Linnéuniversitetets forskare Henrik Drake och Cornelius Holtorf har båda engagerat sig i slutförvaringen av använt kärnbränsle i mer än ett decennium. Men med helt olika perspektiv. Den ene kartlägger förhållandena nere i berget, den andre utmaningarna som väntar i framtiden.
Henrik Drake är docent i miljövetenskap och väl bekant med det berg som kärnavfallet ska förvaras i lång tid framöver. Som doktorand för 15 år sedan undersökte han berggrunden i Oskarshamns kommun, som tillsammans med Forsmark har varit de två platser som varit aktuella för ett slutförvar. När regeringen 2009 valde att gå vidare med Forsmark fortsatte han med geologiska undersökningar där i stället.
Flygbild över Forsmarks kärnkraftverk. Bild: Anders Sandberg, WikiMedia, CC-BY-2.0
Sverige är det första landet i världen som har beslutat om ett slutgiltigt förvar av använt kärnbränsle. Regeringens beslut den 28 januari i år innebär att det radioaktiva avfallet sannolikt kommer att kapslas in i kopparcylindrar för att sedan begravas djupt ner i berggrunden i Forsmark i Uppland. Avfallet ska förvaras på 500 meters djup i 100 000 år, den tid som uranet måste hållas avskilt från människor på grund av dess radioaktivitet.
Genom åren har Henrik Drake kartlagt sprickbildningar och påverkan från tidigare istider, faktorer som är viktiga för att avgöra hur platsen kan komma att förändra sig över den långa perioden framöver. Frågan om slutförvaring har varit en möjlighet att göra konkret nytta med sina geologiska studier.
– Just nu arbetar vi med ett projekt om vad som händer med uran i berget. Var fastnar till exempel uranet i berget om det skulle bli ett läckage från en kapsel? Vi kommer snart att publicera en ny modell som visar vad som sker i en sådan process. När man kan se att forskningen har en relevans för slutförvaret så blir drivkraften större än om det bara handlar om att titta på vad som har hänt med ett berg, säger Henrik Drake.
Kommunicera riskerna tusentals år framåt i tiden
Kopplingen till slutförvaringen är en helt annan för Cornelius Holtorf, professor i arkeologi och med frågor om kulturarv och framtiden som sitt främsta forskningsområde. För elva år sedan fick han och kollegan Anders Högberg i uppdrag av Svensk kärnbränslehantering, SKB, att undersöka hur kunskap om slutförvaret kan bevaras 100 000 år in i framtiden, så att kommande generationer inte kommer i kontakt med det radioaktiva avfallet av okunskap.
– Den frågan vi framför allt har arbetat med handlar om långtidsminne. Hur kommunicerar man under tusentals år framåt till en människa som inte vet att kärnavfallet fanns men som stöter på någonting och undrar vad det är. Hur skapar man en medvetenhet om att ”här finns det någonting som kan vara farligt”. Det finns en hel del förslag för att uttrycka detta genom skrift och symboler, berättar Cornelius Holtorf.
Lättade över beslutet
Båda uttrycker en viss lättnad över beslutet att gå vidare med slutförvaringen.
– Jag kände bara ”äntligen är det dags”, eftersom jag trodde att beslutet skulle komma redan för 5–10 år sedan, berättar Henrik Drake. För oss som har jobbat med det här har det aldrig setts som ett problem med slutförvar. Det har snarare varit en tävling mellan Oskarshamn och Östhammars kommun att få slutförvaret, vilket är helt annorlunda jämfört med andra länder där ingen vill behöva ta hand om det.
– Beslutet om slutförvaring är viktigt. Det gör användning av kärnkraft mer hållbar i och med att det finns ett klart svar om vad som ska hända med avfallet, tillägger Cornelius Holtorf.
Stillheten 500 meter under marken
Femhundra meter under marken i Forsmark är det som att tiden står stilla. När man talar om förändringar här nere handlar det om tidsperioder över hundratals miljoner år. Henrik Drake beskriver det som en stabil miljö i en stabil period. Förutsättningarna är alltså goda för att hålla kärnavfallet isolerat från omvärlden i 100 000 år, ett ögonblick med geologiska mått.
– Det är viktigt att få reda på när det har varit stora rörelser i jordskorpan för att kunna planera vad som kan komma att ske i själva berget som har betydelse för slutförvaringen. Det vi kan visa är att det är cirka 400 miljoner år sedan de senaste jättestora händelserna ägde rum. Det var när den svenska fjällkedjan bildades.
Pyritkristaller som fällts ut tillsammans med vita kalciumkarbonatkristaller visar mikrobiell aktivitet i ett sprickhålrum i urberget. Bild: Henrik Drake 2018.
Spår av liv i bergssprickorna
Temperaturen är runt 15 grader året om. Det är en kemiskt stabil miljö utan vare sig löst syre eller speciellt mycket näring. Trots det finns det spår av liv i bergssprickorna.
– Detta är bland de mest extrema systemen på jorden sett till energifattighet. Trots det lever organismer där. Man kan likna de här mikroberna vid att de står i viloläge under långa tidsperioder. När det kommer lite organiskt material som har rört sig ner genom bergets sprickor kan de starta upp igen, berättar Henrik Drake.
När slutförvaret ska byggas kommer dessa mikrober att väckas till liv igen.
– När man borrar sig ner så kommer det att introducera syre i den underjordiska miljön. Sedan kommer det vara en period då syret reduceras av mikrober och av berget i sig innan det blir syrefritt igen. Den längsta tiden kommer det att vara syrefritt och mörkt och den energi som finns är inte mycket att leva av. Det kommer att sättas i gång lite kemiska reaktioner när man introducerar nya material som kopparkapslar och lera. Det kommer att vara varmt runtom de här kapslarna. I dag finns det inte några varma kärnbränslekapslar på 500 meters djup så miljön kommer att ändras lite.
Sprickzoner fungerar som krockkuddar
Kopparkapslarna kommer att fortsätta avge värme så länge materialet är radioaktivt. En fördel med Forsmark jämfört med Oskarshamn är att berget består av mycket kvarts, ett mineral som effektivt leder värme ut i berget. Därför går det att placera kapslarna nära varandra och spara plats.
Det finns sprickor i berget, men dessa fyller en viktig funktion.
– Forsmark ligger omslutet av flera stora sprickzoner. Det är som en berggrund som ligger och flyter som en tvål mellan sprickzoner. Sprickzonerna fungerar som krockkuddar för slutförvaret genom att fånga upp rörelser i berget, medan förvaret ligger där skyddat från påverkan, förklarar Henrik Drake.
Ny istid kan vara risk för slutförvaret
Målet med slutförvaringen är att placera kärnavfallet i en miljö med så lite aktivitet som möjligt. Viktigast är att kopparkapslarna inte utsätts för vatten eller syre. Då kan de börja rosta och livslängden förkortas drastiskt. Vid en eventuell istid – vi kan vänta oss minst en sådan inom förvaringstiden – riskerar smältvatten att pressas ner i berggrundens sprickor.
– Vi kan se att vid den senaste istiden kom det ner syresatt vatten ungefär tio meter i berget. Det ser ut som en rostig zon de översta 10 till 20 meterna, förklarar Henrik Drake.
I geologiska sammanhang anses 100 000 år vara en relativt kort period och den stabila miljön under Forsmark ger goda förutsättningar för slutförvaring.
– Förvaret kommer att vara en så kort tid jämfört med vad jag kollar på. Berget är ungefär 19 000 gånger äldre än så, säger Henrik Drake.
Människor en större risk än mikrober
Men det finns en annan risk som inte handlar om mikrober eller potentiella istider i framtiden. Om 100 000 år är ett geologiskt ögonblick så rymmer samma tid ofantlig förändring i mänskliga samhällen. Här kommer Cornelius Holtorfs forskning in i bilden.
– Den stora frågan är hur vi hanterar de samhälleliga frågorna i det här. Det är det som ingen har någon lösning på. Vi vet att inom mycket kortare tidsdimensioner så kan allt förändras i grunden. Det är väldigt svårt att förutse hur människor kommer att tänka kring och värdera saker om bara 30 år, säger han.
Kunskapen om kärnavfallet måste hållas levande. Men en föränderlig värld gör det svårt att utforma ett budskap som ska hålla många generationer.
– Det finns ingen anledning att tro att det kommer att fungera att ha ett och samma budskap i 100 000 år framöver. Tvärtom kommer det att behöva förändras snabbt. Om ett par generationer kommer människor ha en annan bild av vad man ska kommunicera kring kärnavfallet. Jag vet inte vad det kommer att vara, men man kan exempelvis tänka sig att det kommer att ses som en resurs i stället för risk.
