Kraftiga sidovindar vid halt väglag kan påverka vägegenskaperna på bussar. När en buss välter åt höger sida löper passagerarna som sitter på den sidan störst risk att skada sig. Den enklaste åtgärden av alla vore att alla busspassagerare använder säkerhetsbältet, och då helst ett trepunkts bälte under sin resa. I Pontus Albertssons avhandlingsarbete har tre busskrascher analyserats där bussen gått av vägen och vält åt höger sida. Vid den typen av krasch skulle ett trepunktsbälte kunna ge en skadereducering för cirka 80 % av de med moderata eller svårare skador.

Andra åtgärder kan vara att bussoperatörer och de som upphandlar busstrafik tar vind och väglag i beaktande när de planerar busstrafiken. Man får acceptera att bussar inte kan köra i alla väder och även anpassa hastigheten efter rådande omständigheter. Även placeringen av gods och passagerare i bussen är viktig då mycket last baktill i bussen kraftigt försämrar bussens vägegenskaper. Tio krascher har undersökts där vinden misstänkts ha bidragit till avkörningen. En beräkningsmodell som tidigare framtagits vid ett vindtunneltest användes och resultaten visar att vinden i samtliga fall med stor sannolikt var orsaken till avåkningen. Baserat på avhandlingsarbetet har ett försök med stöd för hastighetsanpassning i hård vind påbörjats på sträckan mellan Umeå och Haparanda.

Singelkrascher där bussar kör av vägen är ovanliga händelser men kan ha ett stort antal svårt skadade, och detta speciellt när bussen hamnar på sidan och sidorutorna gått sönder. Då är
risken stor att passagerar kläms under bussen. I dessa fall ger ett trepunkts säkerhetsbälte ett bra skydd men bör kombineras med ytterligare skydd mot att kastas ur bussen som till exempel okrossbara rutor eller en tvärgående list över rutorna.

Ett antal problemområden för ambulanssjukvårdens och räddningstjänstens omhändertagande efter en busskrasch har identifierats. Slutsatsen från detta arbete visar att effektivare hjälpmedel att lyfta bussar som vält på sidan samt hjälpmedel för att snabbare kunna evakuera skadade ur en kraschad buss behöver utvecklas. Ett sådant arbete har initierats i samarbete med Räddningsverket och Socialstyrelsen.

Skador uppkomna vid ”icke-krascher”, exempelvis en skada som inträffar när resenären stiger av bussen, utgör en majoritet av alla skadehändelser. Bland de skadade är en stor andel äldre kvinnor och skadorna inträffar oftast vintertid. Åtgärder för att underlätta på- och avstigningen av bussar som exempelvis ”låggolvsbussar” med uppvärmda insteg och anpassning av hållplatser behöver kanske ytterligare byggas ut eller förbättras för att förhindra dessa skador.

Baserat på resultaten och slutsatserna i denna avhandling föreslås i avhandlingen ett nytt ”star rating”-program kallat Euro NBAP (New Bus Assessment Program) gällande för nya bussar liknande det som idag finns för personbilar (Euro NCAP). NBAP-programmet skulle kunna fungera som en katalysator för uppmuntrande av säkrare designlösningar vid utvecklandet av nya bussar. Det skulle även underlätta för resenärer och upphandlare av bussresor att ta ställning till vilka bussar de helst använder. Ett exempel på säkerhetslösning som kunde uppmuntras är om bussen är utrustad med trepunktsbälte på alla platser.

Fredagen den 22 april försvarar Pontus Albertsson, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Enheten för kirurgi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Occupant casualties in bus and coach traffic – Injury and crash mechanisms”.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan. Opponent: Prof. Claes Tingvall, Borlänge.

Kontaktinformation
Pontus Albertsson nås på telefon 090-785 89 70, mobiltelefon 070-589 06 46 eller e-post pontus.albertsson@surgery.umu.se.

Nico Dantumas forskargrupp vid Karolinska Institutet har identifierat den första stabiliserande signalen, som gör ett protein motståndskraftigt mot nedbrytning i cellen. Den så kallade UBA-domänen i en av ändarna på proteinet Rad23 skyddar proteinet. Rad23 är ett viktigt protein som medverkar både i cellens reparation av DNA och vid normal nedbrytning av proteiner i det så kallade ubikvitin/proteasom-systemet, se nedan. Genom sitt skydd mot nedbrytning är Rad23 ett perfekt protein att föra andra proteiner in i nedbrytningsprocessen, därför att det själv är skyddat och kan återanvändas gång på gång. UBA-domänen finns även på andra proteiner och skyddar troligen också dem mot nedbrytning.

