Prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män och risken att drabbas ökar med åldern. Uppskattningsvis 10 000 män drabbas varje år av denna cancerform. Men det finns andra aspekter av prostatan än den medicinska.
Boken Prostatan – det ständiga gisslet? belyser prostatans betydelse inom olika områden som vård och samhälle samt för mäns sexualitet och identitet. I olika kapitel tas exempelvis den känsliga prostataundersökningen upp, väntan på PSA-provet och vad prostatan har betytt historiskt – föreställningar som påverkar synen på prostatan än i dag.
– Boken riktar sig till den som drabbats av prostataproblem och till deras anhöriga, men den vill ge andra perspektiv än medicinsk information, säger Ericka Johnson, professor vid Linköpings universitet och projektledare för boken.
Toalettbrist som en arkitektonisk inkompetens I ett av bokens kapitel beskriver Ericka Johnson hur den förändrade prostatan, åldrad, eller kanske till och med sjuk, synliggör bristen på offentliga toaletter. Att de offentliga toaletterna inte räcker till är något som många kvinnor upplevt, särskilt som gravida eller med ett kissnödigt barn i handen. För de män med prostataproblem som Ericka Johnson har intervjuat är det ständiga sökandet efter en toalett en ny företeelse, och en chockerande insikt.
– Många män ändrar sina sociala rutiner i rädsla för att inte kunna hitta en toalett tillräckligt snabbt. En del slutar att delta i aktiviteter de tidigare tyckt om. Det offentliga rummet ska vara byggt för befolkningen, men är det i själva verket inte, säger Ericka Johnson.
Ett annat perspektiv på problemet med tillgängliga toaletter är männens känsla av att plötsligt inte tillhöra de ”normala”. Att ständigt vara på jakt efter en toalett är väl inte ”normalt”? Men Ericka Johnson vänder på resonemanget och menar att man skulle kunna se jagandet efter toaletter som en arkitektonisk inkompetens, inte en kroppslig. Det normala är ju att våra kroppar åldras och förändras.
Att bete sig kissnödigt En röd tråd i boken är hur prostatan kopplats till olika föreställningar om manlighet och maskulinitet. Hur en man bör vara och bete sig. Icke kissnödig exempelvis. Eller tuff och okänslig. Trots cancerbehandlingar.
Men prostatan, vill Ericka Johnson betona, är inte bara ett bekymmer, en frisk prostata är även en körtel som kan bidra till njutning.
– Prostatan är så mycket mer än bara cancer. Men, det glömmer vi ibland bort. Den kan vara rolig och den kan till och med vara frisk! säger Ericka Johnson.
Bok:
Prostatan – det ständiga gisslet? Mannen och prostatan i kultur, medicin och historia (2018). Maria Björkman (red.) Nordic Academic Press. Maria Björkman (redaktör), Uppsala universitet, Elin Björk, Linköpings universitet, Jelmer Brüggemann, Linköpings universitet, Carina Danemalm Jägervall, Region Kronoberg, Jenny Gleisner, Linköpings universitet, Sonja Jerak-Zuiderent, Linköpings universitet, Oscar Javier Maldonado Castañeda, Universidad del Rosario, Colombia, Alma Persson, Linköpings universitet.
Filmen:
Prostatafilmen från 2017 är ett resultat av samarbetet mellan LiU-projektet ”‘Det ständiga gisslet” med forskningsledaren Ericka Johnson och Stockholms Mansmottagning.
– I Brasilien finns goda förutsättningar för att utveckla jordbruket där man redan idag odlar och bedriver betesdrift, säger Flavio Freitas, doktorand på KTH och huvudansvarig för studien.
– Men om det lagstadgade naturskyddet försvagas så kan det leda till att jordbruket snarare breder ut sig på bekostnad av värdefulla naturekosystem, än att man förbättrar produktiviteten på den befintliga jordbruksmarken. Utöver förlust av biologisk mångfald så skulle det leda till omfattande växthusgasutsläpp.
