Under efterkrigstiden sökte sig en del av de människor som överlevt koncentrationslägren till Sverige. Vissa bildade familj och blev kvar i Sverige. Kristin Wagrell vid Linköpings universitet har i sin doktorsavhandling undersökt de roller dessa Förintelsens överlevare tilldelats i den svenska offentligheten och hur de beskrivits i exempelvis dagstidningar, film och radio. Några av de föreställningar hon identifierat är ”det sårbara offret” och ”det modiga vittnet”.
– Överlevare av Förintelsen har behandlats som levande historiska dokument. Men ingen människa är enbart sitt trauma och i viss utsträckning har olika föreställningar gjort det svårt för dessa människor att agera utifrån sina egna behov. Men de som genomlevt Förintelsen måste också få dö, utan att känna skuld för att de inte kunde berätta på det sätt som samhället ville, säger Kristin Wagrell, forskare i kultur och samhälle.
Hennes forskning visar att de som upplevt och överlevt Förintelsen bara fått plats i offentligheten genom sitt trauma, den komplexa människan bakom kom aldrig fram. Negativa känslor av hämnd, skuld, skam, hat och ilska har heller inte fått uttryckas i offentligheten. Överlevaren skulle inte anklaga eller förebrå, bara tala så att människor blev berörda och förstod varför Förintelsen aldrig fick hända igen.
Deras historia sågs inte som en svensk angelägenhet
Enligt tidigare forskning har personer som överlevt Förintelsen varit tysta i offentligheten under större delen av 1900-talet. I sin avhandling slår Kristin Wagrell hål på denna föreställning. Genom studier av nyhetsartiklar, recensioner, minnesanteckningar, filmer samt radio- och tv-program från 1940-, 50- och 60-talet växer bilden av förintelseöverlevaren i offentligheten fram.
– Det har funnits en idé om att det inte talades speciellt mycket om Förintelsen fram till 1980-talet och att man därefter övergick till att prata för mycket om den här tiden. Min avhandling visar att samtal om Förintelsen alltid har pågått, men på olika sätt under årtiondena, säger Kristin Wagrell.
En av anledningarna till att man tidigare ansett att det varit tyst i Sverige om Förintelsen, är att man inte kopplat diskussionen till ”det svenska”. Detta svenska var till exempel Raoul Wallenberg och svensk neutralitetspolitik under kriget. Offrens historia ansågs alltså helt enkelt inte vara en svensk, historisk angelägenhet.
– Hédi Fried uppmärksammas på grund av sina erfarenheter under Förintelsen, men sällan i andra sammanhang. Många andra svenskar har en ”naturlig” plats i ”svenskheten”, men intresset för överlevaren som svensk ligger oftast bara i vad denne konkret kan bidra med till det svenska samhället. Därför är det dags att börja intressera sig för överlevandens och överlevandets historia i Sverige. Det finns mycket mer att lära om människorna bakom föreställningarna. De har haft rika liv och öden efter Förintelsen som förtjänar plats i den svenska historieskrivningen, menar Kristin Wagrell.
Kristin Wagrell, forskare i kultur och samhälle, Linköpings universitet, kristin.wagrell@liu.se
Det här är första gången som en större genetisk kartläggning genomförts på Atlantlax i svenska vattendrag, och resultaten kan få betydelse för den framtida laxförvaltningen.
Längs den svenska västkusten finns totalt 25 huvudvattendrag med vildlax (Salmo salar). Atlantlaxen leker i vattendrag från Vege å i söder till Enningdalsälven i norr. Efter i genomsnitt två år i vattendragen vandrar laxungarna ut i Atlanten. Där växer de sig stora och återvänder sedan för lek till det vattendrag där de är födda. Laxfiskar är kända för sin heminstinkt, så kallad homing, som gör att lokala populationer med distinkta genetiska skillnader kan utvecklas relativt snabbt.
Bra med aningen felvandring
Resultaten från den stora genetiska kartläggning som genomförts vid Sveriges lantbruksuniversitet visar att Atlantlaxen från samtliga vattendrag längs västkusten är genetiskt skilda ifrån varandra. De genetiska skillnaderna mellan laxpopulationerna i väst är dock inte lika stora som skillnaderna mellan lax från Östersjöns olika laxälvar. Det här beror bland annat på att alla Atlantlaxar har ett gemensamt ursprung, men också på att fler Atlantlaxar än Östersjölaxar tycks ”felvandra”; inför leken simmar de upp i ett annat vattendrag än det i växt upp i.
– På västkusten har vi många åar som mynnar nära varandra i havet och då kan lax och öring ta fel älv. Att vandra till rätt älv är viktigt för att bevara den lokala stammens anpassning till hemmamiljön, men samtidigt är det bra med lite, lite felvandring så att hela tiden nya gener kommer in. Felvandring är alltså inte ”fel” ur en biologisk aspekt, men den får inte bli för omfattande, säger Linda Söderberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua).
Sydliga och nordliga laxälvar
Även om det finns distinkta genetiska skillnader mellan lax från olika västsvenska vattendrag så visar den genetiska kartläggningen att Atlantlaxen grovt kan delas in i två geografiska huvudgrupper: den ”sydliga gruppen” består av populationer från Rönneå upp till Kungsbackaån, medan den ”nordliga gruppen” omfattar Rolfsån upp till Enningdalsälven.
– Laxar som är närmare släkt har ofta gemensamma egenskaper och vandringsmönster. För att få en så bra anpassad förvaltning som möjligt så försöker vi förvalta på så lokal nivå som det går. Allra bäst vore en anpassad förvaltning för varje älvs bestånd, men det är ofta inte möjligt av kostnadsskäl. Istället för att ge råd för hela västkustens bestånd på en gång kan vi i framtiden nu förfina råden. Våra data säger till exempel att man nog bör dela upp västkusten i minst två kanske tre förvaltningsenheter, säger Linda Söderberg.
Analys av 18 mikrosatelliter
Kartläggningen av Atlantlaxens genetik har gjorts på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, och har genomförts vid SLU Aquas fiskgenetiska laboratorium på Drottningholm. Totalt har mer än 1500 laxar från 17 huvudvattendrag samt från 11 biflöden till dessa analyserats. I stort sett samtliga undersökta fiskar har samlats in med så kallat elfiske, som innebär att fisken bedövas med el, proverna tas och fisken återutsätts levande i vattendraget igen. De genetiska analyserna har gjorts på samma uppsättning DNA-markörer (18 så kallade mikrosatelliter) som tidigare använts för studier av Östersjölax.
Fiskvägar för större uppväxtområden
Resultaten visar också att den genetiska variationen mellan laxarna generellt ökar med ökad areal uppväxtområden för laxungar.