Nedbrytning och utrensning av proteiner sker hela tiden i cellen och är nödvändigt för cellens normala metabolism och tillväxt. Störningar i mekanismen kan påverka uppkomsten av cancersjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar som t ex Parkinson.

Ubikvitin/proteasom-systemet
Proteiner som ska brytas ned och rensas ut ur cellen märks med långa kedjor av små molekyler, ubikvitiner. Kedjan av ubikvitiner binder proteinet till ett stort proteinkomplex, proteasomen, som formar ett rör. Inne i proteasomen sönderdelas proteinerna till mindre delar som cellen kan återanvända. Rad23 är avgörande för proteinets bindning till proteasomen.
Upptäckten av ubikvitin/proteasom-systemet hedrades med Nobelpriset i kemi 2004.

Publikation:
The UBA2 domain functions as an intrinsic stabilization signal that protects Rad23 from proteasomal degradation
Heessen S, Masucci MG, Dantuma NP.
Molecular Cell 18, 15 april 2005.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Nico Dantuma, Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet, tel 08-524 873 84 eller mail: nico.dantuma@cmb.ki.se

– Det har funnits farhågor att ultraljud skulle kunna leda till nedsatt intellektuell förmåga, berättar Helle Kieler, forskare på Karolinska Institutet.

Tidigare epidemiologiska studier har visat att unga män som utsatts för ultraljudsundersökningar under fostertiden oftare är vänsterhänta än andra unga män, och att det kan finnas ett samband mellan vänsterhänthet och nedsatt intellektuell förmåga hos barn som föds efter en komplicerad graviditet.

Den nya studien som på onsdagen den 13 april publiceras i den vetenskapliga tidskriften Epidemiology bygger på uppgifter om nära 180 000 pojkar födda under 1970-talet, då rutinmässig undersökning med ultraljud under graviditet började införas i Sverige. I samband med att pojkarna mönstrade för värnplikt knappt 20 år senare gjordes ett intelligenstest. När forskarna jämförde pojkar som hade undersökts respektive inte undersökts med ultraljud, visade det sig att den intellektuella förmågan var lägre bland dem som undersökts med ultraljud under fostertiden, men att skillnaden var liten och det kunde inte uteslutas att andra faktorer än ultraljud hade påverkat resultaten.

För att försöka kontrollera för sådana (omätta) faktorer, gjorde man därför också en analys av flera tusen brödrapar. I den jämfördes brödrapar, där den ene brodern under fostertiden undersökts med rutinmässigt ultraljud och den andre inte, med brödrapar där ingen av bröderna hade undersökts med ultraljud. Skillnaderna i intellektuell förmåga inom ett brödrapar påverkades inte av om den ene brodern undersökts med ultraljud. Analysen gav alltså inget stöd för att ultraljud i sig har negativ effekt på den intellektuella förmågan.

– Resultaten verkar betryggande när det gäller risker för bestående effekter på fostrets hjärna i samband med rutinmässig ultraljudsundersökning under graviditet, säger Helle Kieler. Det är dock viktigt att känna till att studien avspeglar effekten av hur ultraljud användes på 1970-talet. Rutinerna för ultraljudsundersökningar har förändrats över tiden och barn som föds idag har som regel utsatts för mera ultraljud än de som ingick i studien.

Publikation:
Does Prenatal Sonography Affect Intellectual Performance?Helle Kieler, Bengt Haglund, Sven Cnattingius, Juni Palmgren, Ove Axelsson
Epidemiology, volume 16, Number 3, May 2005

For mer information kontakta: Helle Kieler, institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, telefon 08-524 861 12, e-post: Helle.Kieler@meb.ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas största och mest ansedda medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan www.ki.se

I en ny avhandling från SLU rekommenderar veterinär Eva Osterman Lind att häst- och stallägare i framtiden tillämpar mer restriktiv användning av maskmedel. Man bör i högre utsträckning ta träckprov för att få vägledning om hur ofta man bör avmaska och hur väl de parasitförebyggande åtgärderna fungerar på gården. Idag är det bara en procent av alla hästar som regelbundet provtas för parasitundersökning.

