Bröstcancer är den vanligaste tumörsjukdomen bland kvinnor och i Sverige beräknas var åttonde kvinna drabbas av sjukdomen under sin livstid.
– Det är välkänt att kunskap om spridning av bröstcancer till armhålans lymfkörtlar ger viktig information om sjukdomens förlopp och lymfkörtlarna opereras rutinmässigt ut för undersökning. Hos cirka 70 procent av patienterna finner man friska lymfkörtlar och operationen skulle kunna undvikas om lymfkörtlarna istället kan bedömas utan kirurgi, säger Lisa Rydén professor i kirurgi med fokus på bröstcancer vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.
Nya beräkningsmodeller ger individanpassad behandling
Forskare vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus har nu tagit fram beräkningsmodeller för bättre anpassad behandling av lymfkörtlar hos bröstcancerpatienter. De senaste resultaten som nu publicerats i Clinical Cancer Research och BMC Cancer visar att upp till var tredje operation skulle kunna avvaras. Studierna är resultatet av tvärprofessionellt samarbete över flera ämnesdiscipliner.
Genetiska uttryck från drygt 3 000 brösttumörer från patienter som inkluderats i den prospektiva Scan-B studien har studerats tillsammans med andra tumör- och patientrelaterade faktorer avseende sambandet med sjukdomsspridning till lymfkörtlarna. Resultaten visade att tumörens storlek och invasion av cancerceller i kärl var väsentliga faktorer för att förutsäga sjukdomsspridningen.
Antalet operationer kan minska med 30 procent
Hos patienter med hormonellt beroende brösttumörer (cirka 80 procent av all bröstcancer) kunde en framtagen beräkningsmodell, baserade på tumörens genetiska profil och rutinmässigt insamlade uppgifter om tumöregenskaper, identifiera 6-7 procent fler kvinnor med friska lymfkörtlar än andra modeller.
Antalet lymfkörteloperationer skulle i denna patientgrupp därmed kunna reduceras med upp till 30 procent om modellen användes för att förutsäga sjukdomsspridning till lymfkörtlarna, menar artikelförfattarna.
Artificiella neurala nätverk hjälper till vid diagnos
Genom ett artificiellt neuralt nätverk har tre beräkningsmodeller tagits fram i en separat studie som publicerats i BMC Cancer; en för att identifiera friska lymfkörtlar (där diagnostisk kirurgi potentiellt kan avvaras), en för begränsad sjukdom i lymfkörtlarna (där uttag av ett fåtal diagnostiska lymfkörtlar är tillräcklig) och en för utbredd lymfkörtelsjuklighet med indikation för mer omfattande kirurgi eller primär onkologisk behandling med kemoterapi. Även denna studie visade att beräkningsmodellen för friska lymfkörtlar hade kunnat reducera antalet kirurgiska ingrepp med 30 procent.
– Resultaten indikerar att mer individanpassad behandling kan vara ett steg närmare genom att använda beräkningsmodellerna som beslutsstöd. För att säkerställa resultaten för användning i klinisk rutin behövs fortsatta studier i andra patientmaterial för att kunna bekräfta modellernas tillförlitlighet och precision och oberoende utvärdera våra resultat, säger Lisa Rydén.
Kontakt:
Lisa Rydén, professor i kirurgi med fokus på bröstcancer vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, lisa.ryden@med.lu.se
Varför upplevs vissa platser som otrygga fast de inte är det?
– Ett svar på den frågan är att det finns vissa föreställningar som reproduceras och förstärks, exempelvis i olika former av media. En inte helt ovanlig filmöppning kan vara att en lättklädd kvinna jagas och fumlar med någon nyckel och i nästa scen är det avspärrningsband uppe. Eller så befinner sig huvudpersonen i en mörk park med dålig belysning och stora buskar, varpå något hemskt händer. Sådana platser och situationer kan upplevas som utsatta, vilket filmskapare och andra utnyttjar, säger Elisabeth Högdahl, Lunds universitet, som i tjugo år har forskat kring människors förhållande till platser.
Hur ska man som som stadsplanerare förhålla sig till vår något bristande verklighetsförankring?
– Det är inte helt enkelt. Tar man ner buskar för att göra ett område mer överblickbart, undrar folk varför det inte finns någon grönska. Och man kan ju inte sätta upp strålkastare i hela staden. Det gäller att balansera olika behov och rädslor.
– Vi vet att platser med flöden av människor och mycket närvaro gör oss tryggare, och det försöker de flesta planerare att få till. Exempelvis genom att i bottenplan ge plats för restauranger och butiker som har upplysta fönster kvällstid. Det handlar om att på olika sätt få människor att röra sig på platsen vid olika tidpunkter. Sedan finns det inga garantier för att detta fungerar.
Finns det inget annat man kan göra?
– I Sverige tror vi ofta att det går att bygga bort all otrygghet, och att goda boendemiljöer skapas enbart utifrån modeller och riktlinjer. Men hur vi knyter an och trivs på en plats är en mycket mer komplex historia än så. En dold maktfaktor är berättelsen om platsen. Det kan handla om platsens historia, status, en allmän ryktesflora eller om dem som bor där. Att ta fasta på människors befintliga relationer till sin närmiljö är i hög grad underutnyttjat vid platsutveckling.
Ofta involveras boenden när översiktsplaner och detaljplaner tas fram. Men det räcker inte, anser du?
– Det blir inte så verkningsfullt om man pliktskyldigt hämtar in medborgarnas åsikter i en fas när det egentligen är för sent att göra några större ändringar. Planproceduren bör göras om så att allting börjar med lyssnandet. Resultatet blir bättre ju större öron de som styr och planerar har. Det kan skapa mer varierade och intressanta bostadsområden med en tydligare identitet. För att inte tala om alla överklaganden som förhoppningsvis skulle minska. Svenska byggprocesser och svensk arkitektur är präglade av ett starkt modernistiskt ideal som uppmuntrat till likriktning.
– I Helsingborg har vi utvecklat en ny planeringsmodell som tar sin utgångspunkt i människors minnen och berättelser. Nyligen samlade vi exempelvis in berättelser från människor som arbetat i hamnområdet inför en planerad ombyggnad. Bland annat har vi gjort ett förslag till hur färjornas destinationer kan bli utgångspunkten för ett gatunät. Olika berättelser kan bli en utgångspunkt för innovativ och rolig arkitektur som samtidigt knyter an till sådant som människor minns och som kanske varit viktigt både för dem och för staden. Då blir ju också de platser som byggs mer unika.