– Ju större habitat desto större blir den genetiska variationen i en population och det är viktigt för bestånden som därmed kan ha en större möjlighet att anpassa sig till miljöförändringar, som till exempel ett varmare klimat. Skulle populationen bara bestå av individer med en och samma genuppsättning finns ingen flexibilitet, och inga annorlunda genvarianter som kanske är bättre anpassade för framtidens klimat eller andra förändringar i naturen, säger Linda Söderberg.
Enligt forskarna visar detta hur viktigt det är att restaurera redan befintliga habitat där laxen leker samt att ge dem tillgång till ännu större uppväxtområden genom att bygga fiskvägar. Beräkningar som gjorts visar att arealen uppväxtområden för Atlantlax i vattendragen längs västkusten har ökat med 15 procent mellan 1999 och 2015 och att vattenkvaliteten har förbättrats genom kalkning.
Färre laxungar per hektar
Trots alla goda fiskevårdsinsatser så råder det dock fortfarande ett restaureringsunderskott. På grund av ett varmare klimat och ökad konkurrens med andra arter så har Atlantlaxen en försämrad överlevnad ute i havet. Det har lett till att mängden laxungar som föds per hektar uppväxtområde har minskat, så idag är den totala mängden utvandrande laxungar lägre än 1999.
– För att säkra Atlantlaxens genetiska variation och motståndskraft mot miljöförändringar så måste vi fortsätta arbetet med att restaurera och tillgängliggöra habitat. Det är särskilt viktigt av att vi fortsätter att ta bort onödiga vandringshinder i vattendragen så att laxen kan nå sina gamla uppväxtområden, som ofta gjorts otillgängliga på grund av vattenkraftutvinning. Samtidigt måste förstås fisket anpassas och minska, något som skett både genom föreskrifter från myndigheter och genom frivilliga åtgärder, säger Linda Söderberg.
Tidigare studier har visat på en lätt ökad risk för förtida död bland patienter med celiaki. Med ökad medvetenhet om sjukdomen och bättre diagnostik har dock fler personer med relativt få symtom fått diagnosen celiaki. Samtidigt har utbudet av glutenfria produkter ökat, och med detta tron att människor med celiaki inte längre skulle löpa någon förhöjd risk att dö.
Genom att länka data från alla Sveriges patologiavdelningar till svenska nationella hälsoregister, undersökte forskare vid Karolinska Institutet i Sverige och Columbia University i USA närmare 50 000 patienter med celiaki och deras risk att dö.
21 procents ökad risk
Jämfört med kontrollpersoner var dödligheten hos personer med celiaki 21 procent högre. Den relativa risken var förhöjd i alla åldersgrupper, men högst bland personer som fått sin diagnos i åldern 18–39 år.
– Vi har känt till att celiaki kan leda till ett antal långtidskomplikationer som kan påverka den förväntade livslängden, men den här studien undersöker ett helt lands celiakibefolkning i modern tid när medvetenheten om celiaki och tillgången till glutenfri kost är hög.
–Trots detta fann vi att celiaki har långsiktiga konsekvenser, säger Benjamin Lebwohl, chef för celiaki-forskningscentrum vid Columbia University.
Individer med celiaki löpte en ökad risk för död i hjärt-kärlsjukdom, cancer och luftvägssjukdomar. När forskarna jämförde med kontroller, var risken för död högst under det första året efter diagnos, men riskökningen kvarstod mer än tio år efter celiakidiagnos. En ökad risk för död sågs även bland personer som fått diagnosen under senare år (2010–2017).
Inflammation är dåligt för hälsan
– Celiaki karakteriseras av inflammation, något som i allmänhet är dåligt för hälsan. Jag är därför inte förvånad att personer med celiaki hade en ökad dödlighet i ett antal olika sjukdomar, säger Jonas F Ludvigsson, överläkare vid barnkliniken på Universitetssjukhuset Örebro och professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet.
Den höga dödligheten första året efter diagnos kan ha flera förklaringar, menar han.
– Tunntarmsinflammationen, som är typisk vid celiaki, är oftast som mest aktiv tiden just före och efter diagnos, och eventuell utläkning efter insättning av glutenfri kost kommer senare. Men den ökade dödligheten tidigt efter diagnos kan också bero på att celiakidiagnosen ställts hos personer som varit mycket sjuka i andra sjukdomar.
I separata analyser justerade forskarna för socioekonomisk status och samsjuklighet men den ökade risken för förtida död kvarstod vid celiaki.
Jonas F. Ludvigsson, professor, överläkare, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Barnkliniken, Universitetssjukhuset Örebro, jonas.ludvigsson@ki.se
I flera år har optikern och sedermera synergonomiforskaren Hillevi Hemphälä vid Lunds universitet slagits för bättre belysning på jobbet. I hennes dator finns färska mätningar från 650 arbetsplatser. Resultaten hoppas hon ska kunna ge en bred palett av kvantitativ evidens till varför dålig belysning påverkar vår hälsa negativt.
Parallellt utvecklar hon, tillsammans med svensk företagshälsovård, en riskbedömningsmodell för visuell miljö – den första i världen – där belysning graderas på en tregradig skala. Men den ska det bli enklare för arbetsplatser att göra bedömningar av belysningen och anpassa den efter de egna behoven.
– Vi presterar bättre med bra belysning. Jag höll på att säga att det är väl investerade pengar, men eftersom det kostar knappt något mer passar inte uttrycket. Det är istället en okunskap hos beställare som spökar, säger Hillevi Hemphälä.
Osynligt LED-flimmer
Så vad är det då för okunskap det handlar om? Enligt Hillevi Hemphälä går det att sammanfatta med två ord: flimmer och ljusfördelning.
Flimret, till att börja med, kommer ofta från LED-armaturer som numera är den vanligaste nyinstallationen på våra arbetsplatser. Till skillnad från de äldre lysrören och tidigare glödlamporna är LED-lampor energisnåla och på så sätt bra för både miljön och plånboken.
– Baksidan, flimret, är långt mindre känd. Flimret är inte synligt för blotta ögat, men hjärnan måste filtrera bort dessa störande stimuli vilket kan orsaka huvudvärk. Frekvensen bör ligga på ca 30 000 Hz per sekund istället för 100–400 Hz, vilket idag är vanligt.
Det ironiska, påpekar Hemphälä, är att det räcker att använda ett flimmerfritt drivdon (en slags transformator) för att åtgärda problemet. Sådana börjar finnas att få tag på i handeln. Men eftersom det saknas en standard för rekommenderad frekvens för LED står det inte på drivdonen eller armaturen vilken frekvens den ger.
– Det gör att lysrör idag ofta är ett bättre alternativ ur hälsosynpunkt. De gamla lysrören var vedervärdiga eftersom de flimrade med 100 Hz. Men de nya har högfrekvensdrivdon på drygt 20 000 Hz.
