– Jag vill visa att handlingskapacitet alltid är kringskuren, i detta fall också av föreställningar om kvinnors sexualitet, säger Monika Edgren, professor emerita i genushistoria vid Malmö universitet, som lett ett forskningsprojekt som studerat berättelser om våldtäkt i Sverige 1990 till 2013. Senast har hon studerat svenska domar under perioden 1990 till 2014.
Sällan både aktör och utsatt
Ett av fallen från 1997 handlar om en ung kvinna som våldtogs av flera män i Södertälje. I tingsrätten bedömdes hon vara ett offer, svag och oskyldig. Men i hovrätten beskrevs hon som en person med handlingskraft som hade kunnat säga nej, som hade kunnat lämna platsen, men genom att inte lämna, också samtyckte. Först ett offer, sedan en person med handlingskapacitet. Sällan både och.
– Kvinnor som är sexuellt aktiva genom att till exempel ta egna initiativ, bedöms som ansvariga för sina handlingar även när de blir utsatta för våld. I motsatt riktning blir de som ses som oskyldiga förklarade svaga. Detta gör att kvinnor när det kommer till sexualitet inte tillskrivs både handlingskapacitet och att vara offer för makt och våld, säger Monika Edgren.
I Södertälje-fallet avgjordes det senare i högsta domstolen att kvinnan var i en hjälplös situation. Domen blev prejudicerande. I ett annat fall från 2007 beskrivs hur en kvinna följde med två män hem och inledningsvis samtyckte till sex. Sedan ändrade hon sig. Men eftersom hon samtyckt ansågs hon ha handlingskraft, vilket återigen var motsatsen till att ses som ett offer för våld. Männen friades i tingsrätten. Hovrätten gjorde en annan bedömning, men då sågs hon inte längre som en aktör i sitt liv utan beskrevs istället som svag och utsatt.
Fortsatt fokus på offret
Sverige har de högsta siffrorna vad gäller anmälda våldtäkter i Europa, vilket dels beror på hur våldtäkt definieras och dels på att brott i högre utsträckning anmäls. Men antalet fällda domar är få.
– Synen på utsatthet är mycket begränsad i lagstiftningen och i den rättsliga praktiken. Allmänna maktstrukturer som inverkar på offrens handlingskapacitet beaktas inte, menar Monika Edgren.
Under de senaste två decennierna har synen på våldtäkt genomgått snabba förändringar i Sverige, nu senast med den nya samtyckeslagen från 2018. Den nya lagen gör det förbjudet att ha sex med en person som inte uttryckligen sagt ja eller aktivt visar att hen inte vill delta.
Tidigare har det krävts att gärningspersonen använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation. Monika Edgren tror dock inte att den nya lagstiftningen påverkar den snäva rollen för våldtäktsoffret.
– Jag tror inte lagstiftningen påverkar bevisningen. Som min kollega Ulrika Andersson, docent i straffrät, framfört, är fokus i de stater som har en sådan lagstiftning lika mycket på offret som tidigare, säger Monika Edgren.
Kan en enda man ha påverkat vad som odlats över stora delar av Norrbottens län? Ja, det tror forskare vid Linköpings och Stockholms universitet, men det var inte vilken man som helst. Det handlar om prästen Lars-Levi Laestadius (1800-1861), grundaren av den Laestadianistiska väckelserörelsen och nyligen omskriven i Mikael Niemis roman ”Koka björn”.
Under slutet av 1800-talet var fröutställningar ett mycket populärt inslag på lantbruksmässor, och på Nordiska Museet finns en del av de frön som ställdes ut fortfarande bevarade. Fröna är en fantastisk forskningsresurs som gör att vi kan förstå de grödor man under majoriteten av vår historia varit beroende av för att överleva.
Intresserade av missväxten
I en studie, som publicerats i tidskriften Heredity, analyserade forskare vid Linköpings och Stockholms universitet 1800-talsfrön av korn från Norrbotten. De var egentligen intresserade av att studera konsekvenserna av den omfattande missväxt som skedde i Norrbotten under 1800-talet, och om den nödhjälp som gavs under svältåren kom i form av utsäde från andra platser. Hur hade den genetiska sammansättningen hos kornet i området påverkats av nödåren? Men de upptäckte något oväntat.
Fröburk med korn från Kvikkjokk, med namnet Laestadius på etiketten. Bild: Matti Leino
– När vi analyserade fröerna upptäckte vi att vissa fröer från helt olika platser var helt genetiskt identiska. Där ingick korn insamlat på olika gårdar i Tornedalen men också korn från Norrlands fjällvärld, fågelvägen mer än 30 mil bort. Varför det fanns genetiskt identiska frön på dessa helt olika platser kunde vi inte förstå alls, berättar Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi på Linköpings universitet.
– En av de fröburkar vi hade använt innehöll korn odlat i Kvikkjokk 1867, och när vi såg vem som donerat fröna fick vi en första ledtråd. Donatorn var Kvikkjokks kyrkoherde Johan Laestadius, brorson till Lars-Levi Laestadius, säger Matti Leino vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
Laestadius intresserad av lantbruk
Lars-Levi själv var intresserad av lantbruk och botanik. Han skrev under 1820-talet om bland annat kornodling i Kvikkjokk, där han bodde under barndomsåren. Senare verkade han som kyrkoherde både i Karesuando och i Pajala, och det var i fröburkar från dessa två platser som forskarna hittade flest frön som var identiska med Kvikkjokkfröna.
– Vi kommer förstås aldrig att veta säkert, men vi tror att det är möjligt att Lars-Levi, eller någon i hans familj, har tagit med sig utsäde när de flyttat mellan olika orter och att Lars-Levi inte bara sörjt för traktens själsliga välfärd utan också påverkat möjligheterna till att nära de kroppsliga behoven, säger Jenny Hagenblad.
Studien har finansierats med stöd av bland annat Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU), Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Hem i Sverige-fonden, CF Lundströms stiftelse och forskningsrådet FORMAS.
Oavsett om vi är medvetna eller inte, hjärnan fungerar på samma sätt ändå. Nu när vi vet detta, hur ska vi då förhålla oss till medvetslösa patienter? Vad betyder det egentligen att vara ”vid medvetande”? Och hur är vårt medvetande kopplat till vår fysiska hjärna?
Michele Farisco, är docent i moralfilosofi vid L’orientaleuniversitetet i Neapel och har nu doktorerat i neuroetik vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet. I sin avhandling utforskar han de mer filosofiska aspekterna av den här frågan kring hjärnan och medvetandet.
Ökad kunskap om hjärnan
Tack vare ny teknik och forskning har kunskapen om hjärnan ökat mycket, bara de senaste åren. Hjärnforskare och filosofer har länge tänkt på hjärnan och medvetandet som två självständiga enheter. Eller sett medvetandet som något som hjärnan skapar.
– Men det här sättet att förstå relationen mellan hjärnan och medvetandet kanske inte stämmer. De senaste åren har hjärnforskare snarare beskrivit hjärnan som ett i sig aktivt organ, som spontant analyserar och skapar modeller av världen utanför. Både när vi är medvetna och när vi är omedvetna, säger Michele Farisco.
I sitt arbete har han utvecklat en ny modell för att förstå medvetandet, som bygger på att det inte går att skilja hjärna och medvetande åt. Medvetandet är alltså inbäddat i hjärnan, eller som han kallar det: den levande hjärnan är ”intrinsically conscious”.
