Gruvprospektering och planer på nya stora vindkraftparker kan leda till omfattande mänskliga aktiviteter i glesbefolkade delar av norra Sverige, och till oro hos lokalbefolkningen, bland annat när det gäller konsekvenser för renskötseln.
Under sommaren besväras renar ofta av en mängd olika insekter, bland annat mygg och knott som är ute efter blod och kormflugor och svalgbroms som har renen som värddjur.
Springer i från knotten
Renarna tar ofta sin tillflykt till blåsiga och svala områden, men de kan till och med springa i timmar för att söka lindring. De försöker renar fly från insekterna genom att röra sig snabbare eller välja platser där störningarna är mindre. Detta flyktbeteende innebär betydande stress och mindre tid för bete, men det minskar också de besvär som insekterna kan orsaka.
Provplats Vidsel
FMV Vidsel Test Range är västra Europas största provområde över land för övningsskjutning och provning av flygburna och landbaserade robotsystem. Området är 1650 kvadratkilometer stort och beläget ungefär 15 mil väster om Luleå. Provområdet, som är ett militärt skyddsobjekt, följer ungefär gränserna för Udtja naturreservat och Udtja samebys vår-, sommar- och höstbetesområde. Merparten av området är alltså samtidigt militärt övningsområde, naturreservat och renbetesland.
Studien ledd av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har undersökt hur renars beteenden påverkas när de samtidigt utsätts för både mänskliga störningar (i form av militärövningar) och naturliga störningar (i form av insektsangrepp).
Studien genomfördes i det område där samebyn Udtja har sina renbetesmarker under vår och sommar, vilket i stort sett sammanfaller med Provplats Vidsel, ett 1650 kvadratkilometer stort provområde för övningsskjutning och provning av robotsystem.
Renarna blev angripna
Renarnas reaktion på övningar med stridsflygplan var att röra sig mindre, och när övningarna sammanföll med höga nivåer av insektsstörningar blev följden att renarna inte kunde undgå att bli angripna av insekterna. Däremot tycks renarna i studien inte ha störts av övningar med markfordon, men om det samtidigt fanns gott om insekter försvagades renarnas reaktion på dessa. Även marktrafik tycks alltså minska renens möjligheter att undkomma insekter.
– När nya industriella verksamheter planeras inom renskötselområden bör det tas särskild hänsyn till att olika människoskapade störningar kan samverka både med varandra och med naturliga störningar, såsom insekter, säger SLU-forskaren Alessia Uboni.
Kontakt:
Alessia Uboni, postdoktor, Institutionen för husdjurens utfodring och vård; renskötsel
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, auboni@mtu.edu
Anna Skarin, forskare, Institutionen för husdjurens utfodring och vård; renskötsel
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, anna.skarin@slu.se
Vetenskaplig artikel:
Interactive effects of anthropogenic and biotic disturbances generate complex movement patterns.Salvatore Valente, Anna Skarin, Paolo Ciucci, & Alessia Uboni. 2020. Attacked from two fronts. Arctic, Antarctic, and Alpine Research 52 (1): 27-40.
– När jag såg den första vargvalpen hämta bollen fick jag bokstavligen gåshud, berättar Christina Hansen Wheat, Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
– Det var så oväntat. Jag förstod genast att om det här lekbeteendet finns hos vargar kunde det ha fungerat som ett möjligt kriterium för ett tidigt urval av hundar vid domesticeringen.
Upptäckten gjordes av en slump när forskarna testade tretton vargvalpar från tre olika kullar. Testet, Svenska brukshundsklubbens mentalbeskrivning valp, är utformat för att bedöma olika beteenden hos hundvalpar. Apportering är ett av de undersökta beteendena, men ingen förväntade sig att också vargvalparna skulle reagera på detta deltest.
Vargvalpen hämtade bollen
Under försöket visade dock tre åttaveckorsvalpar från samma kull ett spontant intresse för en kastad boll och hämtade, efter uppmaning, bollen till en för dem helt okänd person. Resultatet är överraskande eftersom man tidigare antagit att de kognitiva förmågor som krävs för att förstå signaler från människor, som de som krävs för att förstå apport, uppstod hos hundar först efter att människor tämjt dem för minst 15 000 år sedan.
– Vi blev mycket förvånade över att vi hade vargar som faktiskt hämtade bollen. Jag förväntade mig det inte. Jag tror inte att någon av oss i forskningsgruppen gjorde det. Särskilt överraskande är att vargarna hämtade bollen åt en person som de aldrig träffat tidigare, säger Christina Hansen Wheat.
Christina Hansen Wheat menar att likheter mellan hundar och vargar kan berätta varifrån det beteende vi ser hos hundar kommer. Även om det var en överraskning att se en vargvalp apportera en boll och anknyta till en person på det här sättet, säger hon att det så här i efterhand är begripligt.
Selektiv fördel i tämjningsprocessen
– Vargvalpar som visar beteende riktat mot människor kunde ha haft en selektiv fördel i tidiga stadier av tämjningsprocessen.
Forskningsgruppen fortsätter nu att arbeta med de data som de samlat in under tre år med hundar och vargar uppfödda under identiska förhållanden för att lära sig mer om beteendemässiga skillnader och likheter och hur domesticering påverkar beteende.
Tidigare antog man att kontrollerad celldöd som är essentiell för tillväxt och utveckling av djurorgan är mindre viktig i växternas organutveckling. I motsats till djur bildar växter fortlöpande nya organ som till exempel sidorötter. Dessa rötter växer ut från huvudroten och hjälper till att utforska jorden efter näringsämnen och att förankra växten i jorden för ytterligare stabilitet.
Celldöd är viktig under djurs utveckling, till exempel för bildning av fingrar eller tår. Cellerna mellan fingrar dör under utvecklingsfasen vilket möjliggör etablering av enskilda fingrar. Även i växter inträffar celldöd under utvecklingen men man har inte vetat att det behövs för tillväxt av sidorötterna.
Analys av backtravmutant
Ett forskarteam vid Umeå Plant Science Centre under ledning av Hannele Tuominen, har använt olika växtbiologiska metoder för att visa att celldöd inträffar och möjliggör att sidorötter kan växa ut från huvudroten i modellväxten backtrav (Arabidopsis).
