I Sverige gick det an från mitten av 1800-talet och framåt, men de kvinnliga konstnärerna var långt ifrån lika många som de manliga. Däremot var villkoren för att nå Parnassen i stort sett de samma för kvinnor som för män. Och frågan om de kvinnliga konstnärerna raderats ur konsthistorien kan ifrågasättas.
Skillnaderna mellan mäns och kvinnors villkor för tillträde till Parnassen kommer i dagen först när konstfältets regler för vad som är konst och vem som är konstnär kolliderar med samhällets normer för vad en kvinnlig konstnär bör och förmår, dvs. gifta sig, skaffa barn, sköta hemmet och ha en verksamhet utanför detta eller ej – respektive skapa eller inte skapa konst.
Raderades kvinnliga konstnärer ur historien när konsthistoria blev självständigt akademiskt ämne i början av 1900-talet, så som hävdats tidigare? Nej, det var faktiskt under 1970-talet tendenserna gick åt det hållet i konsthistorieböckerna. Paradoxalt nog vid samma tid som kvinnliga akademiker började få inflytande över konsthistorieskrivningen och kvinnorörelsen och kvinnliga konstvetare lyfte fram kvinnors konst med hjälp av utställningar, böcker och kataloger. I början av 2000-talet skrivs de kvinnliga konstnärerna in i böckerna på nytt, förmodligen tack vare dessa utställningar.
Nu handlar Vägen till Parnassen långt ifrån enbart om kvinnliga konstnärer. De sätts i sitt sammanhang jämsides med manliga kamrater, kolleger och konkurrenter på den svenska konstscenen.
Pierre Bourdieu, den franske sociologen, skulle kallat scenen för ett fält där det råder konkurrens, i det här fallet om rätten att bestämma vad som är konst och vem som är konstnär. Ett fält där man strider inbördes men håller ihop utåt mot andra fält som också gör anspråk på samhällets resurser. Bourdieus tanke om fält och konkurrens tillämpad på studier av kvinnliga konstnärers representation i museer och samlingar, i konsthistorieböcker, i konstkritik och skönlitteratur, gör avhandlingens frågor om vilka konstnärer som nått Parnassen – och hur och varför – möjliga att besvara.
Avhandlingens titel: Vägen till Parnassen. En sociologisk studie av kvinnligt konstnärskap i Sverige 1864-1939
Avhandlingsförfattare: Irene Winell-Garvén, tel. 031-423259(bost.), 031-773 4788(arb.)
e-post: Irene Winell-Garven @sociology.gu.se
Fakultetsopponentens namn: Fil. dr David Gedin, Stockholm
Tid och plats för disputation: Fredagen den 3 juni 2005 kl. 10.15, Hörsal Sappören,, Sprängkullsgatan 25, Göteborg
Kontaktinformation
Svenbo Johansson, avdelningsdirektör
Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet
Besöksadress: Skanstorget 18
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg
tel. 031-773 1022
fax 031-773 1940
För att uppnå en maximal näringsåterföring från hushåll till åkrar har urinseparation föreslagits som uthållig avloppslösning i Sverige. Olika toalettyper och småskaliga sorteringssystem har testats, men lagring och transport av stora mängder urin, spridning och hygieniska aspekter vid hantering har hindrat uppbyggnaden av effektiva system.
I sin avhandling visar Zsofia Ganrot att mer än 80 procent av näringen i urinen kan koncentreras i 25 procent av dess ursprungliga volym genom så kallad partiell frysning. Den koncentrerade näringen kan sen omvandlas till fast form genom en fällning av näringen som struvit, eller genom att använda mineraler som absorberar näringen. Struvit är ammonium-magnesium-fosfat som används som gödselmedel. Genom att minska volymen och omvandla urinet till fast form minskar transportproblemen samtidigt som spridningen och hanteringen av urinen på åkrarna blir enklare.
Avhandlingen visar näringsåtervinningen vid omvandling av urin är hög. Vid struvitfällning återvinns så gott som all fosfor (98-100%) knappt hälften av kaliumet (22-64%) och en fjärdedel av kvävet (25%). När man istället använt mineraler i kombination med struvitfällning för att absorbera näringen visade laborationstester att kväveåtervinningen var betydligt större (64-80%) och fosforåtervinningen lika hög som tidigare (98-100%). Aktivt kol adsorberade kväve, minskade urinens lukt och färg, men tog inte bort fosfor från urinen.
Zsofia Ganrot har även testat hur väl humanurin i fast form fungerar som gödsel. Vete odlat i klimatkammare och gödslat med urinkristaller växte minst lika bra som vete gödslat med kända konstgödsel.
Pressmeddelandet finns även att läsa här:
http://www.science.gu.se/press/2005/zsofia_ganrot.shtml
Zsofia Ganrot, Institutionen för miljövetenskap och kulturvård, avser att disputera för att avlägga filosofie doktorsexamen i tillämpad miljövetenskap vid Göteborgs universitet. Avhandlingen har titeln: Urine processing for efficient nutrient recovery and reuse in agriculture”.
Avhandlingen är försvarad.
För mer information, kontakta:
Zsofia Ganrot
Institutionen för miljövetenskap och kulturvård
E-post: zsofia.ganrot@miljo.gu.se
Tel: 031-773 3890
Mobil: 0708-639 253
Kontaktinformation
———————————————————————
Camilla Carlsson, informatör
Fakultetskansliet för naturvetenskap
Göteborgs universitet
Tel: 031-773 28 64
Fax: 031-773 48 39
Den vanligaste orsaken till en ryggoperation är diskbråck i ländryggen, för vilket runt 2 000 patienter opereras i Sverige årligen. Operationen minskar eller tar helt bort ischiassmärtan, det vill säga den nervrelaterade smärtan ner i benet som uppkommit till följd av diskbråcket. Resultatet av denna operation är vanligen mycket bra, men hos en del patienter kan en del rygg- och eller bensmärta kvarstå eller återkomma.
