Insamlingen av spillningsprover från björn i Västerbottens län är nu avslutad och har samlats in av många olika personer, däribland jägare, samebyar, länsstyrelsen och allmänhet. Under perioden augusti till oktober skickades fler än 1200 prover in till Naturhistoriska riksmuseet som är den myndighet som koordinerar björninventeringen.
– Vi är glada över att så många personer har samlat in prover, det är 25% fler prover än vid den senaste insamlingen år 2014, säger Jessica Åsbrink vid Naturhistoriska riksmuseet. Ju fler prover, desto säkrare uppskattning kan vi göra.
Björnspillning med mycket blåbär. Med prover från björnspillning som DNA-analyseras kan antalet björnar i ett område beräknas. Bild: Jessica Åsbrink.
Att det är fler prover behöver inte betyda att antalet björnar är fler. Målet med insamlingen är att få en uppskattning av björnpopulationens storlek som ett underlag till länsstyrelsens rovdjursförvaltning.
DNA-analys av spillningen
Vid den senaste inventeringen, år 2014, beräknades populationen uppgå till 362 björnar i Västerbotten, med en viss osäkerhet i skattningen (95 % konfidensintervall: mellan 310 och 459 björnar). Detta var på samma nivå som 2009. Antalet björnar i ett län påverkas framför allt av de beslut som tas i förvaltningen.
Nu när insamlingen är färdig kommer varje prov att DNA-analyseras på Naturhistoriska riksmuseet för att se vilka som går att analysera för björn och vilka prover som är från samma individ. Detta är redan påbörjat och kommer vara färdigt till våren 2020. Analysen kan följas på denna sida som uppdateras kontinuerligt.
Den här typen av inventering är möjlig tack vare ett mycket stort antal engagerade personer runt om i landet som rör sig i skog och mark. Nästa år är det björninventering i Jämtland och Västernorrland. Planeringen för inventeringen har redan börjat.
Kontakt:
Jessica Åsbrink, nationell koordinator för björninventering, Naturhistoriska riksmuseet
Digitaliseringen och samhällets snabba tekniska utveckling har bidragit till diskussioner och tester av pedagogiska robotar i skolan.
År 2015 genomförde forskaren Sofia Serholt en tre månader lång fältstudie med en empatisk humanoid (människoliknande) robot på en mellanstadieskola i Västsverige. 46 elever i årskurs 4–6 deltog i studien. 2018 återvände hon till eleverna, som nu går i högstadiet (årskurs 7–9), för att återigen undersöka elevernas föreställningar av relationen elev-robot. Samtidigt hade nya ungdomar tillkommit i klassen vilket gav henne möjlighet att se hur elever från första gruppen, som alltså tidigare träffat empatiska robotar, upplever dem jämfört med nya elever i klassen som inte stött på en robot i klassrummet på samma sätt.
Mer kritiska andra gången
– Resultatet var mycket tydligt. Elever som tidigare träffat roboten var mer kritiska till att robotar läser av och analyserar deras känslor. En trolig förklaring är att eleverna inte kände att robotens empatiska drag tillförde något till deras inlärning, vilken kanske blev tydligt då interaktionen havererade många gånger. Det kan också vara så att nyhetens behag för de erfarna eleverna falnat. De fann inte idén om en empatisk robot i klassrummet särskilt spännande andra gången och intog därmed en kritisk ståndpunkt, säger Sofia Serholt.
En av tankarna med pedagogiska robotar är att de ska bidra till att lära ut kunskap på ett engagerande sätt, samt att de förväntas interagera med barnen på liknande sätt som lärarna.
Negativa till att ersätta läraren med robot
– I båda grupperna var en majoritet av eleverna positiva till att ha en människoliknande robot i skolan. Eleverna kunde se sig själva prata med roboten samtidigt som den skulle kunna bistå med hjälp när eleverna ställde frågor. Å andra sidan var en majoritet av eleverna negativa till att låta roboten sätta betyg, undervisa yngre elever eller ersätta lärarna och ta beslut, säger hon.
En majoritet av eleverna var förberedda på eventuella störningar i klassrummet på grund av roboten. Vissa elever trodde att själva förekomsten av en robot skulle kunna skapa distraktioner, medan andra spekulerade i att med bara en robot i klassrummet skulle alla elever försöka få robotens uppmärksamhet, och därmed minska möjligheten att interagera med den en och en.
Nao och Pepper i klassrummet
Robottyperna Nao respektive Pepper. Bilder: Creative commons
Första studien genomfördes med en robot av typ Nao. Andra studien genomförde med en robot av typ Pepper. För att Nao-roboten skulle kunna läsa av elevernas känslor utgick den framförallt ifrån deras ansiktsuttryck och röstlägen. Eleverna bar även armband som mätte hudledningsförmåga (skin conductance), som eleverna fick veta kunde mäta stress. Eleverna fick även fylla i formulär och svara på frågor om upplevelsen där de bland annat fick uppge om de tyckte att roboten var empatisk gentemot dem.
– Eleverna var kloka i sina farhågor och funderingar. Även om vi inte kan generalisera dessa resultat till andra studier med barn och robotar gör vi bäst i att fortsätta den här utvecklingen med försiktighet tills dess att mer grundliga undersökningar av effekterna finns. Att introducera robotar i större skala skulle medföra en signifikant förändring i vad det betyder för barn att gå i skolan och genom utbildningssystemet, säger hon.
Proteinet Myc reglerar många viktiga funktioner i friska celler. Men Myc är ofta kraftigt överaktiverat i aggressiva tumörer, där det fungerar ungefär som en gaspedal som fastnat. Mekanismerna för hur Myc utövar sina funktioner i celler är till stor del outforskat. Forskarna bakom den aktuella studien ville därför ta reda på hur transkriptionsfaktorn Myc interagerar med ett annat protein, TBP (eng. TATA-binding protein). TBP fungerar som en startknapp för uttrycket av en stor mängd gener i celler.
Myc är en transkriptionsfaktor. Transkriptionsfaktorer är proteiner som styr uttrycket av gener, det vill säga vilka gener som ska vara aktiva respektive inaktiva i en cell. Transkriptionsfaktorn Myc upptäcktes 1979 som en av de första så kallade onkogenerna, det vill säga gener som normalt stimulerar celldelning men som – om de muterar eller förändras på andra sätt – kan leda till olika tumörsjukdomar.
Men Myc är ett gäckande protein för forskare inom strukturbiologi. Det är nämligen ett så kallat oordnat protein, som ständigt skiftar mellan olika strukturer på ett mycket dynamiskt sätt. Myc kan binda till mer än 300 olika proteiner i cellen. Nyckeln till att Myc lyckas interagera med så många andra proteiner på kort tid ligger troligtvis i att Myc är så anpassningsbart och har förmågan att blixtsnabbt ändra struktur.
