Marcus Stensmyr och Nadia Melo vid Lunds universitet har tillsammans med kollegor vid University of Washington och Florida International University identifierat doftämnet geosmin som uteslutande attraherar mygghonor. I jakten på en fuktig plats att lägga ägg associerar honorna geosmin med vissa mikroorganismer som de akvatiska mygglarverna äter. Genom att preparera vattensamlingar med geosmin går det att skilja honor från hanar och förhindra att myggen förökar sig.
– På det här sättet går det att bekämpa mygg utan att andra insekter påverkas. Det går att gillra fällor som bara fångar mygg; vattenbehållare som parfymeras med geosmin är oemotståndliga för honorna, säger Marcus Stensmyr.
Dyrt ämne finns naturligt
Ett problem är att syntetiskt geosmin är väldigt dyrt. Det kostar en miljon kronor per gram. Forskarna har emellertid upptäckt att geosmin finns naturligt i saften från rödbetsskal. De har gjort fältförsök i Florida i USA och i Brasilien. I Florida använde forskarna syntetiskt geosmin med mycket gott resultat. I Brasilien använde de rödbetsfällor – med lika bra resultat.
Myggburna sjukdomar infekterar varje år omkring 200 miljoner människor runt om i världen. Fler än 700 000 dör. Klimatförändringar har lett till att myggburna sjukdomar ökar ännu mer och sprids till tidigare förskonade områden. Ofta är det fattiga människor som drabbas, som inte har råd att skydda sig och inte vet hur de ska göra.
– Vår upptäckt kan faktiskt hjälpa många. Rödbetor går ju att odla nästan överallt, säger Marcus Stensmyr.
Billigt och hållbart medel mot mygg
Att använda saften från rödbetsskal är ett billigt, naturligt och miljömässigt hållbart sätt att bekämpa myggor. Inga andra organismer drabbas negativt. Forskarna vill inledningsvis sprida kunskapen bland fattiga befolkningsgrupper i Afrika, Sydamerika och Asien. De räknar också med att fällor av det här slaget lär efterfrågas i myggtäta städer som Miami och Singapore.
– Vi utnyttjar en medfödd preferens hos myggen och därför är det osannolikt att myggen över tid utvecklar resistens, vilket är ett problem med många kemiska metoder, säger Marcus Stensmyr.
Film: Forskarna Marcus Stensmyr och Nadia Melo, Lunds universitet, berättar om hur de utvinner myggmedlet geosmin ur rödbetor. (2.50 min)
– Årets rapport heter ”Orosmoln” och visar att sötebrödsdagarna är över och att svångremmen börjat dras åt i Sverige, säger John Magnus Roos, forskare vid Göteborgs universitet.
Forskningsrapporten är främst baserad på statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) och från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, men även från andra myndigheter och forskningsinstitut. Och man ser flera tecken som historiskt sett har förebådat en lågkonjunktur.
Färre besök på kvällsrestauranger, barer och pubar.
Mindre pengar läggs på nöjesrestauranger.
Mindre pengar spenderas utomlands.
Mindre pengar spenderas på kläder.
Färre köp av nya bilar.
Inköp av möbler och inredning ökar mindre än tidigare år
Men trots allt så ökade den totala konsumtionen i Sverige under 2018, och låg totalt på 2 101 miljarder kronor. Ökningen förklaras av att de stora konsumtionskategorierna ”mat” och ”bostad” ökade mer än på länge.
Skjuter upp det mindre nödvändiga
– Då ekonomisk oro råder spenderar människor mer på det nödvändiga som mat och bostad, och mindre på det som kan skjutas upp – som ny bil, möbler, kläder, utlandssemester och nöjesrestauranger, säger John Magnus Roos.
Ytterligare tecken på ekonomisk oro är minskad generositet.
– Det svenska folket har blivit mindre generösa. Vi har minskat antalet donationer till hjälporganisationer och vi köper inte så mycket presenter till andra. I tider av ekonomisk oro blir fokus mer på att klara den egna situationen, säger John Magnus Roos.
Tydliga konsumtionstecken på att lågkonjunktur är på väg
Under den globala finanskrisen så minskade aldrig den svenska konsumtionen, något som vi trodde när vi befann oss i krisen. I sviterna av finanskrisen har konsumtionen stimulerats genom låga räntor vilket lett till att de svenska hushållen idag är kraftigt skuldsatta.
– Med tanke på att konsumtionen aldrig avtog under den globala finanskrisen så kan penningpolitiken tyckas onödigt expansiv. Vid en ny lågkonjunktur är det riskabelt att hålla köpfesten vid liv genom ytterligare belåning.
– De svenska hushållens höga skuldsättningen gör helt enkelt att Sverige är dåligt rustat för en ny lågkonjunktur, säger John Magnus Roos.
Köp av kommunikationsutrustning ökade mest
Den totala konsumtionen i Sverige år 2018 var 2 101 miljarder kronor.
Den kategori som ökade mest var ”kommunikation” – främst kommunikationsutrustning.
Den svenska konsumtionen har ökat för varje år i över 20 år.
Antalet tillfällen som svenskar handlar på secondhand går ner.
Konsumenter som köper mycket på secondhand köper mer av allt.
Konsumenter som ofta handlar digitalt besöker också köpcentrum oftare.
Analys av privatkonsumtion
I Konsumtionsrapporten 2019 – Orosmoln sammanfattas och analyseras hushållens privata konsumtion i Sverige under 2018. Privata konsumtionsutgifter, detaljhandelns omsättning, svenska konsumtionstrender, välbefinnande och konsumtion analyseras.
Två fördjupningar belyser digital konsumtion och hållbar konsumtion.
Rapport:
Konsumtionsrapporten 2019 – Orosmoln är publicerad av Centrum för Konsumtionsvetenskap i samarbete med Centre for Retailing, båda vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Kontakt:
John Magnus Roos, Centrum för Konsumtionsvetenskap, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, magnus.roos@cfk.gu.se
Språkforskaren Adrian Sangfelt har undersökt ordföljdens utveckling i svenska språkets historia fram till dagens svenska. Hans avhandling vid Uppsala universitet visar att vissa ordföljder som varit accepterade på medeltiden är helt främmande för oss idag. Han har studerat ett femtiotal texter från 1200-talet till 1700-talet. De första århundradena är det lagtexter och religiösa skrifter. Längre fram i tiden är det historiska krönikeberättelser, privata brev och personliga memoarer. Det han har tittat på är just ordföljden verb och objekt. Eller objekt och verb.
– Det fanns flera olika sätt att skriva samma sak på. I dag accepterar vi bara formen har köpt en bok, men då gick det lika bra med har en bok köpt eller en bok har köpt. Det fanns även då kombinationer som inte var möjliga och det visar bara att dåtidens människor förstås hade en språkkänsla precis som vi har idag, säger Adrian Sangfelt, vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
Två möjliga exempel
þe ek huggit hawæ .j. annærs manz skoghi (från 1200-talet)
en ordagrann översättning vore: den ek huggit ha i annan mans skog
eller med vanlig modern svenska: ’ha huggit eken i en annan mans skog’
hwre han skulde thenne swen forgöra (från 1400-talet)
Ordagrann översättning: hur han skulle denna pojke förgöra
eller: ’hur han skulle döda den här pojken’
En författare kunde använda flera olika kombinationer i en och samma text.
– Det mest extrema som jag har hittat är att du kan ha olika ordföljder vid ett och samma verb. Om ett verb förutsätter två objekt kan ett objekt stå till vänster om verbet och ett till höger.
Skuldo the oc dødh dyur offra gudhi (från 1300-talet)
Ordagrant: Skulle de också dött djur offra (åt) gud
Alltså: De skulle också offra ett dött djur åt gud
Tillåtande språkkänsla
Varför det ser ut så här, om det är ett försök till variation eller bara ett tecken på att ordföljden inte har någon betydelse är inte klarlagt. Adrian Sangfelt beskriver det som ännu ett tecken, kanske det allra bästa tecknet, på att språkkänslan tillåter många varianter för att uttrycka ungefär samma sak.
