Kenny Rodriguez-Wallberg har använt en ny ultraljudsmetod för att undersöka tjockleken i blodådror. I sin studie har hon visat att östrogenbehandling under lång tid motverkar att blodådrorna åldras och blir tjockare. Sådana åldersförändringar i blodådrornas väggar anses öka risken för till exempel blodproppar och hjärtinfarkt. Hjärt- och kärlsjukdomar är i dag den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i västvärlden.
I studien ingick 17 kvinnor som i genomsnitt var 69 år gamla och hade fått östrogenbehandling kontinuerligt sedan tidigt klimakterium. Deras blodåderväggar visade sig vara i samma kondition som hos kvinnor under 40 år.
– De som börjar med östrogen tidigt tycks ha bättre förutsättningar att få behålla friska blodkärl när de blir äldre, säger Kenny Rodriguez-Wallberg.
Studier på 17 kvinnor i en kontrollgrupp som inte har fått östrogen överhuvudtaget visade däremot att blodåderväggarnas inre del, den som har kontakt med blodflödet, var betydligt tjockare. Kvinnorna var individuellt matchade med och därmed lika gamla som kvinnorna med östrogenbehandling.
De senaste åren har en intensiv debatt förts om östrogenbehandlingens för- och nackdelar. Bland annat har risken för bröstcancer diskuterats.
– Som alla läkemedel har även östrogen biverkningar. Östrogen ska ges för att behandla klimakteriebesvär och absolut inte i förebyggande syfte. Men det är viktigt att komma ihåg att det även kan ha positiva effekter. Och det behövs absolut mer forskning om östrogen, säger Kenny Rodriguez-Wallberg.
Kenny Rodriguez-Wallberg är gynekolog och arbetar på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon har även arbetat som läkare i Colombia och Frankrike.

Kontaktinformation
Kenny Rodriguez-Wallberg, tel: 018-611 57 52, mobil: 070-417 60 80, e-post: kenny.rodriguez@kbh.uu.se Hon kan även sökas via Akademiska sjukhusets växel: 018-611 00 00.

Vid idiopatiskt adult hydrocefalussyndrom, ett tillstånd som drabbar äldre, är cirkulationen av hjärnvätska nedsatt. Hjärnans ventriklar, hålrum i hjärnan, förstoras och det förkommer spontana tryckvariationer i skallen. I samband med ökning av trycket kunde Aina Ågren Wilsson påvisa försämrad tillförsel och omsättning av glukos i hjärnans djupa vita substans. Glukostillförsel och glukosomsättning förbättrades när trycket sänktes genom tappning av hjärnvätska.

Hjärnans nervbanor är beroende av kontinuerlig glukostillförsel för att fungera normalt. Resultaten kan därför ge en förklaring till hur symtomen i form av gångsvårigheter, inkontinens och minnesstörning uppkommer. De kan också förklara varför symtomen kan lindras genom operation med shunt, som leder undan hjärnvätska och därmed utjämnar trycket i skallen. I syfte att underlätta framtida studier av förhållandet mellan tryckvariationer och sjukdomsuppkomst presenteras i avhandlingen en objektiv, datorstödd metod för att mäta andelen tryckvariationer under registrering av trycket i skallen.

Tillståndet idiopatiskt adult hydrocefalussyndrom har stora likheter med subkortikal arteriosklerotisk encefalopati, och de två tillstånden är därför svåra att skilja åt. Det sistnämnda orsakas dock av skador på små blodkärl i hjärnan, och kan därför inte behandlas med operation. Analys av proteiner i prov från ryggmärgsvätska visade att en kombination av tre proteiner kunde skilja mellan patienter med idiopatiskt adult hydrocefalussyndrom, subkortikal arteriosklerotisk encefalopati och äldre personer som inte lider av någondera sjukdomen. Möjligheten att använda ett enkelt prov för att öka säkerheten i diagnostiken skulle förbättra möjligheten att identifiera de patienter som har nytta av operationen.

Aina Ågren Wilsson är uppvuxen i Örnsköldsvik och har tidigare arbetat i Sollefteå.

