Mycket av vårt beteende styrs av sensoriska signaler från vår omgivning. När vi till exempel spelar piano, så anpassar vi fingrarnas rörelser efter ljudet vi hör och efter känseln i fingertopparna. Forskare vid Karolinska Institutet har försökt ta reda på hur detta går till genom att studera det neuronala nätverk som hjälper oss att anpassa våra planerade rörelser beroende på vilka sinnesintryck vi får. Nervcellerna bakom denna funktion befinner sig i den del av hjärnan som kallas striatum, och som i sin tur utgör en del av de så kallade basala ganglierna.
Komplex funktion
Känselsignalerna från fingertopparna bearbetas i den somatosensoriska hjärnbarken, medan rörelser planeras i en annan del av hjärnan, nämligen den motoriska hjärnbarken. Från dessa och andra hjärnområden (bland annat talamus) skickas information till striatum, som är den första instansen för att kombinera planering av rörelser med olika känselintryck. Med hjälp av denna information genererar striatum sedan signaler och sänder dem tillbaka till musklerna, så att vi i precis rätt ögonblick och med rätt kraft slår an nästa tangent på vårt piano.
– Trots att det sedan länge varit känt att striatum består av olika typer av nervceller, vet vi ännu inte hur nervcellerna kan lösa dessa svåra uppgifter. För att förstå detta bättre, har vi tagit reda på vilka av celltyperna det är som bearbetar vilken information, säger Yvonne Johansson, doktorand vid institutionen för neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Reagerar på olika signaler
Forskarna har bland annat använt sig av tekniken optogenetik för att visa vilka av fem viktiga celltyper i striatum som är ansvariga för kommunikationen från den motoriska hjärnbarken, den somatosensoriska hjärnbarken respektive från talamus.
I försök på möss kunde de visa att en viss typ av nervceller reagerar starkt på signaler som representerar känselintryck. En annan typ av nervceller reagerar praktiskt taget inte alls på signaler med känselinformation, men aktiveras starkt av signaler från den motoriska hjärnbarken. Ytterligare en typ av nervceller reagerar starkast på signaler från talamus, som antas informera oss om att något viktigt just håller på att hända i vår omgivning.
De olika celltypernas reaktioner visade sig dessutom regleras av olika receptorer. Eftersom vissa receptorer öppnas snabbare än andra, påverkar receptorerna i hög grad tidsförloppet på svaret.
Starkt organiserat
Gilad Silberberg, professor vid institutionen för neurovetenskap
Resultaten ökar förståelsen för hur striatum systematiskt bearbetar den oerhört stora mängden av ständigt inkommande information.
– Vår studie visar att informationsflödet in till nätverket i striatum är väldigt starkt organiserat och att de otaliga ingångssignalerna som har olika celltyper som mål också följer olika vägar, säger Gilad Silberberg, professor vid institutionen för neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Striatum
Striatum eller strimmiga kroppen är en del av storhjärnan och finns i båda hjärnhalvorna. Det är den stora införselstationen för de basala ganglierna, ett område i storhjärnan, över hjärnstammen, som bland annat är involverat i verkställandet av frivilliga rörelser och andra handlingar. Hos fåglar finns också det högre vokalcentret här, som ger dem instinkten att sjunga. Den utgörs av strimmig grå och vit hjärnsubstans. Källa: Wikipedia
Idag finns kraftfulla metoder för att sekvensera den genetiska informationen i en organism för att få en överblick över hela dess dna, alltså dess genom. Normalt kräver dessa metoder betydande mängder av organismen vilket gör det svårt att studera genomet hos de flesta organismer som lever på jorden eftersom dessa är små, lever i eller av anda organismer och att forskare ofta inte vet hur man ska odla dem i laboratoriet.
Dessa mikroorganismer förekommer överallt i naturen och kan vara betydelsefulla. En del kan producera terapeutiska ämnen och andra kan förbättra produktionen av grödor eller fruktträd.
Innehåller hundratals cellkärnor
Anna Roslings forskargrupp vid Uppsala universitet studerar organismer kallade arbuskulära mykorrhiza-svampar. De är en viktig del av vår biologiska mångfald och har positiv inverkan på växters produktion och hälsa, däribland alla viktiga grödor. Att studera genomet hos dessa svampar har hittills varit en utmaning, eftersom de lever uteslutande under marken och kan inte växa utan sina värdväxter.
Den nya metoden som utvecklats av doktoranden Montoliu Nerín och hennes medförfattare har emellertid en effektiv lösning på detta problem. Den använder svamparnas sporer som kan innehålla hundratals cellkärnor. Med hjälp av forskningsinfrastrukturen SciLife lab har de isolerat enskilda kärnor och sekvenserat dessa för att sedan generera fullständiga genom. De har uppnått hög känslighet som gör det möjligt att sammanställa ett näst intill fullständigt genom från bara fem till sex cellkärnor.
Den stora utmaningen för forskarna var att säkerställa datakvalitén och hur genomen kan tolkas.
– Den här metoden, som utvecklats för svampforskning, kan också tillämpas på andra små och komplicerade organismer, vilket betyder att detta tekniska framsteg kan hjälpa till att öka vår förståelse för den enorma biologiska mångfald som fortfarande är helt outforskad i naturen, säger Anna Rosling.
Maria Sandel (1870–1927) brukar kallas Sveriges första kvinnliga proletärförfattare. Hon föddes i en fattig arbetarfamilj och fick själv börja jobba efter bara fyra år i skolan. Men hon fortsatte att bilda sig, både på egen hand och inom arbetarrörelsens bildningsverksamhet. Litteraturvetaren Beata Agrell har skrivit den första boken om arbetarskildraren Maria Sandels författarskap.
– Hon var tidigt intresserad av att lära sig nya saker och en flitig besökare på arbetarbiblioteket, hon var medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet och i olika bildningsintresserade kvinnoorganisationer, säger Beata Agrell, professor emerita i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Maria Sandel bodde på Kungsholmen i Stockholm. I 25-årsåldern blev hon döv och drabbades även senare av en grav synnedsättning. Hon arbetade mestadels som trikåstickerska.
Sandel gav ut sex böcker och i romaner. I Familjen Vinge (1909) och Virveln (1913) beskrev hon vardagen för både kvinnliga och manliga arbetare på ett nytt sätt. Hon skrev även andra texter i arbetarpressen. Hon är framförallt en skildrare av kvinnornas och barnens verklighet i arbetarfamiljer.
