Det är med så kallad DNA-sekvensering som arvsmassan kartläggs. På samma sätt som varje människa har ett unikt fingeravtryck, har varje individ en unik sekvens, en kedja av DNA-element som tillsammans bildar arvsmassan, genomet.
När den nya tekniken för DNA-sekvensering utvecklades, blev det möjligt att relativt enkelt sekvensera hela arvsmassan hos en människa. Optimismen var då stor för att man skulle kunna identifiera orsaken till de flesta ärftliga sjukdomar. Det visade sig dock svårt i praktiken, eftersom den genetiska variationen mellan människor är mycket stor även i ett begränsat område som Sverige.
Trots olika metoder för att statistiskt selektera bort genetiska varianter som antogs inte kunde koppla till sjukdomar, fanns det tiotusentals genetiska varianter kvar.
Testade på individer fria från ärftlig cancer
Det forskarna nu har gjort är att angripa frågan från andra hållet. De valde ut 300 individer fördelade över Västerbotten, som inte diagnostiserats med cancer vid 80 års ålder. Genom att de kunde betraktas som relativt fria från ärftlig cancer, kunde de användas som en frisk kontrollgrupp. Man gjorde DNA-sekvensering av hela arvsmassan för dessa 300 personer.
Detta jämfördes med DNA hos en familj i samma geografiska område med en form av tjocktarmscancer som bedöms kunna vara ärftlig. Forskarna kunde då begränsa antalet till bara 26 genetiska varianter som förekom i den cancerdrabbade familjen men inte i hela kontrollpopulationen. Detta antal varianter är en hanterlig mängd för att kunna gå vidare och studera i detalj.
– Vi kan se att metoden med en regional kontrollpopulation är helt avgörande för att kunna begränsa de genvarianter som kan ge ärftlig cancer. Den här databasen kan nu vara till nytta för andra familjer med andra ärftliga sjukdomar i regionen, säger Erik Johansson, professor i medicinsk biokemi vid Umeå universitet.
Underlaget till studien kommer från det blod som västerbottningarna lämnar i Västerbottens hälsoundersökningar.
Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Plos One.
Kontakt:
Beatrice Melin, Professor, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet, beatrice.melin@umu.se
Erik Johansson, professor, Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, erik.tm.johansson@umu.se
Den första slags ljuskänsligheten hos djur var till för att uppfatta dygnsrytm och havsdjup. För det var så klart i havet som allt började. Årmiljonerna förflöt, och när mörkt pigment tillfördes detta uröga blev ljusmätaren också riktningskänslig. Allt mer avancerade ögon utvecklades under tidens gång. Vissa ögonblick under evolutionen har varit avgörande.
– Ska man studera ögats utveckling, kan man inte med någon större framgång göra det genom att titta på den mest avancerade slutprodukten, konstaterar zoologen Dan-Eric Nilsson vid Lunds universitet, som forskat om ögats evolution i decennier.
Han och hans forskargrupp försöker nu ta reda på i detalj hur ögat fungerar hos olika djur. Nyligen publicerade de resultat som visar att fåglar kan navigera genom täta gröna lövverk tack vare sin känslighet för uv-ljus. En förmåga som människan saknar, eftersom vårt öga inte uppfattar så korta väglängder. Men vi kommer till det.
Vanorna formade synförmågan
Djurriket består av ett 30-tal olika stammar. Av dessa är det bara tre som utvecklat en högupplöst syn: Leddjuren (som insekter och spindlar), ryggradsdjuren och bläckfiskar. Bara dessa kan kommunicera med varandra inom arten med hjälp av synen, vara rovdjur och se byten på håll.
Av de övriga djurgrupperna har ungefär hälften lågupplöst syn, vilket innebär att de endast kan skilja på ljus från olika riktningar. Vad har då djuren för nytta av en sådan risig syn?
Ett svar kommer från den studie på kubmaneter som Dan-Eric Nilssons forskarlag genomfört. Kubmaneterna, som tillhör gruppen nässeldjuren, använder sin syn för att leta upp rätt habitat: ställen där det finns gott om mat och där livsbetingelserna är optimala. Eftersom de inte kan se sin föda är det avgörande för maneterna att kunna söka sig till rätt plats.
– De simmar till exempel inte in i mangroveträdens rötter, inte heller sköljs de upp på stranden när de når grunt vatten. De klarar av att särskilja alla miljöer de utsätts med sina lågupplösta ögon, säger Dan-Eric Nilsson.
Men det är en sak att förstå vad djur använder sina ögon till. En helt annan sak är att se och förstå hur de uppfattar sin omgivning.
Simulerar djurens syn på saker
För att simulera vad djur ser har forskarna i Lund tagit fram flera olika kameror. För att studera synen hos djur med primitiva ögon utgår den från noggranna analyser av det specifika ögats geometri, man mäter brytningsindex och räknar ut hur strålarna rör sig i ögat. Utifrån detta får forskarna fram ett beräkningsfilter. Filtret får”sudda ut” bilder tagna med en kamera som ser skarpare än djuret, och endast tar upp ljus inom de våglängder som djuret är känsligt för. Resultatet blir en bild av hur djuret uppfattar sin omvärld.
– När man tittar på vissa av bilderna tänker man: Fasen de ser ju ingenting! De är verkligen halvblinda. Men vi tittar med vår hjärna som är konstruerad för att upptäcka saker som är viktiga för oss. Information som är intressant för dem går oss förmodligen förbi.
Skillnaden på hur människan (med högupplöst syn) och klomasken (med lågupplöst syn) uppfattar världen.
Den kambriska explosionen kallas den kraftiga ökningen av komplext, flercelligt djurliv som inträffade under en relativt kort period i början av kambrium för 540 miljoner år sedan. Innan dess finns mycket lite i fossilen som vittnar om djurs existens.
En vedertagen hypotes är att djur vid den tidpunkten utvecklade god synskärpa och därmed blev visuellt styrda rovdjur. För att ha nytta av sådana synegenskaper, måste man vara lite större och kunna röra sig hyggligt snabbt. Och för att kunna detta måste man skaffa sig ett skelett som musklerna kan fästa på. Allt detta ledde till ett enormt predations- och selektionstryck.
