångar skall ses i ljuset av detta. Som professor vid Kungl. Musikhögskolan har Eric Ericson fostrat flera generationer kördirigenter. Han har också gjort avgörande insatser för att presentera och lansera svensk nutida musik som exempelvis Bäck och Lidholm på den internationella scenen. Som inspiratör för Sveriges 500 000 körsångare är han oöverträffad.”

Körer har varit och är Eric Ericsons liv. Född i Borås 1918 i en pastorsfamilj och uppvuxen i en mycket musikaliskt aktiv frikyrkomiljö var körsången redan från början ett naturligt inslag i hans liv.
Han sjöng i gosskören i domkyrkan i Visby och under studietiden vid Musikhögskolan i Stockholm arbetade han som körledare i St Paulskyrkan.
1945 bildade han det som då hette Kammarkören, sedermera Eric Ericson Kammarkör och 1952 blev han chefdirigent för Radiokören, som han ledde under 30 år.

– Med kammarkören och som köransvarig på radion upptäckte jag att alla stora kompositörer hade komponerat för kör. Den första tiden med Kammarkören återupptäckte vi 1500- och 1600-talens musik. Sedan gick vi direkt på den moderna musiken, det inleddes med att Lidholm skrev vad som kom att bli ett nyckelstycke för oss, berättar Eric Ericson.
Under perioden 1951-1991 var han också huvuddirigent och konstnärlig ledare för manskören Orphei Drängar i Uppsala.

Ursprungligen utbildade han sig till kyrkomusiker vid Musikhögskolan i Stockholm. Efter ytterligare studier, huvudsakligen i Schweiz men också i Tyskland, England och USA, anställdes han som kantor i Jakobskyrkan i Stockholm. Inspirerande är ett ord som väl sammanfattar Eric Ericsons arbete både som kördirigent och lärare vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, där han blev professor i kördirigering 1979.

Han har alltid värnat a capellasången bland annat med motiveringen att kvalitén på sången ökar när sångarna inte kan luta sig mot ackompanjemang från instrument. Ett av hans relativt få engagemang utanför körmusikens område var när han dirigerade Mozarts opera Trollflöjten i Ingmar Bergmans filmatisering av operan.

Sedan han lämnade Radiokören 1982 har hans internationella åtaganden tagit över alltmer. Han har varit gästdirigent vid ett stort antal av världens större körer och är en efterfrågad gästlärare ute i världen.

1995 fick han Nordiska Rådets Musikpris för sina insatser och 1997 mottog han Polar Music Award.

KTHs Stora Pris, som i år uppgår till 850 000 kronor, utgår ur avkastningen från en donation av en anonym givare. Priset ska tilldelas svenska medborgare som genom epokgörande insatser eller upptäckter och skapande av nya värden, särskilt inom teknik men även inom vetenskap och konst, främjar vårt folks välstånd.
Bland tidigare femtiotalet pristagare finns Lennart Nilsson, Evert Taube, Kerstin Fredga, Östen Mäkitalo, Håkan Lans, Bodil Jönsson, Arne Ljungqvist och Pelle Petterson..
Priset delas ut vid KTHs installations- och promotionshögtid i Stockholms Stadshus, fredagen den 18 november.