– Det är hög tid att världen reagerar, säger limnologen Nils O L Carlsson vid Lunds universitet som har undersökt snäckans härjningar i våtmarkerna i Thailand och Laos.

1980 förde några affärsmän ett okänt antal av den sydamerikanska vattensnäckan Pomacea canaliculata till Taiwan. Där skulle den köttiga, sju till åtta centimeter stora snäckan odlas i dammar och säljas som en delikatess på livsmedelsmarknader i Asien och Europa. Det var en felspekulation; snäckan uppskattades inte som föda. I Europa stoppades importen dessutom av hälsovårdsmyndigheterna, sedan man upptäckt att den kunde vara bärare av en farlig parasit som angriper centrala nervsystemet.

Men katastrofen var redan ett faktum. Snäckan kommer från södra Brasilien och Argentina, där djuret under de relativt kalla vintrarna står stilla i sin utveckling. Men i det varma jämna klimatet i Asien blev tillväxten explosiv.

– En snäcka lägger cirka 300 ägg i veckan. I våtmarkerna kan avätna plantor och buskar var täckta med en skär massa av ägg – kanske 100 000 ägg på en enda buske, säger Nils Carlsson och fortsätter:

– När snäckan attackerade risodlingar svarade odlarna med kraftiga bekämpningsmedel. Därför blev snäckkatastrofen också en giftkatastrof. Men ironiskt nog har det varit tyst om snäckans härjningar i de naturliga våtmarkerna. Där ansågs den inte ställa till ekonomisk skada.

– Men våtmarkerna är väldigt viktiga både för djur och för de fattiga människorna som står utanför det ekonomiska systemet. För människorna är dessa marker viktiga livsmedelsreserver. De tar sitt dricksvatten där och fångar inte bara småfisk och krabbor utan använder även växter som mat, byggnadsmaterial och djurfoder. När snäckorna äter upp växterna förvandlas dessa produktiva våtmarker till övergödda, algblommande pölar.

Nils Carlsson har undersökt vad det är som händer med de snäckinvaderade våtmarkerna. När växterna äts upp frigörs näringsämnen som växterna tagit upp och mer ljus når ner i vattnet. Detta leder till att växtplankton får fritt spelrum. Det allt näringsrikare vattnet tätnar till en tjock , synlig biomassa som hindrar växterna från att komma tillbaka. Dessutom minskar djurlivet när det inte längre finns växter som skydd för yngel och romläggning.

– Många fattiga har också börjat äta snäckorna. Jag har försökt informera människor om riskerna med detta. Snäckorna måste tillagas mycket väl så att man dödar eventuella parasiter, säger Nils Carlsson.

Nils Carlsson har gjort en inventering som visar att de angripna våtmarkerna kan innehålla tio snäckor per kvadratmeter. Lika stor täthet har konstaterats i risfälten.

– Man ser många människor med såriga fötter. Snäckskalen ligger tätt och man skär sig på dem när man arbetar barfota i risodlingarna. Risken för infektioner och parasitsjukdomar ökar, konstaterar Nils Carlsson.

Carlsson har också undersökt vilka naturliga fiender snäckorna har. Försök i Laos visade att det finns minst fyra fiskarter, en sköldpadda och en sötvattenskrabba som äter snäckorna. Att dessa inte har någon märkbar effekt på snäckans framfart kan bero på ett högt fiske- och jakttryck.

– Fler och utförligare studier kan visa att det finns goda skäl att bevara biodiversiteten i Sydostasien. Det är bättre om man kan bekämpa snäckorna med dess naturliga fiender än med giftanvändning, menar Nils Carlsson.

Kontaktinformation
Nils O L Carlsson disputerar den16 april på sin doktorsavhandling Invading Herbivory. Effects of the Golden Apple Snail (Pomacea canaliculata) in Asian wetlands. För ytterligare information nås Nils Carlsson på tel 046-222 83 71 eller 040-44 66 16, eller på e-post Nils.Carlsson@limnol.lu.se. Nils Carlsson har f ö bra bilder på såväl snäckan som de stora skära äggkolonierna.