– Det är nya beteenden som drivit på utvecklingen av synen. Nya beteenden har skapat hjärnans, rörelseorganens, sinnenas och ögats evolution, säger Dan-Eric Nilsson.
Men tillbaka till fåglarna och deras känslighet för uv-ljus. Vad forskargruppen i Lund visade med hjälp av sin specifikt utformad kamera var att fåglarnas färgseende gör att de får en helt annan verklighetsuppfattning än vi människor, bland annat att fåglarna ser kontraster i täta lövverk i skogen där människor bara ser en grön vägg.
Till vänster ett lövverk såsom vi människor normalt ser det. Till höger samma lövverk fotograferat med en specialkamera som i mycket hög grad efterliknar färgseendet hos fåglar. Bild: Cynthia Teodor
Människans färgseende bygger på tre grundfärger: rött, grönt och blått. Fåglarnas bygger på samma färger. Plus ultraviolett. Det är fåglarnas fjärde grundfärg, ultraviolett, som gör att de ser världen på ett helt annat sätt än människor.
Tappade tappar för dinosauriernas skull
Ryggradsdjur är i allmänhet tetrakromater, vilket innebär att de har fyra slags tappar (rött, blått, grönt och ultraviolett). Det gäller till exempel fiskar, reptiler och fåglar. Primaterna däremot har tre slags tappar (rött, blått och grönt) medan övriga däggdjur endast har två (blått och grönt). Hur blev det så?
Allt är dinosauriernas fel. Eller förtjänst hur man väljer att se det. För under dinosaurietiden lönade det sig nämligen att bli ett nattdjur och undvika giganternas dygnsrytm. I samband med detta tappade(!) däggdjurens förfader två av sina tappar och fick dikromatiskt färgseende. Och så är det än idag. Det är bara primaterna, och däribland människorna, som senare – för cirka 20 till 40 miljoner år sedan – genom en genduplikation gjorde om kopian av den grönkänsliga tappen till en rödkänslig dito.
Vad behövde vi de röda tapparna till?
– Kanske för att vi var fruktätare. Det gjorde att vi kunde skilja en mogen frukt mot ett grönt bakgrund. Hundar och katter klarar inte av det. De kan inte skilja ett löv från ett rött äpple. För oss är det ju en väldig skillnad. Det är den existerande hypotesen.
Så nu när tekniken finns för att se och förstå hur djur uppfattar sin omvärld, öppnar sig en helt ny värld för synforskarna. Och där står insekterna högt på Dan-Eric Nilssons önskelista.
Tillsammans med forskningsinstitutet Sokendai i Yokohama i Japan har man inlett en studie av fjärilars syn och synintryck. Michiyo Kinoshita är ansvarig för forskarlaget i Yokohama.
Vad använder fjärilen sin syn till?
– Främst för att hitta specifika blommor när de letar mat och för att känna igen vingmönster hos artfränder vid parning. Att de uppfattar så många fler färger än andra djurarter, ger dem helt klart en konkurrenskraftig fördel, säger doktor Michiyo Kinoshita och fortsätter:
– Jämför man med till exempel bin och flugor, är fjärilen bättre på att urskilja specifika våglängder i flera olika frekvensområden.
Som exempel nämner hon ”japanese yellow swallowtail butterfly” (Papilio xuthus) som kan skilja på väglängder med en nanometers exakthet i tre olika våglängdsregioner, vilket gör den till världsmästare i djurriket i grenen våglängdsprecision. Hon berättar att de hos Papilio xuthus, förutom de fyra vanliga fotoreceptorerna som tetrakromater har, registrerat ytterligare två.
Papilio xuthus, världsmästare i våglängdsprecision.
Vissa fjärilar har tidigare antagits vara pentakromater, men det saknas resultat som visar att någon fjärilsart använder sig av en femdimensionell färgrymd trots att ögat har fem eller fler typer av receptorer med olika färgkänslighet.
– Vi vet hittills inte användningsområdet för dessa extra receptorer. Men det kan vara så att de bidrar till bättre nattseende eller spektralspecifika beteenden.
Därför ser människor sämre än stålmannen
Människan då? Ja på dagtid har vi oerhört bra synskärpa. Där är det inte många däggdjur som klår oss. Men varför ser vi inte ännu bättre? Varför ser vi inte lika bra som stålmannen?
– Det finns en fysikalisk gräns för hur mycket man kan se som beror på ljusets fysikaliska natur. Både dess våg- och dess partikelnatur, förklarar Dan-Eric Nilsson.
Rent morfologiskt måste ett öga vara av en viss storlek för att kunna lösa upp små detaljer. Om pupillen blir mindre kommer bilden att suddas ut av ljusets fysikaliska natur. Gör man istället pupillen större utan att öka storleken på ögat blir bilden suddig på grund av avbildningsfel på näthinnan. Det är en delikat avvägning och enligt Dan-Eric Nilsson ligger människan på den gränsen.
– Ska man ha ett bra öga måste man satsa på ett rejält nervsystem i hjärnan, och det kostar också energi. Dessutom måste du ha en rörelseapparat där du kan reagera och ta vara på den syninformationen. Annars är det ju meningslöst, säger Dan-Eric Nilsson.
Och riktigt samma rörelseapparat som stålmannen har vi ju inte riktigt. Inte än i alla fall.
Visste du att…
En modern kamera har några miljoner pixlar. Människan har cirka en halv miljon pixlar per öga. Väldigt enkla ögon i djurriket har bara mellan 10 till 40 pixlar.
Det räcker egentligen med två pixlar för att det definitionsmässigt ska vara fråga om ett bildseende.
Lågupplöst syn som duger till att hitta rätt habitat har mellan 20 och 300 pixlar.
Bananflugan har ungefär 600 pixlar vilket anses ses vara gränsen för när man kan börja använda synen för mer avancerade beteenden.
