David Wästerfors har intervjuat 36 svenska affärsmän i Öst- och Centraleuropa om deras syn på mutor. Upprinnelsen var en annan studie om svenskar i Östeuropa och deras bild av östeuropéerna efter murens fall.

– I samband med dessa intervjuer märkte jag att frågan om mutor och korruption inte sällan kom upp. Ibland verkade det vara ett känsligt ämne, andra gånger tycktes personen i fråga snarast stolt över att ha lärt sig hantera området, berättar David Wästerfors.

Hans avhandling är ingen kvantitativ studie av hur ofta och när mutor förekommer, utan en analys av hur de intervjuade ser på fenomenet. Dess många aspekter framgår av bokens innehållsförteckning. Kapitlet Andras mutor innehåller t ex underrubrikerna En fifflande typ, Korruption och förbittring och Den utkonkurrerades klagan. Kapitlet Försvarstal innehåller ett personporträtt med rubriken Anpassning och medgörlighet, och ett annat med rubriken Trots och uppoffring. Kapitlet Taktiker innehåller underrubrikerna Mutan som svängrum, Mutan som stickprov och Mutan i taktikerns självbild. Ett exempel på det senare är att se sig som en antropolog som anpassar sig till en rådande korruptionskultur snarare än att se sig som en lagbrytare.

Ytterligare ett kapitel handlar om ”uppvaktningar”. Det är Wästerfors beteckning på gråzonen intill till de i nästan alla länder förbjudna mutorna: den gråzon som innehåller middagar, resor och andra sociala gester vars mål är att skapa ett band mellan givare och mottagare. Sådana gåvor kanske ibland rent juridiskt kan klassas som mutor, men befinner sig i intervjupersonernas föreställningsvärld inom gränsen för det tillåtna. Nackdelen är förstås att deras effekt inte är lika säker: att man byggt upp en bra relation garanterar t ex inte nödvändigtvis det eftersträvade kontraktet.

Byten av gåvor och tjänster har varit en självklarhet i många kulturer och i många skeden. Det speciella med mutan är att den är förknippad med tydliga krav på en gentjänst, och att den förekommer i situationer där man förväntar sig opartiska bedömningar i stället för gentjänster. Därför definierar David Wästerfors mutan som en ”klandervärd gåva”, till skillnad från uppvaktningarnas mer förbehållslösa gåvor.

Avhandlingen heter Berättelser om mutor (utg. av Symposion) och las fram den 2 april. David Wästerfors träffas på tel 046-222 88 39, david.wasterfors@soc.lu.se.

I början av 1930-talet inrättades statliga sinnessjukhus för sinnesslöa i nedlagda regementskaserner. Genom 1968 års omsorgslag sågs specialsjukhusen som ett komplement till den vanliga omsorgsverksamheten, vårdhem och boende i små enheter ute i samhället. Specialsjukhusen skulle ta hand om de svårhanterliga, de som skadande sig själv och andra, och de som begått brott. På 1970-talet väcktes, bland annat genom tidningsartiklar, en opinion mot specialsjukhusen. Med grund i normaliserings- och integreringstänkande flyttades patienterna till vårdhem och behandlingsinstitutioner i hemlandstingen.

Specialsjukhusen avvecklades, utom för den lilla grupp som begått brott och som man ansåg inte kunde omhändertas i öppnare former. Ansvaret för verksamheten lades senare till rättspsykiatrin.

Genom observationer inom den rättspsykiatriska vården och intervjuer med nuvarande och före detta patienter och personal vid specialsjukhus, samt studier av officiella dokument, har Agneta Kanold sökt belysa patienternas och personalens upplevelser av vården på specialsjukhuset, samt hur myndigheterna definierat patienternas problem och vilka konsekvenser detta fått för behandlingen.

Studiet av officiella handlingar visade att målen för verksamheten alltid haft en temporär karaktär. Man lånade idéer från andra mer etablerade vårdområden, men behandlingen präglades likafullt av variation och instabilitet, i den mån det överhuvudtaget kan talas om behandling utöver tvånget. För personalens del ledde detta till att de arbetade utifrån egna målsättningar. Den vardag som de var med att forma var i högre grad beroende av egna erfarenheter och värderingar än av de officiella målen. Även för patienterna, som genom åratal befunnit sig i en tvångssituation, handlade det om hitta motmedel för att i så hög grad som möjligt bemästra tvångsrutinerna och för att tillkämpa sig en viss frihet och integritet. För dem handlade det om vardagliga händelser, dels om att stå ut, anpassa sig, sova bort tiden, vara duktig och snäll, men även om att tillkämpa sig rörelsefrihet, förmåner och permissioner.