Fredagen den 29 april försvarar Aina Ågren Wilsson, Institutionen för farmakologi och klinisk neurovetenskap samt Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet, sin avhandling med titeln On the pathophysiology of Idiopathic Adult Hydrocephalus Syndrome. Energy metabolism, protein patterns and intracranial pressure. Svensk titel: Patofysiologi vid Adult Hydrocefalussyndrom. Energimetabolism, proteinmönster och intrakraniellt tryck. Disputationen äger rum kl 09.00 i Sal Betula, byggnad 6M. Fakultetsopponent är professor Per Enblad, Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet, Enheten för neurokirurgi, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Ordförklaringar:
Idiopatiskt = Utan säker förklaring
Hydrocephalus = Latin för ”vattenskalle”
Subkortikal = Under hjärnbarken, cortex
Arteriosklerotisk = Åderförfettad/åderförkalkad
Encefalopati = Allmän benämning på hjärnsjukdom

Kontaktinformation
Aina Ågren Wilsson nås på telefonnummer 070-415 29 33 eller e-post aina.agren.wilsson@neuro.umu.se.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är en signalmolekyl som är inblandad i produktionen och funktionen hos blodbildande celler i benmärgen, och den spelar särskilt en viktig roll när kroppen reagerar på infektion och vid inflammatoriska processer. GM-CSF produceras i många celltyper, och ökningar i den intracellulära kalciumkoncentrationen är, som i många andra system, av stor vikt i den intracellulära signalering som bestämmer uttrycket av GM-CSF efter att cellernas receptorer stimulerats.

RUNX1, även känd som akut myeloisk leukemi 1 (AML1) är ett av tre RUNX-proteiner bakom bildningen av proteinet RUNX hos däggdjur och har många viktiga funktioner vid bildandet av blodceller. Det har även viktiga roller i immunförsvaret och är det vanligaste målet för omflyttning av gener inom kromosomer vid akuta leukemier hos människa. Avhandlingen visar att RUNX1 direkt interagerar med bägge subenheterna hos det kalciumnivåreglerade fosfataset Calcineurin (CN) och att den starkaste interaktionen återfinns mellan den regulatoriska subenheten hos CN och den DNA-bindande domänen hos proteinet RUNX.

Transforming growth factor-beta (TGF-beta) är en annan signalmolekyl med flera verkningar som ofta har en motsatt roll jämfört med GM-CSF i inflammatoriska responser eftersom det är en potent hämmare av immunceller och därför verkar anti-inflammatoriskt. Hebin Lius avhandling visar att TGF-beta kan minska transkriptionen av GM-CSF genom aktivering av Smad-proteiner.

Torsdagen den 28 april försvarar Hebin Liu, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”RUNX1/AML1 Functions and Mechanisms Regulating Granulocyte-Macrophage Colony-Stimulating Factor Transcription”. Disputationen äger rum klockan 13.00 i föreläsningssalen Major Groove, Inst. för molekyärbiologi. Fakultetsopponent är professor Sven Påhlman, Institutionen för laboratoriemedicin, Lunds universitet.

Kontaktinformation
Hebin Liu nås på telefon 090-785 25 19 eller e-post hebin.liu@molbiol.umu.se.

Samtliga intervjuade patienter med två års eller längre erfarenhet av att bo hemma och vara beroende av respirator (som oftast kallas ventilator i hemvårdssammanhang) beskrev sina liv på ett positivt sätt. De uttryckte en stark livskraft och förmåga att överskrida personliga gränser. Deras relationer till personliga assistenter eller kommunens vårdpersonal kunde många gånger utvecklas till varm vänskap. Också ventilatorn som sådan kunde upplevas som en ”vän”. Dess funktion och formgivning hade avgörande inverkan på hur den egna kroppen upplevdes. En tung, klumpig och dåligt passande teknisk apparatur försvårade mötet med andra människor och kunde göra det riskfyllt att lämna hemmet.

Avhandlingen beskriver relationerna mellan människor, teknik och vårdande. Den bygger på intensivvårdssjuksköterskors berättelser om sitt vårdarbete i en högteknologisk miljö samt på berättelser från personer som bor hemma och behandlas med ventilator för att uppehålla livet och/eller undvika försämring av en långvarig sjukdom. Mötet mellan människor och teknik kan innebära en upplevelse av att kroppen åter fylls med kraft och energi, men i en del fall inträffar det motsatta. För att tekniken ska kunna fungera som en del av kroppen och kunna tillföra energi – kroppsligt men också andligt-existentiellt – måste den vara tilltalande att se på, passa sitt användningsområde och den person som använder den. Vårdpersonalen måste även ha kunskap om vad ett liv i hemmet med teknikberoende kan innebära för patienten. Personer som vårdar i hemmet eller organiserar vård i hemmet tycks vara i stort behov att kunskap och utbildning när det gäller ventilatorbehandling.

I intensivvårdssjuksköterskornas berättelser hade tekniken ingen framskjuten plats. De försökte få den att verka så smidigt och osynligt som möjligt. Att ge omvårdnad på en intensivvårdsavdelning handlade istället om att axla rollen att föra patientens talan som ett uttryck för omsorg om en människa som är utelämnad i andras händer för sin överlevnad. Att leva med andnöd hemma är att leva ett halvt liv och ventilatorbehandlingen innebär i många fall en upplevelse av att få livet tillbaka.