Behövs ett ramverk som förenar
För att utvärdera de viktiga frågor som väcks i samband med utvecklingar inom hjärnforskningen måste vi kombinera empiriskt och begreppsligt arbete. Jag är filosof, inte naturvetare. Men för att fylla de kunskapsluckor som finns mellan hjärnforskningens fynd och vår förståelse av medvetenhet som begrepp så behöver vi ett ramverk som förenar dem, säger han.
Enligt hans modell är medvetandet inget som hjärnan producerar, utan något som skapar länkar inuti den. Med andra ord är medvetandet vår hjärnas förmåga att modellera världen omkring oss och att använda tillgänglig, relevant information för att se till att vi överlever.
Michele Fariscos avhandling har särskilt fokus på svåra medvetandestörningar, och han ser tydliga kliniska konsekvenser för patienter med hjärnskador. Enligt honom har en skadad hjärna fortfarande medvetande, om den, även utan extern stimuli, har en sådan inbäddad aktivitet och aktivitet i viloläge – det som på engelska kallas för resting state activity. Om än på en väldigt grundläggande nivå.
Känslor kan finnas även utan medvetande
Vad betyder det för komapatienter och patienter i vegetativt tillstånd? Enligt Michele Farisco behöver vi tänka om. För det kan vara så att de faktiskt inte är medvetslösa. Hjärnan är aktiv både när vi är medvetna och när vi inte är det. Vissa patienter kan fortfarande känna positiva eller negativa känslor, på medveten eller omedveten nivå. Och några av dem kan fortfarande uppfatta vad som händer omkring dem. Med hjälp av datorsimuleringar och andra verktyg kanske några av dem kan få tillbaka rester av sitt medvetande eller kommunicera på basal nivå, vilket också gör frågan relevant ur ett etiskt perspektiv.
Michele Fariscos modell kan också hjälpa oss förstå orsaker till drogmissbruk. Den erkänner interaktionen mellan medvetna och omedvetna processer i hjärnan. Om beroendet uppkommer som resultat av både medvetna och omedvetna påverkansfaktorer i den externa miljön kan man börja prata om ett socialt ansvar för beroende. Om inte i termer av etik, så åtminstone inom offentligt beslutsfattande.
Jättestjärnan befinner sig omkring 10 000 ljusår från solen. Den är 30 gånger så stor som vår sol och tre till fem gånger så tung. Sådana jättestjärnor finns det gott om i vår galax. Men just det här exemplaret är speciellt. Eftersom stjärnan rör sig i en cirkelbana med en period på 83 dygn måste det finnas en annan kropp vars gravitation motverkar centrifugalkraften i banan. Men någon sådan har inte kunnat observeras.
Enligt en ny studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science, talar allt för att det rör sig om ett svart hål.
Studerat jättestjärnans rörelsemönster
– Svarta hål av den här storleken är inget nytt. Men i de flesta fall befinner sig hålet tätt intill en stjärna. Gas från stjärnan faller in mot hålet, hettas upp till extrema temperaturer och avger röntgenstrålning. Det är normalt så de svarta hålen upptäcks, men inte i det här fallet, säger Lennart Lindegren, astronomiprofessor vid Lunds universitet och en av författarna till artikeln.
Istället har forskargruppen studerat den röda jättestjärnans rörelsemönster under lång tid. Eftersom den rör sig med varierande hastighet har forskarna försökt slå fast vad det är som påverkar dess bana. En viktig pusselbit är avståndet till jättestjärnan, som uppmätts av den Europeiska rymdorganisationens satellitteleskop Gaia. Tack vare Lennart Lindegrens långvariga arbete med Gaia kunde tänkbara felkällor uteslutas.
Solitt stöd för ett svart hål
– Slutsatserna i artikeln bygger delvis på en specifik Gaia-mätning och vi behövde gå till botten med hur pålitlig denna var. Mina datorsimuleringar visar att mätningen ger solitt stöd åt slutsatsen att det rör sig om ett svart hål, säger Lennart Lindegren.
Det här är första gången som ett troligt svart hål upptäcks genom att studera banrörelsen hos stjärnan i ett så kallat dubbelsystem. Lennart Lindegren tror att den nya metoden kommer att leda till att många fler svarta hål upptäcks i Vintergatan.
– Sedan vi publicerade våra Gaia-mätningar 2018 har det kommit ut över tusen artiklar där resultaten använts för de mest skilda studier. Att Gaia kunde bidra till den här upptäckten var oväntat, men ytterst fascinerande, säger Lennart Lindegren.
Solen blir en röd jätte om 5 miljarder år
Om 5 miljarder år blir Solen en röd jätte och kommer att expandera till ca 250 gånger sin nuvarande storlek. De innersta planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, kommer att slukas. Källa: Wikipedia, Bild: Oona Räisänen, CC BY-SA 3.0
Kontakt:
Lennart Lindegren, professor vid Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet, lennart.lindegren@astro.lu.se
– Plastproduktion är otroligt komplext och svårt att förstå eftersom det involverar så många olika sektorer och företag. Samtidigt finns det ett stort behov av investeringar inom området, säger Fredric Bauer, forskare vid Miljö- och energisystem vid LTH, Lunds universitet, och en av författarna till rapporten, vars syfte är att informera om utvecklingen inom plastsektorn.
Rapporten innehåller forskningsbaserad information för förvaltare eller investerare som vill investera i företag som producerar eller använder mycket plast i sin verksamhet.
Rapporten beskriver bland annat tekniska möjligheter som handlar om alternativa sätt att producera plast, till exempel genom att använda biobaserade råvaror, och kemisk återvinning, där plasten bryts ner till molekyler som sätts ihop till ny plast. Även policier och EU-direktiv som påverkar plastsektorn tas upp.
– Den finansiella sektorn behöver kunskap om vilka trender som är på gång för att ha möjlighet att göra hållbara investeringar över tid. Fram tills nu har plasttillverkningen varit helt beroende av fossila råvaror, och under de senaste decennierna har det varit en stark tillväxt, men man har inte tänkt på risker: vad händer när vi går ifrån att använda olja? Är det då en bra investering att investera i tillverkning av oljebaserad plast?
Kapitalförvaltare, tänka på detta:
Produktion av plast
Har företaget en plan för att kunna producera plast på ett hållbart sätt?
Kan återvinning bli en del av företagets plan att minska användandet av fossila råvaror?
Plastdesign
Är plasten återvinningsbar?
Bidrar designen till hållbarhet?
Förpackningar
Vilken typ av plaster används i förpackningarna?
Används engångsplast?
Kan man använda återvunnen plast i produkterna?
Information
Vilken information ger förtaget till sina kunder vad gäller hanteringen av deras produkter?
Avfallshantering
Vad gör företaget för att minimera avfall i produktionen?
Vet företaget vad som händer med produkten efter det att den är kasserad?
Hög tid för investerare att börja intressera sig för plast
– Plast- och kemikalieindustrierna har ganska länge varit svagt reglerade. Men nu ser vi att det börjar hända mycket på EU-nivå. Utöver EU:s plaststrategi och Sveriges plastutredning har vi till exempel EU:s ekodesigndirektiv som troligtvis kommer att utökas till att omfatta inte bara energianvändning men även krav på material och design för att förenkla återanvändning och återvinning.
Enligt Fredric Bauer har den finansiella sektorn stor möjlighet att påverka eftersom förvaltare kan driva på utvecklingen i företag som de äger aktier i genom att ställa krav och frågor om hur plasten till exempel är producerad, designad, förpackad och hur den kan återvinnas.
Samtidigt är plastsektorn väldigt komplex och Fredric Bauer säger att det är för enkelt att säga att kapitalförvaltare helt ska sluta investera i industrier som använder sig av fossila råvaror för att tillverka plast eller andra produkter. Här är bilindustrin och den petrokemiska industrin, som använder olja för att tillverka plast, talande exempel.
