Neuromuskulär skolios är ett betydligt svårare tillstånd än den mer kända ”tonårsskoliosen”, som i regel bara påverkar bröstryggen. Patienter med neuromuskulär skolios är oftast rullstolsburna. Skoliosen beror på den neuromuskulära sjukdomen och omfattar hela ryggraden och bäckenet.
Tillståndet kallas på engelska ”collapsing spine” för att kotpelaren rasar ihop när det upprätthållande muskelsystemet inte fungerar som det ska. Därför orkar inte dessa patienter sitta upprätt i rullstol mer än begränsade perioder i taget.
Universitetssjukhuset i Linköping är riksspecialist på kirurgisk behandling av neuromuskulär skolios – operationer där två metallstag sätts in längs hela ryggraden för att stabilisera och korrigera ryggen. Kirurgen Stig Aaro har haft medicinska data om operationernas resultat, men saknade data om vad operationerna betytt för patienternas liv i sin helhet. Dessa data har nu tagits fram av arbetsterapeuten Eva-Lena Larsson i en undersökning som är den största i sitt slag internationellt. Hon har följt upp 100 skoliospatienter både ett år och i genomsnitt sju år efter operationen.
– Min studie visar att patienterna får en bättre sittställning, blir mer självständiga och får ett rikare socialt liv efter operationen. De kan sköta fler vardagliga uppgifter själva, och de orkar mera när inte all deras energi går åt till att hålla sig upprätt. Dessa resultat bekräftas också av patienterna och deras familjer i deras egna rapporter, säger hon.
– En skoliosoperation är ett omfattande ingrepp. Det ger oss en stor trygghet att vi nu kan garantera både patienten och hans eller hennes föräldrar att operationen ger goda resultat både på kort och på lång sikt.
Avhandlingen, som utgår från avdelningarna Arbetsterapi och Sjukgymnastik vid Linköpings universitet, heter Pre- and postoperative evaluation of function and activity in patients with paralytic scoliosis. Disputationen äger rum den 1 november med docent Alf Udén från Lunds universitet som opponent. Eva-Lena Larsson träffas på tel 013-22 42 92, evala@inr.liu.se
Sådana frågor bildar bakgrund för Susanne Nylund Skogs doktorsavhandling i etnologi vid Stockholms universitet. Den handlar om förlossningsberättelser, om hur och vad människor berättar om barnafödande. Här analyseras berättelser som skrivits på 1950- och 60-talen, historier som en barnmorska berättat på en föräldrakurs samt nyblivna mammors muntliga skildringar från 1990-talet. Även skildringar av barnafödande i exempelvis dagspress, film och Internet diskuteras. Hur skildras barnafödande i dessa olika sammanhang? Vilka uppfattningar om kvinnlighet och sexualitet kommer till uttryck i berättelserna? Vad framställs som betydelsefullt och vad förbigås med tystnad?
Analyserna leder också till frågor av existentiell och teoretisk art rörande relationerna mellan berättelser och erfarenheter och mellan form, innehåll och mening. Hur går det till när människor gestaltar centrala livserfarenheter i muntliga och skriftliga framställningar? Vilken betydelse har framställningsformen för de budskap som förmedlas?
I majoriteten av de skildringar som undersökts framställs barnafödande som en betydelsefull och omvälvande erfarenhet. I sina historier undersöker berättarna komplicerade politiska ämnen, som till exempel relationen mellan kvinnlighet och sexualitet, eller mellan jämlikhet och könsskillnad. Men det är inte alla sorters upplevelser som blir berättelser. Susanne Nylund Skog resonerar kring möjliga förklaringar till varför det är så. Trots det omfattande förlossningsberättandet på 1990-talet skildrades således bara vissa sorters händelser och erfarenheter. Andra osynliggjordes, inte minst berättelser där rådande föreställningar om kvinnlighet ifrågasattes. Det framgår att sådana föreställningar ofta är intimt sammanbundna med uppfattningar om sexualitet och barnafödande. Detta riktar i sin tur uppmärksamheten mot relationen mellan vad som kallats ”naturligt” och ”medicinskt” födande. I en cirkelrörelse återspeglas denna ambivalens i de former av kvinnlighet som kommer till uttryck i förlossningsberättelserna.
Doktorsavhandlingens titel: Ambivalenta upplevelser och mångtydiga berättelser. En etnologisk studie av barnafödande.
Disputationen äger rum fredag 1 november kl 10.00 i hörsal 4, hus B, Södra huset i Frescati,
Susanne Nylund Skog kan nås på telefon 08-674 7908, 560 246 27, eller via e-post sun.skog@etnologi.su.se.
Genom att överföra värdefulla karaktärer från vilda gräs till vete kan man exempelvis öka sjukdomsresistensen, en egenskap som ofta inte är hållbar. Det betyder att en vetesort som är resistent mot exempelvis mjöldagg några år senare kan uppvisa stora angrepp. Många skadegörare, exempelvis svampar, sprids nämligen snabbt och har en kort generationstid. Nya raser utvecklas i en rasande takt. Därför krävs ett ständigt sökande efter nya källor för resistensgener eller nya kombinationer av gener.