-Det är också viktigt att tillämpa andra förebyggande åtgärder för att minska parasitangrepp, till exempel beteshygien, betesplanering och kontroll av resistensläget på enskilda gårdar, säger Eva Osterman Lind.

KARTLÄGGNING AV ARTER
Forskningen kring parasiter har omfattat flera olika studier. Bland annat en kartläggning över vilka arter som finns av blodmaskar, en av flera grupper av parasitära maskar som angriper häst. Av de små blodmaskarna fann Eva femton olika arter. De arter som visade sig vara de vanligaste i Sverige är också de vanligast förekommande i andra delar av världen, till exempel Australien, USA, England och Holland.

Forskningen visade även att hästgårdar i södra Sverige har högre frekvens blodmaskägg än gårdar i resten av landet samt att stuterier generellt har högre parasitangrepp än gårdar med äldre hästar.
Det är framför allt unghästar i åldrarna 2-3 år, som är känsligast och mest utsatta för parasitangrepp. 27 unga hästar vid ett stuteri i Skåne, som ingick i en av studierna, var i genomsnitt infekterade med nio arter av blodmask.
För hästars välbefinnande är det viktigt att hålla nere på antalet parasitära maskar.I annat fall kan det får flera negativa följder. Hästar, som får stora angrepp av den stora blodmasken, Strongylus vulgaris kan i värsta fall dö, genom att blodflödet till mag- och tarmkanalen proppas igen. Förekomsten av stor blodmask har dock minskat i Sverige. I studien påvisades ägg från stor blodmask hos 14 procent av de undersökta gårdarna.
Hos hästar som har riklig förekomst av små blodmaskar kan maskarna ibland ses i avföringen, till exempel efter avmaskning. En kraftig infektion med små blodmaskar kan i vissa fall orsaka diarrée och avmagring. När en häst avmaskas tar det två till tre dagar innan den har tömt ur sig tarminnehållet. Det är också därför man rekommenderar avmaskning tre dagar innan hästen släpps ut på bete. I annat fall kommer parasiternas ägg ut på betsmarkerna.

UTVECKLAD RESISTENS
Eva Osterman Lind har i sin forskning visat att en intensiv och utbredd användning av maskmedel de senaste fyrtio åren har lett till att hästens små blodmaskar har utvecklat resistens, dvs maskarna dör inte vid avmaskning utan lever vidare och reproducerar sig.
I Sverige finns en utbredd resistens mot avmaskningsmedel av typen benzimidazoler och nyligen dokumenterades även det första fallet av resistens mot pyrantel, som är ett av de mest använda preparaten. I USA finns redan en utbredd resistens mot pyrantel och många menar att det är en tidsfråga innan resistens utvecklas även mot den tredje klassen av preparat där ivermektion och moxidektin ingår.
När resistens väl har etablerat sig på en gård är chanserna mycket små att maskarna åter blir känsliga.
-Det är just av den anledningen som stall- och hästägare nu måste inrikta sig på andra åtgärder än bara regelbunden avmaskning. På vissa stuterier och hos till exempel travtränare sker i dag avmaskning upp till åtta gånger per år.

FÅ TAR TRÄCKPROV
För att få kunskap om hur hästgårdar generellt försöker hålla tillbaka parasitangreppen gjordes en omfattande enkätundersökning. 627 personer från kategorierna hästägare, tränare och ridskolechefer fick svara på 26 frågor. 71 procent svarade på enkäten och det visade sig att 99.5 procent avmaskade sina hästar minst en gång per år. Endast en procent uppgav att de regelbundet tog träckprov.
De flesta hästägarna tyckte att det var viktigast att avmaska sent på hösten, förmodligen på grund av styngflugan vars larver övervintrar i hästens magsäck. Enkäten gav också besked om att alla kategorier av hästägare ansåg resistens mot avmaskningsmedel var ett angeläget problem. De flesta uppgav att praktiserande veterinär spelar en stor roll som rådgivare i parasitfrågor.
-Här finns en viktig uppgift för mig framöver i mitt arbete som laboratorieveterinär vid SVA, att öka kunskapen om parasiter hos såväl praktiserande veterinärer som hos hästägare, säger Eva Osterman Lind. Hästägare får ofta olika uppgifter om hur de ska hantera problemet. Det är viktigt att rekommendationer anpassas till typ av hästhållning och förutsättningar som finns på den aktuella gården.