– Bilindustrin producerar bilar som använder fossila bränslen men samtidigt utvecklar och producerar de elbilar. Samma sak gäller den petrokemiska industrin som är en stor användare av fossila bränslen men som även investerar i anläggningar och ny teknik för återvinning av plast. Därför tror vi i längden mer på att upplysa förvaltare och företag om vilka alternativ och trender som finns och stötta dem i att driva på utvecklingen i dessa sektorer.
Politiska beslut måste till för att driva förändring
Men Fredric Bauer och medförfattaren Tobias D Nielsen poängterar att det krävs fler politiska beslut för att få till stånd de faktiska förändringar som behövs för att göra plastproduktion, användning och återvinning av plast mer hållbar. Speciellt tre utmaningar måste lösas: det stora beroendet av fossila råvaror, dålig avfallshantering samt låg återvinningsgrad.
– Vi behöver investeringar inom många olika sektorer. Det kan handla om kompetens, teknik, upphandling och så vidare. Kapitalförvaltare själva kan inte skapa ett tillräckligt tryck för att driva på en förändring, säger Tobias D Nielsen vid IVL Svenska Miljöinstitutet.
Rapporten är ett samarbete mellan det Mistrafinanisierade forskningsprogrammet STEPS, Sustainable Plastics and Transition Pathways, och MISTRA Stiftelsen för miljöstrategisk forskning. Den är skriven av Tobias D Nielsen, verksam vid IVL Svenska Miljöinstitutet och Fredric Bauer vid LTH, Lunds universitet
– Det är värt att fundera på om det finns förändringar vi kan göra. Vi vet till exempel att vitvaror drar mest el i hemmet och att en full frys drar mindre än en halvtom. Kanske är det dags att börja dela på utrymmena igen, säger Matilda Marshall, som är forskare i måltidskunskap vid Örebro universitet.
Att dela frys var relativt vanligt på 1950-talet. Frysen var en nymodighet och dyr. Då gick människor samman och hyrde frysfack.
– De var medlemmar i en frysfacksförening – man köpte en frysanläggning tillsammans med grannarna eller hyrde ett fack hos ett mejeri eller bryggeri.
Viktigt med skafferi på 1920-talet
Matilda Marshall forskar om hur vi förvarade vår mat från 1920-talet och fram till idag. I början av perioden hade de flesta hushåll ventilerade skafferier, skåp som hämtade kall luft utifrån och fungerade som kylskåp.
– En del förvaringsmetoder har vi inte kvar – men sen handlar det om att vi använder till exempel kylskåpet på ett annat sätt än tidigare.
På 1930- och 1940-talet började allt fler köpa ett kylskåp – men de stängde av det på vintern. Då förvarade de maten i skafferiet och sparade på elen.
Allt eftersom kylskåpen blev vanligare
Under 1950-talet växte storleken på kylskåpen. I början av 1950-talet ansågs 65 liter vara tillräckligt för ett hushåll med tre till fem personer. Två decennier senare rekommenderas 100 – 200 liter inklusive köldfack för en person. Idag är det ungefär samma kylvolym men med ytterligare 30 – 125 liter per person för frysta matvaror. Allt eftersom kylskåpen blev både större och vanligare försvann skafferierna.
– Det förde med sig flera fördelar. De slapp dammet i skafferiet som kom in genom ventilationen. Dessutom kunde de bygga köket mot söder och få ett ljust rum. Tidigare behövde man ha köket mot norr eller öster för att få ett kallt skafferi.
När de flesta hade vant sig vid att ha både kylskåp och frys kommer 1970-talets oljekris och energipriserna gick upp.
Hyra ut ett fack i sin frys
– Från samhällets sida uppmuntrar man människor att spara på elen – frosta av frysen och inte öppna den så ofta till exempel. Det handlar om små knep. Ingen föreslår att man ska stänga av kylskåpet. Det skulle givetvis spara mer energi men den är en så självklar del av vardagen att livet skulle nog försvåras om man stängde av dem.
Hon är inte helt allvarlig när hon talar om att hyra ut ett fack i sin frys. Men den information hon redan hunnit samla om de senaste hundra årens mathållning visar att värderingar och trender förändras drastiskt över tid.
– Mat som konserver, pulvermos och sockerkaka på mix har en helt annan klang än på 1950-talet. Då var det ett sätt för kvinnor, som hade börjat arbeta i högre utsträckning, att hinna med både sig själva och familjen. Idag ses det som ibland som dålig mat och det rätta är att laga mat från grunden, trots att det är mer tidskrävande.
– Jag tror att det finns något att lära sig av hur man gjorde förr i klimat och miljöhänseende. Gamla sätt att förvara mat och hantera mat kan vara en resurs och jag hoppas att så många som möjligt tar sig tid att svara på mina frågor, avslutar Matilda Marshall.
– Detta betyder att signalvägen vi studerar i brunt fett med stor sannolikhet kan aktiveras även i patienter med typ 2-diabetes där insulin-signaleringen är störd, säger Tore Bengtsson, professor vid Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut, Stockholms universitet.
Risken för att någon gång under livstiden få typ 2-diabetes är högre än 30 procent. Därför är det av stort intresse att hitta nya sätt som stimulerar sockerupptag i vävnader och minskar nivån av sockret i blodet.
Kroppen frisätter hormonet insulin efter en måltid för att reglera blodsockret, men en patient med typ 2-diabetes blir mindre känslig för insulin och kräver högre nivåer än kroppen själv kan producera och mister på så sätt sin förmåga att ta upp socker ifrån blodet.
Bränner socker för att alstra värme
Högt blodsocker är mycket farligt och leder det till många olika komplikationer som även kan leda till för tidig död, inklusive hjärt- och kärlsjukdomar, njursvikt, blindhet och även skador som kräver amputationer.
Brunt fett finns hos spädbarn för att alstra värme men har även visat sig finnas i vuxna människor. Ny forskning har visat att det finns speciella depåer av vitt fett som kan aktiveras på liknade sätt som det bruna fettet, både hos människan och hos musen.
– Detta innebär att ännu mer fettvävnad skulle kunna aktiveras och bidra till att sänka blodsockret. Nästa steg blir således att behandla möss med diabetes och se om behandlingen kan balansera sjukdomsbilden, säger Tore Bengtsson.
– Huruvida insulin-signalering måste fungera eller ej för att det bruna fettet ska ta upp och förbränna socker har länge varit en kontroversiell fråga eftersom insulin generellt sett tidigare betraktats som oumbärlig kontrollapparat i denna process, säger Tore Bengtsson. Att vår studie visar att man kan stimulera det bruna fettet att ta upp socker och förbränna det till värme utan insulinsignalering öppnar upp nya möjligheter för en framtida behandling av typ 2-diabetes.
Brunt fett
Brunt fett är en typ av fettvävnad vars främsta funktion i kroppen är att producera värme. Brunt fett finns hos människor och främst hos nyfödda. Hos djur som sover vintersömn finns brunt fett rikligt också i vuxen ålder. Brunt fett har fått sitt namn av att det ser brunt ut till skillnad från ”vanligt” vitt fett. Det beror delvis på att det finns rikligare med blodkärl i denna vävnad än i vitt fett, och delvis på att det finns rikligt med mitokondrier i de bruna fettcellerna. Det bruna fettet får bränsle av triglycerider som det hämtar från blodomloppet.
