Bakterier som lever i symbios med flercelliga organismer har den minsta arvsmassa vi känner till hos levande organismer. Den har utvecklats från förfäder med större arvsmassa, men har under evolutionen mot en symbiotisk livsstil förlorat genetiskt material. Mekanismerna bakom denna utveckling och hastigheten med vilken arvsmassan kan minska i storlek har tidigare varit dåligt utforskat.

I denna studie har minskningen av arvsmassan studerats i realtid hos Salmonellabakterier som odlats under betingelser som liknar en intracellulär symbiotisk livsstil. Forskarna kunde, med hjälp av bland annat mikrochipteknik, identifiera förlust av genetiskt material med upp till fyra procent i flera av de odlade stammarna. Resultaten visar att denna förlust initialt sker med förvånansvärt hög hastighet.

– Vi har uppskattat att en arvsmassa av Salmonellas storlek skulle kunna krympa i storlek med 20 procent på 50 000 år, vilket är en evolutionärt sett mycket kort tid, säger professor Dan Andersson, Uppsala universitet, som lett studien.

I arvsmassan finns långa, identiska DNA-sekvenser som medverkar när DNA
flyttas eller förloras i en kromosom, i en process som kallas homolog
rekombination. Tidigare forskning, där DNA hos bakterier med liten arvsmassa jämförts med släktingar med stor arvsmassa, tyder på att det är under denna process förlust av genetiskt material vanligen skett. Den största förlusten av arvsmassa har skett tidigt under evolutionen, medan det inte hänt så mycket under den senaste tidsperioden, vilket har förklarats med att det inte finns tillräckligt många identiska sekvenser kvar i organismernas arvsmassa.

– I vår studie saknades identiska sekvenser i den förlorade arvsmassan. Det tyder på att den snabba, initiala förlusten av arvsmassa kan styras av helt andra mekanismer, säger Dan Andersson.

Kontaktinformation
Kontaktperson: Dan Andersson, tel: 018-471 41 75 eller via e-post: Dan.Andersson@imbim.uu.se

– Vi ser med tillfredsställelse att den utbildning som Stockholms stad kommer att ge sin personal innebär att nya forskningsrön kommer de kanske mest behövande till del genom det dagliga arbetet med klienter, säger Elisabet Asplund, VD Karolinska Education AB, Karolinska Institutets utbildningsbolag.

Valet av utbildning gjordes utifrån den forskning som finns inom individ och familjeomsorg. De metoder som visat ett gott resultat i aktuell forskning bygger ofta på kognitiv beteendeterapi när det gäller de målgrupper som socialtjänsten kommer i kontakt med. Flera av de nya arbetsmetoder som införs inom Stockholms stad bygger på kognitiv grund, till exempel MST (Multisystemisk terapi för utagerande ungdomar) och KOMET (föräldrastödsprogram). Kompetensfonden har därför vänt sig till Karolinska Education, som nu har utformat en 5-poängsutbildning i kognitiv beteendeterapi, KBT. Kurserna startar den 18 augusti och utbildningarna pågår hösten 2005 och under 2006.

– Det är mycket glädjande att drygt 1500 personer inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg har nappat på vårt erbjudande. Jag är särskilt glad att denna kompetensutveckling har erbjudits personal i socialtjänst som sällan får liknande möjligheter, säger Rolf Mirlas, direktör Kompetensfondens kansli, Stockholms stad.

– Klienterna är vuxna och barn och ungdomar med olika problem – droger, våld, kriminalitet, dåligt mående, psykiska problem, kaotisk ekonomi. Det första kursdeltagarna får lära sig är att utreda vad som vidmakthåller det nuvarande beteendet. Varför är Kalle kriminell? Vad vinner han på sitt beteende? Samtidigt med detta får kursdeltagarna börja lära sig motiverande samtal.

– Att kunna möta och samtala med individer på ett sätt som kan öka motivationen att förändra sig utifrån sina egna värderingar och målsättningar. KBT är en effektiv metod och den inriktning inom psykoterapin som växer snabbast med tanke på forskningsmängden, säger Eva Magoulias, kursansvarig psykolog och psykoterapeut.