Under århundradena blir de olika formerna allt ovanligare. Variationerna finns fortfarande kvar och det kan även fortsättningsvis vara flera i samma text, men andelen variationer minskar. I slutet av 1700-talet finns bara en form kvar och det är den vi använder i dag: har köpt en bok. Adrian Sangfelts förklaring är att det är den som går fortast för människor att förstå och tolka.
Ordföljd i olika språk
– Den här forskningen kan ge intressanta insikter i ordföljder i världens olika språk. Hur går det till när ordföljden i ett språk eller i en språkfamilj förändras? Det finns inget slutgiltigt svar men jag belyser hur kan gå till och visar också på saker som inte har ändrats, säger Adrian Sangfelt.
– Äldre, sjukare och patienter med andra samtidiga sjukdomar hade störst nytta av behandlingen, säger Pär-Daniel Sundvall, forskande distriktsläkare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och Västra Götalandsregionen, samt ansvarig för studiens svenska del.
Studien omfattar 15 europeiska länder och totalt 3 266 patienter med influensasymtom. Den har finansierats av EU-kommissionen och letts från universiteten i Oxford, Storbritannien, och Utrecht, Nederländerna.
Publiceringen i The Lancet sker samtidigt som influensasäsongen börjar ta fart i både Sverige och övriga Europa. Nivåerna är enligt Folkhälsomyndigheten fortfarande låga, men väntas öka de kommande veckorna.
Bromsar och lindrar
Det studerade preparatet oseltamivir, som säljs under namnen Ebilfumin och Tamiflu, tillhör en läkemedelsgrupp som inte är vaccin, och inte heller botar influensa, men som bromsar sjukdomsförloppet i kroppen och lindrar symptom.
I Sverige rekommenderas behandling med denna läkemedelsgrupp vid misstänkt influensa hos patienter som tillhör någon riskgrupp, exempelvis personer från 65 år och uppåt, individer med kronisk hjärt- eller lungsjukdom, och även vid allvarlig influensa. I de här grupperna pågår influensan ofta mer än en vecka.
Antiviral behandling förskrivs dock sällan i primärvården eftersom läkemedlet varit kontroversiellt. Orsaken är brist på bevis från oberoende studier av läkemedlets effekt i vanlig primärvård, och om vissa patientgrupper har särskild nytta av behandling.
I den aktuella forskningen är det just detta som studerats, i stor skala och med offentlig finansiering. Under tre influensasäsonger har patienter med influensaliknande sjukdom rekryterats. För svensk del handlade det om ett 70-tal patienter i primärvården i Västra Götaland och Halland.
Störst vinst för svårt sjuka
Utöver resultaten om snabbare tillfrisknande visar studien att en behandling som påbörjas 48-72 timmar efter insjuknande ger samma effekt som tidig behandling. Det visade sig också att om en person i ett hushåll behandlades så minskade risken för övriga att insjukna.
Studien bekräftar tidigare kända biverkningar av oseltamivir. Det var vanligare med illamående och kräkningar bland dem som tog läkemedlet. Läkare behöver därför väga negativa effekter mot potentiella fördelar hos olika patientgrupper, menar forskarna.
– Om det handlar om en i övrigt frisk tonåring tänker man nog att en dag hit eller dit inte spelar så stor roll. Om patienten däremot är äldre, har hjärtsvikt och är ordentligt sjuk i influensa så finns det en vinst i detta. Studien ger ett bra stöd för att vi ska behandla dem som riktlinjerna faktiskt säger att vi ska behandla, konstaterar Pär-Daniel Sundvall.
Pär-Daniel Sundvall, forskande distriktsläkare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och Västra Götalandsregionen, par-daniel.sundvall@vgregion.se
− När jag var barn på 1970-talet var jag lycklig om jag fick en julkalender med glitter, det var lyx det. Jag minns ett år när jag och mina syskon fick chokladkalendrar av vår farmor, ren och skär lycka! Idag finns kalendrar som kostar hundratals kronor i butikerna och många småbarnsföräldrar förväntas göra eller köpa paketkalendrar, alltså 24 paket, ett för varje dag fram till julafton, säger etnologen Eva Knuts vid Göteborgs universitet.
2021 års kalender är ett nytryck av kalendern från 1948. Motivet är inspirerat av Aina Stenberg MasOlles hemtrakt i Siljansnäs och i bakgrunden syns Siljansnäs kyrka.
Den tryckta adventskalendern började spridas i Sverige under 1930-talet efter tysk förebild. Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund med syfte att samla medel till flickscoutrörelsen. Kalendern illustrerades av Aina Stenberg MasOlle, en känd sagoboksillustratör.
Julkalendern i tv och radio
SVT:s allra första julkalender hette Titteleture och sändes 1960. Från början var julkalendern inte en egen programpunkt, utan korta avsnitt ingick i andra program. Bild: Bertil S-son Åberg/SVT
Många kopplar nog julkalendern till tv och radio. 1956 sändes den första adventskalendern i Sveriges Radio och 27 november 1960 hade Titteleture, den första adventskalendern i tv, premiär. Namnet ändrades under 1960-talet till Julkalendern.
Stort intresse för ”premiumprodukter”
Idag finns det många varianter av adventskalendrar, allt från parfym- och ölkalendrar till kalendrar som uppmanar till en god gärning om dagen fram till jul. Många av kalendrarna riktar sig till vuxna och konsumtionsforskare Magdalena Petersson Mc Intyre, Göteborgs universitet, konstaterar att det beror på att det finns ett stort intresse för så kallade premiumprodukter.
− Det kan till exempel vara extra fina eller lyxiga små bitar av choklad, te, kaffe och sprit. Adventskalendrarna kombinerar smakportioner med fokus på att du ska unna dig själv något fint eller belöna dig med konsumtionsvaror. I vår individualistiska tid har det blivit viktigt, säger hon.
Adventskalendern gestaltar lyx
En kalender med parfymer, för den som vill unna sig? Bild: Ulysse Pointcheval/Unsplash
De lyxiga kalendrarna kan också ses som en utveckling av en trend som funnits en tid, exempelvis i förpackning av parfymer. Det är ett sätt att gestalta lyx genom mängd, valfrihet och individualitet. Det lilla formatet är ett uttryck för exklusivitet, enligt Magdalena Petersson Mc Intyre.
− Precis som i parfymvärlden lär det oss konsumenter att det inte räcker med en smak, utan vi behöver många olika för att representera vår identitet med hjälp av konsumtionsvaror. På så vis uppmuntrar det till mer konsumtion.
24 små presenter till dig själv
Magdalena Petersson Mc Intyre tror att trenden med lyxiga kalendrar kommer att hålla i sig ett tag eftersom det är ett nytt format som kan locka många.
– Julen beskrivs alltmer som en magisk, lyxig tid att njuta av. Kalenderformatet med 24 små presenter till dig själv eller din partner passar perfekt in i det. Sedan handlar det förstås också om att förlänga julhandeln, säger hon.
Och även om ingenting varar för evigt kommer julkalendern som fenomen att finnas kvar, enligt Eva Knuts.
− Kalendrar kommer att finnas i framtiden också, det är en tradition att räkna ner dagarna till jul vare sig det handlar om att dricka en ny ölsort varje dag eller att följa julkalendern på tv, säger hon.
Forskare vid BTH, i samarbete med forskare från Karolinska Institutet, fick 2017 ett uppdrag från Socialstyrelsen att samla in bildmaterial från magnetkameraundersökningar samt att undersöka metodens tillförlitlighet för åldersbedömning.