– Därför måste man skapa ett system som kan förändra sig, genom att låta framtida generationer översätta den här kunskapen till deras värld och göra den till en del av deras kunskap. Det går inte att skapa ett budskap baserat på vår kunskap idag och sedan tro att det är löst i 100 000 år.
Under bara de senaste årtiondena har även i synen på hur kärnavfallet bäst ska kommuniceras till framtida generationer förändrats rejält: från att handla om hur man avskräcker människor från en viss plats med hjälp av ord och symboler, till att sakligt redogöra för platsen och vilka ämnen som finns där, säger Cornelius Holtorf.
– Slutförvaret är ett kulturarv som berättar om hela vår energipolitik sedan andra världskriget, där kärnkraften har utgjort en väldigt viktig del. Men det berättar också om miljörörelsens utveckling: motstånd mot kärnkraft var en viktig del av hur miljörörelsen kom i gång under 70-talet. Hela slutförvaret är en viktig historisk källa för att berätta om en viktig del av vår tid, säger Cornelius Holtorf.
Illustrationen visar den planerade slutförvaringen av kärnbränsle i Forsmark. Bild: Svensk kärnbränslehantering, SKB.
Cornelius Holtorf föreslår att vi ser på slutförvaret som ett kulturarv som måste bevaras till framtida generationer.
Slutförvaringen är ett annorlunda kulturarv
– Slutförvaret är ett negativt kulturarv. Det betyder att det är något som vi vill bevara, inte nödvändigtvis för att det är till nytta för människor, utan ett som vi måste bevara också för att förhindra skada. Det finns många kulturarv som inte är trevliga, men som måste bevaras ändå.
Förra året gav Cornelius Holtorf ut boken Cultural heritage and the future tillsammans med Anders Högberg. Det är en bok om kulturarvens roll i framtiden. På omslaget syns Forsmarks kärnkraftverk och en illustration av det planerade slutförvaret.
Slutförvaret är ett utmärkt exempel för att diskutera bevarande av kulturarv för framtiden, menar han.
– Kärnavfallet är som en katalysator. Alla förstår att vi måste ställa oss frågan hur kunskap om det kan bevaras i 100 000 år framåt.
Värdet av kulturarv omförhandlas över tid
Men i likhet med andra historiska platser och objekt som vi vill bevara kommer dess betydelse att omförhandlas av kommande generationer. Det viktiga är att vi ger våra efterföljare goda möjligheter att skapa sin egen förståelse av slutförvaret. Det kan vi lära oss av att se på andra kulturarv som klarat tidens tand, förklarar Cornelius Holtorf.
– Förutsättningen för bevarande är förändring. Anledningen till att vi har kunskap om pyramiderna och uppskattar dem idag är helt annorlunda än när de byggdes. Om det inte hade förändrats så skulle de inte finnas kvar över huvud taget idag; om de inte blivit en plats för arkeologer och turister och en stolthet för Egypten, så skulle man för länge sedan tagit stenarna och använt dem för andra syften, säger Cornelius Holtorf.
Speciella genpaket som förs över oförändrade från generation till generation har studerats hos bananflugor i 50 års tid. Ofta sitter dessa genpaket i en bit av en kromosom som har brutits loss och vänts i omvänd riktning, en så kallad inversion. Nu har ett forskarteam sett samma sak hos torsken och menar att dessa genpaket är en viktig faktor för artens livskraft.
– Vi kallar dem supergener. De innehåller flera olika gener som nedärvs tillsammans, de är robusta och bär på egenskaper som kan användas när det så krävs för torskens livssituation, säger Carl André, forskare vid Tjärnö marina laboratorium vid Göteborgs universitet.
Torskens förmåga att anpassa sig
Torskens supergener bidrar till en mycket anpassningsbar fisk, som överlevt klimatförändringar och fiske under tusen år.
– Vår forskning ger en unik beskrivning av hur supergenerna nedärvs i olika torskbestånd. Det är en viktig pusselbit för att förstå torskens framgång som art och vad som kan skapa stabilitet i ekosystemen. Just nu studerar vi supergenernas betydelse för hur torsken klarar sig i Östersjön där det är bräckt vatten.
Supergener
Supergenerna hos torsken uppstod genom stora mutationer för cirka 1 miljon år sedan. Forskarna upptäckte supergenerna när de undersökte genetiska skillnader mellan olika torskbestånd.
Normalt hackas dna upp när könscellerna tillverkas, och varje ägg och spermie bär på en blandning av föräldrarnas anlag. Detta kallas rekombination.
Men om en av föräldrarna har en kromosom med inverterat dna, sker ingen rekombination på den biten av kromosomen och anlagen från en generation överförs intakt till nästa generation. Detta kan vara en fördel om det finns flera olika anlag som tillsammans är viktigt för överlevnad i en viss miljö.
Torsken – en nyckelart i ekosystem
Livet på jorden har alltid gått igenom perioder av förändringar i ekosystemen som varvas med lugnare tider. Vissa nyckelarter med stor betydelse för ekosystemen står stabila genom dessa perioder och överlever även relativt stora förändringar.
– Torsken är en sådan ekologisk nyckelart och är därför extra intressant att studera i en tid då mänskligheten påverkar ekosystemen i en allt snabbare takt.
Dna-teknik verkyg för reglering av fiske
Ny teknik har gjort det mycket billigare att ta fram beskrivningar över arvsmassan i olika arter. För torsken finns en fullständig beskrivning av arvsmassan och det kommer till användning när olika bestånd ska skyddas från överfiske.
– Det har fastställts individuella fiskekvoter på olika bestånd för att bevara dem. Med enklare och billigare dna-teknik kommer vi i framtiden kunna reglera fisket på beståndsnivå hos flera andra arter.
På kajen i Svolver i Lofoten finns till exempel ett dna-labb som tar prover på den landade torsken för att avgöra om det är stationär kustnära torsk eller skreitorsk från Barents hav, som finns i fångsten.
Forskningen är ett samarbete med Havsforskningsinstitutet i Norge och Oslo Universitet.
Carl André, professor i marin ekologi vid institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet, carl.andre@marine.gu.se
Fel diagnos leder till lidande, längre sjuktid och dödsfall, och är orsaken till omkring hälften av alla allvarliga patientskador inom akutsjukvård och primärvård.
Fall ett: En kvinna i 50-årsåldern bokar tid på vårdcentralen. Hon är trött, känner inte igen sig själv. På vårdcentralen tas rutinprover, bland annat blodvärde. Kvinnan hör inget om provsvaren och tolkar det som att allt är bra – men i själva verket är det ingen som har bedömt svaren.
Läkaren som ordinerade proverna har slutat och vårdcentralen har inga fungerande rutiner för att bevaka provsvar. Kvinnan får inte veta att hon har blodbrist.
Tre månader senare är hon tillbaka på vårdcentralen, fortfarande trött – och magen har börjat krångla också. Den här gången ser vårdpersonalen de tidigare provsvaren och utredningen drivs vidare. Det visar sig att kvinnan har tjocktarmscancer.
Försenad diagnos och för sent att operera
Fall två: En 40-årig man spelar badminton när det plötsligt smäller till i den ena vaden – och det gör ont! Mannen kan gå, men haltar. Han ringer 1177 Vårdguiden som ger lugnande besked: ”Sök vård om det blir sämre, du har nog sträckt dig”. Två veckor senare bokar mannen tid på vårdcentralen. Läkaren bedömer att hälsenan delvis kan ha gått av och skickar remiss till magnetkameraröntgen. Ytterligare fyra veckor senare kommer svaret: Hälsenan är helt av – och nu är det för sent att operera. Mannen riskerar att aldrig bli fullt återställd.
De två patientfallen ovan är typiska diagnostiska fel, enligt Rita Fernholm, distriktsläkare och forskare vid Karolinska Institutet i Solna.
– Tjocktarmscancer och ändtarmscancer ligger i topp bland de diagnostiska fel som leder till allvarliga följder inom primärvården. Inom akutsjukvården är frakturer vanligast.
Fel diagnos behöver inte vara katastrof
Alla diagnostiska fel leder inte till skada. En bakterieinfektion som misstas för en virusinfektion får till exempel ingen betydelse alls om infektionen läker av sig själv och patienten blir frisk. Ingen kommer ens veta att diagnosen var felaktig.
I andra fall riskerar konsekvenserna att bli omfattande.