USA:s nationalfågel, den vithövdade örnen, har en synskärpa på dagtid som är 2,5 gånger bättre än människans. Den har också större ögon som upptar nästan hela huvudet.
Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se
Landets första kartläggning av patientsäkerheten i ambulanssjukvården har genomförts av forskare från Högskolan i Borås.
Syftet har varit att mäta riskerna i ambulansen. Trettio journaler i månader under ett års tid, har lottats ut från tre områden: en storstad, ett mixat område och en glesbygd. Totalt har 1 080 journaler analyserats utifrån 11 punkter, så kallade ”trigger tools”.
I analysen avgjorde granskarna om en vårdskada hade skett vilket gav tre möjliga svar: a) nej, b) kanske, men det finns inga bevis eller c) ja, det finns bevis.
– Resultaten visade att det sker 4,3 avvikande händelser per 100 ambulansutryckningar. Och när det gäller svårt sjuka som vid stroke eller hjärtinfarkt ökar siffran till 16 procent, säger Magnus Andersson Hagiwara, docent inom prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås, och en av forskarna bakom studien.
Dåliga journalsystem i ambulansen
De vanligaste orsakerna till de potentiella vårdskadorna som uppstod var felaktig bedömning och bristande dokumentation i ambulansen.
– Vi har enbart studerat systemperspektivet. Att det finns dåliga journalsystem i ambulansen är ett systemfel men även att bedömningen går snett då orsakerna kan vara otillräcklig utbildning, dåligt anpassade riktlinjer och kultur, säger han.
Det är första gången en sådan här studie utförs. Resultatet är svårt att jämföra med patientsäkerheten på sjukhus där 13 av 100, enligt statistiken, kommer att drabbas av en vårdskada. På sjukhus ser riskerna helt annorlunda ut. Magnus Andersson Hagiwara berättar att det beror på att patienten ofta är på sjukhus en längre tid och då ökar risken för till exempel infektion. Även övergångar mellan avdelningar och inom kirurgin finns det risker.
– Därför tycker jag våra resultat visar att risken är ganska hög i ambulanssjukvården där förutsättningarna för en säker vård borde vara bättre.
Felaktiga diagnoser
Forskarna hade redan misstankar om att patientbedömningen skulle vara ett problem. Därför gjorde de ytterligare en studie där de särskilt undersökte några tidskritiska tillstånd som till exempel stroke, sepsis och hjärtinfarkt, och där de jämförde den tidiga bedömningen med slutdiagnosen.
– Det visade att diagnosen i ambulansen var felaktig i 12 procent, berättar han.
Forskningen kring patientsäkerheten i ambulanssjukvården ska ses som en metodutveckling som kan användas som grund för vidare forskning. Dock finns det redan satsningar på att bättre rusta ambulanssjuksköterskorna för tidiga bedömningar. Därför är antalet kurser i bedömning utökat i de två nya utbildningarna Högskolan i Borås ger till hösten.
– Så fort en människa är inblandad måste man ta hänsyn till den mänskliga faktorn. Därför måste systemen anpassa sig efter det och utbildningen på högskolan är en del av systemet, säger Magnus Andersson Hagiwara.
Studien är utförd av Magnus Andersson Hagiwara, Christer Axelsson och Johan Herlitz vid Högskolan i Borås, Carl Magnusson vid Göteborgs universitet, Annelie Strömsöe vid Högskolan i Dalarna, Monica Munters vid ambulanssjukvården Dalarna, Elin Seffel vid ambulanssjukvården Södra Älvsborg samt Lena Nilsson vid Linköpings universitet.
Från 1920 till 1980 placerades flera hundra tusen barn i svenska barn- och fosterhem. Men istället för trygghet möttes många av våld och övergrepp i sina nya hem. Därför föreslogs det 2011 att staten skulle ge ett erkännande till de som farit illa i samhällets vård, i form av ekonomisk kompensation på 250 000 kronor.
Men det som skulle bli en upprättelse blev för många en besvikelse. Bara 46 procent av de som sökte ersättning fick det. Den låga siffran sticker ut i jämförelse med ersättningssystem i andra länder.
– Statens tanke var att säga ”vi erkänner att det ni blev utsatta för är fel, och vi tar avstånd från det”. Då blir det problematiskt när hälften av de som sökt inte får detta erkännande. För den enskilda individen är det en tragedi. Vi ville undersöka varför så få fick ett erkännande och därmed förutsättningar för upprättelse, säger Johanna Sköld, professor på Tema barn vid Linköpings universitet och tidigare utredningssekreterare i den statliga Vanvårdsutredningen.
Inkonsekvens och rättsosäkerhet
Johanna Sköld och hennes kollegor Bengt Sandin och Johanna Schiratzki har granskat besluten för en fjärdedel av de 5285 inkomna ansökningarna. De ville veta på vilka grunder ersättningsnämnden nekade ersättning samt hur nämnden bedömde de sökandes berättelser.
Resultatet visar att flest fick avslag för att vanvården inte ansågs allvarlig nog. Vad som var allvarligt bedömdes utifrån vad som ansågs vara normal uppfostran vid tidpunkten för händelserna, samt hur långvarig vanvården var. Det gällde alltså för de sökande att bevisa att den vanvård de utsatts för var utöver det normala på den tiden, utan att veta vad ersättningsnämnden klassade som normalt. Studien visar också att ersättningsnämnden betraktade kroppslig bestraffning som något normalt under denna tid.
Av de beviljade ansökningarna visade forskarnas genomgång att barnen ofta tillfogats skador med tillhyggen eller när de var avklädda. Det fanns dock en inkonsekvens i vilka som tilldelats ersättning eller inte, och den vetenskapliga artikeln pekar på rättsosäkerheten i detta.
Komplicerade bedömningskrav
Komplicerade bedömningskrav gjorde det omöjligt för många att få ersättning. Först var den sökande tvungen att visa att han eller hon var omhändertagen när den allvarliga vanvården inträffade, sedan att fosterföräldrar eller barnhemspersonal inte agerat för att förhindra övergreppen.
