Mikroorganismer representerar de allra tidigaste livsformerna på jorden. Men rekonstruktioner av tidigt liv bygger ofta på fragmentariska och omdiskuterade fynd. Det är fortfarande inte känt var – och hur – livet uppstod.
Nu har dock ett internationellt forskarlag hittat nya pusselbitar till förståelsen av hur tidiga ekosystem uppstod och breddades. Genom att identifiera och analysera kolpartiklar inne i sulfidmineral har de hittat spår från mycket tidiga ekosystem.
Tre miljarder år gammal kolcykel
Forskarna har undersökt 3,42 miljarder år gamla bergarter i Barbertons grönstensbälte i Sydafrika. Där hittade de bevis för olika mikrobiella metabolismer som var inblandade i en uråldrig biologisk kolcykel.
– Resultaten öppnar ett fönster mot de tidigaste ekosystemen på jorden. Vi kunde inte föreställa oss att vi skulle hitta spår av så olika metabolismer. Det var som att hitta nålen i höstacken, säger forskaren Manuel Reinhardt vid Linnéuniversitetet och Göttingens universitet.
I det välbevarade kolrika materialet och mineralkristaller fann forskarna kemiska fingeravtryck för flera olika mikroorganismer, som tar energi från solljus, sulfat, metan och acetat.
Viktiga fynd av uråldrigt liv
Fynden som visar att ekosystemen bestod av komplexa mikrobsamhällen redan i jordens tidiga barndom beskrivs som spektakulära.
– När man jobbar med prover från det allra äldsta livet på jorden är det viktigt att ha bevis från flera olika tekniker och material att backa upp sina modeller med, och det har vi i denna studie, säger Henrik Drake, docent vid Linnéuniversitetet och forskningsledare för studien.
Henrik Drake, docent vid institutionen för biologi och miljö, Linnéuniversitetet, henrik.drake@lnu.se
Den så kallade Vittrupsmannen hittades 1915, men det är först nu som arkeologer vet mer om hur hans liv såg ut innan han gick en brutal död till mötes.
Han slutade sina dagar omkring 3200 före vår tideräkning med en spräckt skalle efter minst åtta slag från en klubba. Han lämnades i en våtmark på norra Jylland i Danmark. Men innan han dog hade han ett anmärkningsvärt liv.
– Han kommer norrifrån, från ett relativt kallt område, och det måste varit ett kustområde eftersom maten han åt som barn kom från havet, säger arkeologen Karl-Göran Sjögren vid Göteborgs universitet.
Forskarna tror att mannen växte upp i det som idag är Nordnorge. Men när han var 18-19 år hamnade han av någon anledning i Danmark. Där ändras också kosten från fisk till mat producerad från jordbruk.
– Han lever sedan i ett jordbrukarsamhälle i Danmark i 10-20 år innan han dör. Han blir faktiskt brutalt ihjälslagen, säger Karl-Göran Sjögren.
Nya naturvetenskapliga metoder
Med hjälp av bland annat dna-analyser har forskarna kunnat få fram helt ny information.
För att kunna kartlägga mannens liv, vad han ätit och var han bott, har forskarna även analyserat tandsten från mannen. Dessutom har de gjort mätningar av olika isotoper i tänder och kranieben.
– På så vis har vi kunnat följa den här individens geografiska och kostmässiga utveckling från födsel till död. Såvitt vi vet är det första gången som forskare har kunnat kartlägga en persons livshistoria i så stor detalj och i ett så avlägset förflutet, säger arkeologen Anders Fischer som ingår i det svensk-danska forskarteamet.
Mineral en ledtråd
Forskarna har analyserat syre- och strontiumisotoper från mannens tänder. Strontium är ett mineral som finns i mat och vatten. Det tas upp i tänderna under barndomen hos människor. På så sätt har forskarna kunnat se att strontiumet hos Vittrupsmannan inte kommer från det geografiska område där han hittades död i en mosse.
Arvsmassan skilde sig markant
Undersökningen av Vittrupsmannen ingår i en större studie där forskarna tittat på arvsmassan hos 100 individer i Norden under förhistorisk tid.
Vittrupsmannen sticker ut bland de övriga och därför valde arkeologerna att titta närmare på just hans liv, förklarar Anders Fischer.
– Hans arvsmassa skilde sig markant från resten av den danska stenåldersbefolkningen, och genetiskt var han nära släkt med samtida människor som levde på den skandinaviska halvön, i nuvarande norra Norge och Sverige. Därför valde vi att undersöka hans härkomst och livshistoria i detalj.
Kan ha blivit offrad
Men frågan hur Vittrupsmannen hamnade i Danmark eller varför han blev ihjälslagen återstår. Här kan arkeologerna bara spekulera. Under stenåldern var det troligen en lång och strapatsrik resa att ta sig från det som i dag är norra Norge. Att han sedan fick en brutal död kan tyda på att han offrades, enligt forskarna.
– Vittrupmannen är ett exempel på en rituell praxis som var allmän under den här tiden. Mordvapnet kan vara den lövträklubba som hittades tillsammans med honom när torvgrävare hittade hans skelett i Vittrup i norra Jylland för mer än hundra år sedan, säger arkeologiprofessor Kristian Kristiansen vid Göteborgs universitet.
Tidiga kontakter under stenåldern
Lasse Sörensen är stenåldersexpert vid Nationalmuseet i Köpenhamn och ingår i forskarteamet. Han förklarar att det sedan tidigare finns arkeologiska bevis på kontakter mellan Danmark och norra Norge under stenåldern. Arkeologer har till exempel länge känt till att flintyxor transporterades från Danmark hela vägen upp till polcirkeln i Norge.
– Studien lägger nu till en konkret människa av kött och blod till dessa fynd, säger Lasse Sörensen.
I Storbritannien finns en lång tradition med naturinventeringar som kan användas för att spåra förändringar i biologisk mångfald över tid. Där finns också detaljerade markanvändningskartor från 1930-talet, och även långa tidsserier av väderdata.
När dessa källor kombineras finns en möjlighet att analysera hur de största hoten mot naturen – förlust av livsmiljöer och klimatförändringar – har påverkat den biologiska mångfalden.
Stora förändringar i naturbetesmarker
När forskare från Sverige och Storbritannien gjorde en rikstäckande jämförelse av historisk och modern markanvändning kunde stora förändringar ses.