Varje hästgård bör göra en långsiktig planering av hur parasittrycket kan minskas. Bäst är att regelbundet ta träckprov från alla hästarna, skilja mellan sommar- och vinterhagar samt om möjligt putsa betet och sambeta med andra djurslag som till exempel får och kor.
För hästgårdar nära tätorter med liten areal kan det vara svårt att realisera sådana förändringar. Där kan manuell mockning av rasthagarna bli nödvändig för att skydda hästarna mot parasiter i kombination med träckprov och eventuell avmaskning.

Eva Osterman Lind försvarar sin avhandling torsdag 14 april 2005 i Ettan på Klinikcentrum, SLU i Uppsala. Opponent är professor Rosina Krecek, University of Pretoria, Sydafrika.

För mer information:
Eva Osterman Lind 018-67 40 37 eller e-post: Eva.Osterman.Lind@bvf.slu.se

Bild för fri publicering finns att hämta via SLU:s hemsida, pressbilder

Fetma är idag en epidemi i den industrialiserade världen och orsakar rubbningar i blodnivåerna av insulin, socker och blodfetter som medför högt blodtryck, typ 2-diabetes (”åldersdiabetes”) och fettlever, vilket i sin tur sammantaget orsakar hjärt-kärlsjukdomar, den ledande orsaken till för tidig död i västvärlden. Fetma är också kopplad till ökad risk för olika typer av cancer. Barn och ungdomar blir alltmer överviktiga och drabbas också av dessa följdsjukdomar. I USA har detta lett till att nästa och kommande generationer kan bli de första i modern historia som är sjukare och har kortare livslängd än sina föräldrar, vilket betraktas som en medicinsk katastrof..

Vi förstår idag inte på molekylär nivå hur fetma orsakar diabetes, fettlever och blodfettsrubbningar och saknar därmed också effektiva behandlingsmetoder för att förhindra eller bota dessa följdsjukdomar. En forskargrupp under ledning av Helena Edlund vid Umeå universitet publicerar nu i tidskriften Cell Metabolism ett genombrott i vår förståelse av fetmans roll i detta sammanhang. Hennes medarbetare i Umeå är post-doc Pär Steneberg och övriga medförfattare tillhör Michael D. Walkers grupp vid Weizmann Institute of Science, Israel.

Fetma leder till förhöjda nivåer av fria fettsyror som inlagras och omvandlas till fetter i olika vävnader. En nyligen upptäckt ytreceptor för fria fettsyror, kallad GPR40, finns hos mus enbart i de insulinbildande betacellerna. Möss som äter en kaloririk diet ökar, liksom människor, snabbt i vikt och får rubbningar i sina blodnivåer av insulin, socker och fetter, samt utvecklar fettlever och diabetes. Umeågruppens resultat visar att möss som saknar GPR40-receptorn är friska och ökar normalt i vikt på kaloririk diet. Däremot är dessa möss skyddade mot alla de komplikationer och sjukdomar som fetman orsakar. Resultaten visar alltså att fetma leder till ökade nivåer av fria fettsyror som stimulerar insulinutsönddring via GPR40-receptorn och som i sin tur orsakar sjukdom. Genom att ta bort GPR40 skyddas djuren från dessa sjukdomar. Som stöd för teorin visar resultaten också att möss med ökat antal GPR40-receptorer på betacellen utvecklar diabetes. GPR40 tillhör den klass av receptorer som de flesta läkemedel är riktade emot. Receptorn finns också på människans betaceller och substanser som blockerar denna receptor är därför heta kandidater som läkemedel för att förhindra eller bota diabetes och övriga följdsjukdomar av fetma.

”The FFA receptor GPR40 links hyperinsulinemia, hepatic steatosis, and impaired glucose homeostasis in mouse” Pär Steneberg, Nir Rubins, Reut Bartoov-Shifman, Michael D. Walker, Helena Edlund. Cell Metabolism, April 2005.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta professor Helena Edlund, Umeå centrum för molekylär medicin (UCMM), tfn 090-785 44 29, mobiltfn 070-673 99 86, e-post: Helena.Edlund@ucmm.umu.se

Intresset för IT som pedagogiskt verktyg inom medicin och odontologi har följt det mönster som brukar ses när ny teknik dyker upp.
– I början är förväntningarna höga. När de inte infrias blir vi besvikna, och det tar ett tag innan inställningen blir realistisk. För datorstött lärande inom odontologin och medicinen har ”hypen” nu lagt sig, säger Martin Schittek Janda, forskare vid Odontologiska fakultetens avdelning för pedagogisk forskning och teknik inom oral hälsa (CERT).