Kan de som arbetar med platsmarknadsföring, för att attrahera talanger och kapital till en stad eller region, ha nytta av din forskning?
– I hela den här platsmarknadsföringscirkusen finns risk för att man biter sig själv i svansen. Allt ska vara så himla tillrättalagt. Jag tror att rädslan för att göra fel håller många tillbaka. Exempelvis skulle man kunna prata om konflikter och händelser som var viktiga och fundera hur de kan gestaltas och kommuniceras. Städer är ofta dynamiska platser som skapas utifrån både det som hänger ihop och är harmoniskt, och det som är motstridigt och kanske konfliktfyllt.
Vissa förortsområden och stadsdelar beskrivs som problemområden, eller ”särskilt utsatta områden”. Vad har du som etnolog för tankar kring detta?
– Att identifiera områden som behöver särskilda insatser kan vara ett sätt att få resurser för att hjälpa dem som bor där. Men att ständigt peka ut problemområden kan leda till stigmatisering, vilket förstärker utanförskapet. Dessutom trivs faktiskt invånarna trots allt ofta på en plats som beskrivs problematisk och osäker. De kan tycka att platsens dåliga rykte är ett större problem än platsen i sig.
– Med den här mentala grogrunden finns risk för att negativa uppfattningar eskalerar. Enstaka händelser, som kanske saknar samband, kopplas ihop och uppfattas som en ”våg” av någonting, något som håller på att ta över hela platsen, eller till och med hela landet. Försök att nyansera bilden uppfattas som ett mörkläggningsförsök, eller till och med som en konspiration. Värst blir det om folk inte vågar gå ut, vilket leder till att platser avfolkas och invånarna vill flytta. Det blir en negativ spiral.
– Man måste ha målsättningen klar för sig när man talar om utsatta områden och grupper. Är det för att söka stöd och skapa lösningar, eller handlar det egentligen om att peka ut någon som ”skyldig” till något? I ett samhälle finns alltid ”ingrupper” och ”utgrupper” och det sker en pågående förhandling om vem som är innanför och utanför det som är ”normalt” och önskvärt. På så sätt går det också att hålla alla möjliga rädslor i schack. Genom att skapa en rädslogeografi med ”no-go areas”, kan du paradoxalt nog känna dig tryggare – går du inte dit så drabbas du inte.
– Platser och människor som kanske redan är utsatta riskerar att bli politiska slagträn, vilket nu ju faktiskt sker. Och jag kan faktiskt inte se att det leder till något positivt alls för de människor som känner sig otrygga eller är drabbade på olika sätt.
Det svenska skogsbruket hotas av akut maskinförarbrist inom de kommande tio åren. För att vända den trenden kan delar av lösningen vara att kunna erbjuda mindre påfrestande jobb och att snabba upp inskolningen av nya förare. Skogforsks studier visar att kranspetsstyrning förkortar inlärningstiden. Dessutom blir arbetsmiljön bättre – tekniken minskar den mentala och fysiska belastningen.
Med den nya tekniken slipper föraren styra kranens rörelse genom kontroll av flera olika krandelar. Teknik hämtad från spelvärlden används nu allt oftare för funktioner som bestämmer rörelseriktning på samma sätt som hos en spelkonsol.
Alla blir bättre förare
– Det här underlättar jobbet för en hel yrkeskategori och det är centralt för branschen. Våra resultat visar att alla blir bättre förare med kranspetsstyrning, såväl nybörjare som erfarna förare, säger Anders Mörk som är maskininstruktör vid Skogforsk.
Att köra skogsmaskinkranar med dataspelsteknik är dessutom effektivt. Resultat från Skogforsk visar att tidsbesparingen för det svenska skogsbrukets terrängtransporter kan vara ungefär fyra procent – en besparing på mer än 150 miljoner kronor per år.
Varje moment går snabbare med kranspetsstyrning
Skotare är en skogsmaskin som används för terrängtransport, så kallad skotning, av rundvirke, stubbar, träddelar och grot från avverkningsplatsen i väglös terräng.
Skogforsk har följt en grupp erfarna skotarförare under flera veckor. Under studietiden använde förarna växelvis konventionell kranstyrning (KNV) och kranspetsstyrning (IBC). Resultatet visade att alla förarna sparade tid med kranspetsstyrning, vissa något mer än andra.
Lastning (inklusive körning) tog i genomsnitt 23,2 minuter/lass med KNV och 20,0 minuter/lass med IBC. Tidsbesparingen var 5,2 procent.
Lossning (inklusive körning) tog i genomsnitt 8,7 minuter/lass med KNV och 8,0 minuter/lass med IBC. Tidsbesparingen var 7,9 procent.
Terminalarbetet (lastning och lossning) tog i genomsnitt 31,8 minuter/lass med KNV och 30,0 minuter/lass IBC. Tidsbesparingen var 5,8 procent.
Terminalarbetet utgör cirka 65-70 procent av skotarens totala arbetstidstid, körning utan och med lass utgör sammanlagt cirka 15-20 procent och korta pauser (övrig tid) cirka 15 procent. Kranspetsstyrning sänker därmed skotarens totala tidsåtgång med cirka 4 procent.
Källa: Skogforsk
Branschen är utsatt för stark internationell konkurrens och söker ständigt ny, smartare teknik. Forskarna tror att delautomatisering av skogsmaskiner kommer att bli en stor fråga på några års sikt, och då är kranspetsstyrning ett första steg.
Effektivare skogsbruk
– Att automatisera delar av arbetet är ett viktigt tekniksprång som förbättrar förarens arbetsmiljö och en pusselbit för att skogsbruket ska kunna öka sin effektivitet, säger Anders Mörk. Med kranspetsstyrningen lägger vi grunden för att sköta delar av avverkningsarbetet, liksom lastning och lossning av virke automatiskt. När krandelarna förses med sensorer, som gör att maskinens datorer hela tiden känner av kranens läge och rörelser, får förarna chans till återhämtning med ständigt återkommande mikropauser.
Redan 1984 påtalades kranspetsstyrningens potential av Skogforsk. Men det skulle dröja tills 2013 innan kranspetsstyrning blev kommersiellt tillgänglig, då John Deere presenterade sitt system Intelligent Boom Control (IBC). Ännu är andelen skogsmaskiner med kranspetsstyrning låg.