Människans utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser har lett till en uppvärmning av jordens klimat under 1900-talet. Förmodligen är detta bara början på en ännu kraftigare uppvärmning under det kommande århundradet.

Hur kraftig uppvärmningen blir beror framförallt på hur mycket koldioxid som släpps ut i framtiden, men det finns också stora osäkerheter i beräkningarna av den kommande uppvärmningen.

Med hjälp av den nya datorresursen kan en del av osäkerheterna beskrivas och även minskas, exempelvis hur vanligt det blir i framtiden med skyfall eller extrema värmeperioder under sommaren.

Det nya anslaget kommer att underlätta klimatberäkningar för Östersjön och Arktis. Dessa områden är väsentliga för att förstå det framtida svenska klimatet, men påverkar även på global nivå. Förståelsen av dessa klimatsystem kräver detaljerade studier på grund av de mycket komplexa processerna mellan luft, land, hav och havsis. Dessa studier utgör viktiga bidrag till internationell forskning.

Forskningen kring den nya datorresursen sker i samverkan mellan SMHIs Rossby Centre och Stockholms universitet. Det nationella superdatorcentret vid Linköpings universitet, NSC, står som värd för själva datorutrustningen.

För ytterligare information:
Professor Erland Källén, Meteorologiska institutionen, Stockholms universitet, tel
08-16 23 96, e-post: erland@misu.su.se
Docent Markku Rummukainen, Rossby Centre, SMHI, tel 011-495 86 05, 0708-18 68 89,
e-post: markku.rummukainen@smhi.se
Professor Sven Stafström, Nationellt Superdatorcentrum, Linköpings universitet, tel
013-28 25 36, 013- 28 13 52, e-post: stafstrom@nsc.liu.se

Professor Gabriele Veneziano blev känd då han 1968 som ung forskare publicerade sin modell om hur man kan beskriva vissa partikelfysikexperiment som involverar atomkärnor. Denna modell blev grunden till strängteorin.

Strängteorin bygger på antagandet att de allra minsta byggstenarna i universum utgörs av små stränglika objekt, så kallade supersträngar. Många forskare anser att strängteorin, efter Newtons rörelselagar och Einsteins relativitetsteori, är den viktigaste teorin om gravitation genom tiderna.

Gabriele Venezianos modell kom att markera starten för den revolution inom teoretisk partikelfysik som håller i sig än idag. Han arbetar i det spännande forskningsområdet där man försöker använda strängteorin till att förklara astrofysikaliska fenomen. Några exempel på detta är försöken att ge en exakt beskrivning av svarta hål och att förklara den osynliga materia som finns i universum.

Gabriele Veneziano kommer från Italien och arbetar idag på CERN, European Laboratory for Particle Physics, utanför Genève i Schweiz. CERN är världens största center för partikelfysik. Under sitt besök på Karlstads universitet kommer han att hålla en föreläsning om kosmiska partikelacceleratorer.

Besöket äger rum i samband med det möte för Sveriges partikelfysiker som hålls vid Karlstads universitet den 31 mars – 1 april. Det är Partikelfysiksektionen inom Svenska fysikersamfundet som årligen arrangerar ett möte där partikelfysiker från alla universitet och högskolor i Sverige samlas och diskuterar aktuell forskning och andra gemensamma frågor. I år hålls mötet för första gången i Karlstad.

– Vi tycker att det är oerhört spännande att Gabriele Veneziano kommer hit till vårt universitet och vårt partikelfysikmöte. Hans forskning har betytt mycket för vår egen verksamhet och han är ständigt en inspiratör med nya och intressanta forskningsresultat, säger Stephen Hwang, dekanus och professor i teoretisk fysik vid Karlstads universitet.

