– Det långsiktiga målet med forskningen är att kunna urskilja superpartiklar som kan bidra till mer effektiva katalysatorer i framtiden. För att utnyttja resurserna bättre än idag vill vi också att så många partiklar som möjligt ska vara aktiva samtidigt, säger forskningsledaren Christoph Langhammer vid institutionen för fysik på Chalmers.
Tänk dig en städdag där en stor mängd grannar har samlats på lummig innergård. Personerna i gruppen ska tillsammans fixa iordning och göra rent och snyggt. Problemet är bara att alla inte är lika aktiva. Medan somliga arbetar hårt och effektivt, strosar andra runt, vilar eller dricker kaffe.
Om man bara såg till slutresultatet, skulle det vara svårt att veta vilka som jobbat effektivt och vilka som mest kopplat av. För att avgöra det hade man behövt vara där och övervaka varje person under hela dagen. Samma sak gäller aktiviteten hos metalliska nanopartiklar i en katalysator. En del av partiklarna är effektiva medan andra är inaktiva i det fördolda.
Grannsamverkan för katalys. En illustration av den experimentuppsättning som används i laboratoriet för att undersöka katalys: Ett antal nanopartiklar av koppar isoleras i ett gasfyllt nanorör. Med hjälp av ljus mäter forskarna hur partiklarna påverkar varandra i processen, där syre och kolmonoxid blir till koldioxid. Det långsiktiga målet med forskningen är att hitta en resurseffektiv ”grannsamverkan” där så många partiklar som möjligt är katalytiskt aktiva samtidigt. Bild: David Albinsson/Chalmers
Katalysatorer används för att påskynda kemiska processer, till exempel att göra avgaserna från en bil mindre skadliga. Inne i katalysatorn finns ett myller av partiklar som påverkar hur effektiva reaktionerna blir. Partiklarna gömmer sig i olika porer, ungefär som i en tvättsvamp, och är därför svåra att studera.
Resurseffektivare avgasrening
För att kunna se vad som verkligen händer inne i en katalysatorpor har Chalmersforskarna isolerat en handfull kopparpartiklar i ett genomskinligt nanorör av glas. När ett fåtal grannar samsas i det gasfyllda lilla röret går det att studera vem som gör vad och när under verkliga förhållanden. Det som händer i röret är att partiklarna kommer i kontakt med en inflödande gasblanding av syre och kolmonoxid. När ämnena reagerar med varandra på partiklarnas yta bildas koldioxid. Det är samma reaktion som sker i en bil när avgaserna renas. I dagens bilkatalysatorer används ofta partiklar av metallerna platina, palladium och rhodium för att bryta ner den giftiga gasen kolmonoxid. Eftersom dessa metaller är både dyra och knappa, söker forskarna efter mer resurseffektiva alternativ.
– Koppar kan vara en intressant kandidat när det gäller att oxidera kolmonoxid. Utmaningen är att koppar har en tendens att själv förändras under reaktionen och vi behöver kunna mäta vilket oxidationstillstånd en partikel har när den är som mest aktiv inne i katalysatorn. Detta blir nu möjligt med vår nanoreaktor som efterliknar en por i en riktig katalysator, säger David Albinsson, forskare vid institutionen för fysik på Chalmers
Mesta möjliga grannsamverkan
Alla som har sett ett hustak eller en staty av koppar vet att den rödbruna metallen snart blir grön när den kommer i kontakt med luft och reagerar med föroreningar. Samma sak händer alltså med kopparpartiklarna i katalysatorerna. Det gäller därför att få dem att jobba tillsammans på ett effektivt sätt.
– Det vi har visat nu är att oxidationstillståndet kan påverkas av de närmaste grannarna. Därför är förhoppningen att vi på sikt kan spara resurser med hjälp av optimerad grannsamverkan i en katalysator, säger Christoph Langhammer, biträdande professor vid institutionen för fysik på Chalmers.
Forskarna är verksamma vid institutionen för fysik och institutionen för mekanik och maritima vetenskaper på Chalmers, samt vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, NTNU) i Trondheim, Norge.
Kontakt:
David Albinsson, forskare, institutionen för fysik, Chalmers, aldavid@chalmers.se
Christoph Langhammer, biträdande professor, institutionen för fysik, Chalmers, clangham@chalmers.se
Genom att kartlägga tre av Försvarsmaktens omställningsprojekt undersöker Magnus Christianssonforskare vid institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap vid Försvarshögskolan hur det civil-militära samarbetet går till i gränslandet mellan regeringskansliet och Försvarsmakten. En av slutsatserna är att den etablerade forskningen har en förlegad bild av hur politiken styr beslutsprocesserna.
– Det är en grovhuggen och missvisande bild som formades på 1950- och 1960-talen och det finns ett underskott av förståelse för hur det går till i praktiken, säger han.
I avhandlingen analyserar Magnus Christiansson hur omställningen av det svenska försvaret gick till under början av 2000-talet genom att titta på tre olika projekt; den nordiska stridsgruppen Nordic Battle Group, försvarsmaktens nya materialstrategi och insatsen i Afghanistan.
Han kartlägger beslutsprocesser i projekten och undersöker det civil-militära samarbetet mellan regeringskansliet och Försvarsmakten som myndighet. Avhandlingen bygger på analyser av officiella dokument och 48 djupintervjuer med tjänstemän och politiker på olika nivåer i regeringskansliet.
– De folkvalda politikerna ska ju fatta beslut som byråkraterna i systemet sedan ska utföra på bästa vis, men det är inte alltid det går till så här, och det är det jag har velat undersöka, säger han.
Hierarki används snarare för att befästa informella beslut
Analysen visar att den militära organisationen i praktiken fungerar mer som ett nätverkssystem än som en rent hierarkisk organisation i omställningsarbetet.
– Mycket av den forskning som finns om organisationen av det svenska försvaret betonar att det är en strikt hierarkisk organisation som behöver en egen teori för att man ska begripa den. Men mina resultat visar snarare att hierarkin i de här fallen framför allt används för att befästa beslut som redan arbetats fram på väldigt informella vis.
När omställningsprojekten genomfördes utsattes hierarkierna för stark press. Projekten skulle genomföras snabbt och man ville se resultat.
– Då kunde man inte följa alla hierarkiska steg, utan skapade speciella arbetsgrupper inom regeringskansliet som drev projekten.
Myndighetspersonal, i det här fallet militärer, bjöds in till arbetsgrupperna och det var där som strategierna för genomförande utformades.
– I min avhandling ger jag ett språkbruk för hur det här arbetet går till och kartlägger de intrikata spel och informella processer som det gäller att begripa som tjänsteman, oavsett om man är civil eller militär.
När det här samarbetet fungerar finns det ingen anledning att ha en separat teori för hur militären är organiserad, menar Magnus Christiansson.
– Det handlar om samma normer. Om man lyckas eller misslyckas beror inte på militär erfarenhet, utan om man förstår normerna och arbetsgången i regeringskansliet.
Mer kunskap behövs på strategisk nivå
En annan slutsats är att officerskåren behöver verktyg för att institutionalisera den kunskap som krävs på högre regeringsnivå.
– Det här perspektivet finns inte alls inom strategiska studier i dag. Kännedom om hur det fungerar i praktiken förs vidare från person till person, men officerare som ska arbeta på strategisk nivå skulle behöva mer kunskap om det här.
Magnus Christiansson menar att den etablerade forskningen har en förlegad bild av hur politiken styr beslutsprocesserna.