Delstater kan sänka kraven på naturskydd
I Brasilien finns ett lagstadgat krav på privata markägare att avsätta en viss andel av sin mark för naturskydd. Privata markägare i delstaterna som ligger i Amazonas-regionen får odla på 20 procent av sin mark, resten måste lämnas obrukad. Men lagen innehåller en paragraf som gör det möjligt för delstaterna att sänka kravet på naturskydd om mer än 65 procent av den statligt ägda marken är skyddad.
– Tidigare studier landade i slutsatsen att den här paragrafen troligen aldrig skulle aktiveras, men vi har nu visat att den pågående regleringen av markägande i Brasilien – Terra Legal – kan leda till att paragrafen aktiveras i flera delstater i Amazonas-regionen. Om det sker så blir det lagligt att använda ytterligare 30 procent av den privatägda marken för jordbruk, säger Göran Berndes, professor på Chalmers och en av författarna bakom studien.
Det handlar om mellan 6,5 och 15,4 miljoner hektar som kan förlora det skydd de åtnjuter idag. Det kan jämföras med vår svenska skogsareal på omkring 28 miljoner hektar. Eftersom de områden som kan förlora sitt skydd huvudsakligen täcks av tropisk regnskog så är det stora värden gällande biologisk mångfald som står på spel. Tropisk avskogning orsakar också stora koldioxidutsläpp, vilket förstärker växthuseffekten.
Företag kan minska risken för avskogning
– Brasilien har tagit på sig att minska sina växthusgasutsläpp till en nivå år 2025 som är 37 procent lägre än 2005, säger Göran Berndes. Det blir svårt om man inte håller nere avskogningen.
– Att skyddet försvinner innebär inte automatiskt att de här skogarna går förlorade, säger Flavio Freitas. Men det är viktigt att uppmärksamma situationen och vi hoppas att vår studie ger avtryck i Brasilien såväl som internationellt. En möjlighet är att lagen revideras och att paragrafen justeras eller stryks helt.
– Utöver lagliga åtgärder så kan företag bidra till att minska risken för en omfattande avskogning genom åtaganden om att inte bidra till avskogning. Sådana åtaganden kan motiveras även utifrån krasst ekonomiska motiv: det finns ett starkt internationellt engagemang kring avskogningsfrågan och Brasiliens jordbruksexport kan komma att påverkas starkt negativt om den förknippas med tropisk avskogning.
Kontakt: Flavio Freitas, doktorand vid institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik, flmdf@kth.se
Göran Berndes, professor i biomassa och markanvändning, Chalmers, goran.berndes@chalmers.se
Sommarens äppelskörd var på många håll rekordstor och vi ser en stor expansion av ekologiskt producerade äpplen. I en ny studie, publicerad i tidskriften Journal of Applied Ecology, som studerat äppelodlingar i Sverige, Tyskland och Spanien, har forskarna sett att vilda pollinatörer och pollinering ökar i odlingar med mer blommande växter.
– Ett problem är dock att få odlingar innehåller blommande växter i en större utsträckning. Detta skulle behöva ändras, säger Peter Hambäck, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.
Fler frön ökar lagringstiden
Förbättrad pollinering genererar i sin tur fler frön, vilket kan utöka lagringstiden för vissa grödor, enligt tidigare studier. Forskare tror att det beror på att fröna ändrar mineralhalten vilket har en gynnsam effekt på lagringstiden. Det skulle vara en stor fördel att kunna lagra äpplen längre, men det behövs dock fler studier som bevisar sambandet.
Studien visade också som väntat att den genomsnittliga produktionen i ekologiska äppelodlingar är lägre än i odlingar med integrerat växtskydd där man använder kemiska bekämpningsmedel.
– Det som överraskade var dock att den ekologiska odling med högst produktion hade en avsevärt högre produktion än genomsnittet för odlingar med kemiska bekämpningsmedel, vilket visar att det går att utveckla mer miljöanpassade odlingar och samtidigt få hög skörd, säger Peter Hambäck.