– Först upptäckte vi att gener, som indikerar celldöd, aktiverades i celler som ligger över de celler som bildar framtida sidorötter. Det gjorde oss nyfikna och vi bestämde oss för att analysera detta mer detaljerat, säger Hannele Tuominen.
Med hjälp av mikroskopiska tekniker visade forskarna att dessa celler faktiskt dör. Forskarna gick vidare och analyserade därefter en backtravmutant som saknar ett protein som är involverad i reglering av celldöd. Resultaten blev att sidorötter växer ut senare från huvudroten hos denna mutant. Forskarna kunde återställa den normala utvecklingen med hjälp av genetiska och fysikaliska metoder.
Däggdjursgen inducerade celldöd
Med en genetisk metod förde forskarna in en däggdjursgen som inducerar celldöd i växtmutanten på ett sådant sätt att den bara hittas i de celltyper som de observerade att dö i icke-muterade växterna. Sidorötterna hos den resulterande dubbla mutanten växte normalt utan fördröjning.
Parallellt använde sig forskarna av den så kallade optiska pincetten för att inducera celldöd. Pincetten har en mycket exakt laserstråle som kan användas för att manipulera mikroskopiskt små objekt.
– Vi använde verktyget för att skada enskilda celler i växten. Tre timmar efter att vi skadat cellerna dog de. När vi använde denna metod på mutanten med försenad sidoröttertillväxt, växte deras sidorötter betydligt snabbare, säger Sacha Escamez, postdoktor på Institutionen för fysiologisk botanik vid Umeå universitet.
Studien är ett internationellt samarbete med deltagande forskare från Umeå universitet, Israel, Tyskland och Storbritannien.
Hannele Tuominen, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå Plant Science Centre
Umeå universitet, hannele.tuominen@umu.se
Sacha Escamez, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå Plant Science Centre
Umeå universitet, sacha.escamez@umu.se
Produktion av olika ämnen inuti levande organismer är komplex, och de faktorer som krävs för att processen ska fungera är vitala.
Den genetiska informationen, som finns lagrad i vårt DNA, avkodas till RNA under den så kallade transkriptionprocessen. Därefter avkodas budbärar-RNA (mRNA) till proteiner under den så kallade translationsprocessen. Under translationsprocessen fungerar transfer-RNA (tRNA) som en adaptormolekyl genom att transportera byggstenarna – aminosyror – till cellens proteinfabriker, ribosomerna.
Många av människans gener och proteiner liknar dem som finns i jästceller. Forskarna använder därför ofta jäst som modell för att lära sig mer om de genetiska grunderna hos människa.
Påverkar avkodningen vid proteinsyntes
I sitt avhandlingsarbete har molekylärbiologen Fu Xu vid Umeå universitet studerat faktorer som säkerställer cellens proteinproduktion. Bland annat han han upptäckt att ett protein som kallas YPK9 påverkar translationsprocessen hos jäst. I en screening efter faktorer som påverkar hur tRNA vet när det är dags att sluta hämta byggstenar, fann han att avsaknad av just YPK9 orsakar en defekt i avkodningen genom att påverka nivåerna av polyaminer, en slag positivt laddade metaboliter, i cellerna.
– Den mänskliga motsvarigheten till YPK9-proteinet heter PARK9 och är förknippat med Parkinsons sjukdom. Alltså kan mina observationer i jäst ge en ledtråd till mekanismen för PARK9-associerad Parkinsons sjukdom, säger Fu Xu.
I sitt avhandlingsarbete har han identifierat flera nya faktorer som påverkar tRNA-biogenes och som är viktiga för translation.
Fu Xu, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, fu.xu@umu.se
– I många fall finns det alternativa resor, med lägre klimatpåverkan, som människor upplever som mer eller mindre lika bra som de resor de har gjort med flyg. Detta innebär att det finns en realistisk potential för att minska utsläppen från svenskarnas flygresor med cirka en fjärdedel, säger Erik Lundberg, forskare vid Göteborgs universitet.
Fem typer av resor står för 96 procent av klimatutsläppen. Det handlar om resor för att uppleva sol och värme (38 procent), besöka släkt och vänner (26 procent), tjänsteresor (18 procent), storstadsbesök (10 procent) och besök på tema- och nöjesparker (4 procent).
Flyga kortare sträckor
– Även om svenskarna fortsätter att flyga finns det stor potential för minskade utsläpp om de väljer närmre destinationer. Om till exempel alla som reser till andra kontinenter för att uppleva sol och värme i stället valde att flyga till destinationer i Europa så visar våra beräkningar att utsläppen från svenskarnas flygresor skulle kunna minskas med en femtedel, säger Anneli Kamb vid Göteborgs universitet.
Resenärerna kan också välja andra transportslag som har lägre klimatpåverkan.
– Om alla flygresor som görs till Europa ersattes med tågresor till samma destination så skulle man kunna minska de totala flygutsläppen med en fjärdedel, säger Anneli Kamb.
Tåg och bil inom Norden
Forskarna har undersökt i vilken utsträckning resenärer kan tänka sig att ändra destinationsval och transportslag. Den största potentialen verkar finnas i att välja ett resmål som ligger närmre Sverige, men att bibehålla flyg som transportsätt. Att byta till tåg och bil är aktuella när resmålet finns i Norden.
– Det är lite förvånande att så pass många kan tänka sig de alternativa resor vi har lyft fram. Exempelvis är hela fyra av fem av de som har gjort en resa interkontinentalt för sol och värme på sommaren villiga att stanna i Europa, vilket innebär en betydande utsläppsminskning, säger Jörgen Larsson vid Chalmers tekniska högskola.
Undersökningen, som är finansierad av Energimyndigheten, är gjord av forskare vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. I rapporten ”Flygresorna och klimatet” presenteras en kartläggning av klimatutsläppen från svenskars flygresande, beräkningar av potentiella minskningar av utsläpp vid ändrat resebeteende samt en analys av svenskarnas vilja att ändra resebeteende.