– Precis som i Sverige har den största förändringen varit förlusten av naturbetesmarker och ängar, vilken i låglandet var över 90 procent. Dock har det, jämfört med Sverige, skett mindre igenväxning av gräsmarker i Storbritannien där de flesta gräsmarker istället har plöjts eller gödslats, säger Alistair Auffret som är forskare i landskapsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Forskarna har även undersökt förlusten av livsmiljöer tillsammans med den gradvisa klimatförändringen har påverkat naturen. Här utgick de från mer än 20 miljoner observationer av växter, fjärilar och fåglar från naturinventeringar.
Fler arter lokalt
Analysen visar att på de platser där miljön har förändrats mest har förhållandevis få arter försvunnit. Tvärtom hade antalet arter ökat.
– Även om det kan upplevas som konstigt att det kan bli fler arter lokalt samtidigt som det varnas om en global utrotningskris så är det faktiskt inte ett helt ovanligt resultat. Men här har vi även kunnat koppla dessa mönster till förändringar i livsmiljöer och ökande temperaturer, säger Alistair Auffret.
Skogsstjärnan minskar i Storbritannien trots att arealen skog har ökat. Bild: Allistair Auffret
Det här ska dock inte tolkas som att miljöförändringarna är bra för den biologiska mångfalden. Oftast är det samma arter som gynnas, något som leder till att artsamhällen blir mer likartade med tiden. De arter som inte klarar nya lokala omständigheter tenderar att minska nationellt.
– Biologisk mångfald handlar inte bara om antalet arter på en plats utan också om vilka arter som finns där, och ju mer variation desto bättre, säger Teresa Montràs Janer som tidigare forskat vid SLU.
Skyddsåtgärder ska undersökas
Den livsmiljö som bidrar mest till variation på nationell nivå är naturbetesmarker – trots deras dramatiska minskning. Bevarandet av dessa miljöer var viktig för de växter och djur som inte klarar sig i brukade och bebyggda miljöer.
– Nu ska vi i ett nytt projekt undersöka hur förändringarna i den biologiska mångfalden i både Storbritannien och Sverige har påverkats av naturvårdsinsatser, till exempel hur mycket arters utdöenderisk minskar när viktiga livsmiljöer skyddas, säger Alistair Auffret.
Alistair Auffret, universitetslektor vid institutionen för ekologi,
Sveriges lantbruksuniversitet, alistair.auffret@slu.se
Artificiell intelligens, AI, är redan en växande marknad i skolan och verktygen säger sig kunna erbjuda lösningar på flera av skolans problem. Enskilda elever kan till exempel få AI-anpassade uppgifter med exakt rätt utmanande nivå samtidigt som läraren kan hjälpa andra.
Systemen kan också minska tiden för lärarnas tidskrävande administration. I teorin kan undervisningen alltså bli bättre samtidigt som skolornas ekonomi gynnas när tusentals arbetstimmar sparas in.
– Jag tror skolan behöver AI. Det kommer att bli en del av samhället i stort. Det kan dock slå över och framställas som att det är bråttom. Det är det inte. AI ska inte överdrivas, säger Thom Axelsson som är docent i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet.
I en studie har han undersökt olika aspekter av AI i skolan.
Kan gynna elever som behöver mer stöd
Specialpedagogiken är ett område där det är extra tydligt att AI kan hjälpa till. Där sägs tekniken kunna gynna elever som behöver extra hjälp. På så sätt kan skolan bli mer likvärdig.
Samtidigt finns en risk för integritetskränkande övervakning när AI-verktygen samlar in sin data. Tekniken väcker också andra frågor. Ska ett verktyg, och i förlängningen ett företag, få ta del av barns innersta berättelser om sina liv? Förstår AI allt?
– Jag tror något mellanmänskligt går förlorat när man bara har kontakt med en maskin. Det finns en omsorgsdel av skolan i stort som kanske tappas i all form av digitalisering. Ibland talar man mer om kunskapsdelen av skolan än den sociala delen, skolan har ju båda två. Den sociala delen av skolan kanske glöms bort ännu mer när vi pratar AI, säger Thom Axelsson.
AI-företag kliver in i skolan
Utöver etiska aspekter finns också andra risker. Om ett marknadsdominerande AI-företag kliver in i skolans värld kan hela skolan, eller hela kommunen, göra sig beroende av systemen och sitta i knät på techjättar som till exempel Google och Microsoft. Det kan leda till sämre insyn och att externa aktörer ställer krav på hur skolan utformas, menar Thom Axelsson.
Lärare får även mer data att använda sig av i sitt arbete för att mer exakt anpassa undervisningen eller sätta betyg. AI-leverantörer kan, om de inte regleras, utnyttja samma data till vidareförsäljning till andra företag.
– Regleringar måste finnas på alla nivåer men framför allt på EU- och statlig nivå till att börja med. Det har mycket att göra med att allt är transparent, det måste vara genomskinligt var besluten tas. Jag misstänker dock att det kommer att användas först och att regleringen kommer senare.
Thom Axelsson tror att artificiell intelligens kommer bli ett stort diskussionsämne inom skolområdet och på alla nivåer.
– Det är viktigt att läraren får ha kvar sin autonomi, det kommer underlätta implementeringen av AI. Det måste fortfarande ligga inom ramen för professionen, säger han.
Så gjordes studien
I studien problematiseras AI med utgångspunkt i specialpedagogik kopplat till tre övergripande teman: digitalisering, AI och maskininlärning och lärarrollen. Thom Axelsson har analyserat intervjuer, tidningsartiklar, inslag från SVT samt AI-företagens hemsidor och egna rapporter.
Thom Axelsson, docent vid fakulteten för Lärande och samhälle vid Malmö universitet, thom.axelsson@mau.se
Långvarig smärta efter en födsel är vanligt. En av sex kvinnor rapporterar kvarstående smärta och en av fem upplever smärta vid samlag åtta månader efter förlossningen. För en del av kvinnorna hänger smärtan kvar i åratal. Att få hjälp i ett tidigt skede är mycket viktigt.
– Trots detta upplever många kvinnor att de inte får den hjälpen som de behöver, säger Beata Molin, forskare och adjunkt vid Röda Korsets Högskola.