För stora kontraster
Det andra problemet, ljusfördelning, handlar om att dagens infällda LED-panelplattor skapar stora kontraster mellan ljus och mörker. Taket bredvid lamporna blir mörkt. Även om vi sällan tittar upp i taket, finns det med i vårt översta synfält när vi tittar rakt fram. Vad detta ställer till med kan förklaras genom att backa bandet till vår ursprungliga livsmiljö.
– Vårt synsinne är gjort för mjuka skiftningar. I en skog finns sällan stora kontraster eller svart eller vitt. Extra känsliga för ljuskontraster är vi i det övre synfältet eftersom himlen finns här. Toleransen är större nedåt, exempelvis genom variation mellan ljus och skugga.
Armatur i pendel
Istället förespråkar Hillevi Hemphälä att armaturen hängs i en pendel på lagom höjd, vid främre kanten av skrivbordet. I korridorer kan det vara opraktiskt med nedpendlade armaturer. Då kan takarmaturen förses med ett raster som minskar bländningen. Kompletterande väggbelysning kan ge uppåtljus.
– Idag får arkitekter ingen utbildning i synergonomi. Hade de fått det, hoppas jag att de estetiska preferenserna hade ändrats.
Dessutom kommer snart förmodligen också LED som utöver blått och rött ljus, även ska kunna alstra grönt.
– Då blir det lättare att anpassa belysningen efter vår dygnsrytm, kallt på morgonen och varmt på kvällen.
De senaste veckorna har inneburit omvälvande förändringar i skolans verksamhet. Inte minst för gymnasieskolan, som hastigt har fått ställa om till digital undervisning.
– Både rektorer och lärare har hört av sig till universitetet med en vilja att dela med sig av sina erfarenheter. De ger också uttryck för betydelsen att dokumentera och dra lärdom av den situation som skolan nu befinner sig i, säger Ola Holmström, forskare i utbildningsvetenskap som samordnar arbetet med materialinsamlingen på uppdrag av fakultetsledningen vid Lärande och samhälle vid universitetet.
Olika perspektiv
Med initiativet vill Malmö universitet ta del av erfarenheter från lärare, förskollärare, kuratorer, personliga assistenter, fritidshems- och matsalspersonal i hela landet. Kort sagt, från alla som på något sätt arbetar i skolan och som vill dela med sig. Tanken är att berättelserna också ska kunna användas i framtida forskning.
– Vi ser gärna berättelser från olika perspektiv och yrkeskategorier. Det är fritt fram att skriva kort, långt eller i punktform. Det intressanta är vad personalen tänker om det som sker i skolan just nu och hur situationen påverkar arbetet och undervisningen. Alla bidrag är välkomna. Det är många delar av skolans verksamhet som inte fungerar som vi är vana vid nu, säger Ola Holmström.
Insamling under våren
Insamlingen av berättelser planeras pågå vårterminen ut och kompletteras med enskilda intervjuer.
– Vi hoppas att materialet kommer att kunna ligga till grund för forskning om skolans situation våren 2020, hur olika skolor och aktörer hanterade utmaningar men också vilka lärdomar som drogs. Skolan tas ofta lite för givet men läget vi är i nu påminner oss om både förskolans och skolans centrala betydelse i samhället, för oss, våra barn och ungdomar. Vi kan alla lära oss något av det.
Stroke kan orsakas av en propp i hjärnans stora artärer. För varje minut som artären är stängd, dör 2 miljoner nervceller i hjärnan. Utan akut behandling blir endast 10 procent av patienterna fria från funktionsnedsättning tre månader efter stroken. Den mest effektiva behandlingen är mekanisk proppborttagning, endovaskulär trombektomi (EVT). Ju tidigare kärlet öppnas, desto fler hjärnceller överlever. En orsak till att det kan dröja innan patienterna får behandling är att de flesta körs med ambulans till närmaste akutsjukhus, utreds där och sedan tas med ny ambulans till universitetssjukhus som gör EVT.
– Historiskt har det funnits fog för detta system. Patienter som inte behöver EVT får bästa vård på närmaste akutsjukhus. Utmaningen har legat i att redan i första ambulansen bedöma vilken vård som krävs, säger Michael Mazya, försteförfattare till studien, biträdande överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Graden testas redan i ambulansen
För att minska tiden till EVT har ett nytt så kallat triagesystem testats i Region Stockholm sedan oktober 2017 och resultaten har utvärderats i en ny studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften JAMA Neurology. Triagen innebär i första skedet att ambulanssjuksköterskan testar svårighetsgraden hos patientens symtom utifrån A2B2-systemet, där A och B står för arm respektive ben. Om patienten inte klarar att hålla upp armen i tio sekunder och benet i fem sekunder har han eller hon i regel en svår stroke, som ofta kräver EVT. Nästa steg är ett telefonsamtal till en strokeläkare för utbyte av kompletterande information och beslut om destination.
– Telefonsamtalet möjliggör en diskussion med ambulanssjuksköterskan om den preliminära diagnosen, läkaren kan läsa på om patientens bakgrund och aktivera stroketeamet. Det gör att handläggningen på sjukhuset, inklusive beslut om akuta behandlingar, sker mycket snabbt, säger Michael Mazya.
Kommer till sjukhus 70 minuter snabbare
Utvärderingen visar att systemet med A2B2-test och telefonsamtal har gjort att 71 procent av patienterna som behöver trombektomi nu kommer direkt till Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Denna siffra var tidigare 28 procent. Tiden från insjuknande till EVT är nu 2 timmar och 15 minuter, vilket är 70 minuter snabbare än i det gamla systemet, 65 minuter snabbare än riksgenomsnittet och hela 1 timme och 45 minuter snabbare än i internationella studier av EVT.
Tidsbesparingen har i sin tur medfört att 34 procent av EVT-patienterna blir helt fria från funktionsnedsättning, jämfört med 24 procent i det gamla systemet. Detta trots att man i det nya systemet har behandlat patienter som både var något äldre och hade något högre svårighetsgrad av stroke.
Bygger på samarbete mellan amublans- och sjukvård
– Resultaten är mycket glädjande. Att systemet har kunnat införas är mycket tack vare ett bra samarbete mellan ambulanssjukvården och akutsjukhusen i regionen. Nu fortsätter vi med det här arbetssättet inom Region Stockholm. Framöver kommer också meromfattande resultat om patienternas utfall att presenteras, säger Christina Sjöstrand, patientflödesansvarig överläkare för stroke vid Karolinska universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
Michael Mazya, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, michael.mazya@ki.se
Christina Sjöstrand, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, christina.sjostrand@ki.se
Grafen, grafit, aktiverade kol är helt olika former av kol men vad som är vanligt för dem är deras hydrofoba egenskaper. Det är omöjligt att lösa upp dessa material i vatten direkt. Å andra sidan är det en stor fördel att använda dispersioner eller lösningar för många applikationer. Idealt vore att kunna spraya eller måla grafendispersion på metallfolie och förbereda till exempel elektrodmaterial genom att helt enkelt torka det.
