Internet of Things, eller IoT, är ett växande nätverk av elektroniska enheter och sensorer som är uppkopplade till internet. Forskare uppskattar att runt 75 milliarder av IoT-sensorer kommer att reglera många aspekter av vårt liv vid år 2025, varav en stor del kommer att sättas upp inomhus. För att kunna installeras på ett hållbart sätt måste IoT-sensorerna bli autonoma, det vill säga de ska fungera helt utan batterier eller elsladdar. Därför måste en lokal energikälla hittas som kan försörja sensorerna med energi – även inomhus.
Skördar inomhusbelysning
Mot detta mål har ett forskarlag under ledning av Marina Freitag vid institutionen för kemi, Uppsala universitet, utvecklat nya solceller för inomhusbruk som kan omvandla upp till 34 procent av synligt ljus till elektricitet för att driva ett brett utbud av olika IoT-sensorer. Forskargruppen har designat färgämnessolceller baserade på en elektrolyt med koppar-komplex med mycket lovande resultat, vilket gör dem idealiska för att skörda inomhusbelysning från lysrör och lysdioder (LED:s). Färgämne-sensitiserade solceller, eller dye-sensitized solar cells, visar med de nya resultaten bättre verkningsgrader än vanliga kisel- och även GaAs-solceller vid låg ljusintensitet.
De senaste resultaten är ett stort steg mot hållbara sensorer som till exempel kan användas på kontor, i växthus, och inom lagring och transport.
– Genom att känna till spektrumet av ljuset som sensorerna kommer att placeras i, kan vi välja färgämnen som absorberar just dessa våglängder. Då omvandlar solcellerna en större mängd energi än om man har statiskt utvecklade solceller. Samtidigt håller solcellerna en hög spänning, vilket är mycket viktigt när de ska driva elektroniska enheter, säger Marina Freitag.
Anpassar energiförbrukning efter ljuset
Tillsammans med Tekniska universitetet i München har forskarna dessutom utvecklat ”anpassande energiförbrukning” för ljusdrivna sensorer. Det innebär att de ljusdrivna sensorerna anpassar sin energiförbrukning efter ljusintensiteten, i motsats till motsvarande sensorer som drivs av batteri. På så sätt minskas energiförluster under lagring samt avfall från batterier. Solcellerna bidrar därmed till en förbättrad och hållbar utveckling av IoT.
I framtiden förväntas miljarder autonoma IoT-enheter, drivna av inomhus-solceller, att hjälpa till med informationsutbyte mellan såväl människa och maskin som mellan maskin och maskin. De nya avancerade sensorerna kommer dessutom att installeras i nya robotar och större autonoma sensorsystem som utvecklas i dagsläget.
– Solceller utvecklade för optimala egenskaper i låg ljusintensitet inleder ett nytt kapitel för sensorelektroniken. Vi kan äntligen använda en energikälla som hittills nästan inte rörts. Kombinationen av hög verkningsgrad, låga kostnader och icke-hälsoskadliga material är nyckeln till hållbara IoT-nätverk, säger Marina Freitag.
En morgon för snart sju år sedan nosade golden retrievern Kevin på husses hand. Det var en kall och blöt hundnos och en varm människohand som tillhörde Ronald Kröger, professor i funktionell zoologi vid Lunds universitet. Professorn som just hade gått upp och satt och åt frukost med sina barn, utropade då enligt egen utsago: ”Jag har en galen idé!”
Idén var kortfattat denna: För att uppfatta värme som strålar ut från varelser i sin omgivning, måste man själv vara kall. Denna sinnesbiologiska grundregel har många exempel från naturen. För att till exempel se en stjärna, måste det störande bakgrundsljuset som omger oss dagtid försvinna, eller för att urskilja svaga dofter kan man inte själv gå omkring och lukta soptipp. Ett sådant brus försvagar sinnets precision. Så kanske är det så, tänkte Ronald Kröger, att hundars och andra rovdjurs nosar är kalla just för att kunna upptäcka andra varma djur och byten. Och ju kallare nosen är, desto mindre kommer det omgivande temperaturbruset att störa ut.
Bild tagen med IR-kamera som visar värmestrålning från objekt. Svart är kallt, vitt/gult är varmt. BILD A: I vanlig rumstemperatur är testhunden Kevins nos kall. BILD B: Utomhus en varm dag i skuggan. Kevin flåsar lätt och lyckas därmed behålla nosen kall. BILD C: Hunden har sprungit ute och är varm. Energin går till att kyla ner framför allt hjärnan (med det respiratoriska epitelet i den långa hundnosen). Energin räcker här inte till att kyla ner nosen. BILD D: Hunden Kevin sover. Eftersom nosen inte är aktiv slösar inte hunden energi på att kyla den.
Hunden inte bara ett luktdjur
– Våra sinnen reagerar dessutom enligt en logaritmisk skala. Så för att vi ska uppfatta en ljuskälla som dubbelt så stark, måste ljusstyrkan tiodubblas. Liknande gäller för infraröd strålning och värmestrålning som kan sägas vara ett slags ljus eftersom också det är elektromagnetisk strålning, förklarar Ronald Kröger som leder den så kallade ”nosgruppen” vid biologiska institutionen som undersöker hur däggdjur uppfattar olika typer av sinnesinformation med den yttersta hårlösa delen av nosen: på latin benämnd rhinarium.
Men varför tyckte Ronald Kröger att idén var så himla galen? Enligt honom själv handlar det om den djupt rotade bilden av hunden som ett luktdjur. Att komma och påstå att hundens nos fungerar som en värmekamera, som kompletterar luktsinnet för att skanna av omgivningen, är lite som att på 1400-talet lägga fram tesen att jorden inte är platt, menar han.
– Att hunden framför allt är ett luktdjur är en helig ko. Att luktsinnet är väldigt betydelsefullt för hunden är det inget snack om. Men våra experiment visar att hundens nos kan göra mycket mer och känna av infraröd strålning.
Elektromagnetisk strålning är en vågrörelse som fortplantas i tid och rum. Elektromagnetisk strålning uppträder i många skepnader: som radiovågor, mikrovågor, infraröd strålning, synligt ljus, ultraviolett strålning, röntgenstrålning och gammastrålning. Det som skiljer är strålningens våglängd. Radiovågor har längst våglängd och gammastrålning kortast. Infrarött ljus ligger mellan radiovågor och synligt ljus.
Synligt ljus för människan ligger i våglängdsintervallet 0,4-0,75 mikrometer. Hundens nos är känslig för en typ av långvågig infraröd värmestrålning som ligger över sju mikrometer. Dessa vågors fotoner har så låg energi att varken hundens eller människans ögon förmår uppfatta dem. Då lågenergiska fotoner absorberas mycket bra i vatten, kan nosens fuktighet spela roll när det kommer till dess förmåga att fånga upp infraröd strålning.
Nosskanning när doften inte gick fram
Till att börja med valde Ronald Kröger och hans forskargrupp att studera hur hunden betedde sig vid ett möte med en annan hund på en vardaglig utomhuspromenad. I de få fall då hunden fick vittring på en mötande hund, alltså då vinden var fördelaktig, valde hunden direkt sniffning för avgöra om den mötande hunden var kompis eller konkurrent. Men i alla andra fall, alltså då doftpelaren inte gick i riktning mot hundens nos, uteblev sniffning. Istället kunde man observera en tydlig ”nosskanning” där hundens nos svepte likt en radar framför sig. En observation som stärkte dem i uppfattning att doft var hundens förstahandsval, men i övriga fall använder de nosen på annat sätt.
Ett forskarlag från Ungern vid Eötvös Lórand Uunviersitetet i Budapest, har identifierat den del av hjärnan som aktiveras när hundens nos stimuleras med värmestrålning, här markerad med grönt.
