En grupp forskare från Sveriges lantbruksuniversitet har med hjälp av Svensk travsports tävlingsdata undersökt om hästarna verkligen springer fortare, och om det finns en ökad risk för galopp eller diskvalifikation om hästen tävlar utan skor.
Tiderna från drygt 75 000 starter och 5000 hästar som tävlat både med och utan skor analyserades och resultatet visade att hästarna sprang i snitt 0,7 sekunder snabbare per km om de inte hade några skor jämfört med om de hade skor på både bak- och framhovarna. Skillnaden var lite mindre (0,3 s/km) om de var utan skor bara på bak- eller framhovarna men de sprang ändå fortare än om de hade skor på alla fyra hovarna.
Risken för galopp och diskvalifikation kunde analyseras på drygt 111 000 starter och 6400 hästar och resultaten visade att riskerna ökade med 15-35 procent om hästarna tävlade utan skor både bak och fram. Resultaten visade dock att om hästarna tävlade med skor på bakhovarna ökade inte risken för galopp eller diskning.
Att tävla med skor på bakhovarna verkar därför vara en riskfri strategi som ändå ökar prestationsförmågan.
Anna Jansson, Professor,VH – Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap
Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi (AFB), anna.jansson@slu.se
Knappt hann bränderna i Amazonas lägga sig innan stora delar av Australien stod i lågor. Bränderna beräknas ha tagit livet av över en miljard djur och flera unika arter befaras ha utrotats.
Under våren följde sedan utbredda bränder i bland annat Sibirien, Polen och Thailand. Härnäst väntar den så kallade ”brandsäsongen” i USA där främst Kalifornien har drabbats hårt under de senaste åren. Ungefär samtidigt smygstartade den svenska säsongen med förhöjda brandrisker redan i april.
Blir inte som i Australien
Värmeböljan runt midsommar 2020 har gjort risken för bränder i skog och mark stor, på sina håll mycket stor. I östra delen av Sverige extremt stor. Farhågor finns för liknande scenarier som under den heta brandsommaren 2018.
Med tanke på vilka katastrofala följder skogsbränder kan ha både ekonomiskt och ekologiskt är det rimligt att fråga sig om de stora bränder vi har sett i Sverige de senaste åren kan komma att få lika förödande effekter som bränderna i Australien?
Med all sannolikhet inte, menar forskaren Mats Niklasson, vetenskaplig ledare på Nordens ark samt forskare på SLU.
– Det går inte att jämföra Australien med boreala områden. Det är ett mycket varmare ekosystem med högre temperatur, lägre luftfuktighet och mer lättantändlig vegetation. Till exempel är eukalyptus extremt brandbenäget och när du får extrema väder med 40 graders värme så exploderar det. Det finns inget i världen som kan stoppa dessa bränder.
Luften mättas av eldfängd olja
Eukalyptusträd dominerar i den australiska trädfloran. Den olja som utvinns från bladen innehåller antiinflammatoriska ämnen, och är giftig i större mängder. Men flera av de inhemska pungdjuren som koalor och possums tål att äta stora mängder. Varma dagar avdunstar eukalyptusoljan från träden, stiger uppåt och lägger sig som ett blått dis över landskapet. När luften är oljemättad sprider sig skogsbränder lätt och med stor hastighet genom trädkronorna. Träden klarar en skogsbrand bra, i själva verket är de flesta eukalyptusarter beroende av skogsbränder för sin spridning och har reservknoppar under barken. Vissa frön öppnar sig inte förrän vid hög temperatur eller brand. Flera djurarter som bara finns i Australien har påverkats kraftigt av de omfattande bränderna 2019-2020, och ligger i riskzonen att helt ha utrotats, bland annat då den redan inna allvarligt hotade koalan, vissa kängurur, borstsmygare, glansig kakadua och honungsfåglar (WWF).
Enligt Mats Niklasson krävs det en galopperande klimatförändring på 6-8 grader i Sverige för att vi överhuvudtaget ska behöva oroa oss för bränder liknande de i Australien. Och även då skulle det vara väldigt osannolikt.
– Det som har skett i Australien är fullständigt exceptionellt. I många länder har man varit duktiga på att stoppa bränder, vilket har skapat mycket material och ett buskigt landskap, vilket i sin tur är en grogrund för lättspridda bränder när det väl får fäste.
Naturen är redan anpassad
Sannolikheten är stor att antalet bränder kommer att bli både fler och större även i Sverige. Fram till 2010-talet brukade en vanlig skogsbrand omfatta några få hektar, men under brandsommaren 2018 ökade brändernas totala area signifikant på grund av att det var extremt torrt och varmt.
– Allt tyder på att det kommer att bli ännu torrare och varmare och då är bränder ofrånkomliga. Ser man elden som ett hot har vi varit lyckligt förskonade och branden 2018 var något helt nytt. Hade inte brandförsvaret varit tidigt ute hade de kunnat nå upp till 50 000 hektar, säger Mats Niklasson.
Brandrisksäsongen blir längre och startar tidigare
Brandrisksäsongen, alltså den period under året då det är risk för skogsbränder, kommer att öka med cirka 50 dagar i södra Sverige, och i norra Sverige med 10-30 dagar till år 2100. Östra Götaland samt ostligaste Svealand kommer då att ha en brandrisksäsong på 100 dagar och Öland och Gotland upp till 120 dagar. Den största förändringen när det gäller brandrisksäsongen är en tidigare start på året. 2100 beräknas säsongen i Östersjölandskapen att starta 40 dagar tidigare än idag.
Trots de dystra utsikterna finns det finns ingen anledning att oroa sig över vårt djur- och växtliv. Fram till för 200-300 år sedan var stora bränder inte något ovanligt i Skandinavien. Dels eldade människorna för att förbättra betet och odlingsförhållandena, dels fanns inget utbyggt brandförsvar som gjorde att man kunde släcka de bränder som uppkom på naturlig väg.
– Så länge det har funnits vegetation på jorden har det funnits bränder. Det har varit kanske en av de starkaste krafterna för evolution, vilket blir uppenbart när man tittar på vegetationen. Många arter är väldigt brandanpassade, till exempel eucalyptus, som till och med gynnas av bränder. Andra arter har utvecklat ett skydd mot brand, till exempel ek och tall som har en tjock och värmeisolerande bark, säger Mats Niklasson.
Tretåiga hackspettar utnyttjar läget efter storm och brand. Och hackar efter vedlevande insekter i skadade och döda träd. Favoritfödan är ett av skogsbrukets gissel, granbarkborrar. Bild: Alberto Chiarle / CC BY-SA
Den nödvändiga elden
Många ekosystem är anpassade till ständigt återkommande bränder orsakade av exempelvis blixtnedslag. I dessa miljöer är bränder i princip en nödvändighet för att det ska ske en föryngring av skogslandskapet och för att nya arter ska få en chans att breda ut sig. En del växters frön kräver de speciella förhållanden som uppstår i marken efter en skogsbrand för att de ska gro, till exempel och vissa insekter är beroende av bränd alternativt död ved för sin larvutveckling. En brand frigör även näringsämnen, till exempel kväve som då kan återvända till kretsloppet. Arter gynnas av den lövskog som växer upp efter branden, till exempel den tretåiga hackspetten som är en utpräglad specialist på barkborrar, samt älg och rådjur som lockas av den nya växtligheten.
