Militären ville spränga granaterna på plats, vilket i praktiken skulle ha lett till en utrymning av samhället. Men efter en undersökning av FOI:s experter kunde det snabbt konstateras att granaterna saknade tändanordning. Därmed kunde de flyttas till säkrare ställe och som det heter på fackspråk ”spräckas”.
– Vi kunde då se att detta var barlastade granater, säger Svante Karlsson på FOI. De innehöll inget sprängämne.

Fyndet av granaterna gjordes onsdagen den 25 maj när en damm vid Kolbäcksån tömdes. Några snickare som skulle reparera en gångbro fick se en samling rostiga granater och slog larm till polisen som i sin ut vände sig till militären.
– Vid fyratiden var vi på plats, säger Verner Gerholm som är ammunitionsröjare från fjärde sjöstridsflottiljen vid Berga utanför Stockholm. Eftersom det var ett sjöfynd så fick vi ta hand om det. Vår specialitet är att röja minor till havs. Vi kunde se att ungefär hälften av granaterna var ofarliga. Resten kunde innehålla sprängämne.

De flesta av de mindre granaterna saknade tändrör i granatspetsen. De större granaterna identifierades som 21 cm granater till en kanon med modellår 1917. Denna typ hade tändröret i botten. Nu var granaten så rostig att det inte gick att avgöra om tändröret var kvar. Enligt bestämmelserna ska då granaterna sprängas på platsen.
– Det är normalt inga problem när vi gör fynd i det fria. Nu låg granaterna i ett samhälle som i så fall måste utrymmas, berättar Verner Gerholm.

Fanns det då ingen annan utväg? Marinen vände sig FOI då man visste att FOI hade en mobil röntgenutrustning. FOI var snabbt på plats och dagen därpå kunde man ge det lugnande beskedet att tändrören var borta. Fortfarande återstod dock frågan om granaterna var fyllda med sprängämne.
– Det var väldigt skönt att vi slapp utrymma samhället, säger Verner Gerholm.

– Fram till cirka 1910 användes pikrinsyra i laddningar. Denna syra reagerar med vatten och gör granaten mycket farlig. Den här granaten var från 1917 och då användes trotyl som är mycket säkrare, säger Svante Karlsson.
Mycket försiktigt kunde granaterna flyttas. De mindre togs till ett fält utanför Uppsala och de stora till försvarets skjutfält vid Billingsberg. Där ville FOI ta granaterna ”levande” – att se vad som var i dem. Granaterna delade på sig och visade sig innehålla en kalkblandning.

– Fortfarande återstår en del frågor, säger Svante Karlsson. En del granater har förmodligen innehållit bly och frågan är hur mycket bly som läckt ut under åren. Dessutom har vi ingen garanti för att vi hittat alla granater.
Ingen vet idag hur granaterna har kommit i Kolbäcksån. Man tror att de var på väg till ett smältverk i närheten. Gångbron som nu skulle repareras var då en järnvägsbro. Av någon anledning slängdes granaterna i ån. Det var någon gång på 1940-talet. Tio år senare skulle de ha flyttats igen.

Hallstahammargranaterna illustrerar det mycket stora problemet att den svenska naturen är full av granater. En del kan vara blindgångare, det vill säga de är fortfarande farliga. I takt med att försvaret överger sina gamla skjut- och övningsfält och kommunerna vill ha tillbaka marken uppstår frågan om det går att sanera. FOI gör riskanalyser för att hitta den bästa lösningen. En totalsanering av den enorma yta det handlar om är omöjlig.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Svante Karlsson, expert på stridsdelar, FOI, 070-927 71 00
Åsa Ivarsson, presskontakt, FOI, 073-444 77 55

Den kroppsegna substansen PLG verkar i kroppen genom att öka effekten av dopamin, vilket är mycket intressant för utveckling av nya läkemedel riktade mot sjukdomar där dopamin-balansen är störd. Genom att höja effekten av en kroppsegen substans förväntas överföringen av nervimpulser efterlikna kroppens naturliga sätt att styra olika processer i högre grad än vid dagens läkemedelsterapi, som baserar sig på substanser som har en dopaminliknande effekt i sig själva. På så vis kan problem med att kroppen med tiden anpassar sig till en högre halt dopamin förhoppningsvis undvikas.