Undersökningen visar att känslor av trygghet och samhörighet har ökat, 41 procent av de tillfrågade håller med om att det fanns en stor samhörighet i det egna bostadsområdet, att jämföras med 31 procent 2016 då undersökningen startade. Andelen göteborgare som håller med om att staden är trygg och säker har också ökat de senaste tre åren.
– Trygghet i det egna bostadsområdet varierar starkt mellan olika stadsdelar säger Björn Rönnerstrand, forskare vid SOM-institutet. De som bor i resurssvagare områden är de som känner sig minst trygga i det egna området, men intressant nog är det också denna grupp som i högst utsträckning håller med om att Göteborg i stort är tryggt och säkert.
2018 kände sig 81 procent trygga i sitt bostadsområde men samtidigt tyckte 74 procent att det var ett bra förslag med ökad kameraövervakning på allmän plats.
Oförändrat kring västlänken men linbanan tappar i stöd
År 2018, som var valår, märktes ett uppsving för frågor om lokal infrastruktur. Västlänken och trängselskatter fortsatte att engagera men åsiktsopinionen visade sig vara oförändrad sedan 2017. Ungefär hälften av göteborgarna var negativa till dessa båda trafikåtgärder medan mellan 30 och 35 procent var positiva. Den beslutade satsningen på en linbana över Göta älv har däremot tappat kraftigt i stöd. 2018 ställde sig endast en tredjedel bakom denna, att jämföras med 52 procent 2016.
Svaren till nytta för staden
SOM-undersökningen i Göteborg görs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet i samverkan med bland andra Göteborgs Stad. Svaren på de många frågorna skapar underlag för kommunala politiker och tjänstemän att bygga en stad som alla trivs i.
– Undersökningen låter oss analysera skillnader mellan olika stadsdelar och hjälper oss att bättre förstå vad som skiljer olika områden åt, exempelvis när det handlar om känslan av att kunna påverka politiska beslut. Dessutom ger upprepade mätningar en möjlighet att studera eventuella förändringar över tid säger Stefan Lydén, demokratiutvecklingsledare på Göteborgs Stad.
Dags för årets undersökningar
Samtidigt som resultaten av förra årets mätning blir offentliga når årets undersökning 5000 slumpmässigt utvalda personer mellan 15 och 65 år. Nytt för 2019 års SOM-undersökning i Göteborg är frågor om de nya elsparkcyklarna. Göteborgarna får dels svara på om de använder sådana och dels vad de tycker om deras närvaro i staden. Andra nya lokala frågor gäller billigare kollektivtrafik, minska allmännyttan och riva nya Ullevi för att ge plats åt bostäder och kontor. Undersökningen pågår under hösten 2019 och avrapporteras nästa år.
Parallellt med Göteborgsundersökningen genomför SOM-institutet en rikstäckande och en västsvensk undersökning. Nästan var femtionde person som bor i Göteborg kommer att få en SOM-undersökning under hösten 2019.
– Matematikern Paul Halmos hävdade att problemlösning är ”matematikens hjärta”. Och det stämmer att problemlösning har en särställning i matematikundervisningen på gymnasiet, säger avhandlingens författare Eva Fülöp, som också är lärare i matematik på Hulebäcksgymnasiet i Mölnlycke.
Ett matematiskt problem är, till skillnad från en vanlig räkneuppgift, en situation där eleven inte omedelbart ser hur uppgiften ska lösas. En strategi kan då underlätta att ta sig an det matematiska problemet.
– Exempel på strategier kan vara att rita en figur, att gruppera sina data, hitta mönster, eller jobba baklänges. Ett annat sätt kan vara att dela upp problemet i delproblem och först lösa delproblemen.
Testade olika strategier
Eva Fülöp vill genom avhandlingen bidra till en djupare förståelse av förhållandet mellan problemlösningsstrategier och framgång i matematisk problemlösning. Hon har låtit sina elever testa skilda strategier när de ska lösa ett matematiskt problem.
– Syftet med klassrumsaktiviteterna var att problemlösning inte ska vara ett moment i matematikundervisningen utan att matematik ska handla om problemlösning, säger Eva Fülöp.
Bättre leta lösningar än få dem serverade
Hon vill att elever ska kunna leta olika matematiska problemlösningsstrategier och kunna diskutera dessa med sina klasskamrater.
– Klassrumsaktiviteten gav mig möjligheten att hjälpa mina elever att uppleva variationen av att lösa ett problem, istället för att jag ska berätta för dem hur de ska tänka och vad de ska göra.
Syftet med studien var även att undersöka och analysera hur elevernas problemlösningsförmåga påverkades av inlärning av problemlösningsstrategier.
– Testresultaten visade att aktiviteterna förbättrade elevernas problemlösningsförmåga utan att kompromissa med deras framsteg i matematik i allmänhet.
– Att konfrontera elever med frågor som de inte har sett innan måste tillhöra skolans uppgift. En duktig problemlösare är bättre förberedd för framtida utmaningar i en värld präglad av snabba förändringar, säger Eva Fülöp.
Eva Fülöp, gymnasielärare i matematik i Mölnlycke och forskare vid Göteborgs universitet, eva.fulop@harryda.se
Så kallade majoranafermioner kan beskrivas som exotiska partiklar i form av halva elektroner, som därmed skiljer sig åt från partiklar som bygger upp de material vi har omkring oss. Detta gör dem lovande för att kunna lagra information i form av kvantbitar i robusta kvantdatorer.
Kvantdatorn är en dator som använder kvantmekanik för att utföra beräkningar och lösa problem.
En klassisk dator består i princip av två komponenter: en logisk enhet och ett minne. Den logiska enheten kan skriva och läsa nollor och ettor till och från minnet som antar endera av två specifika lägen, 0 eller 1.
Kvantdatorn består i princip av ett enda minnesregister och alla operationer utförs direkt på minnet.
För generella matematiska beräkningar är kvantdatorer inte snabbare än dagens datorer. Däremot är kvantdatorn överlägsen i vissa speciella fall där beräkningen kan utnyttja kvantmekaniska egenskaper, till exempel för att beräkna materiens egenskaper på mikroskopisk nivå. Källa: Wikipedia
Hitintills har det dock varit svårt att kunna identifiera äkta majoranatillstånd vid experimentella mätningar, då det även har förekommit så kallade ”falska” majoranatillstånd, som uppträtt på liknande sätt.