Grafenoxid kan lösas i vatten
Forskare har sökt efter bra metoder för att framställa dispersioner med grafenrelaterat material under många år. Den hittills vanligaste metoden är att använda organiska lösningsmedel och mycket stark mekanisk behandling, till exempel sonikering under lång tid. Organiska lösningsmedel är emellertid ofta giftiga medan mekanisk behandling inte bara är tids- och energikrävande utan också introducerar en hel del defekter som negativt påverkar materialets konduktivitet.
Forskare från Umeå universitet har hittat en enkel och miljövänlig lösning på problemet i form av oxiderad grafen, grafenoxid. Grafenoxid är hydrofil och lätt att lösa i vatten.
– Det vi upptäckte är att stabila vattendispersioner kan framställas genom att lägga till en viss mängd grafenoxid till olika hydrofoba kolmaterial, säger Alexandr Talyzin, docent på Institutionen för fysik vid Umeå universitet.
Skala upp till industriell produktion
Forskarlaget testade metoden för kol med hög ytarea så som grafen, aktiverat grafen, porös eller aktiverat kol. Dispersionerna var stabila även efter ett antal dagar. När de tillsatte kolnanorör i dispersionen visade det sig vara bra för framställning av elektroder till superkondensatorer. Dispersionen applicerades på metallfolie, torkades och upphettades till 200 °Celsius. Alla dessa steg skulle enkelt kunna skalas upp till industriell produktion menar forskarna.
Grafenoxid gör dispersionerna stabila i flera dagar. Författarna har ansökt om patent för metoden. Bild: Nicolas Boulanger
– Det vi får i slutändan är en tunn film av ledande elektrodmaterial med hög ytarea, god konduktivitet och utmärkt prestanda vid lagring av elektricitet i superkondensatorer. Den höga ytarean tillhandahålls av mikrometerpartiklarna av till exempel aktiverad grafen, medan nanorör och termiskt reducerad grafenoxid ger god elektrisk kontakt mellan partiklarna, säger Alexandr Talyzin.
Forskning för att föra ut grafen på marknaden
Dispersionerna kan även vara användbara för många andra tillämpningar, till exempel som bläck för tryckning, skyddande beläggningar och ledande färger.
Forskningen finansieras av EU Graphene Flagship, ett enormt internationellt projekt som syftar till att föra grafen till marknaden. Forskare har också fått mycket stöd från Umeå universitet. Metoden för framställning av aktiverade grafendispersioner tyckts också vara värd att patentera.
– Det gick förvånansvärt smidigt och snabbt när jag kontaktade Innovationskontoret vid Umeå universitet. Vi fick enormt mycket hjälp på kort tid tack vare experter som Daniel Hoffman och hans kollegor. Medan den vetenskapliga artikeln granskades kunde vi fylla i ansökan om patent.
Det kan också vara svårt att uppfylla syftet med ett reservat om de flesta äldre granar dödas – även om mer död ved kan vara positivt för den biologiska mångfalden. Om detta handlar ett nytt nummer av Fakta Skog från SLU.
Granbarkborren är en ekonomiskt mycket allvarlig skadeinsekt på granskog. Den förökar sig vanligtvis i färska vindfällda granar men under utbrott kan den angripa levande skog i stor omfattning. De senaste decennierna har skadorna ökat och de förväntas bli ännu större i ett varmare klimat. När ett utbrott pågår brukar det bli mycket fokus på vilken betydelse skyddade områden har för angrepp i den brukade skogen.
Martin Schroeder på SLU och Jan Weslien på Skogforsk hoppas att det nya faktabladet ska råda bot på de missuppfattningar som råder om detta ämne.
Flest granbarkborrar i brukad skog
Det är framförallt lite äldre grandominerad skog som riskerar att bli angripen av granbarkborren. Arealen sådan skog är liten i skyddade områden jämfört med den totala arealen av sådan skog: 2 procent i Götaland och ca 6 procent i södra Norrland. Det innebär att de allra flesta granbarkborrarna finns i den brukade skogen om man ser över stora regioner.
Barkprov från träd som dödats av granbarkborre. Bild: Danja Fritscher
Men enskilda skogsägare kan drabbas av ökade skador om de har granskog i direkt anslutning till skyddade områden med stora angrepp av granbarkborre. Risken för spridning av angrepp avtar dock snabbt med ökande avstånd från en sådan lokal population visar vetenskapliga studier.
Problem för reservatet
Om syftet är att bevara äldre granskog och dess arter är det förstås inte bra om det mesta av skogen dödas av granbarkborre. Detta hände i flera reservat, där stora mängder stormfällda träd lämnades kvar efter stormen Gudrun.
Men granbarkborren har även en positiv inverkan på biologisk mångfald i skyddade områden. Till exempel finns det mer än 140 arter av insekter och spindeldjur som utnyttjar granbarkborrens gångsystem i nyligen angripna träd. Ytterligare andra organismer utnyttjar den döda veden. Dessutom uppstår det luckor i beståndet, vilket är bra för växter och djur som gillar soliga lägen.
Möjliga åtgärder i reservatet
Vad kan man då göra vid ett stort angrepp i ett skyddat område? Det beror på vilka regler som gäller i just det området. Om det är tillåtet att avverka, eller barka, stormfällda träd och stående träd med angrepp så kan risken för större barkborreangrepp minskas. Det är samma princip som i brukad skog.
Men det beror på vilka naturvärden det enskilda området ska skydda. I vissa områden är det viktigt att naturen får sköta sig själv och att träden lämnas kvar. Då kan en möjlighet vara att upprätta en buffertzon utan granskog, eller där man löpande avverkar angripna träd, för att minska risken för spridning av skador till omgivande brukad skog.
Både barnkonventionen, som är en del av svensk lag sedan årsskiftet, och patientlagen slår fast barns rätt till delaktighet. Britt-Mari Gilljam vid Högskolan i Halmstad har nyligen lagt fram sin avhandling om barn med långvarig sjukdom och deras erfarenheter och perspektiv på vården. Hon har bland annat tagit fram ett frågeformulär där 6–12-åringar själva kan uttrycka sina upplevelser av delaktighet i vården. Frågeformuläret kan också användas för att utvärdera hur en avdelning eller klinik arbetar med barns delaktighet.
Kommentarer om mat och önskemål om spel är vanligast
I dag används frågeformuläret på två barnavdelningar på Hallands sjukhus Halmstad. Barnen svarar anonymt.
– Alla barn i åldrarna 6–12 år som skrivs ut från sjukhuset erbjuds att svara på frågorna innan de går hem. De kan göra det själva eller tillsammans med föräldrarna. De får frågorna på en läsplatta, och de som inte kan läsa kan få frågorna upplästa digitalt. Det går snabbt för barnen att svara, det är tolv frågor och de kan också fylla i förbättringsförslag. Kommentarer om maten och önskemål om spel är vanligast, säger Britt-Mari Gilljam.