Svårt att studera Myc
Runt 70 procent av proteinerna som är inblandade i cancer hör liksom Myc till gruppen av oordnade proteiner. Om det vore möjligt att störa dessa proteiners funktioner i tumörceller, skulle det kunna utgöra grunden för nya behandlingar av cancer. Men först måste vi förstå i detalj hur de fungerar. En av utmaningarna för forskarna är att de måste hitta förhållanden där Myc är tillräckligt stilla för att de ska kunna titta på proteinets struktur på atomnivå.
Nu har forskare vid Linköpings universitet och Princess Margaret Cancer Center i Toronto, Kanada, lyckats fånga en ögonblicksbild av när Myc är bundet till TBP och kunnat studerat proteinerna med metoder som kristallografi och kärnmagnetisk resonans (NMR).
– Vi hade aningar om att det kunde finnas ett bindningsställe på ovansidan av det sadelformade TBP-proteinet. Men med kristallografi hittade vi först ett annat bindningsställe på ”sadelns” undersida, vilket var helt oväntat, säger Maria Sunnerhagen, professor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet, som har lett studien.
Hittade viktiga bindningsställen
Nästa steg var att ta reda på om strukturen som de hittat är relevant för proteinets biologiska funktion. Forskarna skapade mutationer i Myc, så att olika detaljer i bindningsställena togs bort. Sedan undersökte de hur proteinets funktion och cellens tillväxt och överlevnad påverkades.
– Vi visar att båda bindningsställena är funktionellt viktiga för Myc:s aktivitet, och påverkar celltillväxten på olika sätt. När vi bröt interaktionen mellan Myc och TBP hämmades cellernas överlevnad markant, säger Maria Sunnerhagen.
Det bindningsställe som visade sig ha störst biologisk funktion är så rörligt att forskarna inte kunnat avbilda det med upplösning på atomnivå ännu. De kombinerade därför data från olika metoder och gjorde avancerade beräkningar i superdatorer för att modellera möjliga interaktioner mellan de båda proteinerna. Med hjälp av artificiell intelligens, AI, ringade de in vilken struktur som stämmer bäst med observerade data. På så sätt identifierade de ännu ett bindningsställe som inte varit känt tidigare. Forskarna tror att MycC hjälper till med att öka genuttryck genom att underlätta processen när TBP placeras på rätt ställe vid dna:t tumörcellens kärna.
Vetenskaplig artikel:
Multiple direct interactions of TBP with the MYC oncoprotein. (Yong Wei, Diana Resetca, Zhe Li, Isak Johansson-Åkhe, Alexandra Ahlner, Sara Helander, Amelie Wallenhammar, Vivian Morad, Brian Raught, Björn Wallner, Tetsuro Kokubo, Yufeng Tong, Linda Z. Penn och Maria Sunnerhagen, 2019). Nature Structural and Molecular Biology, publicerad online 4 november 2019
Kontakt:
Maria Sunnerhagen, professor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM), Linköpings universitet, maria.sunnerhagen@liu.se
– Jag vill visa att handlingskapacitet alltid är kringskuren, i detta fall också av föreställningar om kvinnors sexualitet, säger Monika Edgren, professor emerita i genushistoria vid Malmö universitet, som lett ett forskningsprojekt som studerat berättelser om våldtäkt i Sverige 1990 till 2013. Senast har hon studerat svenska domar under perioden 1990 till 2014.
Sällan både aktör och utsatt
Ett av fallen från 1997 handlar om en ung kvinna som våldtogs av flera män i Södertälje. I tingsrätten bedömdes hon vara ett offer, svag och oskyldig. Men i hovrätten beskrevs hon som en person med handlingskraft som hade kunnat säga nej, som hade kunnat lämna platsen, men genom att inte lämna, också samtyckte. Först ett offer, sedan en person med handlingskapacitet. Sällan både och.
– Kvinnor som är sexuellt aktiva genom att till exempel ta egna initiativ, bedöms som ansvariga för sina handlingar även när de blir utsatta för våld. I motsatt riktning blir de som ses som oskyldiga förklarade svaga. Detta gör att kvinnor när det kommer till sexualitet inte tillskrivs både handlingskapacitet och att vara offer för makt och våld, säger Monika Edgren.
I Södertälje-fallet avgjordes det senare i högsta domstolen att kvinnan var i en hjälplös situation. Domen blev prejudicerande. I ett annat fall från 2007 beskrivs hur en kvinna följde med två män hem och inledningsvis samtyckte till sex. Sedan ändrade hon sig. Men eftersom hon samtyckt ansågs hon ha handlingskraft, vilket återigen var motsatsen till att ses som ett offer för våld. Männen friades i tingsrätten. Hovrätten gjorde en annan bedömning, men då sågs hon inte längre som en aktör i sitt liv utan beskrevs istället som svag och utsatt.
Fortsatt fokus på offret
Sverige har de högsta siffrorna vad gäller anmälda våldtäkter i Europa, vilket dels beror på hur våldtäkt definieras och dels på att brott i högre utsträckning anmäls. Men antalet fällda domar är få.
– Synen på utsatthet är mycket begränsad i lagstiftningen och i den rättsliga praktiken. Allmänna maktstrukturer som inverkar på offrens handlingskapacitet beaktas inte, menar Monika Edgren.
Under de senaste två decennierna har synen på våldtäkt genomgått snabba förändringar i Sverige, nu senast med den nya samtyckeslagen från 2018. Den nya lagen gör det förbjudet att ha sex med en person som inte uttryckligen sagt ja eller aktivt visar att hen inte vill delta.
Tidigare har det krävts att gärningspersonen använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation. Monika Edgren tror dock inte att den nya lagstiftningen påverkar den snäva rollen för våldtäktsoffret.
– Jag tror inte lagstiftningen påverkar bevisningen. Som min kollega Ulrika Andersson, docent i straffrät, framfört, är fokus i de stater som har en sådan lagstiftning lika mycket på offret som tidigare, säger Monika Edgren.
Kontakt:
Monika Edgren, professor emerita i genushistoria vid Malmö universitet, monika.edgren@mau.se
Kan en enda man ha påverkat vad som odlats över stora delar av Norrbottens län? Ja, det tror forskare vid Linköpings och Stockholms universitet, men det var inte vilken man som helst. Det handlar om prästen Lars-Levi Laestadius (1800-1861), grundaren av den Laestadianistiska väckelserörelsen och nyligen omskriven i Mikael Niemis roman ”Koka björn”.
Under slutet av 1800-talet var fröutställningar ett mycket populärt inslag på lantbruksmässor, och på Nordiska Museet finns en del av de frön som ställdes ut fortfarande bevarade. Fröna är en fantastisk forskningsresurs som gör att vi kan förstå de grödor man under majoriteten av vår historia varit beroende av för att överleva.
Intresserade av missväxten
I en studie, som publicerats i tidskriften Heredity, analyserade forskare vid Linköpings och Stockholms universitet 1800-talsfrön av korn från Norrbotten. De var egentligen intresserade av att studera konsekvenserna av den omfattande missväxt som skedde i Norrbotten under 1800-talet, och om den nödhjälp som gavs under svältåren kom i form av utsäde från andra platser. Hur hade den genetiska sammansättningen hos kornet i området påverkats av nödåren? Men de upptäckte något oväntat.