Vid denna tidpunkt, 2015, inledde Lundaforskarna ett samarbete med ungerska kollegor vid Eötvös Loránd-universitetet i Budapest som också de bedrev hundforskning. Den unga forskaren Anna Bálint, föreslog att man i de fortsatta experimenten borde koppla ihop matbelöning med värmesignalen, så att försöken blir intuitiva för hunden. Men eftersom mat inte kunde ha olika temperaturer, då det skulle påverka godbitarnas doftstyrka, kom man fram till följande lösning:
Experiment med värme och mat
Under två plattor placerades små skålar med mat. Om den ena plattan var varm på framsidan, var den andra alltid kall och den varma sidan var vänd bort från hunden.
Plattorna vreds hela tiden om slumpmässigt, så att värmsignalen kom från antingen höger eller vänster skål. Fram till respektive platta ledde en separat gång som hunden måste välja innan den kom fram till plattan. Hunden var alltså tvungen att ta beslutet på viss distans. Dessutom hade man placerat en fläkt vid gångarna så att matdoften puffades iväg i motsatt riktning.
Testanläggning i Biologihuset i Lund. Under två metallplattor placerades små skålar med mat. Om den ena plattan var varm på framsidan, var den andra alltid kall. Bara den varma gick att puffa undan med nosen, medan den kalla var blockerat.
Efter att först ha lärt hundarna att den varma plattan gick att puffa bort med nosen för att komma åt maten, var resultaten entydiga: efter en snabb skanning med nosen valde försökhundarna i ett signifikant antal av försöken alltid gången fram till den varma plattan.
Om det är fler djur än hunden som har denna inbyggda värmekamera i sin nos vet man ännu inte, men Ronald Krögers forskarlag har genomfört temperaturmätningar på arter i nio olika familjer i ordningen carnivora (ofta slarvigt benämnda karnivorer i betydelsen köttätare, vilket är fel eftersom många i ordningen är allätare och till och med vegetarianer) och konstaterat att samtliga har samma kalla nos.
Ny syn på rovdjuren beteende
Tidigare har man ansett att varg, lejon, tiger och andra klassiska predatorer, främst har luktat sig till sina byten. Upptäckten kan alltså förändra vår syn på rovdjurs beteende i allmänhet, särskilt när det kommer till hur de upptäcker och jagar sina byten.
– Jag frågade en österrikisk kollega och vargforskare om vi kunde genomföra tester hos dem. Han sa: ”Det är onödigt, om det gäller för hundar gäller det också för vargar, de är så pass närbesläktade”, säger Ronald Kröger.
Detta till trots har lundaforskarna kontaktat flera zoo med önskemål om att utföra liknande tester på andra kallnosiga rovdjur. Längst har man kommit med rödräven på Skånes djurpark där resultaten hittills är ”positiva”. Man har även för avsikt att testa den australienska vildhunden dingon som finns i Ölands djurpark.
Parallellt med denna forskning har Rolf Elofsson, zoolog inom jämförande anatomi, uttryckligen lagt hundens nos under lupp och studerat dess morfologi i detalj i mikroskop. Och där upptäckt flera intressanta saker, bland annat beträffande pigmentering, vars främsta funktion vanligtvis är att skydda cellernas DNA från UV-strålning.
Hos människan och andra däggdjur bildas pigmenten i det yttersta hudlagret (epidermis) medan det hos hunden bildas i underhuden där nervtrådarna ligger (dermis) för att sedan vandra upp till överhuden. Något som skapar andra egenskaper.
3D-rekonstruktion av hudpapill i hundens nos. Den gröna underhuden (dermis) där nervtrådarna ligger, skjuter på sina ställen upp i överhuden (epidermis).
– Det vanliga är att en djurnos endast kan känna av mekaniska stimuli genom så kallade mekanoreceptorer. Men hundens rhinarie tycks besitta även andra funktioner, säger 89-årige Rolf Elofsson, professor emeritus vid biologiska institutionen i Lund.
Han har även hittat nervtrådar som skjuter upp i huden och nästan sticker upp i dagen. I slutet av dess nervtrådar, alldeles nära hudytan, finns en struktur som mycket väl skulle kunna var hudorganet där värmestrålning överförs till nervsignaler.
– Vi vet ännu inte definitivt vad denna struktur har för funktion, men oavsett
kan vi konstatera att hundens och andra rovdjurs svarta lilla knapp (nosen, reds anm.) är ett långt mer komplicerat organ än vad man tidigare förstått, säger Rolf Elofsson.
Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se
Bilder: Lunds universitet
Forskaren Layal Kasselias Wiltgren vid Linköpings universitet ville undersöka framgångsfaktorerna bakom varför en del elever med utländsk bakgrund lyckas så bra i skolan. Det hon upptäckte var istället att eleverna själva inte ansåg att de var inkluderade. De brottades med att få kontakt med sina svenska klasskamrater och med känslor av exkludering.
– Den här exkluderingen sker på ett så subtilt sätt att den är svår att sätta fingret på, eller att formulera i ord. Ändå gör den lika ont för den som utsätts för den, säger Layal Kasselias Wiltgren, vars studie har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Race Ethnicity and Education.
Olika sidor av klassrummet
Som deltagande observatör på skolan såg Layal Kasselias Wilgren uppdelningen mellan eleverna och hur de svenska eleverna isolerade sig.
– Elever sitter på olika sidor av klassrummet och de umgås inte på rasterna. Men formellt sett ses klassen som ett lyckat exempel på integration av både lärare och skolledare.
Gymnasieklassen som Layal Kasselias Wiltgren gjorde sina studier i har en internationell inriktning och klassrumsspråket är engelska. Under terminen hon spenderade i klassen intervjuade hon 36 elever, sex lärare och en skolledare.
Resultatet visar att elever med utländsk bakgrund kämpar med att lära känna sina svenska klasskamrater, som inte släpper in dem i sin grupp. Detta leder till att de känner sig avfärdade och utestängda när de svenska klasskamraterna inte hejar, svarar kort på tilltal eller när de talar svenska under grupparbeten, trots att alla elever inte behärskar språket och att engelska är klassrumsspråk. Layal Kasselias Wiltgren kallar det som pågår i klassrummet för subtil exkludering.
Stängda dörrar
Så här berättar en elev om sitt försök att få kontakt med sin svenska klasskamrat.
[…] vad har du gjort de senaste dagarna?” ”Ingenting!” […] Det var hans svar. Hur fortsätter någon därifrån? När någon omedelbart ger dig ett kallt svar. Andra människor brukar säga ”eh, inte mycket, du vet faktiskt, bara hänger”. Och du kan fortsätta därifrån, men när någon bara säger ”Ingenting”, det kalla ”Ingenting!” (…) Det är riktigt svårt att få kontakt med någon som inte vill prata […] Du knackar på dörren och de öppnar och sedan stängs de omedelbart, som en dörr som smäller i ansiktet … (Ali)
Layal Kasselias Wiltgren ser tre olika strategier som de exkluderade eleverna använder sig av för att handskas med de känslor exkluderingen väcker.
En strategi är att rycka på axlarna och att intala sig själv att man inte bryr sig. En annan är att se på tiden i Sverige som något tillfälligt och en tredje är att inte ge upp och att ihärdigt försöka komma in i den svenska gruppen, trots ständiga avfärdanden.