Beata Molin har i en studie intervjuat kvinnor som upplever smärta efter att ha fött barn.
Upplever sig bortglömda och ignorerade
Upplevelsen hos de intervjuade, generellt, är att den egna smärtan ignoreras av vården. Upplevelserna hos kvinnorna kan delas in i fyra grupper, enligt studien:
Bild: Dave Clubb, Unsplash.
Ifrågasatt smärtupplevelse: De flesta kvinnorna träffar efter födseln en barnmorska eller annan sjukvårdspersonal. Här är en vanlig upplevelse att inte bli lyssnad på eller att smärtan inte tas på allvar.
Otillräcklig smärthantering: I de fall som kvinnorna upplever att deras smärta har fångats upp av vården får de ofta ingen diagnos eller förklaring. Smärtan förklaras ofta som något normalt efter en barnafödsel.
Otillräcklig vård efter förlossning: Många av de intervjuade kvinnorna efterfrågar en bättre och tydligare struktur i vården efter barnafödseln med fler och mer regelbundna hälsokontroller, utförda av personal som behöver vara mer kunniga inom området.
Vilse i sjukvården: Många i studien menar även att de inte är förberedda på att gå från att vara väl omhändertagna under sin graviditet till att efter födseln ofta glömmas bort då fokuset istället läggs på det nyfödda barnets hälsa. Kvinnorna beskriver erfarenheter av att stå utanför sjukvårdssystemet och tvingas hitta hjälp helt på egen hand. De beskriver en upplevelse av att ha övergivits av vården.
Kopplas till depression
Långvarig smärta har stor negativ påverkan på livet, säger Beata Molin.
– Dessa kvinnor är mer benägna att uppleva postnatal depression än de utan smärta. Smärtan kan även ha en negativ inverkan på mödrarnas förmåga att ta hand om sina barn samt leda till en rädsla och oro inför framtida graviditeter.
En bakomliggande tanke med skolvalsreformen från 1992, när det fria skolvalet infördes och gymnasieelever skulle få välja skola, var att gymnasieskolor skulle börja konkurrera med varandra om elever.
I en ny forskningsstudie har forskare i företagsekonomi studerat hur denna konkurrensutsättning faktiskt utspelade sig. Under arbetet med studien har forskarna studerat arkivmaterial samt intervjuat nuvarande och dåvarande rektorer och andra ansvariga vid en mellanstor svensk kommun.
Tog ett decennium att bli konkurrenter
Studien visar att det tog nästan 10 år efter att skolreformen hade inletts innan rektorer upplevde att de var konkurrenter till varandra. Den nya konkurrensinriktningen krävde många år av omfattande omorganisering av kommunens skolorganisation, utbildning av lärare och rektorer samt en förändring av elevantagningsreglerna.
När rektorerna väl såg sig som konkurrenter behövdes ytterligare omorganisering för att få dem att både vara konkurrenter och samtidigt kunna samarbeta inom vissa områden.
Att skapa konkurrens är en stor störning
Studien visar att konkurrensutsättning innebär en mycket större störning av pågående verksamhet än man tidigare trott, säger Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet.
– Vanligtvis tänker man på de ändringar som sker efter att konkurrens väl är på plats, men vi visar att det måste till stora förändringar för att konkurrens ens ska komma på plats.
Tiden förvånade
Det var överraskande att det tog så lång tid för konkurrensreformen i skolan att slå igenom, säger Stefan Arora-Jonsson. Att det skulle ta tio år hade forskarna inte förväntat sig.
– Vi hade väntat oss att det skulle vara en fråga om max ett par år.
Måste räknas med som kostnad
Att en omställning lik denna kräver mycket organiserande, är kostsam och kan ta många år innan den förverkligas får inte glömmas bort, menar forskarna.
– När effekterna av konkurrensutsättning utvärderas måste även kostnaderna för dessa förändringar tas med i analysen, säger Stefan Arora-Jonsson.
Kostnaderna vad gäller skolvalsreformen, menar forskarna vidare, ska sättas i ljuset av ett stort antal internationella och svenska studier som visar att konkurrensutsättning av skolor innebär marginella förändringar i elevers möjligheter till lärande.
Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi. företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet stefan.jonsson@fek.uu.se
En bakomliggande tanke med skolvalsreformen från 1992, när det fria skolvalet infördes och gymnasieelever skulle få välja skola, var att gymnasieskolor skulle börja konkurrera med varandra om elever.
I en ny forskningsstudie har forskare i företagsekonomi studerat hur denna konkurrensutsättning faktiskt utspelade sig. Under arbetet med studien har forskarna studerat arkivmaterial samt intervjuat nuvarande och dåvarande rektorer och andra ansvariga vid en mellanstor svensk kommun.
Tog ett decennium att bli konkurrenter
Studien visar att det tog nästan 10 år efter att skolreformen hade inletts innan rektorer upplevde att de var konkurrenter till varandra. Den nya konkurrensinriktningen krävde många år av omfattande omorganisering av kommunens skolorganisation, utbildning av lärare och rektorer samt en förändring av elevantagningsreglerna.
När rektorerna väl såg sig som konkurrenter behövdes ytterligare omorganisering för att få dem att både vara konkurrenter och samtidigt kunna samarbeta inom vissa områden.
Att skapa konkurrens är en stor störning
Studien visar att konkurrensutsättning innebär en mycket större störning av pågående verksamhet än man tidigare trott, säger Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet.
– Vanligtvis tänker man på de ändringar som sker efter att konkurrens väl är på plats, men vi visar att det måste till stora förändringar för att konkurrens ens ska komma på plats.
Tiden förvånade
Det var överraskande att det tog så lång tid för konkurrensreformen i skolan att slå igenom, säger Stefan Arora-Jonsson. Att det skulle ta tio år hade forskarna inte förväntat sig.
– Vi hade väntat oss att det skulle vara en fråga om max ett par år.
Måste räknas med som kostnad
Att en omställning lik denna kräver mycket organiserande, är kostsam och kan ta många år innan den förverkligas får inte glömmas bort, menar forskarna.
– När effekterna av konkurrensutsättning utvärderas måste även kostnaderna för dessa förändringar tas med i analysen, säger Stefan Arora-Jonsson.