Agrell har skrivit Maria Sandel och folkbildningen, en bok som fokuserar på bildningens betydelse i Sandels författarskap. Bildning var kring förra sekelskiftet inte bara en fråga om kunskap och kultur, utan även om moral och skötsamhet.
– Moral och skötsamhet inom arbetarklassen är grundläggande teman i Maria Sandels författarskap. Hon skildrar olika aspekter av bildning och skötsamhet i arbetarens liv: böcker, läsning och deltagande i arbetarrörelsen, men också musik, hantverk, ett välskött hem och framför allt klassolidaritet. Men lika ofta skildrar hon de skadliga effekterna av bristen på bildning och skötsamhet inom arbetarklassen.
Både inkännande och dömande berättande
Maria Sandel blandar olika litterära traditioner: proletära, borgerliga, populärlitterära och religiösa. Hon återanvänder bibelcitat i nya oväntade sammanhang och lånar av den moralpedagogiska exempelberättelsens mönster i sina karaktärsskildringar. Men berättelserna är inte svart-vita, Beata Agrell menar att Sandels berättande är inkännande och dömande på en och samma gång.
– Hon skildrar till exempel en kvinna som begår barnamord på ett utomäktenskapligt barn. Maria Sandel beskriver hur kvinnan föder i lönndom, helt ensam nere i en källare, hon ger en bild av den här kvinnans situation och hur ont det gör, och att det finns en förklaring till varför hon gör som hon gör.
Det fanns en anledning till att Maria Sandel återkommande tog upp bildning och moral när hon skrev om arbetare. Hon liksom många andra såg att det krävdes för att politiker och andra med makt skulle lyssna på dem.
– Den allmänna rösträtten infördes först 1919. Dessförinnan saknade kvinnor rösträtt och män behövde en viss inkomst för att få rösta, och då föll de flesta i arbetarklassen bort. Inom arbetarrörelsen bedrevs en intensiv bildningsverksamhet som ett led i kampen för politiskt förtroende, rösträtt och riksdagsplatser. Inom etablissemanget ansågs arbetarna som barbarer, fullständigt obildbara, och de behövde visa att de var bildade och civiliserade för att få rösta.
Beata Agrell tycker att Maria Sandel var en mångsidig och skicklig författare, dessutom modig. Hon väjde inte för att skildra sådant som var förbjudet eller tabubelagt, till exempel homosexualitet, aborter, prostitution, våldtäkt och pedofili.
– Trots sin starka moraliska medvetenhet drog hon sig inte för att skildra omoral in i minsta detalj, det var ingen söndagsläsning. Men hon var hela tiden solidarisk med arbetarklassen, säger Beata Agrell.
I studien deltog 29 personer, varav hälften under några veckors tid gjort mindfulnessövningar via en vanliga smart phone-app några minuter varje dag.
Bägge grupperna fick titta på neutrala bilder som följdes av en lätt elstöt på handen. På så vis ”betingades” de till en rädsloreaktion. Sedan fick de se samma bilder igen – fast utan elstöten, för att ”släcka ut” rädsloreaktionen.
Efter ett dygn när de fick se bilderna igen visade dock kontrollgruppen – till skillnad från mindfullnessgruppen – återigen stress- och rädsloreaktioner.
Andra tidigare studier har kartlagt användares självrapporterade upplevelser av mindfulness, eller medveten närvaro, och de har visat en positiv effekt. Varför har dock varit mer oklart.
Bättre behandling av ångest och posttraumatisk stress
Studiens resultat är intressant av flera anledningar, enligt Johannes Björkstrand, forskare i psykologi vid Lunds universitet och förste författare till artikeln.
– Vi kan visa på tydliga effekter på rädsloreaktioner, även med förhållandevis lågintensiv träning, säger han.
– Det är också spännande att effekten kvarstår över tid. I normalfallet brukar autonoma rädsloreaktioner komma tillbaka snabbt, redan efter ett dygn.
Detta är mindfulness
Mindfulness kallas på svenska för medveten närvaro och är en metod där man genom olika meditationsövningar försöker utveckla en förmåga att vara närvarande i nuet och känna acceptans för olika upplevelser man får i stunden. Konkret går det ofta till så att man sitter med slutna ögon och försöker fokusera på vad som händer här och nu, exempelvis genom att fokusera på sin andning, sina tankar och känslor, känna efter noggrant hur det känns i kroppen, vilka ljud man hör och så vidare.
Samtidigt som man observerar sina upplevelser ska man öva sig på att betrakta dem icke-dömande, det vill säga inte se dem som bra eller dåliga, och inte försöka bli av med dem eller påverka dem, utan bara låta dem vara och komma och gå som de vill.
Exponeringsterapi går ut på att man under vägledning av en terapeut gradvis utsätter sig för situationer som framkallar rädsla och ångest.
Resultaten pekar på att en ”mjukstart” av mindfulness kan effektivisera behandlingen av ångestproblem i kliniska sammanhang. Ångest och traumarelaterade problem behandlas ofta med exponeringsterapi, viket bygger på just utsläckning. Men det är inte alla som svarar an på dessa behandlingar.
En möjlig anledning är att personer med denna typ av problem har visat sig ha svårigheter att bilda varaktiga utsläckningsminnen i jämförelse med friska personer, viket i sig kan vara en underliggande riskfaktor för att utveckla denna typ av psykologiska problem.
– Studiens resultat antyder att en kombination av mindfulness-träning och exponeringsterapi kanske kan uppnå bättre och mer varaktiga behandlingseffekter. På så sätt skulle man kunna komma åt en underliggande biologisk sårbarhetsfaktor och få fler att svara på behandling, säger Johannes Björkstrand. Men det behövs studier på kliniska populationer och faktiska behandlingsstudier innan det går att dra några definitiva slutsatser kring detta, tillägger han.
Upprepa studierna med hjärnavbildning
Forskarna går nu vidare med att närmare undersöka de underliggande biologiska mekanismer som ligger till grund för den effekt man hittat. För närvarande gör de liknande experiment med dubbelt så många personer.
Dessutom undersöks deltagarnas hjärnor i en magnetkamera med extra starkt magnetfält så att det med hög precision går att mäta deltagarnas hjärnaktivitet under experimentets alla delar.