Tore Bengtsson, professor, Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut. tore.bengtsson@su.se
Vad tycker de som ska skydda sina tamdjur mot rovdjur? Funkar åtgärderna för dem? Tror de att de är effektiva? I sitt doktorandprojekt har Ann Eklund undersökt vad fårägare, fäbodbrukare, jägare med hund, renskötare och sällskapshundsägare tycker. Hon har sett att det kan finnas många orsaker till att tamdjursägare inte vill använda en åtgärd – allt från att den inte fungerar i vardagen till att de finner den oetisk.
– Myndigheterna måste försöka sätta sig in i den enskilde tamdjursägarens situation. Om tamdjursägarnas synvinkel inte uppmärksammas finns risk för att myndigheterna föreslår åtgärder som upplevs som irrelevanta, nonchalanta eller omöjliga att genomföra. Det kan öka frustrationen hos tamdjursägaren. Då finns en risk att man underblåser de sociala konflikter som omgärdar rovdjursförvaltningen, säger Ann Eklund, på institutionen för ekologi, SLU.
Ann Eklund och hennes kollegor har redan fått stor uppmärksamhet för en tidigare studie som visade att de åtgärder som används för att skydda tamdjur mot rovdjur ofta inte har utvärderats vetenskapligt. Det betyder inte nödvändigtvis att åtgärder som används idag är dåliga, bara att vi inte vet säkert hur effektiva de är. Störst stöd finns för hägn där man håller tamdjuren under natten när rovdjuren är mest aktiva, boskapsvaktande hundar, skrämsel och i viss mån jakt på rovdjur.
Tilltron till åtgärden är central
I en uppföljande enkätundersökning som besvarades av totalt 1 286 fårägare, fäbodbrukare, jägare med hund, renskötare och sällskapshundsägare blev det tydligt att tilltron till att en åtgärd fungerar är helt central. Även under Ann Eklunds 11 intervjuer med grupper av tamdjursägare framkommer att åtgärderna måste kunna minska risken för rovdjursangrepp för att vara relevanta. Tamdjursägarna drar samma slutsats som forskarna: Kunskapen om åtgärdernas funktion idag är för begränsad.
Att en tamdjursägare tror att åtgärden är effektiv är dock ingen garanti för att hen accepterar att använda den. För flera åtgärder är acceptansen låg trots att de tillfrågade bedömer att den fungerar bra. Det kan bero på att åtgärden är svår att genomföra i vardagen, att den är dyr eller tar mycket tid. Där kan myndigheterna underlätta med ekonomisk hjälp eller genom att finansiera arbetskraft.
Ibland är dock konsekvenserna svårare att hantera. Det kan finnas oro för att åtgärderna ska störa andra människor. Till exempel kan oljud från skrämmor höras av grannar, medan stängsel och användning av aggressiva vaktdjur kan begränsa allemansrätten.
Tamdjuren ska må bra – men även rovdjuren
Tamdjursägarna är förstås också måna om att deras djur ska må bra. Att hålla får i små fållor eller renar i hägn kan öka risken för smittspridning och parasiter. Jakthundar som bär skyddsvästar riskerar att få skavsår, fastna i ris och buskar eller överhettas.
För att en åtgärd ska accepteras av tamdjursägarna måste den också anses vara etisk, rättvis, och följa lagstiftningen. För fäbodbrukare som har sina djur på fritt bete i skogen så riskerar boskapsvaktande hundar att bryta mot lagstiftningen om tillsyn av hundar. För fårägare som ser hundar som familjemedlemmar kan det upplevas som oetiskt att lämna en boskapsvaktande hund ute i en hage med fårflocken.
På samma sätt kan en renskötare anse det oetiskt att skrämma ett rovdjur från renhjorden och se rovdjuret kämpa sig fram i djup snö och skare utan att det finns någon plan för vart det ska ta vägen. Eftersom det är beroende av renkött kommer djuret antingen att svälta ihjäl eller leta sig fram till en annan renhjord. I sådana fall spelar det inte så stor roll hur effektiv djurägaren tror att åtgärden är, det är ändå inte acceptabelt för personen att genomföra den.
Men alla åtgärder kan vara mer eller mindre acceptabla för enskilda tamdjursägare.
– Därför har representanter för de myndigheter som ska stödja tamdjursägarna en viktig uppgift. Om de kan stödja användning och underhåll av åtgärder som tar hänsyn till tamdjursägarens situation så kan de göra det lättare för tamdjursägare att hantera oron för sina djur. Åtgärderna kan då bidra till en framtid för både stora rovdjur och tamdjurshållning, säger Ann Eklund.
Fotnot:
Projektet är ett interdisciplinärt projekt som genomförts i samarbete med Miljöpsykologiska enheten vid Lunds tekniska högskola och Mittuniversitetet i Östersund.
Ann Eklund, Institutionen för ekologi; Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, SLU ann.eklund@slu.se
Återkoppling, eller feedback, är ett centralt inslag i högre utbildning. Tidigare har återkoppling ansetts vara lärarens ansvar men under senare år har allt större tonvikt lagts vid studenternas aktiva medverkan i återkopplingsprocessen.
– Att bedöma och ge återkoppling på egna och medstudenternas prestationer anses gynna studenternas lärande av både kommunikativa och ämnesmässiga färdigheter, säger avhandlingens författare Elin Nordenström.
Svåra uppgifter
Samtidigt har tidigare forskning visat att bedömning och återkoppling är svåra uppgifter och vägledning från lärare/instruktörer anses därför nödvändigt. Detta för att hjälpa studenterna att se hur deras egna och medstudenternas prestationer relaterar till lärandemål och bedömningskriterier. Det saknas dock empiriskt underbyggda studier som visar hur sådan vägledning kan se ut.
– Den pedagogiska litteraturen är rik på modeller och riktlinjer för hur lärare/instruktörer kan underlätta och vägleda studenternas medverkan i återkopplingsprocessen, men få studier har undersökt hur detta går till i praktiken, säger Elin Nordenström.
Debriefing-samtal
Hon har undersökt så kallade debriefing-samtal i simuleringsbaserad interprofessionell träning för läkar- och sjuksköterskestudenter vid två svenska universitet. Utbildningen gick ut på att studenterna skulle träna på att arbeta i team bestående av medlemmar från olika yrkesprofessioner. Debriefing-samtalen ägde rum efter det att studenterna hade tränat teamarbete i simulerade patientfall. De innebar att studenterna gemensamt diskuterade, reflekterade över och gav återkoppling på sitt agerande i simuleringen under vägledning av erfarna instruktörer. Avhandlingen bygger på videoinspelningar av 48 debriefing-samtal som genomfördes inom ramen för tio olika träningstillfällen.
Uppstod i stunden
De tre delstudierna undersöker hur instruktörerna vägleder debriefing-samtalen genom att ställa frågor till studenterna och ge återkoppling på deras återkoppling. Resultaten visar att pedagogiska modeller och principer avsedda att främja självreflektion, självbedömning och kamratåterkoppling utgjorde ett stöd för instruktörernas vägledning.
– Men de detaljer som bidrog till att rikta studenternas uppmärksamhet mot relevanta aspekter av deras interprofessionella teamarbete i simuleringarna var inte beaktade i modellerna, utan uppstod i stunden allteftersom samtalen fortlöpte. Små variationer i instruktörernas frågeställningar var till exempel avgörande för hur studenterna analyserade videoinspelningar av sitt eget agerande i simuleringarna. Instruktörernas svar på studenternas kamratåterkoppling hjälpte dessutom till att belysa hur agerandet i simuleringsövningarna relaterade till deras framtida yrkesutövande, säger Elin Nordenström.