Kostnaderna vad gäller skolvalsreformen, menar forskarna vidare, ska sättas i ljuset av ett stort antal internationella och svenska studier som visar att konkurrensutsättning av skolor innebär marginella förändringar i elevers möjligheter till lärande.
Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi. företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet stefan.jonsson@fek.uu.se
Spiggen är en liten fisk som förökar sig snabbt och som har god aptit på ägg och larver från abborre och gädda. På grund av det har den slagit ut lokala bestånd av gädda och abborre och andra rovfiskar, framför allt i kustområden som ligger nära öppet hav – läs mer i faktaruta nedan.
Därför är det dåligt att spiggen tar över
I början av 2000-talet noterade forskare och svenska kustfiskare allt mer storspigg i centrala Östersjön. Fenomenet rörde sig med åren allt närmare land, framför allt till områden med mycket skärgård och gott om lekområden för större fisk, som Stockholms skärgård. ”Spiggövertagandet” sprider sig ofta från vik till vik.
Spigg. Bild: Ulf Bergström, SLU.
Det här får en stor effekt på resten av ekosystemet, bland annat så här:
Spiggen äter små kräftdjur, som märlkräftor. De, i sin tur, äter fintrådiga alger. Mycket spigg ökar därför mängden trådalger. Dessa trådalger kväver i sin tur annan vegetation, som blåstång. Det är ett problem eftersom blåstång och annan bottenvegetation är en viktig miljö för exempelvis fiskyngel.
Eftersom trådalgerna också gynnas av övergödning kan spiggökningen också sägas förstärka övergödningssymtomen i Östersjön.
Överfiske av rovfisk i Östersjön tros vara en av orsakerna till spiggens ökning. Ett problem i sammanhanget är ökningen av säl och skarv eftersom dessa äter abborre och gädda, spiggens fiender.
Källa: SLU
Fiskgrannar kan rycka in
Ny forskning visar att risken för att spiggen tar över på ett visst ställe minskar om det finns gott om rovfisk i närliggande lek- och uppväxtområden, till exempel närliggande vikar. Det hela handlar om ett slags grannsamverkan – fiskgrannar en bit bort kan hjälpa lokala fiskbestånd att stå emot trycket från spiggen.
Årsyngel av gädda. Bild: Ulf Bergström, SLU.
– Om det finns lekområden som ligger tillräckligt nära varandra betyder det att rovfisken har ”grannar” som kan rycka in och förstärka ett försvagat bestånd. Små, isolerade vikar utan rovfisk på nära håll får det istället svårare att hålla emot när spiggen slår till, säger Agnes Olin, forskare vid SLU.
I en studie har Agnes Olin och forskarkollegor analyserat förekomsten av yngel av abborre, gädda och spigg i ett stort antal vikar längs den svenska Östersjökusten.
Det visar sig att den viktigaste faktorn som avgör om en viss vik domineras av spigg eller rovfisk har att göra med hur mycket spigg som kommer in i viken på våren för att leka. Men finns det gott om lekområden för rovfisk i närheten ökar chansen att rovfiskarna behåller sin dominans när spiggen gör entré.
Säl och skarv tar bort effekten
Studien visar också att den positiva effekten av närliggande lekområden försvinner när det finns gott om gråsäl och storskarv. Dessa två arter har ökat kraftigt i Östersjön och äter en hel del gädda och abborre i vissa områden.
Det tyder på att när det finns riktigt mycket säl och skarv kan bestånden av rovfisk tryckas ned så pass mycket att det inte spelar någon roll att det finns stora ytor av rovfiskhabitat i närheten – det finns ändå ingen rovfisk där.
– Det här är första gången som vi kan visa att säl och skarv kan ha en så pass storskalig påverkan på bestånden av abborre och gädda längs Östersjökusten, säger Ulf Bergström, forskare vid SLU.
Fiska mindre strömming möjlig lösning
För att stärka bestånden av rovfisk kan det därför vara viktigt att vidta åtgärder som minskar denna påverkan i rovfiskens lekområden, menar Ulf Bergström. Det skulle till exempel kunna handla om att minska fisketrycket på stor strömming. Det kan öka tillgången till alternativ föda för sälen och skarven och skulle därför kunna bromsa utvecklingen.
I förlängningen handlar det om att ge rovfiskar som gädda och abborre större möjlighet att ta återta vikar där spiggen tagit över – och hålla emot i de områden där spiggen ännu inte tagit över.
Allt hänger ihop
Studien visar på vikten av att ta ett helhetsgrepp vad gäller sådant som att bevara fiskarter som abborre och gädda, säger Johan Eklöf, professor vid Stockholms universitet.
– Förvaltning av livsmiljöer, av fiske och av predatorer som säl, skarv och spigg hänger tätt samman. Dessutom pekar resultaten på att man inte bara kan titta på en vik i taget – det som händer i en vik påverkar också andra områden eftersom fisken flyttar på sig.
Agnes Olin, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser, SLU agnes.olin@slu.se
Det är väl känt att risken för insulinresistens och typ-2 diabetes ökar vid fetma. Man vet också att vissa personer som går upp i vikt utvecklar sjukdomen, medan andra inte drabbas. Vad som ligger bakom skillnaderna är inte klarlagt, men det handlar snarare om funktionen i fettväven än mängden kroppsfett.
Nu visar en studie att störd funktion hos kroppens ”städarceller” kan vara en del av förklaringen till att en del personer med fetma drabbas av sjukdomen.
Studien har i huvudsak gjorts på möss, men forskningen indikerar att den nyupptäckta mekanismen gäller även för människor.
Makrofager är inblandade
Vid viktuppgång ökar nedbrytningen av strukturproteinet kollagen för att ge plats åt växande fettceller i fettväven. Kollagen är en naturlig byggsten i kroppen som ger stadga i bland annat brosk, muskler och hud.
Nedbrytningen av kollagen hanteras av makrofager – en slags vita blodkroppar som är storätare av celler och fungerar ungefär som en städpatrull i kroppen. De ingår i immunförsvaret och tar hand om angripare, men håller också rent från döda och skadade celler, till exempel nedbrutet kollagen i fettväven vid viktuppgång.
Kollagenet fragmenteras och bryts ner utanför fettcellerna. Fragmenten tas sedan upp av makrofager för fullständig nedbrytning. Studien visar att upptaget är mycket välreglerat och dessutom går snabbt, när det fungerar som det ska.