Disken är en stötdämpande skiva som finns mellan alla kroppens kotor och som tillsammans med de så kallade båglederna baktill på kotorna gör att vi kan röra ryggen i olika riktningar. Föråldringsprocessen i disken, diskgenerationen, börjar redan i 20-30 årsåldern. Den kan bland annat leda till att sprickor uppkommer i diskens vägg. Diskbråck uppkommer om diskens innehåll läcker ut genom sprickorna. Oftast sker det bakåt in i ryggkanalen vilket då i vissa fall kan påverka den nervvävnad, ryggmärg och nervrötter, som styr kroppens muskel- och känselfunktioner. Diskbråck kan göra mycket ont, och orsaken till smärtan är en kombination av tryck- och nervirriterande effekter av diskbråcket. Eftersom kroppens förmåga att läka ut diskbråcket är god blir många diskbråck inte diagnostiserade och därför behöver bara ett fåtal drabbade opereras. Vid en operation tas delar av de stabiliserande ledband som finns mellan kotorna baktill bort. På så vis når kirurgen ryggkanalen och kan därmed ta bort diskbråcket.
För ett fåtal opererade kvarstår eller återkommer dock rygg- och eller bensmärtorna. Olika förklaringar, som formen och storleken av diskbråcket samt dess position i ryggkanalen, har framförts. Ryggkirurg Klas Halldin visar nu i sin avhandling att dessa teorier inte stämmer. I motsats till tidigare rapporter kan han inte påvisa något samband mellan form, storlek eller position av diskbråcket och det efterföljande resultatet vare sig på kort eller på lång sikt.
Klas Halldin har också studerat ingreppets effekt på stabiliteten mellan kotorna då en annan tänkbar förklaring till kvarstående problem skulle kunna vara att operationen orsakat en överrörlighet mellan kotorna. Studierna utfördes med så kallad radiostereometri, som är en röntgenteknik med en extremt hög noggrannhet, men han kunde inte påvisa att det fanns eller uppstod någon instabilitet efter kirurgin.
- Jag fann däremot att patienter som direkt efter operationen uppvisade ett annorlunda rörelsemönster mellan kotorna också hade ett sämre kliniskt resultat fem år efter operationen. Att studera rörelsemönstret mellan kotorna skulle alltså kunna vara ett sätt att förutsäga resultatet efter kirurgi av diskbråck i ländryggen, säger Klas Halldin.
Röntgenmetoden är dock svår att använda i en större skala varför detta fynd måste bekräftas med annan teknik i framtiden.
Avhandlingen är skriven av:
Doktorand/ryggkirurg Klas Halldin, telefon 031-342 35 25, 070-741 14 78, e-post: klas.halldin@vgregion.se
Handledare:
Docent Bengt Lind, telefon 031-342 44 18, e-post: bengt.lind@orthop.gu.se
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för de kirurgiska disciplinerna, avdelningen för ortopedi.
Avhandlingens titel: Lumbar disc herniation. Clinical outcome and segmental stability using a new radiological classification and radiostereometry.
Avhandlingen är försvarad.
Kontaktinformation
Ulrika Lundin
informatör/pressansvarig vid Sahlgrenska akademin
telefon: 031-773 38 69, mobiltelefon: 070-775 88 51
e-post: ulrika.lundin@sahlgrenska.gu.se
1994 antog riksdagen Lagen om försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialförsäkring, den så kallade Socsam-lagen. Lagen gör det möjligt för stat, landsting och kommun att lägga samman pengar i en gemensam budget som sedan fördelas av en gemensam politisk nämnd. På så vis kan Försäkringskassan, landstingets sjukvård och kommunens socialtjänst bedriva finansiell samordning. Tanken med lagen är att pröva om sammanläggning av de ekonomiska resurserna leder till att resurser utnyttjas mer effektivt.
Sex olika områden i Sverige har prövat om finansiell och politisk samordning kan effektivisera välfärden för medborgaren och för samhället. På Hisingen i Göteborg startade den så kallade Deltasamverkan 1997 utifrån Socsam-lagen. Delta vände sig till långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa Hisingsbor med kontaktbehov av mer än en myndighet. Inom Delta fanns drygt 20 delprojekt med olika inriktning.
Tre av delprojektens mål var att genom tidig och samordnad rehabilitering förkorta behandlingsprocesserna och minska sjukskrivning för olika patientgrupper, bland annat personer med muskuloskeletala besvär. Leg arbetsterapeut Eva-Lisa Hultberg har i sitt avhandlingsarbete analyserat hur de projekten fungerade. Hon jämförde därför patienter med muskuloskeletala besvär som sökte vård på vårdcentraler som ingick i Deltaprojektet med liknande patienter som sökte hjälp på vårdcentraler som arbetade traditionellt.
Patienterna följdes under ett år. Information om hälsostatus, vårdkontakter och sjukskrivning samlades in genom patientjournaler, försäkringskassans register och patientintervjuer. Hon gjorde också en jämförande kvalitativ studie om personalens upplevelse av hur samverkansprocessen fungerade dels inom de vårdcentraler som var med i Deltaprojektet, dels på kontrollvårdcentralerna.