Forskargruppen har på eget initiativ arbetat vidare med artificiell intelligens för bildanalys och nu har de första resultaten av studien kommit. De visar att användningen av magnetkamera är en metod som har hög tillförlitlighet när det gäller att göra åldersbedömningar, det vill säga att klassificera personer som att vara antingen under eller över 18 år. Metodens tillförlitlighet ligger på 98,1 procent för underåriga respektive 88 procent för överåriga.
Personoberoende metod
En stor fördel med att använda artificiell intelligens är att den möjliggör resultat i realtid tack vare en automatiserad bedömningsprocess som ger samma resultat varje gång på samma bild. Resultatet är därför inte beroende av vem som genomför bedömningen, vilket i sin tur gör den mer rättssäker jämfört med metoder som använder sig av mänskliga bedömningar.
Dessutom är magnetkameraundersökning en ofarlig undersökningsmetod till skillnad från röntgen som utsätter undersökningspersonen för joniserande strålning.
Fosfor har länge starkt prioriterats vad gäller återvinning från avlopp och i direktivet till den sittande slamutredningen är fosfor det enda näringsämnet som nämns. Kväve bör dock prioriteras högst, enligt en ny utvärdering av kriterier kopplade till användning av icke förnybar resurs, sårbarhet, och potentiellt minskad klimatpåverkan.
Samtliga undersökta kriterier visar att återvinning av kväve från avlopp bör prioriteras högst och betydligt högre än återvinning av såväl fosfor som kalium.
– Den sittande slamutredningen är enligt sina direktiv tvungen att senast 10 januari 2020 lägga fram ett förslag fokuserat på återvinning av fosfor från avloppsslam. Risken är uppenbar att VA-branschen kommer att tvingas lägga stora resurser på återvinning av fosfor, resurser som borde satsas på återvinning av kväve för att bäst bidra till ökad hållbarhet för såväl avlopps- som hela livsmedelssystemet, varnar forskaren i rapporten.
Undersökningen går igenom:
risker kopplade till att konstgödsel tillverkas av icke förnybara resurser
sårbarheten för svensk växtodling vid stoppad import av konstgödsel
potentiellt minskad klimatpåverkan vid återvinning av växtnäring från avlopp
Definitionen av ekonomisk reserv
Definitionen av ekonomisk reserv är storleken på den resurs som bedöms vara av sådan kvalitet att den med dagens teknik och pris ekonomiskt kan utvinnas. Den ekonomiska reserven av råfosfat beräknades 2017 till 266 årsproduktioner, vilket är fem gånger så stort som den för naturgas, 53 årsproduktioner.
Naturgas är den viktigaste icke förnybara råvaran för tillverkning av konstgödselkväve. Många påpekar att gödselkväve kan tillverkas med förnybar energi, men då blir produktionskostnaden ungefär tre gånger så hög, varför förnybar energi inte ska räknas in i de ekonomiska reserverna. Den ekonomiska reserven för tillverkning av kväve är alltså klart minst. Dessutom är odlingens kostnad och kostnadskänslighet för kväve ca 6,5 gånger större än för fosfor. Därför bör återvinning av kväve prioriteras högst. Återvinning av fosfor och kalium är också önskvärd.
All konstgödsel importeras. Den svenska växtodlingens sårbarhet vid störningar i försörjningen med konstgödselkväve är mycket hög, medan den för såväl fosfor som kalium är låg. Detta beror på att konstgödsel utgör hela 83 procent av total mängd växttillgängligt kväve som sprids.
Eftersom en mycket stor del av åkerjordens växttillgängliga kväve förloras genom utlakning eller denitrifikation i samband med höstregn och vårflod minskar skörden för de flesta grödor redan första året utan kvävegödsling med 30–60 procent. Det finns ingen outnyttjad alternativ källa till gödselkväve som snabbt kan ersätta det använda konstgödselkvävet.
För såväl fosfor som kalium är sårbarheten för störningar i försörjningen låg. De lakas ut i betydligt mindre utsträckning än kväve och de flesta svenska åkerjordar klarar att försörja stråsädesgrödor med tillräckligt av dessa ämnen under ett flertal år utan att skörden påverkas. Dessutom finns inhemska icke utnyttjade alternativa källor för såväl fosfor som kalium, källor som bör kunna utnyttjas inom några år och som bör kunna täcka hela användningen av konstgödselfosfor och -kalium.
Återvunnen kväve klimatsmart näring
Näring som återvinns från avlopp och ersätter konstgödsel innebär att de klimatpåverkande utsläppen från produktionen av konstgödsel minskar. De klimatpåverkande utsläppen från produktion av 1 kg ammoniumsulfat är ca 3 kg CO2e per kg kväve, medan motsvarande utsläpp för fosfor och kalium är 1 kg respektive 0,5 kg CO2e.
De klimatpåverkande utsläppen vid bortrening av kväve i reningsverk är stora. Ett genomsnitt kan vara 9,4 kg CO2e per kg reducerat kväve. För varje kg kväve som återvinns och används som gödsel är därför potentialen för minskade klimatpåverkande utsläpp ca 12,4 kg CO2e, medan de är ca 1 kg CO2e per kg fosfor, se tabell.
Återvinning av kväve skulle minska de klimatpåverkande utsläppen och dessutom minska den svenska livsmedelsproduktionens sårbarhet. Samtliga undersökta kriterier visar att återvinning av kväve från avlopp bör prioriteras högst och betydligt högre än återvinning av såväl fosfor som kalium, enligt studien från SLU
Frågor om mångkultur polariserar i lägre utsträckning än frågor om ekonomi och miljö. Kulturutflyktsmål i regionen är mindre besökta men mer tillgängliga idag än för tjugo år sedan. Några andra resultat från undersökningen som analyseras och presenteras i den nya forskarantologin Ingen kommer undan kulturen.
Kulturella skillnader i fokus
Kultur, etnicitet och värderingar spelar stor roll för känslan av samhörighet med andra människor. 58 procent av västsvenskarna säger sig inte uppleva samhörighet med människor från andra kulturer. 53 procent känner inte samhörighet med människor med andra värderingar. Dessa kulturella aspekter har betydligt större negativ påverkan på känslan av samhörighet än exempelvis ålder eller utbildning. Hela 81 procent av västsvenskarna säger sig känna samhörighet med människor från en annan generation än de själva.
Övergripande känner högutbildade mer samhörighet med andra grupper än lågutbildade. Bland personer klart till vänster i politiken känner 64 procent samhörighet med personer från andra kulturer, att jämföra med 25 procent bland de som står längst till höger. Däremot känner personer som står klart till vänster mycket mindre samhörighet med människor med andra värderingar än personer som står klart till höger.
Kulturella skillnader och framförallt mångkultur återspeglas också i flera av undersökningens politiska sakfrågor. Frågor om flyktingmottagning, slöjförbud på allmän plats och om man vill ha människor från andra kulturer som grannar är politiskt polariserade. Analyser visar dock att graden av polarisering i denna mer kulturella dimension av politiken fortfarande är betydligt lägre än för klassiska vänster-högerfrågor som skatter och privat sjukvård.
– Även frågor om flyg och klimathot är generellt mer polariserade än de om mångkultur, säger Anders Carlander, forskare på SOM-institutet och en av bokens redaktörer.
Den västsvenska SOM-undersökningen fokuserar på kultur i bred bemärkelse. Flera av kapitlen knyter an till detta övergripande tema men boken belyser också områden som kollektivtrafik, klimatoro och 2018 års kommunala och regionala val.
Kultur i regionen mer tillgänglig idag?
Den mer utövande aspekten av kulturbegreppet studeras, bland annat med frågor om besök på olika utflyktsmål med kulturell prägel. Av de tretton sådana utflyktsmål som mäts i den senaste undersökningen är Naturhistoriska museet i Göteborg samt Göteborgsoperan de mest välbesökta. 23 procent säger sig ha besökt de utflyktsmålen under det senaste året.