Erik Lundberg, forskare, Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan och Centrum för turism vid Göteborgs universiteterik.lundberg@handels.gu.se
Immunterapi, som nobelprisades 2018, stärker immunförsvaret så att det kan oskadliggöra cancercellerna på ett mer effektivt sätt. Men långt ifrån alla patienter blir hjälpta av den så kallade checkpoint-terapin och intensiv forskning pågår nu för att förstå vilka som får bäst hjälp av terapin och hur behandlingen kan bli ännu mer effektiv. Stort fokus har legat på de immunceller som kallas T-celler.
Checkpoint -terapi
Normalt finns det kontrollpunkter (checkpoints) som bromsar immunförsvaret från att bli för aktivt. Antikroppar mot sådana kontrollpunkter har utvecklats och verkar genom att hämma kontrollpunkternas bromsande effekt och därmed kan immunförsvaret öka vid cancer.
Källa: Cancerfonden
En studie som publiceras i Nature kastar nytt ljus över en annan immuncells roll vid immunterapi: B-cellerna. Forskare vid Lunds universitet har tillsammans med flera andra internationella forskargrupper visat att specifika kluster av B-celler i melanomtumörer, så kallade tertiära lymfoida strukturer, har ett samband med prognos.
Immunofluoroscence-analys av en melanomtumör som visar att B-celler i B-cellskluster uttrycker CXCR5, som är en markör för tertiära lymfoida strukturer. Bild: Göran Jönsson
– Genom att studera vävnadsprover från 177 melanompatienter har vi kunnat se att när de här strukturerna av B-celler fanns i tumören hade patienten bättre prognos och svarade bättre på immunterapi, säger Göran Jönsson, professor vid Lunds universitet som lett studien.
B-cellskluster viktiga för prognos
Tidigare har man känt till att dessa strukturer med kluster av B-celler ibland förekommer i tumörer, men det är först nu man kunnat visa att de har en betydelse för prognos och behandlingssvar. Tidskriften Nature publicerar ytterligare två artiklar som studerat samma strukturer av B-celler, fast i andra tumörformer (mjukdelssarkom och njurcancer) – där man också såg ett samband med förbättrat behandlingssvar av immunterapi.
– Resultaten från den svenska studien bekräftar att det inte bara är T-cellerna som är viktiga, utan att även B-cellerna spelar en roll vid immunförsvaret mot cancerceller. Nu vill vi gå vidare i prospektiva studier och undersöka om det går att stimulera immunförsvaret att bilda dessa strukturer i tumörer och på så vis förbättra effekten av immunterapi, säger Ana Carneiro, överläkare vid Skånes universitetssjukhus och docent vid Lunds universitet, som också medverkat i studien.
Göran Jönsson, professor i onkologi och patologi, Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, Lunds universitet, goran_b.jonsson@med.lu.se
I en ny avhandling har Victoria Dawson, doktorand vid Malmö universitet, jämfört två metoder för att ersätta förlorad tandsubstans i rotfyllda tänder. Förutom själva tuggfunktionen och att tanden ser fin ut igen är det viktigt att restaureringen hindrar bakterier från att ta sig in i tanden, vilket kan leda till inflammation vid tandens rotspets.
Två metoder används vid restaurering av tanden: antingen lagas tanden genom att hålet oftast fylls med komposit som sedan härdas direkt i munnen, så kallad direkt restaurering. Vid den indirekta metoden görs tandersättningen i laboratorium, i form av en krona i porslin eller med en blandning av metall och keramik. Indirekt restaurering är 3-4 gånger dyrare än kompositfyllning.
Inget samband mellan komposit och inflammation
Victoria Dawson har studerat om inflammation vid rotspetsen var vanligare hos tänder med kompositfyllning i jämförelse med tänder som restaurerats indirekt.
– Studier har visat att det är viktigt att restaureringen sluter tätt mot tanden för att en rotbehandling ska bli lyckad, säger Victoria Dawson.
Det finns rapporter som antyder att restaurering med komposit inte blir helt tätt. Därmed skulle rotspetsinflammation kunna vara vanligare hos tänder med komposit. Men Victoria Dawson, som gjort kliniska undersökningar och röntgenundersökningar av 440 slumpmässigt utvalda skåningar, har inte hittat något sådant samband.
– Jag kan inte se något samband mellan kompositfyllning och inflammation vid tandens rotspets. Komposit verkar alltså vara tätt och inte utgöra någon risk för hälsan vid rotspetsen, säger Victoria Dawson.
Behöver tas bort eller lagas oftare
Däremot får tänder med komposit oftare lagas på nytt och de tas bort oftare än indirekt restaurerade tänder. I en delstudie analyserade Victoria Dawson data från Försäkringskassan över 248 299 utförda rotbehandlingar. Resultatet visar att av rotfyllda tänder som lagats direkt i munnen får 30 procent lagas igen, och 9,5 procent dras ut inom fem år. Motsvarande siffra för tänder med en indirekt restaurering är sex respektive fem procent.
– Det är en markant skillnad mellan direkt och indirekt restaurerade tänder. På rotfyllda tänder med komposit görs betydligt fler nya lagningar och tandutdragningar, säger Victoria Dawson.
Om det beror på att komposit är sämre eller andra faktorer ger studien inte svar på.
I sista delstudien intervjuades tandläkare om hur de väljer restaurering för en rotfylld tand. Resultatet visar att sammanhanget och patientens önskemål ofta är avgörande. Det innebär att ibland väljs en direkt restaurering trots att en indirekt bedöms av tandläkaren som lämpligare. Det skulle delvis kunna förklara det sämre resultatet för tänder lagade med komposit, enligt Victoria Dawson.
– Resultatet innebär däremot inte att krona alltid är det bästa alternativet. Det behövs fler studier om varför tänder med kompositfyllning oftare lagas på nytt och tas bort, säger Victoria Dawson.
Att veta vilken bakterie som orsakar en infektion och vilka antibiotika som fungerar eller inte är mycket viktigt för val av behandling. Okunskap kan ge allvarliga konsekvenser även vid normalt sett okomplicerade infektioner.
Påträffad i infekterat sår
Vägen till fyndet av den nya bakteriegruppen, med en ny genvariant av antibiotikaresistens, beskrivs i en studie publicerad i tidskriften Frontiers in Microbiology. Utgångspunkten var bakterier som påträffades i ett infekterat sår hos en vuxen patient på Kungälvs sjukhus.
