Material som ändrar sin volym beroende på temperaturen eller pH-värde har funnits länge. Materialen används i ställdon – fönster i växthus som automatiskt öppnas och stängs beroende på temperaturen är ett exempel – de används i robotar och i andra elektromekaniska system liksom inom biomedicinen.
En egenskap forskarna dock länge har sökt är att med hjälp av en elektrisk signal kunna omvandla ett material från en fast form till en gel, och gärna tillbaka igen. Målet är att elektriskt kunna kontrollera volymen, något som forskare har lyckats med tidigare, men hittills har volymen som mest kunnat dubblas.
Nytt material lagt i en elektrolyt
Forskare vid Laboratoriet för organisk elektronik, Campus Norrköping, har nu upptäckt ett nytt material, en ledande polymer, som kan öka sin volym mer än 100 gånger. Materialet har de tagit fram i samarbete med forskare vid Imperial College i London. Förändringen i volym sker när materialet befinner sig i en elektrolyt och samtidigt utsätts för en elektrisk signal på låga + 0,8 V. Får materialet istället en negativ puls, – 0,8 V, drar det ihop sig igen, nästan hela vägen till sin ursprungliga form.
Detta är en betydligt större volymförändring än de som rapporterats tidigare, såväl i ledande polymerer som i andra material där en elektrisk signal styr förändringen i volym.
I experiment utförda av Johannes Gladisch och Eleni Stavrinidou, forskare vid Linköpings universitet, har den ledande polymeren lagts som en mikrometertunn film runt en elektriskt ledande kolfiber.
Vid strömpulser på +0,5 V och +0,8 V ändrar materialet struktur, det tar upp vatten och blir till en gel som sväller 14 respektive 120 gånger den ursprungliga volymen. Vid återkommande pulser på +/- 0,5 V sväller materialet ungefär 300 procent, tre gånger sin egen volym, för att sedan gå tillbaka igen, gång på gång.
Smart svamp kontrollerar svällningen
I en artikel, som publicerats i Advanced Science, beskriver forskarna också en applikation, en smart svamp eller ett filter, där de elektroniskt kan kontrollera svällningen, och därmed förändra porstorleken med 85 procent.
– Vi kan elektroniskt styra porstorleken i ett filter och aktivt kontrollera hur stora partiklar som kan släppas igenom. Filtrets egenskaper kan ändras dynamiskt och släppa igenom olika typer eller olika storlekar av partiklar. Det är en funktion som kan komma till användning vid siktning, filtrering, rening eller inom processkemin. Applikationer inom medicin och biokemi kan också vara möjliga, säger Magnus Berggren, professor i organisk elektronik och föreståndare för Laboratoriet för organisk elektronik.
Varje år tar polisen emot 25 000 anmälningar om saknade personer. Eftersökning av försvunna personer tar mycket tid och resurser i anspråk för polisen.
– Efterforskning av försvunna är mer omfattande och kostsamt för polisen än vad politiker och allmänhet förstår. För de försvunna själva och deras anhöriga innebär det ett stort lidande. Därför är det konstigt att det i stort sett har saknats svensk forskning om försvunna personer, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor, Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet.
Det finns en rad kunskapsluckor som har försvårat polisens arbete kring efterforskning av försvunna personer. Och det var därför samarbetet mellan Linköpings universitet, Polismyndigheten och Högskolan i Borås, kom till stånd, Och som nu utmynnat i rapporten som ger en rad förslag kring polisens arbetssätt och om vilken ytterligare forskning om försvunna, som behövs.
Samarbete med vård och omsorg
Ett område som polisen behöver utveckla är samarbetet med kommunala och regionala vård- och omsorgsverksamheter, bland annat för att förhindra att demenssjuka och personer med psykisk ohälsa alls försvinner.
– Det krävs ett gemensamt förebyggande arbete. Den som är demenssjuk ska inte kunna försvinna hemifrån, och definitivt inte flera gånger. Det måste finnas enkla kontaktvägar mellan polis, kommuner, sjukvård och socialtjänst, säger Anders Leicht, inspektör och expert på försvinnanden vid Polismyndigheten.
Ökade krav på frivilliga i sökinsatser
Ytterligare ett förslag rör den frivilligverksamhet som vuxit fram kring sökinsatser de senaste åren. Här föreslår rapporten att krav ställs på frivilliga som vill delta i sökinsatser, exempelvis ska de registrera sig och besvara vissa kunskapsfrågor.
Vad gäller forskning pekar rapporten på att kunskap behövs om när en sökinsats bör sättas in, hur olika grupper beter sig vid försvinnanden och vad man kan göra för att förhindra att försvinnanden alls sker. Men det ges också förslag kring utvecklandet av teknik för exempelvis positionering och kartstöd.
Kurser om försvinnanden på polisutbildningen
– När polisen efterfrågar forskning för att kunna rädda liv, då är det intressant för oss alla. Redan under arbetet med rapporten har vi kunnat se förändring. Ett exempel är att det saknades kurser om försvinnanden på polisutbildningarna, vilket vi kunnat rätta till på åtminstone en polisutbildning. Arbetet har också lett till samarbete med andra länder som har mer erfarenhet av forskning på det här området, säger Rebecca Stenberg.
Rapporten är en så kallad litteraturstudie, där forskning från flera olika länder har analyserats och jämförts.
Två tredjedelar av världens livsmedelsgrödor kräver pollinering, liksom 90 procent av de vilda växterna. Det är därför FN:s jordbruksorgan FAO har lyft upp ”rädda biet” som ett viktigt mål. Men vilka bin ska räddas? Och hur ska det gå till?
Pollinering är ett lagarbete där varje spelare har sin speciella uppgift. Laget består av insekter, med bin som den största gruppen. Där finns den långtungade, klumpiga humlan som kan gå på djupet och som spiller pollen överallt. Andra humlor är bra på att surra loss pollen från trädgårdsblåbär. Där finns också specialister som rödklöversandbi, sälgsandbi och äpplesandbi som bara samlar pollen från vissa växter.
I ett sådant lag skulle honungsbiet hamna på avbytarbänken. Åtminstone om det var förmågan att pollinera som avgjorde uttagningen. Honungsbiet är en effektiv honungstillverkare, vilket innebär att den har lärt sig att hålla fast vid de pollen den samlar istället för att spilla den i nästa blomma.
– En blomma vill hellre ha en humla som rumlar runt, säger Lina Herbertsson, forskare i miljövetenskap och biologi vid Lunds universitet.
Bin kan delas in i två kategorier: vilda och tama. Lina Herbertsson kallar tambina för boskap, alltså djur som producerar mat, i det här fallet honung. Medan de vilda bina står för merparten av pollineringen, framför allt av de vilda växterna.
