Normalt sväljer vi 500-2 000 gånger per dag, ofta utan att ens tänka på det. För en person med sväljsvårigheter kan äta och dricka dock vara ett stort problem. En känsla av att föda fastnar i halsen eller hamnar i vrångstrupen, att hosta vid måltid eller ha svårt att hantera föda i munnen, kan vara tecken på sväljsvårigheter, dysfagi.
– Inom vård och boende för äldre är det viktigt att man uppmärksammar sväljsvårigheter och dålig munhälsa. Dessa problem utgör både en hälsorisk och ger en kraftig försämring av livskvaliteten. Lyckligtvis går det ofta att behandla, säger Patricia Hägglund, doktorand vid Umeå universitet.
Två av tre har svårt att svälja
I sin avhandling visar Patricia Hägglund att sväljsvårigheter förekom bland nästan två av tre, 64 procent, av 391 undersökta äldre i korttidsboenden. Sväljsvårigheter kan leda till allvarliga hälsoproblem och är en riskfaktor för tidig död på olika sätt.
Personer med sväljsvårigheter riskerar att få i sig för lite föda och därmed drabbas av undernäring. Mat som sväljs fel kan också hamna i lungorna och där orsaka lunginflammation. Den risken ökar ytterligare i kombination med dålig munhälsa, då fler bakterier från munhålan följer med mat, dryck och saliv ned i lungorna. Dessutom är det ett stort socialt handikapp att inte kunna delta i måltider av rädsla för att inte kunna svälja eller drabbas av pinsamma hostattacker när maten hamnar fel.
Träna svalget med en munskärm
I sin avhandling visar Patricia Hägglund att det för många går att påverka sväljfunktionen genom att träna muskulaturen i munnen och svalget. I en behandlingsstudie fick äldre i korttidsboende i fem regioner i Sverige, bland dem Umeå och Skellefteå i Västerbotten, träna sväljfunktionen med en så kallad munskärm. Resultatet var att de som använde munskärm fick en markant förbättrad sväljfunktion jämfört med en kontrollgrupp som fick normal vård.
Träningen innebär att man några gånger per dag sätter en munskärm innanför läpparna som man sedan under några sekunder drar framåt samtidigt som man håller emot med läpparna och aktiverar muskulaturen i munhåla och svalg.
– Resultaten med munskärmsträning är mycket lovande som behandlingsmetod för sväljsvårigheter. Vi kommer att göra ytterligare studier för att bekräfta våra resultat, säger Patricia Hägglund.
I avhandlingen rekommenderas att bedömning av sväljsvårigheter ska ingå i vårdprogram inom äldrevården, vilket det inte gör idag. Detta för att hitta personer som behöver hjälp med behandling.
Fotnot:
Studierna i avhandlingen är en del av det multidisciplinära, multicenter projektet SOFIA, Swallowing function, Oral health, and Food Intake in old Age.
Patricia Hägglund, Institutionen för odontologi/oral diagnostisk radiologi, Umeå universitet, patricia.hagglund@umu.se
Alla träd är beroende av samarbete med mykorrhizasvampar för att kunna ta upp vatten och näringsämnen, och Sveriges barrskogar är inget undantag. Därför är våra skogsmarkers mykorrhizasvampars välbefinnande en förutsättning för dessa markers framtida produktivitet. Men svamparna är i lika hög grad beroende av träden, och har kraftigt påverkats av det industriella skogsbrukets jämnåriga, monokulturella bestånd.
Kalhuggning räknas som den huvudsakliga orsaken att skogliga arter rödlistas, och mykorrhizasvampar hör till de hårdast drabbade. Av naturvårdsskäl sparas därför ofta en andel av träden vid avverkning, i Sverige vanligen 5-10 procent. Det har dock saknats forskning på i vilken mån avverkningens effekt på svampsamhället varierar med andelen sparade träd.
Ovanligare arter elimineras
I en studie från institutionerna för skoglig mykologi och växtpatologi samt mark och miljö vid SLU konstateras det att de lokalt vanligaste mykorrhizaarterna finns kvar i marken även när få träd sparas, men som en mindre andel av det totala svampsamhället. Av de mindre vanliga mykorrhizaarterna däremot utrotades fler lokalt desto färre träd som fick stå kvar efter avverkningen. Professor Anders Dahlberg har varit projektledare.
– Vi gjorde experiment i en tallskog norr om polcirkeln, där vi jämförde svampsamhället i marken i bestånd där 0, 30, 60 eller 100 procent av träden tagits bort, säger Anders. Detta gjordes under tre års tid.
Resultaten visar att om åtminstone 30 procent av träden sparades, fanns efter tre år mykorrhizasvamp i mer än 80 procent av alla jordprover som togs. Men om inga träd sparades, sjönk frekvensen till omkring 50 procent. Mängden mykorrhizasvampar minskade då med 95 procent, och deras artrikedom sjönk med 75 procent. De överlevande fanns förmodligen på små tallplantor. Dessutom medförde hårdare avverkning en ökad risk för att lokalt ovanliga arter försvinner helt och hållet.
Påverkan redan vid mindre ingrepp
Miljöorganisationen FSC (Forest Stewardship Council) i Sverige rekommenderar att 5 procent av träden sparas vid avverkning. Anders Dahlberg har extrapolerat sina resultat för att skatta effekten av en sådan praxis.
– Om vi sparar 5 procent av träden kommer vi förlora ungefär 75 procent av alla mykorrhizaarter i det lokala beståndet. Men även måttliga ingrepp, som 60 procent sparade träd, innebär en förlust av 30 procent av mykorrhizaarterna. Dessa förluster är svåra att ersätta. Det har beräknats att det tar i genomsnitt 90 år efter en avverkning innan mykorrhizasamhället är lika mångfaldigt som det var innan, men vissa arter förefaller ha svårt att återetablera sig över huvud taget.
De vanligast förekommande mykorrhizaarterna minskar i relativ förekomst men utrotas inte, enligt studien. Men även många av de mindre vanliga arterna som försvinner kan vara ekologiskt viktiga, och de kanske inte återetableras igen, säger Anders Dahlberg.
Skyddsåtgärder behövs i känslig skog
Studien visar sammantaget att träd som sparas vid avverkning har ett stort värde för mångfalden av mykorrhizaarter; de ger fler både fler och relativt mer förekommande svamparter i marken. Ovanliga svamparter kan dock försvinna helt från en plats och kan sedan vara omöjliga att återetablera.
– Detta visar att det är viktigt att skydda ovanligare mykorrhizaarter i ekologiskt känsliga eller viktiga skogar. Att mer frekvent spara träd vid avverkning kan vara en gångbar metod, avslutar Anders.