Elin Nordenström, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, elin.nordenstrom@gu.se
– Det här ger ytterligare evidens för att det finns en koppling mellan fetma och elakartad hudcancer, och att man borde betrakta fetma som en riskfaktor för de här cancerformerna, säger Magdalena Taube, förstaförfattare bakom studien och forskare inom molekylär och klinisk medicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Att fetma är en riskfaktor för flera typer av cancer är ett känt faktum. Likaså att risknivån kan sänkas vid en avsiktlig viktminskning. Bevisen för en koppling mellan fetma, viktminskning och just elakartad hudcancer har dock varit begränsade.
I den aktuella studien användes data från den så kallade SOS-studien (Swedish Obese Subjects) som leds och koordineras från Göteborgs universitet, samt data från bland annat Cancerregistret vid Socialstyrelsen.
Forskarna studerade en grupp på 2 007 personer som genomgick fetmakirurgi, och jämförde med en kontrollgrupp om 2 040 individer, även de med grav fetma, men som inte fetmaopererades. Grupperna var i övrigt jämförbara beträffande bland annat kön, ålder, kroppssammansättning, riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, psykosociala variabler och personlighetsdrag.
I kirurgigruppen var det 23 individer som utvecklade elakartad hudcancer, skivepitelcancer eller malignt melanom, parallellt med en påtaglig viktnedgång. Motsvarande siffra i kontrollgruppen var 45 cancerfall, samtidigt som gruppen låg kvar på nivån grav fetma. Medianvärdet på uppföljningstiden var drygt 18 år.
Den största skillnaden gällde malignt melanom där 12 personer i kirurgigruppen drabbades, mot 29 i kontrollgruppen. Resultaten visar på en 57-procentig riskminskning för malignt melanom i gruppen som gick gått ner i vikt efter fetmakirurgi. Motsvarande riskminskning för båda cancerformerna tillsammans blev 42 procent.
– I de här sammanhangen är det en tydlig och påtaglig förändring, och det är därför det blir så intressant, säger Magdalena Taube.
Fynden stöder idén att fetma är en riskfaktor för elakartad hudcancer inklusive melanom, och tyder på att viktminskning hos individer med fetma kan minska risken för denna allvarliga cancerform.
– Att vi med säkerhet nu kan säga detta beror på att vi har en väldig samlad och välbeskriven population som vi kunnat följa under lång tid, och där vi väldigt tydligt ser vad som händer vid omfattande och långvarig viktminskning, avslutar Magdalena Taube.
Forskare från Karolinska Institutet har utvecklat en ”humaniserad” musmodell där mänsklig hud transplanteras till möss, något som möjliggör studier av människans vävnadssvar in vivo. Efter att huden hade koloniserats med MRSA fann forskarna att en typ av immunceller kallade neutrofila leukocyter rekryterades till huden, vilket resulterade i att de antibiotikaresistenta bakterierna dödades. Resultaten kan förklara varför vissa människor endast är bärare av MRSA under en mycket kort period.
Jämvikt mellan immunceller och mikroorganismer
Studien belyser också hur dynamisk människors hud är. De yttre hudskikten ansågs tidigare vara en torr, död ödemark och en väldigt utmanande miljö för mikroorganismerna som lever där. Men under senare tid har det dykt upp en rad studier som visar att så inte är fallet.
– Huden är en oerhört dynamisk biologisk miljö där en form av jämvikt mellan immunceller och mikroorganismer ständigt upprätthålls. När denna jämvikt störs leder det vanligtvis till negativa konsekvenser för människor, och en förståelse för hur den processen fungerar kan få betydelse för hur vi förebygger och behandlar hudinfektioner i framtiden, säger Keira Melican, forskare vid institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet, som lett studien.
Kan orsaka allvarliga infektioner
Staphylococcus aureus är en vanlig bakterie som bärs av upp till 50 procent av befolkningen. Men den kan också orsaka allvarliga infektioner som blir allt svårare att behandla i takt med ökningen av antibiotikaresistens. För att kunna bromsa spridningen av resistenta bakterier krävs en ökad förståelse av människans immunsvar.
Ett vanligt problem med att använda djur som modell för människor är att en del av vår biologi på grundläggande sätt skiljer sig åt, från fysiologi till molekylära interaktioner. Genom att integrera mänskliga komponenter i modellerna är det möjligt att få en mer realistisk bild av mänsklig biologi, i detta fall av hur motståndskraftiga bakterier koloniserar huden.
– Med vår humaniserade hudmodell hoppas vi kunna bidra till att göra resultaten mer relevanta för människor, säger Keira Melican.
Keira Melican, forskare, Institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet, keira.melican@ki.se
Ett alternativ till den traditionella mammografin håller på att forskas fram på Chalmers. Istället för dagens, ofta plågsamma, röntgenundersökningar kan mikrovågor användas för att medicinsk avbilda bröstvävnaden för att säkrare upptäcka bröstcancer. Metoden är särskilt användbar eftersom den också kan upptäcka tumörer i så kallade täta bröst.
– Allt tyder på att mikrovågstekniken kan bli både effektivare, skonsammare och enklare än de alternativ som finns idag för att diagnosticera bröstcancer, säger Andreas Fhager, docent i biomedicinsk elektromagnetik på Chalmers institution för elektroteknik.
Metoden har förutsättningar att på sikt ersätta dagens screening-undersökningar, som alla kvinnor i Sverige mellan 40 och 74 år erbjuds. Även uppföljande röntgenundersökningar för patienter som genomgår bröstcancerbehandling skulle med fördel kunna genomföras med mikrovågor.
Snabbare och billigare system på väg
Inom ett år bedömer forskarna att de ska ha en prototyp färdig för utvärdering i labbmiljö, som sedan kan användas för kliniska tester på patienter. Den nya utrustningen är uppbyggd av mer standardiserad, och därmed billigare, elektronisk hårdvara. Samtidigt håller mjukvaran nu på att anpassas för att klara att processa bildinformationen snabbare.
– Därefter ska vi vara redo att börja planera kliniska studier tillsammans med medicinsk personal för att verifiera att de resultat som mikrovågstomografin ger motsvarar dem vi förväntar oss, säger Andreas Fhager.
Kliniska studier med mikrovågsteknik för att följa upp bröstcancertumörer sker redan i USA under ledning av professor Paul Meaney, som är den forskare i världen som kommit längst inom mikrovågsteknik för bröstcanceravbildning. 2015 rekryterades han till Chalmers på deltid och tillför nu det svenska projektet viktig kunskap. Systemet som den svenska forskargruppen bygger upp baseras på Paul Meaneys forskning i USA och samarbete sker nu länderna emellan i det fortsatta utvecklingsarbetet.
Dolda tumörer kan upptäckas i täta bröst
På senare tid har det uppmärksammats att tät bröstkörtelvävnad är en av de största riskfaktorerna för bröstcancer och tätheten i sig gör det dessutom svårare att upptäcka cancern.
– Mikrovågstekniken skulle vara bättre lämpad än traditionell mammografi för att hitta tumörer hos kvinnor med så kallade täta bröst, säger Andreas Fhager. Bilderna vi får ut visar ett tvärsnitt av bröstet i många lager, och ingen tumör kan då gömma sig genom att vara dold bakom annan körtelvävnad. Även mycket små tumörer kan upptäckas.
Undersökningen går till så att patienten får lägga sig på mage på en brits med öppning för bröstet, som då sänks ner i en behållare med vätska på britsens undersida. I behållaren finns ett antal smala upprättstående antenner som omringar bröstet. Antennerna är både sändare och mottagare som i tur och ordning sänder svaga mikrovågssignaler in i bröstet. Signalerna reflekteras mot bröstvävnaden och eventuella tumörer för att sedan registreras av de antenner som fångar upp signalen. Beroende på om det är frisk eller sjuk vävnad som mikrovågorna träffar reflekteras de på olika sätt. Mönstret som signalerna bildar analyseras därefter med avancerade algoritmer för bildrekonstruktion.