Utifrån ett prov från patienten kunde rutinlaboratorierna vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg isolera bakterierna, som visade sig tillhöra familjen Enterobacteriaceae. Det krävdes dock fortsatta och mer omfattande undersökningar och analyser för att göra en artbestämning.
Med hjälp av så kallad Next Generation Sequencing, NGS, kunde forskarna klassificera den nya arten, som dessutom visade sig tillhöra ett helt nytt släkte av bakterier.
Bredspektrumantibiotika driver på resistens
Den aktuella bakterien lär ha orsakat infektioner både före och efter fyndet i Kungälv, där de aktuella proverna togs 2014. Det är dock först nu arten definierats, och bakteriens mer specifika egenskaper blivit kända.
Francisco Salvà Serra, doktorand inom biomedicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och en av två försteförfattare bakom studien:
– Det här är ett tydligt exempel på hur viktigt det är att kunna identifiera de direkta orsakerna bakom en infektion. Om bakterierna är exakt definierade kan läkaren skriva ut specifika antibiotika och behöver inte förlita sig på bredspektrumantibiotika, säger han.
Mer specifika antibiotika
– Bredspektrumantibiotika driver utvecklingen av antibiotikaresistens hos bakterier, inklusive sjukdomsbakterier, vilket i förlängningen leder till försämrade möjligheter till behandling av infektionssjukdomar, fortsätter Francisco Salvà Serra.
Hedvig Engström Jakobsson, ansvarig forskare för studien, är verksam vid institutionen för biomedicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och enhetschef på Molekylär mikrobiologi, virusdiagnostik, på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Hon betonar att Next Generation Sequencing revolutionerat strategierna för diagnos och övervakning av bakterier.
– I den här studien krävdes många olika analyser, där teknologin gav oss både större och djupare information om bakterien och dess klassificering än vad som hade varit möjligt tidigare, säger Hedvig Engström Jakobsson.
Det namn på bakteriergruppen som forskarna föreslår, Scandinavium goeteborgense, blir i mars 2020 validerad i International Journal of Systematic and Evolutionary Microbiology, IJSEM.
Genom att analysera enkätsvar från Sverige, USA och Japan har forskare från Institutet för social forskning, SOFI, vid Stockholms universitet tillsammans med amerikanska och japanska forskare undersökt vilka positioner kvinnor haft som utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I studien fann man att kvinnor med arbetsledande positioner har mellan 30 och 100 procent högre utsatthet för sexuella trakasserier. Steget till att bli lägre chef ger den största ökningen av risken för sexuella trakasserier på jobbet. Det finns en stor utsatthet också hos högre kvinnliga chefer, även om risken är något lägre jämfört med de lägre nivåerna av chefskap.
– När vi började studera sexuella trakasserier förväntade vi oss en högre utsatthet för kvinnor med mindre makt på arbetsplatsen. I stället fann vi det motsatta. När man tänker på saken är förklaringen ganska naturlig: en chef exponeras för nya grupper av potentiella förövare. Det rör sig om både underordnade och chefer på ännu högre nivåer än kvinnan själv, vilket är det vi såg när vi frågade de utsatta kvinnorna om vem som trakasserat dem, säger Johanna Rickne, professor i nationalekonomi vid SOFI.
Konsekvenser för karriären
I alla dessa tre länder har kvinnor med arbetsledande positioner en klart högre utsatthet för sexuella trakasserier än de som arbetar längre ner i hierarkin. Resultaten visar också att kvinnor som är chefer över män har en betydligt mer utsatta.
– Sexuella trakasserier blir ett hinder för kvinnor att göra karriär på samma villkor som män, och det gäller särskilt i mansdominerade branscher och företag. Förutom att cheferna utsätts mer visar enkätsvaren från USA och Japan att trakasserierna också åtföljs av fler negativa konsekvenser på arbetsplatsen. De utsatta får ett rykte om sig att vara besvärliga och går miste om befordringar eller kompetensutveckling, säger Olle Folke, affilierad forskare vid SOFI och lektor vid Uppsala universitet.
Så mättes sexuella trakasserier
Studien tillämpade två olika mätinstrument. I USA och Japan användes frågebatteriet Sexual Experiences Questionnaire som utvecklats för studier av den amerikanska militären och som mäter upplevelser av en rad specifika beteenden under de senaste tolv månaderna. I alla tre länderna användes även en subjektiv fråga om personen ansåg sig ha utsatts för sexuella trakasserier.
En risk med att mäta sexuella trakasserier som självupplevda händelser är att personer i chefsställning har en lägre smärttröskel för känsliga händelser eller har en bredare uppfattning om vad begreppet sexuella trakasserier innebär. Enkätsvar visade dock att chefer och icke-chefer definierade begreppet sexuella trakasserier på ett snarlikt sätt.
De svenska resultaten bygger på data från SCB:s arbetsmiljöundersökning under åren 1999–2007 och med totalt 23 994 kvinnliga respondenter. I USA och Japan genomförde forskarteamet egna enkätundersökningar under 2019. Totalt svarade 1 573 kvinnor i USA, varav 62 procent hade arbetsledande funktioner i sitt arbete. I Japan svarade 1 573 kvinnor varav 17 procent med arbetsledande funktioner.
Förutom att svara på frågor om sexuella trakasserier fick respondenterna också frågor om arbetsledande funktioner, vem som utsatt dem för sexuella trakasserier och om trakasserierna lett till olika sociala och karriärmässiga konsekvenser.
Det såg först ut som att det skulle sluta väl. Den fjärde augusti låg tre valar på grunt vatten i Åbyfjorden, strax utanför djurparken Nordens Ark i Sotenäs kommun. De levde och slog med stjärtfenorna, men verkade ha stora problem att själva ta sig därifrån. Personal från Nordens Ark vadade ut och kunde med gemensamma krafter baxa alla tre till djupare vatten där de vände nosarna åt rätt håll – ut mot havet.