Först dör djur- och växtlivet där skogsbränder drar fram. Men naturen letar sig snabbt tillbaka, först ut är organismer som är direkt beroende av eldsvåda för att uppstå. Ett år efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 hittades den ovanliga svampen Pyropyxis rubra. Den lilla skålssvampen hade aldrig tidigare skådats i området.
Källa: WWF och Svea skog
Radar ser genom rök
Trots att skogsbränder kan bidra till naturens mångfald och förnyelse är det också viktigt att snabbt kunna kartlägga var och när bränder uppstår och hur de sprids för att minska de ekonomiska skadorna. Därför har forskare vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, tagit fram en metod för att övervaka skogsbränder via satellitradarsystem med hjälp av artificiell intelligens.
– 2017 till 2018 var jag gästforskare i Kanada som har tusentals skogsbränder varje sommar. De använde optiska satellitbilder, men bränderna var ofta osynliga på grund av rök och moln. Jag föreslog att de istället skulle använda radar för övervakning eftersom man då kan inhämta bilder dygnet runt och också ta bilder genom rök och eld. Vi började använda European Space Agencys Sentinel-1-konstellation som kan leverera bilder var tredje dag jämfört med veckor för optisk satellitdata, säger Yifang Ban, professor i geoinformatik vid KTH.
AI-baserad övervakning av en brand på Elephant Hill i Kanada, som bredde ut sig över 200 000 hektar under två månader. Bild: EO & AI4Wildfire
Inledningsvis trodde hon inte att metoden skulle bli aktuell i Sverige på grund av våra relativt blöta somrar, men när hon kom tillbaka i augusti 2018 var läget plötsligt annorlunda. Eftersom algoritmen utvecklades för större bränder i Kanada och Kalifornien behövde de dock först anpassa den till svenska förhållanden. Det fanns också ett behov av att göra metoden globalt tillämpad för att kunna hantera data från flera sensorer.
Det fortsatta forskningen fick stöd av bland annat KTH Digital Futures, Formas och European Space Agency och projektet EO & AI4Wildfire var fött.
– Ett AI-system måste tränas mycket innan den lär sig. Små bränder innebär lite träning så nu får den öva på data från svenska skogsbränder från 2018 för att lära sig känna igen även mindre bränder.
Minskar riskerna för skogsbränder
I Sverige idag används ofta markbaserade observationer samt flygövervakning med hjälp av helikoptrar för att övervaka bränder, vilket kan vara både riskabelt och problematiskt om det finns många bränder samtidigt. Fördelen med EO & AI4WIldfire är också att den kan se genom röken eller övervaka miljön på natten.
– Vi kommer att i nära realtid kunna ge svar på brandens utbredning och hur den sprider sig, vilket innebär att man kommer att kunna rikta resurserna mer effektivt. Om man får dagliga bilder behövs heller inga helikoptrar, vilket kommer att minska både risker och kostnader.
Omfattande bränder de senaste åren
Sverige 2018: 25 000 ha. Skador för 900 miljoner kronor
Amazonas 2019: > 40 000 wildfires, 1 400 000 ha. Utsläpp av 300 miljoner ton koldioxid.
Australien 2019-20: 18 600 000 ha. 34 döda. 900 miljoner ton koldioxid.
Källa: EO & AI4Wildfire
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Lina Sandström har intervjuat asylsökande från Syrien för att ta reda på hur de upplever möjligheterna till integration i Sverige.
I arbetet med sin avhandling har Lina Sandström intervjuat asylsökande i två olika boendeformer, för att ta reda på hur de själva upplever sin integrationsprocess. Det handlar dels om personer som bor på en av Migrationsverkets anläggningar i en mindre kommun och dels om personer som har ordnat boende på egen hand, ofta som inneboende hos släkt eller vänner i en storstad.
– Boendet under asyltiden är en omdiskuterad fråga, men allt som oftast saknas de asylsökandes perspektiv i diskussionen. För att råda bot på det har jag intervjuat syriska asylsökande på två olika platser i Sverige. För att få en inblick i hur livet förändras av ett uppehållstillstånd gjorde jag även uppföljningsintervjuer ett år efter de första intervjuerna, berättar hon.
Asylstatusen försvårar integration
För att göra begreppet ”integration” mer konkret har Lina Sandström har tittat på både mätbara aspekter som jobb, utbildning och boende, men även på mer subjektiva perspektiv som kan vara svåra att mäta.
– Det kan handla om känslan av trygghet eller tillhörighet.
En slutsats hon drog är att de asylsökandes tillgång till det mesta som kan bakas in i begreppet integration är ytterst begränsad.
– Att asylsökande befinner sig i en utsatt situation är föga förvånande i sig, men för mig blev det tydligare hur mycket som faktiskt påverkas av de begränsningar som asylstatusen innebär.
Påtagliga problem i båda boendeformerna
Lina Sandströms forskning visar också att många av de integrationsproblem som ofta lyfts fram i debatten när det gäller asylsökande som väljer att ordna sitt eget boende, även är en del av verkligheten för de som bor i Migrationsverkets anläggningar.
– Till exempel så var trångboddhet, brist på långsiktig boendetrygghet och svårigheter att knyta kontakter med ”svenskar” påtagliga problem i båda boendeformerna, berättar hon.
Lina Sandström drar slutsatsen att det är svårt att se en generell bostadslösning som passar alla. Hon menar att kritiken mot asylsökande som väljer att bo hos släktingar och vänner, ofta handlar om att man vill se en assimilering snarare än integration.
– Det finns dock lite som visar på att assimilering skulle vara en nödvändig förutsättning för delaktighet i ett samhälle. Assimilering är inte heller en del av de officiella integrationsmålen som i stället handlar om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett bakgrund.
Bättre prata om jämlikhet än integration
Lina Sandström menar att det finns en risk att den asylpolitik som nu förs, inte bara i boendefrågan, riskerar att motverka de här målen.
– Om vi ska hitta lösningar som faktiskt leder till förbättringar för de asylsökande själva tror jag därför att det i många fall skulle vara bättre att definiera frågan som ett jämlikhetsproblem än ett integrationsproblem, säger Lina Sandström.
Att utveckla läkemedel och behandlingsmetoder via djurförsök är en omfattande och viktig verksamhet. Förutom etiska och ekonomiska hänsynstaganden finns en ökad insikt om att forskningsresultaten är osäkra och har låg reproducerbarhet. Genom att avsiktligt införa biologisk variation i studierna kan forskarna få mer tillförlitliga resultat – och samtidigt minska den totala användningen av försöksdjur.
En stor del av den biologiska forskningen syftar till att förstå orsaker till och konsekvenser av variation mellan och inom arter. I stort sett alla våra egenskaper är resultatet av en kombination av arvsanlag och olika miljöfaktorer. Miljön kan dessutom påverka hur våra gener uttrycks.