Hennes resultat visar att personalen på Deltavårdcentralerna upplevde att samfinansieringsmodellen underlättade och förbättrade samverkansprocessen inom och mellan de olika myndigheterna.
Men hon fann inte några belägg för att modellen resulterade i bättre hälsa eller minskad sjukskrivning hos patienter med muskuloskeletala besvär. Trots det nya arbetssättet fick patienterna på Deltavårdcentralerna liknande typ av behandling och rehabilitering som på kontrollvårdcentralerna. Skillnaden var att patienterna på Deltavårdcentralerna fick fler behandlingar, i synnerhet mer sjukgymnastik.
Resultaten visade ingen skillnad i förändring av hälsostatus mellan grupperna. Det genomsnittliga antalet sjukskrivningsdagar under ett år var 94 för Deltapatienterna och 87 dagar för kontrollgruppen. Efter 12 månaders uppföljning var lika många sjukskrivna på Delta som på kontrollvårdcentralerna.
Eva-Lisa Hultberg poängterar att hennes resultat ska tolkas med viss försiktighet eftersom antalet patienter i studien var litet. Det är svårt att generalisera dessa resultat till andra patientgrupper Det går heller inte dra generella slutsatser om hela Deltaprojektet, eller Socsam som helhet.
Avhandlingen är skriven av:
Leg arbetsterapeut Eva-Lisa Hultberg, telefon: 031-773 68 63, 0709-56 09 33, e-post: eva-lisa.hultberg@socmed.gu.se
Handledare:
Forskare Knut Lönnroth, telefon: +41 79 708 93 88, e-post: lonnrothk@who.int
Professor Peter Allebeck, telefon: 08-737 38 34, e-post: peter.allebeck@phs.ki.se
Avhandlingen för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för samhällsmedicin, avdelningen för socialmedicin
Avhandlingens titel: Co-financed collaboration between welfare services. Effects on staff and patients with musculoskeletal disorders
Avhandlingen försvaras fredagen den 27 maj, klockan 9.00 i sal 2118, hus 2, Arvid Wallgrens backe, Göteborg
Kontaktinformation
Ulrika Lundin
informatör/pressansvarig vid Sahlgrenska akademin
telefon: 031-773 38 69
mobiltelefon: 070-775 88 51
e-post: ulrika.lundin@sahlgrenska.gu.se
Många sjukdomar hos människan hänger samman med överkonsumtion av fett, och då särskilt av mättade fettsyror. En kost som innehåller höga halter av fleromättade fettsyror, speciellt långkedjiga så kallade omega 3-fettsyror, har däremot gynnsamma effekter mot bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Tyvärr kan dock effekten av omega 3-fettsyror motverkas av höga halter av omega 6-fettsyror, en annan typ av fleromättade fettsyror.
Renar som utfodras, t.ex. inför slakt*, får ofta ett pelleterat, spannmålsbaserat foder med ett ogynnsamt förhållande mellan omega 6- och omega 3-fettsyror. När Sabine Sampels jämförde kött från lavbetande och pelletsutfodrade renar fann hon också skillnader. Kött från betande renar hade dels högre halter av omega 3-fettsyror, dels en lägre kvot mellan omega 6- och omega 3-fettsyror.
Samma försök visade dock att det går att förbättra pelletsfodret. Renar som åt pellets med en tillsatts av linfrökaka, som är rik på linolensyra (en omega 3-fettsyra), hade också högre halter av denna i muskelvävnaden. När det gäller innehållet av andra omega 3-fettsyror fanns det dock fortfarande skillnader mellan utfodrade och betande djur. Sabine Sampels och hennes kollegor menar att detta tyder på att renar inte fullt ut kan tillverka dessa fettsyror själva, utan att de måste få i sig dem via fodret.
En annan del av avhandlingen handlar om hur köttets hållbarhet påverkas av olika foder. Fettsyror härsknar (oxideras) nämligen lättare ju mer omättade de är och därför är halten av antioxidanter i köttet viktig. Trots att det använda pelletsfodret innehöll fyra gånger så mycket tokoferol (E-vitamin) som den undersökta laven, var alfa-tokoferolhalten i köttet lika hög hos lavbetande som hos pelletsutfodrade renar. Det finns flera tänkbara orsaker till detta. En är att laven innehåller andra antioxidanter som kan användas i stället för det tokoferol som lagras i muskeln. Andra förklaringar kan vara att renen lättare tar upp det tokoferol som finns i laven än det som finns i pellets, eller att renen helt enkelt inte kan lagra mer än en viss mängd tokoferol i musklerna, oavsett hur mycket de får i sig genom fodret.
Olika kvalitetsmätningar visade att den höga halten av tokoferol skyddar renkött mot härskning, bland annat vid rökning. Torkning ledde däremot både till minskade halter av vitamin E och A, och en snabbare försämring av köttets fettkvalitet.
Redan tidigare har man visat att det finns ett samband mellan härskning och köttets färg. Förr var det vedertaget att ju mer omättat fettet är desto lättare härsknar det, och även färgpigmenten i köttet oxideras (mörknar) lättare ju mer omättat fett köttet innehåller. Sabine Sampels undersökningar av färgstabilitet och härskning visar dock att en hög tokoferolhalt i köttet ger en stabil köttfärg och mindre härskning även i kött med mycket omättat fett.
* Utfodring av renar förekommer framför allt när renar har betat lavar på vinterbeten med förhöjda cesiumhalter (efter Tjernobylolyckan). Utfodringen gör att cesiumhalten i köttet sjunker snabbt, vilket är viktigt inför slakt.