Superströmmar kan skilja på äkta och falska majoranatillstånd
En lösning på problemet att kunna skilja de äkta majoranatillstånden från de falska har nu föreslagits av professor Annica Black-Schaffers forskargrupp vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Genom att simulera en av de vanligaste experimentuppställningarna för topologiska supraledare, det vill säga sådan där egenskapen inte förändras även om formen förändras, skapade de en så kallad superström (ström i supraledare). Då observerade de en riktningsförändring av strömmen för det falska majornatillståndet. En sådan skillnad kunde inte observeras för det äkta majornatillståndet. Utifrån simuleringarna kunde de alltså dra slutsatsen att just superströmmar är viktiga för att kunna skilja mellan äkta, så kallade topologiska, och falska majoranatillstånd.
– Den här forskningen kan bidra till att identifiera topologiska majoranatillstånd genom att genomföra supraledande mätningar. Våra resultat visar också på att vi behöver genomföra mer exakta modelleringar, säger Jorge Cayao, postdoktor vid Uppsala universitet.
– Det är viktigt att vi kan avgöra att vi faktiskt har skapat topologiska majoranatillstånd och inte några triviala tillstånd. Den här studien visar att ett sätt att göra detta på är genom superströmmätningar, säger Oladunjoye Awoga, doktorand vid Uppsala universitet.
Jorge Cayao, postdoktor vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, jorge.cayao@physics.uu.se
Annica Black-Schaffer, professor vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, annica.black-schaffer@physics.uu.se
– De megastäder som nu i expressfart växer i Asien och i Afrika gör det på planetens bördigaste jordbruksmark. Och det sker i en skala som får återverkningar på vår gemensamma förmåga att producera mat i framtiden, säger Stephan Barthel.
Städerna måste ha mat
Forskare kan nu visa att de stora och växande städerna kompenserar sin brist på jordbruksmark genom att avskoga helt andra platser på planeten. Och den mark som då används behöver vara tre till fyra gånger så stora som dem man förlorar, därför att skogsmarken är tre till fyra gånger mindre produktiv.
– Vi ser det till exempel i Brasilien. Och när man odlar upp skogar förloras biologisk mångfald och en viktig kapacitet att lagra kol. Att kolinlagringen minskar kommer att späda på klimatförändringarna, säger Stephan Barthel.
Stadsjordbruken slås ut nu
Han förklarar att städer historiskt har månat väldigt mycket om att stadsjorden ska vara produktiv, med cirkulära flöden. Man har av tradition också tagit hand om restprodukter, som matrester och gödsel eftersom man varit beroende av dem. I det globala syd finns fortfarande fungerande stadsjordbruk till stor del, men den ekonomiska globaliseringen gör att stadsjordbruken nu försvinner
– Det måste då kompenseras för att städerna ska ha en livsmedelstrygghet och då försvinner skogarna, ofta de tropiska regnskogarna. Kina och Indien, köper också upp mark i Afrika, Östeuropa och Sydamerika och späder på den här processen.
”Problemet är inte ens uppmärksammat”
Stephan Barthel säger att de här stadsjordbruken finns överallt i alla städer och man måste visa att de är betydelsefulla och även ge dem stöd, i kombination med lokala lagar så att de skyddas som om de vore naturreservat.
– Vi föreslår en strategi där global politik för markanvändning, med en FN-resolution likt den om att minska förlusten av biologisk mångfald, kombineras med regional planering och lokal ledning. Detta som stöd till lokala politiker, för lösningarna finns lokalt och regionalt.
– Problemet är inte ens uppmärksammat, man ser bara fördelarna i att staden växer. Det finns så många kortsiktiga ekonomiska fördelar med växande städer som ökade skatteintäkter, bostäder som byggs, jobb som skapas. Ja, listan kan göras lång, säger Stephan Barthel.
Kontakt:
Stephan Barthel docent i Geospatial informationsteknik och föreståndare för Urban Studio vid Högskolan i Gävle, stephan.barthel@hig.se
Förpackningar används för att transportera, förvara och bevara mat, medicin och andra konsumentprodukter. För att utveckla nya paketöppningstekniker behövs prototyper och fysiska tester. Med hjälp av så kallade finita elementsimuleringar (FE-simulmeringar) kan designprocessen bli snabbare och robustare. FE-simulering är ett kraftfullt virtuellt verktyg för material-, produkt- och processutveckling.
Shafiqul Islam, forskare inom maskinteknik vid BTH, har studerat hur finita elementsimuleringar kan leda till att vi får livsmedelsförpackningar som är lättare att öppna samt förpackningar som är mer tåliga och hållbara. Simuleringsmetoden innebär att man med hjälp av en datormodell kan återskapa vad som händer i verkligheten. På så sätt kan man se hur lätt förpackningen är att öppna, var det eventuellt uppstår sprickor samt vilket material som är bäst att använda för att förpackningarna ska hålla.
Datorsimuleringarna gör att tillverkarna kan ta rätt beslut tidigt i utvecklingsprocessen, vilket gör att de kan ta fram förpackningar som är tåligare och mer hållbara till lägre kostnader. Producenten får med hjälp av simuleringarna även en större förstående för hela designprocessen.
Shafiqul Islams forskningsresultat går att tillämpa inom de flesta designprocesser, i livsmedelsindustrin men även inom bilindustrin.
Shafiqul Islam (engelsktalande), forskare inom maskinteknik vid BTH, shafiqul.islam@bth.se
Begreppet ”scary seafood” börjar få fäste bland krögare och besöksnäring i den rika världen. Det är ett samlingsnamn för mat från havet som vi i västvärlden av olika skäl inte anser vara ätbar. Den kan bli en bland många upplevelser på turistmål, men framför allt ett alternativ till kött, av miljö-, hälso- och försörjningsskäl.
– Vi måste ändra beteende kring vad vi äter. I den rika delen av världen vill vi bara ha filé från de finaste fiskarna i haven. Men i Afrika och delar av Asien äter man det mesta man får upp. Vi måste också skörda arter som är längre ner i näringsväven. Det handlar om en långsiktig förändring av vanor, säger Susanne Lindegarth på Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet och samordnare för projektet Scary seafood, som involverar både forskare och företag.
– Namnet ”scary seafood” har en stor attraktionskraft. Det vi vill utnyttja för att få fler att förstå att vi behöver ändra våra konsumtionsvanor för att få ett mer hållbart samhälle. Vi vill öka kunskapen både bland konsumenter och besöksnäringen.