Detta samspel mellan arv och miljö har stor betydelse. Individuella olikheter beroende på kön, ålder, uppväxtförhållanden, levnadsvillkor, allmäntillstånd och arvsanlag innebär att vi ibland utvecklar olika symptom, även om vi drabbas av samma sjukdom. Exempelvis verkar människor som smittats av covid-19 drabbas olika allvarligt av virusinfektionen. Som en konsekvens av biologisk variation kan även effekten av medicinsk behandling och läkemedel variera mellan individer, och förändras beroende på miljöförhållanden.
Läkemedelsstudier med djurförsök har svagheter
Att resultat och vetenskapliga upptäckter kan återupprepas i flera av varandra oberoende studier är en förutsättning för framväxten av evidensbaserad kunskap. Vid utveckling av nya läkemedel och vaccin använder man sig ofta av standardisering. Avsikten är att minimera variationen som orsakas av försöksdjurens egenskaper och den experimentella miljön. På så vis vill man öka precisionen och förmågan att upptäcka om läkemedlet som undersöks har avsedd effekt, och samtidigt minimera antalet försöksdjur i varje enskild studie.
Men det finns ett allvarligt problem med standardiserade prekliniska studier där man använder exempelvis möss för att utveckla läkemedel, eftersom resultaten blir kontextspecifika. De kan alltså inte överföras till andra förhållanden. Att resultaten har låg reproducerbarhet och inte kan generaliseras medför inte bara ekonomiska kostnader och vetenskaplig osäkerhet. Det är också förknippat med etiska bekymmer och kan orsaka onödigt lidande.
Under 2019 samlades en internationell forskargrupp med specialister inom bland annat evolutionsbiologi, zoologi, experimentdesign och läkemedelsindustri under en workshop i Blonay, Schweiz. Syftet var att försöka finna en lösning på den här utmaningen. Resultat, slutsatser och rekommendationer från mötet publicerades nyligen i den ansedda tidskriften Nature Reviews Neuroscience.
Mer biologisk och miljömässig variation behövs
Istället för att försöka minimera ”bruset”, föreslår artikelförfattarna en experimentdesign där man avsiktligt inför biologisk och miljömässig variation. På så sätt kan resultaten bli mer allmängiltiga och tillämpbara på individer med olika egenskaper och under skilda förhållanden. Förslaget innebär att antalet försöksdjur kan behöva ökas inom varje enskild studie. Men den totala användningen av försöksdjur kan minska, eftersom det behövs färre studier för att åstadkomma reproducerbara resultat.
– Under våra diskussioner kom vi fram till att det behövs ett paradigmskifte, säger Anders Forsman, professor i evolutionär ekologi vid Linnéuniversitetet och en av medförfattarna till artikeln.
– Vi föreslår en strategi som vi hoppas ska kunna bidra till att öka forskningens informationsvärde och minska lidandet. Istället för att minimera antalet försöksdjur per experiment, bör man sträva efter att maximera den mängd information och kunskap som varje enskilt försöksdjur och varje enskild studie bidrar med, förklarar Anders Forsman.
– Artikeln är ett bra exempel på hur en kombination av teoretiska perspektiv och kunskaper från olika discipliner kan bidra till nya lösningar på samhällsutmaningar, när initiativet kommer från forskarna själva, avslutar Anders Forsman.
Anders Forsman, professor i evolutionär ekologi vid Linnéuniversitetet, anders.forsman@lnu.se. Han ingår i Linnéuniversitetets spetsforskningsgrupp Linnaeus University Centre for Ecology and Evolution in Microbial model Systems.
– Talgoxen finns över nästan hela Europa och Asien, och vår studie visar att den har en komplex utvecklingshistoria, där olika grupper isolerats genetiskt från varandra under lång tid, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet.
Talgoxen Parus major är en av Sveriges vanligaste småfåglar och världens mest studerade fågelart. Enligt den nu aktuella studien har den sannolikt sitt ursprung i sydöstra Asien och har därifrån spridit sig till övriga Asien och Europa.
Asiatiska talgoxar grå och vita
Det finns drygt 35 geografiska underarter, som skiljer sig i fjäderdräktens färg. I Europa är de tecknade i gult och grönt, men i södra Asien är de istället grå och vita. Ofta delas talgoxen upp i tre olika arter, en i Europa, en i östra Asien och en i södra Asien, ibland även en fjärde art i centrala Asien.
Talgoxe (Parus major major) från Uppland Bild: Tomas Carlberg
Den internationella forskargruppen har analyserat dna från 340 talgoxar spridda över hela utbredningsområdet. I studien har forskarna identifierat fem huvudgrupper av talgoxar som varit genetiskt åtskilda från varandra under någonstans emellan en halv miljon till 1,6 miljoner år. Förvånande nog överensstämde inte dessa grupper med den föreslagna indelningen i tre olika arter.
– Indelningen av de tidigare föreslagna arterna motsvarar inte riktigt de grupper vi identifierat i vår studie, som är den i särklass mest omfattande kartläggningen av talgoxens utvecklingshistoria som hittills genomförts, säger Per Alström.
Kryptiska arter i dvärglärkornas släktträd
Sandlärka (Alaudala raytal) i sanden. Bild: Sagar adhurya , CC BY-SA 4.0
En internationell forskargrupp, under ledning av samma forskare från Uppsala universitet, har också analyserat dna från 130 dvärglärkor och den närstående sandlärkan Alaudala raytal, som förekommer från Iran till Myanmar.
Dvärg- och sandlärkorna bör betraktas som fyra olika arter istället för de två eller tre som är synsättet idag, menar forskarna.
Dvärglärkan Alaudala rufescens har en stor utbredning i olika öknar, halvöknar och stäppområden från Kanarieöarna, Nordvästafrika och Iberiska halvön till Mongoliet och nordöstra Kina. Arten är indelad i ett 15-tal geografiska underarter. Klassificeringen av dessa är mycket omdebatterad, och det har föreslagits att dvärglärkan istället omfattar två arter, en östlig och en västlig.
Så lika men ändå olika arter
Men resultatet av den här studien visar att dvärg- och sandlärkskomplexet utgörs av minst fyra olika grupper, som varit genetiskt isolerade från varandra i 1,8–3,2 miljoner år. Sandlärkan är, trots att den är den utseendemässigt mest avvikande av dessa, placerad på en av grenarna mitt i detta släktträd.
I studien föreslår forskare att man bör betrakta fåglarna som minst fyra olika arter istället för som idag två eller tre arter.
– Att dessa arter är så gamla är uppseendeväckande med tanke på att de är oerhört lika till utseendet. Man kan i det här sammanhanget tala om så kallade kryptiska arter. För att vi ska kunna föreslå en omklassificering av artkomplexet behöver vi emellertid fler studier av andra egenskaper, som till exempel sången, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet.