Fröburk med korn från Kvikkjokk, med namnet Laestadius på etiketten. Bild: Matti Leino
– När vi analyserade fröerna upptäckte vi att vissa fröer från helt olika platser var helt genetiskt identiska. Där ingick korn insamlat på olika gårdar i Tornedalen men också korn från Norrlands fjällvärld, fågelvägen mer än 30 mil bort. Varför det fanns genetiskt identiska frön på dessa helt olika platser kunde vi inte förstå alls, berättar Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi på Linköpings universitet.
– En av de fröburkar vi hade använt innehöll korn odlat i Kvikkjokk 1867, och när vi såg vem som donerat fröna fick vi en första ledtråd. Donatorn var Kvikkjokks kyrkoherde Johan Laestadius, brorson till Lars-Levi Laestadius, säger Matti Leino vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
Laestadius intresserad av lantbruk
Lars-Levi själv var intresserad av lantbruk och botanik. Han skrev under 1820-talet om bland annat kornodling i Kvikkjokk, där han bodde under barndomsåren. Senare verkade han som kyrkoherde både i Karesuando och i Pajala, och det var i fröburkar från dessa två platser som forskarna hittade flest frön som var identiska med Kvikkjokkfröna.
– Vi kommer förstås aldrig att veta säkert, men vi tror att det är möjligt att Lars-Levi, eller någon i hans familj, har tagit med sig utsäde när de flyttat mellan olika orter och att Lars-Levi inte bara sörjt för traktens själsliga välfärd utan också påverkat möjligheterna till att nära de kroppsliga behoven, säger Jenny Hagenblad.
Studien har finansierats med stöd av bland annat Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU), Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Hem i Sverige-fonden, CF Lundströms stiftelse och forskningsrådet FORMAS.
Oavsett om vi är medvetna eller inte, hjärnan fungerar på samma sätt ändå. Nu när vi vet detta, hur ska vi då förhålla oss till medvetslösa patienter? Vad betyder det egentligen att vara ”vid medvetande”? Och hur är vårt medvetande kopplat till vår fysiska hjärna?
Michele Farisco, är docent i moralfilosofi vid L’orientaleuniversitetet i Neapel och har nu doktorerat i neuroetik vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet. I sin avhandling utforskar han de mer filosofiska aspekterna av den här frågan kring hjärnan och medvetandet.
Ökad kunskap om hjärnan
Tack vare ny teknik och forskning har kunskapen om hjärnan ökat mycket, bara de senaste åren. Hjärnforskare och filosofer har länge tänkt på hjärnan och medvetandet som två självständiga enheter. Eller sett medvetandet som något som hjärnan skapar.
– Men det här sättet att förstå relationen mellan hjärnan och medvetandet kanske inte stämmer. De senaste åren har hjärnforskare snarare beskrivit hjärnan som ett i sig aktivt organ, som spontant analyserar och skapar modeller av världen utanför. Både när vi är medvetna och när vi är omedvetna, säger Michele Farisco.
I sitt arbete har han utvecklat en ny modell för att förstå medvetandet, som bygger på att det inte går att skilja hjärna och medvetande åt. Medvetandet är alltså inbäddat i hjärnan, eller som han kallar det: den levande hjärnan är ”intrinsically conscious”.
Behövs ett ramverk som förenar
För att utvärdera de viktiga frågor som väcks i samband med utvecklingar inom hjärnforskningen måste vi kombinera empiriskt och begreppsligt arbete. Jag är filosof, inte naturvetare. Men för att fylla de kunskapsluckor som finns mellan hjärnforskningens fynd och vår förståelse av medvetenhet som begrepp så behöver vi ett ramverk som förenar dem, säger han.
Enligt hans modell är medvetandet inget som hjärnan producerar, utan något som skapar länkar inuti den. Med andra ord är medvetandet vår hjärnas förmåga att modellera världen omkring oss och att använda tillgänglig, relevant information för att se till att vi överlever.
Michele Fariscos avhandling har särskilt fokus på svåra medvetandestörningar, och han ser tydliga kliniska konsekvenser för patienter med hjärnskador. Enligt honom har en skadad hjärna fortfarande medvetande, om den, även utan extern stimuli, har en sådan inbäddad aktivitet och aktivitet i viloläge – det som på engelska kallas för resting state activity. Om än på en väldigt grundläggande nivå.
Känslor kan finnas även utan medvetande
Vad betyder det för komapatienter och patienter i vegetativt tillstånd? Enligt Michele Farisco behöver vi tänka om. För det kan vara så att de faktiskt inte är medvetslösa. Hjärnan är aktiv både när vi är medvetna och när vi inte är det. Vissa patienter kan fortfarande känna positiva eller negativa känslor, på medveten eller omedveten nivå. Och några av dem kan fortfarande uppfatta vad som händer omkring dem. Med hjälp av datorsimuleringar och andra verktyg kanske några av dem kan få tillbaka rester av sitt medvetande eller kommunicera på basal nivå, vilket också gör frågan relevant ur ett etiskt perspektiv.
Michele Fariscos modell kan också hjälpa oss förstå orsaker till drogmissbruk. Den erkänner interaktionen mellan medvetna och omedvetna processer i hjärnan. Om beroendet uppkommer som resultat av både medvetna och omedvetna påverkansfaktorer i den externa miljön kan man börja prata om ett socialt ansvar för beroende. Om inte i termer av etik, så åtminstone inom offentligt beslutsfattande.
Jättestjärnan befinner sig omkring 10 000 ljusår från solen. Den är 30 gånger så stor som vår sol och tre till fem gånger så tung. Sådana jättestjärnor finns det gott om i vår galax. Men just det här exemplaret är speciellt. Eftersom stjärnan rör sig i en cirkelbana med en period på 83 dygn måste det finnas en annan kropp vars gravitation motverkar centrifugalkraften i banan. Men någon sådan har inte kunnat observeras.
Enligt en ny studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science, talar allt för att det rör sig om ett svart hål.
Studerat jättestjärnans rörelsemönster
– Svarta hål av den här storleken är inget nytt. Men i de flesta fall befinner sig hålet tätt intill en stjärna. Gas från stjärnan faller in mot hålet, hettas upp till extrema temperaturer och avger röntgenstrålning. Det är normalt så de svarta hålen upptäcks, men inte i det här fallet, säger Lennart Lindegren, astronomiprofessor vid Lunds universitet och en av författarna till artikeln.
Istället har forskargruppen studerat den röda jättestjärnans rörelsemönster under lång tid. Eftersom den rör sig med varierande hastighet har forskarna försökt slå fast vad det är som påverkar dess bana. En viktig pusselbit är avståndet till jättestjärnan, som uppmätts av den Europeiska rymdorganisationens satellitteleskop Gaia. Tack vare Lennart Lindegrens långvariga arbete med Gaia kunde tänkbara felkällor uteslutas.