För patienten kan det handla om ökat lidande, förlängd vårdtid, förvärrad sjukdom, mer svårbehandlad skada, försämrad livskvalitet och – i värsta fall – död.
För sjukvården är det resursslukande, både i form av vård och tid. Diagnostiska fel kan också göra att den vårdpersonal som varit inblandad mår dåligt. – Det är därför man inom forskningen kallar vårdpersonalen för second victim. First victim är patienten som har drabbats, säger Rita Fernholm.
För samhället leder det till ökade vårdkostnader. – Det är mycket dyrare att behandla patienter i ett sent skede. Det kräver större resursåtgång, men hur mycket det handlar om vet vi inte. Det är svårt att beräkna.
Bra vårdpersonal i dåliga system
Forskningsfältet om diagnostiska fel är relativt nytt. Internationellt tog patientsäkerhetsforskningen fart 1999, när amerikanska Institute of Medicine publicerade rapporten “To Err is Human” (Att fela är mänskligt).
Rapporten ansågs bryta tystnaden kring hur många som dör på grund av misstag inom sjukvården, samtidigt som den betonade att problemet inte är att det är dåliga människor som arbetar inom sjukvården – det är bra människor som arbetar i dåliga system som behöver bli säkrare.
– Det blev ett startskott för många forskare i världen att ägna sig åt det här, säger Rita Fernholm.
2015 hade Institute of Medicine bytt namn till National Academy of Medicine och publicerat ännu en rapport, den omfattande “ Improving diagnosis in medicine ” som inspirerade fler forskare att ägna sig åt fältet. Ungefär samtidigt påbörjade Rita Fernholm sin forskarutbildning och blev den första i Sverige att forska specifikt om diagnostiska fel.
Därför får patienter fel diagnos – tre vanligaste orsakerna:
Kognitiva faktorer, till exempel när man som läkare håller fast vid det man trodde först, utan att fundera över andra tänkbara diagnoser.
– Vi läkare för ju våra tankar vidare i vårdprocessen via journalen, och vi är lite dåliga på att ompröva våra diagnoser, säger Rita Fernholm.
Systemrelaterade faktorer, till exempel ineffektiv organisation av vårdpersonalens arbete, brister i kommunikation och information, hög arbetsbelastning, tidsbrist och stress hos läkare.
– Arbetsmiljön är tätt kopplad till patientsäkerhet. Är man stressad är man inte en lika bra diagnostiker, säger Rita Fernholm.
Kunskapsbrist, till exempel bristande erfarenhet eller otillräcklig utbildning och träning hos läkare.
– Om man som läkare inte har koll på andra möjliga diagnoser som det skulle kunna vara kan man inte heller ställa dem, säger Rita Fernholm.
Fel diagnos hade gått att undvika
En av delstudierna i Rita Fernholms avhandling undersökte vilka diagnoser som berörs av diagnostiska fel på vårdcentraler och akutmottagningar i Sverige, se faktaruta.
Studien identifierade 4 830 fall av allvarliga och undvikbara skador från primär- och akutvård under åren 2011–2016.
64 procent av lex Maria-fallen, som anmäls av sjukvården, gällde diagnostiska fel. Totalt sett, när lex Maria-fallen och patientrapporterade vårdskador till regionernas ömsesidiga försäkringsbolag Löf lades samman, var 46 procent av fallen undvikbara diagnostiska fel.
Försenad cancerdiagnos kan bli fatal
Ytterst handlar diagnostiska fel om patientsäkerhet
– Under de senaste åren har den här delen av patientsäkerhetsområdet vuxit enormt eftersom vår möjlighet att ställa diagnoser har blivit så mycket bättre. Nu kan vi undersöka patienter med datortomografi och magnetkameraröntgen, vi kan bota flera cancerformer, förhindra allvarliga effekter av stroke och handlägga hjärtinfarkter bättre, säger Rita Fernholm.
Det är betydelsefulla framsteg. Samtidigt gör de att konsekvenserna av en felaktig diagnos riskerar att bli så mycket större, påpekar hon:
– En försenad cancerdiagnos kan numera innebära skillnaden mellan liv och död.
3 frågor till din läkare – som minskar risken att få fel diagnos
Vad är det förväntade sjukdomsförloppet?
Vad ska jag vara uppmärksam på?
När behöver jag söka vård på nytt?
Tre-regeln bra mot feldiagnostisering
För att komma åt problemet krävs mer forskning, konstaterar hon – men det finns redan nu metoder som brukar lyftas fram som hjälpsamma.
Den så kallade tre-regeln är en. Den innebär att man som läkare tänker: “Om det trots allt inte är det här som jag tror, vilka andra två diagnoser skulle det i så fall kunna vara?”
På så sätt minskar man risken att låsa sig för tidigt vid en diagnos och håller istället sinnet öppet för att ompröva diagnosen. Att som läkare diskutera med kollegor – “Tänker jag rätt?” – anses också vara värdefullt, liksom att se patienten och patientens närstående som viktiga resurser att lyssna på.
Diagnoser har alltid en viss grad av osäkerhet
Rita Fernholm och hennes forskargrupp arbetar nu med ”safety netting advice”, en metod från Storbritannien som innebär att läkaren avrundar konsultationen genom att berätta för patienten att diagnoser aldrig är hundraprocentiga, att de alltid har en viss grad av osäkerhet.
– Läkaren berättar också hur sjukdomens förlopp förmodligen kommer att se ut – kanske “Du har sökt för huvudvärk, jag bedömer att det är spänningshuvudvärk, du kan ta Alvedon vid behov, om det inte går över på två veckor ska du söka vård här på vårdcentralen igen och om du börjar kräkas ska du åka till akuten”.
Därefter ber läkaren patienten att återberätta vad hen har fått för information, så kallad teach back: “Jag har förmodligen spänningshuvudvärk, jag kan ta Alvedon, om det inte går över på två veckor ska jag …”
Strukturerade råd som gör patienten klokare
Sådana strukturerade råd kan vara ett sätt att öka förståelsen hos patienten, och eftersom patienten får veta när hen behöver söka vård igen minskar risken för att en felaktig diagnos ska leda till vårdskada, menar Rita Fernholm.
Finns det något man kan göra som patient, för att minska risken för att få en felaktig diagnos?
– Ja, om läkaren inte har tagit upp safety netting-informationen kan man själv ställa frågorna: “Okej, du tror att jag har X. Vad är det förväntade förloppet? Vad ska jag vara uppmärksam på? Och när behöver jag söka vård på nytt?”
Marcela Ewing är adjungerad universitetslektor vid Institutionen för medicin, Göteborgs universitet, och forskar om hur allmänläkare på ett säkrare sätt kan identifiera patienter med förhöjd risk för cancer.
Fyra besök på vårdcentralen innan cancerdiagnos
För några år sedan disputerade hon med sin avhandling, baserad på fyra studier med sammanlagt 4 562 cancerpatienter och 17 979 kontrollpatienter utan cancer. Det visade sig att de flesta som diagnostiserades med de sju vanligaste cancersjukdomarna hade sökt för olika besvär inom primärvården året innan de fick sin cancerdiagnos.
Mer än hälften behövde göra fyra eller fler läkarbesök på vårdcentralen innan diagnosen ställdes, trots att flera av dem sökte för symtom som var associerade med cancer.
– Patienten kunde ha diagnostiserats att ha ett ofarligt födelsemärke som senare visade sig vara hudcancer, malignt melanom, eller en prostata kanske bedömdes vara förstorad innan det visade sig vara prostatacancer, säger Marcela Ewing.
Cancer är en vanlig sjukdom, men en ovanlig diagnos för allmänläkare. Av tusen patientmöten för en enskild läkare i primärvården leder kanske bara fyra till en cancerdiagnos, enligt Marcela Ewing.
– Symtom som kan signalera cancer beror i de allra flesta fall inte på cancer. Istället misstänker läkaren, ofta med rätta, att patienten har en vanligare och godartad sjukdom. Men patienten behöver alltid utredas för att bekräfta eller utesluta cancermisstanken.
Beslutsstöd hjälper läkare att upptäcka tidig cancer
Allmänläkare behöver ett beslutsstöd i vardagen, anser Marcela Ewing – ett som hjälper läkaren att bedöma vilken risk för cancer en enskild patient har.
Inom ramen för hennes avhandling utarbetades ett riskvärderingsinstrument för tidig tjock- och ändtarmscancer. Sedan ett par år tillbaka leder Marcela Ewing en forskargrupp som validerar och vidareutvecklar instrumentet på patienter i region Stockholm.