Hur farlig får en lekplats vara? Frågan kan tyckas rimlig, ingen vill ju att barn skadar sig. Men den som ska bygga en lekplats har också en annan fråga att ta ställning till: Hur tråkig får en lekplats vara?
”Bättre en bruten arm än en stukad vilja.” Så ska någon på myndigheten Barnmiljörådet ha uttryckt sig på 1980-talet.[1] Sedan dess har kraven på lekplatsers säkerhet skärpts väsentligt och de myndigheter som är inblandade i någon del av de regelverk som styr lekplatser utformning skulle snarare säga något i stil med: ”Bättre ett mjukt fallunderlag än ett skrapsår.”
Barnen vill ha utmaningar
Märit Jansson, docent i landskapsplanering vid SLU, har forskat om lekplatser sedan 2004. Hon har bland annat intervjuat barn och frågat hur de vill att en bra lekplats ska vara.
– De pratar om utmaningar, att kunna röra sig snabbt och klättra högt, och om att hitta platser att krypa in i och göra kojor, säger Märit Jansson. De pratar också om att kunna manipulera miljön och göra den till sin. Det finns mycket stöd i forskningen för vikten av att ha lösa delar som man kan göra något med.
Men de lagar och andra skrifter som styr över lekplatsers utformning har inte skrivits av barn.
– I lagstiftningen finns endast vaga krav på att skapa bra utemiljöer för barn, däremot hänvisar lagen till säkerhetskrav, säger Märit Jansson.
Myndigheten Barnmiljörådet försvann 1993.[2] Samtidigt pågick ett arbete inom EU att ta fram en gemensam standard för lekplatser, och 1999 publicerades den samling rekommendationer som skulle komma att tolkas på ett sätt som enligt många har utarmat de svenska lekplatserna.
– Säkerhetsstandarden är i sig inte dålig, problemet är att den skapar så mycket rädsla att man fastnar i att köpa in prefabricerade lekredskap och att den tolkas som att man måste såga bort grenar från klätterträd, säger Märit Jansson.
Tänka utanför lekplatsen
En väg bort från alla säkerhetsregler är att överge själva lekplatskonceptet och istället skapa intressanta platser för alla, där det också går att leka.
– Vi kanske måste tänka utanför den vanliga lekplatsen, säger Märit Jansson.
Lennart Pranter, bygg- och projektledare på S:t Hansgården i Lund, har byggt lekplatser i 20 år, ofta tillsammans med barn. Med hammare och såg i högsta hugg har barnen fått bygga allt från kojor till tvåvåningshus. Lennart Pranter har använt EU-standarden som vägledning sedan den kom i slutet på 1990-talet. Med betoning på vägledning.
– Det är först på senare år som den har börjat användas som en sorts lag, men det är egentligen bara en samling standarder som branschen har tagit fram, säger Lennart Pranter.
För stort fokus på säkerhet
Enligt Lennart Pranter har de som har inflytande över lekplatserna – bostadsbolaget, skolledning och föräldrar – för stort fokus på säkerhet.
– De här vuxna som ställer höga krav på säkerhet ställer till det rätt mycket. Det behövs någon på myndighetsnivå som säger stopp och belägg, vi behöver miljöer där barn får testa sina färdigheter och vi får acceptera att man skadar sig. Tar man sig tid och pratar med barnen om att kroppen kan läka sig själv så får de snarare ökat självförtroende.
Enligt Lennart Pranter är olyckor sällsynta. Någon sätter spaden i tån och får en reva, någon annan river sig på en spik. När de byggde huset fick en flicka en planka på axeln.
Lennart Pranter hjälper även andra kommuner som vill bygga utmanande platser för friluftsliv.
– Det är linbanor och balansgrejer och klättergrejer som barnen tycker är jätteroligt.
Fast han undviker helst att använda ordet lekplats.
– För att folk inte ska komma in i ett tänk att de lyder under samma regler som lekplatser, utan att det är ute i naturen där det finns stockar och stenar som man kan använda.
Erbjuda stimulerande utveckling
Ett sätt att göra en mer balanserad risk- och nyttobedömning är att med forskningen som grund argumentera för att barn behöver utmaningar. På Naturskolan i Lund finns ett utvecklingsteam som gör just det. Anders Wånge Kjellsson är chef på Naturskolan. Han berättar om en fråga som föräldrar ofta ställer till personalen på en skola eller förskola: ”Kan ni garantera säkerheten för mitt barn här?”
– Då krävs kunskap för att kunna säga att det kan vi inte, men vi kan erbjuda ditt barn en stimulerande utveckling. Säkerhet kan aldrig garanteras, men vi kan lägga stort fokus på de verkliga farorna i stället för en urskillningslös riskminimering, säger Anders Wånge Kjellsson.
Anders Wånge Kjellsson har arbetat med skol- och förskolegårdar i 20 år och menar att en överdriven rädsla för olyckor dök upp för cirka tio år sedan. Hos fastighetsägarna resulterar rädslan i en ovilja att godkänna något som de själva inte har byggt. Något som kan hindra skolpersonal som vill låta barnen vara med och bygga. Då kan Naturskolan agera ett slags medlare.
– Vi hade en skola som ville bygga lekredskap som var lite högre än svensk standard, något som fastighetsägaren inte ville tillåta. Efter en konstruktiv dialog la man lite extra stötdämpande material på marken.
Anders Wånge Kjellsson är ofta ute och pratar med föräldrar om risktagande. Han säger att när de har fått information om vad utmaningar betyder för barns utveckling blir reaktionen positiv.
– De säger att de inte har tänkt så och inser att rädslan inte är befogad samt att risktagandet har ett värde i sig. Eftersom världen är full av risker behöver barn lära sig att känna igen och hantera dem. Då kan de också utveckla sin egen förmåga att bedöma risker och på så sätt skydda sig själva.
Regler för lekplatser
Plan- och bygglagen Innehåller krav på friytor för lek- och utevistelse samt krav på att lekplatser och fasta anordningar på lekplatser ska underhållas så att risken för olycksfall begränsas.
Boverkets föreskrifter I Boverkets byggregler, BBR, finns regler om skydd mot olyckor vid fasta lekredskap på tomter. BBR gäller vid nybyggnad eller nyanläggning och vid ändring av lekplatser. I avsnitt 8:93 anges att fasta lekredskap ska anordnas så att risken för personskador begränsas. Underlaget till gungor, klätterställningar och liknande redskap ska vara stötdämpande och i övrigt så utformat att risken för personskador vid en olycka begränsas.