– Nu hoppas vi kunna visa att effekten är robust och att vi kan replikera resultaten samt att i detalj kunna säga vilka processer i hjärnan det är som driver effekten. Vi har just samlat in all data men nu återstår ett rätt så omfattande analysarbete, säger Johannes Björkstrand.
Tidigare hjärnavbildningsstudier har visat att mindfulness i regel orsakar förändringar i de delar av hjärnan som orsakar rädsla, exempelvis i amygdala. Men den egentliga innebörden av sådana förändringar har varit oklara eftersom tidigare undersökningar inte direkt studerat effekten av mindfulness på just rädsloreaktioner. Då amygdala är inblandad inte bara i rädsla utan även andra typer av emotionella reaktioner så har det saknats konkreta bevis för att mindfulness har direkt påverkan på rädsloreaktioner, vilket denna studie nu kan påvisa.
Så här gick studien till
29 friska personer ingick i studien varpå hälften hade tränat mindfulness 10-20 minuter via en smartphone-app under fyra veckor.
Därefter fick alla se neutrala bilder som ibland följdes av en lätt elstöt för att etablera en betingad rädsloreaktion. Efter ett antal sådana presentationer gick det att se autonoma rädsloreaktioner, alltså rädsla som signaleras av det autonoma nervsystemet, hos deltagarna bara bilden visades.
Därpå släcktes de betingade rädsloreaktionerna ut genom att bilderna visades igen men utan några elstötar. På så sätt lärde de sig att bilder som tidigare signalerade obehag inte längre gör det. Deltagarnas rädsloreaktioner minskade också.
Deltagarnas rädsloreaktioner mättes med hjälp av hudkonduktans som är ett fysiologiskt mått på hur mycket man svettas som händerna, vilket är ett sätt att mäta rädslo-reaktioner, eller fight- och flight-reaktioner hos människor.
Efter ett dygn fick deltagarna se samma bilder igen utan att få några elstötar under tiden att deras stressnivå mättes via hudkonduktans. Detta var det kritiska testet i studien, då autonoma rädsloreaktioner i normalfallet brukar komma tillbaka efter en tid, även efter framgångsrik utsläckning.
Resultaten visade att de som hade tränat mindfulness hade lägre rädsloreaktioner jämfört med kontrollgruppen. Mindfulness-gruppens rädsloreaktioner låg på samma låga nivå som de hade legat på i slutet av utsläckningen medan kontrollgruppens reaktioner hade ökat kraftigt. Däremot kunde man inte se några gruppskillnader vare sig under betingningen eller utsläckningen första dagen. Mindfulness verkar alltså ha en specifik effekt på varaktighet av utsläckning.
Liksom hos andra celler sker transporten av socker in i cellen genom ett transportprotein. Proteinet agerar som en dörr för sockret genom cellmembranet. Forskare från Stockholms universitet har i detalj kartlagt hur dörren fungerar.
– Genom att klargöra hur atomstrukturen ser ut för transportproteinet PfHT1 förstår vi bättre hur glukos transporteras in i parasiten, säger David Drew, Wallenberg Scholar och docent vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet.
Genom socker-transportören PfHT1 tar malariaparasiten upp socker. Om den blockeras stannar parasitens tillväxt. Bild: David Drew
Forskningens mål är grundläggande förståelse av en viktig biologisk process, men kunskapen öppnar för utveckling av nya läkemedel mot malaria. Malaria dödar nästan en halv miljon människor varje år enligt WHO. Ämnen som blockerar sockrets dörr gör att malariaparasitens tillväxt stannar.
– Det är en lång process att utveckla ett läkemedel från ett ämne som verkar mot malaria. Men med den här nya kunskapen kan ämnen som är kända för att verka på malariaparasiten förbättras så de inte har biverkningen att de även stoppar sockertransporten i människans celler. Dessa fynd ökar sannolikheten att ämnen som blockerar parasitens sockertransport kan utvecklas till ett läkemedel, säger David Drew.
Liknar sockertransporten i människans hjärna
Trots miljoner år av evolution mellan parasiter och människor visar forskningen förvånande nog att sockertransporten hos malariaparasiten liknar transporten som sker i människans hjärna.
– Den här likheten avspeglar hur fundamentalt viktigt sockerupptag är, naturen hittade ett vinnande koncept och höll fast vid det, säger David Drew.
Däremot är malariaparasiten mer flexibel, samma dörr kan släppa in andra socker än glukos, till exempel fruktos. Flexibiliteten har troligen gett malariaparasiten en evolutionär fördel så att den kan överleva när favoritsockret glukos inte finns tillgängligt.
– Varje student inom biokemi får lära sig om sockertransport och det är spännande att kunna lägga till ytterligare en viktig bit till detta pussel, säger Lucie Delemotte, som medverkat som samarbetspartner i projektet, och är verksam forskare vid Kungliga Tekniska högskolan och SciLifeLab.
Forskningen är finansierad av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse och SciLifeLab.
David Drew, Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, david.drew@dbb.su.se
Mycket tyder på att viruset, med beteckningen 2019-nCoV, ursprungligen spridits från djur till människa. En lokal viltmarknad i staden Wuhan, 70 mil väster om Shanghai, pekas ut som den plats där det skett.
Utbrottet är det tredje av coronavirus som spridits från djur till människa inom ett par decennier. Viruset sars upptäcktes 2003, och 2012 kom viruset mers. Tomas Bergström är professor i klinisk mikrobiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och bedriver antiviralforskning med fokus på luftvägsvirus som coronavirus.
– Sars hade en betydande dödlighet såväl som smittsamhet, medan mers har lägre smittsamhet men en påfallande hög dödlighet i grupper med nedsatt lungfunktion. Intrycket hittills är att dödligheten av det nya viruset är betydligt lägre än den hos sars, men det vet vi ännu inte med säkerhet, säger han.
– Det är klart att man måste ha full uppmärksamhet på det här problemet och följa vad som händer, och är det så att det drar i väg med smittsamheten kan jag lova att det kommer helt andra regler och rekommendationer även i Sverige, men vi är inte där än, säger Tomas Bergström.
Övervakning och transparens
Vad som däremot står klart är att Kina agerar helt annorlunda nu än vid tidigare utbrott av coronavirus. Enligt Tomas Bergström har landet gått från mörkläggning vid sars-utbrottet 2003 till transparens kring nationell smittspridning och åtgärder.
– Det finns många sidor av det kinesiska samhället, men på det här området har de lärt sig att inte ljuga, säger han.