Pollinerare hotas av utrotning
Pollinering av insekter och andra djur skapar ett värde för människan på minst 235 miljarder dollar årligen. Det är en siffra som troligen kommer att minska, då tio procent av insektsarterna hotas av utrotning under de närmaste decennierna, enligt forskare knutna till IPBES (Intergovernmental Platform on Biodiversity and Ecosystem Services). I vissa regioner står upp till 40 procent av de vilda insekterna, framför allt bin, inför hotet om utplåning. Majoriteten av de 20 077 biarter som finns i världen är vilda.
Förutom att uppfylla löften om att bevara biologisk mångfald, finns alltså ett egenvärde i att se till att landskapen hyser så många olika bin som möjligt.
Hur står det då till med bina?
– För honungsbin är det bra, som alltid. De är vår boskap och har sin plats där vi vill ha dem. De har många sjukdomar men det är mest problem för odlaren som får bekämpa dem.
Och vildbina?
– Där finns en större oro. Av de 300 arter vi har är nästan en tredjedel rödlistade, alltså kraftigt minskande eller väldigt sällsynta, säger Lina Herbertsson.
Honungsbin och humlor- 300 biarter i Sverige
Långtungebin (Apidae) är en familj i överfamiljen bin som i sin tur tillhör insektsordningen steklar. De lever av nektar och pollen och spelar därmed en stor roll för blommande växters pollinering. Man känner till omkring 20 000 arter av bin i 7-9 kända familjer.
Vissa arter i familjen långtungebin är sociala och bildar bisamhällen men det stora flertalet arter är solitära. Till de sociala arterna hör honungsbina, humlorna och de gaddlösa bina. Det är framförallt honungsbin (Apis) som används av människan för honungsproduktion.
Bin finns på alla kontinenter förutom Antarktis. Antalet arter i Sverige uppgår till närmare tre hundra. Källa: Wikipedia
Det är framför allt mängden arter som har minskat, och det beror till stor del på ett förändrat landskap där boskapen betar på åkermark istället för på betesmark och ängsmark vilket ger högre avkastning men färre blommor för vildbina. Landskapet har även blivit mer välfriserat när blommande ogräs klipps bort i diken och på vallar. Dessutom har många boplatser, som döda trädstammar, rensats undan.
Bild: Sonja Leidenberger
Även bekämpningsmedel påverkar bina negativt.
– När det gäller bekämpningsmedel vet vi att vissa ämnen har varit delaktiga i minskningarna men de påverkar de arter som besöker åkermarken, som kan använda raps och andra åkerblommor, och de som minskar mest är inte de arterna utan de som är specialiserade på det gamla jordbrukslandskapet.
Bikuporna gynnar honung – inte biologisk mångfald
Som ett svar på larmrapporterna om döende bin har fastighetsbolag, köpcentrum, kommuner, matbutiker och andra satt upp bikupor för att visa att de gör något. Men att fokusera på honungsbin kan stjälpa mer än hjälpa. Det var budskapet i en debattartikel som Lina Herbertsson och tre kollegor skrev i Dagens Nyheter i juli 2019. Problemet är att honungsbina konkurrerar ut de vilda bin som finns i närheten.
– Att sätta ut bikupor är inte en insats för biologiska mångfalden utan för produktionen. Honungsbin bra på att producera mat.
Vildbina vore mer betjänta av att människan inte ansträngde sig så mycket.
– Det allra enklaste är att göra lite mindre. Vi måste acceptera att vägkanter och fältkanter ser ovårdade ut och man ska vara stolt över en oklippt gräsmatta. Många lantbrukare är positiva till att låta bli att klippa när vi gör en studie, men de vill att vi sätter upp en skylt för att de inte ska framstå som lata.
– Sedan måste vi stoppa förlusten av betesmarker och ängsmarker, den har varit extrem och de fortsätter att minska trots att vi vet att vi måste behålla dem.
Bin dör av bekämpningsmedel
Även om de vilda bina har drabbats hårdast av det storskaliga jordbruket så kan bekämpningsmedel slå hårt mot honungsbina. För drygt tio år sedan drabbades framför allt europeiska biodlare av en omfattande bidöd. I Tyskland tillsattes en utredning som kom fram till att de tyska bina dog av att ha blivit förgiftade av ett bekämpningsmedel som hade använts vid majsodlingar längs floden Rhen. Ett par år senare förbjöd EU användningen av tre olika bekämpningsmedel.
Bild: Niclas Norrström
”Frankenbee” – en motståndskraftig pollinatör
Hoten från bekämpningsmedel (och virus och kvalster) har fått såväl forskare som privata företag att hoppas på vad biodlare kallar Frankenbees, ett genmodifierat, motståndskraftigt bi. Den tyske forskare som var först med att utveckla tekniken har kallat det för en idiotisk idé och tackat nej till erbjudande från företag. Men en japansk forskare, Takeo Kubo från universitetet i Tokyo, den andre med tillverkning av ett genetiskt modifierat bi på sin meritlista, tror att motståndskraftiga bin inom en snar framtid kommer att pollinera åkrarna.
Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet, befarar att en sådan utveckling, om den kommer, blir ännu ett bakslag för vilda bin.
– Pesticider kan förvisso påverka tambin, men också vilda bin och en rad andra organismer. Skulle pesticidresistenta bin användas som argument för att tillåta högre användning av pesticider finns en risk att andra pollinatörer och nyttoinsekter påverkas negativt. Eftersom vilda bin är viktiga för pollination av både grödor och vilda växter, finns det tydliga risker med ett sådant scenario.
För att hjälpa de vilda bina måste landskapet omformas, menar Henrik Smith. Något som skulle kunna göras med hjälp av jordbruksstödet.
– Jag tror att vi kan behålla en hög biologisk mångfald genom åtgärder som inte påverkar livsmedelsproduktionen nämnvärt. Det innefattar tillgång till boplatser, blommor i kantzoner och naturbetesmarker. De jordbruksstöd vi har skulle kunna utnyttjas på ett mer effektivt sätt för att gynna pollinatörer.
Bara en procent är nordiska bin
Även om genmanipulering av honungsbin ännu är i sin linda så är de som idag producerar vår honung hårt framavlade underarter som inte har sitt ursprung i Sverige utan längre söderut. Det ursprungliga, mörka, nordiska biet utgör 0,5-1 procent av de 130 000 till 200 000 odlade bisamhällen som finns i landet.
Bild: Niclas Norrström
Sonja Leidenberger, doktor i biovetenskap vid högskolan i Skövde, är en av de forskare som nyligen påbörjat en studie av hur det nordiska biet står sig jämfört med andra importerade underarter. Bakgrunden är den stora, världsomspännande insektsdöden. Med hjälp av 78 bisamhällen utplacerade på fem olika platser i Norge och Sverige ska de olika underarternas beteenden och förmågor jämföras. För att kunna följa bina har forskarna fäst små radiosändare (RFID-chip) på deras ryggar. Därmed kan forskarna studera hur bina flyger under dagen, under säsongen, och hur länge de lever. Kuporna står på vågar som kan mäta hur mycket pollen bina samlar in.