Kontakt:
Professor Per Alström, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet. per.alstrom@ebc.uu.se
Människor lägger mycket tid och energi på att välja sin partner. En ny forskningsstudie från Stockholms universitet och Manchester University NHS Foundation Trust (MFT), visar att detta val fortsätter även efter sex – äggceller kan nämligen välja spermier.
– Mänskliga äggceller avger kemiska signaler för att locka spermier till det obefruktade ägget. Vi ville ta reda på om ägget kan använda dessa signaler för att välja vilka spermier de attraherar, säger John Fitzpatrick, docent vid Stockholms universitet.
Cellerna interagerar
Forskarna undersökte hur olika spermier reagerade på vätskan som omger äggcellen, så kallad follikulär vätska. På så sätt ville ta reda på om olika kvinnors follikulära vätska attraherade spermier från vissa män mer än andra.
– Vätska från en viss kvinna var bättre på att attrahera spermier från en viss man, medans vätska från en annan kvinna var bättre på att attrahera spermier från en annan man. Det visar att hur ägg och spermier interagerar beror på vilken specifik man och kvinna som är involverad, säger John Fitzpatrick.
Ägget väljer
Äggets val av partner stämmer inte nödvändigtvis överens med kvinnans val. Forskningen visade att den follikulära vätskan inte alltid lockade till sig spermier från partnern bättre än spermier från en annan man.
Är det ägget eller spermierna som väljer? John Fitzpatrick förklarar att spermierna bara har ett jobb, att befrukta ägg, så det finns ingen anledning för dem att vara kräsna. Ägget kan däremot vinna på att välja spermier av hög kvalitet eller den som är mest genetiskt kompatibel.
En förklaring till infertilitet hos par
– Idén att ägg kan välja spermier är ny inom fertilitet. Forskning om hur ägg och spermier interagerar kan leda till framsteg inom fertilitetsbehandling, och kan kanske hjälpa oss förstå några av de fall där vi i dagsläget inte vet varför par är infertila, säger Daniel Brison, professor vid Manchester University NHS Foundation Trust och medförfattare till studien.
Vetenskaplig artikel:
Chemical signals from eggs facilitate cryptic female choice in humans, (John L. Fitzpatrick, Charlotte Willis, Alessandro Devigili, Amy Young, Michael Carroll, Helen R. Hunter and Daniel R. Brison)Proceedings of the Royal Society B.
– Det är barn som fått komma till tals, och de berättar bland annat om hur det blir för dem när de avslöjar förälders våld mot dem. Där är skola och förskola en viktig aktör att hjälpa barnen vidare. Behovet av trygga och tillitsfulla vuxna framkommer tydligt i barnens berättelser, berättar Johanna Thulin, universitetslektor vid Linnéuniversitet.
Sedan 2007 används i Sverige en behandlingsmetod för våldsutsatta barn och deras familjer som heter KIBB (Kognitiv Integrerad Behandling vid Barnmisshandel). För ett år sedan kom Johanna Thulins avhandling som visar att metoden kan minska föräldrarnas våld samtidigt som barnen får hjälp att bearbeta sina upplevelser. Nu finns en omarbetad, mer lättillgänglig svensk version av avhandlingen.
– Barn som har varit utsatta för fysisk misshandel har tydligare traumasymptom, till exempel ångest, depression, ilska och posttraumatisk stress, än grupper med barn som inte varit utsatta för våld.
– Barnen beskriver också att personal i skolan är särskilt viktiga när de ska berätta om våldet. Själva avslöjandet är en process med flera överväganden. Oftast valde barnen att avslöja för någon personal i skolan, som till exempel en lärare eller skolkuratorn. Barnen beskrev att det var viktigt att ha förtroende för den person de valde att berätta för, förklarar Johanna Thulin och fortsätter:
– Tillit är viktigt vid avslöjandet och det är också en viktig komponent i behandling och möjligheten att skapa förtroendefulla relationer där barnet känner att deras ord är viktiga.
Boken kan laddas ned kostnadsfritt. Målsättningen är att intresserade inom skola, förskola och socialtjänst med flera ska ta del av den.
Johanna Thulin, universitetslektor vid institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitet, johanna.thulin@lnu.se
Med egen erfarenhet som specialistsjuksköterska inom psykiatrin, har Marjut Blomqvist i sin avhandling undersökt vilka effekter individanpassad levnadsvaneintervention, har fått för personer med just psykossjukdomar. En levnadsvaneintervention är ett slags insats för att kunna främja och förbättra sin egen hälsa, i det här fallet handlar det om levnadsvanor.
Den frivilliga interventionen inleddes med fyra hälsosamtal där deltagarna kunde välja individuellt mål och vilken av de fyra levnadsvanorna rökning, alkoholkonsumtion, kostvanor och fysisk aktivitet de ville fokusera. De flesta valde att koncentrera sig på kostvanor och fysisk aktivitet. Deltagarna erbjöds därefter en hälsoutbildning i grupp, där även anhöriga och boendestödjare bjöds in till träffarna för att vara stöd för deltagarnas mål i vardagen. Levnadsvaneinterventionen för den enskilde deltagaren pågick i två år.
Hälsorisker vid psykossjukdom
I en första studie har Marjut Blomqvist undersökt hälsorisker hos personer med psykossjukdom, som risken för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, fetma och högt BMI. Före och efter interventionen tittade Marjut Blomqvist, tillsammans med forskargruppen som hon har ingått i, också på vissa variabler, bland annat midjemått, BMI, långtidsblodsocker, blodtryck och fysiska aktiviteter. De tittade även på hur deltagarna självskattade sin hälsa och upplevde sina psykiska symtom.
Marjut Blomqvist kunde då se att den fysiska aktiviteten hade ökat hos deltagarna. Sett till hela gruppen hade vissa värden motsatt effekt, exempelvis långtidsblodsockret. Den självskattade hälsan hade dock ökat hos dem som hade aktiverat sig mer fysiskt samt att de hade fått en lägre blodsockernivå.
Helheten i fokus
I en andra studie intervjuades personer med psykossjukdomar om faktorer som möjliggör en mer hälsosam livsstil. Resultatet visade att det är viktigt med struktur i vardagen, livshändelser som motiverar till förändring och att ha fått stöd från betydelsefulla personer. Dessa faktorer mynnade ut i ett tema för studien: ”Att betraktas som en hel människa av mig själv och andra”. När en patient betraktas som en hel människa är det inte bara det psykiska som är i fokus, utan helheten, med den fysiska kroppen och de sociala förutsättningarna.
– Hjälp och stöd som de här personerna får, måste komma på bred front, det räcker inte med att ta om ett värde som inte ser bra ut. Samverkan med andra professioner måste ske, så personen får det stöd och den hjälp som behövs. Det kan handla om att se över var personen bor, vem som kan stödja eller hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut för att exempelvis kunna komma i gång med en aktivitet, säger Marjut Blomqvist.
