Glukos (enkelt socker) är det viktigaste näringsämnet för fostret, som ökar snabbt i vikt under den sista tredjedelen av graviditeten. Den gravida kvinnan anpassar sin ämnesomsättning med en ökad produktion av glukos och en minskad insulinkänslighet. Detta gör att glukos styrs över till fostret.

Efter födseln aktiveras barnets egna energireserver. Glukos fortsätter att vara en viktig energikälla, men barnet får nu också energi från sin egen fettförbränning. Barn som är födda för tidigt eller har en låg födelsevikt har små energidepåer och riskerar att få låga blodsockernivåer.

Barbro Diderholm har undersökt produktion av glukos och nedbrytning av fett hos friska gravida kvinnor med normalstora eller tillväxthämmade foster samt hos nyfödda barn som har fötts för tidigt eller haft en låg födelsevikt.
Resultaten visar att kvinnan kan öka sin glukosbildning och nästan fördubbla sin fettnedbrytning i det senare skedet av graviditeten. Den ökade fettnedbrytningen ger energi till modern och sparar glukos åt fostret. Kvinnor med normalstora foster och kvinnor med barn med låg födelsevikt bildade socker i samma omfattning. Fettnedbrytningen var dock minskad hos kvinnor med tillväxthämmade foster. Det visar att nedsatt fettomsättning kan vara en av flera orsaker till begränsad tillväxt hos foster.

Trots att för tidigt födda barn och barn med låg födelsevikt har små energidepåer visar Barbro Diderholms resultat att de under kortare perioder kan mobilisera glukos och fett i samma storleksordning som fullgångna normalstora barn.

– Men med tanke på deras små energidepåer är det viktigt att de får näringstillförsel tidigt och kontrolleras noga, säger Barbro Diderholm.

Barbro Diderholm arbetar som läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon är specialiserad på pediatrik och neonatalvård.

Kontaktinformation
Barbro Diderholm, tel: 018-611 59 30, mobil: 0706-25 09 31, via Akademiska sjukhusets växel (018-611 00 00) kan hon sökas på personsökare 96757,
e-post: barbro.diderholm@kbh.uu.se

Heparansulfat, långa kedjor av socker-molekyler, produceras av flertalet av kroppens celler. Att heparansulfat har är nödvändigt för uppkomsten av amyloid, abnorma proteininlagringar i kroppen, har tidigare inte varit känt. Amyloid uppträder vid flera allvarliga sjukdomstillstånd, till exempel Alzheimers sjukdom, galna kosjukan, åldersdiabetes och den så kallade AA-amyloidos som ofta utvecklas vid kroniska inflammationssjukdomar.

Forskargruppen leds av professor Ulf Lindahl och docent Jin-ping Li vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet. De har studerat hur heparansulfat binder samman de abnorma proteinmolekylerna och därmed framkallar amyloid-utfällningen. I försöken har forskarna utnyttjat genetiskt förändrade möss, som tillverkar mycket mer än normalt av enzymet heparanas. Detta enzym klyver den normalt långa heparansulfatkedjan i korta bitar. Både de genmodifierade mössen och normala kontrollmöss stimulerades med en behandling som brukar leda till snabb bildning av amyloid (AA-amyloidos) i flera inre organ, däribland levern, njurarna och mjälten. De heparanasproducerande mössen visade sig vara helt resistenta mot amyloidos i levern och njurarna, organ med uttalad överproduktion av enzymet och därmed mycket korta heparansulfatfragment. Däremot utvecklade de amyloid i mjälten, som undgått överproduktion av heparanas och därför innehöll normalstort heparansulfat. Kontrollmössen fick amyloidos i såväl mjälten som levern och njurarna. Resultaten visar att förekomsten av normalstort heparansulfat är en förutsättning för utveckling av AA-amyloidos. Eftersom heparansulfat finns ansamlat också vid andra typer av amyloidinlagringar drar forskarna slutsatsen att sambandet är allmängiltigt.

– Upptäckten ger förhoppningar om att korta bitar av sockerkedjor kommer att kunna användas som läkemedel mot Alzheimer och andra amyloidsjukdomar i framtiden.
– Men först måste sådana föreningar noga testas med rena amyloidproteiner i provrör och sedan utvärderas i omfattande prövningar på försöksdjur. Först därefter kan det bli aktuellt att inleda prövningar på patienter, säger professor Ulf Lindahl.

Kontaktinformation
För mer information: Ulf Lindahl, 018-471 4196, eller Ulf.Lindahl@imbim.uu.se

Den 1 januari 1995 infördes psykiatrireformen i Sverige. Reformen avsåg att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionshinder. Syftet med Lennart Janssons avhandling har varit att identifiera psykiskt långtidssjuka personer i Uppsala län och presentera deras livssituation och behov av stöd och service från samhället. Han har också undersökt om individens behov förändrades under en 3,5 år lång uppföljningsperiod.

– Livssituationen för personer med en psykisk funktionsnedsättning är fortfarande inte bra. De flesta lever ensamma och många saknar sysselsättning. Endast 11 procent har lön eller någon form av rehabiliteringsersättning, säger han.