Funktionen hos makrofager kan dock sättas ur spel vid fetma och insulinresistens. Det leder till att kollagenfragment ackumuleras i fettväven.
Fragment av kollagen kan påverka celler
Det här har hittills inte betraktats som ett problem, men i studien visar forskarna att kollagenfragment inte bara är skräp. Det påverkar aktivt olika cellulära processer som till exempel inflammation och celldelning.
Förloppet går därmed från att upprätthålla normal fettvävsfunktion vid viktuppgång till att i vissa fall bli sjukdomsdrivande. När prover av makrofager från människa utsattes för diabetsliknande förhållanden tappade de också i städförmåga.
– När fettväv växer hjälper makrofager till med ombyggnaden så att den sker på ett kontrollerat sätt. Exakt varför mekanismen ibland sätts ur spel är svårt att säga, men kanske är det vid en viss genetiskt betingad grad av fetma, säger Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Kan leda till förebyggande behandling
Forskarnas förhoppning är att resultatet i förlängningen kan leda till nya strategier för att förebygga eller behandla typ 2-diabetes.
– Man kan också tänka sig att vissa kollagenfragment skulle kunna fungera som mätbara biologiska markörer för att exempelvis identifiera individer som löper högre risk för att drabbas av typ 2-diabetes, säger Ingrid Wernstedt Asterholm.
Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, iwa@neuro.gu.se
Det är väl känt att risken för insulinresistens och typ-2 diabetes ökar vid fetma. Man vet också att vissa personer som går upp i vikt utvecklar sjukdomen, medan andra inte drabbas. Vad som ligger bakom skillnaderna är inte klarlagt, men det handlar snarare om funktionen i fettväven än mängden kroppsfett.
Nu visar en studie att störd funktion hos kroppens ”städarceller” kan vara en del av förklaringen till att en del personer med fetma drabbas av sjukdomen.
Studien har i huvudsak gjorts på möss, men forskningen indikerar att den nyupptäckta mekanismen gäller även för människor.
Makrofager är inblandade
Vid viktuppgång ökar nedbrytningen av strukturproteinet kollagen för att ge plats åt växande fettceller i fettväven. Kollagen är en naturlig byggsten i kroppen som ger stadga i bland annat brosk, muskler och hud.
Nedbrytningen av kollagen hanteras av makrofager – en slags vita blodkroppar som är storätare av celler och fungerar ungefär som en städpatrull i kroppen. De ingår i immunförsvaret och tar hand om angripare, men håller också rent från döda och skadade celler, till exempel nedbrutet kollagen i fettväven vid viktuppgång.
Kollagenet fragmenteras och bryts ner utanför fettcellerna. Fragmenten tas sedan upp av makrofager för fullständig nedbrytning. Studien visar att upptaget är mycket välreglerat och dessutom går snabbt, när det fungerar som det ska.
Funktionen hos makrofager kan dock sättas ur spel vid fetma och insulinresistens. Det leder till att kollagenfragment ackumuleras i fettväven.
Fragment av kollagen kan påverka celler
Det här har hittills inte betraktats som ett problem, men i studien visar forskarna att kollagenfragment inte bara är skräp. Det påverkar aktivt olika cellulära processer som till exempel inflammation och celldelning.
Förloppet går därmed från att upprätthålla normal fettvävsfunktion vid viktuppgång till att i vissa fall bli sjukdomsdrivande. När prover av makrofager från människa utsattes för diabetsliknande förhållanden tappade de också i städförmåga.
– När fettväv växer hjälper makrofager till med ombyggnaden så att den sker på ett kontrollerat sätt. Exakt varför mekanismen ibland sätts ur spel är svårt att säga, men kanske är det vid en viss genetiskt betingad grad av fetma, säger Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Kan leda till förebyggande behandling
Forskarnas förhoppning är att resultatet i förlängningen kan leda till nya strategier för att förebygga eller behandla typ 2-diabetes.
– Man kan också tänka sig att vissa kollagenfragment skulle kunna fungera som mätbara biologiska markörer för att exempelvis identifiera individer som löper högre risk för att drabbas av typ 2-diabetes, säger Ingrid Wernstedt Asterholm.
Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, iwa@neuro.gu.se
Byggindustrin står för en stor miljöpåverkan, men det finns ett växande intresse för nya hållbara material. Här kan biomaterial med nanocellulosa bli ett miljövänligt alternativ framöver, menar forskare vid Chalmers tekniska högskola.
Nanocellulosa har tidigare främst använts i gelform inom biomedicin, där det kan 3D-printas som ett stödmaterial för vävnads- och celltillväxt.
Bioprinting med nanocellulosa utvecklades på Chalmers tekniska högskola under 2015. Genom att torka nanocellulosan har nu tekniken för första gången skalats upp för att användas som ett hållbart material i byggnader.
Nanocellulosa, vatten och alger
Forskarna har använt nanocellulosafibrer, vatten och det algbaserade materialet alginat för att skapa en så kallad hydrogel.
Alginatet gjorde det möjligt att 3D-printa materialet, som även fick ökad flexibilitet när det torkade.
− Rent konkret har vi tillfört ny och hittills saknad kunskap om materialets designmässiga egenskaper. Med hjälp av våra prover och prototyper har vi visat hur anpassningsbart materialet är, och hur det kan användas inom skräddarsydd digital design och 3D-printing med hjälp av robotar, säger forskaren Malgorzata Zboinska vid Chalmers.
Byggindustrin behöver bli miljövänligare
Byggindustrin använder idag 50 procent av världens fossila resurser. Den orsakar 40 procent av det globala avfallet och ger upphov till 39 procent av de globala koldioxidutsläppen. Källa: Chalmers
Cellulosa är det mest hållbara och miljövänliga alternativet till plast eftersom det är en biprodukt från några av världens största industrier, menar forskarna.
− Nanocellulosan som användes i denna studie kan hämtas från skogsbruk, jordbruk, och pappersbrukens restprodukter. Det är alltså ett material som finns i riklig mängd, säger Malgorzata Zboinska.
Mindre restmaterial med 3D-printing
Arkitekturbranschen har idag god tillgång till nya tekniker, men det finns en lucka i kunskapen om hur dessa kan användas i praktiken.