Studien pekar även också på det faktum att de sökande under processen inte erbjuds något juridiskt ombud och att nämndens beslut inte går att överklaga. Hade de sökande haft ett juridiskt ombud hade de tydligare vetat på vilka grunder avslag gavs och därmed haft större chans till ersättning.
– Med tanke på vad våra resultat visar är det lätt att tänka att det här erkännandet aldrig skulle ha erbjudits. Men vi får inte glömma att många av dem som fått ersättningen har fått en efterlängtad chans till upprättelse. Istället kanske villkoren för att få ersättningen skulle ha utformats på annat sätt, säger Johanna Sköld vid Linköpings universitet.
Sökande var beroende av andras kompetens
Studien tar också upp att för många av de sökande har det varit svårt att presentera bevisning för vad de varit utsatta för. De idag vuxna barnens journaler finns i arkiv som ibland hunnit omorganiserats flera gånger. De sökande har därför varit utlämnade till dokument som har decennier av år på nacken – samt andras kompetens. Det krävs nämligen både utredare som vet i vilka arkiv man ska leta samt skickliga arkivarier för att hitta så pass gamla dokument.
Studien om upprättelse för dem som utsatts för vanvård i den sociala barnavården har gjorts av forskare vid Linköpings universitet.
Hos alla däggdjur nedärvs Y-kromosomen bara från far till son. Det gör att det bildas fäderneslinjer som man kan följa mycket långt tillbaka i tiden. På så sätt kan ursprunget hos nu levande djur spåras.
Linnéa Smeds, bioinformatiker och doktorand vid Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala universitet, har kartlagt sammansättningen av vargens Y-kromosom. Hon har sedan jämfört Y-kromosomer hos vargar från Skandinavien, Finland, och andra delar av världen, samt hos hundar.
– De utvecklingslinjer som finns i den skandinaviska vargstammen har inte hittats hos några hundar, säger Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi, som lett den aktuella studien.
Parning hanhund och vargtik
Korsningar mellan varg och hund är kända från många delar av världen. Det har då huvudsakligen varit resultatet av parningar mellan hanhund och vargtik. Ett sådant fall hittades också utanför Katrineholm 2017, och ett annat förekom för 20 år sedan nära Oslo. I norska Stortinget har frågan rests om det till och med fanns ett inslag av hund när vargen återkom till Skandinavien på 1980-talet, efter att i princip ha varit utrotad.
Men de nya genetiska resultaten visar alltså att några sådana korsningar inte tycks ligga till grund för den vilda vargstammen i Skandinavien. Samma fäderneslinjer som hittades hos skandinaviska vargar fanns också hos finska vargar, men inte hos vargar från andra delar av världen.
Invandrade vargar
– Det här betyder rimligen att den skandinaviska vargstammen, åtminstone på fädernet, har ett regionalt ursprung. Det kan till exempel ha rört sig om invandrande vargar eller vargar som helt enkelt fanns kvar från den stam som en gång i tiden var utbredd över hela Skandinavien, säger Hans Ellegren.
Invandring av vargar anses idag som genetiskt värdefullt för att motverka den inavel som förekommer inom den skandinaviska vargstammen.
Sverige rankas som ett av de mest jämställda länderna i världen, med en relativt hög andel män som deltar i hemarbetet och en allmändebatt där jämställdhet tas för självklart. Men i uppfattningar om könsstereotyper, det vill säga hur vi föreställer oss manlighet respektive kvinnlighet, har det enligt studien inte hänt så mycket hänt.
– Vi kunde se att kvinnors inträde på arbetsmarknaden har införlivats i den kvinnliga könsstereotypen på så sätt att kvinnor upplevs som till exempel mer auktoritära och tävlingsinriktade än tidigare. Men det faktum att män tar mer föräldraledighet har inte förändrat könsstereotyperna om män, säger Emma Renström, en av fyra forskare bakom studien.
Forskarna har i två enkätstudier låtit mellan 300 och drygt 600 personer göra uppskattningar av arbetsdelningen mellan kvinnor och män i arbetslivet och i hemmet på 1950-talet, idag och i framtiden (2090).
– Resultatet visade att deltagarna uppfattade att det skett en förändring från 1950-talet men också att upplevelsen av förändringen var mycket större än den faktiskt är, säger en av de andra forskarna Marie Gustafsson Sendén.
– De trodde exempelvis att 26 procent av alla förskolelärare idag är män, medan det i verkligheten bara är 4 procent.
När det gäller könsstereotyperna visade det sig att deltagarna inte bedömer att framtiden ser annorlunda ut.
– Deltagarna upplevde att könsstereotyperna idag är annorlunda än på 1950-talet, men de förväntade sig inte att något skulle hända med vare sig stereotyperna eller arbetsdelningen i framtiden.
– Förståelsen för samspelet mellan psykisk ohälsa och substanser i kroppen har lett till flera viktiga framsteg. Men fortfarande är mycket okänt om exakt vilken roll vissa hormoner spelar.
– Att kartlägga det kan leda till att vi ytterligare kan förbättra behandlingen vid psykiska sjukdomar, säger Marie Bendix, doktorand i psykiatri vid Umeå universitet.
I sin avhandling har Marie Bendix studerat kopplingen mellan tre hormonella system och underliggande aspekter av förstämningssyndrom. Det handlar om personlighetsdrag, våld och psykiska symtom.
Vad är förstämningssyndrom?
Till förstämningssyndrom räknas depression, manier, dystymi (en mild men ständigt pågående depression) och blandtillstånd av dessa. Att ha flera sjukdomar samtidigt är vanligt vid förstämningssyndrom, exempelvis att ha depression vid andra psykiska funktionshinder eller att ha ett missbruk av alkohol vid depression. Förstämningssyndrom tillhör de vanligaste orsakerna till ohälsa, förtida död, produktivitetsbortfall och oförmåga att arbeta.