Omvärlden har insyn?
– Ja, det är precis som om det skulle ha skett i EU eller USA, vilket är jättebra. Det finns i dag ett uppbyggt system för övervakning av utbrott, som Kina skapat med stöd från USA. Jag har varit i Peking och besökt dem som jobbar med detta, och kineserna har blivit duktiga, och öppna. Lika dåliga som de var vid det tidigare utbrottet, lika bra verkar de vara i dag.
Mycket vanlig virusgrupp
Coronavirus är en virusgrupp som normalt smittar mellan människor och som bland annat orsakar förkylning i form av halsont och hosta, och ibland lunginflammation. Behandlingen är främst inriktad på att stödja funktionen hos organ som lungor och njurar.
– Det finns fyra olika humana coronavirus som går runt i samhället och ger vanlig förkylning, ibland lunginflammation, och som funnits länge hos människan. Att diagnostisera smittade personer med olika coronavirus är inga problem, men ännu finns inga vaccin och inte heller några antivirala läkemedel, säger Tomas Bergström.
– Genom att jobba tvärvetenskapligt över många ämnesdiscipliner inom både medicin och naturvetenskap har vi kunnat angripa cancerproblematiken från flera håll och också kunnat hitta fram till en princip för läkemedel med effekter på olika mekanismer, säger Sjoerd Wanrooij, som leder en forskargrupp vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet.
Cancer är inte bara en, utan cirka 200 olika sjukdomar. Majoriteten av cancerläkemedel är riktade mot ett specifikt cancerassocierat mål. Det forskarna i Umeå har gjort är att designa en molekyl som samtidigt angriper två cancerassocierade mål.
Angriper mål som är iblandade uppkomst av tumörer
De två målen som molekylen angriper är så kallade G-quadraplex-strukturer samt proteinet Stat3. G-quadraplex-strukturer är fyrsträngade struktur i arvsmassan. Dessa strukturer har tidigare fångat Umeåforskarnas intresse för hur tumörer uppkommer. Det handlar bland annat om att strukturerna är för stabila för att tvinnas upp, vilket leder till skador i dna:t. Stat3-proteinet är sedan tidigare känt för att driva uppkomsten av tumörer.
– Vi siktar nu på att vidareutveckla den här dubbelverkande molekylen för att få fram läkemedel som på sikt kan användas kliniskt, säger Erik Chorell vid Kemiska institutionen vid Umeå universitet.
Lång väg till läkemedel
Ännu är den dubbelverkande molekylen inte testad på levande varelser utan bara i biokemiska experiment, datorsimuleringar och i cellstudier med isolerade celler från bröstcancertumörer. Även om de resultaten är mycket lovande, är vägen till eventuellt läkemedel fortfarande lång. Det finns också ett antal vitt skilda mekanismer som kan orsaka okontrollerad celldelning som blir tumörer. Därmed kan man inte räkna med att ett eventuellt läkemedel mot två mekanismer innebär någon bot mot all cancer.
– Det här arbetet har tagit lång tid eftersom det sträcker sig över många ämnesområden och vi har minst lika lång tid kvar innan vi är i mål, men med dessa resultat passerar vi en viktig milstolpe, säger Nasim Sabouri, forskare vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet.
Vetenskaplig artikel:
Quinazoline Ligands Induce Cancer Cell Death through Selective STAT3 Inhibition and G-quadruplex Stabilization. (Jan Jamroskovic, Mara Doimo, Karam Chand, Ikenna Obi, Rajendra Kumar, Kristoffer Brännström, Mattias Hedenström, Rabindra Nath Das, Almaz Akhunzianov, Marco Deiana, Kazutoshi Kasho, Sebastian Sulis Sato, Parham L. Pourbozorgi, James E. Mason, Paolo Medini, Daniel Öhlund, Sjoerd Wanrooij, Erik Chorell, Nasim Sabouri) Journal of the American Chemical Society
Forskare som har undersökt en grupp studenters kostvanor från år 2002 till 2017 kan nu visa att trenden går mot att studenterna äter mer fett och mindre kolhydrater. Under perioden sjönk andelen kolhydrater i den mat och dryck som studenterna intog från 55 till 41 procent, medan andelen fett ökade från 27 till 38 procent. Starkast har förskjutningen i denna riktning varit under 2010-talet, vilket inte har visats tidigare.
Forskarna har fått sitt underlag till studien genom att låta varje omgång av studenter i en kurs i näringslära vid Linnéuniversitetet rapportera vad de ätit och druckit under en vardag och en helgdag i veckan. Forskarnas resultat, som publiceras i den senaste utgåvan av den vetenskapliga tidskriften PLoS One, indikerar att studenter, liksom andra grupper som har förhållandevis stort intresse för kost och hälsa, i högre utsträckning än den övriga befolkningen har följt populära kostråd om att äta mindre kolhydrater.
Nationell trend
– Studien visar att studenternas intag av fett och kolhydrater sticker ut i relation till den övriga befolkningen, och samma trend kan urskiljas nationellt, säger Maria Bergström, Linnéuniversitetet, som har publicerat studien tillsammans med kollegan Anna Blücher, samt Andreas Håkansson, Lunds universitet, och Håkan Andersson, Karolinska institutet.
De senaste åren har en debatt väckts om det hälsosamma i att byta ut kolhydrater mot fett. Forskarna vill med sin undersökning bidra till att nyansera denna debatt.
– Våra resultat visar att intaget av näringsämnen inte nödvändigtvis försämras av att vi äter mindre kolhydrater, utan att det beror på vad vi äter istället. Studenterna har i regel kompenserat ett lägre intag av kolhydrater med ett högre intag av näringsrika livsmedel, som till exempel nötter. Mot bakgrund av detta har vi inte sett några negativa effekter på studenternas intag av vare sig fiber eller viktiga näringsämnen som vitamin D, folat eller järn, säger Håkan Andersson.
Maria Bergström, Fakulteten för hälso- och livsvetenskap, Linnéuniversitetet, maria.bergstrom@lnu.se
I studien visar forskarlaget att evolutionen under miljontals år har skräddarsytt immunförsvaret hos många fågelarter. Allt för att deras immunförsvar ska kunna hantera sjukdomar i just den miljö och det klimat där de lever.