För att föra över gener från vilda gräsarter till vete kan man använda sig av traditionell växtförädling. Det är idag möjligt att korsa vete med de flesta av de runt fyrahundra arter som ingår i den del av gräsfamiljen som kallas Triticeae samt även med vissa arter utanför denna grupp, t.ex. majs. Dessa gräs växer i allt från arktiska till subtropiska miljöer, på stäppmark, strandängar, i skogar och bergsområden. Man kan därför förvänta sig alla möjliga intressanta egenskaper i denna stora genresurs.
Ett problem vid korsningar mellan skilda arter eller släkten är att näringsreserven i fröet ofta är bristfällig. Genom att plocka ut det befruktade embryot (fröämnet) ett visst antal dagar efter pollineringen och placera det i näringsmedium, kan man komma förbi denna svårighet. På detta sätt framställdes de hybrider mellan vete och de två vilda gräsen Thinopyrum junceiforme (strandkvickrot) och Leymus racemosus som studerats inom Pernilla Ellneskog-Staams forskningsprojekt vid SLU.
Ett annat problem med mellanartskorsningar är att de resulterande plantorna, primärhybriderna, ofta är sterila eller har mycket dålig fertilitet. För att komma förbi detta problem kan man inducera kromosomtalsfördubbling, kemiskt eller genom att korsa primärhybriderna med en art som kan sätta igång kromosomtalsfördubbling. Det senare alternativet användes i de ovan beskrivna vetekorsningarna.
Hybriderna mellan vete och strandkvickrot respektive vete och L. racemosus är fortfarande i ett tidigt stadium av förädlingsprocessen. Pernilla Ellneskog-Staams arbete visar att de är genetiskt instabila, har bristande fertilitet och innehåller ett stort antal kromosomer från de vilda gräsen. Meningen är att de ska korsas med en befintlig vetesort, varvid andelen vilda kromosomer kommer att minska.
Målet är att minska mängden vilda gener så att i slutändan endast en liten del av en kromosom, innehållande den önskade genen/generna, finns inkorporerat i vetegenomet. Detta borde vara möjligt, eftersom dessa studier visat att parning mellan vete- och vildgräskromosomer i meiosen (reduktionsdelningen i könsceller) förekommer i materialet. Det är också positivt att resistens mot såväl mjöldagg som brunrost visat sig finnas i materialet. Målet är en ny vetesort med resistens som fungerar länge och bidrar till minskad användning av bekämpningsmedel i jordbruket.
FM Pernilla Ellneskog-Staam, institutionen för växtvetenskap, SLU, försvarar fredagen den 25 oktober klockan 10.00 sin avhandling för filosofie doktorsexamen.
Plats: Alnarp, Hörsalen, institutionen för växtvetenskap
Titel: Relationships in the Triticeae. Genomes and wide hybridisation
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Pernilla Ellneskog-Staam, 040-40 55 25, 042-13 27 59, 070-400 73 83. E-post: Pernilla.Ellneskog@vv.slu.se, http://www.vv.slu.se
Pressbilder: http://www.slu.se/aktuellt/pressbilder/pernilla_ellneskog/index.html
Släktet Gunnera innehåller cirka 40 arter med en sydlig utbredning. Arterna växer huvudsakligen i Afrika, Sydamerika, Sydöstasien, Tasmanien och Nya Zeeland. Gunnerorna är örtartade men ser annars väldigt olika ut. I Australien och Nya Zeeland finns småväxta, krypande arter men på Andernas regnrika sluttningar växer arter med blad så väldiga att man kan rida under dem på häst. Flera används som paraplyer vid tropiskt skyfall. I Sydamerika växer även den minsta arten, den bara centimeterhöga ettåriga arten, Gunnera herteri.
Livia Wanntorp har rett ut hur de olika arterna är släkt med varandra genom att använda modern molekylär teknik. Utvalda delar av växternas arvsmassa – DNA – tas ut ur växten och ”läses av” och informationen sammanställs i ett släktträd. Resultaten visar att den lilla Gunnera. herteri skiljdes av först på släktträdet. Därpå avskiljdes den afrikanska arten. Den asiatiska arten är närmast släkt med arterna från Nya Zeeland och Tasmanien medan de övriga sydamerikanska arterna bildar en egen gren.
Avhandlingen handlar också om hur man kan förklara släktet Gunneras spännande utbredning på södra halvklotet. Ännu för drygt 100 miljoner år sedan hängde alla världsdelar, där Gunnera växer idag, samman till en sydlig jättekontinent som brukar kallas Gondwana. Pollenfynd i berglagren visar att släktet Gunnera redan då var spritt över Gondwanakontinenten. Resultaten i denna avhandling visar hur släktet sedan delades upp allteftersom Gondwana splittrades upp i nutidens kontinenter.