Gabriele Veneziano kommer att hålla sitt föredrag kl 10.30-11.30 i sal 9E 124 på Karlstads universitet. Därefter finns han tillgänglig för frågor.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Kerstin Moatti, tfn 054-700 11 92, e-post Kerstin.Moatti@kau.se

Botanister har länge ansett att nya arter ibland uppkommer genom att befintliga arter korsar sig med varandra (hybridiserar) och att antalet kromosomer i hybriden sedan fördubblas (allopolyploidisering). Jenny Smedmark har i sin avhandling vid Botaniska institutionen, Stockholms universitet kunnat styrka hypotesen genom att använda modern DNA-teknik. I sin avhandling presenterar hon släktträd som bygger på data från gener i växtcellens kärna och kloroplaster.

Studierna visar att hybridiseringarna måste ha skett för flera miljoner år sedan. Det är första gången sådana har kunnat påvisas i så gamla utvecklingslinjer. Vissa av arternas egenskaper tycks ha funnits, försvunnit och sedan återkommit hos oberoende utvecklingslinjer. Jenny Smedmarks studier antyder nu att generna för sådana egenskaper kan ha funnits hos hybriderna, men att de inte har uttryckts hos alla senare arter.

Den 2 april kl. 10.00 försvarar fil. lic. Jenny Smedmark sin avhandling ”The evolutionary history of Geum (Rosaceae)” i föreläsningssalen, Botaniska institutionen, Lilla Frescativägen 5. Hennes arbete har finansierats av Bergianska stiftelsen vid Kungl. Vetenskapsakademien.

Jenny Smedmark kan nås på 08-16 39 27 eller e-post jenny.smedmark@botan.su.se

Mer information och högupplöst bild:
http://www.kva.se/KVA_Root/swe/_news/detail.asp?NewsId=499

Kärnprodukten är vad som kallas mellanhus, den del i vilken jetmotorn är upphängd under vingen. Tanken från Volvos sida är att kunna sälja denna produkt till kunder som Boeing och deras nya superjumbo 7E7, som ska ersätta den äldre och mer kända Boeing 747.
Med detta som grund kan man förstå omfattningen och storleken på de krafter och påfrestningar som mellanhuset ersätts för. Förutom de redan komplexa krafter som verkar på strukturen, måste även flygindustrins höga konstruktionskrav och normer mötas.
Utvecklingen av detta kompositkoncept förs främst inom områden som materialteknik, beräkning, konstruktion och inte minst kreativitet för att hitta nya vägar genom problemområden.

Inom materialteknikområdet genomförs en avancerad analys av kompositen och dess egenskapen för att hitta den optimala konfigurationen. Kolfiberkompositens egenskaper kan utformas så att de utnyttjas maximalt i olika delar av konstruktionen, vilket är en stor skillnad från konventionella material som exempelvis titan eller andra metaller.
Konfigurationen syftar till att skapa en optimerad design som klarar de krav som ställs på den, samtidigt som tillverkningsmetoderna och kostnaderna hålls i åtanke. Detta för att skapa så bra pris och prestandaförutsättningar på produkten som möjligt.

– Det känns väldigt bra att få tillämpa sina kunskaper i ett skarpt läge och därigenom få ett kvalificerat kvitto på vad man har lärt sig, säger Andreas Aronsson, studentprojektledare för Sirius VAC-projektet.

Upplysningar: Handledare Vahid Kalhori, tel.0920-49 10 51, vahid.kalhori@ltu.se eller universitetets pressansvariga, Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22 eller lena.edenbrink@ltu.se

Dieselmotorer är mer effektiva än bensinmotorer, men producerar även de mest värme – särskilt om motorn måste gå mycket på tomgång. Tomgångskörning av lastbilar blir allt vanligare eftersom en större del av lagret befinner sig på lastbilar på grund av att den så kallade ”just-in-time”-principen används.