Måste vara ”likadan” för att bli insläppt
Förklaringarna till varför elever med utländsk bakgrund och svenska eleverna lever parallella liv i skolan skiljer sig åt mellan elever och lärare. De svenska eleverna förklarar att för att umgås i deras ”kärntrupp” ska man vara ”likadan”, man ska ha samma humor och ”man kan känna vem som är lik dig själv”. Eleverna med utländsk bakgrund ser förklaringen i klassens uppdelning i att de ”inte är svenska nog”. Lärarna å sin sida menar att uppdelningen beror på att de svenska eleverna har känt varandra länge, pendlar ihop och bor i samma område. Något som visade sig inte stämma.
– Det tar oerhört mycket energi för en enskild individ att försöka bryta igenom muren och försöka ta sig in i gruppen. Och även om det skulle gå så blir den personen bara ett undantag, det blir ingen förändring för resten av gruppen som exkluderas, säger Layal Kasselias Wiltgren.
Vid traditionell diagnostik efter cancerkirurgi är det tumörceller i den bortopererade vävnaden som undersöks. Beroende på cancerform görs mer eller mindre omfattande molekylära analyser, och undersökningar av prognosgener.
För bröstcancerpatienterna i den aktuella studien gjordes detta enligt rutin. När det fanns borttagen tumörvävnad kvar att arbeta med gick forskarna sedan vidare med den nya tekniken. Istället för att titta på tumörceller studerade de den stödjande struktur som omger cellerna och styr vävnadens uppbyggnad. Den består bland annat av proteinfibrer och kan liknas vid ett slags omgivande skelett.
Kunde förutsäga återfall
Anders Ståhlberg, docent i molekylär medicin, är en av två huvudansvariga för studien och plattformen:
– I vanliga fall undersöker man tumörceller och gör sig av med resten, här gör vi tvärtom. Det vi tittar på är cellernas omgivning, deras omgivningsskelett, och vi såg tidigt att det fanns stora skillnader mellan tumörer från olika patienter, som bara kunde upptäckas vid analys av dessa omgivningar, säger han.
Forskarna kunde bland annat förutsäga risken för återfall i bröstcancer genom att studera egenskaperna hos omgivningsskelettet i olika patienters vävnader. De satte in identiska cancercellinjer i skeletten, och jämförde de olika utfallen.
Göran Landberg är professor i patologi och den andra drivande personen bakom forskningen:
– Våra resultat har tydliga kopplingar till kliniska parametrar, exempelvis hur aggressiv en tumör visade sig vara. Vi arbetar nu med att ta reda på vilka delar av cellernas omgivningsskelett som påverkade vad. Tekniken fungerar, och vi har kunnat visa att det här är en väldigt bra experimentell plattform med stor klinisk potential, säger han.
Testa läkemedel
Utöver diagnostik och prognoser för hur en cancer ska utvecklas kan den nya plattformen användas för att testa läkemedel. En läkemedelskandidat kan då testas i flera olika individers bortopererade vävnad, för att se hur den potentiellt kan fungera i olika patienter som har cancer.
Plattformen gör det möjligt att testa vilka patienter som har nytta av en behandling innan behandlingen ges till människor. En annan fördel med den nya tekniken är att användningen av försöksdjur kommer att kunna minskas.
Den studie som forskargruppen hittills publicerat, i tidskriften Biomaterials, gäller bröstcancer. Pågående studier på bland annat tjocktarmscancer och äggstockscancer visar också positiva resultat för den nya tekniska plattformen och strategin.
Göran Landberg, professor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, goran.landberg@gu.se
Anders Ståhlberg, docent vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, anders.stahlberg@gu.se
De glupska flicksländorna i studien fångade och åt framförallt olika typer av myggor, men också ett stort antal andra insekter. Resultaten bygger på dna-analyser och märkning av sländor.
Varför är det viktigt att veta hur mycket sländor ätor?
– Det här är viktigt, eftersom den pågående insektsdöden kan minska tillgången på bytesdjur för trollsländor. Ingen har tidigare kunnat uppskatta hur det kan påverka trollsländorna, då vi saknat kunskap om vad de äter och i vilka mängder, säger Kari Kaunisto forskare och projektledare från biodiversitetsenheten vid Åbo universitet.
Siffermärkning på vingarna
– Vår studie avslöjar hur kraftigt trollsländorna ”betar av” sina bytesstammar. Det vi gjorde var att först uppskatta vad och hur mycket trollsländorna åt, och sedan relatera det till hur många bytesdjur det finns i området.
Forskarna använda en kombination av flera vetenskapliga metoder. Utifrån bytes-DNA i avföringen från trollsländor kunde forskarna avslöja vad trollsländorna äter och i vilka proportioner. Här användes en metod som kallas mass- eller metastreckkodning. Genom andra tekniker uppskattade forskarna hur många rovdjur somt fanns inom området.
För att uppskatta antalet sländor fångade forskarna sländor och märkte dem med individuella siffror på vingarna. När de märkta sländorna fått blanda sig med resten av stammen ger andelen märkta trollsländor en uppskattning av totalantalet. Foto: Kari Kaunisto.
– Antalet sländor fastställde vi genom att märka dem med siffror på vingarna, sedan släppa dem, låta dem blanda sig med sina omärkta artfränder och så fånga sländor igen. Genom att jämföra antalet märkta och omärkta trollsländor i det nya provet kunde vi uppskatta det totala antalet sländor i området, säger Kari Kaunisto.
Hur många bytesdjur som fanns tillgängliga, alltså kläcktes inom området, uppskattade forskarna genom att täcka bestämda ytor med tältliknande fällor och så räkna hur många insekter som samlats i dem.
Flicksländor älskar fjädermyggor
Trollsländorna är insektsvärldens toppredatorer, och det har spekulerats i huruvida de kan begränsa stammarna av andra insekter. I den nya studien var det fjädermyggor som var det främsta bytet. Dessa myggor kan vara mycket talrika, men till skillnad från stickmyggorna orsakar de ingen förtret för oss människor. I själva verket gör vuxna fjädermyggor inte mer än svärmar, parar sig och lägger ägg.
– Vi fokuserade på fyra arter av flicksländor inom ett område på 12 hektar. Här åt sländorna cirka 900 gram insekter, vilket motsvarar ungefär 700 000 medelstora myggor. Detta är ändå bara en procent av fjädermyggornas hela stammar inom i området.
Vackra och effektiva rovdjur
– Siffran kan låta liten men bör läggas till de antal som äts av andra rovdjur. Det område som vi studerar hyser ett stort antal insektsätare, inklusive tjugo andra arter av trollsländor samt fåglar och fladdermöss, förklarar Eero Vesterinen från biodiversitetsenheten vid Åbo universitet som ansvarade för DNA-analyserna i projektet.
Trollsländor har alltid fascinerat oss människor, eftersom de är både vackra och effektiva rovdjur. I egenskap av toppredatorer är de samtidigt särskilt utsatta för olika hot i naturliga ekosystem.
Fyra små flicksländor
I den här studien fokuserade forskarna på fyra små men lokalt talrika flicksländor. Totalt har 65 olika trollsländsarter påträffats i Sverige och 62 i Finland. På världsnivå är antalet kända arter ungefär 5 680 stycken. De arter som ingick i studien var sjöflickslända (Enallagma cyathigerum), spjutflickslända (Coenagrion hastulatum), månflickslända (Coenagrion lunulatum) och mörk lyrflickslända (Coenagrion pulchellum).Your text
Avslöjar predationen
Professor Tomas Roslin från Sveriges lantbruksuniversitet deltog i studien, och är entusiastisk över de nya tillvägagångssätten och de intressanta resultaten av studien.
– Genom att kombinera flera metoder kan vi äntligen avslöja den övergripande effekten av predation i naturen. I den här studien påvisade vi både hur väldigt olika bytesdjur trollsländorna ger sig på, vilka bytesdjur som är viktigast, och hur stor inverkan trollsländornas jakt har på enskilda bytesarter och på insektssamhället som helhet, säger Roslin.