– Det är en grovhuggen och missvisande bild som formades på 1950- och 1960-talen och det finns ett underskott av förståelse för hur det går till i praktiken.
En annan slutsats handlar om demokrati och ansvarsutkrävande.
– När man arbetar så här integrerat, baserat på förtroligheter, blir det svårt att utkräva ansvar eftersom det är oklart var initiativen till besluten kommer ifrån från början.
Magnus Christiansson, institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap, Försvarshögskolan, magnus.christiansson@fhs.se
VTI har i en studie tittat på möjligheter att minska energianvändningen vid transporter i samband med e-handel, både utifrån dagligvaruhandelns distributionssystem och konsumenternas perspektiv. Den största potentialen för energieffektivisering finns i det sista ledet av transporten till kund, kallat ”sista milen”.
Studien visar att det är nu, när e-handeln utvecklas kraftigt, som det också är möjligt att skapa erbjudanden som både är attraktiva för kunderna och är långsiktigt hållbara. Det gäller att skapa lösningar som ger lönsamhet, lägre energiåtgång vid transporter, tillgänglighet för kunden och så vidare.
Olika lösningar på olika platser
– Kanske är de lösningar som vi som kunder har tillgång till idag lite ”för” bra och bekväma. För att e-handeln ska bli långsiktigt hållbar kan vi behöva acceptera att vi till exempel måste ha lite längre framförhållning och planera våra inköp mer, säger Jenny Karlsson, forskningsledare på VTI.
Vilka lösningar är det då som är hållbara?
VTI pekar i sin rapport på att det inte finns en lösning som fungerar överallt. I en större stad, med många invånare på liten yta, kan ett system med effektiva hemtransporter vara en energieffektiv lösning – med en samordnad transport kan många kunder få sin matkasse levererad till dörren.
I en mindre tätort som är spridd över ett större område och med färre kunder kan en ”Click&Collect”-lösning vara ett bra energieffektivt alternativt. En sådan lösning kan innebära att kassarna plockas ihop och levereras till ett centralt placerat utlämningsställe dit kunderna i området kan åka för att hämta sina varor. Såväl hemleverans som Click&Collect bidrar till minskade bilresor.
Samtidigt är konkurrensen hård inom e-handel, vilket driver på servicen.
– Det är ett komplext system. Vilka lösningar som fungerar bäst beror på sammanhanget. I vår studie pekar vi på olika nyckelfaktorer som är viktiga för att hitta de lösningar som är mest energieffektiva, säger Jenny Karlsson.
Studiens mål: Energieffektiv e-handel
Rapporten syftar till att bidra till en energieffektiv e-handel av dagligvaror genom minskad energianvändning för transporter. Ny kunskap presenteras inom följande två områden: 1) Dagligvaruhandelns distributionssystem 2) Konsument-perspektiv på e-handel och inköpsresor.
Metoderna som används är: litteraturstudier, intervjuer med 21 organisationer och företag inom dagligvaruhandeln, en enkätstudie med 3 000 konsumenter samt två workshops med forskare, livsmedelsproducenter, dagligvaruhandlare och logistik- och transport-aktörer.
Studien är finansierad av Energimyndigheten, och inriktad på större aktörer inom dagligvaruhandeln som erbjuder full-sortiment och matkassar samt konsumenter i medelstora och större städer.
– Det vore en stor vinst för patienterna och samhället om man kunde korta ned tiden mellan att ett nytt läkemedel godkänns till att lämpliga patienter kan börja använda det, säger Helena Norberg, doktorand vid Umeå universitet.
När nya läkemedel godkänns har de studerats i kliniska studier, och ofta visat bättre effekt än andra redan tillgängliga behandlingar. Därför är det viktigt att dessa nya mediciner snabbt och effektivt börjar användas i vården. Nya behandlingar innebär dock ofta en högre kostnad. För att använda samhällets resurser på bästa sätt måste därför rätt patienter få tillgång till relevant behandling inom rimlig tid.
Långsamt att nå ut med ny behandling
Att introducera en ny behandling i vården kallas implementering. Det tar ofta flera år innan alla patienter som skulle ha nytta av behandlingen faktiskt erbjuds den. Detta är ett särskilt stort problem vid behandlingar till patienter med kronisk sjukdom. Med tillgång till elektroniska journaler, databaser och register borde implementeringen kunna göras mer systematiskt och effektivt.
Helena Norberg, vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Uppsala universitet, har in sin avhandling undersökt vilka hinder som finns för att implementera ny behandling i klinisk vardag. Därefter utvecklades en metod för att systematiskt implementera nya behandlingar till patienter med kronisk sjukdom.
Alla patienter uppfyller inte kriterierna
Ett stort hinder för att implementera ny behandling i vården visade sig vara att patienterna inte uppfyller de strikta kriterierna i kliniska studier. Läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel. Bara en fjärdedel av Umeås hjärtsviktspatienter uppfyllde de kriterier som gjorde att läkemedlet blev godkänt efter den stora kliniska studien. Anledningen var framför allt att patienterna var betydligt äldre än i studien.
Jämfört med den kliniska studien överraskades man också av att det var en ännu lägre andel kvinnor som uppfyllde alla kriterier. Det berodde på att kvinnorna inte behandlades med rekommenderade doser av hjärtsviktsmediciner i samma utsträckning som män. Det i sin tur förklarades av biologiska könsskillnader – som att kvinnorna var äldre, hade sämre njurfunktion och sämre njurar.
Välja ut patienter med rätt profil
Metoden som togs fram för att effektivisera implementering går ut på att systematiskt selektera ut patienter som är lämpliga för behandlingen utifrån objektiva kriterier. Dessa patienter kallas därefter för att diskutera behandlingen. Eftersom man utgår ifrån objektiva kriterier går det att garantera att bara patienter med rätt profil erbjuds behandling. Det är mest kostnadseffektivt och säkert utifrån den kunskap som finns om behandlingen.
En sådan systematisk introduktionsmetod kan anpassas till valfri behandling. Därigenom skulle det kunna bli en användbar metod i vården när nya effektivare behandlingar ska implementeras till patienter med kronisk sjukdom.
Observation och intervjuer bakom studien
För att studera hinder med implementering av ny behandling använde Helena Norberg observationsstudier. En hjärtsviktspopulation på 1924 patienter studerades retrospektivt utifrån redan tillgängliga journaldata. För att testa hur den systematiska introduktionsmetoden fungerade i kliniken, gjorde hon en fallstudie och en intervjustudie. Introduktionen av det nya läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel i samtliga studier.
Helena Norberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin samt Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, helena.norberg@umu.se
Hon har tidigare en magisterexamen i klinisk farmaci från Uppsala universitet och har arbetat som utredare på läkemedelsinformationscentral, som beredningsfarmaceut på sjukhusapotek och med läkemedelsgenomgångar. Vid sidan av doktorandstudierna undervisar Helena Norberg på receptarie- och apotekarprogrammet vid Umeå Universitet.
Vid Alzheimers sjukdom börjar proteinet amyloid-beta klumpa ihop sig. Denna process brukar kallas aggregering och klumparna som skapas kallas aggregat, eller plack. De behandlingsmetoder mot Alzheimers sjukdom som finns i kliniska prövningar idag försöker binda de sjukdomsorsakande aggregaten, men de lyckas inte binda till de minsta aggregaten som många menar är de mest giftiga för nervceller.