Produktsäkerhetslagen Produktsäkerhetslagen (PSL) kräver att varor och tjänster som tillhandahålls ska vara säkra och gäller även för varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet som t.ex. lekredskap på lekplatser. Lagen innefattar även alla befintliga lekredskap som tillhandahålls konsumenter, oavsett redskapens ålder. Konsumentverket är tillsynsmyndighet över PSL och utför kontroller av att produkter som tillhandahålls konsumenter också uppfyller gällande säkerhetskrav.
Europastandarder (EN) Krav på säkerhet och stötdämpande underlag för lekredskap finns i europastandarderna för lekredskap och stötdämpande underlag SS-EN 1176 och SS-EN 1177. De innehåller minimikrav för säkerhet och används vid bedömning av om en produkt är säker enligt kraven i PBL och PSL.
[2] SOU 2003:19 Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer-framtida huvudman, sid 49.
Under slutet av 90-talet började allt fler unga skada sig själva. Nu blir det inte längre fler, men fenomenet tycks tyvärr finnas här för att stanna.
Varför väljer någon att göra sig själv illa? Enligt Jonas Bjärehed, psykolog, lektor i psykologi och en av bokförfattarna, är det ett sätt att reglera svåruthärdliga känslor. Det kan handla om ångest, nedstämdhet, tomhetskänslor, skam eller självhat.
De som behöver professionell behandling för att få bukt med beteendet uppvisar ofta förhöjd sårbarhet i kombination med en bristande social och kommunikativ förmåga. Att skära sig blir då ett sätt att kommunicera med omgivningen – som då äntligen tycks lyssna.
Många i omgivningen är villrådiga
– Det finns de som gör det några gånger och de som gör de ofta och för vilka detta blir ett verkligt problem. Det är den senare gruppen vi framför allt möter i vården, säger Jonas Bjärehed som skrev en avhandling om självskadebeteende 2005 och sedan växelvis fortsatt att verka som forskare och att som psykolog behandla patienter.
Som närstående och vårdpersonal kan man bli villrådig. Hur ska jag reagera? Den drabbade behöver någon som signalerar trygghet och lugn.
– Men det är lättare sagt än gjort, eftersom självskadebeteende triggar starka känslor hos omgivningen, som kanske inte alls beter sig lugnt och sansat.
En vanlig ”felreaktion”, enligt Jonas Bjärehed, är att bli överengagerad. Den drabbade betraktas, medvetet eller omedvetet, då som alltför ömtålig för att klara sig själv. Som exempelvis förälder vill man i all välmening vaddera personen från allt jobbigt. Men i realiteten förminskas personen.
– Konsekvensen blir att hen istället blir ännu mer ömtålig. Personer med självskadebeteende måste istället lära sig att hantera sitt beteende på egen hand, säger han.
Beröringsskräck, med följden att man backar, är en annan vanlig reaktion. En tredje variant är att bli dömande och kritisk och att i frustration och vanmakt utbrista ”Skärp dig!”.
Tålamodsprövande för vårdpersonalen
För vårdpersonal kan det vara otroligt tålamodskrävande att behandla patienter med självskadebeteende. Läkandet kan ta tid, men det går. Många blir friska. Det finns flera olika typer av behandlingskoncept anpassade efter patientens sjukdomsbild, allvarlighetsgrad och om behandlingen lämpligen görs i grupp eller individuellt.
– I behandlingssammanhang pratar vi om att det är en sorts dialektisk process, att det pendlar mellan att uppnå förändring och acceptera. Det gäller att gunga mellan dessa lägen.
Förhoppningen är att den nya boken ska underlätta för alla som möter personer med självskadebeteende, oavsett om det är privat eller på jobbet.
– Problemen finns på varenda vårdcentral och psykiatriska mottagning, men kunskapen är ännu ofta begränsad till vissa specialistfunktioner och koncentrerad till de större orterna. Här hoppas vi kunna bidra.
Bok:
”Självskadebeteende: Upptäcka, förstå och behandla” av Jonas Bjärehed och Johan Bjureberg
Bisfosfonater och denosumab är läkemedel som ges till patienter med benskörhet och till patienter med bröst- och prostatacancer som spritts till skelettet. Läkemedlen används för att hämma den bennedbrytning som ökar risken för frakturer hos dessa patienter. Käkbensdöd, eller käkbensnekros som är den medicinska termen, är en biverkning av medicineringen. Den kan uppstå i käken men den uppstår inte i något annat ben i kroppen.
Kan ge smärta och tandförluster
Fredrik Hallmer, som är övertandläkare i käkkirurgi och doktorand vid Malmö universitet, har tittat på riskfaktorer, hur käkbensdöd uppkommer och vilka behandlingsmetoder som kan sättas in. Sjukdomen kan ge stor smärta, infektioner och även leda till tandförluster.
Studien omfattar 55 patienter i Skåne perioden 2012-2015. Av dem hade 31 benskörhet och 24 cancer. Han har själv behandlat samtliga. Ingår gör även en retrospektiv studie av patientjournaler 2003-2010.
– Tidigare vågade man inte behandla för att man trodde skadan skulle förvärras, säger Fredrik Hallmer som behandlat sina patienter genom att avlägsna död benvävnad.
– Man sågar ut det döda benet och syr tillbaka slemhinnan. I de flesta fall läker det ihop och patienten blir smärt- och infektionsfri.
Tandlossningssjukdom i kombination med läkemedel
Fredrik Hallmer tog benprover på 18 av patienterna och kunde konstatera att det växte bakterier som förekommer vid tandlossningssjukdom i det döda benet.
– Det är alltså tandlossningssjukdom i kombination med läkemedel som orsakar käkbensdöden, säger Fredrik Hallmer.
Avhandlingen visar att det är tre gånger så stor risk för käkbensdöd vid behandling med denosumab som vid behandling med bisfosfonater.
– Man ska förstås välja den bästa medicinen mot sjukdomen, den går alltid före. Vi kan behandla de flesta ändå, betonar Fredrik Hallmer.
Högre risk hos diabetespatienter
Hans forskning visar också att risken för läkemedelsrelaterad käkbensdöd är högre hos patienter med diabetes. Däremot tycks varken rökning eller samtidig behandling med cytostatika medföra ökad risk. Samtidig behandling med kortison, som man tidigare trott skulle öka risken för käkbensdöd, visade sig ha en skyddande effekt.
Resultatet av Fredrik Hallmers studier ger onkologer ökade möjligheter att ta fram riktlinjer för vilka preparat man ska sätta in vid cancerbehandling. Riktlinjerna bör också omfatta åtgärder för att behandla och förebygga tandlossningssjukdom.