Livsmedelskemist Sabine Sampels, inst. för livsmedelsvetenskap, SLU, försvarade fredagen den 22 april kl. 09.15 sin doktorsavhandling Fatty acids and antioxidants in reindeer and red deer ? Emphasis on animal nutrition and consequent meat quality.
Kontaktinformation
Mer information: Sabine Sampels, 018-67 20 05
E-post: Sabine.Sampels@lmv.slu.se
System med automatisk mjölkning bygger på att korna är aktiva, att de frivilligt och i sin egen rytm söker upp mjölknings- och utfodringsanläggningarna. Korna besöker gärna mjölkningsbåset, men för att slippa hämta ”glömska” kor i tid och otid försöker man dra nytta av kornas inneboende starka aptit. Hungriga kor som behöver mjölkas måste nämligen passera mjölkningsbåset för att komma vidare till foderavdelningen. Denna styrning är möjlig genom att varje ko har ett ID-kort, eller passerkort, runt halsen, och genom att kon måste passera grindar för att röra sig från beten och liggavdelningar till mjölkbås och foderanläggningar. En dator lagrar uppgifter om korna och avgör vilka grindar en viss ko kan passera vid en viss tidpunkt.
Martin Melin har undersökt olika sätt att styra kornas rörelser, kotrafiken, vid Kungsängens forskningscentrum utanför Uppsala. Ett önskemål är att de högmjölkande korna mjölkas tre gånger per dygn, istället för två som är det vanliga vid manuell mjölkning. Resultaten visar dels att en ökning av antalet mjölkningar från två till tre gånger per dag ökar avkastningen med cirka 10 procent, dels att det går att påverka mjölkningsfrekvensen med hjälp av styrd kotrafik.
Högmjölkande kor måste äta stora mängder foder för att inte tära på hullet. Den styrda kotrafiken ledde dock inte till att korna fick i sig mindre mat, så länge de hade fri passage till foderavdelningen under fyra timmar efter senaste mjölkning.
Korna i studien visade inga tecken på att bli stressade av att styras med kontrollgrindar. Många kor som nekats att passera en kontrollgrind undvek dock att ställa sig i kö framför mjölkningsenheten, särskilt om det var fler än tre kor i kön. Idag styrs kotrafiken efter djurens beteende på besättnings- eller gruppnivå, men resultaten visar att det vore bra att kunna ändra styrningsmönstret för vissa individer. Kor som undviker långa köer kanske borde få gå in till foderavdelningen även om det är mjölkdags, för att återkomma till mjölkbåset när kön är kortare.
Husdjursagronom Martin Melin, institutionen för husdjurens utfodring och vård vid SLU i Uppsala, försvarar onsdagen den 1 juni kl. 09.15 sin doktorsavhandling Optimising cow traffic in automatic milking systems – with emphasis on feeding patterns, cow welfare and productivity. Disputationen äger rum i Loftets stora hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala. Fakultetsopponent är professor Ephraim Maltz, the Volcani Center, Bet Dagan, Israel.
Kontaktinformation
Mer information: Martin Melin, 018-67 10 13
E-post: martin.melin@huv.slu.se
Michael Harner och Carlos Castaneda, som främst haft sin verksamhet i USA, är förgrundsgestalter inom nyschamanismen, dels genom en omfattande kursverksamhet, dels genom ett stort antal populära böcker.
I nyschamanismen är intresset för inre, mystiska upplevelser av andra världar och möten med övernaturliga gestalter särskilt markerat. Upplevelserna kommer till stånd genom s.k. trumresor och visionssökande. Dessa mystiska upplevelser syftar till bättre psykisk balans och hälsa för den som utövar metoderna, men även t ex för att beskydda hotad natur.
Sten Skånby visar i sin doktorsavhandling i religionshistoria vid Stockholms universitet att romantiken kring framförallt indianer är en avgörande bakgrund till nyschamanismen. Alltsedan Kolumbus färder till Amerika har indianen, liksom andra ursprungsbefolkningar, tillägnats en rad positiva och idealiserande egenskaper, ”den gode vilden”. Nyschamanismen kan i mångt och mycket ses som en direkt fortsättning av dessa föreställningar.
En viktig bakgrund i sammanhanget är även den religionshistoriska och antropologiska forskningen inom området. Denna forskning har nämligen uppmärksammat den betydelse många ursprungsfolk lagt vid mystiska upplevelser, drömmar och rus framkallade av hallucinogena ämnen. Bilderna av schamanen och den gode vilden, hämtade från forskningen respektive populärkulturen, har smält samman till en gestalt, ”den mystiske indianen” och blivit till en nyandlig rörelse.
Doktorsavhandlingens titel: Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet
Disputationen äger rum måndag den 30 maj kl. 10.00 i hörsal 4, hus B, Södra huset, Frescati. Opponent är professor Olav Hammer, Syddansk Universitet i Odense, Danmark.
Kontaktinformation
Sten Skånby kan nås på telefon 0708-126 757, e-post stenskanby@hotmail.com (Religionshistoriska avdelningen, 106 91 Stockholms universitet).
Det är välkänt att läkemedel kan ge biverkningar och andra oönskade effekter. Sådana biverkningar orsakar många inläggningar på sjukhus, särskilt när det gäller äldre personer. S.k. spontanrapportering till Läkemedelsverket är en av de mest effektiva metoderna för att upptäcka nya och allvarliga biverkningar. Samtidigt har detta system flera nackdelar, den mest betydelsefulla är det faktum att många läkare av olika anledningar låter bli att rapportera.