– Vi hoppas kunna utveckla en metod; skapa en algoritm som läser av information i patientjournalen och larmar om cancerrisken är förhöjd så att läkaren kan vidta rätt åtgärder. På så sätt kan patienter med ännu odiagnostiserad cancer fångas upp tidigare, säger hon.
Diagnoser som berörs av diagnostiska fel (på vårdcentraler och akutmottagningar i Sverige):
Cancer utgjorde den största delen (37 procent) av de diagnostiska felen i databasen med sjukvårdsrapporterade vårdskador från primärvården. De tre vanligaste cancerformerna var tarmcancer, hudcancer samt njur- eller urinblåsecancer
Näst vanligast var hjärtsjukdomar (8,4 procent), där drygt hälften gällde hjärtinfarkt
Frakturer, infektioner (vanligast var sepsis, blodförgiftning), lunginflammation och tuberkulos förekom också
Även i den patientrapporterade databasen utgjorde cancerdiagnoserna den största andelen vårdskador:
Tarmcancer, hudcancer och lungcancer var vanligast.
Frakturer, infektioner och bristningar eller skador i musklereller senor förekom också.
På akutmottagningar var de vanligaste patientanmälda diagnostiska felen:
Frakturer, framför allt hand- och handledsfrakturer
Bristningar och andra skador i muskler och senor (extra vanligt var det med skador i fingersenor)
Infektioner (där blindtarmsinflammation var vanligast)
Diagnostiska fel definieras som uteblivna, försenade eller felaktiga diagnoser som hindrar att patienten får adekvat och snabb behandling i rimlig tid.
Omkring hälften av de diagnostiska felen brukar gälla uteblivna diagnoser, det vill säga diagnoser som aldrig ställts.
Omkring 20 procent handlar om försenade diagnoser, 10 procent om felaktiga diagnoser och de återstående 20 procenten om olika kombinationer av dessa kategorier.
Om patienten till följd av det diagnostiska felet drabbas av lidande, sjukdom, kroppslig eller psykisk skada eller avlider, och om det hade kunnat undvikas med adekvata åtgärder, räknas det som en vårdskada. Källa: Socialstyrelsen
Blodpropp kan i värsta fall vara dödlig, men går ofta att behandla eller förebygga.
– Resultaten understryker vikten både av att vaccineras mot covid-19 och att sjukvården identifierar personer med ökad risk för blodpropp så att blodförtunnande sätts in i samband med covid-19. Men man måste hålla koll på om dessa individer löper en risk för det motsatta, nämligen blödning, säger Ioannis Katsoularis, doktorand vid Umeå universitet och specialistläkare i kardiologi.
I studien kunde forskarna se att risken att drabbas av djup ven-trombos, det vill säga blodpropp i de djupa blodkärlen, var förhöjd upp till tre månader efter covid-infektion. Den första månaden var risken fem gånger så stor som för friska personer. Även risken för blödningar var två gånger förhöjd jämfört med friska personer, dock bara bland de covid-patienter som behövde läggas in på sjukhus på grund av covid.
Blodförtunnande läkemedel skyddar
En särskilt allvarlig form av blodpropp är lungemboli, när proppen sätter sig i lungan, något som i värsta fall kan leda till döden. Risken att drabbas av lungemboli var förhöjd ända upp till ett halvår efter att ha varit sjuk i covid-19. Den första månaden efter covid-infektion var risken för blodpropp i lungan hela 32 gånger så hög som hos friska personer. Hos individer som före covid-infektionen behandlades med blodförtunnande läkemedel var risken för lungemboli 70 procent lägre, vilket pekar på en skyddande effekt.
Blodpropps- och blödningsriskerna ökade ju svårare sjuka covid-patienterna var, med högst risk för blodpropp och blödning hos de patienter som behövde intensivvård.
– Med ett underlag på över en miljon som drabbats av sjukdomen och fyra miljoner kontrollpersoner är denna studie en av de största i sitt slag i världen och bidrar med värdefull kunskap, säger Anne-Marie Fors Connolly, forskningsgruppledare vid Umeå universitet, läkare och huvudansvarig för studien.
I studien samkördes information från nationella register från Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen över alla personer som insjuknade i covid-19 från det att pandemin började fram till och med maj 2021. Forskarna undersökte förekomst av blodpropp och blödning efter covid-19. Risken för dessa komplikationer beräknades med hjälp av två olika kraftfulla statistiska metoder, en matchad kohortstudie samt en så kallad self controlled case series-studie.
– Urbana samfälligheter kan komma att bidra till transformationen mot ett fossilfritt samhälle, säger Johan Colding, professor i miljövetenskap vid Högskolan i Gävle.
Forskarna inom hållbar stadsutveckling vid Högskolan i Gävle föreslår en helt ny förvaltningsrätt där medborgarna själva får incitament att kunna påverka sin egen närmiljö.
Många exempel på att detta går att genomföra med framgång finns både i Europa och i USA. I Berlin, sköts hela parker om av intresseföreningar och människor som bor i närheten.
Urbana samfälligheter kan spela en avgörande roll i transformationen mot ett fossilfritt samhälle. Inom förnyelsebar energi, där bostadsrättsföreningar går samman om solenergi, och inom den delade ekonomin, som exempelvis coworkning spaces.
Eller en grupp boende som tar hand om de gemensamma ytorna, ungefär på samma sätt som en bostadsrättsförening fungerar.
– Vi vill skapa den här möjligheten då folk vill ha förändring och kommuner och stadsdelsförvaltningar måste främja denna utveckling. Det händer nämligen något med människor, inte minst barn, när de börjar göra någonting med händerna och denna skaparkraft föder också ett lärande om och engagemang för miljö- och hållbarhetsfrågor, säger Johan Colding.
En chans att på riktigt bryta utanförskapet
Det blir också ett sätt att skapa liv i utanförskapsområden som de boende själva får vara med och genomföra. Nu står de som sterila öknar där människor bor isolerat, fråntagna alla möjligheter att göra något åt sin egen närmiljö.
– Tänk vad ett gemensamt projekt, med kontakter med andra människor, kan göra för att bryta utanförskapet på riktigt.
Forskarna ser framför sig en mångfald på alla möjliga sätt, där det kommer att se olika ut i olika kvarter och med olika växtslag och nya spännande lösningar med energisystem som är lokalt anpassade.
– Det kommer att ske ett lärande det vet vi, kring natur- och klimatfrågor och det skapar mötesplatser där människor från olika kulturer kan byta kunskaper kring, fröer, grödor, blommor och en massa andra erfarenheter. Samtal och fysiska möten som skapar det sociala kapital som är så viktigt att få till stånd idag, säger Johan Colding.
Johan Colding, professor i miljövetenskap och forskningskoordinator vid Urban Commons Högskolan i Gävle, johan.colding@hig.se
Stephan Barthel, professor i miljövetenskap, Högskolan i Gävle, och programchef för Fairtrans, stephan.barthel@hig.se
Forskningen kring Urbana Samfälligheter är knuten till forskningsprogrammet Fairtrans som samfinansieras av Mistra och Formas och där Högskolan i Gävle deltar.
Programmet är tänkt att bidra med civilsamhällets erfarenheter och engagemang för att underlätta och påskynda en rättvis klimatomställning som är förenlig med målen i Parisavtalet och Agenda 2030.
Forskarna inom programmet Urban Commons ingår i det strategiska forskningsområdet för hållbar stadsutveckling vid Högskolan i Gävle.
Tidigare forskning har pekat på att omkring tio procent av alla män i höginkomstländer någon gång under sitt liv drabbas av depression eller ångestsjukdom. En ny avhandling från Göteborgs universitet visar att män i högre grad stöter på hinder som gör det svårare att få den vård de behöver.
Avhandlingen baseras på enkätundersökningar genomförda i befolkningsurval i Västra Götalandsregionen och Stockholmsregionen 2008, 2014 och 2019. Totalt rör det sig om 8697 svarande, både män och kvinnor.
Av de män som hade symtom på depression tyckte 40 procent att de inte hade behov av vård, jämfört med 25 procent av kvinnorna.
Även om de själva tyckte att de hade ett behov av vård var det vanligare att män inte sökte vård jämfört med kvinnor (36 procent av männen sökte inte jämfört med 26 procent av kvinnorna).
Män var också i något högre grad missnöjda med vården de fått (29 procent av männen tyckte inte de fått den vård de behövde jämfört med 23 procent av kvinnorna).