– Bilderna vi får ut är kontrastrika, vilket underlättar för medicinsk personal att särskilja och bedöma fettvävnad, bröstkörtelvävnad och tumörer, säger Andreas Fhager. Därigenom kan cancerdiagnoser ställas på ett effektivare och mer träffsäkert sätt.
Mikrovågor är elektromagnetisk strålning med kortare våglängd jämfört med ”vanliga” radiovågor som används för radiokommunikation, men med längre våglängd jämfört med till exempel synligt ljus och röntgenstrålning. Det är samma frekvensområde som används exempelvis för mobiltelefoni och trådlösa nätverk. Chalmersforskarna använder frekvenser på cirka 0,5-3 GHz.
Möjliggör uppföljande undersökningar
Mikrovågor, till skillnad från röntgen, avger ingen joniserande strålning. Forskningen tar fasta på att mikrovågstomografi är att föredra ur strålningssynpunkt, inte minst när det finns behov av att göra återkommande undersökningar för att kunna följa hur en cancertumör svarar på behandling. Till mikrovågsteknikens fördel talar också att tillvägagångssättet är enkelt, både för personal och patienter. Tekniken har förutsättningar att bli förhållandevis billig. Ett möjligt framtida scenario är små, mobila enheter som även kan användas i utvecklingsländer där sjukvården inte är fullt utbyggd.
– Många faktorer talar för att mikrovågstekniken har potential att bli en mycket effektiv metod för att bekämpa bröstcancer och minska dödligheten i sjukdomen, avslutar Andreas Fhager.
Kontakt:
Andreas Fhager, docent i biomedicinsk elektromagnetik vid institutionen för elektroteknik på Chalmers, andreas.fhager@chalmers.se
– Jag ville ta reda på vad som motiverar människor som springer femton, sexton mil och i det närmaste plågar sig själva på sin fritid, säger Carys Egan-Wyer, konsumtionsforskare vid Lunds universitet.
Hon har genom intervjuer och analyser av löpares dagböcker identifierat tre motiverande faktorer som löparna själva använder när de talar om sin löpning: Frihet, prestation och tävling.
Undersöker uthållighetslöpares drivkrafter
Löparna och löploppen är överallt – under stora delar av året fylls såväl städer som landsbygd runt om i världen av allt från glada motionärer, till elitidrottare. I Sverige sker varje höst terrängloppet Kullamannen, där deltagarna springer från 12,8 kilometer upp till 161 kilometer. En specifik del av löparvärlden består av ”endurance runners” – uthållighetslöpare – vilket i Carys Egan-Wyers avhandling består av triathleter, ultralöpare (personer som springer längre än ett maraton) och hinderbanelöpare.
Carys Egan-Wyer är nybliven doktor i företagsekonomi och har studerat dessa löpares drivkrafter. Hon har utgått ifrån intervjuer med 16 uthållighetslöpare och 21 dagböcker (totalt nästan tusen sidor) där de har beskrivit sin relation till – och sina upplevelser av – löpning.
Resultatet ger ett nytt perspektiv på den, enligt Carys Egan-Wyer, lite väl romantiserade bilden som finns av löpare.
– Tidigare har mycket fokus legat på löpning som frihet och flykt från vardagens måsten. Men jag har studerat löpare som ibland hänger sig åt riktigt plågsam löpning. Vad driver en till att göra det helt frivilligt?
Löpning som frihet – och tvång
Carys Egan-Wyer upptäckte att det i uthållighetslöparnas vokabulär återkommande fanns berättelser om just frihet, men också om prestation och om tävling eller konkurrens.
– Det jag såg är att konsumenter inte är helt fria i sina val. Det finns ideal som tvingar, eller övertygar oss, om att vi ska välja en sak framför en annan. Jag menar att man kan se ultralöparna som en form av ”sellable selves” där de genom hur de konsumerar löpning som en extraordinär upplevelse, också bidrar till att skapa en bild av sig själva, som inte är fri från förväntningar, säger Carys Egan-Wyer.
Ett exempel på detta ur avhandlingen är löparen som beskrev hur hon inte skulle kunna ge sig ut och springa om hon inte hade sin smarta klocka på sig.
– Ultralöparna själva ser löpning som en form av frihet, där de tillsammans med andra kan njuta av löpningen. Men samtidigt är de väldigt fokuserade på att mäta och kvantifiera. Många av löparna ser inte sin löpning som en tävling, utan som en gemenskap, men samtidigt menar jag att löparna kan liknas vid personliga varumärken som tävlar mot andra vad gäller social image. Sportmannaskap där man hjälper andra på lopp och tävlingar ses till exempel som ”heroiskt”, säger Carys Egan-Wyer.
Hon menar att det är viktigt att lyfta fram inte bara de positiva sidorna av löpning, men också de delar som tenderar att hamna i skuggan.
– Ofta ser vi bara hur glada de är i slutet av ett lopp. Det vi inte ser är all träning de lägger ner, i alla väder, och hur deras familj måste planera sin semester utifrån var och när det är lopp. Jag menar att det är dags att tänka om, att inte bara se löpning som flykt och frihet från våra vanliga liv, utan som ett sorts tvång; något disciplinerande som vi ålägger oss själva, men som kommer utifrån konsumtionssamhällets förväntningar.
Ordlista för uthållighetslöpning (endurance running)
Ultralöpare
Springer otroliga avstånd (som vanligtvis sträcker sig från 50 till 350 kilometer, men kan vara upp till 1600 kilometer), ofta på ogästvänliga platser. Reglerna kan variera, men det är inte ovanligt att löpare som springer dag och natt i flera dagar, med bara korta vilopauser samtidigt som de bär utrustning och mat. Det finns också tidsbestämda ultradistanslopp där deltagarna springer så många varv som möjligt på ett fast spår under en viss tidsperiod samtidigt som de motstår kroppens behov av sömn.
Triathleter
Kombinerar simning och cykling med löpning. Det mest kända triathlonet är Ironman, där deltagarna simmar 3,86 kilometer, cyklar 180,25 kilometer och springer sedan 42,2 kilometer utan paus, under maximalt 17 timmar.
Hinderbanelöpare (obstacle course racing, OCR)
Inom OCR ger sig deltagarna i kast med utmanande hinder som kan innebära att kasta sig i iskallt vatten, dra sig genom midjedjup lera eller krypa genom brinnande däck. ”Elektrochockterapi” är det sista och kanske mest ökända hindret i Tough Mudder-hinderbanan. I den måste deltagarna (”mudders”) ta sig igenom ett fält med ledningar som leder upp till 10 000 volt.
Källa: The Sellable Self
Fritiden fylls av prestationskrav
Resultaten av Carys Egan-Wyers forskning kan användas för att beskriva även andra grupper i samhället.
– Ultralöparna upplever en sorts press på att prestera och visa vad de går för, som kan vara relevant för många människor i dag. Samtidigt är det här en nischad berättelse, om en väldigt nischad grupp människor. Det är inte upp till mig att generalisera, det får kommande studier göra, säger hon.
Men samtidigt menar Carys Egan-Wyer att hennes nischade forskning om uthållighetslöpare visar på en utbredd tendens i samhället, nämligen att fritiden också blir ett sorts arbete, ytterligare en arena där man förväntas prestera.