Solitt stöd för ett svart hål
– Slutsatserna i artikeln bygger delvis på en specifik Gaia-mätning och vi behövde gå till botten med hur pålitlig denna var. Mina datorsimuleringar visar att mätningen ger solitt stöd åt slutsatsen att det rör sig om ett svart hål, säger Lennart Lindegren.
Det här är första gången som ett troligt svart hål upptäcks genom att studera banrörelsen hos stjärnan i ett så kallat dubbelsystem. Lennart Lindegren tror att den nya metoden kommer att leda till att många fler svarta hål upptäcks i Vintergatan.
– Sedan vi publicerade våra Gaia-mätningar 2018 har det kommit ut över tusen artiklar där resultaten använts för de mest skilda studier. Att Gaia kunde bidra till den här upptäckten var oväntat, men ytterst fascinerande, säger Lennart Lindegren.
Solen blir en röd jätte om 5 miljarder år
Om 5 miljarder år blir Solen en röd jätte och kommer att expandera till ca 250 gånger sin nuvarande storlek. De innersta planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, kommer att slukas. Källa: Wikipedia, Bild: Oona Räisänen, CC BY-SA 3.0
Kontakt:
Lennart Lindegren, professor vid Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet, lennart.lindegren@astro.lu.se
– Plastproduktion är otroligt komplext och svårt att förstå eftersom det involverar så många olika sektorer och företag. Samtidigt finns det ett stort behov av investeringar inom området, säger Fredric Bauer, forskare vid Miljö- och energisystem vid LTH, Lunds universitet, och en av författarna till rapporten, vars syfte är att informera om utvecklingen inom plastsektorn.
Rapporten innehåller forskningsbaserad information för förvaltare eller investerare som vill investera i företag som producerar eller använder mycket plast i sin verksamhet.
Rapporten beskriver bland annat tekniska möjligheter som handlar om alternativa sätt att producera plast, till exempel genom att använda biobaserade råvaror, och kemisk återvinning, där plasten bryts ner till molekyler som sätts ihop till ny plast. Även policier och EU-direktiv som påverkar plastsektorn tas upp.
– Den finansiella sektorn behöver kunskap om vilka trender som är på gång för att ha möjlighet att göra hållbara investeringar över tid. Fram tills nu har plasttillverkningen varit helt beroende av fossila råvaror, och under de senaste decennierna har det varit en stark tillväxt, men man har inte tänkt på risker: vad händer när vi går ifrån att använda olja? Är det då en bra investering att investera i tillverkning av oljebaserad plast?
Kapitalförvaltare, tänka på detta:
Produktion av plast
Har företaget en plan för att kunna producera plast på ett hållbart sätt?
Kan återvinning bli en del av företagets plan att minska användandet av fossila råvaror?
Plastdesign
Är plasten återvinningsbar?
Bidrar designen till hållbarhet?
Förpackningar
Vilken typ av plaster används i förpackningarna?
Används engångsplast?
Kan man använda återvunnen plast i produkterna?
Information
Vilken information ger förtaget till sina kunder vad gäller hanteringen av deras produkter?
Avfallshantering
Vad gör företaget för att minimera avfall i produktionen?
Vet företaget vad som händer med produkten efter det att den är kasserad?
Hög tid för investerare att börja intressera sig för plast
– Plast- och kemikalieindustrierna har ganska länge varit svagt reglerade. Men nu ser vi att det börjar hända mycket på EU-nivå. Utöver EU:s plaststrategi och Sveriges plastutredning har vi till exempel EU:s ekodesigndirektiv som troligtvis kommer att utökas till att omfatta inte bara energianvändning men även krav på material och design för att förenkla återanvändning och återvinning.
Enligt Fredric Bauer har den finansiella sektorn stor möjlighet att påverka eftersom förvaltare kan driva på utvecklingen i företag som de äger aktier i genom att ställa krav och frågor om hur plasten till exempel är producerad, designad, förpackad och hur den kan återvinnas.
Samtidigt är plastsektorn väldigt komplex och Fredric Bauer säger att det är för enkelt att säga att kapitalförvaltare helt ska sluta investera i industrier som använder sig av fossila råvaror för att tillverka plast eller andra produkter. Här är bilindustrin och den petrokemiska industrin, som använder olja för att tillverka plast, talande exempel.
– Bilindustrin producerar bilar som använder fossila bränslen men samtidigt utvecklar och producerar de elbilar. Samma sak gäller den petrokemiska industrin som är en stor användare av fossila bränslen men som även investerar i anläggningar och ny teknik för återvinning av plast. Därför tror vi i längden mer på att upplysa förvaltare och företag om vilka alternativ och trender som finns och stötta dem i att driva på utvecklingen i dessa sektorer.
Politiska beslut måste till för att driva förändring
Men Fredric Bauer och medförfattaren Tobias D Nielsen poängterar att det krävs fler politiska beslut för att få till stånd de faktiska förändringar som behövs för att göra plastproduktion, användning och återvinning av plast mer hållbar. Speciellt tre utmaningar måste lösas: det stora beroendet av fossila råvaror, dålig avfallshantering samt låg återvinningsgrad.
– Vi behöver investeringar inom många olika sektorer. Det kan handla om kompetens, teknik, upphandling och så vidare. Kapitalförvaltare själva kan inte skapa ett tillräckligt tryck för att driva på en förändring, säger Tobias D Nielsen vid IVL Svenska Miljöinstitutet.
Rapporten är ett samarbete mellan det Mistrafinanisierade forskningsprogrammet STEPS, Sustainable Plastics and Transition Pathways, och MISTRA Stiftelsen för miljöstrategisk forskning. Den är skriven av Tobias D Nielsen, verksam vid IVL Svenska Miljöinstitutet och Fredric Bauer vid LTH, Lunds universitet
– Det är värt att fundera på om det finns förändringar vi kan göra. Vi vet till exempel att vitvaror drar mest el i hemmet och att en full frys drar mindre än en halvtom. Kanske är det dags att börja dela på utrymmena igen, säger Matilda Marshall, som är forskare i måltidskunskap vid Örebro universitet.
Att dela frys var relativt vanligt på 1950-talet. Frysen var en nymodighet och dyr. Då gick människor samman och hyrde frysfack.
– De var medlemmar i en frysfacksförening – man köpte en frysanläggning tillsammans med grannarna eller hyrde ett fack hos ett mejeri eller bryggeri.
Viktigt med skafferi på 1920-talet
Matilda Marshall forskar om hur vi förvarade vår mat från 1920-talet och fram till idag. I början av perioden hade de flesta hushåll ventilerade skafferier, skåp som hämtade kall luft utifrån och fungerade som kylskåp.
– En del förvaringsmetoder har vi inte kvar – men sen handlar det om att vi använder till exempel kylskåpet på ett annat sätt än tidigare.
På 1930- och 1940-talet började allt fler köpa ett kylskåp – men de stängde av det på vintern. Då förvarade de maten i skafferiet och sparade på elen.