Snabba klimatförändringar ökar risken för att rasera de finkalibrerade immunförsvaren, och inte bara hos fåglar. Emily O’Connor, en av biologerna bakom studien, menar att resultaten delvis går att generalisera eftersom immunförsvarsgenerna som de har undersökt är gemensamma för alla ryggradsdjur.
Trastsångare, en av 37 arter som forskarna har studerat. Foto: William Velmala
– Evolutionen kan inte ”springa ikapp” med klimatförändringarna. Det är stor risk att många djur helt enkelt inte klarar av att hantera den större mängd sjukdomar som de kommer att utsättas för när det blir mer nederbörd och varmare, säger hon.
När klimatet förändras och bland annat norra Europa blir fuktigare och varmare kommer sjukdomar som tidigare inte funnits i tempererade klimattyper att komma hit. Något som vissa djur sannolikt inte kan försvara sig fullt ut mot.
Emily O’Connor och hennes kollegor har studerat 37 olika fågelarter som lever i olika klimatområden. De har undersökt hur många immunförsvarsgener respektive art har, det vill säga hur effektivt immunförsvaret hos var och en av arterna bör kunna hantera sjukdomar. De har också tagit reda på temperatur och nederbörd för de olika områdena åren 1901 till 2017.
Smalare immunförsvar
På så vis har de kunnat visa att antalet varianter av immunförsvarsgener en art har hänger samman med i vilket klimat den lever. Arter som lever hela sina liv i tropiska, nederbördsrika områden och inte flyttar har flest immunförsvarsgener. Ju fler immunförsvarsgener desto fler sjukdomar kan fåglarnas immunförsvar hantera, enligt forskarna.
Flyttfåglar som övervintrar i tropikerna och häckar i tempererade klimatområden har ”smalare” immunförsvar som liknar det hos europeiska stannfåglar. Forskarna förklarar det med att flyttfåglarna inte behöver ha ett lika brett immunförsvar som stannfåglar i tropikerna eftersom de kan undkomma sjukdomar genom att flytta.
Vegetationen runt om i världen fyller en mycket viktig funktion eftersom den absorberar 30 procent av människans koldioxidutsläpp och mildrar effekterna av klimatförändringarna. Men i takt med att skogarna skövlas ökar mängden koldioxid i atmosfären.
En internationell studie ledd av forskare vid Lunds universitet, visar att den allt mer intensifierade markanvändningen i världens tropiska områden leder till att skog i bland annat Amazonas och Sydostasien bidrar mycket mindre till koldioxidupptaget än vad som tidigare varit känt.
– Klimatförändringarna påverkar oss alla och med denna studie har vi ökat vår förståelse för hur stor påverkan människans markanvändning har på kolets globala kretslopp, säger Torbern Tagesson, naturgeografiforskare vid Lunds universitet och den som lett studien.
Genom att kombinera ett nytt satellitbaserat dataset med dynamiska vegetationsmodeller har forskarna fått fram detaljerad information om hur mycket koldioxid som absorberas av olika ekosystem runt om i världen. Studien, som täcker perioden mellan 1992 och 2015, fokuserar på tropiska och boreala skogar (barrskogar på norra halvklotet).
– Eftersom vi verifierat våra uppskattningar med annan satellitdata kan vi nu slå fast att de boreala skogarna bidrar mer till koldioxidupptaget och de tropiska bidrar mindre. I tidigare studier har man inte sett samma nedgång för de tropiska skogarna, säger Torbern Tagesson.
De nya forskningsresultaten ger en djupare insikt i markanvändningens påverkan på kolets globala kretslopp och därmed också på klimatet. Men även en ökad förståelse för processerna som påverkar vegetationens koldioxidupptag.
– Den kunskapen är väsentlig för att vi ska kunna förutse effekterna av nutida och framtida klimatförändringar och därmed också relevant för politiken kring hur vi bäst begränsar effekterna av klimatförändringarna, säger Torbern Tagesson.
Torbern Tagesson, forskare, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, Lunds universitet, torbern.tagesson@nateko.lu.se
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten och organisationer deltagit i studien: University of Copenhagen, Laboratoire des Sciences du Climat et de l’Environnement IPSL, Université Bordeaux, Nanjing University of Information Science and Technology.
Studien har finansierats av Rymdstyrelsen, Danmarks Frie Forskningsfond, the Belgian Science Policy Office, Marie Skłodowska-Curie postdoc grant. AXA Research Fund, European Space Agency (ESA), Centre National d’Etudes Spatiales.
Forskare har under tre års tid följt läs- och språkutvecklingen hos 45 barn med kraftig hörselnedsättning eller dövhet. Barnen hör med hjälp av cochleaimplantat.
– Vi vet sedan tidigare att barn med kraftig hörselnedsättning eller dövhet ofta har svårare att lära sig läsa och sällan får normal läsförmåga. Eftersom läsutvecklingen bygger mycket på talspråket har de inte samma förutsättningar som normalhörande barn.
– De flesta av de barn vi studerar har varit helt döva innan de fått sina implantat. En stor andel av dem använder mestadels talspråk till vardags men för andra är det svårare och man använder då tecken som stöd eller teckenspråk som komplement, säger Malin Wass.
Memorera hur ord stavas
Forskarna har bland annat undersökt vilka språkliga förmågor som har starkast samband med god läsförståelse hos 11-åringar. I en annan studie har de tittat på barnens ortografiska inlärning, det vill säga deras förmåga att memorera hur ord stavas så att de kan lära sig att känna igen dem direkt när de ser dem.
– Det vi har sett i båda studierna är att ordförrådet spelar allra störst roll. Barnen med CI har sämre ordförråd än normalhörande barn och det har ett starkt samband med deras läsförståelse. Ordförrådet är viktigt även för normalhörande men vi tror att det är ännu viktigare om man har en kraftig hörselnedsättning, säger Malin Wass.
Läsförmåga som normalhörande barn
Majoriteten av barnen i studien ligger inom normalspannet för normalhörande barn vad gäller läsförmåga.
– Det är ett förvånande bra resultat om man jämför med studier gjorda i andra länder. Jag tror att det beror på att vi har bra intervention för den här gruppen av barn i Sverige. Vi upptäcker oftast hörselnedsättningarna tidigt och det gör att barnen får sina implantat tidigt. Man behöver inte betala sina implantat själv, vilket man måste göra i många andra länder. Tekniken har också förbättrats avsevärt. Implantaten har blivit så pass bra att barnen kan gå i vanliga skolor, säger Malin Wass.