Så gick undersökningen till:
Den västsvenska SOM-undersökningen skickades hösten 2018 ut till ett slumpmässigt urval om 6 000 personer mellan 16 och 85 år boende i Västra Götaland.
Nettosvarsfrekvensen var 51 procent.
Ingen kommer undan kulturen är den 75:e forskarantologin från SOM-institutet. Boken innehåller 12 kapitel med analyser av undersökningsresultaten, samt en fullständig metodredovisning.
En jämförelse med motsvarande undersökning från 1999 indikerar att västsvenskarna besöker denna typ av utflyktsmål i något lägre utsträckning idag än för tjugo år sedan. Undantaget bland de studerade utflyktsmålen är Läckö slott, som också under året fick status som ett av Västra Götalands sju underverk.
Däremot visar analysen att socioekonomiska faktorer som utbildning och inkomst spelar en mindre roll för hur mycket västsvenskarna besöker dessa utflyktsmål idag än de gjorde år 1999.
– Resultaten pekar på att de utflyktsmål vi studerat blivit mer allmänt tillgängliga. Utbildningsgrad och vilket samhällsskikt man tillhör tycks spela mindre roll för kulturturismen idag än för tjugo år sedan, säger Anders Carlander.
Fysisk tillgänglighet är dock fortfarande den enskilt viktigaste parametern för besökare. Undersökningen visar att de som bor nära oftare har besökt utflyktsmålet, och de som bor längre ifrån är mer benägna att säga att de gärna skulle vilja besöka utflyktsmålet.
Med genterapi kontrolleras eller förändras arvsmassan med hjälp av biologiska läkemedel. Exempel på detta är gensaxen CRISPR/Cas9 och så kallade CAR-T celler för att behandla olika former av cancer. Denna typ av läkemedel är ofta konstruerad genom att man odlat ”oskadliggjorda” virus i laboratoriet. Dessa har förändrats så att de kan leverera en ny arvsmassa till kroppens celler för att ersätta den skadade. Virusets egen arvsmassa, som krävs för att viruset skall spridas vidare, är helt borttagen.
Neuroforskaren Tomas Björklund och hans forskargrupp vid Lunds universitet har under de senaste fem åren utvecklat en process för att skräddarsy dessa virushöljen så att de kan ta sig in i precis den celltyp i kroppen som behöver behandlas, exempelvis nervceller. Processen kombinerar kraftfulla datorsimuleringar och modellering som liknar artificiell intelligens med den senaste genteknologin och sekvenseringstekniken.
Uppsnabbad evolution
– Genom denna teknologiska process kan vi studera miljontals nya virusvarianter samtidigt i cellodling och försöksdjur och från detta skapa en datorsimulering som bygger ihop det mest lämpade virushöljet för den valda applikationen, i detta fall de dopaminproducerande nervcellerna för behandling av Parkinsons sjukdom, säger Tomas Björklund, docent i translationell neuroforskning.
– Man kan se detta som att vi dramatiskt snabbar upp evolutionen; från miljontals år till veckor. Anledningen till att vi kan göra detta är att vi studerar varje ”generation” av viruset parallellt med alla andra i samma nervceller. Till skillnad från evolutionen där enbart de bäst lämpade överlever till nästa generation så kan vi i denna process också lära oss vad som gör att virusen fungerar sämre. Detta är avgörande när man skall bygga datormodeller som skall tolka all information.
Färre försöksdjur
Med den nya metoden har forskarna kunnat minska behovet av försöksdjur avsevärt då miljoner varianter av samma läkemedel studeras i samma individ så att enbart enstaka djur behövs för en hel studie. De har också kunnat flytta över viktiga delar av studien från djur till cellodling av mänskliga stamceller.
– Vi tror att det nya syntetiska virus vi lyckats skapa skulle lämpa sig mycket väl för genmedicin för exempelvis Parkinsons sjukdom och vi har goda förhoppningar om att virusvektorerna ska kunna komma till klinisk användning. Vi har tillsammans med forskare vid Harvard universitetet etablerat ett nytt bioteknikföretag i Boston, Dyno Therapeutics, för att vidareutveckla denna teknik för framtida behandlingar, säger Tomas Björklund.
Vanligt virus används för genmedicin
De virus som i regel används för den form av genmedicin där man oskadliggjort virus i laboratoriet och ersatt med en reparerande arvsmassa, är oftast av typen adeno-associerade virus, så kallade AAV. AAV-infektioner är vanliga och nästan halva befolkningen går runt med en infektion utan att veta om det eftersom viruset sällan ger symptom. AAV varit en mycket bra startpunkt för behandlingar med genmedicin eftersom hela arvsmassan kan bytas ut och immunförsvaret reagerar mycket lite på AAV-infektioner. Tusentals personer har hittills behandlats med mediciner baserade på detta virus. Viruset har dock stora begränsningar i att det enbart kan infektera vissa celltyper i kroppen och inte når hjärnan på ett effektivt sätt.
Tomas Björklund, forskargruppsledare och docent i translationell neuroforskning, Institutionen för experimentell medicinsk vetenskap, Lunds universitet, tomas.bjorklund@med.lu.se
Det var i början av december som Kantar-Sifo genomförde en opinionsundersökning på temat allmänhetens syn på kamerabevakning i samhället. Frågeutformningen och beställningen gjordes av forskargruppen Lusax på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Bland de tusen uppringda deltagarna ställer sig närmare nio av tio positiva (88 procent) till användningen av kamerabevakning i samhället.
– Det förvånar mig inte, säger Markus Lahtinen som leder arbetet med opinionsundersökningar för Lusax och Ekonomihögskolans räkning.
– I de två tidigare undersökningarna som vi genomfört var det ganska exakt nio av tio som ställde sig positiva till kamerabevakning på allmän plats. Redan 2006 visade en liknande undersökning ungefär samma resultat.
Nyttan viktigare än integriteten
Ett nytt inslag i årets undersökning är att allmänheten har fått ta ställning till i vilken utsträckning de ser ett motsatsförhållande mellan deras behov av personlig integritet och närvaron av kamerabevakning i en mängd uppräknade miljöer.
– Balansen mellan den personliga integriteten och kamerabevakning har tidigare endast diskuterats i allmänna termer. Årets undersökning ger oss en unikt nyanserad bild där vi nu för första gången har ett underlag att diskutera kamerabevakning och personlig integritet i specifika utpekade miljöer som allmänheten har en vardaglig relation till, som vårdinrättningar och det egna bostadsområdet, säger Markus Lahtinen.
Motsatsförhållandet var som lägst när kameror används vid gränspassager mellan länder (81 procent), i samband med större sammankomster som idrottsevenemang och festivaler (80 procent) och på gator och torg (77 procent).
Oväntade svar från allmänheten
Något högre motsatsförhållande kunde observeras i parker och grönområden (74 procent), vårdinrättningar som till exempel akutmottagningar (68 procent) och i det egna bostadsområdet (67 procent). Överlag bedömdes behovet av den personliga integriteten inte vara större än den uppfattade nyttan med kameror i någon av de uppräknade miljöerna.
– Resultaten borde vara intressanta för flera olika aktörer. Innan jag skickade in frågorna frågade jag ett urval av kamera- och integritetskunniga individer hur de trodde att allmänheten skulle svara. Det fanns ingen samsyn i de svaren – en del uppfattade att integritetsdimensionen vägde betydligt tyngre och en del var av uppfattningen att den uppfattade nyttan med kameror vägde betydligt tyngre, säger Markus Lahtinen
De flesta vet inte var man kan klaga
Mot bakgrund av det ökade intresset för personuppgiftshantering i och med dataskyddsreformen GDPR bedömde forskarna det lämpligt att stämma av allmänhetens kännedom om vart de bör vända sig när de önskar framföra klagomål kring kamerabevakning.