Det var tre Sowerbys näbbvalar som av någon anledning hamnat i Åbyfjorden. Det är skygga valar som man inte vet så mycket om och som vanligen håller till långt ute på Nordatlanten, där de dyker djupt och länge för att få tag på fisk och bläckfisk. Att de nu plötsligen befann sig på svenska västkusten var sensationellt ovanligt.
Sowerbys näbbval
(Mesoplodon bidens) är en art i familjen näbbvalar. Den förekommer främst i norra Atlanten, föredrar djup på mellan 500 och 2 000 meter och blir upp till 5,5 meter lång. Arten var den första i släktet som beskrevs vetenskapligt, vilket skedde först 1804 av den brittiska zoologen James Sowerby, som också fått ge arten dess trivialnamn.
De stora djupens valar
De finns 32 olika arter av näbbvalar. Alla är specialiserade på att dyka djupt och länge. Sowerbys näbbval har visat sig kapabel att under 28 minuter dyka till 1 524 meters djup. Rekordet har en Cuviers näbbval som 2014 gjorde ett 137 minuter långt dyk ned till 2 992 meters djup.
Sowerbys val (Mesoplodon bidens) och Cuviers val (Ziphius cavirostris). Bild: Wikimedia
De tre näbbvalarna var i sämre skick än man först trodde. En av dem hittades död i Åbyfjorden senare samma dag. Dagen efter återfanns en i Gullmarsfjorden, nu på ännu grundare vatten och liggande på sidan. Man backade därför undan för att låta den dö i fred. Den tredje näbbvalen dog i Åbyfjorden efter ytterligare ett dygn.
Redan när den första näbbvalen dog började Naturhistoriska riksmuseet (NRM), Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Kristinebergs marina forskningsstation att försöka samordna logistiken för att ta hand om minst en val.
Vägde drygt 800 kilo
Peter Nilsson är biolog och konservator vid NRM. Tillsammans med två kollegor och personal från Nordens Ark fick de upp den första näbbvalen ur Åbyfjorden.
– Det blev snabba ryck för att få upp den, berättar han. Det var den största av de tre och jag uppskattar att den vägde drygt 800 kilo.
Valen fraktades till en återvinningscentral i Lysekil. Då hade den varit död i två dygn.
– Den var i hyfsat bra skick. Vi mätte valen på ett standardiserat sätt, även späcklagret, och jag hade förväntat mig att det skulle vara tunnare om den svultit länge.
Letade efter plast i magen
Efter det öppnades valen kontrollerat, bit för bit. Mage och tarmar var särskilt intressanta med tanke på att plast kan vara förödande för marint liv. En Cuviers näbbval som strandade på norska kusten för två år sedan hade trettio plastpåsar i magen.
Valar på tillfälliga besök
Tumlaren är den enda valen som hör till vår marina fauna, men andra valar kan tillfälligt dyka upp i våra kustvatten; späckhuggare grindval, knölval, kaskelot, vikval och små valar som delfiner. Ibland slutar det illa, men vanligen vänder de bara ut igen.
– Forskarna var intresserade av att leta genom hela mag-tarm-kanalen efter plast. Men vi fann ingenting, inte heller mindre bitar. Det skulle jag ha sett och känt, säger Peter Nilsson.
Den stipulerade gränsen för makroplast i haven är fem millimeter. Allt mindre än det betraktas som mikroplast. Det fanns heller inga synliga bytesrester i magen på valen.
– Den var helt tom, allt hade gått ur systemet. Men vi tog prover på det som ändå var där – mest galla och vatten – för att kunna spåra födan med e-DNA.
Biologiska prover samlas
Den teknik som kallas för e-DNA (environmental DNA) bygger på att organismer lämnar efter sig mycket små DNA-fragment. Kanske går det att få reda på vad valen hade livnärt sig på under sin sista tid.
Peter Nilsson och hans kollegor skar rent skelettet för att ta det till NRM:s samlingar, och tog även med bitar av valens inre organ. Bitarna hamnar i miljöprovbanken på NRM som innehåller biologiskt material från olika arter. Där finns redan prover från en Sowerbys näbbval, en ung hona som irrade runt i Östersjön 2015 innan hon strandade och dog utanför Karlshamn.
Anna Roos är intendent vid NRM och forskar om miljögifter i uttrar och marina däggdjur.
– Nu har vi fyra näbbvalar och det blir betydligt intressantare när de är flera. Många analyser gör vi själva, men forskare från hela världen kan också ansöka om att få ta del av prover från NRM:s miljöbank, säger Anna Roos.
Skada på ryggraden
De tre näbbvalarna var alla unga hannar. Ingen av dem hade ännu fått synliga tänder i underkäken, vilket de skulle haft om de vore vuxna och könsmogna. Då man vet så lite om hur Sowerbys näbbval lever och vilket socialt system de har, finns nu en möjlighet till ny kunskap.
– Var de bröder, hade de samma pappa, eller var de inte alls släkt? Genetiska analyser skulle kunna visa på släktskap.
När skelettet var kokat och rengjort på NRM upptäcktes en gammal skada på ryggraden. Det innebär att valen kan ha fått en kraftig smäll – i havet är det mest troliga att den i så fall kolliderat med ett fartyg – eller att den läkt ut en ovanlig bakterieinfektion.
Obducerades i Uppsala
De två andra näbbvalarna fraktades med kyltransport till SVA i Uppsala. Där arbetar Aleksija Neimanis som veterinär och viltpatolog, och tillsammans med kollegor obducerade hon näbbvalarna enligt internationella protokoll.
En av valarna som obducerades på SVA. Bild: Therese Selén, SVA
– Det är för att vi ska kunna jämföra fynd, förklarar Aleksija Neimanis. Vi börjar alltid med att gå igenom valen på utsidan för att se om det finns tecken på trauman, som skador av fiskeredskap, och om det går att se hudinfektioner.
Valar kan drabbas av influensa och andra virussjukdomar. Morbillivirus kan exempelvis orsaka epizootier (stora sjukdomsutbrott), och det finns ett allt större intresse att förstå uppkomst och spridning av sjukdomar hos marina däggdjur.
– Vi tog vävnader och tittade i mikroskop, men såg inga tecken på infektion hos de här valarna. Men vi sparar prover för molekylära, bakteriologiska och virologiska analyser.