Ett exempel är kyltransporter av till exempel livsmedel med hjälp av lastbil. Motorn körs ofta på tomgång för att generera el som i sin tur används av lastbilens kylsystem. Då blir bara två procent av energin i dieseln el.
Den här ineffektiva användningen av bensin och diesel leder till onödigt stora utsläpp av koldioxid, något som i sin tur bidrar till växthuseffekten.

Jonas Hedlund och Jonas Lindmark vid Luleå tekniska universitets avdelning för kemisk teknologi tänker utveckla en effektiv liten ”manick” som tillverkar omkring tio kW (motsvarar 13 hästkrafter) el ur en del av bränslet.

– Effektiviteten blir mycket högre än för dagens system och minskar därför utsläppen av koldioxid. Elen kan användas för att driva alla lastbilens elsystem, exempelvis kylsystemet, eller användas av elmotorer för att driva en personbil – särskilt om personbilen kompletteras med någon extra kraftkälla som batterier, säger Jonas Hedlund.

– Vår manick kommer att använda sig av tre kemiska reaktioner för att omvandla bränslet till vätgas. Vätgasen leds sedan till en bränslecell som alstrar el. Den första reaktionen, partiell oxidation, användes tidigare för att driva bilar med hjälp av gengas. De andra reaktionerna, ångreformering och kolmonoxidkonvertering, gör att vätgas bildas. Bränsle, vatten och luft blandas och värms upp av den partiella oxidationen, sedan sker reaktionerna som bildar vätgas och då får man en blandning av kväve, koldioxid, vätgas och vatten.

Det finns dock ett problem som måste lösas.
För att manicken ska bli liten och kunna användas i en bil eller lastbil måste reaktionerna gå snabbt och då måste temperaturen vara hög, helst 450 grader C. Men vid höga temperaturer blir inte reaktionen fullständig utan begränsas av det som kallas kemisk jämvikt.

– Ett sätt att komma runt detta problem är att ta bort den vätgas som bildats med ett filter som bara släpper igenom vätgas. Sådana filter finns i dag bara i forskningslaboratorier, säger Jonas Hedlund.

Avdelningen för kemisk teknologi vid Luleå tekniska universitet är världsledande inom detta område och har utvecklat mycket bra membran av molekylsikt. Med dessa är det möjligt att skilja olika molekyler från varandra genom filtrering.

Den stora fördelen med molekylsiktmembran jämfört med andra typer av membran är att de kan vara selektiva och att de tål höga temperaturer och tryck.

Genom att montera in ett sånt membran i reaktorn där reaktionerna sker undviks alltså problemet med kemisk jämvikt och reaktorn (manicken) kan göras liten.

Forskningsprojektet bakom ”manicken” har fått namnet Innovativ bränslecell – reformer för lastbils-APU och finansieras av Statens energimyndighet.

En mycket effektiv APU-enhet (manick) ska tas fram genom ett samarbete mellan Luleå tekniska universitet, Chalmers tekniska högskola, Kungliga tekniska högskolan och Volvo.

Molekylsiktmembranet ska utvecklas i Luleå, Chalmers ska göra en del mätningar för att stödja arbetet här och dessutom göra simuleringar av reaktorn. KTH:s uppgift är att förbättra den katalysator som används vid reformeringen och också Volvo kommer att göra simuleringar av systemet för att stödja arbetet i Luleå.

– På lång sikt kan tekniken med ångreformering och bränslecell också ersätta dagens förbränningsmotorer i samtliga fordon. I princip kan vilket bränsle som helst användas, vilket leder till att nettoutsläppet av koldioxid försinner helt om ett förnyelsebart biobränsle som till exempel etanol används, säger Jonas Hedlund.

Avdelningen för kemisk teknologi vid Luleå tekniska universitet har nyligen beviljats 1,8 miljoner kronor för projektet som löper under tre år. Docent Jonas Hedlund är projektledare och Jonas Lindmark kommer att anställas som doktorand i projektet.