Gunnera, ett av de äldsta kända nu levande blomväxtsläktena har nu äntligen fått sin plats i livets träd.
Doktorsavhandlingens titel: Phylogeny and biogeography of Gunnera.
Disputationen äger rum fredag 25 oktober kl. 10.00 på Botaniska institutionen, Lilla Frescativägen 5. Opponent är professor Lennart Andersson, Botaniska institutionen vid Göteborg universitet.
Livia Wanntorp kan nås på telefon 08-16 12 16 eller e-post livia.wanntorp@botan.su.se.
Glädjebeskedet kommer bara ett par månader efter att utbildningen flyttat in i nya lokaler i Flemingsberg bredvid Huddinge Universitetssjukhus och Södertörns högskola.
Kritiken från en tidigare utvärdering 1999 gällde bl a bristande samordning med andra KI-utbildningar. Dessutom behövde lärarnas kompetens höjas, anknytningen till forskningen bli tydligare och studenterna få mer inflytande.
Stor satsning
Bedömarna berömmer nu den stora satsning som gjorts för att höja kvaliteten och öka kvalitetstänkandet. Disputerade lärare har rekryterats och de andra lärarna har fått högre kompetens. Pedagogiken har uppgraderats, bl a genom att man infört PBL (Problembaserat Lärande). Anknytningen till forskningen har förbättrats.
”Omvårdnadsämnet bör inte splittras på olika KI-institutioner. Det bör få utvecklas på en egen institution. Men det måste bli synligare för att överleva på sikt”, avslutar verket sin bedömning.
För mer information, kontakta:
Prefekt Stefan Eriksson, Institutionen för omvårdnad, Karolinska Institutet,
tel. 08-728 3683 alternativt via mail: stefan.eriksson@omv.ki.se
Malin Tillmar har följt småföretagare i två mindre landsbygdsstäder, den ena i Tanzania och den andra i Sverige, och jämför deras förmåga att skapa förtroende och utveckla samarbete. Bägge orterna ligger avlägset och får stöd för landsbygdsutveckling från Sida respektive EU.
– Bland småföretagarna på den svenska orten var handlingskraften inte lika stor som i Tanzania, säger Malin Tillmar. Trots att svenska spelregler är gynnsamma för samarbete uppstod många hinder som bland annat grundade sig på samma föreställningar som stamtänkande gör. Det handlade om förutfattade meningar och konflikter mellan inflyttade och infödda, men också om föreställningar om kvinnliga och manliga företagare och om småstadsmentalitet och Jantelagen.
Förutsättningarna för att kunna bygga upp förtroende och utveckla samarbete är sämre i Tanzania. Även här handlade hindren om stamtänkande och kön, men företagarna var mer uppfinningsrika och handlingskraftiga när det gällde att hitta former för samarbete och skapa mekanismer för konfliktlösning.
– I Tanzania är behovet av samarbete så stort att människor trots alla hinder skapar egna mekanismer för att utveckla både tillit och samarbete, säger Malin Tillmar.
En småföretagare i en mindre stad på Tanzanias landsbygd har inget annat alternativ för sin utkomst än det egna företaget och överlever inte utan samarbete med andra. De svenska småföretagarna i studien var inte lika beroende av företaget för sin överlevnad, utan ville i första hand vara oberoende.
Utgångspunkten för Malin Tillmars studie är begreppet förtroende som förutsättning för samarbete. Hon använder trädet som metafor för att analysera hur olika spelregler i samhället påverkar framväxten av förtroende. I både Tanzania och Sverige spelar sanktionsmöjligheter stor roll, men också personkännedom och möjligheten att bedöma samarbetspartens engagemang, goda vilja och kompetens.
Avhandlingen heter Swedish Tribalism an Tanzanian Agency. Disputationen äger rum fredagen den 25 oktober 2002 kl 10.15 i sal A2, hus A, Linköpings universitet.
Kontaktinformation
Malin Tillmar går att nå på tel 013- 28 15 88 eller e-post malti@eki.liu.se.
Det är LTH:s s k Gemstoneprojekt (gemstone = ädelsten) som därmed går in på andra året. Projektet syftar till att locka speciellt duktiga och motiverade elever från hela landet till LTH genom att tidigt erbjuda kontakt med avancerad forskning. Även på LTH ska duktiga studenter så småningom erbjudas ett speciellt program.
Projektet omfattar, förutom forskarveckan i Lund, en chans till deltagande i ett forskningsprojekt under t ex vinterlovet och del-tagande på distans i kurser vid LTH redan under gymnasietiden. Ett antal gymnasister har redan avslutat sådana studier.
Projektledare är professor Sven Åberg, matematisk fysik:
– 15 elever testade i fjor att läsa högskolekurser i t ex matematik och datalogi. Responsen på forskarveckan har bara varit positiv från både elever och lärare.