Byggstenarna bryts ner
I den behandlingsmetod som Uppsalaforskarna nu har utvecklat i sin nya forskningsstudie, utförd på möss, bryts byggstenarna till aggregaten ner innan de hinner aggregera. Behandlingsmetoden minskar därför bildningen av alla typer av aggregat.
Amyloid-beta och aggregat i Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom orsakas av att proteinet amyloid-beta börjar klumpa ihop sig. Denna ihopklumpning brukar kallas aggregering. Amyloid-beta som inte är aggregerat finns hos alla människor och orsakar inte någon sjukdom, men när det börjar klumpa ihop sig blir det giftigt. I början är dessa aggregat så små att de inte syns med vanliga mikroskop. När de är så små kan de ganska obehindrat förflytta sig i hjärnan och skada nervceller. Om tillräckligt många nervceller dör så blir man sämre på att minnas saker.
Aggregaten fortsätter att växa och till slut blir de så stora att man kan se dem för blotta ögat. Då brukar de kallas plack. Hos personer som dött av Alzheimers sjukdom finns plack i en stor del av hjärnan.
Tidigare trodde man att det var just dessa plack som var farliga, men nu tror de flesta forskare att placken inte gör så mycket skada då de är stora och orörliga. Det är istället de mindre aggregaten som är de farligaste. Även dessa aggregat varierar mycket i storlek och de allra minsta har varit mycket svåra att komma åt med olika behandlingsmetoder.
Man har länge känt till att den peptid som forskarna har använt, somatostatin, kan aktivera kroppens egen nedbrytning av amyloid-beta, byggstenarna bakom aggregaten. Man har dock inte kunnat använda somatostatin som ett läkemedel tidigare eftersom det försvinner från blodet på några minuter och inte kommer in i hjärnan där aggregaten bildas.
Substansen verksam längre
– För att kunna använda somatostatin som behandling, har vi satt på ett hjärntransportör-protein som gör att det tar sig in i hjärnan. Detta var mycket effektivt. När vi satte på transportören såg vi även att tiden som somatostatinet var kvar i hjärnan ökade till flera dagar vilket är fantastiskt, säger Fadi Rofo, doktorand vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap och förstaförfattare till studien.
Forskarna såg störst effekt i hippocampus, den del av hjärnan som bildar minnen och som drabbas först vid Alzheimers sjukdom.
Hopp om få biverkningar
– Att vi ser att effekten är tydligast i just hippocampus är väldigt bra. Våra förhoppningar är att den här metoden då kommer kunna verka väldigt specifikt och ha få biverkningar, vilket har varit ett problem i andra studier, säger Greta Hultqvist, forskare vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap, som har lett forskningsstudien.
Även om studien är gjord på möss tror forskarna att somatostatin skulle ha samma effekt på människa och att denna typ av behandling skulle kunna vara mer effektiv än de som hittills testats.
Flertalet förlossningar i Sverige sker utan komplikation för mamma och barn. Lindriga bristningar i underlivet är visserligen relativt vanliga, men oftast självläker de eller kan sys ihop direkt efter förlossning, utan bestående men.
Men det förekommer också skador på ändtarmens ringmuskel, analsfinktern, vilket studien fokuserar på. Enligt senaste statistik i Medicinska födelseregistret får cirka en av tjugo kvinnor i Sverige en bristning i analsfinktern vid första förlossningen.
Underlaget i studien utgjordes av registerdata om 7 471 kvinnor som fött två barn under åren 1992-1998. Uppgifterna kombinerades med ett frågeformulär om symtom på tarmläckage ett par decennier senare, när kvinnorna var i 50- till 60-årsåldern, och hur detta i så fall påverkade dem.
Kraftigt ökade risker för läckage
Resultaten visar dels att kvinnor med sfinkterskada vid första förlossningen hade trefaldigt ökad risk för sfinkterskada vid andra förlossningen, och dels att sannolikheten för framtida tarmläckage ökade med antalet skador.
Av de kvinnor som helt undgått sfinkterskada vid två vaginala förlossningar angav 11,7 procent någon grad av tarmläckage tjugo år senare. Motsvarande andel bland dem som fått sfinkterskada vid en av förlossningarna var 23,8 procent, och vid båda förlossningarna 36,1 procent.
Allvarligare tarmläckage följde ett liknande mönster; Från 1,8 procent i gruppen kvinnor som inte haft sfinkterskada, till 5,4 och 9,0 procent efter en respektive två förlossningar med sfinkterskada. Vanligast var läckage av flytande avföring och gas, i svårare fall även fast avföring.
Viktigt med rådgivning till gravida
– För kvinnor som drabbats av sfinkterskador och fått tarmläckage senare i livet finns få eller inga effektiva kirurgiska behandlingar och det leder ofta till ett kroniskt lidande med social isolering som följd. Att förebygga sfinkterskador är den absolut viktigaste åtgärden, säger Maria Gyhagen, forskare inom obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, gynekolog på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, och ansvarig för studien.
Även om en sfinkterskada kan uppstå utan kända riskfaktorer är sannolikheten högre hos förstföderskor, efter tidigare sfinkterskada, vid förlossning med sugklocka och tång, och om barnet är stort vid första vaginala förlossning efter tidigare kejsarsnitt. Den ökade risken vid sugklocka och efterföljande tarmläckage har påvisats i en tidigare studie från samma forskargrupp.
– I den här studien har vi kunnat fastställa hur sfinkterskador är kopplat till ofrivilligt tarmläckage långt senare i livet, något som tidigare ifrågasatts. Detta måste vägas in i rådgivning till de gravida kvinnor som löper högst risk för skadan, avslutar Maria Gyhagen.
För människor på flykt har mobiltelefoner visat sig få en avgörande roll. De har gjort det lättare att hålla kontakten med familjen och vänner – oavsett var i världen de befinner sig. I ett pågående projekt har forskare tittat på vad olika kommunikationsmedier, både historiskt och i samtiden, betytt för flyktingar när de kommit fram till ett nytt land.
– För många är det så naturligt att ha med sig en smartphone, de reflekterar knappt kring det. Men när de börjar fundera kommer de ofta fram till att de inte klarat resan utan telefonen. De berättar att de håller kontakt med sina familjer samtidigt som telefonerna också är ett verktyg för att hålla sig uppdaterad om situationen i hemlandet och hitta information om det nya landet. Man använder telefonen dels för att hålla kontakt med sina landsmän men också för att använda olika språkprogram, säger Heike Graf, professor i medie- och kommunikationsvetenskap och projektledare för projektet.
Studien bygger på intervjuer med flyktingar från bland annat Afghanistan och Syrien, som alla fått uppehållstillstånd i sina nya hemländer. Men det är inte bara hur de använder sina telefoner som intresserat forskarna. Genom att i projektet samarbeta med litteraturvetare har också de intervjuades berättelser fått stå i centrum.
Berättelser om flykten
Christine Farhan, professor i litteraturvetenskap, fokuserar främst på narrativa aspekter i de berättelser som flyktingarna delar med sig under intervjun. Hon intresserar sig för hur de intervjuade i och med sina berättelser gestaltar flyktupplevelsen och framför allt ankomsten i det nya landet samt hur de presenterar sig själva.
– Det var tydligt i intervjuerna att de inte ville framstå som offer. Istället framställde de sig som självständiga och oberoende individer med ganska tydliga föreställningar om sina framtidsperspektiv. En person som kommit till Sverige tyckte att språket var det absolut viktigaste för att skapa en känsla av att komma fram och känna sig hemma. Personen berättade om sin strategi genom olika episoder där hen medvetet gav sig in i situationer som bjöd på motstånd, men motstånd hen kunde tackla, säger hon.