Barnens vilja att vara delaktiga i sin vård varierar från barn till barn, dag till dag och situation till situation.
– Det är lika mycket en avhandling som riktar sig till vårdpersonal som till barn. Personalen vet att barnen ska vara delaktiga. Jag ser att barnen vill bli tillfrågade, och det är viktigt att även om ett barn har sagt nej en gång, behöver hen alltid få en ny chans. Barnens dagsform kan påverka viljan till delaktighet, förutom att barn utvecklas hela tiden. Bara att personalen visar att den verkligen vill veta vad barnet tycker är en form av delaktighet.
Viktigt att även primärvården frågar barnen
Resultatet av frågeformuläret redovisas en gång i månaden för respektive avdelning så att personalen kan förbättra rutiner och arbetssätt. Bland resultaten syns exempelvis hur en viss åldersgrupp bland barnen ger respons på en viss aspekt.
– Jag vill fortsätta att utvärdera formuläret. Just nu är vi i startgroparna att implementera det på barnmottagningen. Då blir sammanhanget lite annorlunda – barnen ska svara direkt efter sitt besök i stället efter att de har varit inlagda. I och med det kan vi även se vad som funkar och inte på en mottagning, säger Britt-Mari Gilljam, och lägger till:
– Det är viktigt att primärvården också frågar barnen, det kommer jättemånga barn till vårdcentralerna.
Britt-Mari Gilljams forskargrupp tillhör arbetar med att ta fram olika verktyg för att stärka barns delaktighet. Ett exempel är projektet som går under arbetsnamnet HAPPY och det digitala kommunikationsverktyget Sisom. Britt-Mari Gilljam planerar att översätta frågeformuläret till arabiska och även att utveckla en version som riktar sig till barn i förskoleåldern.
Britt-Mari Gilljam, forskare i hälsa och livsstil med inriktning omvårdnad vid Högskolan i Halmstad, britt-mari.gilljam@hh.se
Smittkoppor, dysenteri och febersjukdomar var återkommande farsoter under 1600- och 1700-talen. Mest skrämmande var dock pesten som på ett oförutsägbart sätt slog till gång på gång.
– Alla känner väl till 1300-talets digerdöd då ungefär en tredjedel av Europas befolkning dog, säger Daniel Larsson, forskare i historia vid Göteborgs universitet. Mindre känt är kanske att pesten gång på gång återkom under de följande seklerna med förfärande verkan. Den senaste pestepidemin i Sverige, 1710–1711, ledde till cirka 100 000 döda, en katastrof, inte minst med tanke på att befolkningen bara var på cirka 1,3 miljoner människor.
Smittsamma sjukdomars spridning kan historiker undersöka i kyrkoböcker och begravningslängder. Det går dock inte alltid att utläsa exakt vad människor dog av.
– Ofta finns anteckningar om symtom, som att någon dött av hosta eller feber, men det säger ju inte om det var tyfus, tuberkulos eller något annat. Det går heller inte att utläsa hur stor smittspridningen var. En begravningslängd kan exempelvis ange att 15 barn dött i smittkoppor, men det säger ju ingenting om hur många smittade som överlevde.
Återkommande epidemier
Smittkoppor uppfattades som en barnsjukdom under tidigmodern tid, berättar Daniel Larsson.
– Epidemierna kom med 5–6-års mellanrum och i princip alla som inte tidigare haft sjukdomen blev smittade, det vill säga i huvudsak barn. Världens första vaccin, smittkoppsvaccinet, utvecklades i slutet av 1700-talet men sjukdomen verkar ha avtagit och blivit mindre aggressiv redan innan dess.
Också malaria fanns i Sverige och försvann först på 1800-talet då våtmarker började dikas ut för att användas i jordbruket.
Istället kom en annan förfärande sjukdom. Under 1800-talet dog närmare 40 000 svenskar i kolera och omfattningen ledde till att särskilda kolerasjukhus och kolerakyrkogårdar upprättades.
Avvägning mellan karantän och öppen handel
– Koleran var ny i Europa men hade funnits i Gangesdeltat i tusentals år, berättar Daniel Larsson. Sjukdomen började spridas i samband med allmänt ökad handel och inom det brittiska imperiet och fanns snart i hela världen. Läkarna tvistade om orsaken till sjukdomen och två läger bildades. Somliga ansåg att den berodde på små osynliga smittämnen och förordade därför karantän och avspärrningar. Andra menade att sjukdomen orsakades av smuts och dålig hygien, vilket verkade troligt eftersom främst fattiga människor i dåliga bostäder drabbades.
Precis som idag gällde det att väga olika åtgärder mot varandra: å ena sidan minska smittspridning, å andra sidan ändå hålla igång handeln så att samhället kunde fungera.
Först i slutet av 1800-talet upptäcktes den bakterie, vibrio cholerae, som orsakar kolera.
– Men det är en sak att vetenskapligt konstatera vad som leder till sjukdom, och en annan sak att faktiskt göra något åt det. Koleran fortsatte att skörda offer men ledde också till positiva konsekvenser som stora satsningar på vatten- och avloppssystem, bättre bostäder och mer noggrann hygien. Epidemin var alltså en av flera orsaker till omvandlingen av Sverige till ett sundare samhälle.
Historiska farsoter ger lärdomar
Det är svårt att dra paralleller mellan dagens covid-19-pandemi och forna tiders farsoter, då dödligheten i de historiska farsoterna var så oändligt mycket högre, påpekar Daniel Larsson.
– Men kanske kan ändå två lärdomar dras. Den första är vikten av saklig och korrekt information. Under koleraepidemierna fälldes exempelvis Aftonbladet för ryktesspridning, som förstås spädde på oron i samhället. Den andra lärdomen handlar om betydelsen av att ha en bred och långsiktig skyddsstruktur för att i möjligaste mån vara beredd på att katastrofer fortfarande kan inträffa. Kanske som ett slags civilförsvar, fast mot de virusattacker som uppenbarligen sätter samhället på hårda prov också i vår tid.
Boktips:
Kolera: samhället, idéerna och katastrofen 1834, av Daniel Larsson
Text: Eva Lundgren
Artikeln är tidigare publicerad på Göteborgs universitets hemsida
Enligt Folkhälsomyndighetens direktiv bör äldre alltså undvika att träffa släktingar och vänner om det inte är helt nödvändigt. Hur ska man som berörd tänka kring det för att göra det bästa av situationen?
– För det första är det viktigt att framhålla att personer över 70 år inte är en homogen grupp. Vi har 70-åringar som fortfarande jobbar och åker Vasaloppet och vi har 60-åringar som är förtidspensionärer och multisjuka. Det är viktigt att ha tilltro till människors förmåga att hantera krissituationer! understryker Lisa Ekstam, docent i arbetsterapi i forskargruppen Delaktighet, åldrande och vardagsliv, vid den tvärvetenskapliga forskningsmiljön CASE vid Lunds universitet.