För att få komma med måste eleverna ha en rekommendation av en av sina lärare och mycket bra betyg samt ha skrivit en egen motivering till varför de vill vara med.
Från måndag morgon (28 oktober) till fredag eftermiddag (1 november) får ungdomarna bekanta sig med forskare och forskningsområden vid högskolan. Mikro-biologi, informationsteori och nanoteknik är årets huvudämnen. Man får också lite kontakt med Lunds studentliv och en utfärd till Tekniska museet i Malmö med initiativtagaren till den där pågående nanoutställningen, professor Lars Samuelson, som guide.
– Eleverna delas in i grupper så att alla intresseriktningar är företrädda och så diskuterar de gruppvis de föreläsningar de nyss lyssnat på med möjlighet att ställa frågor till föreläsarna, en pedagogisk modell som kanske vore intressant att prova på högskolan också, säger Sven Åberg.
LTH bjuder de duktiga gymnasisterna på resa och uppehälle. De bor tillsammans på vandrarhemmet Tåget vid Lunds station och äter på LTH respektive Kulturen.
Kontaktinformation
För journalister som är intresserade av att kontaka någon ”lokal” deltagare i Gemstoneprojektet: kontakta Mats Nygren, 046-222 70 86, Mats.Nygren@kansli.lth.se
För frågor om veckoprogrammet i Lund kontakta Sven Åberg, tel: 046-222 96 33, Sven.Aberg@matfys.lth.se
Studien visar att traditionen som forskare skolas in i under studietiden och även i arbetslivet har en stark inverkan på hur man väljer att uttyda texterna. Likaså påverkar forskarens upplevda yrkesidentitet de val som görs vad gäller metod och angreppssätt. I yrkesidentiteten ingår faktorer av nationalistisk, religiös och ideologisk natur. Avhandlingens sista kapitel är en närstudie av feministisk forskning kring de två dikterna, och hur den speglar förändringar inom forskarsamhället i stort.
Berit Åström är uppvuxen i Robertsfors.
Lördagen den 26 oktober försvarar Berit Åström, institutionen för moderna språk/engelska, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln The Politics of Tradition: Examining the History of the Old English Poems The Wife’s Lament and Wulf and Eadwacer. Svensk titel: Traditionens politik: en studie av historien kring de fornengelska dikterna Kvinnans klagan och Wulf och Eadwacer.
Disputationen äger rum kl 10.00 i Humanisthuset, hörsal F.
Fakultetsopponent är Dr. Roy M. Liuzza, Tulane University, New Orleans, USA.
Kontaktinformation
Berit Åström nås på :
Tel : 090-786 95 88
E-post: berit.astrom@engelska.umu.se
I blodkärlen bildas det kraftigt kärlsammandragande äggviteämnet endotelin-1 (ET-1). Hos friska personer är bildningen av ET-1 liten, men patienter med åderförkalkning har förhöjda värden av ET-1. ET-1 reagerar med speciella mottagare, receptorer, vilket resulterar i att kärlen dras samman. Effekten kan vara katastrofal för patienter vars blodkärl redan är trånga, som vid åderförkalkning. Om man kan ta fram ett ämne, endotelinreceptorblockerare (ERB), som kan hindra ET-1 att nå fram till receptorerna, så skulle en infarkt eventuellt kunna förhindras.
Läkare Felix Böhm har i sitt avhandlingsarbete undersökt följderna av den ökade ET-1-halten hos patienter med åderförkalkning och har därmed berett väg för ett nytt läkemedel.
Undersökningar på unga friska personer visade att ET-1 kraftigt försämrade kärlfunktionen. Genom att ge små injektioner av substansen ERB till patienter, kunde forskningsgruppen också visa att de klassiska tecknen på åderförkalkning kan bromsas och att blodflödet ökas. Tanken är att verkan av den nya medicinen kommer att vara som störst på de ställen där ET-1 finns, alltså i förträngningen, där den behövs som bäst. Den kombination av ämnen, ERB, som använts i studierna har hindrat sammandragningar i kärlen och kan med all sannolikhet även vara effektiv mot kärlförträngningar i benen, så kallad ”fönstertittarsjuka”.
Det viktigaste resultatet av studien är att effekten var som störst hos patienterna som hade åderförkalkning, då deras blodflöde ökade markant efter injektionen med ERB. Det visade sig också att patienter med åderförkalkning fick tillbaka sin förmåga att själva kunna reglera kärlvidgningen, det vill säga en förbättrad kärlfunktion. Resultaten av den forskning som hittills genomförts är tillräckliga för att se gynnsamma akuta effekter hos patienterna. Den första ERB-tabletten används redan idag av patienter med förhöjt blodtryck i lungblodkärlen. Det fordras dock fortsatta studier innan de nya kunskaperna kan komma till användning inom sjukvården som en tablett som ska hindra hjärtinfarkter.