– Det har blivit vanligt att folk lider av stress, ångest och utbrändhet. Ett botemedel som brukar lyftas fram är just träning och motion, men när våra vanliga metoder för att slappna av – som att springa, umgås med vänner och så vidare – i sig själva blir ett sätt att tävla i social status – genom att åstadkomma imponerande löpprestationer eller genom att laga vackra måltider med hjälp av den senaste utrustningen och sedan instagramma om det – så blir de aktiviteterna istället utmattande och lika ångestframkallade som att arbeta. Kropp och själ får aldrig någon nertid eller chans till återhämtning. Det tycker jag att vi behöver ta upp och diskutera mer, menar hon.
Video. Intervju med Carys Egan-Wyer: Why endurance runners do what they do (1 min 49 sek)
Material som ändrar sin volym beroende på temperaturen eller pH-värde har funnits länge. Materialen används i ställdon – fönster i växthus som automatiskt öppnas och stängs beroende på temperaturen är ett exempel – de används i robotar och i andra elektromekaniska system liksom inom biomedicinen.
En egenskap forskarna dock länge har sökt är att med hjälp av en elektrisk signal kunna omvandla ett material från en fast form till en gel, och gärna tillbaka igen. Målet är att elektriskt kunna kontrollera volymen, något som forskare har lyckats med tidigare, men hittills har volymen som mest kunnat dubblas.
Nytt material lagt i en elektrolyt
Forskare vid Laboratoriet för organisk elektronik, Campus Norrköping, har nu upptäckt ett nytt material, en ledande polymer, som kan öka sin volym mer än 100 gånger. Materialet har de tagit fram i samarbete med forskare vid Imperial College i London. Förändringen i volym sker när materialet befinner sig i en elektrolyt och samtidigt utsätts för en elektrisk signal på låga + 0,8 V. Får materialet istället en negativ puls, – 0,8 V, drar det ihop sig igen, nästan hela vägen till sin ursprungliga form.
Detta är en betydligt större volymförändring än de som rapporterats tidigare, såväl i ledande polymerer som i andra material där en elektrisk signal styr förändringen i volym.
I experiment utförda av Johannes Gladisch och Eleni Stavrinidou, forskare vid Linköpings universitet, har den ledande polymeren lagts som en mikrometertunn film runt en elektriskt ledande kolfiber.
Vid strömpulser på +0,5 V och +0,8 V ändrar materialet struktur, det tar upp vatten och blir till en gel som sväller 14 respektive 120 gånger den ursprungliga volymen. Vid återkommande pulser på +/- 0,5 V sväller materialet ungefär 300 procent, tre gånger sin egen volym, för att sedan gå tillbaka igen, gång på gång.
Smart svamp kontrollerar svällningen
I en artikel, som publicerats i Advanced Science, beskriver forskarna också en applikation, en smart svamp eller ett filter, där de elektroniskt kan kontrollera svällningen, och därmed förändra porstorleken med 85 procent.
– Vi kan elektroniskt styra porstorleken i ett filter och aktivt kontrollera hur stora partiklar som kan släppas igenom. Filtrets egenskaper kan ändras dynamiskt och släppa igenom olika typer eller olika storlekar av partiklar. Det är en funktion som kan komma till användning vid siktning, filtrering, rening eller inom processkemin. Applikationer inom medicin och biokemi kan också vara möjliga, säger Magnus Berggren, professor i organisk elektronik och föreståndare för Laboratoriet för organisk elektronik.
Varje år tar polisen emot 25 000 anmälningar om saknade personer. Eftersökning av försvunna personer tar mycket tid och resurser i anspråk för polisen.
– Efterforskning av försvunna är mer omfattande och kostsamt för polisen än vad politiker och allmänhet förstår. För de försvunna själva och deras anhöriga innebär det ett stort lidande. Därför är det konstigt att det i stort sett har saknats svensk forskning om försvunna personer, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor, Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet.
Det finns en rad kunskapsluckor som har försvårat polisens arbete kring efterforskning av försvunna personer. Och det var därför samarbetet mellan Linköpings universitet, Polismyndigheten och Högskolan i Borås, kom till stånd, Och som nu utmynnat i rapporten som ger en rad förslag kring polisens arbetssätt och om vilken ytterligare forskning om försvunna, som behövs.
Samarbete med vård och omsorg
Ett område som polisen behöver utveckla är samarbetet med kommunala och regionala vård- och omsorgsverksamheter, bland annat för att förhindra att demenssjuka och personer med psykisk ohälsa alls försvinner.
– Det krävs ett gemensamt förebyggande arbete. Den som är demenssjuk ska inte kunna försvinna hemifrån, och definitivt inte flera gånger. Det måste finnas enkla kontaktvägar mellan polis, kommuner, sjukvård och socialtjänst, säger Anders Leicht, inspektör och expert på försvinnanden vid Polismyndigheten.
Ökade krav på frivilliga i sökinsatser
Ytterligare ett förslag rör den frivilligverksamhet som vuxit fram kring sökinsatser de senaste åren. Här föreslår rapporten att krav ställs på frivilliga som vill delta i sökinsatser, exempelvis ska de registrera sig och besvara vissa kunskapsfrågor.
Vad gäller forskning pekar rapporten på att kunskap behövs om när en sökinsats bör sättas in, hur olika grupper beter sig vid försvinnanden och vad man kan göra för att förhindra att försvinnanden alls sker. Men det ges också förslag kring utvecklandet av teknik för exempelvis positionering och kartstöd.
Kurser om försvinnanden på polisutbildningen
– När polisen efterfrågar forskning för att kunna rädda liv, då är det intressant för oss alla. Redan under arbetet med rapporten har vi kunnat se förändring. Ett exempel är att det saknades kurser om försvinnanden på polisutbildningarna, vilket vi kunnat rätta till på åtminstone en polisutbildning. Arbetet har också lett till samarbete med andra länder som har mer erfarenhet av forskning på det här området, säger Rebecca Stenberg.
Rapporten är en så kallad litteraturstudie, där forskning från flera olika länder har analyserats och jämförts.
Två tredjedelar av världens livsmedelsgrödor kräver pollinering, liksom 90 procent av de vilda växterna. Det är därför FN:s jordbruksorgan FAO har lyft upp ”rädda biet” som ett viktigt mål. Men vilka bin ska räddas? Och hur ska det gå till?
Pollinering är ett lagarbete där varje spelare har sin speciella uppgift. Laget består av insekter, med bin som den största gruppen. Där finns den långtungade, klumpiga humlan som kan gå på djupet och som spiller pollen överallt. Andra humlor är bra på att surra loss pollen från trädgårdsblåbär. Där finns också specialister som rödklöversandbi, sälgsandbi och äpplesandbi som bara samlar pollen från vissa växter.
I ett sådant lag skulle honungsbiet hamna på avbytarbänken. Åtminstone om det var förmågan att pollinera som avgjorde uttagningen. Honungsbiet är en effektiv honungstillverkare, vilket innebär att den har lärt sig att hålla fast vid de pollen den samlar istället för att spilla den i nästa blomma.
– En blomma vill hellre ha en humla som rumlar runt, säger Lina Herbertsson, forskare i miljövetenskap och biologi vid Lunds universitet.
Bin kan delas in i två kategorier: vilda och tama. Lina Herbertsson kallar tambina för boskap, alltså djur som producerar mat, i det här fallet honung. Medan de vilda bina står för merparten av pollineringen, framför allt av de vilda växterna.
Pollinerare hotas av utrotning
Pollinering av insekter och andra djur skapar ett värde för människan på minst 235 miljarder dollar årligen. Det är en siffra som troligen kommer att minska, då tio procent av insektsarterna hotas av utrotning under de närmaste decennierna, enligt forskare knutna till IPBES (Intergovernmental Platform on Biodiversity and Ecosystem Services). I vissa regioner står upp till 40 procent av de vilda insekterna, framför allt bin, inför hotet om utplåning. Majoriteten av de 20 077 biarter som finns i världen är vilda.