Enligt initiativet EU:s gröna giv ska byggnader i Europa från och med 2030 vara mer resurseffektiva, något som kan uppnås genom ökad återanvändning och återvinning av material. Samtidigt lyfts behovet av nya digitala tekniker fram för att kunna nå målen.
− 3D-printing är en mycket resurseffektiv teknik. Den gör det möjligt för oss att tillverka produkter utan att använda exempelvis gjutformar, vilket innebär mindre restmaterial. Det är också mycket energieffektivt – det robotiserade 3D-skrivarsystem vi använder drivs inte med värme utan enbart med lufttryck. Det sparar mycket energi eftersom vi arbetar i rumstemperatur, säger Malgorzata Zboinska.
Den energieffektiva processen bygger på att nanocellulosa-hydrogelen har egenskaper som gör att den kan förtunnas. När hydrogelen utsätts för tryck blir den flytande och kan 3D-printas. När trycket tas bort återgår materialet till sin ursprungliga fasta form.
Persienner och kakel
Forskarna har prövat många olika alternativ för 3D-utskrifter för att se hur nanocellulosa-hydrogelen beter sig när den torkar i olika former och mönster.
Resultaten av experimenten blir en utgångspunkt för framtida design av produkter från nanocellulosa. Det kan till exempel användas till rumsavdelare, persienner och väggpanelsystem. Materialet kommer också att kunna användas som beläggning på väggkakelplattor och akustiska ljuddämpande plattor.
Materialet bryts ner snabbare
Traditionella byggmaterial som betong och glas är utformade för att hålla i hundratals år. Biobaserade material är däremot organiska. De bryts ned och återupptas i naturens kretslopp.
− Vi behöver därför ny kunskap om hur vi kan använda dem inom arkitektur och hur vi kan förhålla oss till deras kortare livscykler, som mer liknar det man hittar i naturen än i en konstgjord och kontrollerad miljö. Designforskare och arkitekter letar nu efter metoder för att designa produkter av dessa material som är både funktionella och estetiskt tilltalande, säger Malgorzata Zboinska.
Malgorzata Zboinska, docent vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers tekniska högskola, malgorzata.zboinska@chalmers.se
Byggindustrin står för en stor miljöpåverkan, men det finns ett växande intresse för nya hållbara material. Här kan biomaterial med nanocellulosa bli ett miljövänligt alternativ framöver, menar forskare vid Chalmers tekniska högskola.
Nanocellulosa har tidigare främst använts i gelform inom biomedicin, där det kan 3D-printas som ett stödmaterial för vävnads- och celltillväxt.
Bioprinting med nanocellulosa utvecklades på Chalmers tekniska högskola under 2015. Genom att torka nanocellulosan har nu tekniken för första gången skalats upp för att användas som ett hållbart material i byggnader.
Nanocellulosa, vatten och alger
Forskarna har använt nanocellulosafibrer, vatten och det algbaserade materialet alginat för att skapa en så kallad hydrogel.
Alginatet gjorde det möjligt att 3D-printa materialet, som även fick ökad flexibilitet när det torkade.
− Rent konkret har vi tillfört ny och hittills saknad kunskap om materialets designmässiga egenskaper. Med hjälp av våra prover och prototyper har vi visat hur anpassningsbart materialet är, och hur det kan användas inom skräddarsydd digital design och 3D-printing med hjälp av robotar, säger forskaren Malgorzata Zboinska vid Chalmers.
Byggindustrin behöver bli miljövänligare
Byggindustrin använder idag 50 procent av världens fossila resurser. Den orsakar 40 procent av det globala avfallet och ger upphov till 39 procent av de globala koldioxidutsläppen. Källa: Chalmers
Cellulosa är det mest hållbara och miljövänliga alternativet till plast eftersom det är en biprodukt från några av världens största industrier, menar forskarna.
− Nanocellulosan som användes i denna studie kan hämtas från skogsbruk, jordbruk, och pappersbrukens restprodukter. Det är alltså ett material som finns i riklig mängd, säger Malgorzata Zboinska.
Mindre restmaterial med 3D-printing
Arkitekturbranschen har idag god tillgång till nya tekniker, men det finns en lucka i kunskapen om hur dessa kan användas i praktiken.
Enligt initiativet EU:s gröna giv ska byggnader i Europa från och med 2030 vara mer resurseffektiva, något som kan uppnås genom ökad återanvändning och återvinning av material. Samtidigt lyfts behovet av nya digitala tekniker fram för att kunna nå målen.
− 3D-printing är en mycket resurseffektiv teknik. Den gör det möjligt för oss att tillverka produkter utan att använda exempelvis gjutformar, vilket innebär mindre restmaterial. Det är också mycket energieffektivt – det robotiserade 3D-skrivarsystem vi använder drivs inte med värme utan enbart med lufttryck. Det sparar mycket energi eftersom vi arbetar i rumstemperatur, säger Malgorzata Zboinska.
Den energieffektiva processen bygger på att nanocellulosa-hydrogelen har egenskaper som gör att den kan förtunnas. När hydrogelen utsätts för tryck blir den flytande och kan 3D-printas. När trycket tas bort återgår materialet till sin ursprungliga fasta form.
Persienner och kakel
Forskarna har prövat många olika alternativ för 3D-utskrifter för att se hur nanocellulosa-hydrogelen beter sig när den torkar i olika former och mönster.
Resultaten av experimenten blir en utgångspunkt för framtida design av produkter från nanocellulosa. Det kan till exempel användas till rumsavdelare, persienner och väggpanelsystem. Materialet kommer också att kunna användas som beläggning på väggkakelplattor och akustiska ljuddämpande plattor.
Materialet bryts ner snabbare
Traditionella byggmaterial som betong och glas är utformade för att hålla i hundratals år. Biobaserade material är däremot organiska. De bryts ned och återupptas i naturens kretslopp.
− Vi behöver därför ny kunskap om hur vi kan använda dem inom arkitektur och hur vi kan förhålla oss till deras kortare livscykler, som mer liknar det man hittar i naturen än i en konstgjord och kontrollerad miljö. Designforskare och arkitekter letar nu efter metoder för att designa produkter av dessa material som är både funktionella och estetiskt tilltalande, säger Malgorzata Zboinska.