– Vi ville veta i vilken utsträckning som samhället har lyckats i sin dialog med allmänheten kring frågor om övervakning. Det visade sig att man inte riktigt lyckats. De vanligaste svaren var att man inte visste eller att man trodde att det är till polisen man ska vända sig. Endast sex procent av deltagarna nämnde Datainspektionen – som bär huvudansvaret för tillsynen av kamerabevakning i samhället.
– Personligen uppfattar jag att Datainspektionen varit offensiva i att synas i olika kanaler, så i den meningen var resultatet en reality check även för mig, säger Markus Lahtinen som menar att det med andra ord finns fortsatt utrymme för förbättringar i det arbetet.
Markus Lahtinen, Universitetsadjunkt i informatik på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, markus.lahtinen@ics.lu.se
När klimatförhandlingarna i Madrid går mot sitt slut uppmanar en grupp ledande forskare, bland annat från Stockholms universitet, världens länder att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 ° C.
Med rapporten Cryosphere1.5 ° Report hoppas forskarna få världens ledare att sträva efter 1,5 graders uppvärmning som ett skyddsnät för planeten. Man pekar på de konsekvenser som uppstår om kryosfären smälter. Kryosfären är ett samlingsbegrepp för jordens frusna delar – permafrost, havsis, glaciärer, snö och inlandsisar.
– Tinande permafrost kommer att öka utsläppen av metan, en kraftig växthusgas som ökar uppvärmningen på kort sikt, säger Gustaf Hugelius från Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet och en av de ledande författarna av rapporten.
Höjda havsnivåer
– Dessa utsläpp kommer i sin tur att snabba på minskningen av den den arktiska havsisen och smälta inlandsisar på Grönland och i Antarktis, vilket leder till höjda havsnivåer, säger Gustaf Hugelius.
Rapporten konstaterar att det finns en stor risk för en oåterkallelig havsnivåökning vid 2 °C, det kan röra sig om 12 – 20 meter eller mer på lång sikt. Rapporten lyfter också fram de konsekvenser som en ökad havsförsurning kan få på fisket i polarhaven. Rapporten beskriver också en framtid där nästan inga glaciärer kommer att finans kvar utanför Himalaya och de polära regionerna, vilket tillsammans med minskad snötillgång kommer att påverka vattenförsörjningen för miljontals människor.
Cryosphere1.5 ° Report
I rapporten Cryosphere1.5 ° Report kombineras resultaten av FN:s klimatpanel IPCC:s specialrapporter om 1,5 ° (2018) och Ocean och Cryosphere (2019) – samt även den forskning som har bedrivits sedan dess. Rapporten är skriven och granskad av över 40 IPCC-forskare och andra ledande forskare med kryosfären som ämnesområde. Den uppmanar världens regeringar att sträva efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C över den förindustriella nivån.
– Det finns ett stort behov så här i slutfasen av klimatförhandlingarna för beslutsfattarna att vara medvetna om de risker som vi står inför om vi inte agerar för att skydda kryosfären den del av jordens yta och atmosfär som består av is och snö, säger Pam Pearson, chef för International Cryosphere Climate Initiative som har koordinerat rapporten och fortsätter:
Mänsklighetens utsläppsfönster minskar
– Vi behöver alla se till att 1,5 graders uppvärmning är det verkliga skyddsnätet, säger han.
Forskarna konstaterar att stigande temperaturer utsätter jorden och mänskligheten för irreversibla förändringar under århundraden framöver. Ett av de viktigaste budskapen till klimatmötet är därför att man tar hänsyn till de växthusgasutsläpp som sker från tinande permafrost.
Forskning visar att snabba, lokala processer (så kallade thermokarst) orsakar större utsläpp än man tidigare trott. Dessa utsläpp minskar mänsklighetens utsläppsfönster för att nå givna temperaturmål och detta måste beaktas vid förhandlingarna.
– Ny forskning bekräftar att enbart utsläppen från permafrost kommer att minska vårt utsläppsfönster för 1,5-gradersmålet med en tredjedel, säger Gustaf Hugelius från Bolincentret.
Att sluta med antidepressiva läkemedel kan ge allvarliga biverkningar. Både patienter och läkare är för dåligt insatta i vad som händer. Så kallade utsättningssymtom kan felaktigt tolkas som att sjukdomen är på väg tillbaka – och nya recept skrivs ut.
Drygt 600 000 svenskar använder så kallade SSRI-preparat, bland annat mot depression. För ett par år sedan var läkaren Sven Ternov en av dem. I februari 2013 skrev han en artikel i Dagens Medicin där han berättade att han hade försökt sluta med sin antidepressiva medicin och drabbats av en känsla av elektriska stötar i huvudet, hörselhallucinationer och monumental trötthet.
Bristande beskrivning i Fass
Trots att han var läkare var reaktionen oväntad. Han sökte information om utsättningssymtom, men i Fass (en sammanställning av läkemedelsfakta för vårdpersonal, patienter och veterinärer) hittade han bara vad han ansåg en nedtonad beskrivning av vad som händer när behandlingen avslutas.
Efter artikeln började telefonen ringa.
– De var många som tog kontakt med mig och ville fråga, de kände igen sig själva och hade fått dålig information från vården och hade massa frågor om varför de mår dåligt, säger Sven Ternov.
Historierna varierade, men typfallet såg ut så här:
– De gick till en läkare för att de inte mådde bra, fick SSRI och mådde inte bättre utan kände sig känslomässigt avtrubbade. De försökte sluta och gick snabbt ner i dos och mådde jättedåligt.
Tre av tio drabbas någon gång av depression
En tredjedel av befolkningen insjuknar någon gång i depression, en fjärdedel drabbas av ångestsyndrom. Alla med lindriga till medelsvåra tillstånd av depression och ångestsymtom bör enligt Socialstyrelsen erbjudas psykologisk behandling. Tillgången på terapi är dock mindre än efterfrågan och i många fall blir läkemedel den enda behandlingen. Sedan 2006 har förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat med 25 procent. 2018 hämtade 7 procent av männen och 13 procent av kvinnorna ut antidepressiva läkemedel någon gång under året.
För Sven Ternov tog det ett år att helt sluta med medicinen.
– Det var besvärligt men det gick, säger han.
Sven Ternov menar att han och andra förskrivare av den här typen av medicin är dåligt informerade om utsättningssymtom och att de borde tala om för patienterna att det kan bli besvärligt att sluta.
Förskrivningen av antidepressiva läkemedel, så kallade SSRI-preparat, har ökat flera år i rad, framför allt till barn- och ungdomar. Mellan 2006 och 2017 fördubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn- och ungdomar i åldersgruppen 10-19 år.[1]
SSRI ska återställa balansen i hjärnan
I hjärnan finns så kallade signalsubstanser som förmedlar information mellan cellerna. Vid till exempel en depression är det här samspelet i obalans. De signalsubstanser som är inblandade vid en depression är serotonin, noradrenalin och dopamin. Antidepressiva läkemedel ska återställa balansen genom att öka aktiviteten hos signalsubstanserna. Förutom SSRI, selektiva serotoninåterupptagshämmare, finns även SNRI, selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare.
– En viktig anledning till den ökade förskrivningen är att många patienter står kvar på medicineringen i flera år, säger Göran Högberg, läkare och specialist i allmänpsykiatri samt barn- och ungdomspsykiatri.
Väldigt lite har förändrats sedan Sven Ternov skrev sin artikel 2013, menar Göran Högberg.
– Patienterna har fått veta att det inte är några problem att sluta. Så står det i riktlinjerna, och så säger läkarna.
I Läkemedelsverkets riktlinjer för behandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom står det följande: ”Endast hos en liten del av alla som behandlas har utsättningssymtomen en betydande svårighetsgrad eller tar lång tid på sig innan de klingar av.”