Att inleda behandling med ventilator i hemmet involverar hela personens livssituation. I de fall patienten inte blir vän med tekniken eller där mötena med vårdpersonal inte ger trygghet kan det innebära ytterligare lidande, tolkat som ”andlig-existentiell andnöd”. I uppföljande intervjuer ett halvår senare hade situationen dock förändrats i positiv riktning, för somliga i positiv riktning, men för en del personer – som inledningsvis haft en positiv upplevelse – tyvärr mot ett lidande orsakat av vården.

Berit Lindahl är född och uppvuxen i Tråvad, Västergötland, och har arbetat som sjuksköterska i Borås men är sedan 15 år lärare vid Institutionen för vårdvetenskap, Högskolan i Borås. Hon finns på tel. 033-435 4756 (arb.), 254964 (hem) eller 0703-294964 (mob.); e-post: Berit.lindahl@hb.se

Avhandlingen läggs fram vid Inst. för omvårdnad, Umeå universitet, och har titeln Möten mellan människor och teknologi. Berättelser från intensivvårdssjuksköterskor och personer som ventilatorbehandlas i hemmet.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Vårdvetarhusets Aula.
Fakultetsopponent är professor Ingegerd Bergbom, Institutionen för omvårdnad, Sahlgrenska Akademin, Göteborg.

Upptäckten skedde i samband med att docent Åsa Rydén Ahlgren, läkare på Klinisk Fysiologi, Universitetssjukhuset MAS i Malmö testade ny ultraljudsutrustning och då råkade notera de avvikande rörelserna i kärlväggen. Hon tipsade forskare i ultraljudsteknik på LTH, som därefter har utvecklat ny, unik, mätmetod som kan registrera kärlväggsrörelsen.

– För att kunna se tidiga tecken till hjärt- och kärlsjukdomar, som är den enskilt största orsaken till för tidig död i västvärlden, gör läkaren en bedömning av artärernas mekaniska egenskaper. Det kräver bra mätmetoder. Ingen av dagens metoder är perfekt, men diagnostiskt ultraljud ter sig mest lovande, berättar Magnus Cinthio vid institutionen för elektrisk mätteknik på LTH, som nyligen lade nyligen fram en avhandling om ultraljudsmetoder för att mäta kärlväggsrörelserna.

– Faktum är att vi har kunnat konstatera att i de innersta lagren av de arteriella blodkärlen är de longitudinella rörelserna lika stora som pulsrörelsen, tillägger han.

Som nästa steg kommer under året ultraljudsforskarna att låta göra djurförsök och undersökningar hos olika grupper människor, t ex unga och gamla, för att kartlägga variationer i kärlväggsrörelserna och deras samband med olika sjukdomar.

– Dessutom är vi nyfikna på vilken funktion rörelserna har. Till en början tedde det rimligt att anta att de stödjer blodflödet, men studier visar att de snarare rör sig i riktning mot blodflödet. Inte heller kan vi i nuläget förklara den cirkelliknande rörelsen, berättar Kjell Lindström, professor i elektrisk mätteknik på LTH och i medicinsk teknik på MAS.

Den internationella forskningen kring vad som händer i kärlväggen är omfattande och resultaten kommer att presenteras vid en internationell konferens om kärl, ”European Meeting on Hypertension” i juni. Den nya mätmetoden kommer också att presenteras i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften ”IEEE Transactions on Ultrasonics, Ferroelectrics, and Frequency Control”.

Medicinskt ultraljud har f ö sin upprinnelse i Lunds universitet då Inge Edler och Hellmuth Hertz 1953 visade att ljud, precis som röntgenstrålar, kan användas för att skapa bilder av insidan av kroppen. Trots att tekniken sedan dess snabbt har utvecklats, liksom dess medicinska tillämpningar, anses den fortfarande relativt omogen med stor förbättringspotential.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Magnus Cinthio, PhD, forskare, Institutionen för Elektrisk Mätteknik, Tel: 046-222 97 86, 070-57 62 661, Magnus.Cinthio@elmat.lth.se, Åsa Rydén Ahlgren, Docent, Klinisk Fysiologi, UMAS, Asa.Ryden_Ahlgren@med.lu.se eller Kjell Lindström, professor i elektrisk mätteknik, Tel: 046-222 75 25, Kjell.Lindstrom@elmat.lth.se