– När man vet vilka patienter som är i riskzonen är det lättare att förhindra nya fall av käkbensdöd, säger Fredrik Hallmer.
Under år 2016 blossade en debatt upp runt om i Europa där nyanlända ungdomar pekades ut som en särskild riskgrupp vad gäller sexualbrott. Den sociala oron kring gruppen ”flyktingar” ökade och påverkade attityderna till flyktingmottagandet.
– Jag har haft som mål att studera hur rättsstatsideal upprätthålls i en tid som präglas av förhöjd social oro kring en viss grupp i samhället, i detta fall gruppen nyanlända ungdomar, säger Katrin Lainpelto, docent i processrätt vid Stockholms universitet.
Svensk ungdom bedöms som mer trovärdig
Två olika studier genomfördes, i den första, experimentella, studien, som genomfördes tillsammans med Ramil Bisso, var syftet att undersöka om, och i så fall hur, domare och nämndemän påverkas av en gärningspersons etniska bakgrund. Det experimentella upplägget bestod i att ett förhör spelats in i två versioner: I den ena versionen uppgavs ungdomen heta Mudhafar och i den andra versionen uppgavs ungdomen heta Erik. ”Mudhafar” spelades av en ungdom med utländsk bakgrund och ”Erik” av en ungdom med svensk bakgrund.
I särskilt nämndemannagruppen visade resultaten en framträdande skillnad i bedömningarna av de båda förhörsversionerna. ”Erik” bedömdes lämna mer tillförlitliga uppgifter och vara avsevärt mer trovärdig än ”Mudhafar”. Vad gäller skuldfrågan var det tre gånger fler nämndemän som uppgav att de skulle ha frikänt ”Erik” jämfört med andelen som uppgav att de skulle ha frikänt ”Mudhafar”.
– Ett särskilt intressant resultat, som också var statistiskt signifikant bland både nämndemännen och domarna, var att deltagarna uppgav att de upplevde ett avsevärt större obehag inför det påstådda handlandet när de fick se förhöret med ”Mudhafar”, säger Katrin Lainpelto.
Så gjordes den experimentella studien
Studien utgick från ett konstruerat fall där en 16-årig ungdom misstänktes för ett sexuellt ofredande och bevisläget kan beskrivas vara vagt (en s.k. ord-mot-ord-situation). Studiens deltagare, 34 lagfarna domare och 320 nämndemän, fick ta del av ett inspelat polisförhör med 16-åringen och därefter svara på frågor angående uppgifternas tillförlitlighet och skuldfrågans bedömning.
Det experimentella upplägget bestod i att förhöret hade spelats in i två versioner: I den ena versionen uppgavs ungdomen heta Mudhafar och i den andra versionen uppgavs ungdomen heta Erik. Mudhafar spelades av en ungdom med utländsk bakgrund och Erik av en ungdom med svensk bakgrund. Uppgifterna som lämnades i de båda förhörsversionerna vad identiska. Enda skillnaden var att Mudhafar lämnade sina uppgifter med viss brytning.
Vagt bevisläge mot nyanlända
Den andra studien har studerat underrättsdomar från åren 2013, 2015 och 2017 avseende brottet sexuellt ofredande där den åtalade är mellan 15 och 17 år. Åren 2013 och 2015 hittades inget statistiskt samband mellan faktorerna ”etnisk bakgrund” och ”skuldfrågans bedömning”. År 2017 hittades däremot ett statistiskt signifikant samband. Ungdomarna med svensk bakgrund friades i nästan 30 procent av åtalspunkterna medan motsvarande siffra för ungdomar med utländsk bakgrund var 3 procent. Sambandet sammanfaller således i tiden med den kriminalpolitiska debatten kring sexualbrotten.
Underrättsdomarna studerades också kvalitativt. I majoriteten av fallen som rörde nyanlända ungdomar kan bevisläget betecknas som vagt och de flesta fallen handlade om ord-mot-ord situationer. Vid flera av åtalen mot ungdomar med svensk bakgrund fanns det i stället övertygande teknisk bevisning – vilket förklaras av att en stor del av ofredandena hade skett via sociala medier. I utredningarna som rör nyanlända ungdomar förekommer dessutom en användning av tveksamma konfrontationsmetoder och förfaranden som bör beaktas mot bakgrund av rätten till en rättvis rättegång.
Fotnot:
De båda studierna har genomförts inom ramen för den tvärvetenskapliga satsningen Barn, migration och integration som initierades 2016 vid Stockholms universitet. Den avslutades med konferensen ”Barn, migration och integration i en utmanande tid” i mars 2019 vid Stockholms universitet.
Antologi:
Antologin Barn, migration och integration i en utmanande tid innehåller ett kapitel skrivet av Katrin Lainpelto, där hon redovisar resultaten av de två studierna. Kapitlet heter ”Ett dömande eller fördömande rättsväsende? – En fråga om integration”
Liv på Mars är ett forskningstema som sysselsätter många forskare runt om i världen. Det internationella BIOMEX forskningsteamet (BIOlogy and Mars Experiment) har gjort en förstudie till hur organismer från jorden kan överleva under Mars-liknande villkor. En översikt av deras resultat har nu publicerats.
Syftet med BIOMEX-projektet var att undersöka hur olika biologiska prover (bland annat olika mikrober, svampar, lavar, mossor och olika biokemiska substanser och mineraler) kan överleva under olika rymdbetingelser.
Förvånansvärda överlevnadsstrategier
Forskningsteamet omfattar forskare från många länder och rymdorganisationer, däribland Natuschka Lee vid Umeå universitet.
– De första resultaten har nu blivit publicerade och de har visat att även om olika typer av stressreaktioner kunde observeras, så visade ett flertal organismer förvånansvärda överlevnadsstrategier, säger Natuschka Lee, forskare på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
I det långvariga projektet studerade forskarna först proverna i rymdsimuleringslaboratorier på jorden för att kunna identifiera de mest stress-toleranta organismerna. Därefter skickades proverna till den internationella rymdstationen ISS för att exponeras mot riktiga rymdbetingelser under cirka 1,5 år, innan de skickades tillbaka till jorden och de olika forskningslaboratorierna för olika undersökningar.
Natuschka Lee, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, natuschka.lee@umu.se
Det finns många problem med smarta enheter med avseende på säkerhet och personlig integritet. Det går till exempel att spåra personer och kartlägga deras aktiviteter.