Hinder på flera nivåer
Avhandlingen pekar alltså på att män i högre utsträckning än kvinnor hindras på olika stadier i vårdsökningsprocessen.
– Män verkar i högre grad möta hinder på flera nivåer, dels när de i lägre grad inser att de behöver vård, dels när de i lägre grad söker vård när de inser att de behöver den, och dels efteråt när de oftare tycker att de inte fått den vård de behövt. Eftersom män möter hinder längs alla steg i vårdsökningsprocessen är det många faller bort längs vägen och inte får vård som de behöver, säger Sara Blom, disputerad vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som skrivit avhandlingen.
Kunskap och attityder
Avhandlingen pekar inte bara på skillnader mellan män och kvinnor, utan även på skillnader inom gruppen män, där barriärerna är mer uttalade i vissa undergrupper. Män som inte studerat på högskolenivå och de som hade en låg kunskapsnivå om psykisk ohälsa visade sig vara minst benägna att söka vård.
Män hade också mer negativa attityder till andra med depression än vad kvinnor hade. Fler män än kvinnor angav exempelvis att de inte skulle anställa en person som de visste varit deprimerad. Män var också mer skeptiska till sjukskrivning för en person med symtom på depression, jämfört med kvinnor, vilket delvis förklaras av mäns mer negativa attityder.
Ojämlika konsekvenser
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges efter behov, men avhandlingen visar att många män inte söker vård trots att de har behov.
– Detta är problematiskt, eftersom det skulle kunna leda till mer allvarliga konsekvenser av psykisk ohälsa i de grupper som inte söker vård, som exempelvis alkoholproblem och självmord, säger Sara Blom.
Avhandlingen pekar mot att vägen till vård för män med psykisk ohälsa skulle kunna underlättas med ökad kunskap och minskade negativa attityder.
– Att många inte upplever behov av vård, trots att de har symtom, indikerar att vården bör arbeta uppsökande och förtroendeskapande. Det behövs också kunskap om hur barriärer till vård samverkar med maskulinitetsnormer, hos individen, i hälso- och sjukvården, och i samhället i stort. Troligen behövs en kombination av breda insatser på befolkningsnivå och mer riktade insatser, exempelvis mot män med lägre utbildningsnivå, säger Sara Blom.
Sara Blom, legitimerad sjuksköterska och disputerad på Avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. sara.blom@gu.se
Autismspektrum-tillstånd kännetecknas av begränsningar i social kommunikation och socialt samspel. Det kan också innebära begränsningar i beteenden, intressen och aktiviteter.
I en studie har forskare undersökt vilka miljöfaktorer som kan kopplas till autism. Det har man gjort genom att studera enäggstvillingar.
Med hjälp av tvillingstatistik kan forskare justera för både gener och delad miljö. Det ger bättre möjlighet att besvara frågan om vilka unika faktorer i miljön som påverkar att den ena tvillingen har autism eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), men inte tvillingsyskonet.
Låg födelsevikt
Forskarna fann bland annat att autistiska symtom var vanligare hos de tvillingar som hade lägre födelsevikt i jämförelse med syskonet.
Autistiska symtom var även vanligare hos tvillingar som fått medicinsk behandling i samband med födseln, haft kramper, hjärnskakning eller många infektioner under uppväxten jämfört med tvillingsyskonet som inte hade dessa riskfaktorer.
Forskarna fann även att skillnad i födelsevikt mellan tvillingar var relaterat till mer adhd-symtom hos tvillingen med lägre vikt.
Tidiga riskfaktorer
Även om tidigare forskning har visat att ärftligheten för autism är hög, så har tvillingforskning påvisat att en betydande andel beror på miljöfaktorer. Detta berör i huvudsak så kallade icke-delade miljöfaktorer, det vill säga faktorer som skiljer familjemedlemmar åt och som gör att man utvecklas olika.
– Resultaten inom tvillingpar påvisar ett samband mellan exponering för faktorer i samband med födseln och de första levnadsåren och efterföljande NPF. Fynden tyder även på att autism kan vara särskilt kopplat till ett ökande antal tidiga riskfaktorer, säger studiens huvudförfattare Johan Isaksson, psykolog och docent vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet.
Kan bidra till förebyggande åtgärder
Kunskapen från studien kan ha betydelse för tidiga insatser, menar Johan Isaksson.
– Resultaten är potentiellt viktiga för att bättre förstå vilka faktorer som bidrar till autism vilket kan bidra till tidig upptäckt, förebyggande åtgärder och tidiga insatser inom exempelvis mödra- och barnhälsovården, säger han.
Studien har gjorts tillsammans med forskare på KIND vid Karolinska institutet där även datainsamlingen skedde.
Johan Isaksson, psykolog inom barn-och ungdomspsykiatrin och docent vid Akademiska sjukhuset, Uppsala universitet. johan.isaksson@neuro.uu.se
Våren 2020 tvingades hela samhällen att ställa in och ställa om. Kontoren flyttades hem till köksbordet och kostymen byttes mot joggingbyxor. Tidigt i pandemin fanns en misstanke om att skilsmässorna skulle öka när många papår tillbringade mer tid hemma. Nu publiceras en internationell studie som undersökt hur intimitet och sexualitet i partnerrelationer påverkats under covid-19-pandemin.
– Vi ville titta närmare på vad som händer i relationer under externa, stora kriser. När vi gick in i pandemin visste vi inte så mycket om konsekvenserna, berättar Charlotta Löfgren, professor i hälsa och samhälle vid Malmö universitet.
Majoriteten upplevde ingen större förändring
I studien svarade nästan 5 000 personer från åtta länder på frågor om bland annat sexuellt intresse för sin partner, närhet, intimitet och hur nöjda och tillfredsställda de var i relationen och med sexlivet.
– Vi hade en tanke om att många skulle uppleva en förändring i sexuellt intresse, men majoriteten upplevde faktiskt ingen större förändring, säger Eva Elmerstig, docent i hälsa och samhälle vid Malmö universitet.
Av dem som deltog svarade 53 procent att de hade samma sexuella intresse för sin partner som innan pandemin, 28 procent rapporterade en ökning, medan 19 procent uppgav en minskning av sexuellt intresse.
Ingen större skillnad mellan länder
Länderna som ingått i studien är Frankrike, Kroatien, Nederländerna, Portugal, Tjeckien, Sverige, Turkiet och Tyskland.
– Vi tänkte oss att det här skulle kunna innebära olika utmaningar för olika länder eftersom vissa hade mer social nedstängning än andra. Men utifrån de här kvantitativa resultaten kan vi inte se några större skillnader mellan länderna, säger Eva Elmerstig.
Starka relationer blev till viss del ännu bättre
Sist i enkäten fanns en öppen fråga där deltagarna själva fick summera sitt sexliv under pandemin. Just denna fråga har analyserats separat i en kvalitativ studie av de svenska forskarna i samarbete med övriga länder. Preliminära resultat visar att de som hade det bra innan, även fortsatte ha det bra under pandemin.
– De som var tillfredsställda och upplevde en emotionell närhet innan, fortsatte att ha det bra och fick det kanske till och med bättre just på grund av social isolering, medan de som redan hade utmaningar i sin relation fick det ännu svårare, eller åtminstone minst lika svårt, säger Charlotta Löfgren.
– Vi hoppas att båda studierna ska bidra till att bredda samtalet om sexuell hälsa. För många skapar till exempel distansarbete mindre stress i vardagen och mer flexibilitet, vilket i sin tur kan få positiva effekter både för familjelivet och sexlivet.
Så gjordes forskningen:
I studien har 4 813 personer från åtta länder svarat på frågor kring intimitet och sexualitet i partnerrelationer. Svaren samlades in genom en enkät på nätet mellan maj och juli 2020. För att delta i studien behövde deltagarna vara över 18 år och leva i en partnerrelation. Deltagarna fick svara på frågor om bland annat sexuellt intresse för sin partner, närhet, intimitet och hur nöjda och tillfredsställda de var i relationen och med sexlivet.
Enkäten är framtagen av en forskargrupp i EU-COST nätverket European Sexual Medicine Network. Länderna som ingått i studien är Frankrike, Kroatien, Nederländerna, Portugal, Tjeckien, Sverige, Turkiet och Tyskland.
På Statens institutionsstyrelses (Sis) särskilda ungdomshem vårdas ungdomar med omfattande missbruks- och psykosocial problematik. Sis har också i uppdrag att verkställa straff för ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.
Personalen har enligt lag särskilda befogenheter som innebär att en ungdom exempelvis får isoleras eller vårdas i enskildhet.