David Gisselsson har tillsammans med sina kollegor från avdelningen för klinisk genetik länge studerat kromosomförändringar hos olika sorters cancerceller. Tvärtemot den tidigare uppfattningen att tumörceller är ganska genetiskt stabila, så kunde han för några år sedan visa att det råder genetiskt kaos i tumörerna i vissa svåra cancerformer.
– 46 kromosomer är ju det normala antalet i mänskliga celler. Men i tumörer från skelett- och bukspottkörtelcancer kan somliga celler ha mycket mindre än 46 kromosomer medan andra har flera hundra. Kromosomernas struktur är också ofta onormal – de har t.ex. tappat delar, bytt segment med varandra och kopierat upp vissa gener i massupplaga, säger David Gisselsson.
I en serie studier har lundaforskarna undersökt de här fenomenen. De har kunnat visa att vissa tumörceller fastnar i celldelningen, så att kromosomerna inte prydligt delar på sig åt var sitt håll i den cell som ska bli två, utan i stället dras sönder på ett oorganiserat sätt. Detta beror på att kromosomernas ändar, de s k telomererna, förlorat sin skyddande ytterdel.
Celler med förkortade, skyddslösa telomerer borde egentligen självdö, men det gör inte dessa tumörceller. I stället klibbar de nakna telomererna från olika kromosomer fast vid varandra. Detta kan vara orsaken till det onormala kromosomantalet hos somliga tumörceller, där vissa införlivat en mängd extra kromosomer medan andra i stället fått för få.
Att ha fel kromosomantal leder inte heller till döden för tumörcellerna. Däremot får de problem med celldelningen.
– Vi har sett att dessa celler ibland försöker dela sig, men misslyckas och går in i ett viloläge. Försöker de sedan igen, så tenderar de att dela sig åt tre-fyra håll. Det är förklaringen till Hansemanns fynd från 1890-talet! menar David Gisselsson.
I sin senaste studie har lundaforskarna också visat att de tre- eller fyrdelade dottercellerna har en helt slumpmässig fördelning av sina kromosomer. Detta genetiska kaos är så stort att cellerna dör.
I flera länder finns forskargrupper som studerar den von Hansemannska celldelningen på molekylär nivå, dvs vad som händer inuti cellen. Men det arbetet visar sig nu ha dålig relevans för kampen mot cancer. Det är ju inte dessa celler som får en tumör att växa, eftersom de i stället självdör.
Lundaforskarna vill däremot nu studera en sorts substanser som skulle kunna motarbeta cancer genom att ytterligare skada redan korta telomerer. På så sätt skulle man kanske kunna öka det genetiska kaoset i tumörcellerna och få fler celler att självdö.

David Gisselssons senaste studie, som gjorts samman med bl a doktoranden Ylva Stewénius, finns på www.pnas.org. Han träffas på tel 0733-914036 eller 0740-35 63 82, e-post david.gisselsson@med.lu.se.

En serie försök med sådana test vid Linköpings universitet redovisas nu i en doktorsavhandling av Mathias Hällgren vid Institutet för handikappvetenskap.

– Avhandlingen är ytterligare en markering av det viktiga samspelet mellan tekniken och människans kognition, säger Stig Arlinger, professor i teknisk audiologi.

Tekniken bakom den digitala hörapparaten utvecklades vid hans avdelning under 1990-talet. De nya forskningsresultaten ökar möjligheterna att utnyttja den avancerade tekniken fullt ut.

– Det klassiska problemet är att brukaren har överdrivna förväntningar på hörapparaten. När dessa inte infrias blir man besviken. Det är hjärnans förmåga att bearbeta de inkommande signalerna som avgör resultatet, säger Stig Arlinger.

Det traditionella hörseltestet innebär att man får lyssna till pip i olika tonhöjder och ljudstyrka och trycka på en knapp när man hör något. De test som nu utvecklats är mer realistiska och har gett möjlighet att mäta förmågor som är viktiga för talförståelse i svåra lyssningssituationer: att bortse från det man inte vill höra, fokusera på det man vill höra och tolka innehållet med hjälp av synintryck (till exempel läppläsning) och lagrade kunskaper om språk och sammanhang.

Som försökspersoner har Mathias Hällgren använt både yngre och äldre, normalhörande och hörselskadade. Resultaten ger ett starkt stöd åt tidigare observationer, bland annat att:

– den kognitiva förmågan avtar med åldern

– äldre har svårare att fokusera på det man vill höra

– bakgrundsstörningar är värre för äldre och hörselskadade, och minskar nyttan av hörapparater.

En parameter som också lyfts fram är den ansträngning och den tid som krävs för att förstå tal. En svår lyssningsuppgift kan klaras av med längre reaktionstid, men gör att nästa budskap blir svårt att hantera. En hög ansträngning leder också i längden till trötthet och utmattning.

Avhandlingen heter Hearing and cognition in speech comprehension – Methods and applications. Disputationen äger rum 22 april 2005 kl 13.00 i sal Elsa Brändström, Universitetssjukhuset, Linköping. Opponent är professor Arne Leijon, Kungl. tekniska högskolan, Stockholm.

Kontaktinformation
Mathias Hällgren nås på 013-222852, matha@inr.liu.se

Stig Arlinger 013-221427, stig.arlinger@inr.liu.se