Doktorsavhandlingens titel: Vårdens ordningar. Tvångsvård av normöverträdare med bristande begåvning.

Agneta Kanold kan nås på 08-16 25 54 eller agneta.kanold@socarb.su.se

I Lund hålls humanistdagar för nittonde gången. Årets tema – Resor i olika världar – har fått föredragshållarna att reflektera över resor i fantasin och verkligheten, i dåtid och nutid, lokalt och i universum.

– Tidsmaskinen har inspirerat flera föredragshållare liksom bildningsresor, klassresor och resor till Andra sidan, säger professor Greger Andersson, ordförande för Humanistiska fakultetens historisk-filosofiska sektion.

På fredagskvällen den 23 april avslöjar stå-upp-komikern Lena Frisk vad hon egentligen anser om resor. Våga vägra resa är titeln på föredraget som hålls under humanistsoarén som börjar klockan 19 i Lilla salen i AF-borgen. Samma kväll talar också chokladfabrikören och vinexperten Nils Stormby om Att resa på vinst och förlust och studenterna kommer att belöna Bästa studierektorn vid Humanistiska fakulteten.

Lördagen den 24 april klockan 14.15 avslutas humanistdagarna i Lund med att det prestigefyllda Rausingska forskarpriset på 40 000 kronor delas ut till professorn i Antikens kultur och samhällsliv, Eva Rystedt. Hon har forskat kring etruskisk kultur, grekisk ikonografi och om influenser från antiken i modern västerländsk kultur och hon håller Rausingföreläsningen under rubriken Antiken i bild. Förutom framgångsrik forskning så har hennes arbete med att rädda Antikmuseet i Lund bidragit till att hon får det prestigefyllda Rausingska forskarpriset.

Samma helg hålls alltså humanistdagar även vid lärosätena i Malmö, Köpenhamn och Roskilde. Vid Malmö högskola kan man bland mycket annat höra på föredrag om olika slags förhållanden mellan män och kvinnor och Sigrid Combüchen berättar om sitt författarskap. I Köpenhamn bjuds besökarna på över 70 föredrag, debattpaneler och utställningar och lördagen avlutas först vid midnatt med irländsk dans och ljusshow. Vid Roskilde Universitetscenter bjuds bland annat på föredrag om EU i danska medier och om varför det kalla kriget har blivit ett hett ämne igen.

Kontaktinformation
Se samtliga program på www.lu.se/info/humanistdag/ Där finns också en fri pressbild av Rausingpristagaren Eva Rystedt.

Gun Hägerfelth har arbetat med undervisning i svenska som andraspråk sedan 70-talet. Eleverna hon mött har haft alla möjliga språk som förstaspråk. De elever som ingår i avhandlingsstudien har arabiska, spanska, vietnamesiska och bosniska som modersmål.

– Det har alltid varit spännande att se hur elever tillägnar sig och lär sig ett nytt språk som svenska. Samtidigt har det genom åren producerats en mängd rapporter som beskriver att det går dåligt för andraspråkselever i skolan. En vanlig förklaring är att dessa elever har bristfälliga språkkunskaper.

Genom sin studie ville Gun Hägerfelth närmare undersöka om det är en så enkel förklaring till vilken framgång elever med svenska som andraspråk har i skolan.

– Detta har jag gjort genom att närstudera några elever och deras lärande i naturkunskap. Min teoretiska utgångspunkt bygger på att ämneskunskaper har med språk att göra och att man lär sig språk genom att använda språket. Språk, språkutveckling och lärande är nära kopplade till de sammanhang de ingår i. Därför är mitt övergripande syfte att ta reda på hur språket används i olika sammanhang i skolämnet naturkunskap i gymnasieskolan.

Språkliga hinder i naturvetenskap
– Ämnet naturkunskap valde jag därför att det är inkörsporten till andra naturvetenskapliga ämnen men också därför att naturkunskapen måste sättas in i ett samhälleligt sammanhang – målet är att eleven resonerar och argumenterar kring naturvetenskapliga frågor. Idag finns det väldigt många invandrarelever i storstädernas gymnasieskolor, och ska man få fler att lyckas också i naturvetenskapliga ämnen måste man få en uppfattning av vilka språkliga hinder som finns för att på allvar tillägna sig och djupare förstå ett ämne.