Nedtrappning kan ge utsättningssymtom
Den som avslutar en behandling med antidepressiva läkemedel kan drabbas av så kallade utsättningssymtom, det vill säga abstinensproblem som uppstår när man för hastigt slutar ta en viss medicin. Till exempel illamående, sömnbesvär, svettningar, domningar, myrkrypningar, yrsel, slöhet, nedstämdhet och oro.
På en direkt fråga om källor för påståendet svarar Läkemedelsverket: ”Den skrivning du hänvisar till baserades på de godkända läkemedlens produktresuméer och den samlade kliniska erfarenheten hos experterna som deltog i arbetet med behandlingsrekommendationen.”
Felaktig bild även utomlands
Att patienter har fått beskedet att det inte är några problem att sluta är inte unikt för Sverige. I Storbritannien har myndigheten National Institute of Health and Care Excellence (Nice) beskrivit utsättningssymtomen som milda och i regel begränsade till en vecka. Men patienter har haft en annan upplevelse, och efter en lång debatt om utsättningsproblemen bildades en parlamentarisk kommitté som beställde en granskning. Rapporten
publicerad i tidskriften Addictive Behaviors 2018, gick igenom 14 studier av antidepressiva läkemedel där det fanns information om utsättningssymtom. Resultatet visade att mellan 27 procent och 86 procent (medelvärde 56 procent) led av utsättningsproblem.
Ett problem som togs upp var att läkaren kan tolka utsättningssymtomen som att sjukdomen är på väg tillbaka, och skriva ut ett nytt recept. I England har hälften av de patienter som går på antidepressiva gjort det i mer än två år. Det motsvarar 3,5 miljoner personer, eller åtta procent av befolkningen.
Granskningen fick Nice att se över sina riktlinjer och i slutet av september 2019 publicerade de en ny version där det framgår att utsättningssymtomen kan vara allvarliga och pågå i flera månader.
Bättre att avvänja kroppen långsamt
I våras publicerade två brittiska läkare en artikel i tidskriften Lancet. En av läkarna hade själv haft problem att sluta med sin antidepressiva medicin, och i artikeln beskrev de en metod för att sätta ut medicinen som går ut på att successivt minska dosen.
– Det här har vi inte förstått förrän den här artikeln kom, att man ska sätta ut medicinen långsamt och på slutet extremt långsamt, säger Sven Romàn, barn och ungdomspsykiater.
När Sven Romàn sätter ut SSRI-preparat för barn- och ungdomar gör han det långsamt och har kontakt med föräldrarna varannan vecka.
– Det kan ta allt ifrån en till tre månader. Oftast går bra men ibland går det inte alls.
Stöd för nya riktlinjer
Carina Håkansson, psykoterapeut och grundare av stiftelsen Det utvidgade terapirummet, har länge arbetat för att öka stödet och informationen till de som vill sluta.
– Det borde vara en självklarhet att alla som får de här medicinerna informeras om de biverkningar som finns och att det kan bli svårigheter när man ska trappa ner. Det är det första som behöver ändra sig, att det ska vara lika självklart att erbjuda hjälp med att trappa ner som att erbjuda hjälp med att påbörja medicineringen.
Carina Håkansson är medgrundare till organisationen International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW) som arbetar för att samla ihop kunskap och öka stödet till patienter som vill avsluta medicineringen. I oktober träffades medlemmarna i IIPDW i Göteborg där de röstade för att stödja Storbritanniens förändring av riktlinjerna.
– I Storbritannien har de hittat en bra samarbetsform mellan forskare, praktiker och människor med egen erfarenhet av nedtrappning. De har under flera år målmedvetet och strategiskt arbetat för att påverka politiskt.
Vad krävs för att riktlinjerna ska förändras också i andra länder?
– Det måste bli ett betydligt större offentligt samtal kring de här frågorna, att människor som har egen erfarenhet vågar och vill berätta. För att de ska våga måste vi som är professionella göra det, säger Carina Håkansson.
Carina Håkansson berättar att efter mötet har flera medlemmar uppmärksammat frågan i sina respektive länder. De har skrivit artiklar, intervjuats för radio och tv och börjat samverka med andra organisationer. Till sommaren ska IIPDW arrangera en konferens på Island med fokus på nedtrappning.
I november 2019 träffades Socialstyrelsens projektledning för riktlinjer för att göra en bedömning av vad som har hänt inom vetenskapen.
– Om det kommit fram vetenskap med hög kvalitet måste vi ta med det, säger Stefan Brené, projektledare för arbetet med riktlinjer. Någon gång framåt hösten 2020 räknar vi med att publicera någonting.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
[1] Vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen 2019.
Därför är det viktigt att lära sig mer om hur åldrandet påverkar kroppens infektionssvar, men att studera detta innebär en del utmaningar.
– Det är inte så lätt att dra generella slutsatser kring infektion och åldrande eftersom det ofta är svårt att veta om kroppen reagerar på ett visst sätt på grund av ålder eller om det mer har att göra med vad den varit utsatt för tidigare under sin livstid. Tursamt nog sker utveckling i angränsande fält som på sikt kan komma att bidra till och förhoppningsvis klargöra en del samband, och vad som kan göras åt åldersrelaterade skillnader i infektionssvaret, säger Helena Linge, forskare inom infektionsmedicin vid Lunds universitet.
Infektionssvaret mer utdraget
Helena Linge har studerat hur lunginfektioner påverkas av individens ålder. Hon och hennes kollegor har i försök på möss visat att det hos unga individer sker ett snabbt lokalt immunsvar i lungorna, samtidigt som det via blodet går ut en signal till kroppen med budskapet ”Här i lungorna pågår en infektion men vi tar hand om den, läget är under kontroll så skicka inte mer förstärkning”.
Den äldre kroppens svar på en lunginfektion är däremot mindre tydligt och mer utdraget, immunförsvarets ”på- och av-knapp” fungerar inte lika tydligt längre. Hos äldre individer skickas ofta fel signaler eller så kan signalen ha fel styrka, vilket i sin tur leder till att kroppen fortsätter att sända förstärkning i form av så kallade neutrofiler, en sorts vita blodkroppar, till lungorna. Deras uppgift är normalt att oskadliggöra det som orsakar infektionen, men om påslaget inte stängs av kan neutrofilerna också skada lungvävnaden.
– De här studierna har gjorts i samarbete med kollegor i USA och våra senaste resultat visar på effekter av en lunginfektion också i hjärtat och njurarna, och att den effekten är mer uttalad hos äldre individer.
Svårare se sepsis hos äldre
Kunskapen om hur den äldre kroppen reagerar på infektioner är viktig inte minst i samband med sepsis. Vid sepsis hos en ung person kan reaktionen vara kraftig, och med mer tydliga signaler, som förhoppningsvis leder till att man uppfattar att något är fel och söker vård. Men hos äldre uteblir kanske de vanligaste symtomen vilket gör sepsis mer svårdiagnostiserat. Infektionen kan pågå under längre tid innan patienten eller dess omgivning blir medveten om hur det står till. Detta är ytterst allvarligt då dödligheten vid sepsis ökar med ungefär sju procent för varje timme som behandlingen dröjer.
– Sepsis hos äldre är en svårstuderad situation. Det är redan komplicerat att förstå sig på åldrandeprocessen och hur den påverkar infektionssvaret generellt. Ännu mer komplicerat blir det när vi dessutom ska ta hänsyn till sepsissvaret som kan variera mellan olika individer, inte bara på grund av ålder utan också på vilken bakterie som orsakat infektionen, om personen har andra sjukdomar, medicinering och mycket annat. Det är ett svårt men viktigt pussel som vi behöver lägga, säger Helena Linge.
Vad är sepsis?
Sepsis börjar ofta med en lokal infektion som till exempel lunginflammation, urinvägsinfektion eller sårinfektion.