Genetiskt bredd viktigt för framtiden
– Vi kommer att sätta det i relation till klimatdata och kolla deras polleninsamling, säger Sonja Leidenberger. Vad samlar de på, vilken flora rör de sig i och vilken betydelse har biologisk mångfald?
Bisamarbete
Sonja Leidenbergers forskning är ett svensk-norskt EU-finansierat samarbete mellan Stiftelsen Nordens Ark, Norges Birøkterlag, Umeå universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Skövde och kommer att pågår i tre år.
– Ju mer du korsar och blandar desto mer missar du genetiskt material, vilket kan vara viktigt i en värld som är på väg att förändra sig, och det får vi inte när vi har ett bi som är framodlat efter odlarens önskemål. Det lokalanpassade bit finns nästan inte längre på grund av alla korsningar.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Alla vill undvika vinterkräksjukan, men kanske allra mest de som ligger inlagda på sjukhus. Utbrott på vårdavdelningar innebär att redan sköra människor drabbas, planerade operationer och behandlingar kan behöva skjutas upp – och viruset orsakar bortfall i en så väl behövd personalstyrka. Vintern 2010-2011 drabbades 30 procent av alla avdelningar och 43 procent av medicinavdelningarna i Skåne av minst ett utbrott av vinterkräksjukan.
– Vi såg i våra studier att i genomsnitt drabbades 6 patienter och 4 i personalen vid varje utbrott, men det förekom även att så många som 90 personer smittades i ett enda utbrott, säger Carl-Johan Fraenkel, som nu lägger fram sin avhandling vid Lunds universitet.
När två drabbas från samma smittkälla
För att något ska räknas som ett utbrott krävs att två patienter drabbas av magsjukan från en gemensam smittkälla. En anledning till att norovirus är så pass smittsamt är för att det krävs väldigt få partiklar för att orsaka sjukdom – och i ett gram avföring kan det finnas så många som 10 miljarder viruspartiklar.
Carl-Johan Fraenkel har bland annat kartlagt faktorer som kan påverka om ett utbrott startar genom att jämföra patienter som hade gett upphov till utbrott med patienter där det inte blev utbrott, trots insjuknande.
– Vi såg att om patienten delar rum med andra, är äldre än 80 år, har annan sjuklighet, insjuknar på avledningen eller kräks, så ökar risken för utbrott. När det gäller just kräkningar har vi också sett att om man drabbas av en viss stam av noroviruset, GII.4, kräks man oftare än andra former av noroviruset – och denna variant sprider smitta mer effektivt.
Behöver man oroa sig för att smittas om man läggs in i ett rum där någon med vinterkräksjukan tidigare legat?
– Vi gick igenom data från alla som legat inlagda på infektionsavdelningarna i Skåne under fem års tid, totalt 30 000 patienter varav 50 smittades på avdelningarna, och kunde på så vis räkna ut risken att få vinterkräksjukan. Den risken är 0,2 procent. Läggs man in på ett rum där det tidigare legat en med vinterkräksjuka höjs risken något, till 0,7 procent. Det verkar alltså vara en liten extra risk att smittas, beroende på vilket rum man hamnar på och detta borde man kunna påverka med bättre städning, säger Carl-Johan Fraenkel.
Noroviruset
Vinterkräksjuka som orsakas av norovirus är den enskilt vanligaste orsaken till infektiösa diarrésjukdomar i hela världen. Man räknar med att viruset orsakar cirka 700 miljoner sjukdomsfall och 220 000 dödsfall om året och att det kostar det globala samhället cirka 600 miljarder kronor (SEK) per år. Källa: Carl-Johan Fraenkel
När Carl-Johan Fraenkel arbetade som smittskyddsläkare i Blekinge stötte han på enstaka norovirusutbrott. Men sedan hände något.
– När jag kom till Lund 2010 möttes vi av väldigt många utbrott av norovirus och det fanns inte så mycket forskning gjord på smittspridningen. Eftersom jag arbetar på en vårdhygienenhet som har ett samlat ansvar över tio sjukhus såg jag möjligheten att samla in data som underlag till studier.
Att vinterkräksjukan slår olika hårt olika säsonger, beror enligt Carl-Johan Fraenkel på att det finns stammar – till exempel GII.4 – som har förmågan att ändra sig med jämna mellanrum; om samma variant av viruset kommer två år i följd blir det en lugnare säsong. Men om viruset gett sig själv ”en uppdatering” kan det blir värre.
Torr luft – värre spridning
Det finns relativt få studier genomförda på hur norovirus sprids via luften, men tillsammans med forskare vid Lunds Tekniska Högskola samlade Carl-Johan Fraenkel in luftprover från patienter som drabbades. Med hjälp av en cyklon – man kan likna det vid en dammsugare – sög forskarna upp luft i en vattenbehållare, och kunde på så vis analysera vad som funnits i luften.
– Vi såg att det var vanligt med noroviruset i luften under eller före utbrott på avdelningen, allra vanligast om patienten nyligen kräkts. Vi kan inte riktigt visa orsakssamband, men det skulle kunna vara så att luftsmitta är vanligare än vad vi tidigare trott. Och som sagt, det krävs inte många partiklar av viruset för att man ska bli sjuk – det skulle kunna räcka att andas in dem under en kort stund, konstaterar Carl-Johan Fraenkel.
Partikelstorleken har betydelse
Storleken på viruspartiklarna hade också betydelse, och den kan variera beroende på luftfuktighet.
– Vid torr luft är partiklarna med virus generellt sätt mindre och färdas lättare i luften. Vid högre luftfuktighet faller dropparna snabbare till golvet. Under vintern borde alltså viruset lättare spridas via luften efter kräkning. Smittsamheten verkar helt enkelt kunna förklaras ur sjukdomens namn: vinterkräksjuka.
Att noroviruset verkar ha förmåga att sprida sig via luft kan vara anledningen till att även personalen drabbas så ofta. Det hjälper liksom inte att enbart tvätta händerna.
– Frågan är om vi i vården erbjuder rätt utbildning och utrustning till personalen när det gäller rutiner kring vinterkräksjukan. Händer är den viktigaste smittbäraren av virussjukdomar, men det finns anledning att fundera kring hur bra ventilationen är och om vi på ett bättre sätt kan skydda personal och medpatienter mot smitta. Men detta behöver studeras ytterligare.
Till skillnad från människor kan växter inte känna smärta. Men så kallad mekanisk stimulering – regn, vind och fysisk påverkan från människor och djur – bidrar till att växtens försvarssystem aktiveras på en biokemisk nivå. Detta utlöser i sin tur ett stresshormon som bland annat kan leda till att växtens immunförsvar stärks.