Högre äppelskörd och stor biologisk mångfald
För andra grödor, som olika sädesslag, brukar en högre produktion leda till minskad biologisk mångfald. Det beror på att en högre produktion ofta nås genom att odla på större fält med mindre utrymme mellan olika fält, och genom intensiv användning av kemiska bekämpningsmedel. Det verkar vara annorlunda för äppelodlingar:
– Våra studier visar att ekologiska odlingar har en högre biologisk mångfald med mer pollinerande insekter och mer rovinsekter, men det verkar inte finnas någon motsättning mellan hög produktion av äpplen och hög biologisk mångfald, säger Peter Hambäck.
Kontakt: Peter Hambäck, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, peter.hamback@su.se
– Personer med MS har större risk att få frakturer. Så det är viktigt att kunna undvika fallen. I min forskning har jag bland annat undersökt vad fallen beror på, säger Anna Carling, leg sjukgymnast och forskare vid Örebro universitet.
Anna Carling har jobbat i drygt tio år som sjukgymnast i MS-teamet som finns på Universitetssjukhuset Örebro. Inom regionen finns cirka 600 personer med MS och totalt i landet finns cirka 18 500 personer.
– Jag träffar de som har försämrats i sin sjukdom. De upplever att kraften tar slut i benen och de har svårt att stå upprätt. I min forskning har jag använt ett träningsupplägg som inte är undersökt för den här gruppen människor tidigare, säger Anna Carling.
I studien ingick 51 patienter som fick göra så kallade CoDuSe balansövningar som bygger på corestabilitet.
Vad är CoDuSe?
Träningen bygger på corestabilitet. Konceptet bygger på att träna tre områden samtidigt – delad uppmärksamhet, sensoriska strategier och olika underlag. I studien tränade patienter under sju veckor i en grupp, två gånger i veckan under en timme. Efter detta tränade de också hemma för att få in övningarna i sin vardag. De positiva effekterna uppkom av att träna på delad uppmärksamhet, bålbalans och sensoriskt utmanande övningar. Mätningar gjordes på gång och balans och i utvärderingen ingick även intervjuer.
– Vi har kommit fram till att fallen främst sker i vardagliga aktiviteter, oftast inomhus i det egna hemmet och att fallen kan bero på både inre och yttre riskfaktorer. En riskfaktor för fall kan vara att deras symtom skiftar under dagen samt mellan dagar, vilket gör att det kan vara svårt att veta sin fysiska kapacitet vid en specifik tidpunkt, säger Anna Carling.
CoDuSe-konceptet är tidigare prövat med mycket god effekt på personer med MS som inte kommit lika långt i sitt sjukdomsförlopp. Forskningsresultatet i den här studien visar att konceptet fungerar även för personer med mer symptom på grund av sin MS. Studien visade att träning efter upplägget CoDuSe kunde förbättra balansen och minska antalet fall, vilket även visade sig underlätta deltagarnas vardag.
Anhörigas vardag påverkas
Även anhörigas vardag påverkas av det faktum att personer med MS ibland faller. Anhöriga är med och tar ett ökat ansvar. De ser familjen som en enhet och vill få den att fungera så bra som möjligt tillsammans.
– De anpassar och justerar vardagen och dess innehåll för att underlätta samt förhindra fall för personen med MS. Om det inte räcker med att anpassa så gör de ofta avkall på sig själva, till förmån för personen med MS, avslutar Anna Carling.
Kontakt:
Anna Carling, Leg sjukgymnast vid Fysioterapiavdelningen, Universitetssjukvårdens forskningscentrum, Universitetssjukhuset Örebro. Region Örebro län, anna.carling@regionorebrolan.se
– Tidigare studier i laboratorium och på försöksdjur har visat att det går att kicka igång nyproduktion av insulinproducerade så kallade beta-celler i bukspottkörteln med gammaaminosmörsyra, GABA.
GABA är ett ämne som utgör en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan och även finns i bukspottkörteln. Om det fungerar på människor öppnas helt nya möjligheter att behandla och på sikt även bota typ 1-diabetes, säger Per-Ola Carlsson, överläkare och professor vid Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet.
Vid typ 1-diabetes angrips och förstörs de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln av kroppens immunsystem vilket med tiden leder till närmast total insulinbrist.