Hörselstenar avslöjar fiskfångst
Dessa två valar hade också tomma magar och tarmar. Man fann ändå ett 10-tal små otoliter (hörselstenar) från fisk som kan analyseras för att förstå vilka byten de klarat att fånga.
Även om valarna inte hade ätit på ett par, tre dygn var späcklagret relativt bra.
– Vi har inte så mycket normaldata, men jämfört med den unga honan som hade simmat en månad i Östersjön och var utmärglad med insjunken muskulatur, så var dessa i bättre hull.
Den mindre näbbvalen hade sår i magsäcken, vilket kan bero på att den levt under stress de senaste veckorna, men för övrigt kunde Aleksija Neimanis inte se några större mängder parasiter eller sjukliga förändringar som exempelvis tumörer eller bölder.
Dykarsjuka hos valar
Människor som dyker med tuber kan drabbas av dykarsjuka om de stiger för snabbt mot ytan. Det kväve som på grund av vattentrycket finns löst i kroppens vävnader övergår då till gasform och blir farliga embolier.
För drygt tjugo år sedan insåg man att även valar – som dyker med luft i lungorna – kan drabbas av dykarsjuka. Det var efter att näbbvalar upprepade gånger strandat i samband med att kraftfulla militära sonarer, en slags ekolod, använts för ubåtsjakt. De skrämda valarna hade rusat mot ytan och dött av inre blödningar.
Valars fysiologiska och beteendemässiga anpassningar för att undgå dykarsjuka är nu ett nytt och intressant forskningsfält.
För djupdykande valar som Sowerbys näbbvalar finns ett särskilt vetenskapligt intresse att söka efter tecken på dykarsjuka.
– Ja, vi letade efter det men det är problematiskt när de har börjat ruttna. Då bildas det gaser som är svåra att skilja från gasbubblor på grund av dykarsjuka. Det finns teknik som kan skilja på förruttnelsegas och kvävgas, men SVA har inte tillgång till den i nuläget.
Man har sett att dykarsjuka hos valar kan leda till blödningar i hjärna och inneröronen. När de två näbbvalarnas huvuden undersöktes med en CT-skanner så syntes förändringar, men de var inte möjliga att tolka på grund av förruttnelsen.
Gåta varför de dog
Varför de tre näbbvalarna hamnade i en svensk fjord – och varför de dog – kommer att förbli en gåta.
– Det är frustrerande att inte kunna fastställa dödsorsaken, säger Aleksija Neimanis uppriktigt. Men vi får ändå mycket information och näbbvalar är så sällsynta. Varje individ är värdefull.
Text: Anna Bisther på uppdrag av forskning.se
Minskningen av däggdjur började tidigt och till följd av konkurrens om mat, enligt studien från forskare i Sverige, Schweiz och Storbritannien.
– Utrotningar av arter, som vi kan se den i fossilregister, förklaras ofta med klimatförändringar. Men klimatförändringarna i Afrika under de senaste miljoner åren var relativt små och våra analyser av fossilregistret visar att klimatförändringar inte är den huvudsakliga förklaringen till dessa utrotningar, säger Søren Faurby, forskare vid Göteborgs universitet och huvudförfattare till studien.
– Våra analyser av fossiler visar att den bästa förklaringen till utrotningen av köttätare i östra Afrika är en följd av direkt konkurrens om mat med våra utrotade förfäder, säger Daniele Silvestro, beräkningsbiolog och medförfattare till studien.
Stal dödade djur från andra rovdjur
Människans förfäder fanns under de senaste miljoner åren i hela östra Afrika och under denna period förekom det flera djurutrotningar, enligt Lars Werdelin, medförfattare och expert på afrikanska fossil.
– Med hjälp av de afrikanska fossilen kan vi se en drastisk minskning av antalet stora rovdjur under de senaste miljonerna år, en minskning som började för cirka 4 miljoner år sedan. Ungefär samtidigt kan våra förfäder börjat använda en ny teknik för att få mat – kleptoparasitism, säger han.
Dinofelis, målning av Mauricio Antón. Bilden visar en sabeltandad katt Dinofelis som äter. Dinofelis har ansetts vara ett rovdjur som människans förfäder levde i rädsla för. Men ny forskning tyder på att det var människans förfäder som kan ha orsakat den slutliga utrotningen av arten tillsammans med andra stora rovdjur.
Kleptoparasitism innebär att stjäla nyligen dödade djur från andra rovdjur. Till exempel när ett lejon stjäl en död antilop från en gepard.
Forskarna framför nu, med hjälp av fossilbevis, teorin att människans förfäder stal nyligen dödade djur från andra rovdjur, som därmed inte fick tillräcklig med mat. Som ett resultat av detta kom rovdjursarter att svälta och utrotas.
Lärde sig försvara sina rov
– Detta kan vara förklaringen till att de flesta stora köttätare i Afrika har utvecklat strategier för att försvara sitt rov. Till exempel genom att ta upp bytet i ett träd som vi ser att leoparder gör. Alternativt genom att bli sociala, som vi ser hos lejon. Dessa samarbetar för att försvara sitt rov, säger Søren Faurby.
Människan påverkar idag världen och de arter som lever i den mer än någonsin tidigare.
– Men detta betyder inte att vi tidigare levde i verklig harmoni med naturen. Monopolisering av resurser är en färdighet som vi och våra förfäder har haft i miljoner år, men först nu har vi möjlighet att förstå och ändra vårt beteende och sträva efter en hållbar framtid. “Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, säger Søren Faurby och citerar Astrid Lindgrens bok om Pippi Långstrump.
Hittills saknas effektiva behandlingar mot fetma som hindrar viktökning eller främjar viktminskning utan problematiska biverkningar. Vid många av nuvarande behandlingar ges mediciner som kan påverka kroppen negativt på flera sätt.
– Vi har utvecklat en innovativ, alternativ strategi. Mesoporösa kiseldioxidpartiklar är en typ av producerade partiklar som man kan svälja. Partiklarna kan tillverkas med olika porstorlekar, säger Tore Bengtsson, Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut, Stockholms universitet, som är den som har lett arbetet med forskargruppen.