Avhandlingens titel:
The importance of endothelin-1 for vascular functions in patients with atherosclerosis and healthy controls
Författare:
Felix Böhm, Institutionen för medicin vid Karolinska sjukhuset,
Karolinska Institutet, tel. 08-5177 0000 (vx) eller 0736 508991
alt. mail: felix.bohm@medks.ki.se
Disputation:
Fredag 25 oktober 2002, kl 9.00, Aulan, plan U1, entré B, Thoraxkliniken, Karolinska sjukhuset.
För plantskolor och skogsägare är det viktigt att välja plantmaterial med rätt ursprung. Ärftliga egenskaper, som hur snabbt plantor tar upp näring och växer, varierar hos olika familjer (dvs. plantor som härstammar från ett moderträd, men har olika fäder). Träd kan dock förbättra sin egen förmåga att ta upp näring och mineralämnen genom att inleda ett ömsesidigt förhållande (symbios) med vissa svampar. Tvåfärgad laxskivling (Laccaria bicolor) är en sådan mykorrhizasvamp. SLU-forskaren Samuel Mari visar nu att denna svampart förbättrar tillväxten hos gran (Picea abies) från de flesta familjer. Det gäller både när tillgången på näring (kväve) är liten och stor. Störst blev effekten av mykorrhiza i svagväxande granfamiljer, som började växa lika snabbt som andra familjer.
I ett liknande försök fick granplantor bilda mykorrhiza med vanlig pluggskivling (Paxillus involutus), med följden att höjdtillväxten blev fyra gånger så stor. Skottvikt och höjd var lika stora som för plantor med tillgång till åtta gånger större kvävemängd. Resultatet tyder på att effektiva mykorrhizasvampar kan utnyttjas för att producera lika stora plantor som idag men med en mindre mängd kvävegödsel.
Önskvärda egenskaper märks sent i skogsträdens liv, något som gör att urval och förädling tar lång tid. Samuel Mari har därför undersökt möjligheten att redan hos fröplantor upptäcka egenskaper som hör samman med goda egenskaper hos vuxna träd i samma familj. Med hjälp av sådana tester skulle man kunna välja lovande plantor redan i ung ålder, och effektivisera förädlingsarbetet.
Överlag finns starka samband mellan skottens upptag av kväve och flera eftertraktade tillväxtegenskaper hos unga plantor. Familjer av både gran och sitkagran (Picea sitchensis) uppvisade stora skillnader i förmågan att utnyttja kväve, något som antyder att egenskapen kan förbättras genom urval. Familjer med hög förmåga att utnyttja kväve producerar mer biomassa i relation till mängd upptaget kväve, och skulle därför vara lämpliga för utplantering på magra marker.
Samband mellan egenskaper hos unga plantor i klimatkammare och deras vuxna syskon i fält förbättrades när fältförhållanden efterliknades genom närvaro av mykorrhizasvampen.
Msc Samuel Mari, institutionen för skogsgenetik, SLU, försvarar fredagen den 25 oktober kl. 10.00 sin avhandling Variation in nitrogen efficiency in Picea abies and Picea sitchensis. Disputationen äger rum i Aulan, Genetikcentrum, Ultuna, Uppsala.
Kontaktinformation
Mer information:
Samuel Mari, tel: 018-67 27 19.
E-post: Samuel.Mari@sgen.slu.se
Genom att i laboratoriet analysera hur cancercellerna hos leukemipatienter reagerar på olika cellgifter går det till viss del att förutsäga hur sjukdomen kommer att utveckla sig. I en stor nordisk studie har prover från över 500 barn som insjuknat i akut lymfatisk leukemi mellan 1992 och 2000 analyserats med en metod som utvecklats i Uppsala. Genom att jämföra cancer cellernas olika känslighet för cytostatika går det i vissa fall att förutsäga hur stor risk barnen har för återfall, detta redan i samband med att sjukdomen upptäcks. Barn med stor risk för återfall skulle kunna ges en mer intensiv behandling.
Britt-Marie Frost har också i sitt avhandlingsarbete gjort laboratorietester av ett nytt möjligt framtida preparat kallat CHS 828. Det hade god effekt både ensamt och tillsammans med tidigare kända medel.
Vidare redovisar Britt-Marie Frost i sin avhandling två studier av individuell mätning av de vanliga cellgifterna doxorubicin och vincristine. När det gäller läkemedlet doxorubicin, ett viktigt cytostatika vid behandling av leukemi, visar det sig att koncentrationen i blodet varierar med ålder och även med den så kallade tumörbördan, som mäts i antal vita blodkroppar vid insjuknandet. Det finns också ett samband med kroppskonstitutionen (BMI) som kan ha betydelse. Höga nivåer vita blodkroppar och högt BMI gav lägre koncentration av läkemedlet i blodet.