Kontakt:
Tomas Roslin, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), tomas.roslin@slu.se
Kari Kaunisto, seniorforskare, Åbo universitet, kkauni@utu.fi
Eero Vesterinen, docent, Åbo universitet, ejvest@utu.fi
En grupp på 33 internationella forskare uppmanar beslutsfattare i regeringar, industrin och civilsamhället att minska exponeringen för skadliga kemikalier från livsmedelsförpackningar och annat material i kontakt med livsmedel.
Farliga kemikalier som kan överföras från dessa material till livsmedel är associerade med kroniska sjukdomar som diabetes, fetma, cancer och neurologiska störningar som till exempel ADHD. Frågan är särskilt relevant då återvunnet material och alternativ till plast marknadsförs som mer miljövänliga alternativ till den ökade plastanvändningen.
Eliminering av farliga kemikalier i material som är i kontakt med livsmedel,
utveckling av säkrare alternativ,
modernisering av riskbedömningsprocessen,
utesluta hormonstörande ämnen,
ta hänsyn till kemikalie-cocktails,
se till att lagar följs samt
skapa dialog med intressenter för att hitta praktiska lösningar.
– Det pratas mycket om plaster och miljöproblem, framförallt nedskräpning och mikroplaster, men det är extremt viktig att vi diskuterar även kemikalier som finns i plaster. Om man vill prata om hur plast påverkar vår hälsa så vet vi redan att många av de kemikalier som används idag ger negativa effekter, säger Bethanie Carney Almroth, ekotoxikolog vid Göteborgs universitet och en av författarna till artikeln.
Alla som äter utsätts för kemikalier
– Praktiskt taget alla som äter mat utsätts för kemikalier från förpackningsmaterialet, vissa av dessa kemikalier är kända för att vara farliga och många är otestade eller till och med helt okända. Denna konsensusförklaring är en väckarklocka. Kemikalier som migrerar från förpackningsmaterial till livsmedel måste hanteras systematiskt och alla farliga ämnen måste bort, säger Jane Muncke, vd för Food Packaging Forum i Zürich.
– Vi måste dessutom undvika att de inte bara ersätts med andra, mindre väl studerade kemikalier som senare visar sig vara lika farliga, som till exempel BPS som ersatte BPA. Farliga kemikalier måste bort ur produkterna då samhället går mot en cirkulär ekonomi och en ökad användning av återvunnet material.
Dåligt bevänt med tester
Författarna bakom rapporten analyserade befintliga listor över kemikalier i kontakt med livsmedel som tagits fram av myndigheter, industrin och icke-statliga organisationer världen över. De fann att idag kan nästan 12 000 olika kemikalier användas vid tillverkningen av material för livsmedel och att många av dessa inte har testats tillräckligt för att avgöra om de är giftiga eller inte.
Även om det finns mycket information för några av de mest välstuderade ämnena som till exempel bisfenol A (BPA) och ftalater (mjukgörare) saknas det information om tusentals ämnen och deras eventuella farliga egenskaper och hur mycket människan exponeras för dem.
Okänt innehåll i förpackningarna
Detta är avgörande information för att kunna bedöma riskerna för människans hälsa. Vidare finns ett okänt men förmodligen ännu högre antal ämnen som förekommer oavsiktligt i livsmedelsförpackningar, till exempel föroreningar och nedbrytningsprodukter, särskilt från återvunna material, vilket kan överföras till livsmedel.
– Målet att återvinna mer material och etablera en cirkulär ekonomi hindras av kemikalier. Vi vet inte vilka kemiska ämnen som finns i olika produkter och kan därför inte använda återvunnen plast på ett säkert sett. Vi måste fasa ut problematiska kemikalier, säger Bethanie Carney Almroth.
Thomas Backhaus, Institutionen för biologi och miljövetenskap och Centrum för framtidens kemiska riskanalyser och styrning, thomas.backhaus@bioenv.gu.se
Bethanie Carney Almroth, Institutionen för biologi och miljövetenskap och Centrum för studier av kollektivt handlande,bethanie.carney@bioenv.gu.se
Pendlare ställer höga krav på kollektivtrafiken. Fokus ligger ofta på att bussar och tåg ska hålla tidtabellen. Stressen hos busschaufförerna kan vara hög. Samtidigt kan sårbara grupper utestängas från kollektivtrafiken bland annat på grund av chaufförers attityder och bemötande, en fråga där det saknas nationell samordning och uppföljning.
Utrustning finns – men används inte
I en ny studie har Vanessa Stjernborg vid Malmö universitet analyserat klagomål som kommit in till SL om tillgänglighetsfrågor. När det gäller tillgänglighet har det bedrivits ett omfattande arbete med tekniska lösningar som ramper och möjligheten att sänka bussen med ett enkelt knapptryck. Men trots det handlar det vanligaste klagomålet om på- och avstigning på bussen – där förarnas attityd och bemötande beskrivs som det största problemet.
I klagomålen framgår att vissa förare missbrukar eller inte använder den utrustning som faktiskt finns. Även internationella studier visar på hur chaufförers bemötande kan skapa barriärer.
– Ansvaret ligger hos operatörerna som kör bussarna. De måste satsa på utbildning och på att skapa en bättre arbetsmiljö för chaufförerna som ger dem förutsättningar att ta hand om resenärerna, säger Vanessa Stjernborg.
Exkluderas från kollektivtrafiken
De som klagar beskriver bland annat att de råkat ut för fallolyckor i samband med att de klivit av bussen. I ett fall fick resenären bli sydd. Flertalet rapporterar hur de blivit utelämnade till andra passagerares medkänsla. De skildrar hur de uppfattar busschaufförerna som stressade.
I ett annat fall berättas det om hur resenären ska ha fallit ut på marken och blivit liggandes där, varpå föraren ska ha stängt dörrarna och kört iväg. Det berättas om hur vissa chaufförer kan ha uppvisat en nonchalant attityd när resenärer har bett om att de ska sänka bussen eller fälla ut rampen. Klagomålen vittnar om att problemet är återkommande.
Färre har färdtjänst
Personer med funktionsvariationer, till exempel rullstolsanvändare, är ofta extra utsatta. Samtidigt som de inte själva alltid kan cykla eller köra bil, har de inte alltid rätt till färdtjänst då denna på senare tid bantats rejält. I dag är det jämfört med 1998 drygt 100 000 färre som får färdtjänst.
– Bemötandet beskrivs leda till känslor av maktlöshet och utsatthet hos flera av de resenärer som lämnat klagomål. I mitt underlag kan jag se hur personer ifrågasätter om deras närvaro ens är önskvärd i kollektivtrafiken. Det kan i slutändan leda till social exkludering, säger Vanessa Stjernborg.
Granskade klagomål
Vanessa Stjernborg är forskare vid Malmö universitet och K2, Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik. Hon är även anställd som konsult vid Sweco. Hennes empiriska material består av insamlade klagomål gjorda av resenärer om tillgänglighet i kollektivtrafik som SL har mottagit mellan januari och oktober 2018. Det totala antalet klagomål är 389. Fem klagomål uteslöts då dessa endast innehöll positiv feedback eller var dubbletter. Klagomål lämnas via sociala medier, telefon och e-post. De flesta klagomålen rörde busstrafik.
Kontakt:
Vanessa Stjernborg, forskare vid Malmö universitet och K2, Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik, vanessa.stjernborg@mau.se
– Det är nu möjligt att köra pappersprocessen helt virtuellt, utan dyr utrustning, för att ta fram varje pappersmaskins optimala inställningar, säger Björn Sjöstrand, som nyligen disputerat i kemiteknik vid Karlstads universitet. Denna virtuella pappersmaskin medför möjligheter att spara på miljön, vilket även sparar pengar för företagen. Optimeringen går ut på att, med en vanlig dator, avgöra hur pappersmaskinen ska köras.