Pedagogiskt stöd
Hon hoppas att forskningsresultaten ska användas till att vidareutveckla pedagogiskt stöd för barn med CI.
– Det finns mycket att vinna på att utveckla stödet. De familjer och skolor som har svårt att ge stöd har stora utvecklingsmöjligheter. För dem kan bevisen från forskningen hjälpa som motivation till att ta tag i det här. Förhoppningsvis kan vi eller någon annan forskargrupp ta vid och utveckla metoder för att hjälpa barnen. Till exempel skulle man kunna ta fram ett program för att öva extra mycket läsning med barnen. Det skulle kunna användas både inom skolan och av föräldrar, säger Malin Wass.
Om cochleaimplantat
Ett cochleaimplantat (CI) är ett hörhjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven ger gravt hörselskadade och döva barn och vuxna möjligheter att uppfatta ljud. Exakt hur god förmåga att förstå och tolka ljud som man får genom sitt CI varierar mellan individer. Ett barn som är dövt vid födelsen anses ha bäst förutsättningar att dra nytta av ett cochleaimplantat om det opereras in tidigt. Även vuxna personer CI-opereras med goda resultat.
– Man hör inte lika mycket detaljer och nyanser med ett CI som med ett friskt öra. I implantatet finns det 18-24 elektroder som avläser ljud. I örat finns det ungefär 20 000 hårceller som kan urskilja mycket fler olika ljud, säger forskaren Malin Wass.
Kontakt:
Malin Wass, biträdande professor i teknisk psykologi vid Luleå tekniska universitet, malin.wass@ltu.se.
Det är ett stort problem att många tuberkulosbakterier har utvecklat resistens mot antibiotika. Tuberkulos (TB) dödar minst 1,5 miljoner människor per år. En normal behandling kräver fyra olika antibiotika som tas under flera månader. Om ett av läkemedlen inte fungerar finns det en stor risk för att hela behandlingen misslyckas.
För en framgångsrik behandling är det viktigt att snabbt avgöra vilka antibiotika som TB-bakterierna är mottagliga för. Denna diagnos brukade ta flera veckor, eftersom TB-bakterier växer mycket långsamt. Men numera är det möjligt att inom några dagar sekvensera bakterie-DNA och förutsäga vilka antibiotika det kommer att vara mottagligt för.
Mutation som borde ha dödat bakterien
Nyligen upptäckte forskare vid Uppsala universitet att många kliniska TB-bakterier innehåller ”läsramsmutationer” i en gen som skapar ett viktigt protein, RpoB. Detta protein är målet för ett mycket viktigt TB-antibiotikum, rifampicin. Denna typ av mutation borde ha dödat bakterierna, men de var fortfarande vid liv när de inhämtades från TB-patienter som fick antibiotikabehandling.
Diarmaid Hughes grupp vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet bestämde sig för att isolera en liknande mutant i E. coli, en bakterieart som är mindre farlig och lättare att arbeta med experimentellt. Deras mål var att upptäcka hur en bakterie kan överleva med en ”frameshift-mutation”.
Listade ut hur bakterien höll sig vid liv
Tre forskare, Douglas L. Huseby, Gerrit Brandis och Lisa Praski Alzrigat, lyckades isolera en ’frameshift-mutation’ i RpoB och kunde genom experiment lista ut hur bakterierna kunde hålla sig vid liv.
De fann att mutationen skapade en speciell sekvens av sällsynta ”hala” kodoner i RpoB-genen, och när ribosomen (maskinen som tillverkar protein genom att läsa den genetiska koden) nådde dit gled den ofta på den sekvensen. Detta halkande vid läsning av den genetiska koden undertryckte effekten av den ”dödliga läsramsmutationen” och tillät bakterierna att överleva. Men det var inte allt. På grund av ”undertryckningen” muterades RpoB-proteinet och detta fick bakterierna att bli mycket resistenta mot antibiotikat rifampicin.
Dödliga mutationer inte alltid dödliga
Det finns viktiga lärdomar att hämta från detta arbete. Den ena är att uppenbart dödliga mutationer inte alltid är dödliga eftersom bakterierna kanske kan ”undertrycka” mutationen och hålla sig vid liv. I detta fall orsakar mutationen också resistens mot ett viktigt antibiotikum mot TB.
En annan, kanske viktigare lärdom, är att en diagnos som bygger på att läsa en DNA-sekvens bara är så bra som vår förmåga att korrekt tolka betydelsen av sekvensen. Dessa typer av ”dödliga” mutationer som inte borde vara möjliga är i själva verket förvånansvärt vanliga i kliniska bakterieisolat, inte bara gällande TB men också för andra infektioner, vilket antyder att många av dem också kan undertryckas.
Lärdomen är att vi måste bli mycket bättre på att tolka innebörden av DNA-sekvensinformation så att vi kan se till att patienter kan få rätt diagnos och lämplig antibiotikabehandling.
Vetenskaplig artikel:
Antibiotic resistance by high-level intrinsic suppression of a frameshift mutation in an essential gene, PNAS
Kontakt:
Diarmaid Hughes, professor vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet, diarmaid.hughes@imbim.uu.se
”Vi måste stärka vår förmåga”. Detta och liknande uttryck hörs allt oftare i debatten, exempelvis när den stundande totalförsvarsövningen TFÖ 2020 förs på tal. Risk- och hotbilden har förändrats på grund av klimatförändringar och säkerhetsläget i omvärlden, vilket leder till ökade krav på samhället att klara av att hantera allt från översvämningar, skogsbränder och störningar i elförsörjningen.
För att stärka samhällets förmåga att hantera kriser görs insatser på både lokal, regional och nationell nivå. Dessa insatser kan handla om allt från att köpa in utrustning för skogsbrandsläckning, till att öva eller upprätta responsplaner.
Prioritera förmåga att hantera kris
Hanna Lindbom, doktorand i risk och säkerhet vid LTH vid Lunds universitet, varnar för att det idag läggs för stor vikt vid att lista resurser. Man borde prioritera utifrån vilken effekt olika åtgärder förväntas kunna åstadkomma på förmågan att hantera kriser, resonerar hon. Detta perspektiv finns endast i undantagsfall idag.
– Min forskning visar att det finns väldigt lite resonemang kring att det man gör faktiskt leder till ökad förmåga, säger hon.