Gun Hägerfelth har följt 16 elever i två olika gymnasieklasser. Bland dessa elever hade hälften av eleverna svenska som första språk och hälften av eleverna svenska som andra språk. Den ena klassen är en fyraårig variant av naturvetenskapsprogrammet och den andra en treårig bilingualvariant, d.v.s. eleverna läser många ämnen på engelska. I den fyraåriga varianten kommer eleverna från hem med kort eller medellång utbildning medan eleverna i bilingualvarianten kommer från hem med minst en förälder med lång utbildning.
Gun Hägerfelth har följt eleverna under lektionstid under deras kurs i Naturkunskap A, intervjuat dem, intervjuat lärarna, låtit eleverna fylla i språkjournaler m.m. I centrum för studien står eleverna och deras sätt att samtala när de arbetar i par och i grupp.

– Jag har velat ta reda på vilka eleverna är, och vad de talar om när de löser uppgifter tillsammans i par och grupp. Elever använder språket på olika sätt beroende på vilket sammanhang det används i. Elever kan vara väldigt pratsamma om de samtalar med någon de känner sig trygga med och om de samtalar om något som intresserar dem. I en större grupp kan samma elev plötsligt tystna. Denna elev kanske inte vågar yttra sig av rädsla att säga fel eller eleven kanske inte alls förstår vad uppgiften går ut på eller så väljer eleven av någon annan anledning att inte bidra till att utveckla samtalet. För att sedan förstå varför de använder språket som de gör jämför jag elevernas sätt att använda språket med andra situationer där språket används i klassrummet.

Studie av undervisning
Gun Hägerfelth har även följt undervisningen, fört samtal med lärarna, undersökt läroboken, uppgifternas utformning och tolkat innehållet mot styrdokumentens texter.

– Det jag kunde se var att undervisningen bedrevs helt olika i de båda klasserna. I den fyraåriga varianten var det mest läraren som använde språket. Eleverna avkrävdes endast korta svar. I den andra klassen använde både läraren och eleverna språket mer flitigt och även om läraren hade genomgångar bjöds eleverna in i samtalet och deras egna erfarenheter togs tillvara i undervisningen. Samtalen i klassrummet var alltså mycket mer dialogiska redan i genomgångsfasen.

– Fast det handlar om mer än detta. I den fyraåriga klassen handlade undervisningen i hög utsträckning om att eleverna skulle lära sig en mängd naturvetenskapliga begrepp medan eleverna i den treåriga varianten på ett helt annat sätt också fick pröva begreppen och använda dem kreativt. Det fick alltså många fler chanser att använda ämnesspråket varierat i olika sammanhang.

Utbildningstraditioner viktigast
Studien visar att hem med långa utbildningstraditioner gynnar eleverna i deras skolarbete oavsett om de har svenska som förstaspråk eller som andraspråk.

– Visst finns en viss språklig skillnad, men den avgör inte skolresultaten. Frågan är vilken slutsats man ska dra av detta när det gäller skolans ansvar för alla elevers lärande, frågar sig Gun Hägerfelth

– Min tolkning är att vi borde ägna mycket mer energi åt hur vi kan lägga upp undervisningen så att det gagnar alla, särskilt invandrarelever som kommer från hem utan långa utbildningstraditioner. Det är viktigt, särskilt för dessa elever, att skolan erbjuder den möjlighet till varierat språkbruk som andra elever har möjlighet till utanför skolan. Jag menar därför att undervisningen, i exempelvis naturvetenskap, borde ske mycket mer i dialogform i alla klassrum, vilket innebär att både elevernas och lärarens olika tankar och synpunkter förs fram så att läroprocesser och tankeprocesser kommer igång. Läromiljöerna måste bli mycket mer språkligt aktiva.

Gun Hägerfelth vill att hennes avhandling ska fungera som en tankeväckare i skolan och för att visa hur elever samtalar och bygger upp innehåll.

– Lärare kan inte nöja sig med att konstatera att eleverna talar dålig svenska och att en del av dem inte klarar skolämnena. De måste ställa sig frågan varför? Om vi ser språk och lärande som två sidor av samma mynt måste vi också inse att alla lärare har ansvar för elevernas språkutveckling.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Gun Hägerfelth: E-post: gun.hagerfelth@lut.mah.se eller tfn: 040-665 81 49. Avhandlingen kan beställas via e-post: bestallning@lut.mah.se

Förr däremot var kåseriet, möjligen undantaget ledaren, den enda riktigt personligt hållna texten i dagstidningen, men nu breder alltså den kommenterande och kåserande stilen ut sig. Det blir därmed allt viktigare att förstå och analysera kåseristil och det är vidare en betydelsefull uppgift för lärare att lära ut konsten att kåsera. Magnus Fernberg reder ut begreppen i sin avhandling.