Allt eftersom kylskåpen blev vanligare
Under 1950-talet växte storleken på kylskåpen. I början av 1950-talet ansågs 65 liter vara tillräckligt för ett hushåll med tre till fem personer. Två decennier senare rekommenderas 100 – 200 liter inklusive köldfack för en person. Idag är det ungefär samma kylvolym men med ytterligare 30 – 125 liter per person för frysta matvaror. Allt eftersom kylskåpen blev både större och vanligare försvann skafferierna.
– Det förde med sig flera fördelar. De slapp dammet i skafferiet som kom in genom ventilationen. Dessutom kunde de bygga köket mot söder och få ett ljust rum. Tidigare behövde man ha köket mot norr eller öster för att få ett kallt skafferi.
När de flesta hade vant sig vid att ha både kylskåp och frys kommer 1970-talets oljekris och energipriserna gick upp.
Hyra ut ett fack i sin frys
– Från samhällets sida uppmuntrar man människor att spara på elen – frosta av frysen och inte öppna den så ofta till exempel. Det handlar om små knep. Ingen föreslår att man ska stänga av kylskåpet. Det skulle givetvis spara mer energi men den är en så självklar del av vardagen att livet skulle nog försvåras om man stängde av dem.
Hon är inte helt allvarlig när hon talar om att hyra ut ett fack i sin frys. Men den information hon redan hunnit samla om de senaste hundra årens mathållning visar att värderingar och trender förändras drastiskt över tid.
– Mat som konserver, pulvermos och sockerkaka på mix har en helt annan klang än på 1950-talet. Då var det ett sätt för kvinnor, som hade börjat arbeta i högre utsträckning, att hinna med både sig själva och familjen. Idag ses det som ibland som dålig mat och det rätta är att laga mat från grunden, trots att det är mer tidskrävande.
– Jag tror att det finns något att lära sig av hur man gjorde förr i klimat och miljöhänseende. Gamla sätt att förvara mat och hantera mat kan vara en resurs och jag hoppas att så många som möjligt tar sig tid att svara på mina frågor, avslutar Matilda Marshall.
– Detta betyder att signalvägen vi studerar i brunt fett med stor sannolikhet kan aktiveras även i patienter med typ 2-diabetes där insulin-signaleringen är störd, säger Tore Bengtsson, professor vid Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut, Stockholms universitet.
Risken för att någon gång under livstiden få typ 2-diabetes är högre än 30 procent. Därför är det av stort intresse att hitta nya sätt som stimulerar sockerupptag i vävnader och minskar nivån av sockret i blodet.
Kroppen frisätter hormonet insulin efter en måltid för att reglera blodsockret, men en patient med typ 2-diabetes blir mindre känslig för insulin och kräver högre nivåer än kroppen själv kan producera och mister på så sätt sin förmåga att ta upp socker ifrån blodet.
Bränner socker för att alstra värme
Högt blodsocker är mycket farligt och leder det till många olika komplikationer som även kan leda till för tidig död, inklusive hjärt- och kärlsjukdomar, njursvikt, blindhet och även skador som kräver amputationer.
Brunt fett finns hos spädbarn för att alstra värme men har även visat sig finnas i vuxna människor. Ny forskning har visat att det finns speciella depåer av vitt fett som kan aktiveras på liknade sätt som det bruna fettet, både hos människan och hos musen.
– Detta innebär att ännu mer fettvävnad skulle kunna aktiveras och bidra till att sänka blodsockret. Nästa steg blir således att behandla möss med diabetes och se om behandlingen kan balansera sjukdomsbilden, säger Tore Bengtsson.
– Huruvida insulin-signalering måste fungera eller ej för att det bruna fettet ska ta upp och förbränna socker har länge varit en kontroversiell fråga eftersom insulin generellt sett tidigare betraktats som oumbärlig kontrollapparat i denna process, säger Tore Bengtsson. Att vår studie visar att man kan stimulera det bruna fettet att ta upp socker och förbränna det till värme utan insulinsignalering öppnar upp nya möjligheter för en framtida behandling av typ 2-diabetes.
Brunt fett
Brunt fett är en typ av fettvävnad vars främsta funktion i kroppen är att producera värme. Brunt fett finns hos människor och främst hos nyfödda. Hos djur som sover vintersömn finns brunt fett rikligt också i vuxen ålder. Brunt fett har fått sitt namn av att det ser brunt ut till skillnad från ”vanligt” vitt fett. Det beror delvis på att det finns rikligare med blodkärl i denna vävnad än i vitt fett, och delvis på att det finns rikligt med mitokondrier i de bruna fettcellerna. Det bruna fettet får bränsle av triglycerider som det hämtar från blodomloppet.
Tore Bengtsson, professor, Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut. tore.bengtsson@su.se
Vad tycker de som ska skydda sina tamdjur mot rovdjur? Funkar åtgärderna för dem? Tror de att de är effektiva? I sitt doktorandprojekt har Ann Eklund undersökt vad fårägare, fäbodbrukare, jägare med hund, renskötare och sällskapshundsägare tycker. Hon har sett att det kan finnas många orsaker till att tamdjursägare inte vill använda en åtgärd – allt från att den inte fungerar i vardagen till att de finner den oetisk.
– Myndigheterna måste försöka sätta sig in i den enskilde tamdjursägarens situation. Om tamdjursägarnas synvinkel inte uppmärksammas finns risk för att myndigheterna föreslår åtgärder som upplevs som irrelevanta, nonchalanta eller omöjliga att genomföra. Det kan öka frustrationen hos tamdjursägaren. Då finns en risk att man underblåser de sociala konflikter som omgärdar rovdjursförvaltningen, säger Ann Eklund, på institutionen för ekologi, SLU.
Ann Eklund och hennes kollegor har redan fått stor uppmärksamhet för en tidigare studie som visade att de åtgärder som används för att skydda tamdjur mot rovdjur ofta inte har utvärderats vetenskapligt. Det betyder inte nödvändigtvis att åtgärder som används idag är dåliga, bara att vi inte vet säkert hur effektiva de är. Störst stöd finns för hägn där man håller tamdjuren under natten när rovdjuren är mest aktiva, boskapsvaktande hundar, skrämsel och i viss mån jakt på rovdjur.
Tilltron till åtgärden är central
I en uppföljande enkätundersökning som besvarades av totalt 1 286 fårägare, fäbodbrukare, jägare med hund, renskötare och sällskapshundsägare blev det tydligt att tilltron till att en åtgärd fungerar är helt central. Även under Ann Eklunds 11 intervjuer med grupper av tamdjursägare framkommer att åtgärderna måste kunna minska risken för rovdjursangrepp för att vara relevanta. Tamdjursägarna drar samma slutsats som forskarna: Kunskapen om åtgärdernas funktion idag är för begränsad.
Att en tamdjursägare tror att åtgärden är effektiv är dock ingen garanti för att hen accepterar att använda den. För flera åtgärder är acceptansen låg trots att de tillfrågade bedömer att den fungerar bra. Det kan bero på att åtgärden är svår att genomföra i vardagen, att den är dyr eller tar mycket tid. Där kan myndigheterna underlätta med ekonomisk hjälp eller genom att finansiera arbetskraft.