– När man använder smarta enheter behöver man ange en rad personliga uppgifter, säger Simone Fischer-Hübner, professor i datavetenskap vid Karlstads universitet. Men, varför behöver min belysningsapp veta mitt namn, adress och e-post för att fungera?
Hon leder ett nytt projekt som ska kartlägga problemen i syfte att höja säkerheten för nästa generations smarta enheter och miljöer.
– Ofta behöver vi ange onödigt mycket information. Genom det här projektet hoppas vi kunna ta fram en prototyp för olika komponenter som kan säkra den personliga integriteten. På så sätt kan vi visa att det faktiskt går att göra det på ett integritetsvänligt sätt.
Användaren ska få större kontroll
Projektets huvudsakliga mål är att höja säkerheten för användaren med hjälp av den senaste tekniken i identitetshanteringssystem. I detta ingår till exempel att ge användaren möjlighet att interagera i ett sekretessvänligt läge, till och med anonymt, och samtidigt kunna identifiera falska identiteter som användaren kommer i kontakt med.
– Projektet ska resultera i pålitliga smarta miljöer som ger människor kontroll och överblick över sina enheter. Vi kommer att se över hur smarta enheter hanteras. Hur kopplas de upp mot nätverk, hur identifieras de och hur kan man göra detta på ett mer effektivt och integritetsvänligt sätt? säger Simone Fischer-Hübner.
Fotnot:
Projektet SURPRISE, Secure and Private Connectivity in Smart Environment, ska pågå i 5 år och finansieras av Stiftelsen för strategisk forskning.
Den superkänsliga värmesensorn bygger på det faktum att vissa material är termoelektriska. Att ett material är termoelektriskt betyder att en temperaturskillnad mellan två sidor av materialet får elektroner att röra sig från den kalla sidan mot den varma och en spänning uppstår. Dock har forskarna i det här fallet fått fram ett termoelektriskt material som leder joner istället för elektroner och där effekten är hundrafalt större.
Liten temperaturskillnad ger stark signal
I ett termoelektriskt material som leder elektroner handlar det om 100 µV/K (mikrovolt per grad Kelvin) att jämföra med det nya material där effekten är 10 mV/K. Det betyder att signalen blir 100 gånger starkare och att även en liten temperaturskillnad ger en stark signal.
Forskningen är utförd vid Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, Chalmers tekniska högskola, Stuttgart Media University och University of Kentucky, och har publicerats i Nature Communications.
Det nya materialet är en elektrolyt som består av en gel av olika jonledande polymerer. Gelen består dels av polymerer som är av p-typ, som leder positivt laddade joner, som är väl kända sedan tidigare.
Dan Zhao, biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet, och en av tre huvudförfattare till artikeln, har hittat även hittat en starkt jonledande polymergel av n-typ, som leder negativt laddade joner, något som det tidigare varit en stor brist på.
Mjuk och böjlig sensor
Med hjälp av tidigare resultat från forskningen kring elektrolyter för tryckt elektronik har forskarna nu fått fram världens första tryckta jonledande termoelektriska modul. Modulen består av sammankopplade n- och p-ben och där antalet anslutningar – ben – avgör hur stark signalen blir. Med screentryck har forskarna tillverkat en ultrakänslig värmesensor som baseras på de olika och kompletterande polymergelerna.
Värmesensorn har förmågan att omvandla en liten temperaturskillnad till en stark signal – med 36 sammankopplade ben ger en temperaturskillnad på 1 K en spänning på 0,333 volt.
– Materialet är transparent, mjukt och böjligt och kan användas i en superkänslig produkt som kan tryckas och därmed användas för stora ytor. Applikationer finns inom sårläkning, i ett förband som visar hur läkningsprocessen framskrider, eller för elektronisk hud, säger Dan Zhao.
En annan tänkbar applikation är för temperaturväxling i smarta byggnader.
Fotnot:
Huvudförfattare till artikeln i Nature Communications är förutom Dan Zhao även Simone Fabiano, forskningsledare inom organisk nanoelektronik och Xavier Crispin, professor i organisk elektronik, alla tre vid Laboratoriet för organisk elektronik, campus Norrköping.
Simone Fabiano, Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, simone.fabiano@liu.se
Xavier Crispin, Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, xavier.crispin@liu.se
Dan Zhao, Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet, dan.zhao@liu.se
– Snarkning är inte bara störande utan också en påtaglig riskfaktor för hälsan. Men vi hyser gott hopp om att skadorna ska gå att förebygga och på sikt också att reparera, säger docent Per Stål, gruppens forskningsledare vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet.
Forskarna i Umeå har sett att snarkare har skador på nerver och muskler i övre luftvägarna. Skadorna kan ses på både strukturell och molekylär nivå. De kunde även konstatera en korrelation mellan snarkning och störd sväljningsfunktion samt med det allvarliga tillståndet obstruktiv sömnapné. Det karaktäriseras av upprepade kollapser av övre luftvägarna som leder till andningsuppehåll under sömn, något som ökar risken för bland annat hjärtkärlsjukdom.
Muskelproteiner påverkas av snarkning
Umeåforskarna kunde se att personer som snarkar och utvecklat sömnapné förlorat nerver och muskelmassa i mjuka gommen. Vidare fann man att kroppen försökt återskapa skadade muskelfibrer, men att de utvecklats på ett onormalt sätt. Ett annat intressant fynd var att en stor del av muskelfibrer i gommen saknade eller hade störd organisation av vissa strukturproteiner. Dessa proteiner har till uppgift att stabilisera muskelcellens organeller och understödjer strukturer som har att göra med energiproduktion och muskelfibrernas sammandragning.
Muskulatur i gomseglet hos frisk (A) person och person med sömnapné (B). Bild: Umeå universitet.
Kroppen försöker läka vävnaden
Forskarna fann även att en speciell signalsubstans som normalt förekommer i samband med läkning och återskapande av nervceller, även uttrycktes i muskelcellerna. Fyndet talar för att kroppen försöker läka de skador som har uppkommit, men att de återkommande vibrationerna från snarkningen gör att vävnaden inte kan läka ordentligt. Det blir en ond spiral där snarkningen orsakar skador och samtidigt försvårar läkning av skadorna, vilket i sin tur kan bidra till utveckling av sväljstörning och sömnapné.
– Samtidigt som vi nu får en klarare bild av snarkningens effekter, ökar därmed också våra möjligheter att kunna hitta sätt att stödja kroppens läkning, säger Farhan Shah, en av gruppens forskare.