Blockerar matsmältningsenzymer
Forskarnas hypotes var att partiklar med specifika porstorlekar skulle kunna användas som ”molekylära fällor” i tarmen och fånga och blockera matsmältningsenzymer som bryter ner maten, med minskat energiupptag som effekt.
I studien som publiceras i Nanomedicine fick möss mat med högt fett- och kaloriinnehåll för att stimulera kraftig viktuppgång och andra möss samma mat blandat med speciellt konstruerade kiselpartiklar. Resultaten visade att energiupptaget mätt som mateffektivitet minskades med 33 procent hos de möss som också fick speciella kiseldioxidpartiklar vilket ledde till en signifikant minskad viktökning, lägre nivåer av fettvävnad och lägre mängd cirkulerande insulin och en förbättrad ämnesomsättning.
Kiseldioxidpartikel. Bild: Stockholms universitet
– Resultaten i denna studie tyder på att skräddarsydda mesoporösa kiseldioxidpartiklar skulle kunna användas för att behandla fetma och även diabetes hos människor, särskilt med tanke på den utmärkta säkerhetsprofilen hos dessa kiseldioxidpartiklar. Medan vi slutfört detta arbete har kliniska försök planerats och pågår för närvarande, säger Tore Bengtsson.
Tore Bengtsson, Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut tore.bengtsson@su.se
Över hela västvärlden, särskilt i Sverige, ser forskarna att kvinnor är överrepresenterade när det gäller sjukskrivning för värk i nacke-, skuldror och rygg, men kunskapen om varför vissa kan återgå till arbete är begränsad.
Mamunur Rashid har under lång tid följt över 200 kvinnor, sjukskrivna av denna orsak, för att utröna vilka faktorer som gynnar och vilka som missgynnar en återkomst till arbete. Tron på sig själv är den starkaste faktorn för ändrat beteende och återgång till arbete, visar studien.
– Om jag tror på att kunna återgå i arbete så innebär det också att jag utvecklar strategier för att hantera min smärta, säger Mamunur Rashid.
Måste hantera sin smärta
Han slår fast att smärtpatienter måste lära sig att hantera sin smärta och att de strategier de använder för att handskas med sina besvär är mycket viktiga.
Forskarna såg att patienterna genom att ändra sitt beteende och ha regelbundna aktiviteter kunde minska sin stress. Genom att bli mer aktiva flyttades också fokus från smärtan.
– Om någon har bra strategier för att hantera sin smärta så kan vi se att det innebär en snar återgång till arbete.
Arbetsförmåga och välbefinnande inte samma sak
I den undersökta gruppen var arbetsförmåga och välbefinnande inte samma sak. Trots att en person sade sig må bra kunde hon inte återgå till jobbet. Medan någon annan, trots dåligt välbefinnande, fortfarande kunde återvända till jobbet.
Forskarna överraskades av att socialt stöd och välbefinnande utanför arbetet, från familj, vänner eller från samhället, inte spelade någon roll, eller till och med var negativt, för att komma tillbaka till arbete.
– För mycket stöd kommer att öka rädslan för att återgå till arbetet. Vi ser också att dessa patienter försöker undvika aktiviteter som kan ge styrka för att hantera sin situation, vilket påverkar den avgörande tron på att kunna återgå till arbete igen, säger Mamunur Rashid.
Arbetsinriktad rehabilitering
Det här är forskning som är direkt användbar vid rehabiliteringscenter och av den medicinska professionen, säger Mamunur, och han efterlyser en terapi, till exempel kognitiv beteendeterapi, som fokuserar på aktiviteter som ökar hanteringsstrategin och utvecklar tron på att kunna återgå till arbetet.
Slutsatser från studien:
Stark tro på att komma tillbaka innebär återgång till arbete
Bra strategier för att hantera sin sjukdom innebär snar återgång till arbete
Arbetsförmåga och välbefinnande är inte samma sak
Avhandlingen:
Women on sick leave for long-term musculoskeletal pain: Factors associated with work ability, well-being and return to work
Kontakt:
Mamunur Rashid, doktor i arbetshälsovetenskap vid Högskolan i Gävle mamunur.rashid@hig.se
DNA-molekylerna i människans arvsmassa är uppbyggda av byggstenarna cytosin, guanin, adenin eller tymin och bildar oftast dubbelsträngade spiraler. Men under de senaste decennierna har forskningen visat att det även finns andra alternativa DNA-strukturer i cellen.
Fyrsträngad DNA-struktur bildas när fyra guaninbaser från en DNA-sträng binder till varandra och sedan staplar sig på varandra. Sådan G4-DNA finns ofta i närheten av regioner i arvsmassan som slår på aktiviteten av cancerdrivande gener. Detta är en av anledningarna till varför G4-strukturen är ett potentiellt mål för anti-cancerpreparat.
Fler G4-strukturer i cancerceller
– I vår forskargrupp studerar vi G4-strukturer för att förstå deras biologiska funktion i friska celler och i cancerceller. Vi kan ännu inte med säkerhet säga var i cellen dessa strukturer bildas. Tidigare studier har visat att det bildas fler G4-strukturer i cancerceller än i friska celler och detta är en viktig anledning till varför G4-strukturer är ett mål inom cancerterapin som både vi och andra forskarlag fokuserar på, säger Nasim Sabouri, forskare på Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet.
Biträdande universitetslektor Erik Chorell och hans forskningsgrupp på Kemiska institutionen vid Umeå universitet arbetar med att designa och utveckla läkemedelslika molekyler som binder till G4-strukturer för att förstå deras funktion och för att utveckla framtida cancerläkemedel. G4-strukturer kan bildas på hundratusentals positioner i den mänskliga arvsmassan så det är helt avgörande att utveckla molekyler som kan binda bara till vissa av dessa.
Fluorescerande aggregat
Genom ett långt samarbete har de två forskarlagen nu tillsammans publicerat en vetenskaplig artikel i Angewandte Chemie. I studien har forskarna designat en särskild molekyl som bildar hopfogade aggregat som är svagt fluorescerande. Dessa aggregat omvandlas endast till intensivt fluorescerande monomerer då de binder till en viss typ av G4-struktur men inte när de binder till den dubbelsträngade DNA-spiralen. När ett G4-monomermolekylpar bildas avges en fluorescerande signal som kan detekteras i provröret och inne i cancerceller.