Den nya studien visar att tusentals gener, hundratals proteiner och många tillväxthormoner påverkas inom loppet av bara tio minuter efter att växtens bladyta träffats av vatten. Forskargruppen upptäckte också ett aldrig tidigare skådat reglerande nätverk som påverkar hur växtens försvarshormoner förstärks vid mekanisk stimulering.
I försöken använde forskarna en vanlig blomsprejflaska inställd på mjuk stråle. Växten backtrav (Arabidopsis thaliana) duschades från ett avstånd på 15 centimeter vid ett tillfälle varpå forskarna registrerade molekylförändringarna på cellulär nivå. Foto: Johan Joelsson
– Den här typen av stimulering kan leda till att växternas blomning fördröjs och att tillväxten hämmas. Men vi kan nu visa att växten också får en ökad immunrespons mot vissa patogener och att växtens biokemiska förändringar är mätbara efter mycket kort tid, säger Olivier Van Aken, biologiforskare vid Lunds universitet och den som lett studien.
Mätte molekylförändringar
I försöken som gjorts i labbmiljö använde forskarna en vanlig blomsprejflaska inställd på mjuk stråle. Växten backtrav (Arabidopsis thaliana) duschades från ett avstånd på 15 centimeter vid ett tillfälle varpå forskarna registrerade molekylförändringarna på cellulär nivå vid flera tidpunkter efter behandlingen.
– Våra resultat visar att växterna är väldigt känsliga och inte behöver kraftigt regn för att bli påverkade och varnade på en biokemisk nivå, säger Olivier Van Aken.
Men varför reagerar växterna så starkt och snabbt på vattendroppar? Forskargruppen menar att det kan vara en försvarsmekanism. När det regnar hårt kan vattendroppar som slår mot infekterade växter studsa vidare och träffa friska växter.
Det finns mycket att lära om hur mekanisk stimulering påverkar växter, menar forskaren Olivier Van Aken. Foto: Mike Kotsch, unsplash
– De sjuka bladen fungerar som katapulter och sprider i sin tur mindre droppar med patogener till växter på flera meters avstånd. De angränsande, friska växterna kanske vill skydda sig, säger Olivier Van Aken.
Forskargruppen menar att mekanisk stimulering spelar en mycket större roll än vad man tidigare trott. Och att olika typer av stimulering både kan påverka växter positivt och negativt beroende på dess ålder och tillväxtförhållanden. Vilken praktisk tillämpning kan då de nya rönen få?
– Vi håller just nu på att studera en gammal japansk jordbruksteknik som går ut på att trampa ner spannmål under tillväxtfasen för att få rikligare skördar. Jag tror att det finns mycket mer att lära om hur mekanisk stimulering påverkar växter. Kunskap som i framtiden kan få stora konsekvenser för jordbruket, säger Olivier Van Aken.
Vetenskaplig artikel:
Publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the USA.
Det är forskare vid SLU tillsammans med Max Planck-institutet för kemisk ekologi i Tyskland som har undersökt hur älgarnas bete påverkar insekten röd tallstekel.
De flesta växter angrips av en mängd olika växtätare, allt från små insekter till stora däggdjur. Oavsett storlek så orsakar de flesta växtätare förändringar i växten som de äter på. Det kan handla om förändringar i näringssammansättning eller i produktion av försvarsämnen. Om en växtätare triggar förändringar i en växt kan det påverka andra växtätare som äter på samma växt.
– Det bildas alltså en kedja mellan växtätarna som gör att de kan påverka varandra, genom sin värdväxt, trots att de inte nödvändigtvis någonsin möts, säger Michelle Nordkvist, doktorand på SLU.
Samverkan mellan stora och små
Trots att sådana samspel är vanliga har de inte studerats särskilt mycket, speciellt inte när det gäller växtätare med så skild storlek och från så olika djurgrupper, som insekter och däggdjur. På SLU är det nära mellan viltforskare och insektsforskare och så föddes idén att undersöka detta närmare.
Röd tallstekel (Neodiprion sertifer)
Tallstekeln är en tallbarrsätande insektsart som ingår i familjen steklar (Hymenoptera). Tallstekelns livscykel har fyra stadier: Ägg, larv, puppa och vuxen. Det är larverna som äter tallbarr, och de är aktiva under försommaren. Den röda tallstekeln är betraktad som en skadeinsekt i tallskog.
Arten förekommer i hela Göta- och Svealand samt i Norrlands kustland. Utbredningen in mot fjällkedjan är ej klarlagd i detalj. Angreppen sker i såväl ungskogsbestånd som äldre bestånd. Arten angriper även contortatall.
Larverna äter till dominerande del på fjolårsbarren. Angripna grenavsnitt mister ofta samtliga barr. Vid starka och fleråriga angrepp glesas tallkronorna ut kraftigt. De grågröna larverna sitter tillsammans i klungor om 20-40 individer på grenarna. Huvudet är blanksvart. Om larverna oroas böjer de snabbt upp främre delen av kroppen och låter en droppe kådblandad saliv tränga ut ur munnen som ett försvar mot angripare. Källa: SLU, Foto: Père Igor CC BY-SA 3.0
– Vi utförde studien både för att öka den generella kunskapen om samspel i naturen och visa hur komplexa de kan vara, men också för att dessa typer av samspel kan få oönskade konsekvenser inom till exempel jord- och skogsbruk. Röd tallstekel betecknas som en utbrottsart, vilket innebär att den under vissa år förekommer i extremt stor mängd och då orsakar skador på skogen. Något som ofta resulterar i lägre tillväxt, säger Michelle Nordkvist.
Åt tall hela larvstadiet
Forskarna placerade ut larver på träd som antingen var obetade, älgbetade eller klippta (för att efterlikna älgbete). Tallsteklarna fick sedan äta på träden under hela sitt larvstadium. När steklarna hade förpuppats och senare kläckts som vuxna mätte forskarna deras produktivitet, det vill säga antalet ägg som hade producerats av varje hona.
Tallstekelhonor som levde på betade eller klippta träd när de var larver visade sig producera 9–13 procent fler ägg än honor som vuxit upp på obetade träd. Kemiska analyser av barren visade att älgbetet inte påverkade halten av försvarssubstanserna di-terpener, men att det ökade näringsinnehållet.
– Det fanns ett svagt samband mellan det högre näringsinnehållet och den ökade produktionen av ägg men det är inte hela förklaringen. Det behövs mer forskning för att kartlägga exakt vilka förändringar i tallarna som bidrar till den ökade produktiviteten hos tallsteklarna, säger Michelle Nordkvist.
Älgbete och larvernas överlevnad
SLU fortsätter nu att studera samband mellan älgarnas bete och den röda tallstekelns livscykel – i ett aktuellt experiment tittar forskargruppen på hur älgbete påverkar överlevnaden hos tallstekelns larver.
– Våra resultat visar hur viktigt det är att studera den här typen av samspel, eftersom liknande effekter kan påverka tillväxten hos insekter och skador på växter, säger Michelle Nordkvist.