Negativ syn på vad äldre klarar av
– Att man har en negativ syn på vad äldre klarar av skapar också ett större beroende och starkare ensamhetskänslor bland äldre personer, förklarar Lisa Ekstam, som bland annat, på uppdrag av Helsingborgs stad, forskat för att öka förståelsen av ensamhet och betydelsen av aktiviteter bland boende på stadens vårdboenden.
Redan före coronakrisen upplevde 65 procent av de som bor på vårdboende i Sverige att de ofta eller då och då besväras av ensamhet (Socialstyrelsens undersökning ”Vad tycker de äldre om äldreomsorgen” Socialstyrelsen, 2019). Och social isolering och ensamhet kan trigga andra former av ensamhet, som existentiell ensamhet, ensamhet som är sammanflätad med ångest och känslor av meningslöshet.
Man brukar prata om fyra områden som är extra viktiga för hälsan bland äldre, det är viktigt att ha en social gemenskap, meningsfulla aktiviteter, fysisk aktivitet och bra matvanor. Så försök sträva efter att bibehålla aktivitetsbalans i vardagen.
Det är många som vill hjälpa i denna situation, så viktigt att inte tänka att man är till besvär.
Visa uppskattning till all kompetent personal inom vård- och omsorg!
Om man är orolig och mår psykiskt dåligt finns organisationen Mind – för psykisk hälsa som man kan kontakta. De har en telefonlinje för äldre: Äldrelinjen, 020-222233, öppen 10-15.
Personer som kan behöva stöd i en sån här situation där vår förmåga att leva med ovisshet prövas, är främst sköra och multisjuka äldre personer med kognitiv nedsättning eller psykisk ohälsa. Det är de som lider mest av att förlora sitt nätverk av stödjande personer.
– Det är viktigt att vara uppmärksam på tecken på psykisk stress och psykiatriska tillstånd, till exempel oro, aggressivt beteende, isolering. I det läget är det viktigt med insatser som möjliggör bibehållandet av rutiner i vardagen och aktivitetsbalans.
Vad bör då anhöriga tänka på nu när man inte kan träffa sina äldre släktingar?
Prata med varandra om vilka behov man har. Det är viktigt att bara finnas där och lyssna, och man kan vara närvarande via telefon. Kanske prata om eventuell oro kring corona. Eller bara ta en paus från nyhetsflöden och småprata om vardagssaker för att flytta fokus från corona till något annat.
Enligt rapporten Svenskarna och internet 2019 av Internetstiftelsen använder 84 procent av alla 66 år och äldre internet. Ta reda på vilka möjligheter vårdboendet har för digitala möten, så som skype eller andra web-möten där man kan se och höra varandra. På så sätt kan man till exempel fika, äta middag och se på TV tillsammans.
Om man inte uppskattar digitala möten så kan man kanske sätta sig ner och skriva ett hederligt brev eller ett vykort till sina nära och kära. Erbjuda hjälp med att handla till exempel. Det kommer fram många kreativa lösningar och förslag i en sådan här situation, till exempel mataffärer som håller öppet för äldre att handla när ingen annan är där.
Hur kan vårdpersonal agera för att dämpa oro och ensamhet bland de äldre?
Personalens bemötande är viktigt. Att ha tid att sitta ner och bemöta eventuella frågor och oro. Oro bland de boende eller bland personalen sprids lätt vidare så det är också viktigt att personalen känner sig trygg och har tid för de boende.
Kontinuitet i personalgruppen är viktig, men också en utmaning i samband med ökad sjukfrånvaro.
Att i möjligaste mån upprätthålla vardagliga rutiner.
Erbjud meningsfulla aktiviteter, inte vilka aktiviteter som helst. Fråga de äldre vad de vill göra. En vanlig aktivitet många på vårdboenden önskade mer av var att komma ut på fler promenader. Ta hjälp av digitaliseringen. I sociala medier öppnas det just nu upp för virtuella turer på museum, streaming av opera och andra konserter.
När coronakrisen nu biter sitt grepp om det svenska samhället har en stor del av medborgarna övergått till att arbeta hemifrån. Aldrig förr har digitaliseringen i samhället fått en sådan framfart i och med coronakrisen. Många har fått ändra sitt arbetssätt på ett ganska dramatiskt sätt genom att snabbt övergå till digitalt arbete.
– Generellt verkar den övergången gått ganska smidigt i och med att alla är så införstådda med att detta måste göras. Det som inte alla tänker på dock är att det finns många utmaningar i samband med övergången till arbete på distans, inte minst säkerhetsutmaningar. I praktiken har vi gått från att sitta på kontoret med förhoppningsvis en kontrollerad och säker infrastruktur till att flytta hem till en miljö där arbetsgivaren har noll koll på hur IT-miljön ser ut, säger Rose-Mharie Åhlfeldt, biträdande professor i informationsteknologi vid Högskolan i Skövde och informationssäkerhetsexpert.
Sunt förnuft om säkerhet
MSB kom i veckan ut med råd gällande Informationssäkerhet för dig som arbetar hemma. En övergripande checklista med enkla och konkreta råd och tips att tänka på när vi tar med oss arbetsgivarens information och resurser under vårt eget tak. Råden handlar om allt från att se över vilken uppkoppling man har hemmavid så att det stämmer överens med arbetsgivarens riktlinjer för distansarbete, till att tänka på vem som finns i rummet och kan lyssna på videomötet eller telefonsamtalet.
– Sunt förnuft kan man tycka. Men faktum är att det kanske inte är så enkelt för en medarbetare att veta vilka åtgärder som behöver göras. Många arbetsgivare har exempelvis inte tagit fram några klara riktlinjer för vilken uppkoppling som gäller mellan bostad och arbetsgivarens IT-miljö. Vilka krav ska ställas på hemmanätverket? Medarbetaren bör veta vad som gäller men hur lätt är det om inte riktlinjerna är framtagna?
Brist på riktlinjer
Vi vet från både utredningar och forskning att många organisationer brister i sitt systematiska informationssäkerhetsarbete och när krisen kommer finns varken tid eller resurser tillgängliga för att just i den stunden säkra upp nät och annan infrastruktur eller ta fram snabba riktlinjer för hur det egentligen ska gå till. Mycket lämnas därför åt medarbetaren själv att göra bedömningar.
SÄPO har varnat för att cybersäkerhetshoten ökar nu när allt fler arbetar hemifrån. Utövarna vet att hemmaarenan inte har den säkerhetsnivå som organisationerna själva sätter upp. Alltså finns det större chans att komma åt eftertraktad information på ett lättare sätt.