Ett stort antal allvarliga eller dödliga biverkningar rapporteras inte, också i de delar av landet där rapporteringen av tradition ansetts ligga på en acceptabel nivå, t ex i Norra sjukvårdsregionen (de fyra nordligaste länen). Endast 15 av 100 inträffade fall blir här rapporterade. Sammanfattningsvis verkar läkarna i Norra sjukvårdsregionen ha relativt god kunskap om reglerna för rapportering av läkemedelsbiverkningar. Det viktigaste skälet till att de avstår från att rapportera en misstänkt läkemedelsbiverkning är att reaktionen är välkänd sedan tidigare. Tidsbrist, hög arbetsbelastning, bristande intresse och prioritering av andra arbetsuppgifter är andra orsaker till att man avstår från att rapportera biverkningar.
Ett sätt att öka antalet rapporterade biverkningar vore att mer aktivt involvera sjuksköterskor i arbetet med att upptäcka och rapportera läkemedelsbiverkningar, vilket visar sig i avhandlingen. Om man ger dem som rapporterar någon form av belöning, t.ex. blomstercheckar eller lotter, syns också en möjlighet till att rapporteringen kan öka.
Mer kunskap också om sällsynta biverkningar kan leda till att läkemedlens säkerhet ökar och på sikt en mer rationell och patientvänlig användning av läkemedlen. Ett exempel är att en minskning av antalet vita blodkroppar med en ökad risk för svåra infektioner kan orsakas av det smärtstillande läkemedlet Novalgin. Höga doser och lång behandlingstid ökar risken för denna allvarliga biverkning.
Martin Bäckström är doktorand vid enheten för farmakologi och finns på tel. 090-785 39 08, mobil 070-642 46 22, e-post martin.backstrom@pharm.umu.se
Avhandlingen läggs fram vid Inst. för farmakologi och klinisk neurovetenskap, och har titeln Spontaneous reporting of adverse drug reactions – possibilites and limitations. Svensk titel: Spontanrapportering av läkemedelsbiverkningar – möjligheter och svagheter.
Disputationen äger rum kl 13.00 i Sal E04, Norrlands Universitetssjukhus.
Fakultetsopponent är professor emeritus Folke Sjökvist, Institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge sjukhus.
Vattengråsuggan (Asellus aquaticus) äter allt från dött organiskt material till alger och växter och kan bli ca 10 mm stor. Jonas Johansson på Limnologiska avdelningen vid Lunds universitet disputerar om några dagar på en doktorsavhandling i ämnet. Han har bl a scannat färgen på vattengråsuggor. Undersökningarna är gjorda i Krankesjön i Skåne och i Tåkern i Östergötland. I båda dessa sjöar finns områden med olika typer av vegetation.
Där vegetationen består av ljusa kransalger är medelfärgen hos vattengråsuggorna ljus, medan den är mörk i vassen. Individerna har ingen förmåga att skifta färg. Johansson har visat att pigmenteringen är genetiskt betingad; ljusa gråsuggor får ljus avkomma, mörka gråsuggor mörk avkomma. Färgförändringen beror på att rovdjur äter upp de gråsuggor som avviker för mycket från miljön.
– Det behövs inte så många generationer för att åstadkomma en förändrad pigmentering – kanske tio till femton generationer. En vattengråsugga blir ett år gammal, säger Jonas Johansson.
Johansson har även studerat hur vattengråsuggorna reagerar på solens UV-ljus. De kan faktiskt bli utsatta för detta eftersom vegetationen de lever i under sommaren ofta når ända upp till vattenytan. Det är uppenbart att pigmenteringen ger dem ett visst skydd mot sådan strålning.
– Precis som hos människor klarar mörka vattengråsuggor av att vara längre i solen än ljusa. Men generellt sett tycker inte några vattengråsuggor – oavsett färg – om UV-strålning, summerar Jonas Johansson.
Kontaktinformation
Jonas Johansson kan nås för ytterligare information på tel 046-222 83 70. Han disputerar den 3 juni kl 09.30 i Blå Hallen, Ekologihuset. Hans doktorsavhandling heter Local Adaptive Pigmentation in Asellus aquaticus – Effects of UV-Radiation and Predation Regime.
Våra olika celler innehåller nästan identisk genetisk information. Att olika celltyper och vävnader ändå kan bildas beror på att genernas utryck skiljer sig åt i de olika cellerna, vilket styrs av DNA-bindande så kallade transkriptionsfaktorer. En mycket viktig grupp av sådana transkriptionsfaktorer är E-proteiner, tillhörande basisk Helix-Loop-Helix- (bHLH) transkriptionsfaktorerna, involverade i reglering av geners uttryck i bland annat utveckling av blod-, nerv- och muskelceller.
I avhandlingen studeras E-proteiners funktioner, samt hur dessa regleras av kalciumjoner. Juha Saarikettu visar att calmodulin och calretinin, proteiner som aktiveras av en ökad kalciumkoncentration i cellerna, kan hämma aktiviteten av E-proteiner genom att binda till en del i E-proteinerna som annars skulle binda till DNA och förhindrar därigenom E-proteiners förmåga att fungera som genaktivatorer.
Kalciumjoner är viktiga cellulära budbärare involverade i reglering av en mängd cellulära funktioner, inklusive cellers delning och differentiering. I avhandlingen visas det att kalciumsignalering, genom att skapa calmodulin-bindning till E-proteiner, kan vara inblandad i att sätta igång muskelutvecklingen. Calretinins bindning till E-proteiner kan i sin tur ha en roll i tumörutveckling eftersom överuttryck av calretinin förmodas bidra till utvecklingen av cancer i tjocktarmen. Detta skulle kunna ske genom inhibering av E-proteiners tumörmotverkande funktion.