Skyddar beta-cellerna mot immunangrepp
– Gammaaminosmörsyra tycks kunna skydda beta-celler mot dessa immunangrepp och stimulera befintliga insulinproducerande celler att föröka sig. Ämnet verkar även kunna omprogrammera andra celltyper i bukspottkörteln att utvecklas till beta-celler, förklarar Per-Ola Carlsson.
I studien kommer totalt 30 vuxna patienter inkluderas. Samtliga ska ha haft typ 1-diabetes sedan minst fem år. Deltagarna ska helt sakna eller endast ha ytterst liten egen insulinproduktion kvar. Att patienter som haft typ 1-diabetes i många år medverkar i kliniska studier, som syftar till att bevara eller öka den egna insulinproduktionen, är ovanligt. Men Per-Ola Carlsson menar att det i detta fall är en förutsättning för att kunna tolka resultaten av studien.
Typ 1-diabetes
En av de vanligaste folksjukdomarna som innebär att det produceras inget eller för lite insulin, det hormon som behövs för att cellerna ska kunna ta upp socker från blodet.
En kronisk sjukdom som man får leva med hela livet.
Kroppens immunsystem angriper och förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln, vilket på sikt leder till närmast total insulinbrist och att man får för mycket socker i blodet.
Orsaken är inte helt klarlagd men många forskare menar att det krävs en kombination av ett ärftligt anlag och någon yttre miljöfaktor.
Det är inte bara barn som insjuknar i diabetes typ 1, det kan även ske i vuxen ålder.
Vanliga sjukdomstecken är att man blir trött och kraftlös, går ner i vikt snabbt, kissar oftare och blir väldigt törstig.
Standardbehandlingen är insulininjektioner via spruta eller pump.
Försöksläkemedlet som används i studien innehåller gammaaminosmörsyra, GABA, vilket är en viktig signalsubstans i hjärnan som medverkar till förflyttning av korttidsminnets information till långtidsminne. Ämnet finns även i hög halt i insulinproducerande beta-celler.
Säkerheten prövas först
Studien delas in i olika faser. Först kommer säkerheten att prövas. Sex patienter får då testa försöksläkemedlet i stigande doser. Förutsatt att inga oförutsedda problem dyker upp, inkluderas därefter ytterligare 24 patienter som under ett halvår dagligen får ta tabletter i två olika doser. Samtidigt med behandlingen görs tester och tas många olika prover.
– Det vi hoppas är att den egna insulinproduktionen ökar på grund av celldelning av kvarvarande befintliga insulinproducerande celler, eller att det till och med bildas helt nya beta-celler, berättar Per-Ola Carlsson.
Han understryker att förväntningarna inte är att patienterna ska bli botade från sin typ 1-diabetes, men att även en liten ökning av den egna insulinproduktionen kan förbättra chanserna till förbättrad blodsockerkontroll och därmed förhindra komplikationer som är vanliga efter mångårig sjukdom såsom ögon-, njur- och nervskador.
Kontakt:
Per-Ola Carlsson, överläkare och professor, Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet, Per-Ola.Carlsson@mcb.uu.se
– Vi var fyra personer som åkte och ingen av oss hade gjort något liknande tidigare, säger Jan van Stam, professor i fysikalisk kemi vid Karlstads universitet. Men efter drygt ett års förberedelser har vi nu varit i Bordeaux och haft tillgång till denna unika miljö för våra studier av solcellens aktiva lager, det lager där solljuset omsätts till elektricitet. Det var mycket spännande eftersom den här typen av experiment inte utförts vid parabelflygningar tidigare.
Planera i ett år
En vecka innan flygningarna genomfördes var forskarna på plats för att gå igenom säkerheten och montera all utrustning i planet.
– Vi åkte ner med fyra pallar med utrustning, i princip ett helt kemilabb hade vi med oss, säger Jan van Stam. Utrustningen var specialbyggd för att kunna fungera i tyngdlöshet, till exempel får ju inte vätskor kunna läcka ut. Det tog nästan ett år att bygga utrustningen och till vår hjälp hade vi Rymdbolaget i Stockholm, som har erfarenhet av detta.
Forskning i 20 sekunder
Flygningarna går till så att man gör en brant stigning med planet, därefter försätter man planet i fritt fall och då blir gravitationen nära noll för en kort stund, så kallad parabelflygning. Under den tiden kan experimenten genomföras utan påverkan av gravitationen.