Testning och optimering i vanlig dator
Tillverkningen av papper är en stor och viktig industri i Sverige. En industri som samtidigt är en betydande förbrukare av energi. Genom att använda modeller för de olika delarna av pappersmaskinen tillsammans med varandra, har forskarna lyckats ta fram ett sätt att köra hela pappersmaskinen virtuellt i en dator. De har utvecklat en helt ny modell för den första delen av pappersmaskinen. Sedan använt den tillsammans med modeller för de andra delarna av maskinen.
Dyrt att störa i processen
Modellen av pappersmaskinen som helhet, som presenteras i Björn Sjöstrands avhandling, ger papperstillverkare möjlighet att optimera sina maskiner utan att störa produktionen, eftersom det nu går att göra i en vanlig dator.
– Det är extremt dyrt att störa tillverkningsprocessen, varje timme utebliven produktion är kostsamt för företagen, säger Björn Sjöstrand. Det är även både dyrt och svårt att få till bra tester i laboratoriet. Nu kan forskare och producenter, utan att behöva störa produktionen eller lägga dyrbar tid i laboratoriet, testa hur varje pappersmaskin ska köras för att få högsta möjliga effektivitet.
– Spridningstakten ombord på fartyget var cirka fyra gånger högre än vad vi har sett för hur viruset sprids på land i de värst drabbade områdena i Kina. Det hänger förmodligen främst samman med hur tätt inpå varandra man vistas på ett fartyg, säger Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi vid Umeå universitet och artikelns huvudförfattare.
Efter att en person som rest med kryssningsfartyget Diamond Princess och gått av i Hongkong och där testats positivt för coronavirus, beslöt japanska myndigheter att inte tillåta fartygets 3 700 passagerare att gå iland när båten 3 februari anlöpte Yokohama. Skeppet hölls i karantän vid kaj ända till 19 februari.
Hög spridningsrisk på fartyget
Passagerare som visade sjukdomssymtom hölls så långt som möjligt åtskilda från övriga passagerarna ombord. När karantänen i Yokohama till slut hävdes och passagerarna fick gå i land, kunde man konstatera att 619 av passagerarna hade smittats med coronavirus.
– Om man istället hade evakuerat fartyget direkt när det anlöpte Yokohama och då tagit hand om dem som testats positivt och andra som kunde vara i riskzonen, hade sannolikt inte mer än totalt ett 70-tal smittade men inte ännu insjuknade släpps ut, till skillnad från flera hundra senare. Försiktigheten med att hålla hela fartyget i karantän var i och för sig begriplig, men eftersom spridningsrisken är så hög på fartyget kan det beslutet ifrågasättas, säger Joacim Rocklöv.
Studien visar samtidigt att om man inte alls hade vidtagit de försiktighetsåtgärder som genomfördes ombord på kryssningsfartyget med isolering av misstänkta smittbärare, hade ytterligare cirka 2 300 personer smittats med viruset.
Joacim Rocklöv, professor, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, joacim.rocklov@umu.se
Henrik Sjödin, forskare, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå Universitet, henrik.sjodin@umu.se
Tidigare forskning visar tydligt att möjligheten att dela in förskolebarn i mindre grupper under delar av dagen har en rad fördelar för barnens välmående, lärande och utveckling. I sin avhandling har Panagiota Nasiopoulou vid Göteborgs universitet undersökt förskollärares intentioner med gruppindelning och vilka faktorer som faktiskt bestämmer om gruppindelning sker.
Organisationen viktigt för gruppindelning
– Mina studier visar att gruppindelning är en pedagogisk praktik som utgår från de faktiska situationer som dagligen uppstår i verksamheten. Även om förskollärare poängterar att intentionen är att främja barnens lek och lärande, är organisatoriska aspekter avgörande för deras beslut att dela in barnen i mindre grupper, säger Panagiota Nasiopoulou.
Avhandlingen visar att relationer och organisatoriska aspekter är avgörande för gruppindelningen. Relationer avser samspel mellan förskollärare, barn, vårdnadshavare, medarbetare och rektor. Organisatoriska aspekter som skapar möjligheter eller begränsningar för gruppindelning är till exempel personalsammansättning i förhållande till antal barn, arbetsuppgifter och förskolans fysiska rum. Däremot fanns det ingen tydlig koppling mellan förskollärares utbildningsnivå eller erfarenhet och genomförande av gruppindelning.
Läsa och skriva prioriteras lågt
Panagiota Nasiopoulou har också undersökt vilka av läroplanens innehållsområden förskollärare prioriterar. Medan språk, matematik, lek och motorisk utveckling prioriterades högt, var läsa och skriva lågt prioriterat. Nästan två tredjedelar av förskollärarna svarade i följdfrågor att läsa och skriva inte ingår i förskolans uppdrag eller att barnen är för unga för undervisning i läsning och skrivning.
– Det tyder på att det finns en arbetsplatskultur som är skeptisk till en mer kunskapsorienterad förskola, säger Panagiota Nasiopoulou och fortsätter:
– Det finns ett stort behov av mer riktade kompetensutvecklingsinsatser som tar hänsyn till förskollärares och arbetslags olika behov och att satsningar sker i samspel med förskollärare och de utmaningar, dilemman och frågor som finns i den faktiska miljö där de arbetar.
Avhandlingen baseras på en enkät som besvarats av 698 förskollärare från 46 kommuner i Sverige.
Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Stockholm Resilience Centre har i en studie undersökt hur den svenska kostens miljöpåverkan förhåller sig till de planetära gränserna för livsmedelssystemet. Studiens resultat visar att miljöpåverkan från medelsvenskens direktkonsumtion av livsmedel på per capita-nivå överskrider gränserna för växthusgasutsläpp, användning av åkermark, kväve- och fosfortillförsel samt påverkan på biologisk mångfald.
Den totala vattenanvändningen från kosten håller sig däremot under den uppsatta gränsen. I studien framhåller forskarna vikten av att i framtiden också inkludera fler aspekter från det svenska miljömålssystemet för att bättre kunna utvärdera den miljömässiga hållbarheten av kosten på lokal nivå.
I studien har forskarna utgått från de planetära gränserna för livsmedelssystemet som har uppskattats på global nivå i den så kallade EAT-Lancet-rapporten (Willett, Rockström et al. 2019).
Så mycket tål jorden
År 2009 identifierade och kvantifierade 28 internationellt kända forskare nio ”planetära gränser”. Inom dessa gränser kan mänskligheten fortsätta att utvecklas och må bra i framtiden, men om vi passerar gränserna kan plötsliga eller oåterkalleliga miljöförändringar uppstå med allvarliga konsekvenser för människan.
Gränserna speglar det maximala taket globalt för utsläpp och resursanvändning från livsmedelssystemet vad gäller växthusgasutsläpp, användning av åkermark, kväve- och fosfortillförsel, vattenanvändning samt påverkan på den biologiska mångfalden från användning av jordbruksmark. I studien har gränserna från EAT-Lancet-rapporten skalats ned till per capita-nivå för världens befolkning och man har sedan undersökt hur miljöpåverkan från den svenska direktkonsumtionen av mat per person och år förhåller sig till dem.
Särskilt mångfalden påverkas
– Den svenska kostens miljöpåverkan ligger över gränserna för alla undersökta miljöaspekter utom vattenanvändning, säger Emma Moberg, doktorand vid institutionen för energi och teknik vid SLU, som är huvudförfattare till studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Sustainability.