Lång lista med okända godingar från havsdjupen
Projektet Scary seafood listar i en rapport från januari 2019 ett 30-tal potentiella arter av fiskar och skaldjur som vi inte äter i dag, som trollhummer (till sushi), maskeringskrabba, simkrabba och strandkrabba plus många arter av räkor och havssnäckor. Simkrabban är en vanlig bifångst som kastas i sjön, strandkrabban är den som barn gärna metar på Västkusten.
Bland räkorna finns sandräka, glasräka och inte minst tångräka. Den äts mer sällan i dag, men ansågs åtminstone förr som godare än nordhavsräkan som vi äter i dag. Tångräkan är originalet för ”pillede rejer” i Danmark.
Andra godingar på listan är öronmaneter, bläckfisk, valthornssnäcka, ett antal arter av alger, musslor, bläckfisk, sjöborrar och sjöstjärnor, sjögurkor och sjöpungar.
Att stoppa i oss något slemmigt som luktar illa på stränderna tillhör för många kategorin ”otänkbart”. Men tack vare sushins intåg på svenska menyer har vi lärt oss äta alger. Sedan några år odlas makroalger som socker- och fingertång kommersiellt i svenska vatten på Västkusten. Forskning pågår om hur den bäst tas till vara i förädlingsledet. Det sker inom ramen för projekt Seafarm, ett samarbete mellan KTH, Chalmers, Göteborgs universitet, Lunds universitet och Linnéuniversitetet.
– Ska vi torka, den, frysa den eller ensilera den? För mat kan frysning passa bra ibland, torkning ibland. Biomassan är ganska känslig, så man måste behandla den snabbt för att behålla kvaliteten. Det är viktigt när man ska jobba industriellt med många ton biomassa per dag, säger projektledaren Fredrik Gröndahl vid KTH.
Förutom till sushi kan algerna användas som de är, strimlade i sallad, blandad med fiskfärs i algburgare eller ingrediens i andra rätter. Forskare jobbar med att ta fram smakförstärkare, konsistensgivare, färgämnen, proteiner och annat i bioraffinaderier.
Utöver mat forskar man på bland annat nedbrytbara alternativ till plast och textilier. Resterna kan bli biogas – om förädlarna får mer betalt för att ta tillvara dem. Men alger innehåller både fosfor och kalium och skulle kunna bli alternativ till handelsgödsel. På så vis för man tillbaka näring som lantbruket läcker till havet.
Tarmtång havets tryffel
På Gotland pågår försök att odla potatis med bland annat tång, ”släke”, i gödningen. I ett annat projekt på ön testar man att odla östersjöalg, tarmtång eller Tarmalg (Ulva intestinalis) vid Ar forskningsstation. Den är trots namnet populär bland kockar, men mer säljbar som ”havets tryffel”.
Det har pratats länge om insekter som alternativa proteiner, men många drar sig för tanken på att stoppa larver och skalbaggar i munnen. Därför kan fler skaldjur – insekternas havssläktingar – vara ett alternativ där man tar ut köttet som crabsticks eller kräftstjärtar.
Skaldjur har också fördelen att de ses som lite lyxiga, och lättare kan locka konsumenter. Försök med odling av ett antal arter pågår på Nationellt centrum för marin vattenbruksforskning, Swemarc, vid Göteborgs universitet i samarbete med Rise, Chalmers och KTH. En art är hummer, där man redan producerar yngel som sätts ut i havet för att stärka naturliga bestånd. Det finns också intresse för att använda dem i kommersiell odling.
Näst längst har forskningen kommit kring havskatten. Där studerar man vilka förhållanden som är bäst för odling, med vattenkemi, temperatur, storlek på tankar, styrka i vattenflöden, bubbling.
– Vi studerar tillväxt, stressreaktioner och beteende vid olika förhållanden. Vi tittar också på nya foder. Det finns kommersiella standardfoder, men fiskarter kan vara olika som ko och kyckling. Behoven skiljer också mellan olika utvecklingsstadier, säger Kristina Snuttan Sundell, föreståndare för Swemarc och professor på institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.
Havskatt kan bli odlad delikatess
Hälleflundra och tunga tillhör de arter som lämpar sig bäst för odling i havet, enligt en kartläggning av Göteborgs universitet. Ett antal arter har rankats efter hur efterfrågade de är, ifall odling förekommer i andra delar av världen och hur mycket man vet om arternas biologi.
Högst klassade är hälleflundra, tunga, piggvar, havskatt, torsk och lyrtorsk. Därefter listas kummel, bergtunga och sjurygg, där det saknas tillräckliga erfarenheter av odling men man inte sett uppenbara hinder för odling.
I nästa kategori finns långa, lubb, rödspätta, marulk, fjärsing (lik abborre) och slätvar, där man saknar tillräcklig kunskap om biologin och arternas lämplighet för odling. Rödtunga och makrill avfärdas som svåra att odla.
Arter längre ned i näringskedjan forskas det ännu inte lika mycket på, men öronmaneter används redan som ingrediens i bantningspreparat. De har lågt näringsvärde men är utmärkta som bukfylla.
Sjöstjärnor kan åtminstone bli foder för marina arter vi äter, medan sjögurkor och sjöpungar har potential som mat. De sistnämnda, som kanske motverkar en del cancerformer, odlas redan och säljs i Sverige som buljongextrakt med salt- och umamismak.
Däremot forskas det på olika sätt hur man kan minska svinn. Norska forskare studerar hur man kan få kvar mer kött när fisk benas. I Norge tas också lax- och torskhuvuden till vara för asiatiska marknader, där de ses som delikatesser. Även Swemarc och Chalmers forskar på hur spill kan tas tillvara i produktionen.
Sjöpung (Ciona intestinalis)
Vid Chalmers pågår forskning om hur man ska kunna undvika att slänga råvara där kvalitén försämras i produktionskedjan, genom att försvåra härskning. Forskning i världsklass bedrivs vid institutionen för biologi och bioteknik om extrahering av bioaktiva komponenter som proteiner och lipider.
Svalt intresse för hela fisken
Att omvandla forskning till kommersiella lösningar stupar ofta på att det krävs investeringar inom industrin för att minska svinnet. Det stupar än så länge på för litet intresse och kunskap bland konsumenter, enligt Kristina Bergman på avdelningen Miljö och uthållig produktion vid det statliga forskningsinstitutet Rise i Göteborg.
– Det borde finnas en nyfikenhet från konsumenter på att man utnyttjar hela fisken, som med kött. Men från laxen, som blivit dyrare, tar man till vara det mesta: nuggets, rökta fenor och nu pulled salmon-burgare av spillbitar, säger hon.