Målet för avhandlingen är att teckna den nuvarande kåseristilsnormen. Därför har Fernberg valt ett modernt prototypiskt kåserimaterial, nämligen Göteborgs-Postens stående kåsörers texter från andra halvåret 1998 och första halvåret 1999. Det rör sig om 288 kåserier skrivna av signaturerna Asta, Floka, Hagge, Jehu, Pia och Tyko.

För att man ska förstå hur den nuvarande kåseristilsnormen vuxit fram behandlar avhandlingsförfattaren även kåseriets historia och analyserar många äldre kåserier. Bland annat beskrivs stilen hos de klassiska kåsörerna Hasse Z, Eld, Kar de Mumma, Bang, Red Top, Cello, Ehrenmark och Jolo.

Ett teoretiskt syfte har varit att visa på en metod som förenar en traditionell språkvetenskaplig teknik att lyfta fram lösryckta exempel ur ett stort material och att presentera kvantitativa resultat, med en stilistisk genomgång av enskilda texter. 30 kåserier analyseras som hela texter. Språkliga enskildheter som behandlas är bland annat rubriken, inledningen, läsartilltal, perspektivet, ämnesvalet, ordförrådet, stilfigurer, bildspråket, ironi och kåseriets avslutning.

Resultatet är att stilen kännetecknas av att vara förtrolig, personlig och skribentspecifik, att kåsörens förhållande till det skrivna är viktigt och att kåseriets funktion är att roa och övertyga och att vara dagsaktuellt. Dessutom ställs en kvinnlig kåseristil mot en manlig och äldre kåsörers stil mot yngres. De kvinnliga kåsörerna tenderar att skriva om personligare och mer vardagsnära ämnen med en enklare meningsbyggnad, vilket kan bero på att de är yngre. För att man än bättre ska förstå kåseriets sammanhang och funktion har kåsörer och redaktörer intervjuats, och en kåseriläsarenkät genomförts.

Avhandlingens titel: Kåseristil.
Disputationen äger rum lördagen den 24 april 2004 kl. 10.15
Opponent: Docent Gunilla Byrman
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Närmare upplysningar kan fås av Magnus Fernberg, tel. 031-773 45 38 (arb),
mobil 0708-87 78 09, e-post magnus.fernberg@svenska.gu.se

Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se

Kempestiftelserna grundades 1936 av Lotty Kempe, gift Bruzelius, ett av J C Kempes elva barn. Kapitalet bestod av Lottys aktier i Mo och Domsjö AB som användes för att bilda två stiftelser; Stiftelsen J C Kempes minne som trädde i kraft med omedelbar verkan och Stiftelsen Seth M Kempes minne, som grundades efter Lottys död i januari 1941.

Lotty Kempe var vad som brukar kallas en sann mecenat och hennes omtanke och gåvor riktades framför allt mot Sveriges tre nordligaste län. Bland annat skänkte hon medel för att uppföra sex av Norrbottens arbetsstugor, internat som möjliggjorde att ”mindre bemedlade” barn från glesbygden kunde gå i skola. Morjärvs kyrka byggdes också helt med medel skänkta av Lotty Bruzelius.

I dag är Kempestiftelserna en av landets största privata forskningsfinansiärer, och dess styrelse beslutade vid sitt sammanträde i mars att anslå tio miljoner kronor till två professurer vid Musikhögskolan i Piteå.

– Dessa professurer kommer att spela en avgörande roll i arbetet med att öka universitetets forskningskapacitet inom de tre områden som Musikhögskolan specialiserat sig på – musik, media och ljudteknik, säger Christer Wiklund, prefekt på Musikhögskolan.

– Att stärka forskningen är ett huvudmål i förverkligandet av Musikhögskolans vision att bli den mest innovativa och spännande mötesplatsen för musik, media och ljudteknik i Europa till år 2010.

Musikhögskolan i Piteå är en av sex musikhögskolor i Sverige och den enda som kombinerar musik med media och ljudteknik och dessutom den enda som är kopplad till ett tekniskt universitet. Musikhögskolan växte fram ur Framnäs Folkhögskola med dess nationellt erkända musikutbildningar.

De nya professurerna i musikvetenskap respektive ljudteknik kommer att bredda och fördjupa forskningen och säkerställa kvaliteten inom den konstnärliga och tekniska forskningen och utvecklingen vid Musikhögskolan.
Professurerna kommer att benämnas Anna Hwass´respektive Vera Kempes professur, personer som båda på olika sätt bidragit till Kempestiftelsernas kapital.

Upplysningar: Prefekt Christer Wiklund, tel. 0911-726 03, rektor Ingegerd Palmér, tel. 0920-49 16 08 eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22 eller lena.edenbrink@adm.luth.se