Ungdomshemmen har fått kritik
Såväl ungdomshemmen som de särskilda befogenheterna har återkommande kritiserats av svenska barnrättsorganisationer och av FN.
Kritiken får vetenskapligt stöd i en avhandling från Göteborg universitet.
I fyra delstudier har forskaren Kajsa Nolbeck granskat och analyserat den rumsliga och sociala vårdmiljön på Sis-hem.
Hinder för relationer och vård
Resultaten visar organisatoriska brister och en syn på ungdomarna och ungdomshemmen som potentiellt farliga och riskfyllda. Blandningen av målgrupper på Sis-hem, den säkerhetspräglade fysiska vårdmiljön och tillgången till särskilda befogenheter utgör hinder för vård och behandling.
– Riskhantering och säkerhetslösningar kommer ständigt i vägen för förtroendefulla relationer mellan ungdomar och personal, konstaterar Kajsa Nolbeck, doktorand inom vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin vid Göteborg universitet.
Motstånd eller svår anpassning
Ungdomarna uppger hur de pendlar mellan att göra motstånd mot kontrollen, vilket ofta leder till ytterligare kontroll och inlåsning, och att anpassa sig till vårdmiljön och förhandla kring sitt beteende.
Anpassningen kan ge friheter som att få vara utomhus, göra en viss aktivitet eller få tillgång till sin mobiltelefon en stund. Men att anpassa sig är extra svårt för ungdomar med omfattande problematik.
– Ungdomarna har svårt att uppvisa det beteende som institutionen kräver av dem, och då uppstår inte den förtroendefulla relationen mellan ungdom och personal som kan leda till förändring. Den blir bara tillgänglig för de som, så att säga, sköter sig, säger Kajsa Nolbeck.
Kontroll hinder för goda relationer
Hon beskriver hur försöken till relationsbyggande försvåras, avbryts eller villkoras av alltför ensidig betoning på säkerhet och kontroll. Detta skapar en etisk konflikt hos personalen, som lämnas ensam att hantera motsättningen mellan säkerhet och vård i det dagliga arbetet och i relation till ungdomarna.
– Personalen upplever att de ofta tvingas hantera svårigheter genom att tillämpa kollektiva lösningar och åtgärder som upplevs som bestraffande av ungdomarna, exempelvis mer inlåsning, säger Kajsa Nolbeck och fortsätter:
– Sådana strategier har i tidigare forskning visat sig ineffektiva och många gånger skadliga för ungdomarna, vilket även min avhandling visar.
Flera delstudier i avhandlingen
Studien gjordes med stöd av enkät- och registerdata och en deltagande observationsstudie på två hem.
På tre hem genomfördes en så kallad etnografisk fotostudie, en metod som ofta inkluderar ungdomar bättre än intervjustudier.
En fokusgruppstudie gjordes även med personal.
Tvångsvård ges enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Kajsa Nolbeck, doktorand inom vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin vid Göteborg universitet, kajsa.nolbeck@gu.se
I studien har forskarna analyserat data från alla svenskar från pandemins start till oktober 2021, det vill säga innan omikron-varianten hade kommit till Sverige.
– Vi kunde se att genomgången infektion var associerat med en låg risk för en ny infektion under lång tid, men att det allra starkaste skydd man kan få är en kombination av genomgången infektion och vaccination. Oavsett om man har haft covid-19 eller inte, bör man alltså se till att fortsätta låta vaccinera sig, säger Peter Nordström, professor i geriatrik vid Umeå universitet.
Studien visar att ovaccinerade personer som genomgått en första infektion i covid-19 hade markant lägre risk att insjukna en andra gång. Risken för en ny infektion hos dessa personer var 95 procent lägre i upp till 20 månader jämfört med personer som både var ovaccinerade och som inte genomgått en tidigare infektion. Dessutom hade de 87 procent lägre risk för en ny infektion av den allvarligare typen som ledde till sjukhusvård.
Sällsynt att bli sjuk igen
Bland personer som utöver genomgången infektion fick en eller två vaccindoser var risken att återinsjukna med behov av sjukhusvård ytterligare 94 respektive 90 procent lägre än för dem som bara hade genomgått infektion utan att ha blivit vaccinerade. Den kombinerade immunitet från att både haft infektionen samt vaccinerat sig gav alltså mest skydd, men totalt sett var dock återinsjuknande som ledde till sjukhusvård sällsynt i båda grupperna.
– Genomgången infektion i sig är kopplat till en låg risk att bli sjuk en andra gång men det innebär såklart inte att det är smart att utsätta sig för smitta, med tanke på den ökade risken för komplikationer och död som infektionen innebär. Vaccination är alltså att föredra. Oavsett om man haft covid-19 eller inte är det klokt att ta de doser som erbjuds, säger Marcel Ballin, doktorand i geriatrik vid Umeå universitet och medförfattare.
Skyddet mot omikron kan vara sämre
En begränsning med studien är att den genomfördes innan omikron-varianten av covid-19 hade kommit till Sverige. Andra studier visar på sämre skydd från både infektion och vaccination mot omikron. Vaccin är därför således viktigt för att få upp immuniteten.
– Man kan fundera över om genomgången infektion inte borde finnas med som parameter när man bedömer immunitetsstatus för exempelvis covid-bevis. Istället för att använda begrepp som vaccinerade eller ovaccinerade borde man kanske prata om immuna eller icke-immuna. Här har olika länder gjort olika bedömningar, säger Anna Nordström, adjungerad professor i folkhälsa vid Umeå universitet och medförfattare.
Studien är en observationsstudie som bygger på nationella registerdata från Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Statistiska centralbyrån. I underlaget har det ingått totalt drygt två miljoner personer.
Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften The Lancet Infectious Diseases.
Med polisens brottsstatistik, trygghetsmätningar och nya data på platser med öppen droghandel har polisen Mia-Maria Magnusson skapat en modell som kan användas för att kategorisera platser som riskerar att få problem med öppen droghandel och skjutningar.
– Det är inga stora områden vi pratar om utan små och väl avgränsade platser. Det kan handla om en yta på några hundra kvadratmeter i ett bostadsområde, intill det lilla torget eller vårdcentralen i lokalsamhället. Genom att studera dessa platser ända ner på mikronivå kan polisens brottsförebyggande arbete bli mycket mer effektivt, säger Mia-Maria Magnusson.
Platser med öppen droghandel
Kända och centrala områden, som Sergels torg i Stockholm, ingår i avhandlingen såväl som platser i områden som polisen klassar som utsatta. En tredje kategori är platser i bostadsområden som inte är klassade som utsatta, till exempel i Stockholms förorter. Gemensamt för alla är dock att de ligger i nära anslutning till tunnelbana, tåg och andra kommunikationer.
– Det är platser där öppen droghandel påverkar lokalsamhället och där kriminella gäng har olika grad av handlingsutrymme, säger Mia-Maria Magnusson.
Kunskap hjälper polisens arbete
Vapenvåld och narkotikahandel hör ofta ihop. Genom att jämföra faktorer som sysselsättningsgrad i befolkningen, brottsstatistik och trångboddhet ökar möjligheterna att kunna bedöma sannolikheten för framtida skjutningar på, eller i anslutning till, platser med öppen narkotikahandel.
– Modellen förutsåg 61 procent av de skjutningar som förekom under 2021 i Stockholmsområdet. De kanske inte hade gått att förhindra men bättre kunskap ökar möjligheterna för polisen att hålla koll, sätta in riktade insatser och mer aktivt patrullera platser i riskzonen, säger Mia-Maria Magnusson.
Motiverande samtal inte effektivt
Vilka åtgärder som sätts in för att bekämpa brott på platser där det förekommer narkotika behöver i högre grad utvärderas vetenskapligt, menar Mia-Maria Magnusson. Inom ramen för avhandlingen har hon tittat närmare på en av de metoder som brukar användas i det brottsförebyggande arbetet – motiverande samtal.
– Tanken med motiverande samtal är att länka till vård och förhindra att personer återfaller i narkotikabrottslighet. Men vid en jämförelse mellan två grupper, en som hade fått motiverande samtal och en grupp som inte fått det, tyder resultaten på att metoden inte alls har avsedd effekt.
Mia-Maria Magnusson nämner i stället exempel på lyckosamma insatser, som den kameraövervakning som blev införd i området Seved i Malmö. Ännu ett exempel är det arbete som Stockholms stad har genomfört på Sergels torg i Stockholm.