Om bakterierna sprider sig eller utsöndrar giftiga ämnen till blodomloppet kan immunförsvaret överreagera – vilket leder till inflammation i hela kroppen.
Blodkärlen börjar läcka och blodtrycket sjunker.
Blodet får svårt att transportera syre till kroppens organ. Detta kan leda till att viktiga organ som hjärta, lungor och njurar skadas, vilket i värsta fall kan leda till döden. Källa: Vetenskap & hälsa
För att kunna hjälpa personer med förlossningsrädsla krävs ett förtroende mellan vårdpersonal och patient. Men för många förlossningsrädda homo- och bisexuella samt transpersoner uppstår aldrig det förtroendet, enligt den nya studien.
Förlossningsrädsla är ett väl studerat område bland heterosexuella. Men hur lesbiska, bisexuella och transpersoner med förlossningsrädsla upplever graviditet, förlossning och vård har det saknats kunskap om. Anna Malmquist och Katri Nieminen, forskare vid Linköpings universitet, har fördjupat sig i ämnet. Deras studie bygger på intervjuer med 17 personer som identifierar sig som antingen lesbiska, bisexuella, eller transpersoner.
Rädslan att bli kränkt ger extra stress
– Den här studien visar att förlossningsrädsla ser likadan ut oavsett sexualitet. Det som skiljer sig åt är att lesbiska, bisexuella och transpersoner utöver förlossningsrädslan fruktar att bli ifrågasatta eller kränkta på grund av sin identitet. Det finns alltså en extra dimension i deras rädsla, säger Anna Malmquist.
Många av de intervjuade anger att de har flera positiva upplevelser av mödra- och förlossningsvård, men också negativa. Det extra lager av rädsla och press som denna grupp upplever i mötet med vården kallas för minoritetsstress. Det innebär den stress som personer som bryter mot normen utsätts för när de ständigt behöver förklara hur deras relation ser ut eller när de tvingas hantera oförståelse, kommentarer och missförstånd.
För att underlätta för homo- och bisexuella samt transpersoner med förlossningsrädsla krävs utbildning, menar Anna Malmquist. Vårdpersonal måste känna till vilka olika grupper de kan komma att möta i sitt yrke, att inte alla är heterosexuella samt vad minoritetsstress innebär.
– Det räcker inte med att personer inom vården anser sig ha ”ett öppet sinne”. Det är kunskap som behövs. De här patienterna har det redan väldigt jobbigt med sin förlossningsrädsla. De ska inte dessutom behöva utbilda sin barnmorska , säger Anna Malmquist.
Anna Malmquist och Katri Nieminen kommer nu att fortsätta med en studie där de undersöker om förlossningsrädsla är vanligare hos homo- och bisexuella samt transpersoner än hos heterosexuella personer.
Anna Malmquist, psykolog och universitetslektor, Linköpings universitet, anna.malmquist@liu.se
Genom en gummibåt över Medelhavet hoppas många flyktingar passera gränsen till ett nytt liv i Europa. Men Ioanna Wagner Tsoni som på plats i Aten tagit del av flyktingars berättelser om hur de kom dit och varför hur gränskontrollen fortsatt även inne i huvudstaden.
– Gränser handlar om vilka vi är – eller vad våra dokument och vår biometriska data säger om oss. Det handlar också om var vi är i platsen, samhället och tiden, och hur dessa egenskaper uppträder i våra möten med andra, säger Ioanna Wagner Tsoni, som betonar att dessa gränser blir närmast osynliga för de priviligierade.
Osynliga gränser i staden
Gränser upprätthålls i vardagen genom möten mellan olika människor, visar Ioanna Wagner Tsoni i sin avhandling. Ett annat exempel är hudfärg. Hur du blir bemött beror både på vilken uppfattad hudfärg du har och vilket sammanhang du befinner dig i.
– En person berättade för mig att han tyckte om att ta på sig sina bästa kläder och ta en expressbuss till Atens finare förorter. Här kände han sig säker. Trots att han var svart skulle han här bli behandlad som en turist, kanske en amerikansk eller nordeuropeisk svart person, snarare än att som i centrala Aten omedelbart bli märkt som ”illegal invandrare”, säger Ioanna Wagner Tsoni.
Trash/Traces
December 2015 till januari 2016 var Ioanna Wagner Tsoni frivillig livräddare på ön Lesbos. Hon har samlat sina fotografier på ägodelar, som barnskor, som spolades upp på land i videoverket ”Trash/Traces – Lives adrift along the border”.
Tydliga gränser finns även mellan turister och flyktingar. På ön Lesbos ville ingen att turisterna på den populära charterdestinationen skulle behöva fundera på öns många flyktingläger. Så även där fanns det en tydlig gräns vid den gata som gick mellan den lokala flygplatsen och den smala stranden där flyktingarnas gummibåtar anlände.
Tuffa tag blev svaret
I Aten var och är det väldigt hårt för migranter och i princip ingen av dem som Ioanna Wagner Tsoni träffade övervägde ens att stanna i Grekland. Regeringen var väldigt tydlig med att syftet med de hårda tagen var att göra det extremt tufft att som flykting leva i Grekland. Allt för att avskräcka andra från att komma.
När nu Grekland skärpt sina regler ännu mer kallade regeringens talesperson Stelios Petsas det för ett ”tydligt meddelande” till ”alla som funderar på att komma till landet olagligt när de inte har rätt till asyl”. Grekland har ett ansvar för situationen, menar Ioanna Wagner Tsoni, men så har också EU.
– Situationen i Grekland är ett direkt resultat av det stora politiska dödläge på EU-nivå som har förhindrat de 28 medlemsländerna från att nå en överenskommelse om hur de ska hantera flyktingar.
Att hitta en kort och koncis definition av existentiell ensamhet är inte helt enkelt. Filosofer har beskrivit det som ett allmänmänskligt fenomen som kan omfatta tankar kring döden och livets mening. Existentiell ensamhet skulle kunna definieras som en djupare form av ensamhet som är sammanflätad med annan form av ensamhet, till exempel social ensamhet eller emotionell (känslomässig) ensamhet.
Existentiell ensamhet kan drabba i alla åldrar och kan komma till oss i livets olika gränssituationer, till exempel vid svåra livsval eller sjukdomsbesked och att vi då upplever att vi inte kan dela detta med andra människor, även om de finns runtomkring oss. Det centrala för god existentiell hälsa är att behålla sin autonomi och att känna att man är del i en större helhet, att känna sig delaktig. Avsaknad av detta utgör en viktig del i den existentiella ensamheten.
Olika slags ensamhet
Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.
Källa: 1177.se
Malin Sundström, Marina Sjöberg och Helena Larsson är alla tre sjuksköterskor och doktorander vid både Högskolan i Kristianstad och Malmö universitet. De har under sina yrkeskarriärer jobbat inom äldrevården (Malin) och i den palliativa vården (Marina och Helena) och vårdat människor som på ett eller annat sätt befinner sig i livets slutskede, då existentiella frågor ofta aktualiseras.
– Det är inte helt enkelt att möta människor som upplever stor oro och ångest, man måste möta dem på ett speciellt sätt och då är det viktigt att förstå och lära sig mer om hur de äldre upplever sin situation, säger Marina Sjöberg.
Deras forskning bygger på intervjuer med både de sköra äldre, med deras närstående och genom att låta personal dela med sig av erfarenheter i så kallade fokusgrupper*. Det centrala har varit att fånga upp olika berättelser, då berättelser fångar komplexiteten i frågan och kan belysa den på ett bra sätt.
Så berättar de äldre
Marina Sjöberg, doktorand vid Lunds universitet, har studerat existentiell ensamhet ur de äldres perspektiv genom att låta dem själva berätta om hur de upplever sin situation och om eventuella strategier för att hantera detta.