Källa: kunskapsguiden.se
Från tidigare studier vet man att hormonet oxytocin, en signalsubstans som utsöndras av hypofysen, spelar roll för bland annat socialt beteende. Forskarna studerade om oxytocin är kopplat till personlighetsdrag som kan bidra till sociala svårigheter hos psykiatriska öppenvårdspatienter. Det visade sig att patienter som rapporterade ökad social oro och en tendens att undvika monotona aktiviteter, hade högre nivåer av oxytocin. Detta var särskilt tydligt hos män, där sambandet verkade vara stabil över tid.
Mer insulin och glukagon efter självmordsförsök
Upp till varannan patient med förstämningssyndrom försöker ta sitt liv. Forskarna undersökte om patienter som hade gjort ett självmordsförsök hade förändrade nivåer av de blodsockerreglerande hormonerna insulin och glukagon jämfört med friska kontrollpersoner. Man undersökte också om användande av våld var kopplat till förändringar i dessa hormon.
Det visade sig att personer som gjort självmordsförsök hade högre nivåer av insulin och lägre nivåer av glukagon. Detsamma gällde personer som varit mer våldsamma i vuxenlivet.
Samband mellan hormoner och psykoser
Vissa kvinnor har en ökad risk att utveckla psykoser och svåra depressioner efter förlossning. Detta kan ha samband med förändringar i könshormoner. Forskarna undersökte om kvinnor med postpartum psykos och depression hade förändrade halter av hormonerna allopregnanolon och progesteron jämfört med friska kvinnor. Man kunde även studera förändringar i dessa hormon när kvinnorna tillfrisknade under behandling med könshormonet estradiol.
Det gick att se att nivån av allopregnanolon minskade under behandlingen, vilket var något överraskande då allopregnanolon som behandling verkar ha en antidepressiv effekt. Patienterna hade även förändringar i kvoten mellan allopregnanolon och progesteron som kvarstod när kvinnorna hade tillfrisknat.
Avhandlingen bygger på en studie av oxytocin och personlighetsdrag hos 101 patienter på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Blodsockerreglerande hormoner studerades på 28 patienter efter ett självmordsförsök och 19 friska kontrollpersoner. Dessutom studerades samband mellan hormonnivåerna och tidigare våld. Könshormoner studerades hos 14 kvinnor som hade psykos och depression efter förlossningen och efter fyra veckor när kvinnorna hade tillfrisknat under en behandling med estradiol. Nivåerna jämfördes med de hos 28 friska kontroller.
I Norge och Nederländerna finns en väl fungerande organisatorisk struktur för grön omsorg på lantbruk, men så är ännu inte fallet i Sverige. I en ny rapport av forskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Linnéuniversitet studeras svenska lantbruk som erbjuder olika former av grön omsorg. På gårdarna i studien bedrivs huvudsakligen omsorg via LSS för vuxna med funktionsvariationer, antingen kombinerat med jordbruk eller som huvudsaklig sysselsättning för lantbrukarna.
– Ännu är grön omsorg inte utbrett och entreprenörerna möter många utmaningar för att få till fungerande avtal med kommuner och andra myndigheter. Flera parallella lösningar existerar i olika regioner av landet. Entreprenörerna brinner för att skapa sociala värden och får ofta kämpa hårt och i vissa fall drivs verksamheterna i det närmaste ideellt, säger Malin Tillmar, Linnéuniversitetet.
Stora organisatoriska utmaningar
– Det verkar vara svårt att få till tillräckligt höga ersättningsnivåer för att täcka kostnaderna och tillräcklig långsiktighet i kontrakten, för att kunna planera och utveckla verksamheterna, säger Katarina Pettersson, SLU.
Steget att gå från traditionell bonde till grön omsorgsentreprenör kan vara stort och innebär både förändringar av identitet och genusstrukturer, enligt rapportförfattarna. Grön omsorg har i tidigare studier visat sig vara till god hjälp i både vård och omsorg, äldrevård och demensvård, pedagogisk verksamhet samt för rehabilitering. Rapporten från SLU visar att det finns ett stort intresse och engagemang bland entreprenörer i Sverige, men att mycket återstår innan de organisatoriska utmaningarna är lösta.
Kontakt:
Katarina Pettersson, docent, Institutionen för stad och land; avd för landsbygdsutveckling, SLU, katarina.pettersson@slu.se
Malin Tillmar, professor, Institutionen för organisation och entreprenörskap, Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet, malin.tillmar@lnu.se
Studien, ledd från Karolinska Institutet analyserar överlevnaden bland svenska barn som fötts mer än 3,5 månader för tidigt, i graviditetsvecka 22-26, och jämfört överlevnadssiffrorna för åren 2014-2016 med åren 2004-2007. Under den tiden drabbades 2 205 kvinnor av graviditetskomplikationer som ledde fram till extremt för tidig födsel. Samtliga svenska sjukhus är med i studien.
Jämfört med 2004-2007 hade andelen dödfödda barn minskat från 30 till 23 procent tio år senare. Samtidigt ökade överlevnaden från 70 till 77 procent. Den ökade överlevnaden skedde inte till priset av fler komplikationer under nyföddhetsperioden. Tvärtom sågs en minskning av hjärn- och lungskador bland barnen födda 2014-2016, medan andra problem såsom ögon- och bukkomplikationer var oförändrade.
Främsta förbättringen för födda vecka 22
– Även om det finns enskilda sjukhus ute i världen som kunnat redovisa liknande resultat för utvalda patienter, så är överlevnaden i en hel befolkning och för ett helt land i världsklass, säger Mikael Norman, professor i pediatrik vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik, Karolinska Institutet, och ansvarig forskare för studien.
Som jämförelse är överlevnaden för barn födda i vecka 22-26 omkring 50 procent i Storbritannien, Frankrike och USA. Att barn som föds redan i vecka 22-23 överlever är fortfarande ovanligt i många andra jämförbara länder.
Störst förbättring i överlevnad i den svenska studien sågs bland barn födda i vecka 22 (från vecka 22+0 dagar till vecka 22+6 dagar) med födelsevikter mellan 290 och 730 gram. Av dessa överlevde 6 av 10 barn som lagts in på neonatalavdelning för intensivvård under åren 2014-2016.