PLG är en tripeptid, det vill säga den består av tre enheter (aminosyror) som är sammankopplade till en kedja via så kallade peptidbindningar. Peptidbindningar är dock inte önskvärda i läkemedel eftersom de är känsliga för enzymatisk nedbrytning. Detta medför att peptidbaserade läkemedel som till exempel insulin inte kan ges som tabletter utan måste injiceras. I de nya föreningarna har peptidbindningarna i PLG bytts ut på ett nytt sätt. Tillverkningen av de nya föreningarna har utvecklats så att flera olika biologiskt aktiva peptider kan göras om till mer läkemedelslika föreningar med samma strategi.

Stina Saitton disputerar för att avlägga filosofie doktorsexamen i kemi med inriktningen läkemedelskemi vid Göteborgs universitet. Avhandlingen har titeln: ”Design and Synthesis of a Tripeptidomimetic Scaffold Based on Pyridin – Applications to the PLG Neuropeptide”. Disputationen har ägt rum.

Kontaktinformation
Stina Saitton
Kemiska Institutionen, Umeå universitet
E-post: stina.saitton@chem.umu.se
Tel hem: 090-12 77 96
Mobiltfn: 070-515 77 96

Och det kan löna sig att dra lärdom av metoder från andra områden. Det visar Peter Almström på Chalmers i sin doktorsavhandling.

Produktion inom verkstadsindustrin har under ett antal årtionden haft låg status. Det har lett till att kompetensen på området har utarmats och att produktion inte längre betraktas som en kärnverksamhet för företagen. Steget är då inte långt till att lägga ut produktionen utomlands, ofta i låglöneländer.

– Verkstadsindustrin har länge varit duktig på produktutveckling och legat i framkant vad gäller tillverkningsteknik. Däremot har utvecklingen av produktionssystemen, det vill säga samspelet mellan tekniken, organisationen, människorna, informationsflöden och materialflöden hamnat på efterkälken, säger Peter Almström.

En av de viktigaste faktorerna för utveckling av produktionssystem är att kraven på ett nytt eller förändrat system formuleras på rätt sätt. Det vill säga att alla krav som påverkar produktionssystemet under hela dess livscykel tas i beaktande.

Peter Almström har i sitt doktorsarbete tittat närmare på hur den teoretiska basen för produktionssystem kan lära från andra ingenjörsvetenskapsområden såsom produktutveckling och mjukvaruutveckling. Dessa områden har en stark tradition av rationellt arbete och systematiska metoder som mycket väl kan användas för att utveckla produktionssystem.

Forskningen visar på generella brister i hur företag i verkstadsindustrin arbetar med kravspecifikation idag. På ett övergripande (strategiskt) plan tenderar företagsledningen att söka efter enkla lösningar.

– Dessa enkla lösningar handlar alltför ofta om att tillämpa en japanskinspirerad produktionsfilosofi, eller i värsta fall att lägga ut produktionen på en underleverantör i ett låglöneland. Istället för att söka efter lösningar borde företagen börja med att analysera verksamheten och få grepp om vad problemet är.

På det operativa planet görs samma misstag gång på gång: Ingenjörer som utvecklar produktionssystemen föredrar att jobba med tekniska lösningar, istället för att analysera och formulera krav.

I avhandlingen föreslås en metodik baserad på produktutvecklingsteori och systemteknik. Metodiken består av två delar; dels principer för beslutsfattande och dels en processbeskrivning av de aktiviteter som utvecklare av produktionssystem bör utföra för att omsätta ett behov av ett nytt, eller förändrat, produktionssystem till en kravspecifikation för det nya systemet.

Avhandlingen heter ”Development of Manufacturing Systems -A Methodology Based on Systems Engineering and Design Theory”.
Den försvaras vid en offentlig disputation den 3 juni kl 10.00 i sal HA2, Hörsalsvägen 4, Chalmers.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Peter Almström, Institutionen för material- och tillverkningsteknik, Chalmers
Tel: 031-772 12 83
peter.almstrom@me.chalmers.se

Handledare: Professor Anders Kinnander, Institutionen för material- och tillverkningsteknik, Chalmers
Tel: 031-772 58 28
anders.kinnander@chalmers.se

Från elnätets sida är det mycket viktigt att vindkraftverken inte kopplar bort sig vid kortvariga fel på elnätet. Det är ganska vanligt och innebär att elproduktion förloras.