Ibland är dock konsekvenserna svårare att hantera. Det kan finnas oro för att åtgärderna ska störa andra människor. Till exempel kan oljud från skrämmor höras av grannar, medan stängsel och användning av aggressiva vaktdjur kan begränsa allemansrätten.
Tamdjuren ska må bra – men även rovdjuren
Tamdjursägarna är förstås också måna om att deras djur ska må bra. Att hålla får i små fållor eller renar i hägn kan öka risken för smittspridning och parasiter. Jakthundar som bär skyddsvästar riskerar att få skavsår, fastna i ris och buskar eller överhettas.
För att en åtgärd ska accepteras av tamdjursägarna måste den också anses vara etisk, rättvis, och följa lagstiftningen. För fäbodbrukare som har sina djur på fritt bete i skogen så riskerar boskapsvaktande hundar att bryta mot lagstiftningen om tillsyn av hundar. För fårägare som ser hundar som familjemedlemmar kan det upplevas som oetiskt att lämna en boskapsvaktande hund ute i en hage med fårflocken.
På samma sätt kan en renskötare anse det oetiskt att skrämma ett rovdjur från renhjorden och se rovdjuret kämpa sig fram i djup snö och skare utan att det finns någon plan för vart det ska ta vägen. Eftersom det är beroende av renkött kommer djuret antingen att svälta ihjäl eller leta sig fram till en annan renhjord. I sådana fall spelar det inte så stor roll hur effektiv djurägaren tror att åtgärden är, det är ändå inte acceptabelt för personen att genomföra den.
Men alla åtgärder kan vara mer eller mindre acceptabla för enskilda tamdjursägare.
– Därför har representanter för de myndigheter som ska stödja tamdjursägarna en viktig uppgift. Om de kan stödja användning och underhåll av åtgärder som tar hänsyn till tamdjursägarens situation så kan de göra det lättare för tamdjursägare att hantera oron för sina djur. Åtgärderna kan då bidra till en framtid för både stora rovdjur och tamdjurshållning, säger Ann Eklund.
Fotnot:
Projektet är ett interdisciplinärt projekt som genomförts i samarbete med Miljöpsykologiska enheten vid Lunds tekniska högskola och Mittuniversitetet i Östersund.
Ann Eklund, Institutionen för ekologi; Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, SLU ann.eklund@slu.se
Återkoppling, eller feedback, är ett centralt inslag i högre utbildning. Tidigare har återkoppling ansetts vara lärarens ansvar men under senare år har allt större tonvikt lagts vid studenternas aktiva medverkan i återkopplingsprocessen.
– Att bedöma och ge återkoppling på egna och medstudenternas prestationer anses gynna studenternas lärande av både kommunikativa och ämnesmässiga färdigheter, säger avhandlingens författare Elin Nordenström.
Svåra uppgifter
Samtidigt har tidigare forskning visat att bedömning och återkoppling är svåra uppgifter och vägledning från lärare/instruktörer anses därför nödvändigt. Detta för att hjälpa studenterna att se hur deras egna och medstudenternas prestationer relaterar till lärandemål och bedömningskriterier. Det saknas dock empiriskt underbyggda studier som visar hur sådan vägledning kan se ut.
– Den pedagogiska litteraturen är rik på modeller och riktlinjer för hur lärare/instruktörer kan underlätta och vägleda studenternas medverkan i återkopplingsprocessen, men få studier har undersökt hur detta går till i praktiken, säger Elin Nordenström.
Debriefing-samtal
Hon har undersökt så kallade debriefing-samtal i simuleringsbaserad interprofessionell träning för läkar- och sjuksköterskestudenter vid två svenska universitet. Utbildningen gick ut på att studenterna skulle träna på att arbeta i team bestående av medlemmar från olika yrkesprofessioner. Debriefing-samtalen ägde rum efter det att studenterna hade tränat teamarbete i simulerade patientfall. De innebar att studenterna gemensamt diskuterade, reflekterade över och gav återkoppling på sitt agerande i simuleringen under vägledning av erfarna instruktörer. Avhandlingen bygger på videoinspelningar av 48 debriefing-samtal som genomfördes inom ramen för tio olika träningstillfällen.
Uppstod i stunden
De tre delstudierna undersöker hur instruktörerna vägleder debriefing-samtalen genom att ställa frågor till studenterna och ge återkoppling på deras återkoppling. Resultaten visar att pedagogiska modeller och principer avsedda att främja självreflektion, självbedömning och kamratåterkoppling utgjorde ett stöd för instruktörernas vägledning.
– Men de detaljer som bidrog till att rikta studenternas uppmärksamhet mot relevanta aspekter av deras interprofessionella teamarbete i simuleringarna var inte beaktade i modellerna, utan uppstod i stunden allteftersom samtalen fortlöpte. Små variationer i instruktörernas frågeställningar var till exempel avgörande för hur studenterna analyserade videoinspelningar av sitt eget agerande i simuleringarna. Instruktörernas svar på studenternas kamratåterkoppling hjälpte dessutom till att belysa hur agerandet i simuleringsövningarna relaterade till deras framtida yrkesutövande, säger Elin Nordenström.
Elin Nordenström, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, elin.nordenstrom@gu.se
– Det här ger ytterligare evidens för att det finns en koppling mellan fetma och elakartad hudcancer, och att man borde betrakta fetma som en riskfaktor för de här cancerformerna, säger Magdalena Taube, förstaförfattare bakom studien och forskare inom molekylär och klinisk medicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Att fetma är en riskfaktor för flera typer av cancer är ett känt faktum. Likaså att risknivån kan sänkas vid en avsiktlig viktminskning. Bevisen för en koppling mellan fetma, viktminskning och just elakartad hudcancer har dock varit begränsade.
I den aktuella studien användes data från den så kallade SOS-studien (Swedish Obese Subjects) som leds och koordineras från Göteborgs universitet, samt data från bland annat Cancerregistret vid Socialstyrelsen.
Forskarna studerade en grupp på 2 007 personer som genomgick fetmakirurgi, och jämförde med en kontrollgrupp om 2 040 individer, även de med grav fetma, men som inte fetmaopererades. Grupperna var i övrigt jämförbara beträffande bland annat kön, ålder, kroppssammansättning, riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, psykosociala variabler och personlighetsdrag.
I kirurgigruppen var det 23 individer som utvecklade elakartad hudcancer, skivepitelcancer eller malignt melanom, parallellt med en påtaglig viktnedgång. Motsvarande siffra i kontrollgruppen var 45 cancerfall, samtidigt som gruppen låg kvar på nivån grav fetma. Medianvärdet på uppföljningstiden var drygt 18 år.
Den största skillnaden gällde malignt melanom där 12 personer i kirurgigruppen drabbades, mot 29 i kontrollgruppen. Resultaten visar på en 57-procentig riskminskning för malignt melanom i gruppen som gick gått ner i vikt efter fetmakirurgi. Motsvarande riskminskning för båda cancerformerna tillsammans blev 42 procent.
– I de här sammanhangen är det en tydlig och påtaglig förändring, och det är därför det blir så intressant, säger Magdalena Taube.