Torsdag 2 juni försvarar Juha Saarikettu, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Calcium Regulation and Functions of Basic Helix-Loop-Helix Transcription Factors. Svensk titel: Kalciumreglering och funktioner av basiska helix-loop-helix transkriptionsfaktorer. Disputationen äger rum kl 13.00 i sal Major Groove, byggnad 6L, Institutionen för molekylärbiologi. Fakultetsopponent är docent Mikael Sigvardsson, Lund stamcellscenter, Lunds universitet.
Kontaktinformation
Juha Saarikettu forskar vid Intitutionen för molekylärbiologi. Han nås på telefon 090-785 25 19 eller e-post juha.saarikettu@molbiol.umu.se.
Franska ord, som egentligen är välbekanta för en svensk inlärare och inte vållar några problem när de uttalas var för sig, blir ofta svåra att uppfatta när de kombineras i talat språk. Utifrån tester på svenska studenter som läser franska på universitetets A-nivå kan Monika Stridfeldt i sin avhandling visa vilka språkliga processer som orsakar svårigheterna. De nya kunskaper som presenteras ger avtryck i språkundervisningen eftersom de visar att studerande i ett tidigt skede bör får undervisning om hur det franska uttalet skiljer sig från det svenska. De behöver vänja sig vid att ett och samma ord kan uttalas på olika sätt beroende på vilka ord som omger det, och få träna sig på att höra skillnad på olika ljud och att uppfatta ord i olika kontexter.
Monika Stridfeldts analyser visar att svenska inlärare av franska har svårt att uppfatta sådana ljud som i det egna språket inte påverkar ordens betydelser. De har till exempel svårt att skilja på [s] och [z] och på franskans olika nasalvokaler. Till svårigheterna att uppfatta de franska orden bidrar också så kallad ”bindning”, det vill säga att en konsonant i slutet av ett ord uttalas som om den vore början på nästa ord om detta börjar på vokal. Det sker alltså en ”ommöblering” av ordgränserna så att orden uttalas olika beroende på vilket ord som kommer före. Exempelvis uttalas ordet ami (vän) [nami] i un ami (en vän) men [tami] i petit ami (liten vän).
I ett test där nonsensord användes, visade det sig emellertid att bindning verkar ställa till med mest problem då den inte inträffar, d v s då ett bindningsord följs av ett ord som börjar på en konsonant. Sekvenser som un navas och un avas tolkades nämligen båda som un avas av studenterna. Det tyder på att svenska inlärare av franska förväntar sig bindning efter ord som kan bindas, vilket kan försvåra uppfattningen av ord som börjar på en ”riktig” konsonant och inte en bindningskonsonant. Resultaten pekar också ut en annan fonologisk process som starkt bidrar till att försvåra uppfattningen av de franska orden. Också så kallat ”stumt e” kan göra att ordgränserna flyttas. I exemplet la recette (receptet) faller det första ”e” i ordet recette bort och ”r” hakar på la så att det låter som lar cette. Stumt e visar sig vara en av de största orsakerna till problemen att uppfatta och förstå talad franska.
Avhandlingen består av två delar, varav den första behandlar perception av ett främmande språk, beskriver svenskans och franskans ”ljudlandskap”, d v s fonologiska strukturer, samt sammanfattar tidigare studier av perception av talad franska. I den andra delen beskrivs och analyseras de fyra perceptionstest som Monika Stridfeldt utfört.
Måndagen den 30 maj försvarar Monika Stridfeldt, institutionen för moderna språk/franska, Umeå universitet, sin avhandling med titeln La perception du français oral par des apprenants suédois. Svensk titel: Svenska inlärares perception av talad franska. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Chantal Lyche, Institutt for språkvitskap, universitetet i Tromsö, Norge.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Monika Stridfeldt på
tel: 090-786 57 13 eller
e-post: monika.stridfeldt@franska.umu.se
Forskningsprojektet Survey of Health Ageing and Retirement in Europe är ett av de största samhällsvetenskapliga projekt som har fått stöd från EU:s femte ramprogram för forskning. I en intervjuundersökning i tio europeiska länder har forskarna undersökt hälsa, arbetsförhållanden, pensionering, ekonomi och familjeförhållanden för personer som är 50 år och äldre.
Med undersökningens definition av hälsa är svenskarna förhållandevis friska, även om Sverige hamnar ungefär i mitten av rankingen. En stor andel svenska kvinnor röker. Däremot dricker svenskarna något mindre alkohol, motionerar mer och har något mindre problem med övervikt än i de andra länderna. Enligt ett sammanfattande mått på livskvalitet har svenskarna en livskvalitet som är något högre än genomsnittet.
Resultaten visar även att andelen förtidspensionärer är högre i Sverige och Danmark än i övriga länder. Detta kan inte förklaras av skillnader i ålder, andel kvinnor eller hälsa. Då Sverige och Danmark tillhör de länder som har den bästa arbetsmiljön, kan inte heller detta förklara den höga andelen förtidspensionärer.
– Rimligen måste förklaringen sökas i den politiska och administrativa generositeten när förtidspensioner beviljas, säger Anders Klevmarken, svensk projektledare.
Utifrån mätningen av privat förmögenhet är Sverige det fattigaste av alla undersökta länder, men svenska hushåll har trots det förhållandevis stora tillgångar i fonder och aktier. Svenskarna är därför mer utsatta för marknadsrisker i sitt privata sparande än hushåll i södra Europa.