Vad som blivit tydligt när de två ämnena förenats är att medieanvändningen hänger samman med vad man kan kalla flyktingarnas livsberättelser. Säger en person att språket är viktigt för att finna sig till rätta, då betyder det ofta att hen lagt ner tid och även pengar på olika program som främjar språkinlärning.
– Tekniken är i de fallen underordnad ett visst mål, personen låter sig inte kontrolleras av tekniken utan tvärtom. Sen har jag sett fall där det är precis tvärtom, där telefonerna bara används för att få tiden att gå. Det blir ett sätt att slippa tänka på den svåra situation man befinner sig i, säger Heike Graf.
Förändrade behov för folk på fykt
Hypotesen när projektet startade 2017 var att det digitala kommunikationssamhället gett upphov till helt nya situationer för människor som befinner sig på flykt. Det har till exempel talats om att digitala medier förändrade erfarenheten av att vara på flykt. För att söka svar på frågor kring hur flyktingars behov att kommunicera har förändrats har Philipp Seuferling i sitt avhandlingsarbete studerat mediepraktiker från andra världskrigets slut fram till 1990-talet. Bland annat har han studerat medieanvändningen i olika flyktingläger efter andra världskriget. Där fanns till exempel radio, de hade lägerbiografer och tidningar som gjordes av personer inne i lägren. Det går att se att det redan då fanns kommunikationsbehov, men i en annan form.
– Behovet för medier på flykt och i lägret var väldigt lika varandra då och nu: att hålla kontakt med nära och kära, samt att vara informerad. Men man använde sig av andra teknologier. I lägret var detta oftast väldigt kontrollerat. Till exempel visades det filmer varje dag, som underhållning, vilket oftast blev en form av eskapism. Men valet av filmer var också styrt av lägerförvaltningen. De försökte oftast visa uppfostrande filmer om demokrati, medan flyktingar var mer intresserade av underhållningsfilmer. Vilka medier som fanns på lägret var alltså mycket beroende av lagerförvaltningen, säger Philipp Seuferling, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap.
Två sidor av myntet
Visserligen har smarta telefoner gjort det lättare att hålla sig informerad samtidigt som man håller kontakten med familj och vänner på ett enkelt sätt. Men det finns två sidor av myntet. Några vill till exempel inte vara alltför positiva i sociala medier, för att inte göra familjen ledsna. Eller tvärtom. Visa upp din framgång, annars kanske ingen tror att du lyckas. Att ständigt vara uppkopplad gör att pressen på att hjälpa och tänka på de som blivit kvar i hemlandet är närvarande på ett helt annat sätt. Det ställer högre krav på individen att hantera detta. Faran är att det kan ta kraften ur att klara det egna nya livet.
– Eftersom många på sin ålders höst drabbas av psykisk ohälsa som påverkar livskvaliteten negativt, är det ett viktigt och glädjande besked att man inte behöver vara rädd för att vid behov pröva att sätta in läkemedelsbehandling, säger Jon Brännström, doktorand vid Umeå universitet.
I sin avhandling har han i två studier undersökt kopplingen mellan användande av läkemedel mot psykisk sjukdom, psykofarmaka, och risken för död hos människor över 85 år och hos människor med demenssjukdom.
Inte psykofarmaka bakom dödsrisken
I bägge studierna kunde man se att det fanns en koppling mellan pågående behandling med psykofarmaka och en ökad risk för död. Men det gick också att se stora skillnader i sjukdomar och andra bakgrundsfaktorer mellan grupperna. De personer som behandlades med psykofarmaka var skörare och hade en större sjukdomsbörda, faktorer som visade sig förklara den ökade risken för död.
Kön visade sig också påverka risken för död hos användare av flera av de studerade läkemedlen. Antidepressiv medicinering tycktes ha en skyddande effekt hos män, men inte hos kvinnor. För lugnande mediciner var risken för död istället högre bland män.
Höftfrakturer studerades i två stora registerstudier året före och efter att behandling påbörjats med antidepressiva eller antipsykotiska läkemedel. Man såg att de som behandlades med psykofarmaka drabbades av mer än dubbelt så många höftfrakturer. Men den skillnaden fanns redan innan behandlingen med psykofarmaka inleddes. Den största risken för höftfrakturer fanns månaden före behandlingsstart, för både män och kvinnor.
Allmänt försämrad hälsa bakom
Detta talar starkt emot att det skulle finnas ett orsakssamband mellan behandling med psykofarmaka och höftfraktur. Snarare tycks ett allmänt försämrat hälsotillstånd öka sannolikheten för att både drabbas av höftfraktur och att få psykofarmaka förskrivet.
– Självklart är det viktigt att psykofarmaka, liksom alla andra läkemedel, skrivs ut med försiktighet till sköra äldre och att behandlingen följs upp noggrant. Men att underlåta att sätta in läkemedel kan skapa större lidande och risker än att faktiskt behandla, om behandlingen ges på rätt indikation. Studierna visar att det inte är befogat med någon överdriven allmän restriktivitet, säger Jon Brännström.
2 000 äldre ingick i studien
I avhandlingens studier av risken för död ingick cirka 2 000 äldre och personer med demenssjukdom i Västerbotten som alla undersökts noggrant av forskargruppen. I de nationella registerstudierna, där kopplingen mellan behandling av psykofarmaka och höftfrakturer studerades, ingick alla personer över 65 år i Sverige.
Jon Brännström, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, jon.brannstrom@umu.se. Han arbetar som ST-läkare i geriatrik vid Skellefteå lasarett.
Historien om människans hundar blir allt tydligare. Den här studien visar att alla dagens hundar härstammar från tiden då alla människor levde som jägare och samlare och att ingen har tämjt vargar på ett framgångsrikt sätt igen efter istiden. Inte heller då vi var jordbrukare, även om andra djur som häst, gris och ko domesticerades då, det vill säga förädlades från vilda djur genom avel.
– Hunden är det första djur som människan domesticerade, och förhistoriskt DNA revolutionerar nu vår kunskap om dess ursprung, säger Love Dalén vid Naturhistoriska riksmuseet som medverkat i den internationella forskargruppen.
I studien analyserades DNA i benrester från 27 olika hundar där det äldsta fyndet var 11 000 år gammalt. Den visar att det fanns minst fem grenar på hundens släktträd redan under istiden.
Genetiska mångfalden försvann
Två av istidens hundgrupper blandades och gav upphov till de tidiga hundarna i Europa. Dessa två kom från mellanöstern och Sibirien. Förvånande nog hade de tidiga europeiska hundarna avsevärt större genetisk mångfald än dagens hundar har. Något har inträffat som ledde till att de europeiska hundarnas stora variation gick förlorad.
Det fanns minst fem grenar på hundens släktträd redan under istiden.. På bilden en 10 900 år gammal hundskalle funnen i Ryssland, vars DNA analyserades i studien som visar att minst fem olika hundar fanns under istiden. Bredvid till höger, en större nutida vargskalle. Bild: E.E. Antipina
– Fram tills 4 000 år sedan fanns det en stor genetisk mångfald bland Europas hundar, men mycket av denna variation har gått förlorad sedan dess, säger studiens försteförfattare Anders Bergström, verksam vid Francis Crick Institutet i London.