För mer information kontakta:
Eva Magoulias, kursansvarig, Karolinska Institutet, tfn 08-517 796 03, 070-460 23 49.
Richard Markstedt, projektledare Karolinska Education, tfn 08 -524 865 46.
Kristin Marklund, projektledare Kompetensfonden, Stockholms stad, tfn 08-508 29 568.

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas största och mest ansedda medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan www.ki.se

Birgitta Wireklint Sundström är en drivande kraft inom ambulanssjukvård i Sverige. Sedan år1999 leder hon kunskapscentrum PreHospen på Högskolan i Borås, som blivit både nationellt och internationellt erkänt för sin forskning och kunskapsutveckling kring ambulanssjukvård.

Den 26 maj disputerade hon på Växjö universitet. Hennes avhandling heter Förberedd på att vara oförberedd – en fenomenologisk studie av vårdande bedömning och dess lärande i ambulanssjukvård.

Som universitetsadjunkt på Institutionen för vårdvetenskap vid Högskolan i Borås och undervisande lärare i ämnet vårdvetenskap med inriktning mot ambulanssjukvård, har hon blivit väl förtrogen med brister och behov inom utbildningen till ambulanssjuksköterska.
– Vi har till exempel bara haft ett enda dokument på svenska, ”Att förstå vårdvetenskap”, och avsnittet om ambulanssjukvård är endast på 5-6 sidor.

Högsta betyg till avhandlingen
Medicinskt grundad litteratur är nog så viktig, och ”har alltid funnits”, som Birgitta själv uttrycker det. Men på en vårdvetenskaplig institution behövs mer.
– Den nya läraren som kommer till utbildningen i höst, jobbar sedan flera år som ambulanssjuksköterska* och har blivit jättetänd på mitt material. Det är det bästa betyg jag kan få: Om min avhandling leder till att verksamma vårdare förstår hur vi ska koppla ihop praktik med teori i det dagliga vårdarbetet.

Ambitionen att förena teori och praktik har funnits med henne länge. Och med tanke på behovet av studiematerial bestämde sig Birgitta Wireklint Sundström för att hennes avhandling skulle innehålla en undervisningsdel, med några didaktiska idéer.
– Och den allra viktigaste handlar om att kombinera vårdvetenskap och medicinsk kunskap, säger hon med eftertryck.

Hennes sätt att prata förstärker effektivt hennes budskap. Hon betonar vissa ord lite extra, eller upprepar vissa meningar, för att poängtera vad hon just sagt. Den småländska dialekten tycks ytterligare understryka det som är särskilt angeläget.

– Vi måste lära oss från början att det inte råder något konkurrensförhållande mellan dessa två vetenskaper. Istället handlar det om att de är mer eller mindre dominanta i olika situationer.
– Ibland är det den vårdvetenskapliga kunskapen som i ett lugnt vårdtempo kan dominera. En annan gång kräver patientens medicinska tillstånd en annan kunskap. Då ska detta inte på något sätt ifrågasättas.

Men vårdarna, som är antingen ambulanssjuksköterskor eller -sjukvårdare, måste alltid styras av att de är just vårdare, påpekar hon.
– Och det innebär att allt de gör, även den medicinska tillämpningen, ska ske med en vårdande hållning, säger hon och betonar ordet ”vårdande” kraftfullt men ändå mjukt, såsom ordet kräver.

Patienten framför allt
Birgitta Wireklint Sundström är en intensiv, engagerad och ivrig person. Orden flyter fram i en strid ström, noggrant utvalda och exakta.
Att det är patienten som står i främsta rummet i hennes tankar, hennes arbete och hennes avhandling, går inte att ta miste på. Det handlar om att aldrig glömma att det är en människa som vårdas, menar hon, att alltid komma ihåg att patienten är ett subjekt som aldrig ska objektifieras. Det finns många konkreta exempel:
– Att inte stiga över patienten till exempel. Så här, säger hon och reser sig från stolen och tar ett kliv över en fiktiv patient på golvet.
– Då har man ju förtingligat patienten, utbrister hon och fortsätter uppmanande som till sina studenter: Gå runt – och försök alltid att förklara.