Styrkebesked till barnmorskor och andra i vården
Resultaten tyder på att centrala satsningar på kunskapsstöd har effekt. Under senare år har flera förändringar i lagar, förordningar och nationella rekommendationer stärkt vården och de extremt för tidigt födda barnens status. Men studieresultaten är ytterst ett styrkebesked för alla barnmorskor, sjuksköterskor och läkare som dygnet runt ger födande kvinnor och deras barn bästa tillgängliga vård, menar Mikael Norman.
– Både professionen och myndigheter är duktiga på att snabbt ta till sig ny kunskap och omsätta den i praktisk handling. Även om vissa problem med vårdskador och långtidskomplikationer bland de extremt för tidigt födda barnen fortfarande återstår som viktiga förbättringsområden, så tycker jag verkligen att vi kan känna stolthet och glädje över den svenska neonatalvården.
Mångårig nationell samverkan mellan forskare och uppbyggnad av det neonatala kvalitetsregistret är andra viktiga förutsättningar.
– Det har varit helt avgörande för att tillgängliggöra kunskap om hur neonatalvården har utvecklats i Sverige, säger Mikael Norman.
Kontakt: Mikael Norman, professor, överläkare, Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik, Karolinska Institutet, mikael.norman@ki.se
Gemensamma ytor för gående, bilar och andra trafikanter, på engelska kallade shared spaces, ska inbjuda till ett levande stadsrum. Det kan till exempel vara ett torg där bilar tillåts att köra. Uppdelningen mellan oskyddade och skyddade trafikanter saknas genom att exempelvis trafikmarkeringar och trottoarkanter har tagits bort. Tanken är att skapa en viss osäkerhet – som ska bidra till ökad trafiksäkerhet genom lägre hastigheter och större försiktighet.
Men den studie som VTI har gjort visar på motsatsen. Många gående upplever inte otrygghet. Ur ett trafiksäkerhetsperspektiv är de inte tillräckligt uppmärksamma på bilar. Enligt Christopher Patten, forskare på VTI, beror det på att den här typen av ytor inbjuder till avkoppling.
Tydliga zoner för fotgängare
– Vi kan inte vara både skärpta och avkopplade samtidigt. Grundtanken med shared spaces är att avsaknaden av uppdelning ska göra oss mer uppmärksamma, men platsen i sig lockar till avkoppling och gör oss ouppmärksamma på trafikrelevanta föremål.
Forskarna undersökte också hur en alternativ utformning av ytan, med eller utan stora blomkrukor som ersätter de borttagna markeringarna och trottoarkanterna, påverkade fotgängarnas upplevelse. Resultaten visade att människor i alla åldersgrupper upplevde en ökad säkerhet.
– Biltrafiken ska vara förutsägbar för fotgängare och utgå från de oskyddade trafikanternas förutsättningar och behov. Därför är gemensamhetsytor med tydliga zoner där fotgängare kan vistas i ett relativt bilfritt område att rekommendera, säger Christopher Patten.
Sambandet mellan gravitation och hjärntryck är viktigt för att förstå vissa sjukdomar och hur vi kan fungera i tyngdlöst tillstånd i rymden.
– Upptäckten att effekten av vener i halsen som kollapsar påverkar hjärntrycket kan öppna nya möjligheter att förklara flera neurologiska sjukdomar där avvikelser i halsvenerna spelar roll för sjukdomsutvecklingen, säger Petter Holmlund, doktorand vid Umeå universitet.
Okända mekanismer bakom trycket i hjärnan
Trots att vi tillbringar en stor del av vår tid i upprätt tillstånd, är mekanismerna bakom trycket i hjärnan när vi står upp delvis okända. Detta eftersom trycket i hjärnan hittills nästan alltid har mätts i liggande position. Att gravitationen och därmed vår position spelar roll för trycket i hjärnan är dock inte alls svårt att förstå. När vi reser oss upp vill blodet genom tyngdkraften sjunka nedåt, något som hos en del kan yttra sig som yrsel.
I sin avhandling visar Petter Holmlund på mekanismerna för hur trycket regleras i hjärnan. Det handlar om halsvener som leder blodet från huvudet ned till hjärtat som vid liggande position spänns ut till en viss storlek, men när vi ställer oss upp så bildas ett undertryck i halsvenerna så att kärlen krymper hastigt, kollapsar, vilket då reglerar trycket i huvudet.
Tillräckligt kollapsbara vener
Framgångsfaktorn här är att venerna måste vara tillräckligt ’kollapsbara’ så att de i takt med förändrad kroppsposition kan dra ihop sig tillräckligt snabbt så att trycket i hjärnan hålls på rätt nivå.
Intresset för gravitationens effekter på hjärntrycket har ökat sedan det kommit rapporter om att astronauter drabbas av synproblem under längre tid i tyngdlöst tillstånd. Den vanligaste hypotesen är att avsaknaden av gravitation leder till en störning i förhållandet mellan trycket i ögonen och trycket i hjärnan.
Förklarar synrubbningar i rymden
Balansen mellan ögon- och hjärntryck vid olika kroppspositioner, är också något Petter Holmgren har studerat i avhandlingen. Han kunde då se att skillnaden i tryck mellan öga och hjärna förändrades beroende på kroppens läge. Det skulle kunna vara en förklaring till hur avsaknaden av gravitation i tyngdlöst tillstånd kan resultera i en störd tryckbalans som i sin tur ger synrubbningar. Detta eftersom trycket inuti ögat är relativt konstant, medan tyngdlösheten gör att effekterna av olika kroppspositioner på trycket i hjärnan försvinner helt.
– Om det ska bli möjligt med riktigt långa rymdresor, exempelvis till Mars, är det naturligtvis väldigt viktigt att komma tillrätta med dessa synrubbningar, säger Petter Holmlund.
De senaste åren har forskare försökt att fånga in den elektriska ström som bakterier skapar vid sin ämnesomsättning. Strömöverföringen från själva bakterien till en mottagande elektrod har dock hittills inte varit effektiv alls. Men nu har forskare från bland annat Lunds universitet konstruerat en lite effektivare strömöverföring.