Förutom att uppfylla löften om att bevara biologisk mångfald, finns alltså ett egenvärde i att se till att landskapen hyser så många olika bin som möjligt.
Hur står det då till med bina?
– För honungsbin är det bra, som alltid. De är vår boskap och har sin plats där vi vill ha dem. De har många sjukdomar men det är mest problem för odlaren som får bekämpa dem.
Och vildbina?
– Där finns en större oro. Av de 300 arter vi har är nästan en tredjedel rödlistade, alltså kraftigt minskande eller väldigt sällsynta, säger Lina Herbertsson.
Honungsbin och humlor- 300 biarter i Sverige
Långtungebin (Apidae) är en familj i överfamiljen bin som i sin tur tillhör insektsordningen steklar. De lever av nektar och pollen och spelar därmed en stor roll för blommande växters pollinering. Man känner till omkring 20 000 arter av bin i 7-9 kända familjer.
Vissa arter i familjen långtungebin är sociala och bildar bisamhällen men det stora flertalet arter är solitära. Till de sociala arterna hör honungsbina, humlorna och de gaddlösa bina. Det är framförallt honungsbin (Apis) som används av människan för honungsproduktion.
Bin finns på alla kontinenter förutom Antarktis. Antalet arter i Sverige uppgår till närmare tre hundra. Källa: Wikipedia
Det är framför allt mängden arter som har minskat, och det beror till stor del på ett förändrat landskap där boskapen betar på åkermark istället för på betesmark och ängsmark vilket ger högre avkastning men färre blommor för vildbina. Landskapet har även blivit mer välfriserat när blommande ogräs klipps bort i diken och på vallar. Dessutom har många boplatser, som döda trädstammar, rensats undan.
Bild: Sonja Leidenberger
Även bekämpningsmedel påverkar bina negativt.
– När det gäller bekämpningsmedel vet vi att vissa ämnen har varit delaktiga i minskningarna men de påverkar de arter som besöker åkermarken, som kan använda raps och andra åkerblommor, och de som minskar mest är inte de arterna utan de som är specialiserade på det gamla jordbrukslandskapet.
Bikuporna gynnar honung – inte biologisk mångfald
Som ett svar på larmrapporterna om döende bin har fastighetsbolag, köpcentrum, kommuner, matbutiker och andra satt upp bikupor för att visa att de gör något. Men att fokusera på honungsbin kan stjälpa mer än hjälpa. Det var budskapet i en debattartikel som Lina Herbertsson och tre kollegor skrev i Dagens Nyheter i juli 2019. Problemet är att honungsbina konkurrerar ut de vilda bin som finns i närheten.
– Att sätta ut bikupor är inte en insats för biologiska mångfalden utan för produktionen. Honungsbin bra på att producera mat.
Vildbina vore mer betjänta av att människan inte ansträngde sig så mycket.
– Det allra enklaste är att göra lite mindre. Vi måste acceptera att vägkanter och fältkanter ser ovårdade ut och man ska vara stolt över en oklippt gräsmatta. Många lantbrukare är positiva till att låta bli att klippa när vi gör en studie, men de vill att vi sätter upp en skylt för att de inte ska framstå som lata.
– Sedan måste vi stoppa förlusten av betesmarker och ängsmarker, den har varit extrem och de fortsätter att minska trots att vi vet att vi måste behålla dem.
Bin dör av bekämpningsmedel
Även om de vilda bina har drabbats hårdast av det storskaliga jordbruket så kan bekämpningsmedel slå hårt mot honungsbina. För drygt tio år sedan drabbades framför allt europeiska biodlare av en omfattande bidöd. I Tyskland tillsattes en utredning som kom fram till att de tyska bina dog av att ha blivit förgiftade av ett bekämpningsmedel som hade använts vid majsodlingar längs floden Rhen. Ett par år senare förbjöd EU användningen av tre olika bekämpningsmedel.
Bild: Niclas Norrström
”Frankenbee” – en motståndskraftig pollinatör
Hoten från bekämpningsmedel (och virus och kvalster) har fått såväl forskare som privata företag att hoppas på vad biodlare kallar Frankenbees, ett genmodifierat, motståndskraftigt bi. Den tyske forskare som var först med att utveckla tekniken har kallat det för en idiotisk idé och tackat nej till erbjudande från företag. Men en japansk forskare, Takeo Kubo från universitetet i Tokyo, den andre med tillverkning av ett genetiskt modifierat bi på sin meritlista, tror att motståndskraftiga bin inom en snar framtid kommer att pollinera åkrarna.
Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet, befarar att en sådan utveckling, om den kommer, blir ännu ett bakslag för vilda bin.
– Pesticider kan förvisso påverka tambin, men också vilda bin och en rad andra organismer. Skulle pesticidresistenta bin användas som argument för att tillåta högre användning av pesticider finns en risk att andra pollinatörer och nyttoinsekter påverkas negativt. Eftersom vilda bin är viktiga för pollination av både grödor och vilda växter, finns det tydliga risker med ett sådant scenario.
För att hjälpa de vilda bina måste landskapet omformas, menar Henrik Smith. Något som skulle kunna göras med hjälp av jordbruksstödet.
– Jag tror att vi kan behålla en hög biologisk mångfald genom åtgärder som inte påverkar livsmedelsproduktionen nämnvärt. Det innefattar tillgång till boplatser, blommor i kantzoner och naturbetesmarker. De jordbruksstöd vi har skulle kunna utnyttjas på ett mer effektivt sätt för att gynna pollinatörer.
Bara en procent är nordiska bin
Även om genmanipulering av honungsbin ännu är i sin linda så är de som idag producerar vår honung hårt framavlade underarter som inte har sitt ursprung i Sverige utan längre söderut. Det ursprungliga, mörka, nordiska biet utgör 0,5-1 procent av de 130 000 till 200 000 odlade bisamhällen som finns i landet.
Bild: Niclas Norrström
Sonja Leidenberger, doktor i biovetenskap vid högskolan i Skövde, är en av de forskare som nyligen påbörjat en studie av hur det nordiska biet står sig jämfört med andra importerade underarter. Bakgrunden är den stora, världsomspännande insektsdöden. Med hjälp av 78 bisamhällen utplacerade på fem olika platser i Norge och Sverige ska de olika underarternas beteenden och förmågor jämföras. För att kunna följa bina har forskarna fäst små radiosändare (RFID-chip) på deras ryggar. Därmed kan forskarna studera hur bina flyger under dagen, under säsongen, och hur länge de lever. Kuporna står på vågar som kan mäta hur mycket pollen bina samlar in.
Genetiskt bredd viktigt för framtiden
– Vi kommer att sätta det i relation till klimatdata och kolla deras polleninsamling, säger Sonja Leidenberger. Vad samlar de på, vilken flora rör de sig i och vilken betydelse har biologisk mångfald?
Bisamarbete
Sonja Leidenbergers forskning är ett svensk-norskt EU-finansierat samarbete mellan Stiftelsen Nordens Ark, Norges Birøkterlag, Umeå universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Skövde och kommer att pågår i tre år.
– Ju mer du korsar och blandar desto mer missar du genetiskt material, vilket kan vara viktigt i en värld som är på väg att förändra sig, och det får vi inte när vi har ett bi som är framodlat efter odlarens önskemål. Det lokalanpassade bit finns nästan inte längre på grund av alla korsningar.