Det är en av ambulansvårdarnas viktigaste uppgifter. Att förklara och berätta för den skadade eller sjuke patienten. Även om patienten är medvetslös eller näst intill.
– Om vi kliver in i en bil efter en olycka, sitter bakom patienten och kanske måste sätta på en halskrage, ska vi hela tiden prata som om personen är med oss. För vi vet aldrig.
– Och många gånger har vi fått höra efteråt att de ändå uppfattat något…

Och som för att räta upp stämningen, eller frammana ett positivt tänkande, tillägger hon:
– Men det här är egentligen inget problematiskt. Det handlar bara om att vi ska göra det till vardagsmat.

Kommunikation med människan bakom
Åter till vetenskaperna. Birgitta Wireklint Sundström reder ut begreppen och förklarar skillnaden i synsätt mellan medicinsk vetenskap och vårdvetenskap:
– Den medicinska kunskapen har alltid som syfte att behandla och åtgärda beroende på en orsak. Behandlingen ska bara ske mot den orsaken. Om ett hjärta stoppat ska hjärtat sättas igång. Det behöver inte ske i gemenskap med patienten. Och det är inget fel med det, så måste vi göra.
– Men den vårdvetenskapliga kunskapen sker alltid i ett gemensamt sammanhang med den jag hjälper. Ur ett vårdvetenskapligt perspektiv är det hela tiden kommunikation, en dialog med patienten. Vi kallar det för vårdande gemenskap – att alltid se människan bakom.

I sin avhandling ger hon flera belysande exempel på situationer där den vårdvetenskapliga kunskapen är den mest framträdande. Exemplen bygger på berättelser från de vårdare hon intervjuat i sina studier, eller från tillfällen då hon varit med och observerat. Hon berättar om ett av dem:

– Vi kommer hem till en kvinna, larmet är bröstsmärta. Kvinnan som larmat rusar omkring i lägenheten och är väldigt rädd och orolig.
– Vårdaren får ingen kontakt med kvinnan. Då gör han så här: Med ett vårdande perspektiv sätter han sig vid köksbordet. När kvinnan sprungit några varv till i lägenheten kommer hon och sätter sig. Han börjar prata lugnt med henne, utan att diskutera hennes hjärta, frågar vad hon vill ha med sig till sjukhuset och annat.
– Sedan säger han: Men hör du, jag ska väl ändå ta och känna på pulsen, så får vi se hur hjärtat mår. Och kvinnan sträcker sin arm över bordet så att han kan känna efter.

Om vårdaren hade sett den här situationen enbart ur ett medicinskt perspektiv, hade han mer eller mindre tvingat sig på henne för att få känna pulsen och lägga på EKG-elektroder, menar Birgitta Wireklint Sundström.
– Det här är ett typiskt exempel på när den vårdande hållningen får dominera.

Personalens paradox
Som titeln på hennes avhandling anger, vill Birgitta Wireklint Sundström sätta fingret på ambulansvårdarnas paradox: Att vara förberedd samtidigt som man är oförberedd.
– I ambulanssjukvård försöker man alltid vara förberedd, för att handla så fort och effektivt som möjligt, ur ett medicinskt perspektiv. Därför har man alltid handlingsplaner, som är konkreta och handlingsinriktade. Och bygger vanligen på en generalisering: Om vi har ”det här” problemet, så gör vi ”så här”.
– I den andra förberedelsen finns en tanke: Nej, det här kan vara precis vad som helst.

Alla uppdrag utgår från de uppgifter vårdarna får i larmet från SOS.
– Larmet sätter igång tankar utifrån sådant du redan varit med om, det skapar förväntningar om att det ska vara som det varit tidigare.
– Men så lyser varningslampan: Det är så många gånger helt annorlunda när man kommer fram till patienten.

Det handlar återigen om den vårdande hållningen. Att bromsa in och individualisera, menar Birgitta Wireklint Sundström.
– För just den här personen har sina behov, även om larmen kan se förvillande lika ut. Och därför är man alltid oförberedd för det individuella och förberedd på att ha en öppen hållning i situationen.

Så mycket mer än blåljus
Under vårt samtal väcker hon själv frågan som hon tror att andra också ställer: Vad kommer den här forskningen att betyda för vården? Svaret är kanske inte det givna:
– Allra, allra mest betyder den att ambulanssjukvård får ett annat förtecken än blåljusen.
Hon säger det lugnt och ganska tyst. Men sedan höjs rösten och tempot när hon poängterar att ambulanssjukvård är så mycket mer än den generella ”populärmodell” som visas i filmer och TV.
– Ta exemplet när SVT skulle visa Stockholms helikoptersjukvård. Det var ju bara Prio 1-sjukvård**! Bara livräddande åtgärder. Det är ju en sådan liten del av ambulanssjukvården, omkring 20 procent av fallen.
– Men allmänheten får ju aldrig veta vad den större delen är, man visar bara den lilla, smala – som är glamorös och tuff.