Idag är dock vindkraftverken relativt små och elnätet påverkas därför inte speciellt mycket.

Framöver kommer dock alltmer vindkraft att installeras, vilket leder till att bortkopplingarna får betydligt större och allvarliga konsekvenser. Därför kommer Svenska Kraftnät, systemansvarig för svenska elnätet, att ställa krav på att vindkraftverk måste klara av störningar på elnätet.

Forskning pågår, bland annat med att närmare se på de tekniska komponenternas samverkan i vindkraftverkens kraftelektronik, den egentliga ”växeln” som reglerar in- och utgående effekt.

Andreas Petersson har i sin doktorsavhandling studerat en av de vanligaste typerna av vindkraftverk, så kallade DFIG-kraftverk*, med en dubbelmatad asynkrongenerator. Där är den kraftelektroniska omriktaren både energi- och kostnadseffektiv. Olika metoder för att reglera generatorn undersöks i arbetet.

– Generatorn ska vara så stabil och okänslig för störningar som möjligt. Hur den styrs och regleras är avgörande för hur hela vindkraftverket fungerar. Jag har tittat på hur olika reglermetoder påverkas av störningar på elnätet, säger Andreas Petersson.

En matematisk modell av DFIG-vindkraftsverket har tagits fram i arbetet och jämförts med fältmätningar med god överensstämmelse. Med hjälp av modellen kan samspelet mellan elnätet och DFIG-vindkraftverket simuleras.

Dessutom har olika metoder för att klara av de kommande kraven från Svenska Kraftnät undersökts. Det framkom att både med ett modifierat DFIG-vindkraftsverk och ett system med en kraftelektronisk omriktare som hanterar hela effekten, kan man uppfylla ovan nämnda krav. Energiproduktionskostnaden för dessa system är 1-3 procentenheter högre än för det ”vanliga” DFIG-vindkraftsverket.

Andreas Peterssons avhandling heter ”Analysis, Modeling and Control of Doubly-Fed Induction Generators for Wind” och lades fram vid Chalmers den 26 maj 2005.

* DFIG = Doubly-Fed Induction Generator, på svenska dubbelmatad asynkrongenerator.

Kontaktinformation
Mer information:
Andreas Petersson, Avdelningen för elteknik, Institutionen för energi och miljö, Chalmers
Tel: 031-772 16 42
andreas.petersson@chalmers.se

Undersökningen kommer att publiceras i den ansedda vetenskapliga tidskriften Proceedings of The National Academy of Sciences of USA (PNAS). En av författarna är professor Martin T Sykes vid Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys vid Lunds universitet. Forskarna har gjort sina förutsägelser genom att använda sju olika scenarier; det mest extrema scenariot antar att medeltemperaturen kommer att stiga med 3,6 grader Celsius fram till år 2080. Scenarierna utgår också från att klimatet i Medelhavsområdet blir torrare, medan det blir fuktigare i Skandinavien.
– I studierna görs en rad olika antaganden. Det visar sig att de två faktorer som mest påverkar vegetationen är hur lång växtsäsongen är och hur mycket vatten växterna har tillgång till under denna period. Mer än hälften av de 1 350 arterna vi studerat kan vara hotade – i många fall handlar det om en tillbakagång, och i vissa fall kan de försvinna helt, summerar professor Sykes.
– Det är framför allt vegetationen i bergen som är sårbar. Trädgränsen kommer att flyttas uppåt men många arter som trivs högt upp kan försvinna. Den här trenden visar våra modeller tydligt i t ex Alperna, spanska höglandet och den nordiska fjällvärlden.
– Arter som inte trivs med stigande temperatur kan invadera bergssluttningar men arter som redan frodas på hög höjd har ingen alternativ strategi för överlevnad.
I skogsområdena blir inte effekten av klimatförändringarna lika stora. Men i Sverige kan man t ex förvänta sig att granen får svårare att klara sig. Lövträd kommer däremot att gynnas.
Forskarnas modeller visar också att utarmningen av arter blir mest märkbar i Sydeuropa. När arter försvinner i Skandinavien är det troligt att de kommer att ersättas med arter som invandrar söderifrån.
– Det här är en utveckling som redan börjat, säger Martin Sykes. Järneken är t ex etablerad i Danmark, sydvästra Norge och i sydligaste delen av Sverige men nya forskningsrön visar att den håller på att sprida sig norrut i svenska kustområden.