Upplysningar: Docent Jonas Hedlund, tel. 0920-49 21 05, jonas.hedlund@ltu.se eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22 eller lena.edenbrink@adm.luth.se

Förståelsen av egenskaperna hos de magnetiska material som är den viktigaste komponenten i lagringsmedia, som hårddisken hos en dator eller en magnetoptisk CD, har tagit ett kliv framåt. Professor Olle Eriksson, professor i teoretisk magnetism vid Uppsala universitet, och hans forskargrupp har för första gången tagit fram en teoretisk modell för beräkningar, som ger resultat som stämmer mycket väl överens med data från utförda experiment.

De senaste åren har nya experimentella metoder inom materialfysik och materialkemi lett till att man kan framställa material som aldrig tidigare existerat. Med tekniker som ”spluttring”, ”laserablation”, ”molekylstråleepitaxi” och ”kemisk ångdeponering”, kan ett material fås att växa fram atomlager för atomlager. Metaller lagrade på detta sätt är inte legeringar, utan består helt enkelt av extremt tunna lager av ren metall placerade ovanpå varandra. På detta sätt har man lyckats framställa material med bra egenskaper för exempelvis magnetiska sensorer och även gjort stora framsteg i att kunna bestämma materialens magnetiska egenskaper experimentellt. Detta gör det möjligt för forskarna att skräddarsy magnetiska egenskaper genom intelligent val av materialkombinationer.

Olle Eriksson och hans kollegor har visat att man teoretiskt kan förutsäga de tre viktigaste egenskaperna hos dessa metaller (magnetiska moment, kritisk övergångstemperatur, samt den magnetiska växelverkan mellan lagren) om man antar att kontaktytorna är skrovliga och ibland även överlappar varandra. Nyckeln till deras framgång var alltså att överge det vanliga antagandet att ytorna är släta och väldefinierade. De visar i artikeln att beräkningar av magnetiska egenskaper enligt den nya teorin stämmer mycket väl överens med resultat från experiment utförda på lager av järn och vanadium.

– Våra resultat kan troligen överföras på alla andra typer av multilagrade metaller, säger Olle Eriksson, som tror att resultaten kan göra sökandet efter nya multilager med bättre egenskaper för applikationer inom informationsteknologin betydligt enklare.

Projektet har dirivits i tätt samarbete med experimentell verksamhet vid Ångströmlaboratoriet, lett av professor Björgvin Hjörvarson och professor Peter Svedlindh. Nyligen har Wallenbergstiftelsen bidragit med 7 miljoner kronor från för inköp av en s k MBE-sputter, en maskin för framställning av de atomtunna skikt som beskriv ovan.

Artikeln publiceras denan vecka i PNAS (Proceedings of the National Academy of Science of the United States of America), se http://www.pnas.org/misc/highlights.shtml#HL15 under titeln ”Roughing up metals”.

Kontaktinformation
Kontaktperson: Professor Olle Eriksson, tel. 018-471 3625, 0704-25 07 77
eller via e-post: olle.eriksson@fysik.uu.se samt professor Björgvin Hjörvarsson 018-471 3837, 0704-25 07 15, eller via e-post: Bjorgvin.Hjorvarsson@fysik.uu.se

För att utveckla och rationalisera den del av forskar–utbildningen som avser doktorandkurser har man bestämt att doktorander från dessa högskolor får delta kostnadsfritt och på lika villkor i varandras doktorandkurser. Resor, logi och litteratur står dock normalt doktoranden själv för. Information om kurser ska finnas lätt tillgängliga via hemsidorna och gemensamma kurser ska kunna tas fram genom samarbete, liksom gemensamma forskarskolor. Gemensamma ansökningar ska kunna göras till NORFA (Nordisk Forskeruddanningsakademi – se www.norfa.no).
För LTHs del undertecknades överenskommelsen 16 mars av prorektor Klas Malmqvist.

Kontaktinformation
Frågor kan besvaras av Klas Malmqvist, tel: 046-222 95 84 eller 046-222 76 84, epost: Klas.Malmqvist@nuclear.lu.se