Det kommer även fler och fler källor som visar på säkerhetsbrister i de videokonferensapplikationer som är vanliga vid distansmöten. Dels säkerhetsluckor som öppnar upp för möjligheten att obehöriga kan hacka sig in och avlyssna möten eller utnyttja funktioner i mötet för egna syften, men även att systemen i sig öppnar upp för leverantören själv att ha koll på informationen som hanteras i tjänsten. Det kan vara röjande av känslig information hos organisation men även personuppgifter om mötesdeltagare vilket gör att medarbetarens egen integritet kan åsidosättas.
Ställ krav
– Med andra ord, inte lätt att göra rätt för en medarbetare som hastigt har fått ta med sig hela arbetet hem till bostaden. Hur ska man agera då? Ja, självklart lyssna och utgå från de råd som ändå ges. De är bra och tänkvärda men ställ även krav på din arbetsgivare att få den information du behöver om vad som tekniskt måste göras för att säkerställa hemmiljön. Därutöver måste man som medarbetare också ta eget ansvar och öka sin medvetenhet. Gör en snabb klassning av den information som du ska kommunicera och hantera i de tjänster som används. Är informationen känslig så måste andra åtgärder till och har då inte arbetsgivaren tagit fram regler för detta, kräv att få dem, säger Rose-Mharie Åhlfeldt.
Kontakt:
Rose-Mharie Åhlfeldt, Biträdande professor i informationsteknologi, Högskolan i Skövde, rose-mharie.ahlfeldt@his.se
Under cirka trettio år har internet har varit tillgängligt för allmänheten. Det har inneburit radikala förändringar i samhället, bland annat för hur människor kan kommunicera och få kontakt med varandra oavsett geografiska avstånd. Paradigmskiftet är inte minst tydligt i relation till hbtq-personers liv, något som synliggörs i en ny avhandling i etnologi av Evelina Liliequist, Umeå universitet.
– Många tar kanske för givet att det inte är något problem att leva öppet som hbtq-person idag, men min studie visar att hbtq-personer ofta tonar ner sin identitet och väljer hur de presenterar sig beroende på om de digitala miljöerna upplevs som trygga eller otrygga, vilka som kan läsa ens inlägg och så vidare, säger Evelina Liliequist.
I materialet blir det synligt att heteronormativitet är betydelsefullt för hur olika digitala miljöer används och upplevs. En aspekt av hbtq-personers nätanvändning som avhandlingen belyser är problem och möjligheter med ökad synlighet på nätet. Genom att använda tillgängliga funktioner och laborera med sekretessinställningar skapas en sorts ”platsbyggda” garderober.
Samband mellan digitala och geografiska rum
Avhandlingen undersöker vilken betydelse den digitala utvecklingen har haft för hbtq-personer, med norra Sverige som utgångspunkt. I avhandlingen ges empiriska exempel på hur användningen av digitala miljöer upprättar betydelsefulla förbindelser mellan människor och rum, både digitalt och geografiskt. Ett centralt resultat i avhandlingen är att internetanvändningen handlar om mer än bara nätet i sig.
– Vad som först skulle handla uteslutande om digitala miljöer kom ganska snabbt att handla om hur digitala och geografiska rum hänger ihop och påverkar varandra. Även fler aktörer än de intervjuade personerna blev efter hand synliga: internet, mobiler, datorer, algoritmer och sekretessinställningar för att nämna några. Avhandlingen visar att alla dessa saker hänger ihop och har betydelse för hbtq-personers användning av olika digitala miljöer.
Det pågår ett slags digitalt uppror när det gäller vilka geografiska rum som anses vara möjliga för queera lyckliga liv. I informanternas erfarenheter av digital användning framgår att hbtq-liv i stor utsträckning förväntas levas i storstäder och inte i till exempel Norrland. Digitala miljöer skapar dock nya arenor där sådana dominerande föreställningar utmanas.
Positivt laddade bilder i stafettkonton
Digitala plattformar gör det också möjligt att samlas och mobiliseras kring en gemensam politisk agenda. Ett av avhandlingskapitlen belyser ett pågående fenomen, så kallade stafettkonton på Instagram och Facebook som används för att omförhandla betydelser av geografiska rum och sexualitet. Kontona fungerar dels stärkande för sina medlemmar, dels används de som plattformar för att utmana normerande föreställningar.
– Det finns en tydlig tendens i de stafettkonton, som jag har följt, att framförallt kommunicera positivt laddade vardagliga representationer av lands-/glesbygd. Oftast publiceras bilder som visar slående naturvyer, bräddfyllda svamp- och bärkorgar och pittoreska små stugor. Att nästan överdrivet ge uttryck för lands-/glesbygden som queera/lesbiska idyller på det här sättet kan mot bakgrund av nedvärderande föreställningar om lands-/glesbygd ses som en subversiv strategi.
Sammanfattningsvis ger avhandlingsstudien flera exempel på hur tillgången till internet har haft betydelse för hbtq-personers liv. Digitala miljöer har såväl återskapat som utmanat och på många sätt även förändrat normer kring sexualitet och geografi.
Forskare från Uppsala universitet har tillsammans med kanadensiska kollegor använt synkrotronröntgen för att kartlägga innerörats blodkärl. Studien kan ge en förklaring till varför det är så effektivt att behandla dövhet hos människor med så kallade cochlearimplantat, eller CI.
Cochlearimplantat innebär att en elektrod som elektriskt stimulerar hörselnerven opereras in i innerörat. Hittills har ungefär en halv miljon människor runt om i världen behandlats med tekniken. I Uppsala utförs ingreppet även på patienter med grav hörselnedsättning, men som kan uppfatta ljud med lägre frekvenser.örats m
Hörselsnäckan och dess blodkärlskanaler. I hörselsnäckan finns 15 000 hårceller som fångar upp vibrationerna (ljudvågorna) från trumhinnan och hörselbenen. Bild: Springer Nature
– Vi behöver bli bättre på att förstå det mänskliga hörselorganets mikroanatomi och hur inopererade elektroder påverkar strukturer i hörselsnäckan. Det kan leda till förbättrad elektroddesign och hörselresultat. 3D-rekonstruktioner gör att vi kan studera nya kirurgiska vägar till hörselnerven, säger Helge Rask-Andersen, seniorprofessor i experimentell otologi vid Institutionen för kirurgiska vetenskaper.
För att kunna undersöka blodkärlen i de inre hörselorganen använde sig forskarna av synkrotronanläggningen i Saskatoon i Saskatchewan i Kanada. Anläggningen, som en av åtta i världen, är stor som en fotbollsplan och accelererar partiklar med mycket hög energi. Detta gör det möjligt att skapa bilder av innerörats minsta delar. Via datorbehandling kan bilderna sedan framställas tredimensionellt.