– För växthusgasutsläpp, åkermarkanvändning samt kväve- och fosfortillförsel ligger miljöpåverkan två till fyra gånger över de tillåtna gränserna. Särskilt utsatt visade sig dock påverkan på den biologiska mångfalden från livsmedelskonsumtionen vara, där våra nuvarande kostmönster leder till att gränsen överskrids med det sexdubbla, fortsätter Emma Moberg.
Med den metodik som forskarna utgått från fann man att störst påverkan på den biologiska mångfalden orsakas av den livsmedelsproduktion som både tar mycket jordbruksmark i anspråk, och som sker på platser med hög artrikedom.
– Det lammkött som vi konsumerar i Sverige och som är importerat från Nya Zeeland leder till en hög risk för att arter utrotas, enligt den metodik som vi utgått från, säger Emma Moberg.
I jämförelse visade det sig att det nötkött som konsumeras i Sverige, trots sin höga användning av jordbruksmark, leder till betydligt lägre påverkan på den biologiska mångfalden. Detta eftersom majoriteten av produktionen sker i områden i Sverige och norra Europa med relativt låg artrikedom.
– Hade produktionen däremot skett i till exempel Brasilien hade utslaget blivit betydligt högre, påpekar Emma Moberg.
Kött och mejerier störst påverkan
Störst utslag för växthusgasutsläpp, markanvändning och kvävetillförsel totalt sett hade konsumtionen av kött och mejeriprodukter. Sett till påverkan per kilo livsmedel visade sig dock en mängd växtbaserade produkter orsaka, både i fråga om en hög markanvändning men framför allt en hög påverkan på den biologiska mångfalden.
– Vi vet sedan tidigare att konsumtionen av kött och mejeriprodukter behöver begränsas för att vi ska nå både klimat- och miljömål. Men vad vi ser utifrån resultaten i den här studien är att vi också behöver se över vår konsumtion av en del vegetabiliska produkter som kan orsaka stor miljöpåverkan, till exempel kakao, olivolja, kaffe och nötter, säger Emma Moberg.
I studien undersöktes också hur väl de globala variabler som används i EAT-Lancet-rapporten förhåller sig till det svenska miljömålssystemet.
Fokus behövs även på lokal nivå
– Även om EAT-Lancet-rapporten täcker in många aspekter som ingår i det svenska miljömålssystemet så är fokus på global nivå och mer finmaskiga indikatorer skulle behövas för att täcka in hållbarhetsaspekter av kosten på en lokal nivå, säger Emma Moberg.
Ett exempel är övergödning, där EAT-Lancet-rapporten använder en indikator som analyserar tillförsel av nytt reaktivt kväve och fosfor. Medan dessa kan ge en indikation på övergödning tar de inte hänsyn till lokala aspekter som näringsstatus på kustvatten dit näringstillförseln sker.
Forskarna fann även att aspekter som försurning och användningen av kemiska bekämpningsmedel som i dag ingår i det svenska miljömålssystemet, inte tas i beaktande i EAT-Lancets variabler. För att inkludera dessa aspekter i framtida studier av den miljömässiga hållbarheten av den svenska kosten behöver gränser sättas likt de i EAT-Lancet-rapporten. Därtill finns i dagsläget stora luckor för statistiken som ligger till grund för beräkningarna av exempelvis bekämpningsmedelsanvändning. Även vad gäller statistiken för import till Sverige finns utvecklingspotential för att bättra kunna kartlägga produkters ursprungsländer och på så sätt möjliggöra utvärderingen av kosters hållbarhet på lokal nivå.
Fotnot:
Studien har genomförts av Emma Moberg, Hanna Karlsson Potter, Amanda Wood, Per-Anders Hansson och Elin Röös. Amanda Wood är verksam forskare vid Stockholm Resilience Centre och övriga vid institutionen för energi och teknik vid SLU.
Saturnus största måne Titan har en dynamisk yta med säsongsbundna regnperioder, sjöar och hav i dess polarregioner, liksom en tät kväverik atmosfär. De här förhållandena liknar i viss mån jordens och därför överväger flera forskare möjligheten till liv på Titan.
Vätskorna på Titan består dock till skillnad från jorden inte av vatten utan av hav av metan och etan. Temperaturen på ytan är även cirka -180C. Under sådana förhållanden kan inte lipidbaserade cellmembran, likt de som finns på jorden, fungera. Forskare i astrobiologi har därför letat efter alternativa former av cellmembran som skulle kunna tolerera den extrema miljön. En sådan alternativ form som förslagits av en forskningsgrupp från Cornell University är de så kallade ”azotosomerna”.
Azotosom – en teoretisk kvävebaserad motsvarighet till de liposom-strukturer som finns på jorden. Tanken med azotosomer är att skapa membran som kan fungera och överleva i världar utan syre. Våra cellmembran är liposomer, det vill säga runda fettbubblor, som skiljer insidan från utsidan. Källa: Wikipedia
Azotosomidén har väckt uppmärksamhet inom astrobiologifältet och beräkningar har visat att den här sortens strukturer skulle kunna överleva under förhållandena som finns på Titan. Azotosomer är föreslagna att bildas av en organisk molekyl som heter akrylnitril som även har upptäckts på Titan.
Titan – en fascinerande plats
– Titan är en fascinerande plats för att pröva vår kunskap om prebiotisk kemi – kemin som föregår liv. Vilka kemiska eller kanske biologiska strukturer skulle kunna bildas under de här förhållandena? Azotosomer som ett alternativt cellmembran var verkligen ett intressant förslag enligt det vi vet, säger Martin Rahm, forskningsledare på Kemi och kemiteknik på Chalmers tekniska högskola.
– Men vårt nya forskningsarbete visar tyvärr att även om den här strukturen kanske skulle fungera i Titans extrema förhållanden skulle den ändå inte kunna bildas, förklarar han.
Skulle falla sönder
Med hjälp av avancerade kvantmekaniska beräkningar jämförde forskarna energin av det föreslagna azotosom-membranet inneslutet i metan med den kristallina formen av akrylnitril, dess molekylära is. De upptäckte att för varje enhet av akrylnitril som tillförs azotosomen ökar dess energi avsevärt, vilket visar att membranets bildande gradvis blir mer och mer termodynamiskt ogynnsamt.
Forskare som letar efter liv på Titan, Saturnus största måne, använde kvantmekaniska beräkningar för att undersöka azotosomers livsduglighet, som en potentiell form av cellmembran. Bild: Nasa/Yen Strandqvist/Chalmers
Slutsatsen som drogs är att även om azotosomer skulle kunna existera på Titan utan att falla samman så skulle de inte kunna bildas under sådana förhållanden. I stället skulle akrylnitril kristalliseras till dess molekylära is.
Trots de ”negativa” resultaten av arbetet anser Martin Rahm att studien, som är gjord tillsammans med doktoranden Hilda Sandström, tillför mycket värdefull information i aktuell forskning inom astrobiologi.
Möjligheten för liv på Titan och liknande världar
Liv i de extrema förhållandena som finns på Titan och liknande världar är högst osannolikt. Ändå överväger forskarna andra möjligheter. En hypotesen att cellmembran kanske inte är nödvändigt för allt liv, även om det verkar så på jorden.
Cellmembran fyller en viktig funktion på jorden genom att skydda cellens innehåll från att bli utspätt och förstört i omkringliggande vatten. På Titans yta skulle dock en hypotetiskt livsbärande biomolekyl endast kunna existera i fast form på grund av den låga temperaturen och aldrig riskera att förstöras genom att lösas upp.