Kontakt:
Michelle Nordkvist, doktorand, Institutionen för ekologi,Sveriges lantbruksuniversitet michelle.nordkvist@slu.se
Varje år har omkring 8 000 barn och ungdomar i Sverige minst en förälder i fängelse. Rapportförfattarna följer drygt 40 000 barn vars förälder åtalats och dömts till fängelsestraff 1997–2004. Gruppen jämförs med cirka 130 000 barn där föräldern åtalats och dömts för liknande brott, men där påföljden inte blivit fängelse. Skillnaden mellan barnen är alltså inte i första hand det brott som föräldern har begått, utan det faktum att följden i vissa fall blev fängelse och i andra inte.
Barn vars förälder fick en fängelsedom var oftare kriminella i tonåren. De hade sämre grundskolebetyg och mer sällan en gymnasieexamen jämfört med barn vars förälder inte dömts till fängelse. Vid 25 års ålder var sannolikheten att vara anställd 37 procent lägre bland de barn som hade en förälder som dömts till fängelse.
Barn från utsatta familjer drabbades hårdast
Rapportförfattarna studerade familjer där barnen var 3–14 år när föräldern dömdes. Barn i de socioekonomiskt mest utsatta familjerna drabbades hårdast, medan barn från något mer gynnade familjer inte påverkades lika mycket.
– Alla de här barnen kommer från utsatta familjer, men våra resultat tyder på att de som har det allra sämst kan vara särskilda känsliga för den typ av trauma det innebär att ha en förälder i fängelse, säger Hans Grönqvist som är en av flera rapportförfattare.
Majoriteten av de studerade föräldrarna var åtalade för att ha begått en typ av brott som ibland leder till fängelse, ibland inte. De som dömdes till fängelse fick ett kortare fängelsestraff. Effekterna ska därför inte generaliseras till barn vars föräldrar begått grova brott och döms till långa fängelsestraff.
Målen tilldelas olika domstolsenheter slumpvis
För att skilja effekten av fängelsedomar från andra risker i uppväxten utnyttjas att brottsmålen tilldelades olika arbetsenheter i domstolarna slumpvis och att dessa enheter var olika benägna att döma till fängelse. Familjernas utsatthet mäts med ett sammanvägt index baserat på utbildningsnivå, sysselsättning, kriminell historik samt missbruk av narkotika eller alkohol.
Analysen har genomförts med hjälp av data från Brottsförebyggande rådet och SCB.
Batteriforskningen vid Mittuniversitetet har tagit sig an ett problem som gäckat den internationella batteriforskningen under lång tid. Det har länge varit känt att kisel kan öka lagringskapaciteten i litium-jon batterier, men utmaningen har hittills varit att kunna visa på en metod som är potentiellt skalbar för industriell tillverkning.
Forskarnas nya anodmaterial består av grafen och kiselnanopartiklar. I deras första försök bestod materialet av 6 procent kiselnanopartiklar, något som ökade lagringskapaciteten i hela batteriet med 10 procent.
Större andel kisel ökar lagringsförmågan
− Nu arbetar vi med att öka andelen kisel i materialet för att nå en nivå där batterierna blir 25 procent bättre, säger Manisha Phadatare, doktor i materialfysik, som genomfört studien tillsammans med Rohan Patil och övriga batteriforskare vid Mittuniversitetet.
Tidigare studier har visat på att nanokisel kan öka lagringsförmågan, men metoderna har inte varit potentiellt skalbara på samma sätt som vår nya metod, enligt Håkan Olin, professor i materialfysik vid Mittuniversitetet.
Kan skalas upp industriellt
− Vår process för att tillverka nanomaterialet kan skalas upp till industriella nivåer vilket gör att resultaten har relevans utanför det rent akademiska, säger han.
Manisha Phadatare lyfter fram en annan fördel med tekniken, nämligen att råvarorna i stort består av billigt kiselpulver och grafit. Det gör tekniken mer miljövänlig och dessutom blir batterierna billigare.
Detta har betydelse för elbilsindustrin.
− Det är utomordentligt viktigt för elbilar att kunna lagra mycket energi per vikt. Det innebär att varje ökning av lagringskapaciteten kan ge längre körsträcka eller så väljer man att omsätta detta i billigare och lättare batterier, säger Nicklas Blomquist, doktor i materialfysik vid forskningscentret FSCN, på Mittuniversitetet.
Fotnot:
Forskningen har gjorts i samarbete med forskare vid Uppsala Universitet och D.Y. Patil Education Society University, Kolhapur i Indien. Forskningen har finansierats av Energimyndigheten, Vinnova, STINT, KK-stiftelsen och EU samt stötts av ett antal företag där ett speciellt nära samarbete har skett med Vesta Si, 2D Fab, och Woxna Graphite.
– Många av barnen som deltog i studien hade en stark längtan att dela vardagslivet med båda föräldrarna – men bara om de hade en nära och god relation med var och en av dem. Om relationen till någon av dem var dålig försvann incitamentet till att bo växelvis, säger Rakel Berman, forskare i socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Hon har intervjuat 20 barn och unga i åldrarna 9–17 om hur det är att bo växelvis hos separerade föräldrar. Växelvis boende kan se ut på många olika sätt men innebär att barnet delar sin tid lika mellan två föräldrahem. Boendeformen har ökat kraftigt i Sverige sedan början av 80-talet och idag bor vart tionde svenskt barn mellan 12–15 år växelvis hos båda föräldrar. Jämställdhet mellan könen, förändrade faderskapsideal, kvinnors ökade deltagande i arbetslivet och nya perspektiv på barns bästa är några av de samhälleliga processer som ligger bakom utvecklingen.
Viktigt att lyssna på barnens behov
Studiens resultat visar att det var viktigt för barnen att bli lyssnade till och ha möjlighet att säga sitt när det gällde olika beslut kring hur växelboendet anordnades. Graden av inflytande som barnet fick över sin vardag och boendeform var avhängig föräldrarnas lyhördhet inför barnets skiftande behov.
– Djupa konflikter mellan föräldrarna resulterade inte enbart i en press för barnet, utan också i rigida boendearrangemang där föräldrarna inte tog hänsyn till barnets behov och önskemål, säger Rakel Berman.
Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) har en fjärdedel av alla svenska barn föräldrar som separerat och skilsmässofrekvensen skiljer sig åt beroende på barnets ålder. Fler föräldrar separerar ju äldre barnet är och bland alla 1-åringar i Sverige är det 9 procent som har särlevande föräldrar. Motsvarande siffra bland 17-åringarna är 41 procent.
Mer tid tillsammans efter separation
– Tidigare har många utgått ifrån att barn och föräldrar behöver bo tillsammans på heltid för att behålla en nära relation men så behöver det inte vara. Flera deltagare i studien uppgav att de tillbringar mer tid med sina föräldrar nu efter separationen och att detta var något positivt. De reflekterade mer kring familjerelationer och tog inte varandra för givna.