Marjut Blomqvist menar att även den fysiska hälsan, det hälsofrämjande, måste integreras i det vårdutbud som ges. Det handlar om en kultur som behöver finnas på arbetsplatser där behandling, stöd och hjälp ges för personer med psykossjukdomar, där behöver människan ses som en helhe
Felaktig inställning att det inte går att hjälpa
– Specialistsjuksköterskorna behöver få mandat att arbeta på det här viset med den här typen av hälsofrämjande interventioner, och det finns mycket potential att utveckla den. Arbetet som vi har gjort har visat att det har gett effekt, så det är inte omöjligt att åstadkomma förändring, säger Marjut Blomqvist, som själv har arbetat som specialistsjuksköterska inom psykiatrisk vård.
– Det finns tyvärr en viss inställning om att det inte går att hjälpa den här målgruppen, men det är inte sant. Personer med psykossjukdomar kan behöva mer tid och engagemang för att interventionen ska ge effekt
Marjut Blomqvist hoppas att resultatet i avhandlingen ska bidra till ökad kunskap för dem som arbetar inom psykiatrisk omvårdnad, både inom regional psykiatri och kommunala socialpsykiatriska verksamheter.
– Den dagliga patientnära psykiatriska vården behöver ökad kunskap om den här målgruppens behov och hälsoläge och om de svårigheter som den möter, till exempel vilka hinder som behöver undanröjas för att kunna främja och förbättra sin hälsa, säger Marjut Blomqvist.
Marjut Blomqvist, Universitetslektor i omvårdnad, Högskola i Halmstad, marjut.blomqvist@hh.se
Russell Turner har för sin avhandling i socialt arbete följt drygt tusen ungdomar i fyra västsvenska kommuner från sjunde klass till nian. Detta för att undersöka utveckling av och kopplingar mellan substansanvändning (droger och alkohol) och kriminellt beteende.
– Jag upptäckte en större variation bland ungdomars substansanvändning och kriminalitet än vad man sett tidigare, säger han.
Tidigare forskning har ofta utgått ifrån idén att beteenden som kriminalitet, alkoholbruk och droganvändning är ett och samma riskbeteende. Därmed har man missat hur beteenden kan utvecklas på olika sätt för olika individer. Eftersom Russell Turner har ställt samma frågor till samma ungdomar över flera år har han istället kunnat följa hur beteenden utvecklas både hos enskilda individer och i specifika grupper
– På individnivå eskalerar inte beteendet, men eftersom fler och fler under tonåren testar olika beteenden så verkar dessa öka dramatiskt på gruppnivå. Om tio procent fler ungdomar berusar sig från år till år betyder inte det att varje individ berusar sig mer och mer, säger Russell Turner.
Inget tydligt samband mellan alkohol och kriminalitet
Tidigt berusningsdrickande tenderar för en stor del att klinga av under tonårstiden. Och det finns inte något tydligt samband mellan att ungdomar som börjar berusa sig redan i sjuan senare utvecklar ett kriminellt beteende.
– Däremot kan jag se i min studie att tidig kriminalitet i form av snatteri och liknande småbrott, kan leda till både fortsatt kriminellt beteende och även berusningsdrickande och drogbruk ett år senare, säger Russel Turner.
Hos de flesta ungdomar som testat alkohol, droger eller kriminalitet var inte beteendena särskilt påtagliga eller regelbundna. Men Russell Turner fann en liten grupp om cirka två procent som hade alla tre beteenden och på en ganska regelbunden nivå.
– Förebyggande insatser borde sikta in sig mer på dessa individer än brett mot alla ungdomar, menar Russell Turner.
Att singla ut just dessa få som verkligen utgör en riskgrupp kan te sig knepigt. Men Russell Turners erfarenhet är att i de flesta fall ser lärare och andra vuxna i tonåringarnas närhet vilka det är som ligger illa till.
Av förklaringsfaktorer bakom ett visst beteende så bekräftar hans studie det som tidigare forskning också visat; att familjesituationen är den viktigaste.
– Familjen påverkar mer än exempelvis personlighet eller vad vänner gör, säger Russell Turner.
– Människor har ett behov av bekräftelse och vill inte såra eller hota relationen. Jag håller på med gråzonerna och det finns många skäl till att människor ställer upp på sex, säger Lena Gunnarsson.
Boken Samtyckesdynamiker: Sex, våldtäkt och gråzonen däremellan tar avstamp i samtyckeslagen som kom sommaren 2018. Sex ska vara frivilligt annars är det olagligt – därför ska alla ge sitt samtycke.
Tjugo personer, 10 män och 10 kvinnor, berättar om sina erfarenheter av sex. Det är ingående och personliga intervjuer med bi- homo- och heterosexuella kvinnor och män mellan 22 och 70 år. De berättar om varför de ställer upp, hur de övertalar andra att ha sex, om sina gränser och varför de korsar gränserna.
Inte ens tänkt tanken att säga nej
I boken möter vi Nils som under lång tid inte ens tänkte tanken att han som man kunde säga nej.
– Om man har idén att killar alltid vill, då kan också tjejer gå över gränsen och pusha till sex. Man tänker inte på att man kanske begår en övergreppshandling, säger Lena Gunnarsson.
Även Stina berättar i boken att hon har ställt upp på sex. Hon ville att hennes dåvarande pojkvän skulle älska henne. Det blev normalt för henne att ställa upp och hon spekulerar om ifall det också gjort att hon själv gått över andras gränser.
Akut behov av bekräftelse
– En del människor har lägre självkänsla och ett mer akut behov av bekräftelse och då är det inte så långsökt att man blir mer sårbar. Man går med på saker man egentligen inte vill för att den andre ska vara nöjd med en helt enkelt, säger Lena Gunnarsson.
Gunnar berättar i boken hur han kopplar sitt starka begär efter sex till sitt behov av bekräftelse som han tror har sina rötter i barndomen.
– Hans fall är intressant eftersom hans låga självkänsla gör honom benägen att anpassa sig till andras behov. Samtidigt leder hans desperata behov av bekräftelse till att han går över andras sexuella gränser, säger Lena Gunnarsson.
En bitter eftersmak
Gunnar berättar att hans före detta fru ofta ställde upp på sex. Men även om det var underbart och skönt gav det en bitter eftersmak. Det framgick tydligt för honom att hon gjorde det för att göra honom nöjd.
– Och någonstans så var det ju inte den fysiska sexuella biten som jag behövde utan det jag egentligen på djupet behövde var att det var ett uttryck för en känsla. Och när den inte fanns där så blev jag ju fysiskt tillfredsställd, men det svarta i hålet i mig blev inte mindre av det. Snarare tvärtom egentligen, berättar Gunnar i boken.
– Sex är ofta kopplat till andra djupt existentiella behov. Människor kör över sina egna gränser och hamnar i situationer de inte vill vara i. Ofta är det behovet av kontakt och närhet som styr både hos dem som ställer upp och hos dem som kör över andras gränser, säger Lena Gunnarsson.
Hon tycker samtyckeslagen är ett steg framåt. Men lagen räcker inte. Det finns handlingar inom sex som inte är kriminella men ändå skadliga.
– Vi kan inte lagstifta bort allting. Det kommer alltid finnas gråzoner och därför måste vi prata mer om sex, slå hål på myter och ifrågasätta könsroller.