Undersökningen har koordinerats av professor Axel Börsch-Supan vid Universität Mannheim. Omkring 150 forskare har deltagit i studien. Den svenska delen i undersökningen har letts av professor Anders Klevmarken vid Uppsala universitet.
Den svenskspråkiga rapporten ”50+ i Europa” kan beställas från Monica Ekström, Uppsala universitet, tel: 018-471 11 09, e-post: monica.ekstrom@nek.uu.se
Kontaktinformation
Anders Klevmarken, tel: 018-471 23 86, e-post: anders.klevmarken@nek.uu.se
Laskaratos och Hansen träffades bara en enda gång under sommaren 1866 på Kefallonia, en av de Joniska öarna utanför Nordvästgrekland. Laskaratos brev finns bevarade i Hansen-arkivet på Kgl. Biblioteket i Köpenhamn tillsammans med en del av Hansens brevutkast och annat material. Av Hansens brev klarade sig bara några få från att förstöras i jordbävningarna 1867 och 1953 på Kefallonia.
Med breven som underlag undersöks Hansens karriär i Aten, hans missnöje med hovet och de människor han kom i kontakt med. Efter sommaren 1865, när han blivit bekant med Laskaratos, skrev de mycket ofta till varandra och diskuterade sådant som hade att göra med deras vardagsliv i Aten och på Kefallonia. Avhandlingen uppmärksammar särskilt Hansens försök att etablera kontakt mellan Laskaratos och andra grekiska intellektuella, sådana som Hansen uppfattade som åsiktsmässigt närbesläktade med denne, något han menade borde bidra till att minska den isolering Laskaratos upplevde.
Utgåvan omfattar förutom en bibliografi och ett index över egennamn även Hansens brevutkast och en beskrivning av Laskaratos bidrag till korrespondensen i Hansens och hans reskamrat Jeans Pios bibliotek.
Avhandlingens titel: The correspondence between the family Andreas Typaldos Laskaratos and the Danish clergyman Theodor Hansen.
(Avhandlingen är avfattad på nygrekiska.)
Disputationen äger rum på engelska lördagen den 28 maj 2005 kl. 10.00
Opponent: Dr. David Holton, Cambridge, Storbritannien
Sal T 307, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6
Närmare upplysningar kan fås av Lars Nørgaard, mobiltel. 0045-24 455002, e-post larsn@hum.ku.dk
Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro
Undersökningen i Timmerås gav många nya inblickar i hur en åttatusen år gammal bosättning gestaltat sig och vilken funktion den kan ha haft. Den samlade bilden visar att boplatsen använts säsongvis under årets kallaste månader och att den varit bebodd av en liten grupp människor; vi kan kalla det ett hushåll om 6-9 personer. Just om vintern kan det ha varit fördelaktigt att vistas i små grupper. Bosättningen har varit kortvarig, sannolikt rör det sig om tre till fem vintersäsonger.
Själva hyddan var cirka 4×5 m stor och golvet var nedgrävt en bit under markytan. Hyddans grundkonstruktion har utgjorts av fyra vertikalt stående stolpar som varit placerade i en kvadrat och de bör upptill ha varit förbundna med varandra genom horisontella störar. Denna stomme har antagligen kompletterats med störar och vidjor varvid hela träskelettet kan antas ha varit täckt med näver och grästorv. Eldstaden har varit belägen i hyddans centrum och det faktum att eldstäder påträffades på olika nivåer visar att platsen använts under mer än en säsong. Golvet har troligen bestått av en kombination av ris, kvistar och bark och det mycket mörka jordlager som fyllde den grävda hyddgropen utgjorde i själva verket flera sådana golv lagda ovanpå varandra. En modell av hyddan i skala 1:10 finns att se på Göteborgs Stadsmuseum i den nya förhistoriska basutställning och inför en planerad TV-produktion har man även uppfört en fullskalerekonstruktion av densamma.
I Timmerås fanns också spår efter rituella handlingar och vissa tecken tyder på att hyddan har övergivits under rituella former, den tycks bl.a. ha bränts ner med avsikt. Robert Hernek diskuterar även föreställningsvärlden utifrån ristningar på ett tidigare okänt föremål från Lur i norra Bohuslän, en slags korphacka av skiffer. Detta innebär att han försöker tolka budskap som är flera tusen år äldre än hällristningarna. Ristningarna kan knytas till shamanism och de skildrar i första hand själsliga resor och transformationer mellan olika medvetandetillstånd. Ett centralt begrepp är hjälpandar, dvs. olika djur som hjälpte shamanen att uppnå trancetillstånd. I den diskussion som förs är det ormen, ofta symboliserad som ett abstrakt sicksack-mönster, som skulle bistå shamanen på sina resor till underjorden. Det är också intressant att ristningarnas innebörd också är integrerad med symboliken hos korphackorna som kan antas symbolisera fruktsamhet och motsatsförhållandet manligt och kvinnligt. Säkerligen omfattade hackan från Lur ytterligare symbolik, kopplade till myter och föreställningar, som för alltid kommer att vara höljda i dunkel.
Avhandlingens titel: Nytt ljus på Sandarnakulturen. Om en boplats från äldre stenålder i Bohuslän.