Forskargruppen har nu påbörjat att experimentellt odla muskler och nervceller vid laboratoriet för muskelbiologi. Efter att de odlade cellerna utsatts för skadliga vibrationer kommer cellerna behandlas med ämnen som sedan tidigare är kända för att ha funktion i reparation och tillväxt. Förhoppningen är att det ska generera data som kan bidra till nya behandlingsstrategier vid vibrationsskador.
Per Stål, forskningsledare vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet, per.stal@umu.se
Farhan Shah, Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet, farhan.shah@umu.se (engelsktalande)
Tättingarna omfattar fler än 6 000 arter och utgör den i särklass största fågelgruppen med cirka 140 tättingfamiljer. Till tättingar räknas alla ”småfåglar”, som mesar, trastar och finkar, liksom kråkfåglar.
Rekonstruktionen av tättingarnas livsträd är baserad på en stor mängd DNA-data från en till fyra arter per familj. Dessa DNA-sekvenser har i kombination med fossildata använts för att uppskatta åldern hos de olika grenarna i trädet. Bilden bekräftar många av de släktskapsförhållanden mellan familjer som framkommit i tidigare studier, men den avslöjar även ett flertal nya ”grenklykor” i trädet.
Syster till trastar och flugsnappare
– Ett av de för mig personligen roligaste resultaten är att pärlsmygtimalian, vars unika status som enda art i en familj som jag var med och ”upptäckte” för några år sedan, nu med starkt stöd kan placeras som ”syster” till flera stora familjer som trastar, flugsnappare, starar med flera. Dess utvecklingslinje skildes från de närmaste släktingarnas för ungefär 25 miljoner år sedan, det vill säga strax efter det att Asien först koloniserades av tättingar, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet och ArtDatabanken, SLU, som är en av författarna till studien.
Skildes från papegojorna för 55 miljoner år sedan
Forskningen visar även att tättingarna separerades från sina närmaste släktingar, papegojorna, för cirka 55 miljoner år sedan, och att de tre huvudgrenarna av tättingar (klippsmygar, endast 2 arter på Nya Zeeland; subosciner, cirka 1 000 arter, huvudsakligen i Sydamerika och osciner, cirka 5 000 arter, hela världen) skildes åt för omkring 45 miljoner år sedan från ett gemensamt ursprung i den australiska regionen. Därifrån har de sedan koloniserat världen. Sannolikt spred sig suboscinerna i en första omgång via Asien till Nordamerika och därifrån till Sydamerika, och betydligt senare spred sig oscinerna i flera vågor, över hela världen.
Det är svårt att säga vilka faktorer som påverkat tättingarnas utveckling, men resultaten tyder på att differentieringen åtminstone inte enbart påverkats av klimatförändringar och kolonisation av nya landområden. Tre huvudgrupper av tättingar, som tillsammans omfattar cirka 56 procent av alla arter, ökade markant i antal i både Australien, Afrika och Eurasien från och med övergången mellan tidsperioderna oligocen och miocen (cirka 23 miljoner år sedan).
Detta kan möjligen ha ett samband med expansionen av gräs- och buskmarker under miocen, som både kan ha erbjudit nya miljöer för arter att utvecklas i och fragmentering av sammanhängande skogsområden – två faktorer som kan ha gynnat evolutionen av nya utvecklingslinjer.
Professor Per Alström, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet och ArtDatabanken, SLU, per.alstrom@ebc.uu.se
La Silla-observatoriet är den europeiska rymdobservatororiet ESO:s allra första observatorium. Ända sedan invigningen 1969 har det befunnit sig vid astronomins forskningsfront och banat vägen för framtida generationers teleskop. Efter 50 års observationer fortsätter teleskopen vid La Silla att flytta fram gränserna för den astronomiska forskningen genom att upptäcka främmande världar och avslöja universum i minsta detalj.
Konstruktionen av La Silla-observatoriet på toppen av den Chilenska bergstoppen norra Cinchado i Atacamaöknens gränstrakter inleddes 1965, tre år efter att ESO grundades. Platsen valdes för dess tillgänglighet, torra klimat och ideala observationsförhållanden – perfekt för ett observatorium i världsklass. Antalet teleskop, och varianterna bland dem, har tilltagit med åren. I dag finns 13 teleskop på bergstoppen – inte bara från ESO utan även från andra länder, universitet och samarbetsorganisationer.
Upptäckte att universum expanderar
Många fantastiska astronomiska observationer har gjorts vid La Silla. Bland dessa kan nämnas upptäckten att universums expansion accelererar, vilket belönades med Nobelpriset i fysik 2011, upptäckten av en planet runt solens närmaste granne, och den första observationen av det optiska ljuset från en gravitationsstrålningskälla. Två alldeles särskilda händelser berörde de dagliga rutinerna på La Silla som inget annat, och satte dess fulla armada av teleskop i rörelse: den exploderande supernovan SN 1987A och kometen Shoemaker-Levy 9:s nedslag på Jupiter.
Total solförmörkelse 2 juli 2019
Observatoriets 50-årsfirade sammanfaller med ett spektakulärt astronomiskt fenomen som kommer att dra till sig inte bara forskare utan även mängder av amatörastronomer och naturälskare – den totala solförmörkelsen den 2 juli. När månens skugga sveper fram i en 150 km bred zon över La Silla-observatoriet kommer mängder av besökare att fira inte bara detta sällsynta astronomiska fenomen, utan också den vetenskapliga betydelsen av La Silla, ESO:s första observatorium.
Visserligen är ESO:s flaggskepp Very Large Array (VLT) beläget på Paranalobservatoriet, men på La Silla finns två av världens mest produktiva teleskop i 4-metersklassen. Observationerna vid La Silla ligger till grund för omkring 200 vetenskapliga artiklar per år.
Det näst största teleskopet på La Silla, New Technology Telescope (NTT) med 3,58-meters spegel, var det första i världen med en datorkontrollerad primärspegel. Denna nya teknik, aktiv optik, utvecklades vid ESO och används nu vid de flesta stora teleskopen runtom i världen. Med denna tekniska utveckling banade NTT vägen för VLT.
Uppgraderas kontinuerligt
Båda dessa teleskop uppgraderas kontinuerligt för att kunna mäta sig med konkurrenterna för att säkerställa La Silla-observatoriet plats vid den astronomiska forskningsfronten.
La Silla åtnjuter i det närmaste perfekta astronomiska observationsförhållanden men drabbas till och från av seismisk aktivitet. Än så länge har dessa jordbävningarna inte orsakat några allvarligare skador, trots att observatoriet har befunnit sig nära deras epicentra vid flera tillfällen. På senare tid har ett modernt hot tilltagit – det störande ljuset från den närbelägna panamerikanska motorvägen riskerar att bli en betydande ljusföroreningskälla som kan störa nattmörkret på La Silla.