Praktiska omständigheter som förflyttningar mellan hemmen och närhet till skola och kompisar hade också stor betydelse för hur det växelvisa boendet upplevdes. Om de praktiska sidorna upplevdes alltför ansträngande fanns det risk att dessa överskuggade övriga positiva erfarenheter.
– Vardagslivet med växelvis boende omfattar många sidor, positiva såväl som negativa. Hur barnen upplever utformningen av växelboendet förändras dessutom ofta över tid.
Rakel Berman, filosofie doktor i socialt arbete, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, rakel.berman@socwork.gu.se
Många olika typer av antibiotika fungerar på så sätt att de blockerar bakteriernas förmåga att tillverka proteiner. Proteintillverkning är den viktigaste processen för bakteriers tillväxt och den består av ett antal olika delmoment. Nu har forskare vid Uppsala universitet för första gången hittat små syntetiska molekyler som kan blockera själva födelsen av nya proteiner, då de släpps loss från ribosomen (den maskin i cellen som tillverkar dem).
Tre miljoner molekyler undersöktes
De små molekylerna vaskades fram med hjälp av stora datorberäkningar där cirka tre miljoner molekyler undersöktes för att se om de hade rätt storlek, form och andra egenskaper.
Detta ledde till en topplista på 60 molekyler som sedan undersöktes experimentellt. Det visade sig mycket riktigt att några av dessa både kunde blockera proteiners födelse i biokemiska provrörsexperiment och att de även hade förmågan att döda levande bakterier. Dessa småmolekyler är det första exemplet på specifika hämmare av själva termineringfasen av proteinsyntesen, något som man länge sökt efter.
Upptäckten är resultatet av ett ingående samarbete mellan tre olika forskargrupper vid institutionen för cell- och molekylärbiologi och institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, ledda av forskarna Johan Åqvist, Suparna Sanyal och Dan Andersson.
En skogspolitisk debatt pågår i Sverige om en framtida ytterligare intensifiering av skogsbruket. Nuvarande skogspolitik anger att produktions- och miljöaspekter ska väga lika. Frågan är hur en god naturvård ska kunna upprätthållas om produktionen ökas.
Efterfrågan på råvara är stor och redan nu bedrivs ett högmekaniserat kalhyggesskogsbruk på minst 70 procent av svensk skogsareal. För att bevara den biologiska mångfalden har det under de senaste 25 åren samtidigt vuxit fram en naturvårdsmodell med ökad areal av reservat och frivilliga avsättningar, samt naturhänsyn vid avverkning.
Tvåtusen skogslevande arter rödlistade
De ökade naturvårdssatsningarna har lett till vissa förbättringar, men Sverige ser ändå inte ut att klara sitt miljömål när det gäller bevarande av den biologiska mångfalden. Runt 2000 skogslevande arter är rödlistade. Det går att urskilja två huvudalternativ för det framtida skogsbruket, enligt forskarna urskiljas:
En ökad intensifiering, till exempel med förädlade plantor, ökad gödsling och skogar som avverkas vid lägre ålder
eller en diversifiering, till exempel med större inslag av hyggesfria åtgärder, ökad blandskogsareal och längre omloppstider.
– Vi har undersökt hur mångfaldsmålet ska kunna uppfyllas beroende på vilka av dessa två alternativ som kommer att prioriteras under det kommande seklet, säger huvudförfattaren Adam Felton vid Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet.
Hur kan Sveriges naturvårdsinsatser hålla jämna steg med skogsbruket?
Den senaste kunskapen vad gäller tillgången på livsmiljöer både i Sveriges skyddade skogar och i produktionsskogar sammanfattas av forskarna i en artikel i vetenskapliga tidskriften Ambio.
Forskarna går också igenom på vilka sätt skogsskötseln kan påverka den biologiska mångfalden, baserat på tillgängliga vetenskapliga studier. Till exempel, insatser för att öka produktionen kan i vissa fall leda till tätare bestånd, vilket är negativt för många växter, djur och svampar. Även effekter av ett mera diversifierat skogsbruk på den biologiska mångfalden analyseras.
– Vi har två olika typer av skogsmark, en liten del som är skyddad på olika sätt och en stor del som används för virkesproduktion. För att hålla jämna steg måste förståelsen först bli bättre för hur dessa markkategorier samverkar när det gäller tillgången på olika livsmiljöer för arter, och i bästa fall, hur vi kan förbättra denna samverkan.
– Dessutom, om skogsbruksåtgärderna intensifieras så måste troligen mer resurser läggas på naturvårdsåtgärderna, menar Adam Felton.
Kontakt:
Adam Felton, universitetslektor, Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap
Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, adam.felton@slu.se
Kan man få cancer av en höftprotes? Frågan är faktiskt inte gripen ur luften, eftersom höftproteser innehåller både metalljoner och andra kemiska ämnen som påstås kunna framkalla cancer. På EU-nivå pågår en diskussion om att klassa kobolt, som ingår i ortopediska inplantat, som potentiellt cancerframkallande. Tidigare studier om risken för cancer efter höftproteskirurgi motsäger varandra: Vissa forskare har funnit en ökad risk för cancer, andra inte.
Forskare från Uppsala universitet har nu använt flera rikstäckande register, bland annat Svenska höftprotesregistret och Cancerregistret, för att utvärdera risken för att utveckla cancer efter insättning av höftprotes. Över 100 000 patienter som opererats med en höftprotes på grund av ledsvikt jämfördes med över 500 000 kontrollpersoner utan höftprotes. Förekomsten av cancer i dessa båda grupper utvärderades efter en observationstid på i snitt 14 år.
Lägre cancerrisk bland protespatienterna
Patienterna som fått en cementerad höftprotes hade en något lägre risk att utveckla cancer än kontrollpersonerna (riskkvot 0,97; osäkerhetsintervall 0,95 – 0,99). Den enda cancerformen med en statistiskt säkerställd riskökning bland höftprotespatienter var malignt melanom, men riskökningen var relativt liten (riskkvot 1,15; osäkerhetsintervall 1,05 – 1,24). Andra cancerformer, exempelvis olika former av blodcancer och lungcancer, var mindre vanliga bland patienter med höftprotes än bland kontrollpersoner. Forskarna fann också en minskad risk för cancer bland patienter med höftprotes när kvinnor och män analyserades var för sig, när bara patienter med minst 5 års uppföljningstid efter insättning av höftprotes undersöktes, samt bland patienter som opererats med en cementfri höftprotes.
– I denna studie på en mycket stor och väldefinierad population med lång uppföljningstid fann man alltså ingen ökad risk för cancer efter proteskirurgi. Dessa lugnande besked kan inkluderas i riktlinjerna för preoperativ information som ges till artrospatienter. Detta är synnerligen viktigt i dessa dagar när en ny EU-riktlinje bestämmer att höftprotespatienter måste informeras om att de utsätts för potentiellt cancerframkallande ämnen, säger Nils Hailer, professor vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet och överläkare på Akademiska sjukhuset.