Sedan 2012 har hon kartlagt hur kommuner, länsstyrelser och myndigheter bedömer sin förmåga att hantera av olika slags samhällsstörningar. Undersökningen har skett i form av analyser av inrapporterade risk- och sårbarhetsanalyser, samt förmågebedömningar och handlingsplaner från 50 kommuner, länsstyrelser och myndigheter.
Dessutom har 43 representanter från samtliga nivåer i krisberedskapssystemet intervjuats.
– Att fokusera enbart på resurser är problematiskt eftersom samhällets resurser är begränsade. Om ytterligare resurser inte bidrar till att minska konsekvenserna av olika händelser skulle pengarna ha kunnat användas till annat.
Det är svårare att försöka uppskatta framtida konsekvenser av olika samhällsstörningar, jämfört med att lista resurser och rutiner som finns på plats här och nu. Eftersom samma typ av kris sällan inträffar tätt inpå varandra, kan man få vänta länge för att se effekten av olika insatser. De stora skogsbränderna 2014 och 2018 är undantag.
Kraft att agera när något händer
I sin avhandling presenterar Hanna Lindbom därför ett nytt sätt att se på och bedöma förmåga. Kortfattat handlar förmåga här om att positivt kunna påverka utfallet av en negativ händelse.
Utgångspunkten är att det ska bli tydligare att se om olika insatser för att öka förmågan, faktiskt har effekt om något händer.
Det nya sättet att bedöma förmåga att hantera kriser, har testats i flera experimentella studier med 280 deltagare från 207 kommuner, länsstyrelser och myndigheter.
Resultaten från studierna visar att det föreslagna synsättet verkar fungera bättre som beslutsunderlag i förebyggande arbete fokuserat på att öka responsförmågan. När beslutsfattare får stöd av en förmågebedömning som visar effekten av olika insatser, så kan de investera på rätt nivå.
– Min forskning ger starka indikationer på att vi bör fortsätta utveckla det här sättet att bedöma förmåga så att samhället i framtiden kan fatta mer informerade beslut om hur man ska öka förmågan att hantera kriser och katastrofer.
Svårigheterna och bristerna med att mäta effekt och konsekvenser av insatser i krisberedskap är inte unikt för Sverige, utan förekommer i hela världen.
Elva procent av vuxna skåningar har käksmärtor – dubbelt så många som i Norrland. Och nästan 80 procent av befolkningen i Sydsverige uppvisar syraskador på sina tänder.
– Att det är så många fler som har käksmärtor i Skåne visar att man inte alltid kan se på siffror för ett helt land, det kan finnas stora regionala skillnader, säger Susanna Gillborg, ST-tandläkare som skrivit en licentiatuppsats vid Malmö universitet.
6123 slumpvis utvalda skåningar fick svara på om de en gång i veckan eller oftare har ont i käkarna och/eller ont när de gapar eller tuggar. Ett jakande svar på en eller båda frågorna indikerade käksmärta. Resultatet visade att det gällde elva procent.
Utifrån svaren på ytterligare ett 50-tal frågor kunde Susanna Gillborg dra slutsatser om relaterade faktorer. Bland annat att käksmärta drabbar fler kvinnor än män, att det är vanligast i åldrarna 20-50 år, att personer med käksmärta oftare har huvudvärk minst en gång i veckan och upplever en sämre allmänhälsa.
Omfattningen överensstämmer med studier i Europa och USA. Susanna Gillborg framhåller dock att smärta i käkarna är dubbelt så vanligt i Skåne som i Norrland.
Storstadens stress spelar in
– Jag tror att större befolkningstäthet spelar in. Stress är absolut en faktor och stressnivån är större i en storstad som Malmö. Socioekonomiska faktorer påverkar också, och där kan antalet människor med utländsk bakgrund påverka att det är skillnad mellan regioner, säger Susanna Gillborg.
Hon beskriver käksmärta som underdiagnostiserat och underbehandlat och anser att bettfysiologi måste prioriteras mer inom tandvården. En journalstudie i Västerbotten visade att tandläkaren inte alltid hade vidtagit någon åtgärd när patienter hade berättat om käksmärta. Susanna Gillborg tror det beror på att tandläkare kan känna en osäkerhet kring hur de ska gå vidare.
– Tandvård är ofta väldigt praktisk. Man ska lösa ett problem som har en viss taxa. Det finns ingen tradition av att prata djupare med patienter om hur de har det. Tandläkare känner inte heller att de kan ta betalt för samtal, samtidigt som det förstås också tar tid, säger Susanna Gillborg och tillägger att ett arbete pågår nationellt för att ge allmäntandvården mer stöd i behandlingsplanering.
Frukt värre än läsk
I den andra delstudien undersökte hon förekomsten av tandslitage i den vuxna befolkningen i södra Sverige. Detta gjordes genom kliniska undersökningar och granskning av kliniska foton. För att hitta faktorer relaterade till tandslitaget användes information från ett frågeformulär, sjukdomshistoria och analys av salivprov. Studien omfattade 831 individer. Alla visade tecken på tandslitage.
Tandgnissling var den vanligaste orsaken till tandslitage och registrerades hos över 90 procent av gruppen. Mer anmärkningsvärt, enligt Gillborg, är att nästan 80 procent uppvisade syraskador på tänderna. Män hade mer tandslitage än kvinnor men ingen av de relaterade faktorer som identifierades i studien skilde sig åt mellan könen. Genom svaren i frågeformuläret kunde Susanna Gillborg sluta sig till att den största förklaringen till all erosion inte heter läsk utan frukt.
– Magsyra och frukt fräter på tänderna, och de som äter äpplen och citrusfrukter dagligen har större erosionsskador, säger Susanna Gillborg.
Endast en del av personerna i studien hade fått information om tandslitage från sin tandläkare/tandhygienist och mycket lite information om just syraskador.
– Man måste tidigt informera patienter om sur kost och identifiera dem som har sura uppstötningar, så de inte riskerar stora tandskador, säger Susanna Gillborg.
Trots väl kända risker är dopning fortfarande relativt utbrett. För att förstå drivkrafterna bakom användning av dopningspreparat har forskare vid Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet genomfört intervjuer av brukare och etnografiska studier i gym- och fitnesskulturer.
Forskarna har under en längre tid följt med brukarna till träning, besökt dem hemma och försökt få en inblick i deras vardag. Resultaten finns i den nya boken Fitness Doping. Trajectories, Gender, Bodies and Health och handlar om hur personer i gym- och fitnesskulturer använder dopningspreparat. Intervjuer, observationer och studier av onlinegemenskaper för brukare av dopning ligger till grund för boken.