– Vi plockar upp elektroner från bakterien och överför dessa till en elektrod. Vi kan alltså få ut en ström från bakterierna i realtid medan de så att säga äter, förklarar Lo Gorton, kemiprofessor vid Lunds universitet.
Han beskriver studien som ett genombrott i förståelsen för extracellulär elektrontransport hos bakterier. Med extracellulär elektrontransport menas den ström som bakterien kan ge upphov till utanför sin egen cell. Svårigheten med energiutvinningen är att få fram en molekyl som kan ta sig in genom bakteriens tjocka cellvägg för att effektivare hämta elektronerna där. Forskarna har i den aktuella studien skapat en konstgjord molekyl för detta ändamål, en så kallad redoxpolymer. Bakteriesorten som de har studerat är en vanlig tarmbakterie som finns hos både djur och människor, Enterococcus faecalis.
Kommunicerar med andra bakterier
Resultaten av studien har inte bara ett värde för framtida bakterieström utan ger också en ökad förståelse för bakteriernas kommunikation med sin omvärld. För egen del använder bakterierna sannolikt den extracellulära elektrontransporten till att kommunicera, både med andra bakterier och med molekyler.
– Elektrontransporten kan vara av stor betydelse för hur bakterierna kommunicerar med olika molekyler och med varandra i vårt tarmsystem, men även för hur naturen fungerar i ett större perspektiv. Man tror idag att många geologiska processer styrs av bakterier, säger Lo Gorton.
Förståelsen för hur bakterierna fungerar och kommunicerar är av värde i många sammanhang. Exempelvis kan bakterier och andra mikroorganismer användas för att tillverka biobränsle, i så kallade mikrobiella biobränsleceller. Av speciellt intresse i energisammanhang är de fotosyntetiserande bakterierna. I tidigare studier har Lo Gorton och hans kollegor visat att de kan ge ström om de fästs på en elektrod och belyses.
Kunskap om bakterier kan i förlängningen användas för att exempelvis rena avloppsvatten, tillverka svårsyntetiserade molekyler eller reducera koldioxid till en mer användbar form.
Genom att måla träprodukter som fasader och utemöbler kan man förlänga deras livslängd. Men det är inte bara färgen som påverkar hållbarheten, utan även egenskaperna hos virket. Främst densiteten och om virket består av kärnved, den inre delen av ett träd, eller av splintved, den yttre delen av veden.
För målad granpanel utomhus ger kärnved med låg densitet bäst beständighet.
– Jag fann ingen skillnad i vattenupptagning mellan målad kärnved och målad splintved av gran. Däremot är det mindre påväxt på paneler av kärnved än av splintved. Och vill man ha så få sprickor som möjligt ska man använda virke med låg densitet, säger Tinh Sjökvist vid Linnéuniversitetet.
Vattenupptagningen påverkas av kemin
Trä är ett mångfacetterat material ocändras h fenomen man mäter kan bero på många olika faktorer. Det är två lärdomar Tinh Sjökvist har dragit av sin forskning. Exempelvis har det länge hävdats att hur mycket vatten granvirke tar upp beror på hur poröst virket är.
– Jag har upptäckt att vattenupptagningen även påverkas av den kemiska sammansättningen i virket, genom att ytspänningen hos vattnet ändras av granens så kallade extraktivämnen. Detta är något jag kommer att fortsätta forska om, säger Tinh Sjökvist.
Tinh Sjökvist, doktor i skogsindustriella produktionssystem, tinh.sjokvist@lnu.se
Nuvarande riskbedömningar fokuserar på en kemikalie i sänder, men i realiteten exponeras vi hela tiden för många olika konstgjorda ämnen samtidigt.
– Vi underskattar systematiskt hälsorisken som kemikalieblandningar utgör, säger professor Åke Bergman, vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, Stockholms universitet, och ledare för forskningsprojektet EDC-MixRisk.
EDC-MixRisk har undersökt hur man kan studera hälsoeffekter av kemikalieblandningar. Forskarna har fokuserat på nya metoder för att identifiera och testa blandningar av hormonstörande ämnen, vilka är knutna till negativa hälsoeffekter hos människor.
Exponering under fosterperioden oroar
– Exponering för konstgjorda kemikalier, och då särskilt hormonstörande ämnen, under fosterperioden är det som oroar mest. Detta på grund av att det kan leda till irreversibla förändringar i utvecklingen av organ och vävnader och ökad mottaglighet för sjukdomar senare i livet, säger Åke Bergman.
SELMA-studien har följt mer än 2 000 mor/barn-par i Värmland från tidig graviditet och förlossning och vidare upp i skolåldern. Genom att använda epidemiologiskadata från SELMA-studien skapades referensblandningar för att efterlikna verkliga exponeringar (vid koncentrationer som finns hos gravida kvinnor).
Dessa blandningar testades i olika experimentella modeller inom ramen för EDC-MixRisk. Toxikologiska data från dessa tester användes sedan för att fastställa nya metoder och strategier för bedömning av blandningsrisker för att bättre kunna ta hänsyn till komplexa miljöexponeringar.
– SELMA har bland annat visat att 75 procent av de 54 kemikalier som undersöktes kunde påvisas i urin och blod hos nästan alla de 2 300 gravida kvinnorna, vilket tydligt visar att vi är exponerade för blandningar av kemikalier.
Hjärnans utveckling blev störd
– Vi fann också att prenatal exponering för kemikalieblandningar var förknippade med barnens hälsoutveckling inom tre områden (metabolism och tillväxt, könsutveckling och neurokognitiv utveckling), säger professor Carl-Gustaf Bornehag vid Karlstads universitet som har varit projektledare för SELMA-studien som har används i EDC-MixRisk-projektet.
En italiensk forskargrupp har inom projektet använt mänskliga hjärnorganoider för att bedöma effekterna av dessa kemikalieblandningar på modeller av den mänskliga hjärnan under utveckling. De upptäckte att kemikalieblandningar – även i koncentrationer som förekommer i verkliga livet – påverkar processer som är involverade i de genetiska formerna av autismspektrumstörningar och intellektuella funktionshinder.