– Under cirka 30 sekunder stiger planet brant 3 000 meter och under början av stigningen uppstår hypergravitation, det vill säga man pressas nedåt och vikten ökar nästan till det dubbla, säger Jan van Stam. Därefter fortsätter planet i en båge, ungefär som när man kastar en boll, och under cirka 20 sekunder är det nästan noll gravitation. En märklig känsla eftersom vår förnimmelse av kroppen försvinner när man är tyngdlös. Så upprepades detta med 30 parabler under en flygtur. Det är nog förståeligt varför höga doser av åksjukemedicin var nödvändiga för att klara jobbet vi var där för att göra.
För att förstå hur solceller torkar
Karlstads universitet har sedan många år en framgångsrik forskning om polymera solceller och nu ska resultaten från experimenten analyseras. Därefter kommer planeringen av kommande experiment och tanken är att även nästa höst åka tillbaka till Novespace i Frankrike för fortsatta experiment i tyngdlöst tillstånd.
– Den här forskningen kommer att bidra till förståelsen för torkningsprocessen, säger Jan van Stam. Det vill säga det aktiva lagrets övergång från lösning till fast, tunn, film. När man tar bort gravitationen går separationen av de lösta ämnena långsammare och då är det möjligt att studera hur materialets struktur förändras mer i detalj. Det är ungefär som när en sås skär sig. Att kunna förstå och kontrollera den processen har stor betydelse för prestandan och produktionen när det gäller polymera solceller.
Tolv olika projekt samtidigt
För att få tillgång till parabelflygningsmiljön krävs att projektet blir vetenskapligt godkänt och att man säkrat finansieringen. Vid Novespace genomförs dessa flygningar två gånger om året på uppdrag av ESA, den europeiska motsvarigheten till NASA, och varje gång är flera forskningsteam från olika länder med samtidigt. Vid det här aktuella tillfället var tolv stycken projekt från hela Europa med på flygningarna, varav två studentprojekt med särskilt stöd från ESA.
I en studie, publiceras i tidskriften International Journal of Nursing Studies, har Carina Ahlstedt undersökt vilka faktorer som får sjuksköterskor att trivas och stanna på en arbetsplats.
Finns mycket att lära av det som fungerar – Det blir ofta ett starkt fokus på problemen, men det finns mycket att lära av att titta närmare på det som verkligen fungerar och stärka de faktorerna i arbetsmiljön. Sjuksköterskeyrket är ett avancerat yrke med komplexa arbetsuppgifter, som är roligt och utvecklande, säger försteförfattaren Carina Ahlstedt, utbildad sjuksköterska och doktorand vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet.
Artikeln bygger på en kvalitativ studie med deltagande observationer samt intervjuer med sjuksköterskor på Akademiska sjukhuset. Syftet var att undersöka vad som kan vara motiverande i det dagliga arbetet. Vad är det som gör att sjuksköterskor trivs och stannar på jobbet?
Viktigt att ens kunskap bemöts med respekt Resultatet stärker tidigare studier från andra arbetsplatser där medarbetare har komplexa arbetsuppgifter; det är motiverande att kunna arbeta självständigt, att ha möjlighet att diskutera med kollegor, att utveckla sitt kunnande mot personliga mål och att själv kunna se en progression i sitt dagliga arbete. Studien visar också att det är centralt att läkare och andra, som sjuksköterskor möter i professionen, respekterar och litar på deras kunskap, liksom att det råder ett bra samarbetsklimat där det är tillåtet att fråga och ge råd i det dagliga arbetet.
– Allt detta kan tyckas självklart, men ändå glöms detta bort. Det finns all anledning att börja fokusera mer på trivselfaktorerna, säger Carina Ahlstedt.
Har jämfört med andra arbetsplatser Hon har speglat resultaten i förhållande till en teori från andra arbetsplatser där medarbetarna har komplexa arbetsuppgifter, som säger att arbetsgivaren behöver ta hänsyn till tre olika perspektiv för att motivera medarbetarna: Progression, medmänskliga faktorer och katalysatorer. Resultaten visar stor samstämmighet med teorin.