Disputationen äger rum fredagen den 3 juni 2005 kl. 13.00
Opponent: Dr. Joel Boaz, Oslo
Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6
Närmare upplysningar kan fås av Robert Hernek, mobiltel. 0702-26 63 50, e-post robert.hernek@vgregion.se
Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se
David Stockelbergs ledande frågeställning i avhandlingen är: hur används och vilka betydelser har ordet ”form” i Georg Simmels texter? Med fokus på hans formbegrepp har Stockelberg analyserat tre av Simmels skrifter och de idéer som utvecklas i dessa. Simmels idéer och begrepp sätts också in i ett historiskt sammanhang och jämförs med dem som uttryckts av andra tänkare, inte minst filosofen Immanuel Kant.
Simmel instämmer med Kant att det kan finnas så kallade transcendentala former som vi med nödvändighet använder oss av när vi frambringar kunskap. Men Simmel menar att varje kunskapsprocess också inbegriper en mängd andra former som utvecklats genom att vi reflekterat över och orienterat oss i verkligheten. Alla människor använder dock inte samma former, utan olika kunskapsområden har sina former med egna kriterier på vad kunskap är och hur den uppnås. Således kan kunskapsformer enligt Simmel vara både historiska och samhälleliga företeelser, något som växt fram genom och även reglerar vårt gemensamma liv.
I sin bok Soziologie utvecklar Simmel denna idé om att former traderas mellan generationerna. Han menar att människans former kan vara ”överindividuella”, vilket betyder att de inte skapats eller kontrolleras av någon enskild individ utan att de kan ha en objektiv och självständig karaktär i förhållande till de människor som måste anpassa sig efter dem och som samtidigt bidrar till att reproducera dem. I sin livsfilosofiska skrift, Lebensanschauung, formulerar Simmel en teori om hur det pågår en kamp mellan liv och form. Livet, menar han, har skapat formerna därför att livet behöver dem för att komma till uttryck. Men formerna tenderar att bli självständiga och fjärma sig från livet, vilket å sin sida ständigt måste försöka bryta sig ur de former det skapat men som nu blivit dess fängelse. Simmel menar att historien kan förstås som en historia om kampen mellan formerna och livet.
Stockelberg hävdar att idén om överindividualitet är ett viktigt element i Simmels tänkande. Han visar också i sin avhandling att ”form” är en central term i Simmels skrifter, men att den bär på en mängd olika betydelser och kan beteckna många olika slags former.
Men Simmel var inte endast filosof. Han har skrivit böcker och uppsatser inom en rad vitt skilda ämnen som t. ex. mode och storstadsliv, penningekonomi och religion, om estetik och kunskapsteori, om tiden och förståelsen, om Rodin, Goethe, Kant och Schopenhauer. Idag är han inte minst hågkommen för sina sociologiska skrifter.
Avhandlingens titel: Simmels former.
Disputationen äger rum lördagen den 4 juni 2005 kl. 10
Opponent: Fil.dr Jonas Hansson
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Närmare upplysningar kan fås av David Stockelberg, tel. 031-773 4359 (arb.),
070-309 1142 (mobil), e-post david.stockelberg@idehist.gu.se
Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se
Henrik Sundberg har i din doktorsavhandling i tillämpad miljövetenskap undersökt den kraftigt förorenade Örserumsviken utanför Västervik. Resultaten visar att kända miljögifter som till exempel PCBer endast till en relativt liten del har förmåga att orsaka skada på fisk.
För att prioritera saneringen av olika förorenade områden måste giftiga områden identifieras. Föroreningar som kan orsaka störst skada i naturen måste prioriteras i första hand. Riskbedömningar utförs i dag ofta genom att analysera kända miljögifter från miljön. Giftigheten uppskattas utifrån halten av dessa kända föroreningar. Okända miljögifter, med förmåga att orsaka biologiska effekter, kommer inte att hittas genom detta förfarande. Dessutom består oftast förorenade områden av tusentals olika föreningar, vilket gör det svårt att peka ut de mest potenta miljögifterna. Biomarkörer, ett samlingsnamn för att analysera biologiska effekter, ger ett relativt mått på giftigheten i ett område, men endast begränsad kunskap om vilka de giftiga substanserna är.
Henrik Sundberg har genom kemisk fraktionering separerat olika föroreningsgrupper från varandra i Örserumsvikens bottensediment. Varje grupps påverkan på fisk undersöktes, varefter de giftigaste fraktionerna delades upp ytterligare. Genom denna stegvisa mätning av giftighet visar det sig att varken PCBer eller de vanligast analyserade polycykliska aromatiska kolväten (PAHer) har störst förmåga att orsaka effekter i fisk. Fiskarnas skador orsakades främst av andra polycykliska aromatiska föreningar som bland annat sprids kontinuerligt från samhället och industrin.
Henrik Sundbergs undersökningar visar hur analytisk kemi och biomarkörer kan kombineras för att erhålla mer tillförlitliga riskuppskattningar i vår miljö. Resultaten i denna avhandling understryker hur begränsad vår kunskap är om vilka miljögifter som orsakar störst skada i naturen. Avhandlingen uppmärksammar också hur viktigt det är att minska spridning av de föroreningar vi kontinuerligt släpper ut.
Doktorsavhandlingens titel: Toxicological and Chemical Charcterization of Organic Pollutants with Potential to Adversely Affect Fish.
Disputationen äger rum lördag den 28 maj kl. 13.00 i hörsal 8, hus D, Södra huset, Frescati. Opponent är Dr. Tracy K. Collier, NOAA, Seattle, USA.
Kontaktinformation
Henrik Sundberg nås på telefon 08-674 77 66 (Institutionen för tillämpad miljöforskning, 106 91 Stockholm), 070-549 57 66 eller e-post Henrik.Sundberg@itm.su.se