Kontakt:
Nils Hailer, professor vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet och överläkare på Akademiska sjukhuset, nils.hailer@surgsci.uu.se
Vetenskaplig artikel:
No generally increased risk of cancer after total hip arthroplasty performed due to osteoarthritis. (Nils P. Hailer, Anne Garland, Max Gordon, Johan Kärrholm, Olof Sköldenberg, Niclas Eriksson, Hans Garmo, Lars Holmberg (2019). International Journal of Cancer
Forskarna har undersökt möjliga konsekvenser av skogsbränder, när det gäller sjukdomar som sprids via gnagare, i det område som berördes av den stora skogsbranden kring Bodträskfors i Norrbotten 2006.
– Vi såg att andelen skogssorkar som bar på sorkfeberviruset ökade som ett resultat av branden, säger Frauke Ecke, projektledare och universitetslektor vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö.
Resultatet pekar på en ökad infektionsrisk för människor som vistas i brandområdet och som kommer i kontakt med sorkarna eller deras avföring.
Fyra år efter branden i Bodträskfors
Forskargruppen har studerat sammansättningen av smådäggdjur, olika miljövariabler och förekomsten av sorkfebervirus hos skogssorkar. Studien genomfördes under de fyra första åren efter branden, och sedan en gång till under det nionde året.
Det enda smådäggdjur som forskarna fann i brandområdet var skogssork – den enda art som kan vara bärare av sorkfeberviruset – trots att andra arter såsom åkersork, gråsiding, skogslämmel och vanlig näbbmus förekommer i det omgivande landskapet.
Genom att jämföra med studier i icke-bränd skog kunde forskarna konstatera att infektionsgraden hos skogssorkarna var högre i den brända skogen. Åren då det var mycket sork i Bodträskfors – såsom 2007, 2010 och 2015 – var infektionsgraden hos skogssorken som mest 76 procent i brandområdet och 41 procent i obrända skogar.
Låg biologisk mångfald i brandområdet
– Orsaken till den höga infektionsgraden i brandområdet är antagligen den låga biologiska mångfalden bland smådäggdjur efter branden. När en skogssork stötte på en annan gnagare var det alltid en annan skogssork, och detta ökar överförings- och infektionsrisken i skogssorksbeståndet, säger Frauke Ecke.
Det totala antalet skogssorkar var lägre i brandområdet än i skog som inte brunnit. Smittorisken är dock högre för människor som vistas i brandområdet och som kommer i kontakt med sorkarna eller deras avföring eller urin, vilket beror på att en större andel av skogssorkarna i brandområdet bär på smittan.
Forskarnas resultat ger anledning till försiktighet hos allmänheten, men framför allt hos yrkesgrupper som jobbar med exempelvis bortforsling av bränt virke eller som återplanterar de brända skogsområdena.
– Vi planerar att undersöka hur förekomsten av sorkfeber hos människor har varierat i regionen under åren före och efter branden kring Bodträskfors, men än har vi inga sådana sjukvårdsdata, säger Frauke Ecke.
Kontakt:
Frauke Ecke, universitetslektor, Institutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, Frauke.Ecke@slu.se
Hussein Khalil, forskare vid Institutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, Hussein.Khalil@slu.se
– Kunskap om mekanismen bakom en sådan respons kan användas för att utveckla strategier för att bekämpa skadegörare som överensstämmer med FN:s hållbarhetsmål för grödskydd, säger Benedicte Albrectsen, forskare vid Institutionen för fysiologisk botanik vid Umeå universitet.
En bladlus livnär sig på sockerrik sav i floemet, det vävnadssystem som ansvarar för transport av socker och andra näringsämnen från blad till rot i kärlväxter. Bladlusen manövrerar sin nålliknande mun genom cellväggen för att nå floemet, vilket skadar cellväggen.
Undersökte bladlusens sätt att äta
I den nya studien undersöker Benedicte Albrectsen tillsammans med forskaren Karen Kloth, som arbetat som postdoktor i hennes grupp på centrat Umeå Plant Science Centre, UPSC, vid Umeå universitet, födobeteendet hos perikobladlus på backtrav, Arabidopsis thaliana. Backtrav är en växt som ofta används som modellsystem inom växtforskning.
I studien testades hypotesen att cellväggen kan avge acetylfragment som startar och håller igång växtens beredskap – lite som en vaccination, eller uppbyggnad av immunförsvar hos djur.
Forskarteamet fokuserade på effekten av ett speciellt pektinmodifierande enzym, kallat pectin acetylesterase 9, PAE9, som hittills inte har studerats i detta sammanhang. De jämförde vildtyper av backtrav med mutanter, som har modifierats för att tysta PAE9 och därför inte kan producera acetylfragment.
Försenat försvar utan acetylfragment
– I mutanter som saknar acetylfragment-lossningen kunde bladlössen först nyttja saven i floemkärlen, fast efter en stund ökade försvarssubstanserna även i mutanterna. Vilken mekanism som kan ligga bakom mutanternas lite senare försvar, vet vi inte, men vi visar på en hormonkaskad och kan dra slutsatsen att backtrav dels har ett eget sätt att förbereda sitt försvar och minst ett back-upp system i frånvaro av PAE9, säger Benedicte Albrectsen.
Således fungerar PAE9 som en första barriär, som försvårar och försenar angrepp av bladlöss. Men även när PAE9 saknas byggs försvarsämnen upp i växten, fast långsammare och via andra verkställande mekanismer än växtens egna acetylfragment från cellväggspektinet.
Umeå Plant Science Centre
Umeå Plant Science Centre (UPSC) är ett center för experimentell växtbiologi. Det bildades 1999 av Institutionen för fysiologisk botanik vid Umeå universitet tillsammans med Institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Benedicte Albrectsen, Umeå Plant Science Centre, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå universitet, benedicte.albrectsen@umu.se
Just nu pågår det en intensiv debatt om hur vi bäst ska använda skogen som resurs, inte minst utifrån behovet av biomassa när användandet av fossila bränslen och material måste minska.
Men om samhället som helhet ska få största möjliga nytta av skogen går det inte bara att ta hänsyn till vad den kan bidra med som leverantör av trä och biomassa, skriver två lundaforskare i tidskriften Ecosystem Services. Även betydelsen av förändrade koldioxidutsläpp, vattenkvalitet och biologisk mångfald, som vanligtvis inte värderas i pengar, måste räknas in när man tar beslut om skogsskötsel.
Fokus på skogsindustrins behov
– De flesta analyser av hur vi bäst ska sköta våra skogar fokuserar tyvärr ganska ensidigt på skogsindustrins behov eller efterfrågan på trä och biomassa. Man missar annat som skogen också bidrar med och som har stor betydelse för vårt välmående. Vi ville därför undersöka vilken skogsskötsel som är att föredra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, om man tittar brett på vad skogen bidrar med till vår välfärd, säger Mark Brady, ekonom och forskare vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) vid Lunds universitet, samt vid AgriFood och SLU.