– Insjöfisk är också underutnyttjad, som mört, braxen och id, men även där verkar det hända saker. I Finland gör man till exempel burgare av mört och braxen. Jag ser att det finns ett sådant intresse även i Sverige nu.
Stort svinn i fiskindustrin – bara hälften bli mat
Fångster och svinn varierar från år till år, men bara kring hälften blir mat. Siffrorna är snitt för åren 2011-13 och har beräknats utifrån fiskestatistik och intervjuer med förädlare.
Svenska fiskare landar cirka 170 000 ton fisk per år. Till det läggs odlad och importerad fisk, medan export och foderfisk (86 000 ton) dras av. Kvar blir 115 000 ton till matproduktion. Av det antas drygt 100 000 ton gå till förädling. Endast 40 000 ton beräknas bli filé, framför allt av torsk, lax och sill.
Resterande 60 000 ton räknas som biprodukter. Av det används det mesta till minkfoder samt fiskmjöl och fiskolja. Inget blir till biogas på grund av för dålig betalning, enligt förädlare. En del av svinnet i alla led skulle kunna bli mat, anser forskarna.
Källa: ”Co-products in the Swedish Seafood Processing Industry (pdf)” (2015) från Göteborgs universitet.
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Det är redan tufft som det är, att lyckas vara lönsam i en hårt konkurrensutsatt och stundom kritiserad bransch. En yrkesfiskare ska numera också vara välkomnande, flexibel, pedagogisk och miljömedveten. Det senare till följd av att flera periodvis även arbetar inom besöksnäringen, med allt med allt från att ordna fisketurer och driva restaurang till att ordna festivaler.
År 1938 arbetade totalt 14 000 personer i Sverige med att fånga fisk. Majoriteten av dem verkade längs havskusten, en yrkesgrupp som idag benämns som ”kustnära yrkesfiskare”. Idag finns bara runt tusen personer kvar i yrket.
En stor del av den fisk och de skaldjur vi numera äter importeras, fångas längre ut till havs av större båtar eller odlas i fiskodlingar.
Denna decimerade yrkesgrupp spelar fortfarande dock en roll i politikernas mål om en levande landsbygd och att man ska kunna bo och leva överallt i landet. Hamnbesökare ska kunna köpa lokalt fångad fisk och uppleva fiskerinäringen på nära håll.
Urgammal närig i förändring
För att bland annat förstå skärningspunkten mellan politisk styrning och vardaglig praktik, har Malin Andersson, doktorand i tjänstevetenskap vid Lunds universitet, studerat de sociala och kulturella aspekterna av denna urgamla näring i förändring. Hon har intervjuat fiskeförvaltare, yrkesfiskare längs västkusten samt insamlat etnografiskt material bestående av texter, observationer och bilder från västkusten.
Hennes sammanfattande resultat visar att dessa yrkesfiskare befinner sig i många olika förändringsprocesser samtidigt.
Utöver minskad lönsamhet till följd av att maten från havet numera hämtas från annat håll, påverkas yrkesgruppen av en växande besöksnäring, att fiskeripolitiken reformerades 2014, att flera olika organisationer inom både fiskeförvaltning och näringen har lagts ner samt nya politiska mål som handlar om att skapa en levande landsbygd. Dessa förändringar leder bland annat till en överbyråkratisering.
Frustration över krångliga regler
– Jag har fått ta del av otroligt många berättelser som handlar om en stor frustration kring krångliga regler och en oro för att göra fel. Många menar att de har drabbats av orättvis bötfällning. Situationen urgröper yrkesfiskarnas tillit till myndigheter och beslutsfattare, säger Malin Andersson.
Situationen blir inte bättre av att yrkesgruppen hör till en av de mest förolyckade enligt FN:s arbetslivsorgan ILO, att näringen har fjärde störst pensionsavgångar i landet och att unga har svårt att ta sig in på grund av höga investeringskostnader.
Många är också färgade av att bli ifrågasätta för att inte bedriva ett hållbart fiske, berättar hon. De ifrågasätter dock den bilden och menar att det småskaliga fisket inte bidrar till utfiskning.
– Om vi menar allvar med att man ska kunna arbeta och leva överallt i landet, så behöver vi förstå vad som händer på land, inte bara i vattnet. Min avhandling bidrar till de samhällsvetenskapliga perspektiv som saknas i forskning om fiskenäringen och fiskeriförvaltning, säger hon.
Andreas Eklund har i sin avhandling studerat hur sinnesmarknadsföring kan bidra till att göra att ett varumärke anses vara mer premium, vilket skapar värde både för företaget och dess konsumenter. Han förklarar:
– Jag har koncentrerat mig på upplevelsen av miljön inuti bilen via interiören, den som föraren tar del av. Jag har studerat hur ett företag planerar och designar en upplevelse och hur den upplevs av konsumenter och skapar värde med sinnesmarknadsföring som en lins.
Andreas Eklund har gjort en fallstudie hos Volvo personvagnar, där han specifikt har studerat deras premiumbil XC90. Han har intervjuat anställda och genomfört en enkätstudie med konsumenter som äger en Volvo. Detta för att få en så mångfacetterad bild av värdeskapande som möjligt.
”Skandinaviska värden”
– Företaget vill förmedla det som de kallar för skandinaviska värden, berättar Andreas Eklund. Det gör de till exempel genom att ha rymligt med utrymme och att använda skandinaviska naturmaterial som björk, kristall och läder som associeras med lyx. Biltillverkaren använder sig av flera sinnesintryck för att positionera sitt varumärke, såsom syn, känsel, hörsel och doft.
Enkätstudien med konsumenterna visar att de ofta är medvetna om emotionella och symboliska värden som varumärket ger. Dessa tenderar vara viktigare än den egentliga praktiska nyttan för bilen. Andreas Eklunds studie visar att konsumenters känslo-, harmoni och sinnesintryck från en varumärkesupplevelse påverkar konsumenternas varumärkesbild positivt. Det visar att emotionella och symboliska värden är mer viktiga för konsumenters faktiska värde av varumärket.