I de flesta fall följer hundarnas spridning människans. När inlandsisen i Skandinavien försvann och människor flyttade tillbaka hade de med sig hundar.
Hundarna flyttade mellan människogrupper
– Genetiken visar också att hundar verkar ha förflyttats mellan grupper av människor i norra Europa under sten- och bronsåldern. Det har vi inte kunnat studera tidigare, säger osteoarkeolog Jan Storå vid institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
– Redan vid slutet av istiden var hundar spridda över stora delar av norra halvklotet, och dagens hundar bevarar en del av denna variation, säger Pontus Skoglund, forskningsledare vid Francis Crick Institutet i London.
Hundens ursprung
Tidigare studier har föreslagit att hunden domesticerades för minst 14 000 år sedan. Förmodligen var det ännu tidigare eftersom denna studie visar på stor variation redan för 11 000 år sedan. Var och när de första vargarna avlades till hundar är fortfarande inte känt. Men alla dagens hundar bär DNA från en och samma vargpopulation, en variant av varg som idag är utdöd. Den stora variationen i utseende hos dagens hundar är framför allt ett resultat av avel de senaste 500 åren.
Love Dalén, Centrum för paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet, love.dalen@nrm.se
Anders Bergström, The Francis Crick Institute, London, anders.bergstrom@crick.ac.uk
Jan Storå, professor vid Stockholms universitet, jan.stora@ofl.su.se
Pontus Skoglund, Francis Crick Institute, London, pontus.skoglund@crick.ac.uk
Endast hälften av de som handlat skyddsprodukter på nätet hade kontrollerat om den källa de gjort inköp från hade någon sorts certifiering, som till exempel godkända nätapotek med EU-symbol.
– Det kan vara mycket svårt att avgöra om det rör sig om ett certifierat apotek eftersom många av de illegala sajter som utger sig för att vara äkta ofta är väl plagierade, säger Susanne Lundin, etnolog vid Lunds universitet och projektledare bakom enkätundersökningen.
Falsk säkerhet
Av svaren från två enkätundersökningar framgår att knappt 30 procent hade handlat skyddsprodukter mot covid-19 på nätet, främst handsprit, handskar och munskydd. Ett fåtal har handlat andra medicinska produkter, till exempel febernedsättande läkemedel, vitaminer och hälsokost med förhoppningen om att detta ska lindra symptom eller ge skydd mot covid-19.
Susanne Lundin menar att människor riskerar att köpa produkter som inte fungerar eller som är förfalskade. I värsta fall kan det invagga användaren i falsk trygghet och innebära smittorisker.
Icke godkända skyddsprodukter
– Om man utgår från att enkätsvaren är representativa för personer i åldern 18-79 år i Sverige finns det risk för att drygt 1 miljon personer kan ha köpt icke godkända skyddsprodukter, förklarar Margareta Troein, forskare vid Kliniska vetenskaper i Malmö.
Enkäten är ett resultat av det tvärvetenskapliga samarbetet mellan etnologerna Susanne Lundin, Talieh Mirsalehi och medicinaren Margareta Troein.
Enkätundersökningarna genomfördes i juni och september med hjälp av KANTAR Sifo. Varje undersökning har svar från 1000 personer.
Cancerdrabbade som tränar har generellt en bättre prognos än otränade. Nu har forskare vid Karolinska Institutet i en studie som publiceras i tidskriften eLife hittat en möjlig förklaring till varför träning hjälper att bromsa tillväxten av cancer i möss. Det handlar om att fysisk aktivitet ändrar metabolismen hos immunförsvarets cytotoxiska T-celler och därmed stärker deras förmåga att angripa cancerceller.
– Biologin bakom träningens positiva effekter kan ge ny insikt om hur kroppen upprätthåller hälsa och hjälpa oss att utforma och förbättra behandlingar mot cancer, säger Randall Johnson, professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet.
Tidigare forskning har visat att fysisk aktivitet kan förebygga ohälsa samt förbättra prognosen för en rad sjukdomar som till exempel vissa cancertyper. Det har dock saknats kunskap om biologiska mekanismer som kan förklara kopplingen mellan fysisk aktivitet och cancerutveckling. En relativt ny förklaringsmodell är att rörelse aktiverar immunförsvaret och därigenom bidrar till att stärka kroppens förmåga att förebygga och hämma cancertillväxt.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet byggt vidare på denna hypotes genom att undersöka hur immunförsvarets cytotoxiska T-celler, vita blodkroppar som är specialiserade på att döda cancerceller, reagerar på träning.
Cancer växte långsammare i tränade möss
De delade in möss med cancer i två grupper, varav den ena gruppen fick träna regelbundet i löphjul medan den andra förblev passiv. Resultatet visade att cancern växte långsammare och dödligheten minskade i de tränade mössen jämfört med de otränade.
För att undersöka vikten av de cytotoxiska T-cellerna testade forskarna att injicera antikroppar som avlägsnar dessa T-celler i både tränade och otränade möss. Antikropparna slog ut den positiva effekten av träningen på både cancertillväxt och överlevnad, vilket enligt forskarna demonstrerar betydelsen av dessa T-celler för träningens effekt på cancer.
Forskarna testade även att överföra cytotoxiska T-celler från tränade till otränade möss med tumörer vilket förbättrade deras prognos jämfört med de som fick T-celler från otränade djur.
Träning ändrade T-cellernas metabolism
För att ta reda på hur cancertillväxten påverkades av träningen isolerade forskarna T-celler, blod- och vävnadsprover efter ett träningspass och mätte nivåer av vanligt förekommande metaboliter som bryts ned av musklerna vid träning. Vissa av dessa metaboliter, som till exempel laktat, förändrade T-cellernas metabolism och satte fart på deras aktivitet.
Forskarna såg även att T-celler som isolerades från ett djur som hade genomfört ett träningspass uppvisade en förändrad metabolism jämfört med T-celler från djur i vila.
Utöver detta studerade forskarna hur dessa metaboliter påverkas av träning i människa. De tog blodprover från åtta friska män efter 30 minuters intensiv cykling och noterade att samma träningsinducerade metaboliter utsöndrades till blodbanan i människa.
– Sammantaget visar vår forskning att träning påverkar utsöndringen av flertalet molekyler och metaboliter som stärker cancerbekämpande immunceller och därigenom hämmar cancertillväxt. Vi hoppas att dessa resultat kan leda till en djupare förståelse för hur vår livsstil påverkar vårt immunförsvar och informera utvecklingen av nya immunterapier för cancer, säger Helene Rundqvist, forskare vid institutionen för laboratoriemedicin.
Vetenskaplig artikel:
Cytotoxic T-cells mediate an exercise-induced reduction in tumor growth(Helene Rundqvist, Pedro Veliça, Laura Barbieri, Paulo A. Gameiro, David Bargiela, Milos Gojkovic, Sara Mijwel, Stefan Reitzner, David Wullimann, Emil Ahlstedt, Jernej Ule, Arne Östman and Randall S. Johnson)eLife
Resultatet kan leda till bättre hälsa hos hundar, men också till utveckling av nya behandlingar för både hundar och människor, menar doktoranden bakom studien Suvi Mäkeläinen som undersökt den genetiska bakgrunden till de näthinnesjukdomar hos hundar, som motsvarar Stargardts sjukdom och Bardet-Biedls syndrom hos människor.