Malgorzata Zboinska, docent vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers tekniska högskola, malgorzata.zboinska@chalmers.se
Människor som blir uppsagda och förlorar jobbet får ofta stora inkomstförluster. Tidigare forskning har visat att en betydande del av dessa förluster inte sällan består under hela yrkeslivet.
Plånboken har hämtat sig efter sju år
Men en ny rapport från IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visar att dessa förluster för det mesta är mer kortsiktiga.
Uppsagda personer har visserligen lägre inkomster under åren efter uppsägningen. Men efter i snitt sju år har inkomsterna återhämtat sig helt. Det innebär att de tidigare uppsagda har lika stora inkomster som jämförbara tidigare kollegor som fick behålla jobbet.
– Även om sju år är en rätt lång tid är det betydligt kortare än resten av ett helt arbetsliv som tidigare forskning indikerar, säger Jonas Cederlöf, forskare i nationalekonomi vid IFAU.
Stora varsel får allvarligare följder
I tidigare forskning studeras nästan uteslutande personer som har sagts upp i stora varsel. I den nya studien beaktas även arbetstagare som sagts upp i mindre varsel, vilket också är betydligt vanligare. Det visar sig att storleken på ett varsel har en avgörande roll för hur pass allvarliga och bestående inkomstförlusterna blir för de uppsagda.
– De som friställs vid stora uppsägningar kan drabbas av stora inkomstförluster under en lång tid, men de som blivit av med jobbet vid en mindre uppsägning återhämtar sig snabbare, säger Jonas Cederlöf.
Att det ofta blir värre för de enskilda efter ett stort varsel beror sannolikt på att den lokala arbetsmarknaden då drabbas hårdare, säger Jonas Cederlöf.
– Det blir högre konkurrens om jobben ju fler som sägs upp och om varslet påverkar ortens övriga näringsliv riskerar det att leda till än färre lediga jobb.
Mer om forskningen
I rapporten jämförs två grupper av arbetstagare: De som har blivit av med jobbet enligt principen ”sist in, först ut” och de som har undgått att sägas upp enligt samma princip.
I studien används data över personer på företag som varslat minst fem arbetstagare om uppsägning mellan 2005 och 2015. Uppgifterna kommer från Arbetsförmedlingen och SCB.
Jonas Cederlöf, forskare i nationalekonomi vid IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering jonas.cederlof@ifau.uu.se
Fjärilar i magen, stigande puls och plötsligt kan du inte tänka på någon annan än den du förälskat dig i. Men vad är egentligen kärlek och vad händer i kroppen?
När vi känner kärlek till någon aktiveras en del av hjärnan som forskare kallar det ventrala tegmentala området. Det ligger mitt i hjärnan och är kopplat till grundläggande behov som att äta och dricka. Men det är också en del av hjärnans belöningssystem.
Och belöningssystemet sitter inne på en mycket åtråvärd resurs i form av dopamin – en sorts belöningsmolekyl som ger oss en känsla av belöning och njutning.
– Att tänka, prata eller se på vår älskade gör att belöningssystemet aktiveras, dopaminet frisätts, och vi får den här känslan av njutning. Passionerad romantisk kärlek känns så belönande att vi ibland glömmer att äta eller inte ens känner oss hungriga. Det tyder på att det är en sorts grundläggande biologisk drivkraft som vi strävar efter att uppfylla, säger Katja Valli som är professor i kognitiv neurovetenskap vid Högskolan i Skövde.
Kärlek ett slags beroende
På så vis liknar förälskelsen en beroendesjukdom. När dopaminet gör sin grej i hjärnans belöningsområden ger det en stark känsla av belöning och liknar de känslor som brukar finnas när vi utvecklar ett beroende. Kärlek vill vi alltid ha mer av.
Även om dopamin spelar huvudrollen i neurokemin vid förälskelse finns även andra signalsubstanser med i matchen, till exempel serotonin.
Katja Valli berättar att dopamin minskar produktionen av serotonin. Det gör att hjärnan blir helt utarmad på substansen i tidiga stadier av romantisk kärlek. Serotoninbrist är kopplat till humör, aptit, besatthet och tvångsmässiga beteenden.
– Förlust av aptit, besatthet kring den älskade och att vi kan bete oss lite märkligt när vi är förälskade kan således vara kopplade till låga nivåer av serotonin i hjärnan. Lyckligtvis återställs den neurokemiska balansen med tiden och de här förändringarna är kortvariga, säger Katja Valli.
Kärlekens kemi är inblandad i anknytning och tillgivenhet mellan människor.
Passion övergår till långvarig kärlek
Men vad händer med oss när den passionerade förälskelsen övergår till långvarig kärlek och tillgivenhet? Då fortsätter samma områden i hjärnan att vara aktiva när vi tänker eller ser på den vi älskar, men nu lyser ytterligare ett område i hjärnan upp. Det kallas för basala ganglierna och där finns området nucleus accumbens.
De här delarna av hjärnan är vanligtvis förknippade med rörelse och motoriska funktioner, men nucleus accumbens inkluderar även känslan av anknytning.
Anknytning är avgörande för att kunna bilda långvariga band mellan par. En annan aspekt av kärlek handlar om överlevnad och reproduktion.
– Både romantisk kärlek och kärleken vi känner till våra barn har utvecklats för att tjäna syftet med fortplantning, så det är inte förvånande att de sätter igång samma hjärnmekanismer.
Fler neurohormoner inblandade
Utöver dopamin och serotonin finns även neurohormonerna oxytocin och vasopressin med på rollistan. De är inblandade i att främja förbindelser och tillgivenhet mellan människor.
Båda hormonerna är viktiga för att reglera vår kropp och vårt beteende. De spelar särskilt viktiga roller i social interaktion och fortplantning. Dessa neurohormoner är alltså kopplade till anknytning och bindning, men både oxytocin och vasopressin ökar även vid passionerad förälskelse och under en orgasm.
Romantisk kärlek kan delvis förklaras med hjärnans funktioner, men hur vi upplever den är individuellt.
Som en kemisk cocktail
Kärlek kan alltså något förenklat beskrivas som en kemisk cocktail som aktiverar olika hjärnområden på ett specifikt sätt. Men kognitiv neurovetenskap kan i grunden bara besvara hur kärlek fungerar i hjärnan. Då återstår frågan varför vi känner kärlek och varför det känns som det gör.