– Vi är intresserade av varför människor börjar använda dopning, vad som får dem att sluta, vilken betydelse genus har för användning av dopningspreparat och hur användare tänker kring hälsa och biverkningar, säger Thomas Johansson, professor i pedagogik med inriktning mot barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Tidigare undersökningar har visat att upp till 4-5 procent av svenska gymbesökare använder dopningspreparat.
– De vi har följt har främst använt illegala dopningspreparat såsom anabola androgena steroider och tillväxthormoner, men det finns även exempel på andra preparat såsom insulin, efedrin med mera. Dessutom används olika mediciner i syfte att hantera biverkningar, säger Thomas Johansson.
Muskler och skönhetsideal
Det finns såväl fysiska som psykologiska biverkningar av dopningspreparat. Det handlar bland annat om ökad irritabilitet, depression, akne, håravfall, störningar i tillväxten och leverskador. Trots de kända riskerna fortsätter många att använda dopningspreparat.
– Bruk av dopning handlar i huvudsak om att förändra kroppen i en viss riktning. Det kan vara att bygga muskler och få en stor kropp som associeras med maskulinitet, men det kan också handla om att bränna fett för att passa in i snäva kropps- och skönhetsideal. Andra motiv är viljan att tävla i till exempel bodybuilding eller fitness, eller att vilja att passa in i en subkulturell träningsgemenskap.
Män och kvinnor väljer delvis olika sorters dopningspreparat eftersom de påverkar kroppen på olika sätt.
– Vissa preparat har så kallade förmanligande effekter som större käkparti, grövre röst, och naturligtvis muskler vilket förknippas med maskulinitet, varför kvinnor kanske väljer andra typer av substanser, som då anses ligga mer i linje med femininitetsnormerna. Men det finns också skillnader inom både mäns och kvinnors bruk i sig.
Skärskådning av vår samtid
Forskningsprojektet har resulterat i tre böcker som är skrivna av Thomas Johansson och Jesper Andreasson, docent vid Linneuniversitet.
– Trilogin kan sägas vara en skärskådning av vår samtid, en samtid där kroppen ofta sätts i centrum och där människor på olika sätt försöker uttrycka vilka de är genom det kroppsliga, men också att detta får konsekvenser vad gäller frågor som hälsa, identitet, tillhörighet och utanförskap.
Trilogi om gym- och fitnesskulturen
Forskningsprojektet Pumping up the ego: Biographical studies on young people’s doping trajectories har resulterat tre böcker.
Den första, Global Gym: Gender Health and Pedagogies (2014) handlade om gymkulturens utveckling och globalisering.
Den andra, Extreme Sports, Extreme Bodies: Gender, identities ad Bodies in Motion (2019) om extremidrott och dess kroppsliga och sociala konsekvenser.
Den tredje som avslutar trilogin är alltså Fitnes Doping. Trajectories, Gender, Bodies and Health.
Kontakt:
Thomas Johansson, professor i barn- och ungdomsvetenskap, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, thomas.johansson.2@gu.se
I en ny rapport från VTI har forskare studerat cyklisters hastighet, samt vilka konsekvenser hastigheten har för trafiksäkerhet och andra samhällsmål. Cyklisters hastighet beskrivs ofta som hög och som ett stort problem för säkerhet och trygghet. Men kunskapen om cyklisters faktiska hastighet och betydelsen av den är knapphändig.
I rapporten avråder forskarna från att lagstifta om särskilda hastighetsbegränsningar för cyklar och cykelbanor utöver de som redan finns. De poängterar också det är viktigt att skilja på reshastighet respektive punkthastighet när man för diskussioner kring cyklisters hastighet. Punkthastighet motsvarar den tillfälliga hastigheten, som till exempel samlas in vid en mätstation, medan reshastigheten mäts över en hel sträcka, från A till B, och inbegriper bland annat väntetider i korsningar. Anna Niska, forskningsledare vid VTI, förklarar.
– Cyklisters hastigheter regleras redan idag via Trafikförordningen med regler som gäller generellt för alla fordon och vägar. För att uppnå de transportpolitiska målen om god tillgänglighet och ökad cykling bör cyklister erbjudas en hög reshastighet, främst genom att förhindra onödiga omvägar och omotiverade stopp. Men för att uppnå målen om trafiksäkerhet kan det däremot finnas anledning att dämpa cyklisters punkthastighet i vissa situationer eller på vissa platser.
Saknas hastighetsmätare på cykel
Mätningar som gjordes vid en sträcka med skyltad hastighetsbegränsning 20 kilometer i timmen visade att den skyltningen inte hade någon effekt på cyklisternas hastighet. Vid uppföljande intervjuer framkom att cyklister har svårt att följa en sådan hastighetsbegränsning eftersom de flesta inte har hastighetsmätare på sina cyklar. Många cyklister var också skeptiska till hinder, avsmalningar eller andra åtgärder för sänkning av hastigheten.
– Dessa hinder är dels riskåtgärder som bidrar till högre olycks- och skaderisk. Samtidigt kan uppmärksamhetseffekten av dem klinga av vid en överanvändning. I de situationer det ändå är motiverat att dämpa cyklisters hastighet, vid till exempel vägarbeten eller cykelbanor förbi skolor eller äldreboende bör information i form av varningsskyltar och vägmarkeringar användas.
Enligt gällande lagstiftning är det inte möjligt att införa en hastighetsbegränsning som är lägre än 30 kilometer i timmen.
– Medelhastigheter för cyklister är i de flesta fall runt 20 kilometer i timmen. Endast en liten andel cyklar fortare än 30 kilometer i timmen. Därmed skulle en hastighetsbegränsning endast beröra ett fåtal. Det är heller inte klarlagt vilken hastighet som är lämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Studien genomfördes av Trivector Traffic i samarbete med VTI och på uppdrag av Trafikverket. Syftet var att undersöka hur hastighetsbegränsningar och andra hastighetsdämpande åtgärder används och kan användas på cykelvägar i Sverige, samt vilken potentiell trafiksäkerhetseffekt de kan ha.
Maria Sandel bodde på Kungsholmen i Stockholm. I 25-årsåldern blev hon döv och drabbades även senare av en grav synnedsättning. Hon arbetade mestadels som trikåstickerska.