Hittills har doseringen av vincristine, ett annat viktigt cytostatika, utgått från kroppsytan med en maxdosering som uppnås redan vid en kvadratmeter kroppsyta. Det har inneburit att större barn, som också har en större återfallsrisk, kan ha fått för låga doser.
Det finns sedan tidigare relativt få studier av cellgiftsbehandling på barn. De studier som Britt-Marie Frost nu presenterar i sin avhandling visar att det inte finns någon skillnad i upptagningsförmågan mellan olika åldrar och att större barn med större kroppsyta därför har fått för låga doser cellgifter. Som en följd av dessa studier har nu maxdoseringen i hela Norden ökats från 2,0 till 2,5 mg.
Britt-Marie Frost disputerar på avhandlingen ”Chemotherapy in Childhood Acute Lymphoblastic Leukemia. In Vitro Cellular Drug Resistance and Pharmacokinetics” fredagen den 1 november kl. 9.15 i Rosénsalen, ing. 95, Akademiska sjukhuset, Uppsala.
Kontaktinformation
Britt-Marie Frost kan nås på telefon 018-611 58 83 eller via e-post britt-marie.frost@kbh.uu.se
I dagens samhälle finns det många situationer där biologiska system är i nära kontakt med konstgjorda ytor. Några exempel är båtskrov i havs-vatten, medicinska implantat, rör och tankar i livsmedels-industrin och olika typer av biosensorer som utnyttjar de biologiska systemens exakthet i att känna igen enskilda molekyler (i t ex blod). De kemiska och topografiska egen-skaperna hos materialytorna är mycket viktiga för att det konstgjorda materialet ska fungera som det är tänkt ihop med det biologiska systemet. Om man till exempel ska designa ett bak-tråg till brödfabriken bör ytan gå lätt att hålla ren för hygienens skull och man bör då undvika, bland annat, räfflade ytor. På samma sätt finns det krav på ytorna i en mycket mindre skala. Man har visat att celler beter sig olika på ytor som är släta eller räfflade på mikro-meter-nivå (µm). Om ytorna dessutom har ett ”kemiskt” mönster av molekyler som cellerna tycker om att fästa vid, kan man styra var de fäster och inte.
Här kommer Karin Glasmästars avhandlingsarbete in i bilden. Hon har studerat en typ av molekyler, fosfolipider, som bygger upp cellernas membraner, alltså deras barriär mot omvärlden. Man kan tillverka små ihåliga bollar av dessa molekyler som kallas vesiklar. Om man låter vesiklar i en vattenlösning komma i kontakt med en yta av glas fastnar de först och går sedan sönder. Kvar på ytan blir ett konstgjort cell-membran, ett lipidbilager. Man kan använda lipid-bilagren som bas för olika studier av celler och deras kommunikation med andra celler, eller som en del i en bio-sensor. Karin har studerat processen när vesiklarna fastnar, går sönder och bildar ett lipid-bilager på ytor av glas. Egen-skaperna hos de färdiga lipid-bilagren har sedan undersökts genom att hon ställt frågor som: ”Fäster proteiner på lipid-bilager?” och ”Fäster celler på lipid-bilager?”. Experimenten i denna av-handling visade att varken proteiner eller celler fäster på dessa ytor. De här egenskaperna behövs t ex i den passiva delen av en biosensor.
Nästa steg var att försöka göra ytor som bara har lipidbilager på förut-bestämda ställen. Tekniken som valdes heter ”micro-contact printing” och fungerar ungefär som potatistryck med den skillnaden att mönstren är mycket mindre och att man använder silikon-gummi som stämpel istället för potatis. Under experi-mentens gång upptäckte Karin att silikon från stämpeln finns kvar på den stämplade ytan som en förorening. Istället för att stämpla mönster av lipider gjorde hon då en djup-dykning i problemet med överföring av silikon till ytorna. Av-handlingens sista artikel visar att man kan minska överföringen rejält genom att först UV/ozon-behandla silikon-stämpeln så att ytan blir något hårdare.
Avhandlingen ”Surface modification for biointerfaces – supported lipid bilayers and some aspects of microcontact printing ”, försvaras vid en offentlig disputation på Chalmers den 25 oktober kl 13.00 i sal Kollektorn på Mikroteknologicentrum, MC2, Kemivägen 9, Chalmers, Göteborg.
Karin Glasmästar är från Tillberga utanför Västerås.
Kontaktinformation
Mer information:
Karin Glasmästar, Tillämpad fysik, Chalmers tekniska högskola,
tel.: 031-772 3369, e-post: karing@fy.Chalmers.se
Inget beställningsverk.
Mattias Bäckströms avhandling är resultatet av ett mångårigt doktorandprojekt, vetenskapligt nagelfaren av expertis och godkändes av en enhällig betygsnämnd vid disputationen, varför det inte finns någon grund för Collins misstankar att Bäckströms avhandling är dåligt underbyggt eller beställt av däckbranschen.