Näthinnan är en komplex vävnad på baksidan i ögat där inkommande ljus omvandlas till elektriska nervimpulser, som i sin tur tolkas till bilder av hjärnan. Hos människan finns många olika former av ärftliga näthinnesjukdomar, som drabbar 1 av 2000 personer.
Tio gånger vanligare hos hundar
Hos hundar kan dessa näthinnesjukdomar vara tio gånger vanligare, och eftersom hundens öga liknar människans har det länge funnits ett stort intresse för att använda hundar i jämförande genetiska studier.
När det gäller Stargardts sjukdom, den vanligaste näthinnedegenerativa sjukdomen hos barn och unga vuxna människor, visar studien att en extra nukleotid i en gen som heter ABCA4 orsakar sjukdomen hos hundrasen labrador retriever.
En av de labradorer som medverkade i studien. Foto: Maria Sundberg
Ledarhundar med näthinnesjukdomar?
– På samma vis som hos människan, leder mutationen i hundens ABCA4-gen till en långsam försämring av synen, först i dagsljus och senare även i svagt ljus, förklarar hon.
Labradorer används ofta som ledarhundar för synskadade människor, och det är av yttersta vikt att hundar som går igenom ledarhundsträning inte lider av näthinnesjukdomar.
– Vi har nyligen inlett ett samarbete med Synskadades riksförbund för att undersöka förekomsten av denna mutation hos ledarhundar, säger Suvi Mäkeläinen.
Näthinneförtvining hos golden retriever
Bardet-Biedls syndrom är ett exempel på en human sjukdom där näthinnedegeneration inte är patienternas enda symptom, utan även andra vävnader i kroppen påverkas. En av de gener som orsakar Bardet-Biedls syndrom hos människa är TTC8. Hos golden retriever har en mutation i denna gen redan tidigare visat sig orsaka fortskridande näthinneförtvining (progressiv retinal atrofi, PRA), en typ av näthinnesjukdom som hos människa kallas retinitis pigmentosa (RP).
I sin avhandling visar Suvi Mäkeläinen att de drabbade hundarna faktiskt inte bara lider av PRA utan också utvecklar andra egenskaper som liknar dem man ser hos människor med Bardet-Biedls syndrom. Detta är ett av de första exemplen på en syndromisk näthinnedegenerativ sjukdom hos hund.
Syndrom betecknar inom medicinen en bestämd kombination av avvikelser eller symtom som tenderar att uppträda tillsammans och som sammantaget pekar mot en viss diagnos.
Undvika synskadade valpar
– Hundorganisationer och enskilda hundägare har bidragit mycket till forskningen genom att låta oss undersöka hundar och samla in prover, berättar Suvi Mäkeläinen.
Resultaten kan användas för att utveckla genetiska tester som hjälper uppfödare att planera sina parningar så att man undviker synskadade valpar. För närvarande finns det inget botemedel mot de flesta ärftliga näthinnesjukdomar, men de senaste åren har det gjorts lovande framsteg med genterapi.
– Min förhoppning är resultaten i avhandlingen ska kunna användas för att utveckla genterapi som botar barn och unga vuxna med Stargardts sjukdom och förbättra synen hos patienter med Bardet-Biedls syndrom, avslutar Suvi Mäkeläinen.
Suvi Mäkeläinen, Institutionen för husdjursgenetik, avdelningen för molekylär genetik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, suvi.makelainen@slu.se
– Äldre människor som bor med någon i arbetsför ålder, det vill säga med någon under 66 år, har mycket högre risk att dö att dö i covid-19. Resultaten består även efter att vi har tagit hänsyn till inkomst, födelseland, utbildning och annan dödlighet i den gruppen, säger Maria Brandén, huvudförfattare till studien och docent i sociologi vid Sociologiska institutionen och Stockholms universitets demografiska avdelning samt vid Institutet för Analytisk Sociologi, Linköpings universitet.
Generationsboende och covid-19
Det är alltså inte så att de äldre som bor med yngre personer i allmänhet dör tidigare än andra äldre, utan det är specifikt covid-19-dödligheten som är högre i gruppen som bor i flergenerationsboende. I gruppen ingår alla äldre i Stockholms län som delar hushåll med någon i arbetsför ålder, vilket kan vara både någon från samma familj och någon som inte tillhör familjen.
– Det har ju diskuterats i samhällsdebatten att det är farligt att bo över generationsgränserna, och det kan vi bevisa i studien att det är, vilket gör resultaten viktiga i sig. Förklaringen till den ökade dödligheten i covid-19 kan helt enkelt ligga i att dessa äldre har större risk att utsättas för viruset av personerna i arbetsför ålder som de bor med, jämfört med de äldre som bor med andra äldre, säger Maria Brandén.
Trångboddhet ingen riskfaktor i sig
Utifrån den här studien kan forskarna däremot inte säga att trångboddhet har någon direkt effekt på ökad risk att dö i covid-19 för äldre. De äldre som bor trångt har visserligen högre dödlighet i covid-19 – men de har också högre dödlighet av alla andra orsaker.
– Det tyder på att det inte är en covid-19-effekt utan det kanske är så att de äldre som bor trångt oftare har dålig hälsa. Det förvånade mig lite, att trångboddhet i sig inte gav någon direkt ökad risk att dö av covid-19 för den här gruppen, säger Maria Brandén.
Liten covid-19-effekt på äldreboenden
Äldre som bor ensamma i eget boende, alltså inte på äldreboende, har också högre risk att dö i covid-19, jämfört med äldre som bor med andra äldre. Men gruppen som bor ensam har också högre dödlighet av andra orsaker, vilket tyder på att det inte är en covid-19-effekt i det fallet heller.
Studien bekräftar också det som rapporterats i medierna, nämligen att risken att dö i covid-19 är högre för de som bor på äldreboende jämfört med de som bor i vanligt hushåll – hela fyra gånger högre. På äldreboende är dock risken att dö av andra orsaker också starkt förhöjd, vilket brukar förklaras med att de som bor på äldreboende i Sverige har väldigt dålig hälsa.
– Vår tolkning är därför att bara en liten del av den ökade dödligheten för den gruppen kan förklaras av covid-19, säger Maria Brandén.
Så gjordes studien
Forskarna har undersökt hur dödligheten i covid-19 ser ut för samtliga från 70 år och uppåt i befolkningen i Stockholms län fram till och med 7 maj 2020. Totalt bodde 274 712 individer i den åldersgruppen i länet under studieperioden, och av dessa bodde 38 500 personer med någon i arbetsför ålder, det vill säga med någon under 66 år.
Sammanlagt dog 1301 personer som var 70 år eller äldre av covid-19 i Stockholms län, enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister. 200 av de som dog av covid-19 i denna åldersgrupp bodde med någon under 66 år.
Forskarna har kombinerat data på dödsfallen med uppgifter från statistikmyndigheten SCB på födelseland, inkomst, utbildningsnivå, ålder på eventuella medboende i hushållet och vilken typ av boende (vanligt hushåll eller äldreboende) personerna bodde i.
Artikeln var först publicerad på Stockholms universitets webbplats.
Studien bygger på kvalitativa djupintervjuer med 16 personer som överlevde den svåra gasattacken mot kurdiska Halabja i Irak 1988, där 5 000 personer dog och dubbelt så många skadades. De intervjuade, tio kvinnor och sex män, 34 till 67 år gamla, är alla diagnostiserade med kronisk lungkomplikation.
En tidigare studie har visat att offren upplevde kraftiga försämringar av både fysisk och psykisk hälsa. Det som nu står i fokus är de drabbades erfarenheter av giftermål och familjebildning, tre decennier efter exponeringen för kemiska stridsmedel.