– Genom att ordna aktiviteter och evenemang har staden bidragit till att förändra kulturen och känslan på torget. Men varje plats är unik och därför måste de brottsförebyggande åtgärderna anpassas och skräddarsys efter de lokala förutsättningarna, säger hon.
Olika företag efterfrågar olika typer av anställda. Det gör att de som jobbar på en arbetsplats inte bara har liknande utbildning, utan ofta även liknande förmågor och egenskaper som sina kollegor.
Forskare har följt män som mönstrade för militärtjänsten och som var födda mellan 1951 och 1981. Männen delades in i grupper utifrån sina kognitiva och sociala förmågor och utifrån sina poäng på mönstringen.
Delades in i specialister och generalister
Ungefär hälften av männen hade liknande kognitiva och sociala förmågor och de kategoriserades som ”generalister”. Resten av männen hade framförallt sociala eller kognitiva förmågor och kategoriserades som ”specialister” av endera typen.
Forskarna såg var att olika grupper allt oftare jobbar på samma arbetsplats, specialister av olika typer jobbar oftare med varandra och de som har flerdimensionella förmågor jobbar oftare med varandra. Man såg också att generalisternas löner ökat mer än lönerna för dem som klassas som specialister.
Kan ha betydelse i gig-ekonomin
– Hur anställda och arbetsgivare är matchade med varandra och vad arbetsgivarna är villiga att betala för arbetskraft med olika förmågor är intressant, säger Oskar Nordström Skans, som är en av flera forskare bakom studien. Inte minst idag då arbetsgivaren, i och med den nya gig-ekonomin*, i större utsträckning kan köpa våra förmågor en och en och inte alltid som ett helt paket.
*Gig-ekonomi syftar på arbetstagare som tar tillfälliga uppdrag – gig – istället för att vara tillsvidareanställda.
– Vår forskning väver samman resultat som funnits i tidigare studier för att ge en mer samlad bild av hur arbetsgivarnas efterfrågan på förmågor har förändrats och hur det påverkar lönerna. Det tydliga mönstret att generalisternas löner ökat mer var dock nytt för oss.
Så gjordes forskningen:
Forskarna följer svenska män födda 1951–1981 som mönstrade för militärtjänsten.
Männen delades in i olika grupper utifrån hur de presterat i mönstringens olika delmoment.
Ungefär hälften av männen hade likartade kognitiva och sociala förmågor och dessa kategoriserades som ”generalister”.
Resten av männen, som alltså framförallt har förmågor i en av dimensionerna (kognitiva eller sociala), kategoriserades som specialister av endera typen.
Männen delades samtidigt upp i tre kategorier utefter hur höga sammanlagda poäng de fått vid mönstringen.
Elsparkcyklarna erbjuder ett nytt och bekvämt sätt att ta sig fram i städerna. Men den nya teknikens möte med det etablerade transportsystemet har inte varit friktionsfri. En återkommande kritik är att elsparkcyklister bryter mot trafikregler, åker för fort och parkerar olämpligt. Och statistik över olycksfall i trafiken visar en tydlig och oproportionerligt stor ökning av olyckor i takt med att antalet elsparkcyklar ökar.
Inte farligare än att cykla
Hastighetsbegränsningar, hjälmkrav och specifika parkeringsplatser tillhör de åtgärder som diskuterats, liksom begränsning av antalet elsparkcyklar och operatörer som är tillåtna i staden. Även direkta förbud har föreslagits.
– Elsparkcyklar är inte nödvändigtvis farligare än vanliga cyklar, men de uppfattas ofta så, förmodligen på grund av att man helt enkelt är ovan vid dem och på grund av hur förarna beter sig i trafiken, säger Marco Dozza, professor i trafiksäkerhet vid Chalmers och huvudförfattare till den nya studien.
Behöver integreras i transportsystemet
– Den vanliga cykeltrafiken vilar på etablerade sociala normer, trafikregler och en anpassad infrastruktur, men så är inte fallet för de här nya mikromobilitetsfordonen, som elsparkcyklar, segways, monowheel och el-skateboardar. Spridningen och användandet av den typen av fordon kommer sannolikt bara att öka. Därför är det viktigt att integrera dem i transportsystemet på ett säkert sätt.
För att jämföra säkerhetsrisker mellan vanliga cyklar och nya mikromobilitetsfordon behövs omfattande datamängder. Elsparcykelföretagen har, tack vare att de spårar varje åktur med GPS, tillgång till mycket stora mängder trafikdata. Olycksstatistik från sjukvården och polisen kan hjälpa till att uppskatta omfattningen av tillbud. Men ingen datakälla kan förklara varför olyckor inträffar.
Det som saknas är ett ramverk för att samla in och analysera den tillgängliga datan för att förstå vad som gör förarens beteende osäkert och vad som orsakar krockar och olyckor. Nu presenterar Marco Dozza och hans kollegor på Chalmers just ett sådant.
Bra på olika saker – bromsa och svänga
Forskarna har tagit fram en process för datainsamling och analys, som kan återanvändas och anpassas för olika fordon. I pilotstudien jämförde forskarna vanliga cyklar och elsparkcyklar genom att utrusta fordonen med mätinstrument och sedan få förarna att utföra olika manövrar som olika slags inbromsningar, både planerade och spontana. De fick också testa att svänga samtidigt som fordonen färdades i olika hastigheter.
Studien visade bland annat att en cykel har hälften så lång bromssträcka som en elsparkcykel. Däremot presterade elsparkcyklarna bättre under styrmanövrarna, vilket blev tydligt under ett slalomtest. Ett resultat som förmodligen kan förklaras av elsparkcykelns kortare hjulbas och att man inte behöver använda pedaler.
– De två fordonen visade båda tydliga fördelar och nackdelar i de olika scenarierna, säger Marco Dozza. Den bästa strategin för en cyklist och en elsparkcyklist att undvika samma krock kan vara olika – antingen att bromsa eller svänga.
Förstå orsakerna bakom olyckor
Resultaten från studien kan bidra till en stadsmiljö som är bättre anpassad för olika sorters mikromobilitet. Till exempel kan en slingrande väg vara lättare att hantera för en elsparkcyklist än en cyklist, medan en smalare och mindre belyst väg kan utgöra en större utmaning för en elsparkcyklist än en vanlig cyklist.
– Vi kan inte dra några avgörande slutsatser eftersom det här pilotexperimentet var ganska litet. Men det visar potentialen med fältdata för att förklara förarbeteenden och förstå orsakerna bakom olyckor i trafiken. Med mer data från ett större urval av förare kan vi få en heltäckande bild av hur förare behöver bete sig i trafiken för att det ska bli säkert att åka elsparkcykel. Den typen av kunskap kan hjälpa myndigheter att ta fram innovativa säkerhetsåtgärder och underbygga beslut med objektiva data, säger Marco Dozza.
Möjliga användningsområden i framtiden
I samarbete med ett skoterföretag ska Marco Dozza och hans team samla in mer fältdata för att kunna titta på skillnader mellan förare i olika scenarier. Så småningom kommer forskningsresultaten lära framtidens självkörande fordon och intelligenta transportsystem hur man bäst interagerar med elsparkcyklister och cyklister genom att bättre förutse deras beteende. Andra åtgärder, baserade på den här typen av fältdataanalyser, är så kallad dynamisk geofencing – hastighetsbegränsning hos elsparkcyklar beroende på hur mycket folk som rör sig i området, veckodag eller tid på dagen.
Marco Dozza, professor i fordonssäkerhet vid institutionen för mekanik och marina vetenskaper på Chalmers, marco.dozza@chalmers.se
Höga blodsockervärden kan orsaka en rad olika komplikationer vid typ 1- och typ 2-diabetes.
Flera olika blodsockersänkande läkemedel används för närvarande vid behandling av diabetes, men inget av dem kan stoppa sjukdomsförloppet.
För att förhindra utvecklingen av typ 1- och typ 2-diabetes är det därför viktigt att upprätthålla funktionen hos de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln.
Syrebrist minskar betacellers aktivitet
Men vid diabetes utmanas betacellerna att producera stora mängder insulin och en studie från Karolinska institutet visar att detta leder till syrebrist. Då ökar nivåerna av proteinet HIF-1a (se faktaruta), vilket i sin tur minskar betacellernas aktivitet.
Forskare vid Karolinska institutet har nu identifierat en ny läkemedelssubstans som bevarar aktiviteten hos dessa insulinproducerande betaceller och förhindrar högt blodsocker i möss.