Det forskarna gjorde var att genom simulering applicera fyra olika skötselmetoder på ett skogsområde i södra Sverige. Tre av metoderna innebar att all skog avverkades efter en viss tid – 60 eller 70 år – och att kalhyggen skapades, men med olika mycket grenar och toppar kvarlämnade på avverkningsplatsen. Den fjärde metoden var så kallat hyggesfritt skogsbruk (tidigare kallat kontinuitetsskogsbruk) där man istället avverkar kontinuerligt genom selektivt avverkning av enstaka träd så att marken är alltid skogbevuxen.
Mindre koldioxidutsläpp med hyggesfritt skogsbruk
– Det vi såg var att den svenska skogen skulle bidra med ett större värde till samhället om vi hade större områden med hyggesfritt skogsbruk, än om vi skulle intensifiera uttaget av biomassa, säger Mark Brady.
Metoden var den som gav minst koldioxidutsläpp till atmosfären och minst kväveläckage till havet, genom en försiktigare avverkning.
För skogsägarna, däremot, är hyggesfritt skogsbruk den metod som ger lägst ekonomisk avkastning, eftersom mindre mängd biomassa tas ut och till betydligt högre avverkningskostnad, vilket naturligtvis leder till målkonflikter när beslut om skogsskötsel ska tas, säger Mark Brady.
Samhällsekonomiskt värde på ekosystemtjänster
– Det här visar behovet av att väga olika intressen mot varandra vid beslutsfattande – privata mot allmänna, nuvarande generationers mot kommande – om man ska optimera den samhälleliga nyttan av skogen, säger han, och hoppas att studien kan bidra till att understryka och belysa detta.
– Risken är till exempel att beslutsfattare bara tittar på en aspekt när de tar fram policys för skogsskötsel, som att öka uttaget av biomassa för att minska utsläppen från fossila bränslen. Vi visar att det är avgörande att även räkna in värdet av andra ekosystemtjänster som skogen står för. Vi visar också hur man kan göra detta genom att sätta ett samhällsekonomiskt värde på dem.
Skogsbruk med kalhyggen ledde till ökad utsläpp
Forskarna tittade på hur fyra olika skogsskötselmetoder påverkade biologisk mångfald, utsläpp av växthusgaser samt kväveläckage till vatten i samband med avverkning. Det man hoppades få svar på är om samhället vinner mest på mer miljövänliga skogsbruksmetoder, eller mest på ett mer intensivt uttag av biomassa, jämfört med idag.
Alla metoderna utom den hyggesfria, som innebär att marken alltid är skogbevuxen, ledde till ökade utsläpp av växthusgaser och ökat kväveläckage till Östersjön. Hur stora områden med hyggesfritt skogsbruk som skulle behövas ger forskningen inte svar på – det finns en gräns där nyttan avtar.
När det kom till bevarandet av biologisk mångfald, som i studien mättes genom kvarlämnad död ved, såg man relativt små skillnader, men betonar att det finns fler metoder att mäta detta och att särskilda åtgärder för att bevara biologisk mångfald kan användas i samband med de olika skötselmetoderna.
Giuliana Zanchi, forskare vid Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, Lunds universitet
Mark Brady, forskare vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC), Lunds universitet och vid AgriFood, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Lunds universitet
– Det är viktigt att organisationer bedriver generella preventiva och informativa åtgärder, och att man hjälper chefer att få kunskaper om depression och ångest, säger Monica Bertilsson, universitetslektor i folkhälsovetenskap vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och korresponderande författare bakom studien.
Psykisk sjukdom utgör den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Enligt Arbetsmiljölagen har chefen ansvar för de anställdas hälsa och säkerhet, att förebygga ohälsa och även ett långtgående ansvar vid rehabilitering. Trots detta har få studier undersökt chefers preventiva arbete för att förebygga vanlig psykisk sjukdom som depression och ångest hos sina medarbetare.
Den aktuella studien bygger på en webbaserad enkät till 4 737 chefer, rekryterade via Medborgarpanelen hos Laboratory of Opinion Research, Göteborgs universitet, samt Helix Competence Center vid Linköpings universitet. Av 3 358 svarande (71 procent) kom 2 921 att ingå i studien. För att inkluderas krävdes svar på frågorna om preventiva åtgärder, samt att chefsrollen omfattade underställd personal.
Utbildning och information avgörande
Hälften av cheferna i studien hade under de senaste två åren sett över medarbetares arbetsuppgifter och arbetssituation för att förebygga psykisk ohälsa hos sina medarbetare. 57 procent av cheferna hade initierat samtal i ämnet för att öka förståelsen för ångest och depression. Oftast hade det skett i enskilda medarbetarsamtal, men också i hela arbetsgruppen.
De två viktigaste variablerna för om chefer genomfört översyner och samtal, eller inte, var om de fått chefsutbildning som inkluderat kunskaper om depressions- och ångestproblematik, samt om deras organisation genomfört generella informationsinsatser om psykisk ohälsa. Dessa faktorer påverkade mer än om chefen hade arbetsmiljöansvar, och överskuggade även skillnaden mellan kvinnliga och manliga chefer.
– Sannolikheten för att en chef faktiskt ska genomföra förebyggande samtal om ångest och depression är 84 procent högre om chefen arbetar i en organisation som erbjuder generella insatser, exempelvis stressrådgivning och föreläsningar om depression och ångest, jämfört med om organisationen inte gör det, konstaterar Monica Bertilsson.
Omfattande studie
I organisationer som genomfört generella insatser var det också 79 procent högre sannolikhet att cheferna såg över medarbetarnas arbetsuppgifter och arbetssituation, i syfte att förebygga psykisk ohälsa. I gruppen chefer som fått chefsutbildning som inkluderat kunskap om depression och ångest var sannolikheten för översyn 56 procent högre, och för samtal 61 procent högre, jämfört med chefer som inte fått sådan kunskap via en chefsutbildning.
– Det är lätt hänt att tänka sig att större organisationer gör mer, men storleken har vi tagit hänsyn till och justerat för i studien. Likaså har vi justerat för chefers egna erfarenheter av psykisk ohälsa hos sig själva eller i sin omgivning, samt om de under sitt yrkesliv har vårdat personer med psykisk ohälsa. Det är alltså inte den typen av kunskaper som avgör om man arbetar preventivt eller inte, säger Monica Bertilsson.
– Studien är enkätbaserad och den bygger på ett stort material och många variabler, kontrollerade för varandra, vilket gör resultaten väldigt starka. En svaghet är att det inte är ett slumpmässigt urval, men jämfört med andra studier är den bredare, med deltagarna från vitt skilda branscher och både privat och offentlig sektor, avslutar hon.