Fynden stöder idén att fetma är en riskfaktor för elakartad hudcancer inklusive melanom, och tyder på att viktminskning hos individer med fetma kan minska risken för denna allvarliga cancerform.
– Att vi med säkerhet nu kan säga detta beror på att vi har en väldig samlad och välbeskriven population som vi kunnat följa under lång tid, och där vi väldigt tydligt ser vad som händer vid omfattande och långvarig viktminskning, avslutar Magdalena Taube.
Forskare från Karolinska Institutet har utvecklat en ”humaniserad” musmodell där mänsklig hud transplanteras till möss, något som möjliggör studier av människans vävnadssvar in vivo. Efter att huden hade koloniserats med MRSA fann forskarna att en typ av immunceller kallade neutrofila leukocyter rekryterades till huden, vilket resulterade i att de antibiotikaresistenta bakterierna dödades. Resultaten kan förklara varför vissa människor endast är bärare av MRSA under en mycket kort period.
Jämvikt mellan immunceller och mikroorganismer
Studien belyser också hur dynamisk människors hud är. De yttre hudskikten ansågs tidigare vara en torr, död ödemark och en väldigt utmanande miljö för mikroorganismerna som lever där. Men under senare tid har det dykt upp en rad studier som visar att så inte är fallet.
– Huden är en oerhört dynamisk biologisk miljö där en form av jämvikt mellan immunceller och mikroorganismer ständigt upprätthålls. När denna jämvikt störs leder det vanligtvis till negativa konsekvenser för människor, och en förståelse för hur den processen fungerar kan få betydelse för hur vi förebygger och behandlar hudinfektioner i framtiden, säger Keira Melican, forskare vid institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet, som lett studien.
Kan orsaka allvarliga infektioner
Staphylococcus aureus är en vanlig bakterie som bärs av upp till 50 procent av befolkningen. Men den kan också orsaka allvarliga infektioner som blir allt svårare att behandla i takt med ökningen av antibiotikaresistens. För att kunna bromsa spridningen av resistenta bakterier krävs en ökad förståelse av människans immunsvar.
Ett vanligt problem med att använda djur som modell för människor är att en del av vår biologi på grundläggande sätt skiljer sig åt, från fysiologi till molekylära interaktioner. Genom att integrera mänskliga komponenter i modellerna är det möjligt att få en mer realistisk bild av mänsklig biologi, i detta fall av hur motståndskraftiga bakterier koloniserar huden.
– Med vår humaniserade hudmodell hoppas vi kunna bidra till att göra resultaten mer relevanta för människor, säger Keira Melican.
Keira Melican, forskare, Institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet, keira.melican@ki.se
Ett alternativ till den traditionella mammografin håller på att forskas fram på Chalmers. Istället för dagens, ofta plågsamma, röntgenundersökningar kan mikrovågor användas för att medicinsk avbilda bröstvävnaden för att säkrare upptäcka bröstcancer. Metoden är särskilt användbar eftersom den också kan upptäcka tumörer i så kallade täta bröst.
– Allt tyder på att mikrovågstekniken kan bli både effektivare, skonsammare och enklare än de alternativ som finns idag för att diagnosticera bröstcancer, säger Andreas Fhager, docent i biomedicinsk elektromagnetik på Chalmers institution för elektroteknik.
Metoden har förutsättningar att på sikt ersätta dagens screening-undersökningar, som alla kvinnor i Sverige mellan 40 och 74 år erbjuds. Även uppföljande röntgenundersökningar för patienter som genomgår bröstcancerbehandling skulle med fördel kunna genomföras med mikrovågor.
Snabbare och billigare system på väg
Inom ett år bedömer forskarna att de ska ha en prototyp färdig för utvärdering i labbmiljö, som sedan kan användas för kliniska tester på patienter. Den nya utrustningen är uppbyggd av mer standardiserad, och därmed billigare, elektronisk hårdvara. Samtidigt håller mjukvaran nu på att anpassas för att klara att processa bildinformationen snabbare.
– Därefter ska vi vara redo att börja planera kliniska studier tillsammans med medicinsk personal för att verifiera att de resultat som mikrovågstomografin ger motsvarar dem vi förväntar oss, säger Andreas Fhager.
Kliniska studier med mikrovågsteknik för att följa upp bröstcancertumörer sker redan i USA under ledning av professor Paul Meaney, som är den forskare i världen som kommit längst inom mikrovågsteknik för bröstcanceravbildning. 2015 rekryterades han till Chalmers på deltid och tillför nu det svenska projektet viktig kunskap. Systemet som den svenska forskargruppen bygger upp baseras på Paul Meaneys forskning i USA och samarbete sker nu länderna emellan i det fortsatta utvecklingsarbetet.
Dolda tumörer kan upptäckas i täta bröst
På senare tid har det uppmärksammats att tät bröstkörtelvävnad är en av de största riskfaktorerna för bröstcancer och tätheten i sig gör det dessutom svårare att upptäcka cancern.
– Mikrovågstekniken skulle vara bättre lämpad än traditionell mammografi för att hitta tumörer hos kvinnor med så kallade täta bröst, säger Andreas Fhager. Bilderna vi får ut visar ett tvärsnitt av bröstet i många lager, och ingen tumör kan då gömma sig genom att vara dold bakom annan körtelvävnad. Även mycket små tumörer kan upptäckas.
Undersökningen går till så att patienten får lägga sig på mage på en brits med öppning för bröstet, som då sänks ner i en behållare med vätska på britsens undersida. I behållaren finns ett antal smala upprättstående antenner som omringar bröstet. Antennerna är både sändare och mottagare som i tur och ordning sänder svaga mikrovågssignaler in i bröstet. Signalerna reflekteras mot bröstvävnaden och eventuella tumörer för att sedan registreras av de antenner som fångar upp signalen. Beroende på om det är frisk eller sjuk vävnad som mikrovågorna träffar reflekteras de på olika sätt. Mönstret som signalerna bildar analyseras därefter med avancerade algoritmer för bildrekonstruktion.
– Bilderna vi får ut är kontrastrika, vilket underlättar för medicinsk personal att särskilja och bedöma fettvävnad, bröstkörtelvävnad och tumörer, säger Andreas Fhager. Därigenom kan cancerdiagnoser ställas på ett effektivare och mer träffsäkert sätt.
Mikrovågor är elektromagnetisk strålning med kortare våglängd jämfört med ”vanliga” radiovågor som används för radiokommunikation, men med längre våglängd jämfört med till exempel synligt ljus och röntgenstrålning. Det är samma frekvensområde som används exempelvis för mobiltelefoni och trådlösa nätverk. Chalmersforskarna använder frekvenser på cirka 0,5-3 GHz.