Tredimensionell bild av innerörats med alla dess delar: Trumhinnan (grön) och hörselbenen hammaren (ljusgult) städet (orange) och stigbygeln (blå). Den gröna spiralen nedtill är hörselsnäckans hörmembran. På det sitter hårceller som fångar upp vibrationer från trumhinnan och hörselbenen. Den gula strukturen är hörselnerven. Bild: Springer Nature
Forskarna hoppas att metoden i framtiden kan bidra till ny kunskap om sjukdomar som drabbar örat, såsom Meniere´s sjukdom, plötslig dövhet och tinnitus vars orsaker fortfarande till stor del är okända. Men än så länge är det inte möjligt att undersöka levande patienter med den här tekniken. Strålningen är för stark.
– Vi studerar preparat från avlidna, det vill säga donerade tinningben. Vår förhoppning är att tekniken kan modifieras i framtiden så att man kan få bättre upplösning än idag, säger Helge Rask-Andersen.
Helge Rask-Andersen, seniorprofessor i experimentell otologi vid Institutionen för kirurgiska vetenskaper, Öron-, näs- och halssjukdomar, Uppsala universitet, helge.rask-andersen@surgsci.uu.se
Godartad lägesyrsel är vanligt och förekommer ofta odiagnostiserat bland äldre. Många lider i det tysta av yrsel och obalans, vilket har stor inverkan på livskvaliteten. Även om yrsel inte är livshotande ökar risken för otrygghet och fallolyckor när man går.
Syftet med avhandlingen vid Sahlgrenska akademin har varit att öka kunskapen om yrsel och ostadighet hos äldre, med fokus på godartad lägesyrsel. Författaren Ellen Lindell är specialistläkare inom öron-näsa-hals på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, där en del av forskningen gjorts.
I en av delstudierna ingick 149 patienter, 96 kvinnor och 53 män, som remitterats till öron-näsa-hals på grund av yrsel. I samband med undersökning besvarade de ett formulär med 15 frågor. Den fråga som hade tydligast koppling till diagnosen godartad lägesyrsel var just den om yrsel när man vänder sig i sängen.
Snabb identifiering möjlig
– Förekomst av yrsel när man lägger sig eller vänder sig i sängen kan snabbt identifiera godartad lägesyrsel, som är den vanligaste orsaken till yrsel och som går att bota. Behandling av yrsel ökar välbefinnandet och kan minska lidandet hos en stor grupp äldre personer och även minska samhällets kostnader, säger Ellen Lindell.
Godartad lägesyrsel, kristallsjuka, är den vanligaste orsaken till yrsel från innerörats balansorgan och beror på att kristaller från innerörat lossnar och hamnar på fel ställe. Symptomen är yrsel som kommer framförallt vid lägesändring. Många upplever även ostadighet när de står och går.
Kristallsjuka botas genom manöverbehandlingar, ofta utförda av sjukgymnast, där man har som målsättning att få kristallerna på rätt plats igen. Detta gör man genom att vrida och snurra hela patienten. Beroende på vilken båggång och vilken sida gör man på olika sätt.
Upplever sämre hälsa
Tre av tio personer över 70 år beräknas lida av yrsel och obalans. Enligt avhandlingen, som också stöder sig på data från den omfattande befolkningsstudien H70 i Göteborg, är yrsel vid 75 års ålder vanligare hos kvinnor än hos män, men vid 79 års ålder är könsskillnaderna borta.
Bland de undersökta 79-åringarna hade drygt hälften yrsel och fyra av tio hade ramlat senaste året. Personer med yrsel tar fler mediciner, är mer trötta, går långsammare, är mer rädda för att ramla och har sämre självupplevd hälsa än personer utan yrsel.
– Resultaten i min avhandling visar att om man är drabbad av yrsel så är det förenat med sämre hälsorelaterad livskvalitet och att man skattar sin hälsa sämre än personer utan yrsel, säger Ellen Lindell.
Ellen Lindell, specialistläkare inom öron-näsa-hals på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, forskare Göteborgs universitet, ellen.lindell@vgregion.se
Kroppsspråket avslöjar en lögn. Våldtäktsoffer gör alltid motstånd. Det är bra att pressa på i förhör. Visst? Vi har föreställningar om hur hur människor beter sig vid brott och i rättsliga sammanhang. Men vad är myt och vad är fakta?
I en serie kortfilmer berättar forskare inom rättspsykologi vad forskningen visar.
I en serie kortfilmer ger forskare vid Research unit for Criminal, Legal and Investigative Psychology (CLIP) vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet svar på vanliga frågor inom rättspsykologi. De berättar bland annat om lögnens psykologi, falska minnen, förhör med misstänkta, svårigheter med att fatta snabba beslut i polisutredningar och varför en del erkänner brott de inte begått.
– Det finns många föreställningar och idéer kring hur människor beter sig i rättsliga sammanhang. Många tror sig veta hur en lögnare beter sig eller hur ett offer som faktiskt har varit utsatt för ett brott bör agera. Och det är väl inte så konstigt. Vi marineras i true crime-serier och läser om rättsfall både i media och populärkultur dagligen. Problemet är när vi lär oss saker som faktiskt inte har stöd i forskning, säger Sofia Calderon, forskare i rättspsykologi.
Kan folk avslöja lögner?
Sofia Calderon, forskare i rättspsykologi förklarar.
Varför erkänner en del brott de inte har begått?
Timothy Luke, forskare i rättspsykologi, förklarar:
Varför blir brottsutredare ibland fixerade vid en enskild händelse och blind för för alternativa förklaringar?
Karl Ask, professor i psykologi förklarar psykologin bakom tunnelseende i brottsutredningar:
Varför klandrar människor brottsoffer?
Malin Joleby, forskare vid CLIP:
Vad är falska minnen? Emelie Ernberg, forskare inom psykologi:
Hur bör man intervjua barnvittnen. Mikaela Magnusson, forskare inom rättspsykologi berättar:
Erik Mac Giolla, professor i psykologi berättar om faktorer som påverkar ögonvittnen:
Hur kan man hindra ett brott innan det begåtts? David Neequaye, forskare inom psykolog berättar om taktiken.
Emelie Ernberg, forskare inom psykologi berättar om hur människor minns traumatiska händelser:
Det finns sätt att lista ut vad som har hänt genom att analysera det som sagts i ett förhör. Professor Leif Strömwall berättar om utsageanalytiska metoder:
Forskargruppen CLIP arbetar med att ta fram kunskap som är viktig för rättsväsendet och som exempelvis kan bidra till att förbättra polisens utredningar och att förhör och vittnesmål har starkt bevisvärde.
– Det är viktigt att krossa rättspsykologiska myter. På ett privat plan kan det vara viktigt för att inte ställa fördomsfulla frågor till en vän som varit utsatt för brott och på så vis skuldbelägga personen, säger Malin Joleby, forskare vid CLIP.
– Det är också viktigt att personer som jobbar inom till exempel polisen får reda på centrala fynd. Det kan leda till att färre personer blir felaktigt dömda, och till att gärningspersoner som begått brott faktiskt blir dömda.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