Det hon vill framhålla, och kanske även uppvärdera, är istället den lugna vård som faktiskt utförs i ambulanserna.
– Ett lugnt vårdtempo kallar jag det. Det vanligaste är inte att rusa fram med snabba åtgärder, det vanligaste är ett stort utrymme för det långsamma vårdtempot.

Det här är vad hennes avhandling verkligen handlar om, anser hon själv: Vad kännetecknar vårdarnas bedömning inom ambulanssjukvård? Det lugna, att få kontakt med patienter i varierande situationer.

Öka allmänhetens kunskap
Att ambulansvårdarna numera gör en stor del av de bedömningar som tidigare utfördes på akutmottagningarna, är det också få som känner till. Birgitta Wireklint Sundström vill gärna bidra till att allmänheten får större kunskap om ambulansvårdarnas kompetens.
– Många har en uppfattning om att det är som förr, att de ska bli körda till akuten och där få ”den riktiga” vården. Patienterna vet inte att hjälpen kan påbörjas redan i deras hem, och att de kanske till och med slipper åka till sjukhuset.
– Det ser jag som ett jättestort problem, att människor inte känner till det här.

Kanske nästa steg för Birgitta Wireklint och kunskapscentrum PreHospen blir att starta en ny kampanj för massinformation, liknande den som gjordes för ett antal år sedan, då svenskarna fick lära sig när och varför de skulle ringa 90 000. Hon skulle åtminstone gärna vilja delta i en informationskampanj för 112 och den ”nya” ambulanssjukvården.

Härnäst på agendan står dock att omsätta avhandling till praktik. I höst får Birgitta Wireklint dela med sig av sina kunskaper till studenterna på den ettåriga utbildningen till ambulanssjuksköterska vid Högskolan i Borås.

Text och foto: Pia Mattzon

* Den formella beteckningen för ambulanssjuksköterska är ”Specialistsjuksköterska inom akutsjukvård med inriktning mot ambulanssjukvård”.

** Prio 1 = prioritering 1, d.v.s. högsta prioritet där patientens tillstånd kan vara livshotande.

Kontaktinformation
För mer information: Birgitta Wireklint Sundström
Birgitta.sundstrom@hb.se
033-435 47 77
0702-76 54 85

Läs mer om henne och PreHospen på: www.prehospen.hb.se

Förvärvade hjärnskador är skador som påverkat hjärnan under barnens utveckling genom yttre trauma eller sjukdom. Brister i uppmärksamhet, minne och exekutiva funktioner är de vanligast förkommande kognitiva svårigheterna efter förvärvade hjärnskador både hos barn och vuxna. De kan ha en negativ inverkan på inlärningsförmåga och psykosocial utveckling. Det finns idag mycket få vetenskapligt utprövade kognitiva behandlingsmetoder för barn med förvärvade hjärnskador.

Neuropsykolog Ingrid Hagberg-van’t Hooft beskriver i sin avhandling från Karolinska Institutet en kognitiv behandlingsmetod, specifikt utvecklad för barn med uppmärksamhets- och minnessvårigheter efter förvärvade hjärnskador. Metoden, som kallas Amat-c (Amsterdam memory and attention training for children) har testats på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Efter en inledande pilotstudie, utvärderades metoden i en kontrollerad studie på 38 barn i åldrarna 9-16 år med uppmärksamhets- och minnessvårigheter efter förvärvade hjärnskador. Fjorton av barnen hade hjärntumörer, 21 barn hade råkat ut för trafikolyckor eller liknande och fem fick hjärnpåverkan på grund av olika sjukdomar. Alla barn var i ett stabilt skede minst 1 år efter skadan.

Barnen tränade tillsammans med en ”coach ” (förälder eller lärare) 30 minuter per dag under 17 veckor. Träningen innehöll minnes- och uppmärksamhetsövningar, samt strategiträning och studieteknik. En gång per vecka träffade barnen och dess tränare en psykolog eller specialpedagog för att utvärdera den gångna veckans träning och få nya uppgifter.