Avhandlingens litteraturgenomgång visar att mycket av forskningen kring datorstött lärande (DSL) bedrevs när teknikintresset låg på topp.
– Studierna gjordes av entusiastiska lärare i slutet av nittiotalet. De visar som regel att programmen fungerar ganska bra. Problemet är att man ofta jämfört utfallet vid DSL kontra traditionell undervisning utan att se på vilka komponenter som kan förklara varför datorprogrammen fungerar eller inte. Många nya program utnyttjar därför inte de möjligheter till interaktion som kan öka inlärningen, säger han.

VIRTUELL PATIENT
Vilka komponenter är då viktiga för inlärningsprocessen? Avhandlingen undersöker effekten av fri text kommunikation (FTK), d v s när användaren aktivt kommunicerar i skrift med ett datorprogram, snarare än att välja mellan färdigformulerade alternativ. Dessutom studeras instruktionsvideofilmer, indelade i sektioner eller visade i sin helhet.

I en studie intervjuade 39 studenter en patient med tandlossning. Hälften fick dessförinnan träna på ett datorprogram, konstruerat av Martin Schittek Janda, där en virtuell patient intervjuas med hjälp av FTK. Andra hälften fick inte det.
– Den första gruppen tog längre tid för intervjun, ställde fler relevanta frågor och var mer empatiska. Skillnaden var signifikant och visar att FTK fungerar bra i undervisningen. Förmodligen för att momentet tvingar studenterna att tänka till, tror Martin Schittek Janda.

Idag är dock FTK ovanligt eftersom programmen av tekniska skäl inte alltid kan tolka vad som skrivs.
Inlärningseffekten av att sekvensera en instruktionsfilm undersöktes i två studier. I den ena, som gällde kirurgisk handtvätt, såg studenterna i experimentgruppen en film uppdelad i korta sekvenser. Därmed kunde de se om delar de inte förstått. Kontrollgruppen kunde bara se filmen i sin helhet. Efter en vecka testades kunskaperna i handtvätt.

– Praktiskt presterade grupperna lika bra. Men på ett skriftligt prov lyckades experimentgruppen bättre. Man tillbringade också längre tid framför datorn där videon visades, vilket förmodligen beror på att möjligheten till interaktionen är större.

Den sista studien, utförd i Italien, jämför inlärningseffekten vid sekvenserad video- respektive livedemonstration i hur tandsten avlägsnas. Videon gav bäst resultat.
– Det faktum att den var sekvenserad, och att studenter i en undervisningssituation i grupp kan känna sig rädda för att ställa frågor tror jag förklarar skillnaden, säger Martin Schittek Janda.

Framöver tror han att DSL kommer att öka. Inte minst inom distansutbildningen är trenden uppåtgående.
Men forskningen på vår avdelning visar tydligt att DSL inte ersätter traditionell undervisning. Den ska snarare ses som ett komplement.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Martin Schittek Janda
e-POST: martin.janda@od.mah.se eller telefon 040 – 6658364

Felveckade proteiner kan under vissa förutsättningar överföra sjukdom från en individ till en annan. Detta är mekanismen vid sjukdomar framkallade av prioner, till exempel galna kosjukan eller Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Prioner är i princip normala proteiner men har en abnorm tredimensionell struktur. Prioner är infektionsframkallande genom att de kan påverka andra, normala proteinmolekyler att anta den abnorma formen. Dessa klumpar sedan ihop sig till trådar, vilket leder till en kedjereaktion som i slutänden framkallar en dödlig sjukdom.