– Genom att behandla diabetiska möss med HIF-1a-hämmaren PX-478 lyckades vi sänka deras blodsockervärden, säger studiens försteförfattare Erwin Ilegems, forskare vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi vid Karolinska institutet.
Upptäckt fick Nobelpriset i medicin
Proteinet HIF-1a (hypoxia-inducible factor-1a) reglerar kroppens svar på syrebrist (hypoxi).
Upptäckten av HIF-1a belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2019 och detta protein har visat sig vara involverat i många olika sjukdomar.
HIF-1a-hämmaren PX-478 utvecklades från början som cancerläkemedel och har visat sig tolereras väl i kliniska fas I-studier på patienter.
Forskarna kunde visa att den effekten av PX-478 vid diabetes främst berodde på förbättrad aktivitet hos betacellerna i bukspottkörteln.
Nuvarande behandling tröttar ut celler
Eftersom det är väl känt att insulinproduktionen minskar vid diabetes har tidigare behandlingsstrategier mest fokuserat på att förbättra betacellernas insulinproduktion.
Detta tillvägagångssätt har dock inte varit så framgångsrikt som man hoppats.
– Nuvarande behandlingar som riktar sig mot betaceller har bara en tillfällig positiv effekt på insulinutsöndringen. På lång sikt leder dessa läkemedel till utmattning av betacellerna, säger Per-Olof Berggren, professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet.
Långtidsbehandling av diabetes
Till skillnad från andra behandlingar förbättrar PX-478 aktiviteten hos betacellerna utan att förstärka insulinutsöndringen. Forskarna tror därför att den kan förhindra att betacellerna tröttas ut och därmed vara mer effektiv vid långtidsbehandling av diabetes.
Huvudfokus för studien är bättre behandling av typ 2-diabetes, men resultaten indikerar att PX-478 även skulle kunna användas vid diabetes typ 1, där celler som producerar insulin kan finnas kvar hos patienter som nyligen fått sin diagnos.
Forskarna planerar nu att gå vidare och undersöka om resultaten hos möss kan överföras till människa. Förhoppningen är att kunna testa substansen i kliniska prövningar.
Erwin Ilegems, forskare vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska institutet, erwin.ilegems@ki.se
Per-Olof Berggren, professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska institutet, per-olof.berggren@ki.se
− Utmaningarna med att hyra sina kläder kan till viss del förklaras av den känslomässiga karaktär och nära relation som utvecklas mellan konsumenter och kläder och mode, säger konsumtionsforskare Niklas Sörum på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Under de senaste tio åren har det blivit vanligare med mode- eller klädbibliotek. Det är en tjänst som bygger på idén att kunderna lånar eller hyr kläder, skor och accessoarer under en period.
Modebibliotek framställs ofta som verksamheter med klimatvänliga målsättningar som hänger ihop med den ökade medvetenheten bland konsumenter om modeindustrins negativa effekter på miljö och klimat. Hållbarheten har dock även ifrågasatts, eftersom idén bygger på ofta byta kläder och anses upprätthålla av en ombytlig trendkultur.
Känslomässig relation till våra kläder
Samtidigt har intresset bland konsumenter varit ganska lågt. Än så länge har det handlat om ett begränsat antal personer som faktiskt använder sig av den här typen av klädkonsumtion i sin vardag.
Studien bygger på djupintervjuer med 15 personer som varit medlemmar i modebibliotek, samt tre fokusgruppper på 12 personer som följts mellan 2017 och 2019. Resultatet visar att det inte är helt okomplicerat att låna kläder som sedan ska lämnas tillbaka. En konfliktfylld relation kan uppstå hos konsumenten i förhållande till de plagg som denne har till sitt förfogande under en begränsad tid.
− Deltagarna var ofta kritiska till huruvida temporär tillgång till kläder och uthyrningstjänster kunde ersätta betydelsen av att själv äga sina kläder, säger Niklas Sörum.
Experimentera med identitetsuttryck
Studien tyder dock på att det finns möjligheter med den här typen av tillgångsbaserad klädkonsumtion som handlar om identitet.
− Klädbibliotek skapar utrymme för att experimentera med önskvärda identitetsuttryck som annars skulle vara utom räckhåll om vi pratar om privatägda kläder. Att låna eller hyra sina kläder kan erbjuda flexibilitet och även tillgång till exempelvis dyrare designplagg.
Just identitetsskapande har i tidigare studier setts som en central aspekt vad gäller möjligheterna att förstå miljövänliga och hållbarhetsrelaterade konsumentbeteenden.
− Studien kan därför bidra till en diskussion om vikten av en fördjupad kunskap om konsumenters identitetsskapande och meningsskapande kopplat till den här typen av delningsekonomi, som ofta lyfts fram som positiva i relation till ett mer hållbart samhälle med ett mindre klimatavtryck, samt ökad social hållbarhet.
Niklas Sörum, docent och föreståndare på Centrum för konsumtionsforskning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, niklas.sorum@cfk.gu.se
Sara Probert-Lindström, socionom, leg psykoterapeut i KBT och doktorand vid Lunds universitet menar att vi måste våga prata mer öppet med personer som vi misstänker funderar på att ta sitt liv:
– Det är många som inte vill ”väcka den björn som sover”. Men ingen forskning pekar på att risken för självmord skulle öka om vi pratar om det. Tvärtom upplevs det som en lättnad att någon vill lyssna och det kan göra stor skillnad för en person som har tankar om självmord om vi vågar prata om det som är svårt, menar Sara Probert -Lindström.
De flesta har besökt vården innan självmord
När Sara Probert-Lindström var i början av sin yrkeskarriär, dog en av hennes dåvarande patienter oväntat till följd av självmord. Den händelsen påverkade henne starkt och blev en av anledningarna till att hon valde att fördjupa sig inom suicidprevention och behandling.
– Över 90 procent av de personer som dör i suicid i Sverige, har haft kontakt med hälso-och sjukvården någon gång under de två år som föregick självmordet. Men många – framför allt äldre personer över 65 år, söker inte till psykiatrin utan till primärvården eller somatisk specialistvård. Där har vårdpersonalen inte samma vana att hantera suicidalitet, säger Sara Probert-Lindström.
Förebyggande strategier inom all vård
Hon visar i en avhandling att det finns områden inom sjukvården där suicidpreventionen kan förbättras. Det finns behov av att införa suicidpreventiva strategier och göra vägar för vård av högriskpatienter tydliga inom all svensk hälso- och sjukvård – inte bara inom psykiatrin.
– Men även inom psykiatrin kan det vara svårt på att bedöma suicidrisk, eftersom den kan skifta från dag till dag, minut för minut och snabbt utlösas av en akut kris eller under inflytande av alkohol. Det är en av de svåraste bedömningar för kliniker ställs inför.
Stor risk för självmordsförsök vid psykos
En av studierna i avhandlingen visar att psykos är den mest kraftfulla riskfaktorn bland personer som gjort suicidförsök, följt av depression. Risken för suicid är också förhöjd om personen tidigare har gjort ett självmordsförsök. Studierna visar lite överraskande, att denna risk kvarstår även om självmordsförsöket ligger 20-30 år tillbaka i tiden.
Detta är en av få studier – även internationellt – som följt upp personer efter så lång tid och det är anmärkningsvärt att det faktiskt påverkar risken så långt senare. Därför är det viktigt att vårdpersonalen noggrant sätter sig in i patientens bakgrund av tidigare suicidförsök, menar Sara Probert-Lindström.
– I närtid såg vi också att de personer som dog till följd av självmord och varit i kontakt med psykiatrin, hade över hälften tidigare försökt ta sitt liv.
Uteblev från besök i vården
Ett annat intressant fynd som framkom, är att många av dem som dog av suicid, uteblivit från sina vårdbesök de sista tre månaderna innan de avled.
– Jag har själv arbetat inom psykiatrin i över 20 år och vet att detta är ett område där vi skulle behöva en överenskommelse med patienten om hur uteblivna besök ska hanteras. Idag finns sällan något systematiskt sätt att agera när patienter uteblir och på grund av sekretess kan vi till exempel oftast inte kontakta närstående.
En lösning skulle kunna vara att vårdpersonalen i överenskommelse med patienten, redan vid vårdens början skriver in i vårdplanen hur man ska gå till väga om patienten uteblir utan anledning. Då får man en helt annan möjlighet att ingripa och kan kanske även involvera närstående om en patient inte dyker upp vid avtalade möten.
Proteinet HIF-1a (hypoxia-inducible factor-1a) reglerar kroppens svar på syrebrist (hypoxi).