ESO främjar astronomisk forskning
ESO är Europas främsta mellanstatliga samarbetsorgan för astronomisk forskning och med råge världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det har 16 medlemsländer: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter.
ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. På Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.
Kontakt:
Johan Warell, Astronom och ESON-representant för Sverige, Skurup, Sverige, eson-sweden@eso.org
Det nya med bindan är att själva konstruktionen bevarar mensblodet, jämfört mot vanliga bindor där materialet i mensbindan är absorberande. Projektet har sin grund i problemet med mensfattigdom – att kvinnor och flickor på flera platser i världen inte har tillgång till adekvata mensskydd eller sanitet. Men den är också en innovation för att minska användningen av engångsprodukter.
Det mensskydd som forskarna i Borås tagit fram är återvinningsbart och därmed ekonomiskt överkomligt.
– Det fungerar som en textil menskopp som man har utanför kroppen i stället för inuti. Det håller vätska, läcker inte och är lätt att rengöra. Den torkar väldigt snabbt, säger Lena Berglin, docent vid sektionen för textilteknologi, Högskolan i Borås.
Skydd mot mensfattigdom
Spacerpad är en mensbinda i nya snabbtorkande, återvinnings- och återanvändningsbara material för kvinnor i utvecklingsländer, framtaget av forskare vid högskolan i Borås.
Det är själva konstruktionen som bevarar mensblodet, jämfört mot vanliga mensbindor där materialet i mensbindan är absorberande. Mensskyddet sköljs ur en gång om dagen och torkar snabbt. Efter mensperiodens slut kokas produkten för att rengöras mer ordentligt.
Meningen är att produktionen av SpacerPAD ska kunna ske lokalt utan avancerad teknik. Det är en mänsklig rättighet att ha möjlighet till en adekvat menshygien. Avsaknaden leder till en komplex situation med ohälsa. Dels fysiskt med den uppenbara infektionsrisken, dels socialt, genom att det är stigmatiserande och förnedrande. Många kvinnor får en begränsad rörelsefrihet och blir fast i hemmet när de har sin mens om de inte kan dölja den.
– I och med Kenya-projektet har vi sett också hur de också kan produceras på ett rationella sätt. Det är etthelt nytt sätt att tillverka textil, så vi får titta på många olika metoder. I och med et kan vi ockmså diskutera med tillverkaren fö ratt kunna göra ännu större serier. Och så småningom komma ner på massproduktion, säger lena Berglin, docent på sektionen för textilteknik vid Högskolan i Borås.
Källa: Filmen ”Ett steg närmare verklighet för smart mensskydd”.
Forskarna Karin Högberg och Lena Berglin åker tillbaka till Kenya 6 april för uppföljning av det användartest som nu genomförs av 30 kvinnor i olika levnadsmiljöer i Kenya. I filmen berättar de mer om bindan, hur den fungerar och hur långt de kommit i forskningen.
I varje grundskoleklass finns statistiskt sett 1-2 elever som har en särskild begåvning. Det innebär att eleverna ofta har lättare att ta till sig ny information, komma ihåg den och att de kan bearbeta den snabbare än jämnåriga.
Svensk skola strävar efter att vara inkluderande, trots detta är det vanligt att den här gruppen elever ofta ”sitter av” sin skoldag. Antingen för att de redan kan det som det undervisas om, eller kanske för att undervisningen går för långsamt eller läggs på en, för dem, för låg nivå.
– Vi pratar mycket om elever som har behov av särskilt stöd, men vi får inte glömma de elever som behöver extra utmaningar. Att en elev redan klarat målen betyder inte att han eller hon inte vill eller kan lära sig mer,säger Elisabet Mellroth, doktor i pedagogiskt arbete med inriktning mot matematikdidaktik.
I sin doktorsavhandling har Elisabet Mellroth undersökt vad matematiklärare ser för möjligheter och svårigheter med att inkludera särskilt begåvade elever. Hur ska lärare anpassa undervisningen för att även denna elevgrupp ska utvecklas och stimuleras?
– Jag ville ta reda vad lärarna har för tankar, åsikter och erfarenheter runt att undervisa denna elevgrupp och se vad deras kunskap kunde bidra med i forskningen, säger Elisabet Mellroth.
Anpassa reda befintligt ämnesinnehåll
– Det handlar inte om att skapa ett nytt ämnesinnehåll utan att anpassa arbetsprocessen och att presentera och följa upp uppgifter på ett annat sätt. Redan vid lektionsplaneringen måste man fundera på differentieringar i sitt frågebatteri för att erbjuda eleverna olika startpunkter. Elever med särskild begåvning har lätt för kunskapspyramidens tidiga steg som att minnas, förstå och tillämpa kunskap. De behöver få möjlighet till att ta sitt tänkande till en högre nivå, för att analysera, utvärdera och skapa, säger Elisabet Mellroth.
Hur ska lärare anpassa undervisningen för elever med särskild begåvning?
Det innebär att eleverna ofta har lättare att ta till sig ny information, komma ihåg den och att de kan bearbeta den snabbare än jämnåriga. Hur ska lärare anpassa undervisningen för att även denna elevgrupp ska utvecklas och stimuleras?
I sin avhandling har Elisabet Mellroth analyserat samtal mellan 17 grundskolelärare i matematik som deltagit i ett skolutvecklingsprojekt i Karlstads kommun med syfte att öka lärarnas kompetens om att undervisa särskilt begåvade elever i matematik.
Lärarna träffades under åtta heldagar och fem halvdagar för seminarier, workshops och diskussioner där deltagarna kopplade ihop sin praktiska erfarenhet med de vetenskapliga teorier som de läst och bearbetat i projektet. De fick till exempel analysera och omarbeta matematikuppgifter, som därmed anpassades till att erbjuda utmaningar för alla elever. Uppgifterna testades i klassrummen och diskuterades/justerades vid nästa projektträff.
Studien visar att de lärare som deltagit i kompetenslyftet har kunskap att upptäcka och stödja elever som är särskilt begåvade i matematik. De har kunskap om att differentiera sin undervisning, men för att anpassa den efter elevens nivå, ser de ett behov av att samarbeta med andra kollegor, över stadiegränserna. För att lyckas med detta krävs skolledningens stöd.