Rädsla för att få barn med skador
Studien visar på den osäkerhet flertalet av de intervjuade upplevde kring överlevnad, par- och familjebildning. Oron präglade allt beslutsfattande i den privata och sociala sfären, men blev som tydligast inför frågan om att bilda familj. Rädslan för att få barn med medfödda skador var stor.
Resultaten följde också ett könsmönster; Kvinnor som exponerats för kemiska vapen var mer påverkade psykosocialt än män med samma bakgrund. Kvinnorna var oftare arbetslösa, frånskilda, ensamstående, och levde under socioekonomiskt mer sårbara förhållanden.
– Exponeringen påverkar kvinnors fysiska förmåga att arbeta, men får också konsekvenser som social stigmatisering, emotionell försummelse och en känsla av övergivenhet, konstaterar Faraidoun Moradi, doktorand i arbets- och miljömedicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Bli betraktad som kontaminerad
– Både kvinnorna själva och omgivningen betraktar dem som kontaminerade, och det finns en rädsla för att de inte kan få friska barn, trots att det inte finns några starka vetenskapliga bevis för detta.
– Därmed uppstår svårigheter att bilda familj, eller skilsmässa. Detta innebär i sin tur att de kan förbli ofrivilligt ensamstående, och de lever oftare än männen under svåra socioekonomiska förhållanden, fortsätter Faraidoun Moradi.
Forskarna bakom studien är verksamma vid Göteborgs universitet respektive University of Johannesburg, Sydafrika. De omfattar kompetenser inom både medicin, psykologi och socialantropologi, och betonar vikten av bredare kunskaper om hur människor påverkas av kemiska vapen som exempelvis nerv- och senapsgas.
– Hundratals personer som utsatts för kemiska stridsmedel är numera bosatta i Sverige, och många av dem har svåra somatiska och psykosociala symptom efter den kemiska exponeringen. Vi behöver mer forskning och kunskap inom detta område för att kunna förbättra bemötande och omhändertagande av överlevare inom vård och omsorg, avslutar Faraidoun Moradi.
– Det var en aha-upplevelse för mig när jag insåg hur mycket träning och möda som ofta ligger bakom hur man blir praktiserande ockultist, eller magiker, som många kallar sig, säger Olivia Cejvan.
Hon är doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet, och studerar pedagogiken i två svenska ockulta sällskap som har en initiatorisk praktik, det vill säga en stegvis invigning i teori och utövande.
Esoterisk är synonymt med ord som svårtillgänglig, förborgad och hemlig. Under 2000-talet har dock esoteriska strömningar fått vara allt annat än ifred. Intresset för det ockulta har fått en ny renässans, sedan uppsvinget kring förra sekelskiftet.
Det handlar dels om hur andliga utövare har påverkat konst och kultur historiskt, dels om ett växande intresse här och nu för fenomen som tarot, astrologi och häxeri eller wicca.
Systematiska läror
– Ockultism är spännande. Men den blev allt mindre gåtfull och mystisk i takt med att jag började studera den, eftersom det blev uppenbart att många av dess läror och praktiker var både systematiska och sammanhängande, säger Olivia Cejvan.
I det Stockholmsbaserade esoteriska ordenssällskapet Sodalitas Rosae Crucis gör hon så kallad deltagande observation. Precis som en vanlig medlem följer hon ett schema med olika övningar, under vägledning av en erfaren handledare.
– Det senaste ett och halvt året har jag ägnat upp till en timme varje dag med meditationsträning och ritualer, så som det är föreskrivet i läroplanen, men också deltagit i gruppritualer av olika slag.
Det andra sällskapet i Olivia Cejvans studie är ett väletablerat wicca-coven i Helsingborg. Wicca är en nyhednisk naturreligiös rörelse som tagit sitt namn från ett gammalengelskt ord för häxkonst. Även om begreppen inte är utbytbara menar många ”wiccaner” att de också är häxor.
Moderna häxor
Många anhängare menar att wicca är en tradition som bevarats av medeltidens häxor fram till idag. Själva rörelsen grundades av britten Gerald Gardner på femtiotalet, och spred sig sedan till USA och Europa. Wiccaner utövar modern häxkonst, och ofta betonas en feminin aspekt: gudinnan. Synen på det gudomliga kan variera, men det feminina ses som högre stående. Ritualer är viktiga och innehåller ofta magi. Man kan vara organiserad och initieras i ett coven (sammanslutning/församling), men också utöva wicca ensam, som solitär wiccan.
Många ser livet som cykliskt snarare än linjärt. Årshjulet, med sina återkommande årstidsväxlingar är ett exempel, liksom dygnets faser, menstruationscykeln med mera. Detta synsätt stämmer också väl överens med reinkarnationstanken, som är vanlig inom wicca. Det finns ingen gemensam, erkänd skapelseberättelse, men många wiccaner talar i termer om att världen är född av Modergudinnan.
I båda grupperna intervjuar Olivia Cejvan utövare, och de har mycket gemensamt. Majoriteten säger sig sedan barnsben ha haft en dragning till det ockulta, som man fortsatt utforska och utveckla under tonår och som vuxen. Utövarna har andliga förhoppningar och slutmål för sitt engagemang, men lika viktigt är det vad den ockulta praktiken innebär för dem i stort, i vardagen, säger Olivia Cejvan.
– Det handlar om vad den ockulta praktiken ger i vardagslivet, i form av ett ökat mentalt fokus och större kreativitet. Det är effekter jag själv märkt av träningen jag genomgår i mitt fältarbete.
Förbindelse med andar
Vid tiden för förra sekelskiftet hämtade många, inte minst kvinnor, aktivt inspiration från andra sidan. Uppfinnare som Amanda Jones och Elizabeth Burns övertygade om att de via seanser och i vardagen stod i förbindelse med andar, som instruerade dem i konstruktionen av avancerade tekniska lösningar. Inom konst och kultur var aktiviteten ännu högre.
Religionshistorikern Per Faxneld vid Södertörns högskola berättar i sin nya bok ”Det ockulta sekelskiftet: Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid” (2020) om den svenska konstnären vars storskaliga abstrakta måleri från tidigt 1900-tal har rönt internationell succé – men först på senare år.
På grund av sin spiritistiska övertygelse räknades af Klint länge bort ur konsthistorien, utifrån ett antagande om att den som säger sig agera i rollen av medium inte gör några medvetna val. I takt med att esoteriska strömningar blivit mer accepterade som en influens bland andra, har den abstrakta konstens tidiga historia fått skrivas om, konstaterar Per Faxneld.
Beröringsskräck
Sakta etableras nu af Klint, och ännu tidigare föregångare som brittiska Georgiana Houghton, som banbrytare. Hilma af Klint-retrospektiven på Guggenheim i New York 2018 blev museets genom tiderna mest besökta utställning.
Beröringsskräcken för esoterism bland konst- och litteraturvetare har varit särskilt stark i Sverige, menar Per Faxneld. Något han sätter i samband med den svenska självbilden och berättelsen om landets framgångsrika förvandling till en sekulär, modern stat.
Men det betyder inte att intresse har saknats.
– Esoterismens status har gått i cykler. På 1980- och 90-talet dominerade esoterismens ”ättling” new age och vävdes samman med ett starkt individfokus och ett sökande efter världslig framgång, hälsa och lycka här och nu.