Dubbdäcken sliter
Collin skriver att en forskare i Göteborgs-Posten (vilken för övrigt är just Bäckström) påstår att ”dubbarna river upp asfalt som innehåller tungmetaller som förorenar vattentäkter”. Faktum är att drygt 100 000 ton asfalt slits bort från våra vägar varje år, just på grund av dubbdäck. Slitagestudier har publicerats av VTI i åtskilliga rapporter.
Dubbdäck är bra ur säkerhetssynpunkt
En nyligen genomförd analys (också av VTI) av vinterdäckslagen har visat att den medfört färre svåra olyckor på våra vägar. I förhållande till sommardäck reducerar dubbdäck olycksrisken (polisrapporterad olycka, ej vilt) med 40 % och vinterdäck utan dubb med 25 % på statliga vägar och cirka 5 %-enheter lägre i tätort.
Dubbdäck är sämre ur miljösynpunkt
Bäckström är inte ensam om att visa på dubbdäckens negativa effekter. Nyligen visades att bottensedimenten i Stockholms sjöar är bemängda med PAH, som delvis härrör från dubbslitaget. Slitaget från dubbdäck bidrar i hög grad även till luftens innehåll av inandningsbara partiklar (s.k. PM10), speciellt under tidig vår. Dessa partiklar är idag ett stort orosmoment då de visat sig samvariera med dödlighet och luftvägsrelaterade sjukdomar i utsatta befolkningsgrupper. Kunskapen om orsaken till partiklarnas farlighet är idag mycket liten.
Är dubbdäck lönsamt för samhället?
VTI gjorde för 7 år sedan en samhällsekonomisk analys av dubbdäcksanvändningen. Då uppgifter i stort sett saknades om eventuella miljö- och hälsoeffekter utelämnades denna del av analysen, vilket medförde att samhällsvinsten av ökad trafiksäkerhet dominerade beräkningen. Då man i Norge gjorde en liknande analys, med uppskattade miljö- och hälsoeffekter, kom man fram till att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att begränsa dubbdäcksanvändningen till 20 % i Norges fyra största städer. Viss dubbanvändning ansåg man alltså behövas för att rugga upp underlaget. Erfarenheter från Sapporo (Japan) efter ett dubbdäcksförbud har medfört att man nu försöker få till en dubbdäcksanvändning på cirka 20 % för att förbättra väggreppet och därmed minska antalet påkörningsolyckor.
Kunskapen om miljö- och hälsoeffekter av dubbdäck i Sverige är än så länge liten, men då effekterna kan vara betydande är det väsentligt att kunskap tas fram så att man kan göra en så rättvisande samhällsekonomisk analys som möjligt.
Collins antagande om beställningsverk från däckjättarna är, försiktigt uttryckt, taget ur luften. I Sverige bedöms dubbdäck som gynnsamt för trafiksäkerheten. Detta får inte göra dubbarna till en helig ko. Vi behöver mer kunskap om såväl positiva som negativa effekter och konsekvenser för att med säkerhet avgöra om dubbdäck verkligen är det, ur alla perspektiv, bästa sättet att behålla väggreppet i vinterhalkan.
Kontaktinformation
Mats Gustafsson, mats@gustafsson@vti.se , 013-204326
Göran Blomqvist, goran.blomqvist@vti.se , 013-204171
Gudrun Öberg, gudrun.oberg@vti.se , 013-204153
Lennart Folkeson, lennart.folkeson@vti.se , 013-204159
Kuggarna och byggstenarna i det cellulära maskineriet utgörs av proteiner. Det finns över 30 000 olika sorters proteiner och för att livsprocesserna ska fungera måste vart och ett av dessa upprätthålla sin exakta form. Formen hittar de själva. Feta delar i proteinernas inre dras automatiskt samman, precis som olja bildar droppar i vatten. Det tar oftast mindre än en sekund för ett protein att vecka ihop sig rätt och varje sekund produceras mer än 1 000 000 000 proteiner i din kropp. Samtidigt tas de gamla och uttjänta omhand och delarna återanvänds. Det råder en närmast ofattbar trängsel i cellernas inre.
Normalt förhindras proteiner från att klibba samman genom att de formar ett skyddande hölje av laddade och ”vattenlika” utskott. Man kan se det som att de feta inre delarna omsluts av en overall, och de naturliga proteinerna veckas så att alla delarna av denna overall knäpps ihop samtidigt. I kemiska termer är veckningsprocessen starkt kooperativ och går efter principen allt eller inget, och det förefaller omständligt och tidskrävande.
Genom att ändra i arvsmassan hos bakterier har Mikael Oliveberg och Magnus Lindberg i hans forskargrupp lyckats få fram proteiner som veckar sig mycket snabbare genom att ”sätta på sig strumporna först” och därefter klä in sig bit för bit, ungefär som vi människor gör. Men sådana proteiner verkar inte existera naturligt. Varför? Svaret tycks vara att proteiner som veckas en bit i taget kan råka stöta ihop ”halvklädda” med sammanklibbning och cellulärt kaos som följd. För att kunna hålla ordning i det molekylära maskineriet offrar därför Naturen veckningshastigheten till förmån för en tät och skyddad struktur. Det går tillräckligt fort i alla fall.