Organoid = organisering av celler till en organliknande struktur.
En annan forskargrupp undersökte om kemikalieblandningarna störde hjärnans utveckling och tillväxt genom att studera sköldkörtelhormonsignalering. Forskarna kunde se att sköldkörtelhormonsignalering och många sköldkörtelhormonberoende gener stördes av dessa kemikalieblandningar. Resultaten avslöjar även i detta fall att hjärnans utveckling påverkas av exponering för kemikalieblandningar vid nivåer som förekommer i verkliga livet.
Åke Bergman, seniorprofessor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, Stockholms universitet och projektledare för EDC-MixRisk, ake.bergman@aces.su.se
Christina Rudén, professor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, Stockholms universitet, christina.ruden@aces.su.se
Joëlle Rüegg, forskare vid Institutet för miljömedicin och biträdande projektledare för EDC-MixRisk, joelle.ruegg@ki.se
Antagomirer kan påverka funktionen av en gen genom att rikta in sig på ett specifikt microRNA. MicroRNA (miRNA) är mycket små men kraftfulla molekyler som har en viktig roll vid regleringen av gener.
Typ 2-diabetes kännetecknas av förhöjda blodsockernivåer till följd av kroppens oförmåga att tillverka eller tillgodogöra sig insulin. Mängden av microRNA, däribland miR-132, som reglerar mängden protein som bildas av specifika gener i de insulinproducerande betacellerna, har visat sig vara förhöjd vid typ 2-diabetes. Detta medverkar till att betacellernas funktion försämras.
– Syftet med vår studie var därför att undersöka om det gick att sänka nivåerna av miR-132 med hjälp av antagomirer, förklarar Jonathan Esguerra, forskare vid Lunds universitet.
MicroRNA påverkar om en viss gen är aktiv eller inte, och i det här sammanhanget hur mycket av proteinet som ska tillverkas i cellerna. Genom att tysta/blockera ett microRNA kan antagomiren därmed indirekt påverka den biologiska processen vilket i det här fallet lett till ökad insulinutsöndring.
Kort om Langerhanska öarna
De Langerhanska öar är en grupp av celler i bukspottkörteln vars uppgift är att producera insulin, glukagon och andra hormon, se bilden.
Inom diabetesforskningen är det väldigt unikt att få tillgång till dessa öar då de bara kan renas fram från donerade organ. Studierna görs på hela öar och inte på de specifika celltyperna.
Namnet kommer från den tyske biologen Paul Langerhans som upptäckte de ö-liknande grupper av celler i bukspottkörteln (pankreas) på 1800-talet.
Bildkälla: Lena Eliasson
Forskarna behandlade levande möss och Langerhanska öar innehållande insulinproducerande celler från friska donatorer med en substans, antagomir-132, som var designad att blockera funktionen hos miR-132. Resultatet visar att blodsockernivåerna förblev låga i de behandlade mössen tre dygn efter att de injicerats med substansen och i cellmaterialet från donatorerna ökade insulinproduktionen hos fyra av sex prover.
– Eventuellt kan genetiska variationer förklara varför effekten varierade i celler från olika människor. Men det skulle kunna vara så att denna antagomir fungerar för vissa och inte för andra vilket är värdefullt att veta för att kunna individanpassa behandlingen, säger Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet.
Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning, Lunds universitet, lena.eliasson@med.lu.se
Fossilet visar ett tulpanformat djur med en muskulös svans och två fångstarmar, delvis täckt av hårda plattor. Förmodligen var svansen, som också innehöll en tarmkanal, nedkörd i havsbotten medan den letade näring med fångstarmarna.
Forskarna hittade fossilet i Kina och det är 530 miljoner år gammalt vilket betyder att den levde mitt i det som kallas för den kambriska explosionen, då livet på jorden på relativt kort tid utvecklades från enkla organismer som bakterier och plankton till en mångfald av allt större havslevande djur.
– De fossil vi vanligtvis hittar från den här åldern är mikroskopiska djur med skal, men här har vi ett komplett djur lika stort som mitt lillfinger, säger forskaren Christian Skovsted vid Naturhistoriska riksmuseet.
Förgrening i livets träd
Människan tillhör en del av djurrikets stamträd som består av tre grenar. Det är ryggsträngsdjuren (ryggradsdjur med flera), tagghudingar (sjöstjärnor och sjöborrar med flera), samt svalgsträngssdjuren med bland annat ollonmaskar.
Fossilfyndet är äldre än alla fossila tagghudingar och visar hur den gemensamma föregångaren till tagghudingar och svalgsträngsdjur såg ut. Ett 4 cm långt tulpanfomat djur som levde på havsbotten.
Det är just förgreningarna i livets träd som är svårast att kartlägga och detta fynd som forskarna nu identifierat är nära ett sådant vägskäl. Fossilet är den äldsta kända tagghudingen, och visar likheter med både tagghudingar och svalgsträngsdjuren. Det visar hur deras gemensamma föregångare måste ha sett ut, och bekräftar att de är närmare släkt med varandra än de är med ryggsträngsdjuren.
– Djuret vi hittat har kalkplattor som tagghudingar är täckta av, samtidigt som de har en muskulär svans och samma höger-vänster symmetri som svalgsträngsdjuren, säger Timothy Topper, vid Naturhistoriska riksmuseet och Northwest University in China.
Därmed är en viktig pusselbit lagd och kommer att göra många andra fossilfynd lättare att placera i evolutionens pussel om vårt ursprung.
Äldre än tidigare fynd
Fossilet är mer än 10 miljoner år äldre än alla fossila tagghudingar man hittills hittat och har även betydelse för vår förståelse av den kambriska explosionen. Fyndet flyttar tillbaka tiden för den kambriska explosionens början, alternativt att ”explosionen” gick ännu snabbare än man tidigare trott.
Djuret har fått namnet Yiajianhella biscarpa, vilket betyder det tvåarmade djuret från Yanjianhe, som fyndplatsen i Kina heter.