Skapar en helhet
– Alla delar är viktiga för varumärkesupplevelsen, de ska samspela för att skapa en harmoni. Jag liknar det vid en symfoniorkester – dirigenten och alla instrument bidrar var och en till att helheten ska bli fantastisk. Ett instrument i taget kanske inte är så storslaget, men spelar alla tillsammans harmonieras alla sinnesintryck för åskådaren. Om all interiör inne i bilkupén samspelar och utstrålar premium blir resultatet att varumärket uppfattas som sådan också. Det räcker med att någon interiör komponent inte stämmer överens med de övriga för att upplevelsen ska bli sämre, till exempel att ljudet på knapparna i bilen låter ”billigt”.
Just harmonibegreppet är något som Andreas Eklund fokuserar på i sin avhandling. Likt orkestern använder biltillverkaren interiören i bilen som en scen där olika delar av inredningen attraherar olika sinnen för att skapa en harmonisk varumärkesupplevelse, som leder till en positiv varumärkesbild.
I Östersjöns artfattiga miljö utgör sill och skarpsill den huvudsakliga födan för större torskar.
– Bristen på alternativa bytes- och rovdjursarter gör att arterna är väldigt beroende av varandra. En modell som gör det möjligt att förstå och rekonstruera hur predationen ser ut är därför väldigt användbar om man till exempel vill säkerställa att det finns tillräckligt mycket sill och skarpsill för torsken att äta, samtidigt som man kan bedriva ett bra fiske på dessa pelagiska arter, säger Nataliia Kulatska som doktorerat vid institutionen vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua).
I flerartsmodellen, som utvecklats av Nataliia Kulatska och hennes kolleger, rekonstruerades bestånden (antal och storlek) av torsk, sill och skarpsill under perioden 1974 till 2013 utifrån data från både yrkesfiske och vetenskapliga expeditioner. Baserat på fångstdata från det kommersiella fisket i kombination med unik data från torskmagar kunde man också uppskatta hur stora sillar och skarpsillar som fisket fångat och torsken ätit under samma tidsperiod.
Överlappande konkurrens om sill och skarpsill
– Min analys av vad torsken ätit visade att små torskar främst äter bottenlevande organismer – skorv och pungräkor – medan större torskar främst äter fisk. Torsken äter framförallt mindre sillar och skarpsillar än de som fångas i fisket. Men det finns ett överlapp i storlek, så torsken och fisket konkurrerar alltså i viss utsträckning om sillen och skarpsillen, säger Nataliia Kulatska.
Den flerartsmodell som forskarna tagit fram kan visa hur olika fiskescenarier påverkar bestånden av torsk, sill och skarpsill och kan användas som ett verktyg för ekosystembaserad fiskeriförvaltning. Om modellen utvecklas ytterligare skulle den också kunna användas för att räkna ut vilka förvaltningsscenarier som bäst säkerställer att det finns tillräckligt mycket sill och skarpsill så att det räcker både till torsken och fisket.
– En bättre förståelse för hur interaktionen ser ut mellan fiskarterna och mellan fisken och fisket kan minska risken för framtida överfiske och därmed göra fisket mer hållbart och lönsamt på längre sikt, säger Nataliia Kulatska.
Nataliia Kulatska, doktorand, Institutionen för akvatiska resurser, Havsfiskelaboratoriet, SLU, nataliia.kulatska@slu.se
– Vår studie visar att också medicinskt beslutsfattande påverkas vid upprepade beslut. Om det är så att viktiga medicinska prioriteringsbeslut påverkas av när på dagen man träffar en läkare, bör detta kanske tänkas över. Vi vill ju ha ett så effektivt och rättvist nyttjande av samhällets resurser som möjligt, säger Gustav Tinghög, biträdande professor vid Linköpings universitet. Han tillhör också det beteende- och neuroekonomiska forskningslabbet JEDI LAB (Judgement, Emotion, Decision and Intution Lab) vid Linköpings universitet.
Studien genomfördes på en svensk ortopedisk klinik där åtta kirurger arbetar. Kirurgerna arbetar antingen förmiddagspass fram till lunch, eftermiddagspass eller dubbla pass, det vill säga både före och efter lunch.
Undersökte 133 arbetspass
Forskarna undersökte sjukhusdata för 133 arbetsskift, som innefattade 848 patientbesök för knä- höft- och fotproblem. Vid patientbesöken beslutar kirurgen om patienten behöver opereras. Om så är fallet måste kirurgen vid patientbesöket anmäla det i en separat journal och ibland utföra en preoperativ undersökning, som EKG och blodprover.
Resultaten visar att patienter som träffade kirurgen i slutet av dennes arbetspass bokades in för färre operationer.
Fler operationer bokas in i början av ett arbetspass
När forskarna tittade på läkarnas arbetsskift visade det sig att fyra av tio patienter (40,2%) som träffade en läkare i början av passet bokades in för operation. Däremot bokades bara två av tio patienter (21,7%) i slutet av passet in för operation.
Resultatet av beslutsfattande inom medicin följer alltså den forskning man tidigare sett om beslutströtthet. I slutet av arbetsdagen blir kirurgen mer benägen att gå på rutin och att undvika stora beslut.
Linköpingsforskarnas resultat från den mindre studien indikerar att när ortopedläkare är utvilade så fattar de fler beslut om operation. Men Gustav Tinghög menar att mer forskning behövs på området, exempelvis om hur beslutsfattande ser ut för andra läkare än ortopeder.
Gustav Tinghög, biträdande professor vid Linköpings universitet, gustav.tinghog@liu.se
Efter avslöjanden om sexuella övergrepp i Hollywood spreds hashtagg-fenomenet #MeToo som en löpeld över världen. Danmark och Sverige anses vara några av världens mest jämställda länder, men mediebevakningen av #MeToo visar stora skillnader i danskarnas och svenskarnas inställning till fenomenet.
I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordicom Review, har medieforskarna Tina Askanius (Malmö universitet) och Jannie Møller Hartley (Roskilde universitet) gått igenom hundratals artiklar och jämfört den svenska och danska bevakningen av #MeToo.
I Sverige togs #MeToo på större allvar
Studien visar att #MeToo fick ungefär fyra gånger så mycket uppmärksamhet i de största svenska tidningarna som den fick i Danmark. I Sverige lyftes frågan oftast på nyhetsplats med uttalanden från svenska politiker, medan de danska tidningarna framför allt skrev om ämnet på kultur- och åsiktssidorna.
− I Danmark presenterades #MeToo som något man kan ha olika attityder till, inte som ett strukturellt problem som kräver svar från danska politiker eller ändrad lagstiftning. Det faktum att #MeToo behandlades som ett debattämne innebar att praktiskt taget inga danska politiker kommenterade frågan under perioden, säger Jannie Møller Hartley.