Resultaten visar att det behövs personal från både landstingets psykiatri och kommunernas socialtjänst för att kunna identifiera dessa personer och deras behov effektivt. I dag identifieras endast en mindre del som gemensamma klienter av båda organisationerna.

– Utan samarbete blir det lätt som tidigare att psykiatrin har ansvaret för patienter, snarare än att kommunen har ansvar för sina medborgare – om än ibland med stöd av psykiatrin, säger Lennart Jansson.

Den psykiatriska vården identifierar också fler behov än kommunernas socialtjänst, och gör regelbundna uppföljningar. Uppföljningar är viktiga eftersom individernas behov förändras över tid, vilket visas i avhandlingen. Inom socialtjänsten finns brister på detta område trots att kommunerna enligt socialtjänstlagen har ansvar för boende och sysselsättning.

– Samtidigt visar uppföljningen att de åtgärder som gjorts här i Uppsala län sedan psykiatrireformen gjort att behov tillgodosetts som tidigare inte varit tillgodosedda.

Avhandlingen är ett resultat av ett samarbete mellan institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet, psykiatridivisionen vid Akademiska sjukhuset och kommunerna i Uppsala län.

Traumatisk hjärnskada (THS) är den vanligaste dödsorsaken hos barn och yngre vuxna i västvärlden och orsakar även livslång funktionsnedsättning och handikapp hos många människor. Den primära hjärnskada som uppkommer vid själva olyckan bidrar inte ensam till funktionsnedsättning och död. En hjärna som utsatts för våld är mycket känslig och vissa faktorer, så kallade sekundära insulter, kan därför orsaka sekundära hjärnskador. Exempel på sådana insulter är blödningar och högt tryck inuti skallen, blodtrycksfall och dålig syrsättning av blodet. Neurointensivvård, vars främsta uppgift är att övervaka patienterna och undvika sekundära insulter (SI), har gjort att dödlighet och funktionsnedsättning minskat. I Uppsala infördes på 90-talet ett så kallat sekundärinsultprogram (SI-program), som innebar att all personal utbildades och att vården standardiserades för att underlätta omvårdnad och medicinska beslut.

Kristin Elf har utvärderat behandlingsresultaten hos patienter med THS efter att SI-programmet implementerats. Hon har också undersökt hur förekomsten av sekundära insulter påverkar prognosen. Av de 154 patienter som studerades 1996-1997 hade 79 procent återgått till ett oberoende liv sex månader efter traumat och 6 procent hade dött. I en studie från tiden innan SI-programmets genomförande fick 48 procent av patienterna ett oberoende liv och 31 procent dog.
– Sådana jämförelser ska dock göras med stor försiktighet eftersom flera förklaringar kan finnas till skillnaderna i behandlingsresultat, säger Kristin Elf.

De sekundära insulterna mättes manuellt timme för timme, och senare även digitalt minut för minut. Båda metoderna gav ett likartat mönster. Många patienter hade inga insulter alls medan ett liten grupp stod för majoriteten av dem. I och med de tätare mätningarna blev ett nytt mönster synligt. Högt blodtryck och feber tycktes påverka behandlingsresultaten negativt. Dessa faktorer skulle kunna orsaka sekundär hjärnskada genom ökad hjärnsvullnad. Men avhandlingen visar också att patienter reagerar olika på blodtrycksökning. Vissa reagerade med att trycket i skallen sjönk, andra med att trycket i skallen steg. Detta kallas för att patienterna har olika tryckreaktivitet. Beroende på hur tryckreaktiviteten ser ut verkar det som att patienterna har nytta av olika typer av behandlingsprotokoll.
– Denna tryckreaktivitet har räknats ut i efterhand, och det vore önskvärt att kunna skatta den på ett snabbare sätt för att anpassa behandlingen till varje patient, säger Kristin Elf.

Kontaktinformation
Mer information: Kristin Elf, 018-611 4971, eller via e-post Kristin.Elf@neurokir.uu.se

Ryggmärgen är en viktig komponent i kroppens smärtsystem. Nervsignaler med information om skada i en kroppsdel kopplas om i ryggmärgen innan signalerna skickas vidare till hjärnan. I ryggmärgen sker också en dämpning av dessa signaler för att minska smärtupplevelsen. Hämningen regleras av flera olika signalsubstanser, till exempel endorfin, noradrenalin och serotonin. Acetylkolin är en signalsubstans som finns i ryggmärgen och som kanske är mest känd för sin funktion att överföra impulser från motoriska nerver till muskler, vilket leder till att muskeln drar ihop sig. Acetylkolinets roll i smärtlindring har dock inte tidigare varit helt känd.

Klas Abelson har studerat betydelsen av acetylkolin i ryggmärgen. Med hjälp av tekniken mikrodialys har han kartlagt frisättningen av acetylkolin från nervceller i ryggmärgen hos råttor under narkos. Resultaten visar att en ökad frisättning av acetylkolin i ryggmärgen leder till en högre smärttröskel.

– Det var ett lite märkligt resultat eftersom det fungerar tvärtom i hjärnan. Där har man sett att smärthämmande ämnen minskar frisättningen av acetylkolin. Varför systemet fungerar annorlunda i ryggmärgen vet vi ännu inte, säger Klas Abelson.