– Vår upptäckt är spännande och motiverande för att fortsätta och fördjupa vår forskning. Molekylen är värdefull som verktyg för unika studier om hur G4-strukturer fungerar och de biologiska processer de är involverade i. Vårt långsiktiga mål är att vidareutveckla våra molekyler mot både cancerdiagnostik och läkemedel, säger Erik Chorell.
Om MIMS
MIMS står för Laboratoriet för molekylär infektionsmedicin Sverige (MIMS) inom det nordiska EMBL-partnerskapet för molekylär medicin. MIMS hemsida.
– Vi är väldigt friska och har god syn i Sverige, och att vara 70 innebär inte att man ska behöva se dåligt. Det är lätt att kolla upp synen hos en optiker som kan erbjuda rätt glasögon, eller remittera till ögonvården om det behövs, säger Lena Havstam Johansson, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och ögonsjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
I studien var de allra flesta av 70-åringarna nöjda med sin syn, men många överskattade hur bra de faktiskt såg. Över hälften (61,5 procent) visade sig ha möjlighet att se betydligt bättre, genom att skaffa glasögon eller genom att byta styrka på de glasögon de redan hade.
Överskattar sin syn
– Försämringar i synen kan komma smygande, och det kan vara svårt att själv lägga märke till att man ser sämre. Därför är det en bra idé att besöka en optiker med jämna mellanrum när man blir äldre även om man själv inte upplever att synen blivit sämre, säger Lena Havstam Johansson.
Studien visar att folks egen uppfattning om sin syn stämmer dåligt med verkligheten. Av dem som hade försämrad syn ansåg de flesta att de ändå hade god syn.
– Framför allt var det nedsatt förmåga att se kontraster som gjorde att man upplevde dålig syn. Nedsatt synskärpa eller synfältsdefekter hade inte lika stor inverkan på hur man uppfattade synförmågan, säger Madeleine Zetterberg, professor i oftalmologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och medförfattare till studien.
Enkät och synkontroller
Studien omfattar 1 200 göteborgare som alla fått svara på en enkät om hur de själva upplever sin syn och hur de tycker att deras vardag påverkas av synproblem. Tillsammans med en kollega undersökte Lena Havstam Johansson dessutom synen för nästan hälften av dessa 70-åringar (560 personer) på flera olika sätt.
De undersökte studiedeltagarnas centrala syn (den vi använder när vi exempelvis tittar på tv eller på en tavla), deras perifera syn (den som låter oss ana vad som sker utanför vårt fokusområde), och deras förmåga att uppfatta kontraster. Deltagarnas lins och näthinna fotograferades också för att upptäcka eventuell ögonsjukdom.
Att ha fel styrka på glasögonen var lika vanligt bland män som kvinnor, men i studien hade männen överlag något bättre syn än kvinnorna. Detta kan delvis förklaras av att grå starr är vanligare bland kvinnor, vilket bekräftas i den aktuella studien.
Grå starr vanligast
Drygt 27 procent av kvinnorna hade grå starr, jämfört med drygt 19 procent av männen. Många av dem som visade sig ha grå starr kände redan till att de hade ögonsjukdomen medan andra fick veta det i samband med sin undersökning.
Vanligaste ögonsjukdomen bland de undersökta deltagarna var just grå starr (23,4 procent), följt av sjukdom i gula fläcken (4,7 procent) och glaukom, eller grön starr som det också kallas (4,3 procent). Förändringar i näthinnan som en följd av diabetes fanns hos 1,4 procent av deltagarna.
Studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Acta Ophthalmologica, är en del av befolkningsstudien H70 som pågått vid Göteborgs universitet sedan början av 1970-talet. H70-studien ger en bild av hur livet och hälsan utvecklas bland 70-åringar, och ger möjlighet att jämföra hur det varit att bli äldre för olika generationer.
Vetenskaplig artikel:
Vision‐related quality of life and visual function in a 70‐year‐old Swedish population;
Kontakt:
Lena Havstam Johansson, doktorand, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, lena.havstam.johansson@gu.se
Madeleine Zetterberg, professor, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, madeleine.zetterberg@gu.se
Studien undersöker vilka normer och värderingar som skapas och reproduceras i grundskolans bildundervisning och hur dessa påverkar elevers möjligheter att berätta om erfarenheter, åsikter och upplevelser i bild.
Att få berätta i bild syftar till att stärka elevens förmåga att både framställa bilder och kommunicera i bild, vilket i sin tur är tänkt att stödja elevens personliga utveckling.
– Resultatet visar att det är svårt och komplext att arbeta med ett sådant långsiktigt mål när en övergripande diskurs i skolan betonar nyttoaspekter och framhåller vikten av mätbar kunskap. Lärarna uppger att de nya kunskapskraven gör det svårare att arbeta på ett utforskande vis i bild, säger Frida Marklund, som skrivit en avhandling vid Umeå universitet.
Traditionella bildlösningar bejakas
I studien framkommer att både lärare och elever reproducerar traditionella värderingar i bildarbetet, vilket bejakar tvådimensionella bildlösningar i framför allt teckning och måleri.
– Att lärarna bejakar traditionella tekniker och material tolkar jag både som en anpassning till krav på mätbara kunskaper och som en form av motståndshandling – som ett sätt försvara långsamma bildframställningsprocesser och den handlingsburna kunskap som finns i ämnet.
Elevernas reproduktion kan i sin tur handla om en önskan att nå ett högre betyg. Bland annat härmar de gärna exempelbilder. De kan även välja enkla motiv eller föredra material och tekniker som de redan behärskar och känner sig trygga med.
Eleverna tenderar att ta fasta på konkreta och mätbara kunskapsmål, som att exempelvis uppvisa teknisk skicklighet, snarare än att de ska utveckla en kommunikativ förmåga som kan upplevas som ett mer abstrakt mål.
– Elevernas bilder uppvisar samtidigt en mångfald av motiv, teman och berättargrepp, vilket tyder på att bilduppgifterna medger individuella och personliga bildlösningar.