Media och skolan
Lena Gunnarsson pratar om vikten av kollektiv reflektion. Här har media och skolan en viktig roll.
– Det är inte bara ungdomar som behöver prata, men där kan samhället styra. Det behövs ordentligt med sex- och samlevnadsundervisning.
– Jag hoppas att min bok kan vara en del av en kollektiv reflektion. Där vi stöter och blöter och människor delar med sig av erfarenheter och reflekterar tillsammans. Där det inte bara handlar om att ge pekpinnar, avslutar Lena Gunnarsson.
Den nya processen kallas glacial uppslitning (ripping på engelska) och förklarar uppkomsten av områden med stora kantiga stenblock som finns i hela östra Sverige, från Skåne till Lappland. Dessa blockfält förklarades förut ha uppkommit genom exempelvis jordbävningar eller mystiska metanbubblor.
Genom nya kartläggningar av blockfälten har forskarna nu kunnat visa att stenarna flyttats i en bestämd riktning, och att den riktningen stämmer med inlandsisens rörelse. I skolan fick vi lära oss att inlandsisen eroderade berggrunden genom abrasion – det vill säga slipning, och plockning – att isen tog upp stora block och flyttade dem. Men under två århundraden av kunskap om glaciärer har geologer missat uppslitning som förklaringsmodell.
Skiss av den nya processen som kallas glacial uppslitning (ripping på engelska).
Svårt att studera
En anledning till att processen varit svår att upptäcka är att stenblocken skapat en terräng som är ogästvänlig för byggande och jordbruk. De är ofta täckta av skog och är därför svåra att se på flygbilder. Till och med den senaste tekniken med laseravbildning av marken har svårt att visa dessa block tydligt.
– För att förstå det här måste du vara ute i fält, på marken. Då kan du se att bland alla block finns små områden där berggrunden är mer eller mindre intakt. Men också delar av berggrund som har slitits isär och flyttats, säger Adrian Hall, forskare vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet.
Process i tre steg
Forskarna tror att processen består av tre steg: fragmentering, sönderslitning och borttransport. Ett stort tryck byggs upp när vatten pressas fram mellan isen och berggrunden. Trycket gör att sprickor som redan finns vidgas. När berggrunden på detta sätt luckrats upp kan glaciärens rörelse ta med sig stora ytor av sten som slits isär, och transporteras till att bli fält med stora kantiga stenblock.
Forskarna tror att processen sker nära isens kant. Där finns stora mängder smältvatten, och den minskade tyngden från en smältande is gör att trycket lättar och den fragmenterade berggrunden kan börja transporteras av glaciären. Under en period som handlar om från minuter till dagar förflyttas de stora stenblocken från berggrundens spräckta yta och avsätts upp till 100 meter längre bort. Mätningar via borrhål som gjorts på Grönland bekräftar att det byggs upp ett stort övertryck under smältande glaciärer.
Forskarna har hittat tecken på glacial uppslitning bland annat i Kalmar, Uppland och utanför Hudiksvall.
Vindlande grottor
– I Bodagrottorna vid Iggesund kröp vi ner i vindlande grottor mellan stora stenblock. Vissa av dessa grottor sträckte sig tio meter ner under marken, säger Adrian Hall.
Förhoppningen är att inom kort undersöka fler områden runt om i Sverige.
– Blockfälten visar oss var det fanns områden med vatten under mycket högt tryck under inlandsisen. Vi har en fantastisk möjlighet att få bättre förståelse för vad som händer under glaciärer, hundratals meter ner under isen. Det är inte varje dag man hittar en ny process för glacial erosion, säger Adrian Hall
Adrian Hall, forskare vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet, adrian.hall@natgeo.su.se
Forskare vid Chalmers har utvecklat en teknik för att framställa artificiella material till morgondagens optiska teknikprylar. Så kallade metaytor, uppbyggda av samspelta nanopartiklar – kan komma till användning i optiska komponenter inom bärbar elektronik, sensorer, kameror eller rymdsatelliter.
Den nya tekniken för att tillverka ytorna är baserad på en plast som redan idag används för att skapa andra mikrostrukturer.
– Vi lägger ett tunt lager av plasten på en glasskiva och kan sedan skapa detaljerade mönster med hjälp av elektroner. Resultatet är en metayta som kan fokusera ljus som en vanligt lins, men som är tusentals gånger tunnare och också kan göras böjbar, säger Daniel Andrén, doktorand på institutionen för fysik på Chalmers och försteförfattare till den vetenskapliga artikel som nyligen publicerades i ACS Photonics.
Kameralinsen oförändrad
De senaste tio åren har det skett en revolution inom optiken. Mobilerna i våra fickor har kameror som kan ta bilder som är jämförbara med foton tagna av en systemkamera. Bilderna är teknologiska mästerverk som skapas när kameralinsen samlar ljus på miljontals pixlar. När ljuset bearbetas av små avancerade datachips och mjukvara återskapas bilden med hjälp av små färgade lysdioder. Den snabba teknikutvecklingen på området beror främst på förbättrade och förminskade kretskomponenter.
Själva kameralinsen har däremot inte förändrats lika mycket. Majoriteten av dagens linser bygger på samma fysikaliska princip och har samma grundläggande begränsningar som de första prototyperna som uppfanns på sextonhundratalet. Det senaste decenniet har dock forskare börjat arbeta med konstgjorda material – metaytor – som skulle kunna ersätta dagens linser.
Enklare tillverkning av metaytor
Dagens metaytor har dock problem som hindrar storskalig tillverkning. Dels krävs det avancerad utrustning för att tillverka dem, dels är processen mycket tidskrävande. Med hjälp av chalmersforskarnas nya metod är det möjligt öka produktionstakten flera gånger jämfört med gängse tekniker. Den nya tekniken använder bara ofarliga kemikalier samt maskiner som redan idag är vanliga i nanotillverkningslaboratorier. Det betyder att fler forskare nu kan börja studera metaytor.
Ultratunna och flexibla så kallade metalinser kan på sikt komma att ersätta traditionella kameralinser. Nu presenterar forskare på Chalmers ett nytt och mer resurseffektivt sätt att tillverka metaytor. Bild: Daniel Andrén
– Vår metod kan vara ett steg mot en storskalig produktion av metaytor och industriella applikationer. Vi jobbar redan idag mot det målet. Med hjälp av metaytor kan vi skapa olika effekter och börja utforska vilka möjligheter som tekniken tillåter. Vi har fortfarande det bästa framför oss, säger Ruggero Verre, forskare på institutionen för fysik på Chalmers och medförfattare till den vetenskapliga artikeln.
Vetenskaplig artikel:
Large-Scale Metasurfaces Made by an Exposed Resist. (Daniel Andrén, Jade Martínez-Llinàs, Philippe Tassin, Mikael Käll och Ruggero Verre, samtliga verksamma vid institutionen för fysik på Chalmers.) ACS Photonics
Det är forskare från Leibniz Center for Agricultural Landscape Research (ZALF) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), som har undersökt kopplingen mellan löner och effektiviteten i biståndsprojekt.