Det finns också andra mänskliga proteiner, som kan förändra sin tredimensionella struktur på ett likartat sätt och ge upphov till sjukliga proteintrådar, så kallade amyloid. Amyloid medverkar vid uppkomsten av många olika sjukdomar, till exempel Alzheimers sjukdom och typ-2-diabetes men finns också som en allvarlig komplikation till långvariga inflammatoriska tillstånd som reumatoid artrit. Denna sjukdom, som kallas sekundär eller AA-amyloidos, förekommer också hos möss och kan överföras från ett djur till ett annat via en prion-liknande mekanism. Också här är den infekterande partikeln inte en mikroorganism utan ett felveckat och trådformigt protein, i detta fall AA-protein i formen av amyloid. Exakt hur det felveckade proteinet får andra, normalt veckade proteinmolekyler att anta den abnorma formen, är fortfarande inte känt. Amyloid är alltid sjukligt hos människor och möss men amyloidliknande trådar finns normalt även i vår omgivning. Vissa bakterier och svampar har amyloidliknande trådar på sin yta. Silke och spindelväv är andra amyloidliknande exempel. Forskargruppen har funnit att sådana trådformiga proteiner påskyndar utvecklingen av AA-amyloidos och kan ”överföra” sjukdomen hos djur under vissa förutsättningar. Det verkar alltså som om trådartade proteinformer i vår omgivning kan korsreagera med en del av våra egna proteiner och framkalla sjukdom. Eftersom amyloid är inblandat vid många andra sjukdomar kan resultaten tala för att det finns omgivningsfaktorer av tidigare okänt slag som kan påverka och påskynda uppkomsten av sjukdomstillstånd där amyloid ingår som en central faktor.

Arbetet har utförts av en forskargrupp bestående av Dr Katarzyna Lundmark, Karolinska institutet, docent Arne Olsén, Göteborgs universitet, docent Gunilla T Westermark, Linköpings universitet och professor Per Westermark, Uppsala universitet.

Kontaktinformation
Kontaktperson: Per Westermark, 018-611 38 49, eller via e-post Per.Westermark@genpat.uu.se

De nya forskarrönen publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Diabetes. Studien har bland annat finansierats med hjälp av två EU-bidrag, som nyligen tilldelades ett internationellt nätverk av forskare där några av artikelförfattarna ingår.

De molekylära mekanismerna bakom typ 2-diabetes är ännu inte kartlagda i detalj, men såväl genetiska faktorer som miljöfaktorer tros bidra till att sjukdomen utvecklas. Förekomsten och antalet nya fall av typ 2-diabetes ökar alltjämt i västvärlden och den största anledningen tros vara den typiska västerländska livsstilen, med en alltför kaloririk föda och för lite fysisk aktivitet.

De receptorer i muskelcellerna som studerats kallas peroxisomproliferatoraktiverade delta-receptorer (PFAAR) och finns i cellkärnan, och har till uppgift att reglera ett stort antal enzymer, som är inblandade i cellernas ämnesomsättning och energiproduktion. Genom att studera mänskliga muskelceller som man odlat i laboratoriet kunde forskarna visa att preparat som binder till PFAAR ökar upptaget av glukos i muskelcellerna. De två preparat som testades i studien har beteckningarna GW501516 och GW0742. Försöken visar att de två preparaten binder till PFAAR vilket leder till en serie reaktioner i cellerna. Detta, i sin tur, bidrar till att glukosupptaget i muskelcellerna ökar. Genom att specifikt blockera vissa processer i cellerna kunde forskarna vidare visa att effekterna av preparaten liknar dem som aktiveras av fysisk träning. Man kunde också konstatera att de inte beror på att insulinproduktionen påverkas.

– De upptäckter vi gjort är viktiga med tanke på att ett av problemen vid insulinbehandling av patienter med typ 2-diabetes är att patienterna efter en tids behandling blir resistenta mot insulinet och inte längre svarar på behandlingen. De PFAARpreparat vi studerat, däremot, har en direkt verkan på de odlade muskelcellerna och är oberoende av insulinmetabolismen. Kan vi visa att preparaten även är effektiva på levande patienter innebär det att man skulle kunna använda dem vid framtida behandling av patienter som utvecklat insulinresistens, säger Anna Krook och Juleen Ziearath, två av KI-forskarna bakom studien.

För mer information kontakta: docent Anna Krook eller professor Juleen Zierath vid Institutionen för fysiologi och farmakologi (FYFA), Karolinska Institutet, tel: 08-524 878 24, e-mail: Anna.Krook@fyfa.ki.se respektive tel:08-52487580,e-mail: Juleen.Zierath@fyfa.ki.se.

Pressekreterare Sabina Bossi, telefon 08-524 838 95, e-post: sabina.bossi@admin.ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas största och mest ansedda medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan www.ki.se