Evolutionär psykologi och biologi kanske kan ge ytterligare svar på varför, men hur just du upplever kärlek kommer att förbli individuellt, enligt Katja Valli.
– När du tänker på din partner, dina barn, ditt husdjur eller någon annan som du älskar, hur känner du då? Hur skulle du beskriva känslorna och kommer beskrivningen komma i närheten av hur det verkligen känns. Nog finns det viss mystik kvar i den subjektiva upplevelsen av kärlek, säger hon.
Kontakt
Katja Valli, professor i kognitiv neurovetenskap vid Högskolan i Skövde, katja.valli@his.se
På många håll i landet innebar covid-19-pandemin att bara den som hade fött fick vistas på BB. Eventuell partner fick inte tillträde.
I den nya studien jämförs vad partner till kvinnor som födde före pandemin, respektive under pandemin, tyckte om förlossnings- och BB-vården. Studien baseras på enkätsvar med 727 gravida och deras partner.
Partner till förstföderskor minst nöjda
Studien visar en 30-procentig nedgång av nöjdheten med BB-vården då en partner inte längre fick vistas på BB. Partner till förstföderskor påverkades mest. I den gruppen sjönk nöjdheten med 43 procent.
– Motsvarande nedgång kunde inte observeras för förlossningsvården där partner fortsatt fick vara med, säger Petrus Olander, statsvetare vid Göteborgs universitet.
Upplevelse av exkludering
Förståelsen för smittorisker under pandemin uttrycks i enkäterna. Men en känsla av exkludering från partner- och föräldraskap beskrivs också.
”Tidigare hade jag hört att min roll som pappa är viktig, men plötsligt betydde jag ingenting”, säger en person i studien.
I ett annat enkätsvar beskrivs beslutet om partnerförbud som absurt: ”Om jag som partner spenderar tre dagar på förlossningen med mamman finns det ingen anledning för mig att inte få gå in på BB, där man har mindre kontakt med personal.”
Förlorade dagar
Flera svar vittnar också om ilska och besvikelse: ”Det är skandal att en pappa inte tillåts på BB när hans fru genomgått kejsarsnitt! Nu berövas pappan på de två första dagarna med sitt barn! Inte ok! Två dagar man aldrig får tillbaka!”
Upplevelsen av förlorad tid med barnet återkommer i flera enkätsvar, konstaterar Lisa Berglin, ST-läkare och doktorand inom obstetrik och gynekologi:
– Att förstföderskors partner tyckte det var extra jobbigt att inte få följa med till BB efter förlossningen beror på att de flesta av dessa också blev föräldrar för första gången, och att deras första dagar ihop med bebisen försvann. Samtidigt oroade de sig för att den hårt belastade BB-personalen inte skulle kunna kompensera för deras frånvaro på BB, och att det skulle kunna orsaka brister i vården av den nya familjen.
Det finns inget i resultaten som kopplar samman medicinska komplikationer med graden av nöjdhet. De med högre inkomster var något mindre nöjda, men social bakgrund kunde i övrigt inte länkas till hur nöjd eller missnöjd man var.
Viktigt att beakta partnern
I fortsatt forskning kommer de som påverkades av partnerförbudet på BB att följas upp, inte minst förstagångsföräldrarna.
– Studien visar på behovet av att ta partner i beaktande vid eventuella framtida restriktioner, och vid behov planera för kompenserande åtgärder, säger Helen Elden, barnmorska och professor i reproduktiv och perinatal hälsa.
Mer om forskningen
Bakom studien står en tvärvetenskaplig forskargrupp inom statsvetenskap, obstetrik och gynekologi samt vårdvetenskap och hälsa.
Studien baseras på enkätsvar med 727 gravida och deras partner. Data kommer från forskningsprojektet Graviditet, föräldraskap och demokrati, PregDem, vid Göteborgs universitet samt från Graviditetsregistret.
Hjärtinfarkt är världens vanligaste dödsorsak och sjukdomen ökar globalt. Men många personer med hög risk att drabbas upptäcks inte, eller tar inte sin förebyggande behandling.
Hittills har riskfaktorer tagits fram i studier med fem till tio års uppföljning. Då kan faktorer som är stabila över tid hittas.
– Men vi vet att tiden strax innan en hjärtinfarkt är mycket dynamisk. Månaden efter en skilsmässa är till exempel risken för en hjärtinfarkt fördubblad, och veckan efter en cancerdiagnos är risken för hjärtdöd femdubblad, säger Johan Sundström som är hjärtläkare och professor i epidemiologi vid Uppsala universitet.
Blodprov kan ge svar
Han har tillsammans med forskare i Europa arbetat utifrån hypotesen att flera viktiga biologiska processer är aktiva månaderna före en hjärtinfarkt – och att de skulle gå att hitta med ett enkelt blodprov.
– Vi ville utveckla metoder för att man i sjukvården ska kunna hitta personer som snart kommer att få sin första hjärtinfarkt, säger Johan Sundström.
Forskarnas studie har utgått från blodprover från nästan 170 000 personer utan tidigare hjärt-kärlsjukdom i sex europeiska grupper. Inom ett halvår fick drygt 400 sin första hjärtinfarkt. Deras blod jämfördes sedan med ett urval friska personer i grupperna.
– Vi hittade ett 90-tal molekyler som var kopplade till en risk för en första hjärtinfarkt. Men för att förutspå risken räcker det med de prover som redan tas i dag i vården. Det hoppas vi ska öka motivationen för folk att ta sina förebyggande läkemedel eller sluta röka, till exempel, säger Johan Sundström.
Webbverktyg kan öka motivationen
Forskarna har också utvecklat ett enkelt webbverktyg där vem som helst kan få reda på sin risk att få en hjärtinfarkt inom ett halvår.
– Det var också ett syfte med hela studien eftersom vi vet att motivationen för förebyggande behandlingar är ganska låg. Om man får reda på att man visar sig ha en förhöjd risk att få en hjärtinfarkt snart blir man kanske mer motiverad att förhindra den, säger Johan Sundström.
Nu ska forskarna studera de nya molekylerna för att förstå dem bättre och se om något kan behandlas. De hoppas också kunna studera effekter av det nya webbvertyget.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