Klas Abelson har även studerat hur frisättningen av acetylkolin påverkas av behandling med olika ämnen som är kända för att hämma smärta. Resultaten visar att substanserna ökar frisättningen av acetylkolin i ryggmärgen.

– Resultaten är intressanta främst ur ett grundforskningsperspektiv eftersom de belyser samband mellan olika signalsystem i ryggmärgen. De kan också få stor praktisk betydelse eftersom de tyder på att acetylkolin spelar en nyckelroll i smärtlindrande mekanismer i ryggen, berättar Klas Abelson.

Kontaktinformation
Klas Abelson, tel: 018-471 46 11, mobil: 0702-56 12 79, e-post: klas.abelson@neuro.uu.se

Karies, sjukdomen som leder till hål i tänderna, upphör inte bara för att man lagar hålet. Den fortsätter vid sidan av lagningen om förutsättningarna för angreppet inte ändras. Dessutom innebär själva fyllningen en försvagning av tanden.
Enligt traditionen förväntas tandläkare laga tänder så att ”det håller”. Det avspeglar sig också i hur tandvård betalas.

– Idag lönar det sig som regel bättre för oss tandläkare att göra fyllningar än att diagnostisera och förebygga. Det påverkar så klart vårdens inriktning. Det blir alltså lagningar som görs, säger Dan Ericson.

Men lagningarnas hållbarhet är begränsad. Allt efter vilket material som används håller de mellan tre och fjorton år. Det vanligaste skälet till att tandläkare gör om en lagning är att kariesangreppet fortsatt vid sidan av. Andra gånger har fyllningen eller delar av tanden gått sönder och tandläkaren kan bli tvungen att göra en kostsam krona.

– Originalen är alltid bättre än reservdelarna. Dessutom är det stor risk att granntanden skadas något i samband med lagningar. Därför bör vi satsa mer på att förebygga än vad vi gör idag, anser Ericson.

På avdelningen för Cariologi arbetar man på flera nivåer för att främja en sådan utveckling. Man har exempelvis skapat Cariogrammet, ett mjukvaruprogram som bl a används i utbildningen av tandläkare för att öka förståelsen för hur hål i tänderna uppstår. Tandläkare tar hjälp av det i bedömningen av patientens risk att utveckla karies. Programmet fungerar också som ett pedagogiskt redskap för att engagera patienten i sin egen hälsa: det illustrerar grafiskt hur chansen att undvika karies påverkas av olika vanor, exempelvis användningen av fluor.

Vad händer då om man låter bli att göra något åt ett hål?

– Hål utvecklas som regel mycket långsamt och processen går att bromsa på olika sätt. Här på avdelningen arbetar vi på att ta fram flera sådana metoder. Exempelvis har vi testat ett impregneringslack som utsöndrar fluor och samtidigt motverkar bakteriernas tillväxt. Därför bör tandläkare vänta med att laga en tand till dess man vet att hålet fortsätter växa eller när det gör ont, säger Dan Ericson.

Enligt filosofin om minimalt invasiv tandvård ska hål lagas genom att så mycket som möjligt av den friska tanden bevaras. För ju större fyllningarna blir, desto mer ökar risken att något går sönder.

– Borren tar bort mycket av tandens friska vävnad. Traditionellt har tandläkare borrat bort ganska stora delar eftersom man vill vara säker på att alla bakterier är borta, och för att fyllnadsmaterialen har krävt det. Idag är läget ett annat, förklarar Dan Ericson.
Som komplement eller alternativ till borren kan tandläkare numera använda material som på kemisk väg, och mer selektivt än borren, avlägsnar de ruttna delarna av tanden. Dessutom gör de mindre ont än borren.

– Våra studier visar att de inte efterlämnar mer bakterier i tanden än om man borrar. Än så länge har vi inga bevis för att tänder som lagats på det här viset håller bättre. Det tar också längre tid att använda än borret. Å andra sidan vet vi väldigt väl att den gamla metoden inte fungerar särskilt bra.

Dan Ericson menar att man inom tandläkarkåren har varit väldigt fyllnads- och materialfixerad.

– Den filosofi avdelningen och jag själv står för är inte ny, men vi har varit med att systematisera den. Det är ett paradigmskifte, ett nytt sätt att tänka, och det är klart att det tar tid innan budskapet slår igenom. Men nu börjar allt fler inom folktandvården arbeta med så kallad abonnemangs- eller frisktandvård. Dessa vårdformer premierar en förebyggande vård och ligger i linje med vår filosofi.

Göran Olavi, pensionerad samhällsodontolog i Folktandvården Skåne, instämmer.

– Tandläkare har länge känt till att det inte löser det grundläggande problemet att laga en tand. Men genom att sammanställa det vetenskapliga underlaget kring minimalt invasiv tandvård har Dan Ericson och kollegorna på hans avdelning gett tandläkare råg i ryggen att arbeta enligt den filosofin.

Kontaktinformation
Dan Ericsson
Tfn: 040 – 6658537 eller 040 – 6658528
E-post: dan.ericson@od.mah.se