Barnens uppmärksamhet och minnesfunktioner undersöktes med neuropsykologiska test före och efter träningen samt efter 6 månader. Frågeformulär kring barnens skolprestationer, uppmärksamhet, minne, planeringsförmåga samt sociala beteende, besvarades av föräldrar, barn och lärare.

Resultaten från neuropsykologiska test visade att behandlingsgruppen förbättrats signifikant, jämfört med en kontrollgrupp, främst på komplexa test av uppmärksamhet och minne. Vid uppföljningen 6 månader efter avslutad behandling visade sig bestående signifikanta positiva effekter vid test av komplexa uppmärksamhets- och minnesfunktioner i behandlingsgruppen jämfört med kontroller. Framförallt lärare beskrev att barnen i behandlingsgruppen förbättrat sitt beteende signifikant då det gäller skolprestationer, uppmärksamhet och planeringsförmåga. Föräldrarnas och barnens skattningar visade samma trend.

Avhandling:
Cognitive rehabilitation in children with acquired brain injuries

Författare:
Ingrid Hagberg-van’t Hooft, institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet, tel 08-517 775 38, mobil 073-985 21 99, e-post: ingrid.hagberg-vant-hooft@sll.se

Disputation:
Fredag 19 augusti 2005 kl. 9, Skandiasalen, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna.

Avhandlingens ramberättelse och abstract finns på: http://diss.kib.ki.se/2005/91-7140-380-9

Kontaktinformation
Pressekreterare Sabina Bossi, telefon 08-524 838 95, e-post: sabina.bossi@admin.ki.se

Karolinska Institutet är ett av Europas största och mest ansedda medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan www.ki.se

Tid: 18-20 augusti 2005.
Plats: Clarion Hotel Stockholm, T-bana Skanstull, uppgång Ringvägen.
Språk: Engelska.

För program och ytterligare information:
www.arec.se

Kontaktinformation
För anmälan (kan vara ont om platser):
Agneta Kindborg, universitetsadjunkt, Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, tfn 08-674 74 32
mobil 070-34 645 36 E-post Agneta.Kindborg@socarb.su.se
Maria Erlandsson, pressekreterare Stockholms universitet,
tfn 08-16 39 53 mobil 070-230 88 91
E-post maria.erlandsson@eks.su.se

Seminariets fokus ligger på kriminalitetens komplexitet och den mångfald av perspektiv på kriminella som oftast saknas i mediernas rapporteringar om brottslighet. Genom ett samarbete mellan Stockholms universitet och Karolinska Institutet vill vi tillsammans bland annat bidra till att ge en mer korrekt bild av människor med psykiatrisk sjukdom som begår brott relaterat till kriminella utan psykiatrisk diagnos.

Programmet är:

9.00 Inledning
9.15 Kriminalisering – vad görs ”kriminellt”?
Claes Lernestedt, jur. dr.
9.45 Kvinnor som dödar.
Jenny Yourstone, fil. mag., doktorand, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
10.15 Vansinnesdåden: Ska vi vara rädda för de psykiatriska patienterna?
Martin Grann, docent, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Centrum för våldsprevention, Karolinska Institutet.
10.45 Varför blir vissa psykiskt sjuka våldsamma?
Ulrika Haggård-Grann, med. dr, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Centrum för våldsprevention, Karolinska Institutet.
11.15 Polisingripanden vid eget bruk av narkotika. Särbehandlas personer med utländsk bakgrund?
Tove Pettersson, fil. dr, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
11.45 Unga som begår brott.
Clara Gumpert, PhD, med. dr, specialist i barnpsykiatri, Institutionen för klinisk neurovetenskap , sektionen för rättspsykiatri, Karolinska Institutet.

Datum och tid: Torsdag 18 augusti kl. 9.00-12.00

Plats: Spelbomska salen, Aula Magna, Stockholms universitet

Lättare lunch serveras.

För anmälan:
Sabina Bossi, pressekreterare Karolinska Institutet,
tfn 08-524 838 95 Mobil 070-224 38 95
E-post sabina.bossi@admin.ki.se
Maria Erlandsson, pressekreterare Stockholms universitet,
tfn 08-16 39 53 mobil 070-230 88 91
E-post maria.erlandsson@eks.su.se

Systemet fungerar som en nyutexaminerad läkare, det lär och förbättrar sig av sin erfarenhet. Ju mer det används, desto mer lär det sig – och desto bättre blir det på att ställa diagnoser.