– För första gången har vi visat att proteiner kan vecka sig på ett helt annat sätt och ändå nå samma slutstruktur. Tidigare trodde man att det bara fanns en möjlighet för proteiner att vecka sig på, säger Mikael Oliveberg.
Resultaten visar att proteinerna kan inta sin form på en mängd olika sätt och att det är Naturen som sätter begränsningarna – inte fysiken. Mikael Oliveberg och hans forskargrupp har visat att evolutionen helt enkelt verkar ha valt ut det mest fördelaktiga sättet för proteinerna att vecka sig på. Upptäckten förväntas ha betydelse för en mer grundläggande, molekylär förståelse av proteinsjukdomars uppkomst, till exempel Alzheimers sjukdom, Huntingtons sjukdom, Skelleftesjukan och Creutzfeldts-Jakobs sjukdom.
Forskningsresultaten presenteras i det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Nature Structural Biology.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Mikael Oliveberg, professor i biokemi vid Umeå universitet
Telefon: 090-786 79 67
E-post: mikael.oliveberg@chem.umu.se
Pärlemormoln har observerats systematiskt sedan slutet av 1800-talet. Dock var det först i och med upptäckten av ozonhålet i Antarktis som de blev intressanta för atmosfärsforskningen, eftersom man snabbt insåg att det är kemiska reaktioner just på stratosfärsmolnens partiklar som frigör klor ur klorhaltiga föroreningar så att ozonnedbrytningen kan ske.
Avhandlingen behandlar observationer av stratosfäriska moln med optiska instrument, kameror och fotometrar. Både förekomsten av molnen och deras förhållande till atmosfärens dynamik, luftmassornas rörelse, har kunnat studeras. Resultaten bekräftar idéerna att de flesta metoder för observation av stratosfärsmoln underskattar deras förekomst och att atmosfäriska vågor som bildas när vinden blåser över fjällen påverkar bildningen av molnen i norra Skandinavien. Pärlemormoln har kunnat följas och då rört sig i ett vågliknande mönster.
Metoder för att bestämma partiklarnas storlek genom att studera molnens färgmönster genom filter har också studerats.
Carl-Fredrik Enell är född och uppvuxen i Norrköping och studerade fysik vid Linköpings universitet 1990-1996. Sedan 1996 är han bosatt i Kiruna och anställd som doktorand vid Institutet för rymdfysik.
Fredagen den 25 oktober försvarar Carl-Fredrik Enell, Institutet för rymdfysik (IRF), Kiruna, sin doktorsavhandling med titeln Optical studies of polar stratospheric clouds and related phenomena. Svensk titel: Optiska studier av stratosfärsmoln och med dessa sammanhörande
fenomen.
Disputationen äger rum kl. 10.00 i stora aulan på IRF i Kiruna.
Fakultetsopponent är professor Donal Murtagh, Institutionen för rymd- och radiovetenskap, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Kontaktinformation
Carl-Fredrik kan nås på:
Tel: 0980-79014
E-post: carl-fredrik.enell@irf.se
Avhandlingen handlar om svensk miljöpolitik och slutförvar av kvicksilver och kärnavfall. För både kvicksilver och kärnavfall föreslås lösningar med slutförvar djupt ned i den svenska berggrunden. En fråga som hamnar i fokus är hur den långsiktiga säkerheten (upp till 100 000 år) i ett sådant slutförsvar skall kunna garanteras. Denna utopiska dimension skapar en tydlig spänning när politiken skall genomföras med konkreta åtgärder. På flera av de platser som på olika sätt varit aktuella för ett eventuellt slutförvar har så kallade lokaliseringskonflikter uppstått. Ugglas studier visar bland annat hur frågor om risk och säkerhet i vetenskapliga och tekniska termer får den mesta uppmärksamheten. Andra aspekter som också är väsentliga för de närboende, till exempel platsens betydelse, skjuts däremot åt sidan i debatten. Ugglas avhandling visar också på ett svagt lokalpolitiskt engagemang, där kommunpolitiker undviker debatt och konflikter i frågor som de inte nödvändigtvis måste lösa. Att lösa avfallshanteringen för kvicksilver och radioaktivt avfall ses av de flesta inblandade som ett huvudsakligen nationellt ansvar.
Ylva Uggla disputerar för doktorsexamen i sociologi, fredag 25 oktober klockan 13:00 i Hörsal C, Örebro universitet.
Foto på Ylva Uggla finns att hämta i pressrummet på Örebro universitets webbplats på adressen http://www.oru.se/massmedia/bild.html#uggla.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Ylva Uggla på telefon 019-30 32 71 alt. e-post: ylva.uggla@sam.oru.se.