Olika syn på #MeToo
Studien visar att #MeToo beskrevs på olika sätt i Danmark och Sverige. I synnerhet var de danska manliga journalister kritiska mot #MeToo-rörelsen.
− Berättelsen om #MeToo som en ”häxjakt” och en ”olaglig folkdomstol”, som nästan saknas i svensk rapportering, genomsyrar dansk täckning. Samtidigt ser vi i svenska medier en berättelse om #MeToo som en folkrörelse och en kamp mot maktstrukturer. Svenska medier beskriver #MeToo med termer som ”en revolution”, en ”folkrörelse”, en ”ramaskri i tystnadskulturen”, en ”lavin”, ett ”paradigmskifte” och man hänvisar till en före och en efter #MeToo, säger Tina Askanius.
Tina Askanius och Jannie Møller Hartley menar att skillnaderna bör förstås i sitt sammanhang. I studien påpekas att jämställdhet försvann ur fokus i den danska debatten och den politiska retoriken på 1990-talet och att frågan sedan inte erkänts som ett politiskt problem, medan det motsatta gäller i Sverige. Detta bidrog till att Danmark och Sverige hade vitt skilda förutsättningar för en offentlig debatt om sexuella övergrepp, makt och ojämlikhet.
Tina Askanius, Associate Professor, Malmö universitet, tina.askanius@mau.se
Jannie Møller Hartley, Associate Professor, Ph.D, Roskilde universitet, jath@ruc.dk
Cecilie Ravik, kommunikatör, Nordicom, cecilie.ravik@nordicom.gu.se
Frågan om prästämbete och kön kan beskrivas som en olöst – och ständigt närvarande – icke-fråga i Svenska kyrkan. En gemensam nämnare, både för de grupper som förespråkat respektive motsatt sig tanken på ett prästämbete reserverat för män, har varit att argumenten främst uppmärksammat kvinnor.
– Kvinnans könade synlighet och den könade mannens osynlighet har varit ett mönster i den svenska debatten om prästämbete och kön, säger Johanna Andersson, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Kvinnoprästmotståndare marginaliserades
När prästämbetet öppnades för kvinnor i Svenska kyrkan 1958 påbörjades en process som ledde till en positionsförskjutning för dem som motsatte sig kvinnliga präster, menar Johanna Andersson. Från att ha varit en normal majoritetsposition kom denna uppfattning med tiden att framstå som en allt mer extrem minoritetsposition.
– De som ville bevara ett exklusivt manligt prästämbete blev en synlig, problematiserad och marginaliserad grupp, istället för att som tidigare ha varit en osynlig och dominerande grupp.
I avhandlingen granskas konstruktioner av maskuliniteter i debatten. Några av de frågeställningar som undersöks är:
Vilka maskulinitetsideal – och feminitetsideal – formulerades och legitimerades i debatten?
Hur framställdes maskuliniteter, och särskilt prästmaskuliniteter?
Finns det ett samband mellan ämbetsfrågan och oron för en feminisering av kristendomen?
Vilka framställdes som legitima representanter för Svenska kyrkan i denna fråga och vilka argument användes för ett prästämbete fortsatt reserverat för män?
Innehållet i avhandlingen utgörs av protokoll från de tre kyrkomöten då frågan om prästämbete och kön stått i centrum: 1938, då det gällde en särskild kyrklig tjänst för kvinnor, samt 1957 och 1958 då det gällde prästämbetet. I den prövas också kristendomens potential för att destabilisera statiska könshierarkier. Ämbetsdebattens strikta uppdelning i män/kvinnor problematiseras, utifrån teologiska reflektioner kring prästens könsöverskridande representation av både brudgum och Kristi brud i gudstjänsten.
– Kan en kristen man representera Kristi brud, om inte en kristen kvinna kan representera brudgummen, är en av de frågor jag ställer, säger Johanna Andersson.
Undervisning i samhällskunskap har ofta som mål att eleverna ska våga uttrycka sin åsikt och delta i diskussioner. Men då riskerar undervisningen att motverka ett av syftena med ämnet – att utveckla elevernas kritiska omdöme och förtrolighet med samhällsanalytiskt tänkande.
Granska förslag snarare än att tycka
Tillsammans med fem lärarlag har doktoranden Malin Tväråna undersökt elevers uppfattningar av rättvisa och hur man kan utforma undervisning som gör det möjligt för eleverna att utveckla förmågan att resonera kritiskt granskande kring rättvisa.
– Undervisningen måste synliggöra att rättvisa är ett omtvistat begrepp. Syftet bör vara att pröva och granska antaganden för flera olika rättviseperspektiv, istället för att i första hand låta eleverna argumentera för sina egna åsikter.
– När eleverna ställdes inför uppgiften att bedöma och granska olika förslag på rättvisa lösningar i en samhällsfråga gjorde de oftare en kritisk analys än när de fick uppgiften att beskriva vad de själv eller andra tyckte. För att elevernas kritiska bedömningar ska bli bra krävs förstås att de har goda sakkunskaper på området som underlag, säger Malin Tväråna.
Även yngre barn analytiska
Hennes forskning visar att även elever i så unga år som i årskurs två kan utveckla förmågan att kritiskt analysera värdeladdade frågor.
– Många kanske tänker att det är för abstrakt för tidiga åldrar att ägna sig åt analys och inriktar sig mer på vad barnen tycker i olika frågor. Men den undervisning vi utvecklade fick även yngre barn att analytiskt granska olika perspektiv på rättvisa.
Med utgångspunkt i sina studier föreslår Malin Tväråna en modell som beskriver relationen mellan olika aspekter av samhällsanalytiskt resonerande. I förlängningen kan resultaten påverka hur man kan se på progression inom ämnet samhällskunskap. Alltså hur eleverna kan utvidga och kvalificera sina kunskaper och färdigheter i ämnet.
– Samhällsanalys innehåller alltid både argumentation, sakkunskaper och bedömning. För lärare är det viktigt att ha koll på vilken aspekt av samhällsanalytiskt resonerande som en uppgift ger eleverna möjlighet att öva på.
– Det finns ingen tydlig formulering av vad progression inom samhällskunskap består i. Med grund i min forskning föreslår jag att den kan bestå i att kunna utföra kritisk analys allt mer självständigt, välgrundat och innovativt. Snarare än att eleverna först ska lära sig hur saker och ting är för att i senare åldrar lära sig att analysera dem.