Möjliggör uppföljande undersökningar
Mikrovågor, till skillnad från röntgen, avger ingen joniserande strålning. Forskningen tar fasta på att mikrovågstomografi är att föredra ur strålningssynpunkt, inte minst när det finns behov av att göra återkommande undersökningar för att kunna följa hur en cancertumör svarar på behandling. Till mikrovågsteknikens fördel talar också att tillvägagångssättet är enkelt, både för personal och patienter. Tekniken har förutsättningar att bli förhållandevis billig. Ett möjligt framtida scenario är små, mobila enheter som även kan användas i utvecklingsländer där sjukvården inte är fullt utbyggd.
– Många faktorer talar för att mikrovågstekniken har potential att bli en mycket effektiv metod för att bekämpa bröstcancer och minska dödligheten i sjukdomen, avslutar Andreas Fhager.
Kontakt:
Andreas Fhager, docent i biomedicinsk elektromagnetik vid institutionen för elektroteknik på Chalmers, andreas.fhager@chalmers.se
– Jag ville ta reda på vad som motiverar människor som springer femton, sexton mil och i det närmaste plågar sig själva på sin fritid, säger Carys Egan-Wyer, konsumtionsforskare vid Lunds universitet.
Hon har genom intervjuer och analyser av löpares dagböcker identifierat tre motiverande faktorer som löparna själva använder när de talar om sin löpning: Frihet, prestation och tävling.
Undersöker uthållighetslöpares drivkrafter
Löparna och löploppen är överallt – under stora delar av året fylls såväl städer som landsbygd runt om i världen av allt från glada motionärer, till elitidrottare. I Sverige sker varje höst terrängloppet Kullamannen, där deltagarna springer från 12,8 kilometer upp till 161 kilometer. En specifik del av löparvärlden består av ”endurance runners” – uthållighetslöpare – vilket i Carys Egan-Wyers avhandling består av triathleter, ultralöpare (personer som springer längre än ett maraton) och hinderbanelöpare.
Carys Egan-Wyer är nybliven doktor i företagsekonomi och har studerat dessa löpares drivkrafter. Hon har utgått ifrån intervjuer med 16 uthållighetslöpare och 21 dagböcker (totalt nästan tusen sidor) där de har beskrivit sin relation till – och sina upplevelser av – löpning.
Resultatet ger ett nytt perspektiv på den, enligt Carys Egan-Wyer, lite väl romantiserade bilden som finns av löpare.
– Tidigare har mycket fokus legat på löpning som frihet och flykt från vardagens måsten. Men jag har studerat löpare som ibland hänger sig åt riktigt plågsam löpning. Vad driver en till att göra det helt frivilligt?
Löpning som frihet – och tvång
Carys Egan-Wyer upptäckte att det i uthållighetslöparnas vokabulär återkommande fanns berättelser om just frihet, men också om prestation och om tävling eller konkurrens.
– Det jag såg är att konsumenter inte är helt fria i sina val. Det finns ideal som tvingar, eller övertygar oss, om att vi ska välja en sak framför en annan. Jag menar att man kan se ultralöparna som en form av ”sellable selves” där de genom hur de konsumerar löpning som en extraordinär upplevelse, också bidrar till att skapa en bild av sig själva, som inte är fri från förväntningar, säger Carys Egan-Wyer.
Ett exempel på detta ur avhandlingen är löparen som beskrev hur hon inte skulle kunna ge sig ut och springa om hon inte hade sin smarta klocka på sig.
– Ultralöparna själva ser löpning som en form av frihet, där de tillsammans med andra kan njuta av löpningen. Men samtidigt är de väldigt fokuserade på att mäta och kvantifiera. Många av löparna ser inte sin löpning som en tävling, utan som en gemenskap, men samtidigt menar jag att löparna kan liknas vid personliga varumärken som tävlar mot andra vad gäller social image. Sportmannaskap där man hjälper andra på lopp och tävlingar ses till exempel som ”heroiskt”, säger Carys Egan-Wyer.
Hon menar att det är viktigt att lyfta fram inte bara de positiva sidorna av löpning, men också de delar som tenderar att hamna i skuggan.
– Ofta ser vi bara hur glada de är i slutet av ett lopp. Det vi inte ser är all träning de lägger ner, i alla väder, och hur deras familj måste planera sin semester utifrån var och när det är lopp. Jag menar att det är dags att tänka om, att inte bara se löpning som flykt och frihet från våra vanliga liv, utan som ett sorts tvång; något disciplinerande som vi ålägger oss själva, men som kommer utifrån konsumtionssamhällets förväntningar.
Ordlista för uthållighetslöpning (endurance running)
Ultralöpare
Springer otroliga avstånd (som vanligtvis sträcker sig från 50 till 350 kilometer, men kan vara upp till 1600 kilometer), ofta på ogästvänliga platser. Reglerna kan variera, men det är inte ovanligt att löpare som springer dag och natt i flera dagar, med bara korta vilopauser samtidigt som de bär utrustning och mat. Det finns också tidsbestämda ultradistanslopp där deltagarna springer så många varv som möjligt på ett fast spår under en viss tidsperiod samtidigt som de motstår kroppens behov av sömn.
Triathleter
Kombinerar simning och cykling med löpning. Det mest kända triathlonet är Ironman, där deltagarna simmar 3,86 kilometer, cyklar 180,25 kilometer och springer sedan 42,2 kilometer utan paus, under maximalt 17 timmar.
Hinderbanelöpare (obstacle course racing, OCR)
Inom OCR ger sig deltagarna i kast med utmanande hinder som kan innebära att kasta sig i iskallt vatten, dra sig genom midjedjup lera eller krypa genom brinnande däck. ”Elektrochockterapi” är det sista och kanske mest ökända hindret i Tough Mudder-hinderbanan. I den måste deltagarna (”mudders”) ta sig igenom ett fält med ledningar som leder upp till 10 000 volt.
Källa: The Sellable Self
Fritiden fylls av prestationskrav
Resultaten av Carys Egan-Wyers forskning kan användas för att beskriva även andra grupper i samhället.
– Ultralöparna upplever en sorts press på att prestera och visa vad de går för, som kan vara relevant för många människor i dag. Samtidigt är det här en nischad berättelse, om en väldigt nischad grupp människor. Det är inte upp till mig att generalisera, det får kommande studier göra, säger hon.
Men samtidigt menar Carys Egan-Wyer att hennes nischade forskning om uthållighetslöpare visar på en utbredd tendens i samhället, nämligen att fritiden också blir ett sorts arbete, ytterligare en arena där man förväntas prestera.
– Det har blivit vanligt att folk lider av stress, ångest och utbrändhet. Ett botemedel som brukar lyftas fram är just träning och motion, men när våra vanliga metoder för att slappna av – som att springa, umgås med vänner och så vidare – i sig själva blir ett sätt att tävla i social status – genom att åstadkomma imponerande löpprestationer eller genom att laga vackra måltider med hjälp av den senaste utrustningen och sedan instagramma om det – så blir de aktiviteterna istället utmattande och lika ångestframkallade som att arbeta. Kropp och själ får aldrig någon nertid eller chans till återhämtning. Det tycker jag att vi behöver ta upp och diskutera mer, menar hon.
Video. Intervju med Carys Egan-Wyer: Why endurance runners do what they do (1 min 49 sek)