Kontaktinformation
Studien publiceras den 7 juni. Den heter Climate change threats to plant diversity in Europe med Wilifried Thuillier, Sandra Lavorel, Miguel B Araújo, Martin T Sykes och Colin Prentice som författare. Den är dock tillgänglig online sedan den 26 maj på http://www.pnas.org/misc/highlights

Proteinerna i vår kropp är uppbyggda av 20 stycken olika aminosyror, alla med sina speciella egenskaper. Det ger näst intill oändliga möjligheter till olika kombinationer när aminosyrorna länkas samman till en kedja. Denna kedja består i sin tur av en andra struktur, den spiralformade alfahelixen och den veckade betasstrukturen. Till sist kan den tredje ordningen, det mogna proteinets struktur bildas likt ett garnnystan.

Individuella aminosyrors bidrag till veckningen av ett protein har länge studerats med hjälp av genetiska modifikationer, s.k. mutationer, där en aminosyra byts ut mot en annan. Resultaten från dessa studier har visat att hastigheten med vilken proteinet hittar sin form kan påverkas. Valet av väg till det färdiga proteinet verkar däremot i huvudsak vara densamma.

Magnus Lindberg har sin avhandling undersökt proteinet S6. Han har studerat hur vägen till ett färdigt protein och hur hastigheten för veckningsförloppet kan påverkas genom att variera den inbördes ordningen hos den spiralformade alfahelixen och den veckade betasstrukturen.
Genom att modifiera naturens ursprungliga ordning har han skapat tre nya varianter. Alla dessa mer eller mindre grova förändringar i proteinet S6:s linjära grundstruktur har ändå alltid resulterat i rätt mogna struktur. Det visar på en stor anpassningsförmåga hos proteinet under veckningen.

Två av de modifierade strukturerna visade sig, mot förmodan, hitta sin mogna struktur snabbare än det ursprungliga proteinet. Naturen har med andra ord inte valt den process som går snabbast, utan sättet proteinet veckar sig på verkar bero på någonting annat. En möjlig förklaring kan vara att proteinet väljer en process där alla delarna hålls väl samman vilket kan vara fördelaktigt för att motverka sjukdomsframkallande förlopp.

När det gäller vilken väg som proteinkedjan väljer för att hitta sin slutgiltiga struktur, så pekar Magnus Lindbergs data på att det finns flera möjliga vägar. Resultaten tyder också på att betydelsen av närhet under veckningsförloppet är stort. Delar av kedjan som ligger långt ifrån varandra i den linjära strukturen men nära i det mogna proteinet missgynnas och har svårare att bilda kontakt. När man i stället kopplar ihop dessa, gynnas området och får en ökad betydelse för veckningen.

Upptäckterna förväntas ha betydelse för en mer grundläggande, molekylär förståelse av proteinsjukdomars uppkomst, till exempel Alzheimers sjukdom, Huntingtons sjukdom, Skelleftesjukan och Creutzfeldts-Jakobs sjukdom.

Fredagen den 3 juni försvarar Magnus Lindberg, kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Protein Folding Studies on the Ribosomal Protein S6: the Role of Entropy in Nucleation. Svensk titel: Har ingen men skulle kunna vara: Proteinveckningsstudier på det ribosomala proteinet S6: rollen av entropi vid nukleering. Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal KB3A9 (lilla hörsalen), KBC-huset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är Dr Jane Clarke, Dept. of Chemistry, Cambridge, UK.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Magnus Lindberg, biokemi
Telefon: 070-340 5792
E-post: magnus.lindberg@chem.umu.se