– Självklart kan systemet inte ersätta en läkare eller den mänskliga slutledningsförmågan. Men det kan vara ett hjälpmedel som gör att man får tillgång till en stor mängd information och erfarenhet från tidigare patienters provvärden, analyser och liknande diagnoser. På så sätt kanske systemet bidrar till ny kunskap och att läkaren inte missar en möjlig diagnos, säger författaren till avhandlingen, Markus Nilsson, doktorand vid Institutionen för Datavetenskap och Elektronik (IDE), Mälardalens högskola i Västerås.

Systemet, som Markus Nilsson presenterar, har vid starten samma kunskapsnivå som en expert inom ämnet psykofysiologisk medicin. Expertens kunskap har lärts in av systemet under professionell översyn. Därefter blir varje individuellt system unikt beroende på vilka erfarenheter som läggs in.

Psykofysiologi är interaktionen mellan de psykologiska och fysiologiska aspekterna i kroppen. Det nya systemet ger möjlighet att ta tillvara kunskap och erfarenhet från såväl fysiologisk som psykologisk vetenskap.

AI är en del inom datavetenskapen och sägs ofta vara en blandning av psykologi, biologi, filosofi, matematik och lingvistik. Det finns många inriktningar inom AI. Markus Nilsson har valt att inrikta sig på ett paradigm baserat på psykologin som säger att människor resonerar sig fram till nya lösningar från tidigare explicita händelser med hjälp av inlärd kunskap. Man ställer sig frågan, hur gjorde jag när jag senast ställdes inför det här problemet?, och hur löste jag det? Paradigmet som Markus arbetar efter kallas case-based reasoning (CBR). CBR har en dynamisk minnesarkitektur där ny kunskap kan läggas till, tas bort eller ändras lokalt. Hela minnet behöver inte påverkas när kunskapen förändras.

Markus Nilsson presenterar sin avhandling ”Retrieve and Classify” vid sin disputation tisdag 16 augusti kl 10.00, Gamma-salen, Mälardalens högskola, Västerås.

Handledare inom ämnesområdet artificiell intelligens på Mälardalens högskola är docent Peter Funk, MdH/IDE. Biträdande handledare är professorerna Björn Lisper, MdH/IDE och Bo von Schéele, PBM StressMedicine AB.

Kontaktinformation
Markus Nilsson nås på tfn 0733-129 219, e-post markus.nilsson@mdh.se.

Programmet är:

9.00 Inledning
9.15 Kriminalisering – vad görs ”kriminellt”?
Claes Lernestedt, jur. dr.
9.45 Kvinnor som dödar.
Jenny Yourstone, fil. mag., doktorand, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
10.15 Vansinnesdåden: Ska vi vara rädda för de psykiatriska patienterna?
Martin Grann, docent, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Centrum för våldsprevention, Karolinska Institutet.
10.45 Varför blir vissa psykiskt sjuka våldsamma?
Ulrika Haggård-Grann, med. dr, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Centrum för våldsprevention, Karolinska Institutet.
11.15 Polisingripanden vid eget bruk av narkotika. Särbehandlas personer med utländsk bakgrund?
Tove Pettersson, fil. dr, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
11.45 Unga som begår brott.
Clara Gumpert, PhD, med. dr, specialist i barnpsykiatri, Institutionen för klinisk neurovetenskap , sektionen för rättspsykiatri, Karolinska Institutet.

Datum och tid: Torsdag 18 augusti kl. 9.00-12.00

Plats: Spelbomska salen, Aula Magna, Stockholms universitet

Lättare lunch serveras.

Kontaktinformation
För anmälan:
Maria Erlandsson, pressekreterare Stockholms universitet,
tfn 08-16 39 53 mobil 070-230 88 91
E-post maria.erlandsson@eks.su.se
Sabina Bossi, pressekreterare Karolinska Institutet,
tfn 08-524 838 95 Mobil 070-224 38 95
E-post sabina.bossi@admin.ki.se

Forskarna har studerat konsertpianisters hjärnor i så kallad magnetresonanskamera (MR) och jämfört dem med åtta ickemusikers hjärnor. I musikergruppen fann man ett tydligt samband mellan övning i olika åldrar och den vita substansens utseende i hjärnan. Den vita substansen är de nervtrådar som förbinder olika områden i hjärnan med varandra. Runt dessa nervtrådar bildas myelin – ett isolerande skikt. Ju mer myelin, desto tjockare nervfibrer och snabbare nervimpulser.