– Kroppens skröplighet, som leder till att man blir begränsad i sin frihet, var central för alla. Men samtidigt var deras berättelser också väldigt individuella.
Någon beskrev det som en lång väntan på den enda stunden som var värd att vänta på
– då personen kunde åka ut med sin permobil, för då kunde hen bestämma helt själv. Men även här fanns begränsningar. Den som är beroende av hjälpmedel tar mycket mer plats, kommer inte in på alla ställen, kan kanske inte transporteras i en vanlig bil och så vidare.
Vad är en fokusgrupp?
Fokusgrupper är en forskningsmetod där man låter forskningsdeltagare diskutera olika förutbestämda frågor i mindre grupper. Forskarens/diskussionsledarens roll är att ställa frågor, som ska vara utformade så att de uppmuntrar till diskussion, men för övrigt inte vara för styrande och framför allt lyssna.
En annan berättade om att den existentiella ensamheten kunde komma då hen upplevde sig bli bemött som ett objekt. ”Ingen lyssnade och tog mig på allvar längre”, berättar en av de intervjuade. Andra beskriver det som en känsla att inte längre höra till, att bli separerad från sin omvärld. Det finns också flera berättelser från äldreboenden som handlar om att känna sig djupt ensam men ändå omgiven av många andra. Aktiviteter som erbjuds kanske inte passar alls och upplevs som meningslösa.
Kan ensamhet lindra ensamhet?
– Det som förvånade mig, men som flera vittnade om, var att självvald ensamhet faktiskt kunde lindra den existentiella ensamheten. Att till exempel få äta själv i lugn och ro på sitt rum eller att pyssla för sig själv med något meningsfullt gav lindring, berättar Marina Sjöberg och fortsätter:
– Beröring, att bli tagen på allvar och inte som ett objekt var viktigt för att lindra ensamheten. Likaså andras omtanke. Till exempel att personalen självmant kom in och frågade om man behövde något så att den äldre inte behövde be om hjälp hela tiden. Det kunde lindra känslan av beroende och av att vara till besvär.
Har alla samma bild?
”Mina anhöriga har hunnit gå innan jag ens börjat prata om mitt”, säger den äldre mamman. ”Vi var där och fikade med mamma i två timmar. Vi drack kaffe, åt kakor och hann prata om massa olika saker”. Så beskriver dottern besöket.
De äldre och deras yngre anhöriga, som barn och barnbarn, har inte alltid samma bild av situationen. Det handlar inte om illvilja, de närstående vill visa omtanke och omsorg men ibland blir det fel. En delförklaring kan vara att de äldre och deras yngre anhöriga lever ofta i olika världar och framför allt i olika tempo.
– Det är inte ovanligt att samma situation tolkas olika och det är kanske inte så konstigt. Men det kan vara värdefullt att ha kunskap om vad det är som skiljer sig åt, säger Helena Larsson som har forskat på hur de anhöriga känner av och tolkar de äldres upplevelser av existentiell ensamhet.
”Gör saker med mig, inte åt mig”
Hennes forskning visar både på samstämmighet och skillnader. Även de anhöriga uppfattar kroppens skröplighet och de begränsningar det leder till, exempelvis att den äldre inte längre kan följa med på utflykter eller annat som de gjort tidigare. De uppfattar att den äldre befinner sig i någon form av avveckling, att hen håller på att förlora sina vänner, kanske behöver flytta, göra sig av med saker och så vidare. Men det finns också situationer där de äldres och de anhörigas bilder skiljer sig åt.
Äldre kan beskriva sin tillvaro som en enda lång meningslös väntan. De anhöriga uppfattar det som brist på aktiviteter och försöker uppmuntra sina äldre att delta i gemensamma aktiviteter som anordnas på äldreboendet. Men det är kanske inte alls vad den äldre vill. Här ställs meningslös väntan mot brist på aktiviteter. De anhöriga försöker lösa det genom att föreslå aktiviteter medan den äldre kanske säger ”Gör saker med mig, inte åt mig”.
– Ibland frågar vårdpersonalen anhöriga om råd eller synpunkter, till exempel om hur de tror att deras förälder vill ha vissa saker. Men då är det viktigt att vara medveten om diskrepansen, att situationer inte alltid uppfattas lika. Min forskning visar på vikten av att lyssna in olika röster, få in olika perspektiv och sedan skapa sig en egen bild av situationen. Det krävs flera olika bilder för att kunna se helheten, säger Helena Larsson.
Vårdpersonalens möte med existentiell ensamhet
Hur väl rustade är vårdpersonalen för att möta de existentiella frågorna, vad finns det för utmaningar och skiljer de sig mellan olika typer av vårdinrättningar? Det är några av de frågor som Malin Sundström ville ha svar på i sin forskning.
– Det finns mycket klokskap och erfarenhet hos personalen men de är olika rustade och bär på både osäkerhet, rädsla och farhågor inför att möta de äldres existentiella frågor.
Intervjuerna med personalen gjordes i så kallade fokusgrupper*.
– Jag ville komma åt berättelserna, det är då man bäst kommer åt de egna erfarenheterna. Genom att berätta och dela med sig av erfarenheter och reflektera tillsammans kan man komma mycket längre. Erfarenhetsutbytet är centralt här, utbildningar som baseras på att överföra budskap av typen ”gör så här” är inte lika effektiva, förklarar Malin Sundström.
Olika boendeformer – olika utmaningar
De vanligaste problemen som personalen vittnade om handlade om deras egen osäkerhet inför att prata om sådana saker, om att känna sig otillräcklig inför de äldres ibland omättliga behov, om de äldre med mycket stark integritet som de inte visste hur de skulle bemöta eller om den egna rädslan för existentiell ensamhet och döden. Dessa problem varierade dock beroende på typ av vårdinrättning, där alla hade sina olika utmaningar.
Fördelen med hemsjukvård är att personalen jobbar i någons hem. Den äldre befinner sig i sitt sammanhang vilket underlättar för personalen att hitta saker att samtala om och bygga vidare på. Samtidigt kände sig en del av de sköra äldre fångade i sin bostad, avskilda från resten av världen, där vårdpersonalen utgjorde den enda sociala kontakten.
På särskilda boenden fanns tryggheten men många äldre upplevde känslan av att vara ensamma trots att de hade många omkring sig. Arbetssättet där kan göra det svårt för personalen att hitta tillfällen att börja prata om djupare saker. Vid diskussionerna i fokusgrupper kom det dock fram förslag på praktiska lösningar för att hitta tid att prata, vilket visar på betydelsen av erfarenhetsutbyte.
”Det finns mycket klokskap”
Bäst rustad var personalen inom den palliativa vården, något som knappast förvånar då vården där är inriktad på att underlätta i livets slutskede. Personalen inom den palliativa vården är tränade i att tala om existentiella frågor. På sjukhusen däremot är situationen närmast den motsatta, personalens fokus ligger på att bota. De hade därför inte reflekterat så mycket över de existentiella frågorna och hur de skulle bemötas även om de var medvetna om att sådana situationer kunde uppstå även på sjukhus.
– Det jag kom fram till kan sammanfattas i att det ser olika ut och personalen kan behöva olika stöd beroende på var man arbetar. Jag såg mycket klokskap och erfarenhet men det förvånar mig att många inte inser sin egen potential. De tror inte på sin egen förmåga och behöver stärkas i detta, säger Malin Sundström.
Vi blir allt äldre och andelen sköra äldre i behov av vård väntas öka, och därmed även kunskapen hos vårdpersonal att bemöta frågor kring existentiell ensamhet. De tre doktoranderna, som alla kommer att lägga fram sina avhandlingar under 2020, hoppas att deras resultat kommer att bidra till att vårdpersonal känner sig bättre rustade inför uppgiften och att existentiell ensamhet uppmärksammas mer i vården.