Biogas är en attraktiv förnybar energikälla som kan ersätta fossil naturgas och ge en rad energitjänster (t.ex. värme, el och fordonsbränsle) men också högkvalitativa kemikalier. Dock finns ett antal hinder mot en ökad användning av biogas i samhället. Det finns till exempel begränsad tillgång på lämpliga råvaror till de anläggningar som producerar metan genom rötning av biomassa. Dessutom finns det problem med lagring och distribution av biogasen, dels för att gasnäten är dåligt utbyggda i vissa regioner, dels för att biogas har lägre energitäthet än flytande bränslen.
Samtidigt finns det idag ett flertal lovande exempel på ny teknik med koppling till biogas, såväl när det gäller produktion, distribution och omvandling till energitätare bränslen.
Elham Moghaddam från SLU har undersökt de energi- och klimatmässiga följderna av att utnyttja olika typer av ny teknik. I sitt doktorsarbete har han använt livscykelanalyser (LCA) för att utvärdera ett antal sådana tekniker när det gäller energiprestanda och klimatpåverkan. Syftet har varit att ta fram ett beslutsstöd för alla som arbetar med utveckling av framtidens biogassystem.
Omvandling till flytande bränsle ger effektivare distribution
Biogas består framför allt av metan och koldioxid, men koldioxiden kan avlägsnas för att öka energiinnehållet och ge en gas bestående av nästan enbart biometan. I Sverige uppgraderas mer än 65 procent av den producerade biogasen till biometan, som främst används som fordonsbränsle.
En del av avhandlingen handlar om teknik för att omvandla biometan från ett gasformigt biobränsle till ett flytande (t.ex. diesel, etrar och alkoholer). På detta sätt omvandlas biogasen till en energibärare med mycket högre energitäthet. Elham Moghaddams resultat visar att konvertering av biometan till dimetyleter (DME) – som kan användas i dieselmotorer – är bättre än användning av komprimerad eller flytande biometan när det gäller både energi- och klimatprestanda.
SLU har en egen biogasanläggning vid Lövsta forskningscentrum cirka 8 kilometer utanför Uppsala. Foto: Åke Nordberg, SLU
Komprimerad biometan är ett lämpligt alternativ för distribution i närheten av lokala biogasanläggningar, men den begränsade gasinfrastrukturen i Sverige gör att komprimerad biometan också transporteras över längre sträckor. Detta är inte effektivt, på grund av den relativt låga energitätheten jämfört med flytande bränslen.
Flytande biometan har högre energitäthet och är mer lämplig för längre distributionsavstånd. Vid produktionen måste gasen dock kylas till -161° C, en process som därför är begränsad till storskaliga anläggningar.
Klimatvinster och breddat råvaruutbud med torrdestillering
Idag produceras biogas huvudsakligen genom rötning, där mikroorganismer under syrefria förhållanden omsätter organiskt material i form av till exempel gödsel, avfall, avloppsvatten, slakteriavfall eller växtmaterial. Ett sätt att bredda utbudet av råvaror är att producera biogas genom pyrolys (torrdestillering), då även träbaserad biomassa kan användas.
Pyrolys innebär termisk omvandling av biomassa till biometan och biprodukter såsom biokol i frånvaro av syre och vid relativt låga temperaturer (400–800 °C). Biokolen kan användas inom jordbruket som jordförbättring eller i industrier som energikälla.
I avhandlingen har Elham Moghaddam utvärderat pyrolys av salix i jämförelse med rötning av majs. Här visade det sig att en biometanproduktion baserad på pyrolys av salix har bättre energi- och miljöprestanda (lägre klimatpåverkan) än en produktion baserad på rötning av majs. De främsta skälen är att salixodlingen leder till att ett växande förråd av organiskt kol lagras in i marken och att biokolet kan användas till jordförbättring eller ersätta fossilt kol i industrin. I ett systemperspektiv resulterade salixalternativet till och med till en betydande kylning av klimatet.
En annan teknik som har övervägts för distribution av biometan i fast form är användning av gashydrater. Detta innebär att gasen fångas upp i is-strukturer, något som förekommer i djupa havssediment. I dagsläget har denna teknik dock för dåliga energi- och klimatprestanda för att kunna rekommenderas, då den är alltför energikrävande och leder till gasförluster.
Behov av kostnadsbedömningar
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att biometan som har framställts genom torrdestillering av salix eller som har omvandlats till flytande drivmedel – men också biometan som produceras och används med dagens teknik – har lägre klimatpåverkan än sina fossila motsvarigheter. För att ge bättre beslutsstöd inför framtida teknikutveckling och implementering behövs dock även livscykelkostnadsbedömningar (LCCA).
Elham A. Moghaddam, Institutionen för energi och teknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, elham.ahmadi.moghaddam@slu.se (engelska)
Olika skolämnen har beskrivits innebära skillnader, men också likheter, i hur undervisning utformas och hur språk och skriftspråk används och bearbetas.
– I min avhandling undersöker jag och jämför samma lärares arbete i matematik respektive historia i skolår 5, med fokus på hur skolämnet kan påverka elevers möjligheter till literacyutveckling och meningsskapande, säger Monica Egelström och fortsätter:
– Genom att studera skolämnen som system undersöks hur undervisning organiseras och struktureras samt vilka undervisningspraktiker som blir synliga i respektive ämne. Utifrån dessa befintliga undervisningspraktiker söker studien också identifiera möjliga utvecklingsvägar för respektive ämne för att ytterligare stärka elevers möjligheter till utveckling och meningsskapande.
Undervisningen olika uppbyggd i matematik och historia
Resultaten visar att matematik- och historieundervisning i grundskolans år 5 kan innebära skillnader i vilka olika resurser för meningsskapande elever möter och därmed ges möjligheter att utveckla.
Lektionerna i de båda ämnena tycks uppbyggda på olika sätt för att bearbeta texter och ämnesinnehåll och med delvis olika betoning på klassen som individer eller grupp i arbetet. Likaså tycks ämnena relatera olika till begrepp som text och skrivande.
Möjligheten att påverka innehållet i matematik respektive historia beskrivs vara olika, vilket i sin tur tycks kunna innebära skillnader i både lärares och elevers roller i undervisningen.
Likheter i synen på texter
Samtidigt indikerar resultaten vissa likheter ämnena emellan. En sådan är att skriven text utgör en viktig resurs och att elevers läsförmåga beskrivs som viktig i både matematik- och historieämnena.
En viktig likhet är också att de texter som används i undervisning framställs som fakta och redskap för att lära in. Däremot tycks ett kritiskt reflekterande förhållningssätt till texter vara mer ovanligt i ämnesundervisningen.
En möjlig utvecklingsväg för båda ämnena beskrivs därmed vara att erbjuda elever ökade möjligheter till kritiskt granskande arbete utifrån olika slags texter i både matematik- och historieundervisningen.