En stor del av världens biologiska mångfald finns i tropiska länder, ofta i regioner med låga hushållsinkomster. Att betala lokalbefolkningen för att hjälpa till med bevarandeinsatser, till exempel genom att arbeta med återbeskogningsprojekt, eller genom att förändra sina jaktvanor, ses alltmer som en lösning som gynnar alla parter.
Men hur ska beslutsfattare veta hur ett sådant program ska utformas för att bli kostnadseffektivt?
Ett svar är att prova olika typer av program i många byar och sedan samla in detaljerad information om resultaten, vilket är en effektiv men långsam och dyr lösning. Ett annat svar är att fråga lokalbefolkningen vad de föredrar, men utfallet kan vara opålitligt om de föreslagna programmen är utformade på ett sätt som skiljer sig från allt som människorna känner till. Ett tredje sätt är att använda beteendeexperiment.
– Vårt fältexperiment kombinerar realismen hos fullskaliga undersökningar med enkätstudiernas snabbhet och blygsamma kostnader. Min erfarenhet är också att deltagarna nästan alltid har kul och tjänar lite pengar medan de hjälper till att förbättra bevarandeprogrammen, säger Carl Salk, forskare från SLU.
I studien deltog mer än 400 vietnamesiska jordbrukare som fyllde bördig jord i påsar som skulle användas för odling av trädplantor. Eftersom syftet med studien var att undersöka hur arbetsinsatsen påverkas av lokala uppfattningar om rättvisa, strukturerades lönesystemet för att skapa ojämlikhet. Jordbrukarna fick antingen en hög eller låg ersättning för varje påse de fyllde. Hälften ingick i grupper där alla fick samma betalning och hälften i grupper där vissa fick mer och andra mindre.
Konsekvenserna av orättvisa löner
– Det kan låta konstigt att människor i en grupp får olika ersättning för samma arbete. I vår studie var det nödvändigt eftersom vi skulle studera konsekvenserna av orättvisa, men det är inte så ovanligt som det kan verka. Vi ser att människor får olika lön för samma uppgift över hela världen, till exempel i form av löneskillnader mellan könen, säger medförfattare Jens Rommel, också forskare vid SLU.
– Den ojämlika lönesättningen visade sig ha en tydlig inverkan på arbetsinsatsen. I de ”blandade” grupperna kände sig de deltagare som fick sämre betalt orättvist behandlade och de arbetade mindre. En annan sak vi upptäckte var att kvinnor arbetade hårdare, säger Lasse Loft från ZALF, som ledde studien.
Båda resultaten är viktiga lärdomar för personer som ansvarar för utformningen av bevarandeprojekt. De ger bevis på att rättvisa inte bara är ett önskvärt delmål, utan bör vara en central del av programmens utformning. Att rikta sig till kvinnor och att följa lokalbefolkningens syn på rättvisa kan ge mer bevarande utan en större budget.
Studien ägde rum i en ”buffertzon” kring en nationalpark i Vietnam. Regionen hotas av skogsförstörelse och ingår i ett landsomfattande vietnamesiskt ersättningssystem för skogliga ekosystemtjänster. Mer än 30 000 jordpåsar tillverkades under studien, och dessa donerades till lokala plantskolor som är inriktade på återbeskogning.
Carl Salk, forskare, Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap
Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, carl.salk@slu.se
Jens Rommel, forskare vid Institutionen för ekonomi; Beslutsfattande och management
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, jens.rommel@slu.se
De senaste årens utveckling inom implantat och tandersättningar har gått från manuell planerings- och framställningsprocess till att huvudsakligen utföras digitalt. Implantatsystem kan användas till olika konstruktioner för tandersättningar. Oftast kombineras metallegeringar såsom kobolt-krom eller titan med keramer alternativt akrylat. Marco Toia, som är tandläkare och specialist inom ortodonti och oral kirurgi i Italien, har granskat totalt 584 implantat som satts in på 146 patienter.
Förstå eventuella komplikationer
Patienterna har saknat en eller flera tänder. I ett av delarbetena, som inleddes för sju år sedan, har Marco Toia följt upp hur det har gått med rehabiliteringen efter ett respektive tre år. Målet var att förstå vilka potentiella komplikationer som kan uppstå, dels vid implantatets inläkning i benet och dels i de olika kopplingarna mellan implantatdelar och tandersättning.
– Vi har analyserat hur stödstrukturen kring de olika implantaten är, men också analyserat olika sorters kopplingar som finns mellan implantat och konstruktioner, säger Marco Toia som nu disputerar vid Malmö universitet.
Inga stora skillnader
För att undvika komplikationer i så stor utsträckning som möjligt och för att se vilka behandlingsalternativ som håller på lång sikt, har Maco Toia undersökt om risken för komplikationer för implantat ökar vid en inte helt perfekt passform. Avhandlingen består av en laboratoriestudie och tre kliniska studier. Behandlingen har bland annat omfattat konstruktioner som skruvats fast direkt på implantatet.
– Ur en kirurgisk synvinkel visade sig risken för komplikationer vara ganska låg, även vid tillfällen då passformen inte var helt optimal. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan olika typer av fixering eller material avseende komplikationer. Patienterna var mycket nöjda med sina implantat, säger Marco Toia.
Sprickor i tanden vanligast
Resultaten visar dessutom att det kan vara tillräckligt med fyra istället för sex implantat för patienter som förlorat alla sina tänder i en käke, något som kan sänka behandlingskostnaderna.
Marco Toia talar om tre sorters komplikationer med implantat: sprickor i själva implantatet, i materialet på den konstgjorda tanden och att benet bryts ner i anslutning till implantatet. Det i särklass vanligaste problemet är sprickor i den konstgjorda tanden, något som också var mest frekvent i Toias studie vid uppföljningar efter ett respektive tre år.
– Mitt råd till alla som håller på med implantatbehandlingar är att noga följa med i ny teknik och vad litteraturen säger, men också att tandläkaren noga följer upp sina patienter för att få en uppfattning om vad som fungerar, säger Marco Toia.
Marco Toia, tandläkare och doktorand i ortodonti och oral kirurgi vid Malmö universitet, marco.toia@mau.se
Varje år omhändertas mer än tiotusentals barn och ungdomar av samhället, då de av olika anledningar inte kan bo hemma. År 2018 bodde 39 000 barn och ungdomar i exempelvis familjehem eller på olika typer av boenden. Tidigare forskning visar att dessa barn är en riskgrupp vad gäller sämre hälsa, övergrepp och att utveckla drogberoende. De har också sämre utsikter på arbetsmarknaden och i skolan.
Rikard Tordöns erfarenhet som psykolog fick honom att själv vilja bidra med forskning om barn i statens och kommunernas vård.
Mer utsatta och lägre förtroende för vuxna
– När jag arbetade som psykolog i familjehemsvården upptäckte jag att den styrs av värderingar och politiska beslut, inte av kunskap. Jag saknade forskning om vad som faktiskt fungerar. Min avhandling visar att insatser i skolan kan göra att barnen presterar bättre. Sådana fungerande insatser måste implementeras, säger Rikard Tordön, psykolog och nyligen disputerad vid institutionen för biomedicinska och kliniska vetenskaper, Linköpings universitet.