Eftersom hypotetiska biomolekyler på Titan skulle vara orörliga skulle de behöva förlita sig på att små energirika molekyler, som vätgas eller acetylen, kan nå dem innan de kan växa eller kopiera sig själva. Sådana små molekyler skulle behöva transporteras igenom den omgivande atmosfären eller genom flytande kolväten och ett membran skulle i båda fallen hejda den nödvändiga diffusionen. Ett membran skulle troligtvis även vara ett hinder i motsatt riktning, då restprodukter från biomolekylens metabolism behöver transporteras bort.
Man kan ifrågasätta nyttan av ett cellmembran under så pass annorlunda förhållanden, menar Martin Rahm.
Ökat kunskapen om cellmembran
– Vi hoppas bidra till den pågående diskussionen om kemins och biologins gränser i extrema miljöer. Även om vi har visat att akrylnitril inte är gångbart som byggmaterial för att forma cellmembran på Titan, har vi nu fått en bättre förståelse för när cellmembran kan bildas, förklarar han.
Deras arbete är också ett viktigt steg framåt för att visa på möjligheterna med beräkningar inom astrobiologi. Sådana beräkningar kan ge uppskattningar om kemiska strukturer och processer kan vara biosignaturer, tecken på potentiell biologi, redan före experiment eller provtagning har skett.
Intresset för astrobiologi på Titan är mycket stort – så stort att Nasa kommer att skicka iväg miljarddollarrymdfarkosten Dragonfly till Titan 2026. Efter en 8 år lång resa dit kommer Dragonfly under tre år att utforska möjligheterna för prebiotisk kemi och leta efter förekomsten av liv.
Martin Rahm, Assistant Professor, Chemistry and Chemical Engineering, Chalmers, martin.rahm@chalmers.se
Det är forskare vid Lunds universitet och Oxford University fördjupat sig i hur världens olika fågelarter föder upp sin avkomma. Fokus har legat på de cirka 200 arter som fostrar sina ungar i kollektiva grupper som består av tre eller fler individer.
Av dessa föder cirka 150 arter upp sina ungar i familjegrupper där ett eller flera syskon stannat med flocken, medan ett 50-tal arter består av en grupp individer som träffats tillfälligt under parningssäsongen.
Resultatet, som nu presenteras i den vetenskapliga tidskriften Nature Ecology & Evolution, talar sitt tydliga språk.
Arbetsfördelning som hos bin och myror
– De arter som föder upp ungarna i familjegrupper har utvecklat en högre gruppkomplexitet med en specialiserad arbetsfördelning som påminner om bins och myrors. Detta saknas helt hos arter där individer utan nära släktskap bildar grupper, säger Philip Downing, biologiforskare vid Lunds universitet.
Arterna som växer upp i familjegrupper utvecklar en större förmåga att utföra olika arbetsuppgifter där några individer fokuserar på parning medan andra tar hand om ungarna. I grupper utan nära släktskap utvecklas ingen sådan uppdelning av uppgifter, istället fokuserar alla individer på parning.
Tidigare har forskarna trott att både arter som föder upp sina ungar i familjegrupper och icke-familjegrupper har kunnat utveckla hög gruppkomplexitet. Men den nya studien visar att förmågan att utveckla mer mångfacetterade beteenden är förutbestämd. Det fungerar bara om en art föder upp sina ungar i kärnfamiljsliknande grupper.
Uppväxtförhållandena spelar roll
– Våra resultat hjälper oss att förstå varför vissa arter står kvar och stampar på samma nivå medan andra hittar genvägar till en djupare komplexitet, säger Philip Downing.
I studien har forskarna analyserat data från de totalt 4 730 fågelarter vars system kring fortplantning och att föda upp ungar är kända. Philip Downing och hans kollegor kunde med hjälp av omfattande, komparativa analyser dra sina slutsatser kring de olika gruppernas egenskaper.
– Studien ger oss en djupare förståelse för hur evolutionen fungerar. Men också en viktig insikt i att uppväxtförhållanden spelar stor roll, även för fåglar, säger Philip Downing.
Från och med den 1 mars 2020 blir det helt avgiftsfritt för alla att resa kollektivt i Luxemburg. Motivet är framförallt att minska trycket på ett hårt ansträngt vägsystem, genom att fler istället väljer att resa med bussar och tåg. Men det finns också miljöskäl och sociala motiv bakom beslutet att införa avgiftsfri kollektivtrafik i Luxemburg.
Fri kollektivtrafik har mest testats i små städer
På lokal och regional nivå har åtgärden testats på flera håll runtom i Europa och i världen. Först var Commerce, en förort till Los Angeles, som införde avgiftsfri kollektivtrafik redan 1962. Under kommande decennier följde ytterligare några städer, men först under 2000-talet har avgiftsfri kollektivtrafik fått större spridning. Åtgärden har framförallt introducerats i små städer, många av dem i Öst- och Centraleuropa.
I Sverige har obegränsad avgiftsfri kollektivtrafik tillämpats i mindre städer som Avesta, Kiruna, Kristinehamn och Övertorneå. Den största staden som hittills introducerat avgiftsfri kollektivtrafik är den estniska huvudstaden Tallinn. Andra städer som infört åtgärden är franska Aubagne och Hasselt i Belgien.
Blandade erfarenheter
Erfarenheterna från dessa försök är blandade. I en ny rapport Avgiftsfri kollektivtrafik för alla går Jens Alm och John Hultén vid K2, Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik, igenom effekter och konsekvenser av avgiftsfri kollektivtrafik.
– Avgiftsfri kollektivtrafik för alla är inget mirakelmedel för att öka resandet i kollektivtrafiken och minska resandet med bil. För att åtgärden ska vara effektiv behövs ett i grunden väl fungerande kollektivtrafiksystem, säger Jens Alm.
Andra åtgärder i samma paket kan vara en utbyggnad av kollektivtrafikutbudet och restriktioner för biltrafiken. Att kombinera morötter och piskor i ett samlat paket kan vara ett sätt att driva igenom åtgärder som annars är svåra att få stöd för, menar Jens Alm.
John Hultén, som är föreståndare för K2, påpekar att det finns en stor risk att avgiftsfri kollektivtrafik leder framförallt leder till att människor åker kollektivt istället för att gå eller cykla.
– Konsekvensen riskerar därför att bli ökade kostnader för det offentliga, då fler reser kollektivt, samtidigt som miljö och hälsa påverkas negativt då färre går och cyklar.
Hur åtgärden finansieras har stor betydelse för vilka de samlade effekterna blir, menar han.
– Om målet är att öka kollektivtrafikens marknadsandel på bekostnad av bilresandet bör finansieringen komma från skatter eller avgifter som drabbar biltrafiken, snarare än en finansiering som minskar tillgängliga medel för att upprätthålla eller utveckla kollektivtrafikutbudet, säger John Hultén.
Avgiftsfri kollektivtrafik räcker inte
Avgiftsfri kollektivtrafik har framförallt införts i mindre städer med begränsade kollektivtrafiksystem, där det redan innan antingen varit låga taxor eller gratis att resa för stora delar av befolkningen. Det finns begränsad erfarenhet av gratis kollektivtrafik i större städer, med mer komplexa transportsystem.
Om avgiftsfri kollektivtrafik är en klok strategi i svenska städer och regioner beror på vilka målsättningar som ska uppnås och på grundläggande värderingar om vem som ska betala för kollektivtrafiken. Till skillnad från merparten av de städer som hittills infört avgiftsfri kollektivtrafik, är svenska regioner mer beroende av biljettintäkter för att finansiera kollektivtrafiken.
– Klart är att avgiftsfri kollektivtrafik inte på egen hand kan nå målsättningar om ett mer hållbart transportsystem, där fler åker tillsammans, går eller cyklar. Men det ska bli spännande att följa erfarenheter från de avgiftsfria lösningar som nu introduceras i Luxemburg, avslutar Jens Alm.