Esoterism har blivit folkligt
– Man kan säga att esoterismen nu blivit folklig. På 2010-talet börjar esoterism att bli en trend också hos unga människor. Ett intresse för tarotkort, astrologi och häxeri blir mainstream, kanske delvis som en produkt av att detta är ”generation Harry Potter” som nu blivit vuxna, och haft sådana teman med sig sedan barndomen. I detta finns ett stort mått av lekfullhet, men det är å andra sidan historiskt så att religion och andlighet generellt inte alltid handlat så mycket om existentiellt allvar som man kanske gärna föreställer sig, säger Per Faxneld.
Esoterisk ordlista
Ockultism: Kommer av latinets occultus som betyder fördold. Ockultism är ett vanligt inslag inom religion. Gemensamt för de ockulta riktningarna är att de förutsätter översinnliga krafter, naturlagar och medvetandetillstånd som verkliga fenomen. En gren av ockultismen lägger stor vikt vid de inåtvända hemligheterna i sina läror.
Esoterism: Ett begrepp som ofta syftar på mystik, hemliga läror och fördolda kunskaper knutna till vissa sällskap, men också mer allmänt på alternativandligt tankegods.
Teosofi: Står för vishet i förhållande till det gudomliga, och tror bland annat på ”astralkroppen” som en osynlig organism som bärare av människosjälen. Internationella Teosofiska samfundet grundades av ryskan ”Madame Blavatsky” år 1875.
Spiritism: Kallas ibland även spiritualism på svenska. Spiritisterna menade att de kunde kommunicera med de dödas andar och hade ett aktivt utbyte med dessa.
New Age: Begreppet syftar på att människan är på väg in i en ny tidsålder, präglad av zodiaktecknet Vattumannen (vi lämnade omkring år 2000 fiskarnas tecken).
Inom dagens alternativandliga rörelse finns en stark kritik av strukturella orättvisor. Tongivande personer inom förra sekelskiftets ockulta strömningar var feminister, socialister och förkämpar för kvinnlig rösträtt. Det har visserligen förekommit – och förekommer – även radikalkonservativa esoteriska grupperingar, påpekar Per Faxneld, men de hör till undantagen. Överlag har de alternativandliga rörelserna varit progressiva.
Andliga ledarroller för kvinnor
– När spiritismen och teosofin växte sig stora på 1800-talet var det delvis eftersom de erbjöd en plattform för nya radikala idéer, både politiskt och andligt, som de stora kristna kyrkorna tenderade att avvisa eftersom de själva var en del av det etablissemang som utmanades. I en tid där kvinnliga präster i kristna kyrkor var något väldigt avlägset kunde spiritism och teosofi erbjuda andliga ledarroller för kvinnor, säger Per Faxneld.
Text: Jenny Damberg på uppdrag av forskning.se
Ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden är att olika växt- och djurarter blir av med sina livsmiljöer, habitat. Vi människor orsakar stora förändringar i landskapet när vi omvandlar eller tar bort naturområden för att producera mat eller bygga nya hus.
Dessutom leder klimatförändringar till att en del områden blir obeboeliga för olika arter. Forskare vid Linköpings universitet har utvecklat en matematisk metod för att med matematisk modellering utforska hur stora ekosystem som påverkas när habitat försvinner.
Hela livsmiljön viktig för biologisk mångfald
– Insatser för att bevara biologisk mångfald måste bevara hela livsmiljöer och inte bara fokusera på en viss art. Genom att titta på vilka djur och växter som olika djur äter, ser vi att det är mycket viktigt att ta hänsyn till interaktionen mellan många arter i ekosystemet. Det andra vi ser är att det har stor betydelse för djurlivet i vilken ordning habitat försvinner, säger Anna Eklöf, universitetslektor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet.
Linköpingsforskarna använder modellering och datasimuleringar för att studera ekologiska nätverk, som beskriver hur olika arter i ett ekosystem interagerar med varandra. I den aktuella artikeln, som publicerats i tidskriften Ecology Letters, har forskarna kombinerat två matematiska modeller; en klassisk och en nyare.
Modellen skiljer på lämpliga livsmiljöer där arter kan leva, och andra habitat där arter inte kan överleva. De lämpliga livsmiljöerna är utspridda i landskapet och olika växt- och djurarter är fördelade i de olika habitaten. Arterna är kopplade till varandra i ett nätverk som beskriver födointeraktioner, alltså vem som äter vem. En hare äter flera sorters växter. Haren och flera andra bytesdjur kan bli mat för räven. Och räven är ett av de rovdjur som är högst upp i näringskedjan.
Beaktar djurens rörlighet mellan livsmiljöerna
Djurens möjligheter att överleva i ett visst habitat är beroende av om rätt bytesdjur eller växter finns i samma livsmiljö. Forskarnas modell tar också hänsyn till hur effektivt arter kan röra sig mellan olika habitat. I verkliga livet är det vanligt att livsmiljöerna är splittrade och att ogästvänliga områden, som en vältrafikerad bilväg, hindrar djur från att röra sig och växter från att sprida sig mellan olika habitat. Om spridningen av arter mellan olika livsmiljöer försvåras ökar sannolikheten att en art utrotas från det ekologiska nätverket i ett habitat, vilket i sin tur kan påverka andra arters överlevnadschanser.
Forskarna har använt sin modell på ett stort antal simulerade nätverk som innehåller hundratals arter. De har också testat modellen på ett dataset med insamlade mätdata som beskriver födointeraktioner mellan arter i nationalparken Serengeti i Tanzania.
För att utforska hur ekosystemet påverkas när habitat försvinner, rangordnade forskarna habitat efter hur viktiga de är för arter längst ner i näringskedjan. Sedan simulerade de att livsmiljöer tas bort på tre olika sätt: de minst viktiga habitaten först, de mest betydelsefulla habitaten först, eller i slumpmässig ordning. Förstörelse av habitat i slumpmässig ordning kan jämföras med när människan bygger vägar eller byggnader utan att ta hänsyn till hur värdefullt området är som livsmiljö för olika djur.
Djur högt upp i näringskedjan dör ut först
– I vår modell är det djuren högt upp i näringskedjan som dör ut först när habitat försvinner. Det som överraskade oss var att det gjorde i princip lika stor skada på ekosystemet att ta bort livsmiljöer i slumpmässig ordning, som att ta bort de mest värdefulla habitaten först, säger György Barabás, biträdande universitetslektor.
Vid insatser för att bevara ekosystem är det därför viktigt att klassificera hur betydelsefulla olika livsmiljöer är, och att prioritera de mest värdefulla livsmiljöerna.
Ekosystems motståndskraft mot artförluster kan också förbättras, till exempel genom att stärka förbindelserna mellan områdena. Om vi tar hänsyn till sådana faktorer vid markanvändning, kan människan skydda ekosystem och förhindra att arter utrotas – särskilt arter högt upp i näringskedjan.
Fotnot:
Studien är resultatet av ett utbyte med German Center for Integrative Biodiversity Research iDiv Halle-Jena-Leipzig och Friedrich-Schiller-Universität Jena, som Johanna Häussler, doktorand och en av forskarna bakom studien, är ansluten till. Forskningen har finansierats med stöd av bland annat Vetenskapsrådet.
Anna Eklöf, universitetslektor, Institutionen för fysik, kemi och biologi, Linköpings universitet, anna.eklof@liu.se
György Barabás, biträdande universitetslektor, Linköpings universitet, gyorgy.barabas@liu.se