Han har tidigare också varit nationell samordnare för Skolfam, en arbetsmodell som syftar till att höja skolresultat för familjehemsplacerade barn.
Rikard Tordöns avhandling består av fyra studier, publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter.
Större förtroende för lärare och skolsköterskor
Den första studien bekräftar att övergrepp och psykisk ohälsa är vanligare hos gymnasieungdomar i samhällsvård. Det framkommer också att samhällsvårdade barn, i jämförelse med icke samhällsvårdade barn, oftare tiger om övergreppen, i synnerhet för polis och socialtjänst.
Över lag har elever i samhällsvård mindre tillit till de vuxna som finns i deras (familje) hem, i jämförelse med icke samhällsvårdade barn. Det visar avhandlingens andra studie. Ett av fem barn i samhällsvård uppgav att det är svårt att vända sig till sina familjehemsföräldrar. Däremot hyser barnen förtroende för lärare, skolsköterska och professionella inom sjukvården.
– Att barn i samhällets vård har förtroende för professionella är positivt. Då har vi hittat en kanal för att nå de här barnen, säger Rikard Tordön.
Skolresultaten sämre men går att vända
Resultaten från studie tre visar att intelligensen hos barn i familjehem är påverkad av deras otrygga situation. En kartläggning av 825 barn i grundskolan visar att barn i familjehem har lägre värde på tester som gäller exempelvis språkliga och matematiska färdigheter.
De har problem med bland annat textavkodning, läsförståelse och matematisk problemlösning. Det som förvånade Rikard Tordön var dock inte att intelligensen var påverkad, utan hur mycket. Barn i samhällets vård hade ett medelvärde på 91 poäng, i jämförelse med 100 poäng hos barn som bor hos sina föräldrar.
Positivt är dock att detta går att vända. 475 av barnen i den tidigare studien deltog i en andra kartläggning, efter att ha fått individuell vägledning enligt en modell som kallas Skolfam. Efter två års individuell träningsplan presterade barnen bättre exempelvis vad gäller matematisk problemlösningsförmåga och läsförståelse, så kallad högre exekutiv förmåga.
Intelligensen ökade efter insatser
Lägre exekutiv förmåga och känslomässigt påverkade förmågor hade dock inte förändrats, som textavkodning eller impulskontroll. Intelligensen ökade också från medel 91 till 95 poäng efter de två första åren av insatsen.
– Det går att hjälpa de här barnen att klara skolan bättre, och skolan har en skyddande effekt på lång sikt. Nu måste vi systematiskt börja mäta hur bra vi är på att hjälpa våra utsatta barn, så att vi upptäcker vad som fungerar – och vad som inte gör det.
Kontakt:
Rikard Tordön, institutionen för biomedicinska och kliniska vetenskaper, Avdelningen för barnafrid, Linköpings universitet, rikard.tordon@liu.se
I takt med att den förväntade livslängden ökar är depression hos den äldre befolkningen ett växande folkhälsoproblem. En avhandling från Göteborgs universitet visar att depressionsförekomsten hos 70-åringar har gått ner hos kvinnor men inte hos män, från mitten av 1970-talet till mitten av 2010-talet, men trots detta är alltså förekomsten fortfarande nästan dubbelt så hög hos kvinnor, jämfört med hos män.
– Könsskillnaderna är välkända sedan länge, samtidigt som vi fortfarande inte vet hela förklaringen till varför det är så och framför allt inte när det gäller den äldre populationen, säger Therese Rydberg Sterner, disputerad på institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Göteborgs universitet.
Kunskap om genusrelaterade faktorer saknas
Det är numera känt att orsakerna till depression består av en blandning av biologiska, psykologiska och sociala faktorer, men det saknas kunskap om hur genusrelaterade faktorer är kopplade till just könsskillnaden i depressionsförekomst.
Genusuttryck omfattar olika aspekter av femininitet, maskulinitet och androgynitet, som har mätts genom att deltagarna fått skatta könsstereotypa egenskaper hos sig själva på en skala mellan ett och sju. Ingen blir klassad som antingen maskulin eller feminin utan alla får en blandning av feminina och maskulina drag.
– Syftet är att nyansera könsskillnaden i depression, och undersöka om det finns någon effekt av vilket genusuttryck man har på depressionsförekomsten, oavsett biologiskt kön, säger Therese Rydberg Sterner.
Vad kom först, hönan eller ägget?
Avhandlingen visar att både män och kvinnor med högre nivå av femininitet hade en högre förekomst av depression. Det omvända hittades för maskulinitet och androgynitet, alltså att män och kvinnor med maskulint eller androgynt genusuttryck hade en lägre förekomst av depression.
– Eftersom vi har gjort en tvärsnittsstudie kan vi inte säga någonting om vad som är hönan och ägget för detta samband.
I en uppföljningsstudie håller Therese Rydberg Sterner på att samla in data om depression och genusuttryck på 70-årsgruppen som nu fyllt 75, för att ta reda på mer om sambandet.
– Vi kommer att kunna titta mer på vad som kommer först. Är det depressionen som påverkar hur man uttrycker sig och är, eller är det genusuttrycket i sig som påverkar risken för symtom, eller hur mycket man upplever och pratar om sina symtom?
Baserat på tidigare forskning är en av forskarnas hypoteser att femininitet skulle kunna vara kopplat till en högre benägenhet att kommunicera kring sitt mående, jämfört med maskulinitet, men även att vissa av de könsstereotypa egenskaperna i sig, till exempel problemlösningsförmåga, logiskt tänkande, självsäkerhet eller ängslighet, skulle kunna vara risk- eller skyddande faktorer för depression.
Drabbade känner stor misstro till vården
Den kvalitativa delen av avhandlingen, som bygger på fokusgruppsintervjuer, visar att 70-åringarna som drabbats av depression känner stor misstro till hälso-och sjukvården när det gäller kunskap kring och behandling av depression. Det finns inte tid för det existentiella samtalet i vården vare sig före, under eller efter behandlingen.
– De intervjuade känner sig inte sedda och lyssnade på av hälso-och sjukvården under tiden för hjälpsökande och behandling av depression. De skulle vilja ha mer kommunikation och information om sin sjukdomsbild, få mer information om möjliga behandlingsalternativ och biverkningar och mer information om vad de själva kan göra för att undvika att insjukna på nytt.
Therese Rydberg Sterner hoppas att hennes resultat ska användas för att fortsätta problematisera könsskillnaderna i depression och att ge depression hos äldre personer en större plats i forskarsamhället så att det går att hitta fler förebyggande metoder.
– Det är också viktigt att poängtera att depressionsförekomsten i populationen går att påverka. Annars hade vi inte sett att den ändrade sig över tid, säger hon. Avhandlingen bygger på den senaste undersökningen av 70-åringar som gjordes i H70-studien 2014-2016 liksom depressionsförekomsten hos tidigare 70-årsgrupper.