Vid K2, Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik, möts akademi, offentliga aktörer och näringsliv för att tillsammans diskutera och utveckla kollektivtrafikens roll i Sverige. K2 drivs och finansieras av Lunds universitet, Malmö universitet och VTI i samarbete med Region Stockholm, Västra Götalandsregionen och Region Skåne. K2 stöds av Vinnova, Formas och Trafikverket.
Jens Alm, forskare vid Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik, K2 och VTI, jens.alm@vti.se, 0709-430 497
John Hultén, föreståndare för Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik, K2, john.hulten@k2centrum.se, 0709-430 118
Idéer om marknadsekonomi präglar idag både statliga och privatfinansierade kulturinstitutioner. Förutom att locka fler besökare genom attraktiva utställningar är sponsring och arrangemang av event vanligt.
– De flesta museer har idag butik, restaurang eller café som marknadsför museet. Det är inte ovanligt att besökare hittar dit snarare än in i museet, säger Karin M Ekström, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Borås och redaktör till Museum Marketization – Cultural Institutions in the Neoliberal Era.
Att marknadsföra har blivit nödvändigt
I boken diskuteras hur kommersiell kunskap och marknadsföring inte alltid har setts med blida ögon inom kultursfären – men hur det numer snarare ses som nödvändigt. Museer och kulturinstitutioner förväntas erbjuda upplevelser av annan karaktär än tidigare och vara tillgängliga för fler besökare. Genom att nå en bredare publik ska de bidra till ökad demokratisering och social hållbarhet. Parallellt med denna utveckling kämpar flera institutioner med ekonomiska restriktioner.
– Förhoppningen är att boken ska leda till en ökad reflektion och debatt om den pågående marknadiseringen av museer och kulturella institutioner, och om marknadsföring som ett kulturellt fenomen integrerat i dagens samhälle, säger Karin M Ekström.
Fokus på antal besökare
Marknadiseringsprocessen har inneburit att museers roll har förändrats. Från att ha varit skapade av filantropiska skäl och syfta tillbildning har de blivit värdar för upplevelser och underhållning. Karin M Ekström menar att det är viktigt att ställa kritiska frågor, som: I vilken utsträckning når kulturinstitutionerna faktiskt en bredare publik? Hur mycket dominerar tillgänglighet och underhållning verksamheterna och har det i så fall skett på bekostnad av annat?
– Det är viktigt att reflektera över om mätverktyg och mål för att nå ut till många besökare på ett lättillgängligt sätt har kommit att överskugga betydelsen av utställningar som utmanar och kräver mer av besökaren än enbart underhållning. Det finns en risk att komplexa upplevelser prioriteras bort, säger Karin M Ekström.
Om boken
Museum Marketization – Cultural Institutions in the Neoliberal Era (red. Karin M. Ekström, Routledge 2020) är skriven av forskare inom olika vetenskapliga discipliner i Sverige och andra länder. Den vänder sig till en bred publik inom högskolor/universitet, kulturinstitutioner, företag, myndigheter, politiker, med flera.
Kontakt:
Karin M. Ekström, professor i företagsekonomi med inriktning marknadsföring, Högskolan i Borås, karinm.ekstrom@hb.se, 0706-18 00 82
Havet kan lagra mycket mer värme än atmosfären. I djuphavet utanför Antarktis finns värmeenergi lagrat som motsvarar en 400-gradig uppvärmning av luften ovanför kontinenten.
Ett internationellt forskarteam, under svensk ledning, har undersökt fysiken som styr havsströmmarna i närheten av de flytande glaciärer som omger Antarktis kuster. Och kan visa att glaciärers isväggar har stor betydelse för klimatet genom att förhindra havsuppvärmning och avsmältning av glaciäris.
– Just nu uppmäts en ökande avsmältning, särskilt i kustnära områden i vissa delar av Antarktis och Grönland, förmodligen kopplat till de varma och salta havsströmmar som cirkulerar upp på kontinentalsockeln och smälter isen underifrån, säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet.
Isens stabilitet en gåta
– Vi har observerat en viktig återkopplingsprocess. Den flytande glaciären skyddar sig själv mot varmt vatten. Ju tunnare isen blir, desto mer värme kommer in och smälter glaciären, som då blir ännu tunnare och så vidare. Det oroar mig, eftersom de flytande glaciärerna redan håller på att tunnas ut på grund av global uppvärmning, säger Céline Heuzé, klimatforskare på institutionen för geovetenskaper.
Antarktis inlandsis flyter långsamt ner mot havet. Trots att isen är så viktig är det fortfarande ett mysterium hur stabil isen egentligen är och vad som skulle kunna få den att smälta i snabbare takt. Och på grund av att glaciärerna är svårtillgängliga har forskarna hittills inte vetat särskilt mycket om de processer som är verksamma.
Genom att studera mätdata från instrument, som Anna Wåhlin och hennes forskarkollegor satt ut i havet vid glaciären Getz i Västantarktis, har forskarna nu fått mer kunskap.
Iskanten blockerar varmt havsvatten
Getz har en flytande del, cirka 300–800 meter tjock, och under den finns havsvatten som är i förbindelse med havet utanför. Glaciären avslutas i en vertikal kant, en vägg av is, som sticker 300-400 meter ner i havet. Under kanten strömmar varmt, salt havsvatten utifrån in mot kontinenten samt mot de djupare liggande isarna längre söderut.
– Genom att studera mätdata från instrumenten upptäckte vi att havsströmmarna är blockerade vid iskanten så att det varma vattnet endast i begränsad omfattning kan nå in mot kontinenten, säger Anna Wåhlin.
Samma fenomen förekommer sannolikt överallt där det finns flytande glaciärer som avslutas i tjocka iskanter.
– Det har länge varit en gåta varför vi inte har kunnat se någon tydlig koppling mellan transport av varmt vatten upp på kontinentalsockeln och avsmältning av glaciärer, och nu har vi förstått att det bara är en del av strömmarna som kommer in under glaciären, säger Anna Wåhlin.
Det innebär att runt två tredjedelar av den värmeenergi som flyttas från djuphavet, med strömmar upp på kontinentalsockeln, aldrig når isarna. Istället vänder havsströmmarna vid kanten och strömmar tillbaka norrut.
Kan ge bättre prognoser
Studiernas resultat betyder att forskarna nu bättre förstår hur dessa glaciärområden fungerar.
– Från Getz glaciär får vi nu värden på värmetransport i havet som stämmer överens med avsmältningen som mäts med satellit. Det betyder också att de flytande glaciärerna, och särskilt isfronterna, är nyckelområden som bör observeras noggrant, säger Anna Wåhlin.
Om isväggarna försvann skulle mycket större mängder värmeenergi släppas fram till isen på land.
– Detta betyder också att vi inte längre förväntar oss en direkt koppling mellan ökade västvindar och ökad isavsmältning. I stället är det processer som pumpar upp varmare och tyngre vatten på kontinentalsockeln, till exempel genom att lågtryckssystem flyttas närmre kontinenten, som kan ge ökad vattenståndshöjning, säger Anna Wåhlin.
Forskarna anser att de genom studierna fått betydligt bättre redskap för att säkrare kunna förutspå framtidens vattennivå och få säkrare klimatprognoser.
Kontinentalsockel
En kontinentalsockel (eller shelf) är en del av havsbottnen som tillhör en kontinentalplatta. Kontinentalsockeln ligger i allmänhet på 0–500 meters djup och avslutas i en kontinentalbrant.
Vetenskaplig artikel:
Ice front blocking of ocean heat transport to an Antarctic ice shelf