Forskarna fann tydliga samband mellan hur mycket pianisterna hade övat i olika åldrar och hur tjocka fibrerna i den vita substansen var i olika hjärnområden. Resultaten pekar på att myelinbildningen – som huvudsakligen sker i barndomen – får en extra stimulering av intensiv träning. Och denna extra stimulering hjälper till att ge optimal funktion i vuxen ålder.

– Det här förklarar till en del varför tidig träning är viktig för att nå väldigt hög skicklighet, säger Fredrik Ullén, forskare i neurovetenskap och även själv aktiv konsertpianist.

– Både gener och träning är säkert viktiga för att bli en bra musiker. Men de samband vi ser här mellan övning i olika åldrar och strukturen i olika hjärnområden, är med all sannolikhet en träningseffekt, säger Fredrik Ullén.

Artikeln publiceras i den ledande neurovetenskapliga tidskriften Nature Neuroscience den 8 augusti.

Kontaktinformation
För ytterligare information:
Fredrik Ullén, pianist och medicine doktor, institutionen för kvinnors och barns hälsa, enheten för neuropediatrik vid Karolinska Institutet, tel 070-492 61 23, 08-624 36 38, 08-517 773 55, e-post: fredrik.ullen@neuro.ki.se

Vilka faktorer har betydelse för sexuellt välbefinnande hos svenska kvinnor? Vilka faktorer har samband med sexuella oförmågor, såsom svårighet att få orgasm, eller torrhet och smärta vid samlag? Katarina Öberg har under sitt avhandlingsarbete studerat svenska kvinnors sexualitet med utgångspunkt från kvinnors egna upplevelser. Förhoppningen är att studierna ska kunna leda till ett bättre kliniskt omhändertagande av kvinnor med sexuell problematik.

Av 1335 tillfrågade kvinnor i åldern 18-74 år, hade tolv procent utsatts för sexuellt tvång någon gång under livet åtminstone en gång. Sexuellt tvång definierades av kvinnan själv. Av dessa hade hälften utsatts fler än en gång och den vanligaste formen av sexuellt tvång var vaginal penetration. Sexuellt tvång var negativt associerat med kvinnans sexuella funktion, framförallt orgasm, och med sexuell tillfredsställelse.

– Att någon gång under livet ha blivit sexuellt missbrukad inverkar negativt på kvinnans framtida sexuella välbefinnande, säger Katarina Öberg.

Hon undersökte också hur svenska kvinnor uppnår första orgasmen. Äldre kvinnor fick oftare sin första orgasm vid vaginalt samlag än yngre som oftare fått sin första orgasm vid onani. Avsevärt färre kvinnor fick orgasm genom samlag än genom partnerns manuella smekningar. Lättast att få orgasm fick kvinnor som tyckte sexualiteten var viktig, debuterat sexuellt relativt tidigt och ansåg sig vara mer lättänd än de flesta. För den sexuellt aktiva kvinnan var orgasm viktigt för sexuellt välbefinnande.

Samtidigt visar resultaten i en av avhandlingens fyra studier att sexuellt aktiva kvinnor inte alltid upplevde sexuella oförmågor som ett problem. Knappt hälften av de som inte fick orgasm upplevde det som ett problem, till skillnad från 60-70% av dem som upplevde torrhet och smärta vid samlag. Hos de kvinnor som upplevde oförmågorna som ett problem var det stor sannolikhet att även partnern hade oförmågor, eller att parrelationen inte var tillfredställande. I detta fall ingick 926 sexuellt aktiva, kvinnor i åldern 18-65 år med fast heterosexuell relation, i studien.

Avhandlingen är baserat på data från undersökningen ”Sex i Sverige”, som initierades av Folkhälsoinstitutet och genomfördes vid Uppsala universitet 1996 under ledning Bo Lewin, professor i sociologi.

Kontaktinformation
Katarina Öberg kan nås på tel. 073-663 5427