Ur ett sjuksköterskeperspektiv kan progression handla om att tillsammans synliggöra framsteg relaterade till både små och stora utmaningar. Det egna lärandet och utveckling i det dagliga arbetet är centralt för motivationen. Det får man genom feedback i arbetet och genom dialog och samverkan med kollegor och läkare.
Medmänskliga faktorer handlar om att kollegor ser varandra bakom yrkesrollen, möjlighet till kortare stunder av icke arbetsrelaterad dialog. Det handlar också om respekt och tillit från läkare och kollegor.
Viktigt med ett tillåtande klimat på jobbet
Katalysatorer handlar om rätt förutsättningar för ett bra inre arbetsliv som stärker arbetsmotivationen. Några exempel är: Ett tillåtande klimat och förutsättningar för egna mål och omvårdnadsmål i dagliga arbetet, utrymme för sjuksköterskekollegor att diskutera gemensamma utmaningar för att stärka varandra och det egna lärandet, liksom att få arbeta självständigt och inte känna sig detaljstyrd.
– Sammantaget väcker detta frågor hur hälso- och sjukvårdsorganisationen kombinerar behovet av rutiner och tydliga flöden med att sjuksköterskor behöver få möjlighet till autonomi och lärande i dagliga arbetet. När det handlar om positiva faktorer är det vanligt att patientkontakterna lyfts fram, men det är tydligt att det finns mycket att beakta i arbetsmiljön, säger Carina Ahlstedt.
I forskargruppen ingår forskare inom vårdvetenskap, professor Inger K Holmström på Mälardalens högskola och docent Åsa Muntlin Athlin, Uppsala universitet som också är verksam som sjuksköterska på Akademiska sjukhuset samt organisationsforskaren docent Carin Eriksson Lindvall vid Uppsala universitet.
Tänk dig att du spelar ett datorspel. Medan du spelar filmar en kamera på datorn ditt ansikte. Enbart genom att analysera videon kan datorn avgöra om du tycker att spelet är roligt, tråkigt, enkelt eller svårt. Spelet anpassar sig sedan för att optimera din spelupplevelse.
De tillgängliga datorspel som idag klarar av att anpassa sig till de faktiska känslorna hos en spelare använder ansiktsigenkänning och obekväma fysiska sensorer. Men forskning från Högskolan i Skövde kan komma att ändra detta. Under sina forskarstudier har doktoranden Fernando Bevilacqua konstruerat ett artificiellt neuronnät som kan upptäcka känslomässiga tillstånd hos en spelare bara genom att analysera en video av spelarens ansikte.
Testade med Super Mario Bros Ett artificiellt neuronnät är en slags AI-mjukvara som försöker efterlikna arbetssättet hos neuronerna i den mänskliga i hjärnan. Fernando Bevilacqua ”utbildade” och testade sitt artificiella neuronnät genom att låta ett antal människor spela en modifierad version av spelet Super Mario Bros.
Samtidigt filmade en vanlig webbkamera varje spelares ansikte. Videon fick därefter genomgå en process som kallas photoplethysmography, där spelarens hjärtfrekvens kan läsas av enbart med hjälp av videon. Även information om spelarens ansiktsuttryck hämtades från videon innan all information matades in i det artificiella neuronnätet. Enbart med hjälp av videoinformationen kunde neuronnätet göra en korrekt klassificering av en spelares känslomässiga tillstånd i över 60 procent av fallen.
Fernando Bevilacqua demonstrerar mjukvaran han använt för att ”träna” ett artificiellt neuronnät. Bild: Högskolan i Skövde
– Under mitt forskningsarbete har jag fokuserat på spel och jag har använt ett dataspel för att kalibrera det artificiella neuronnätet. Men jag tror att den här tekniken också kan användas inom andra områden. Kanske kan vi använda den i bilar för att berätta för föraren när han eller hon befinner sig i ett känslomässigt tillstånd där det kan vara osäkert att köra, säger Fernando Bevilacqua.
Spela på din specifika nivå Idag används frågeformulär och fysiologiska mätningar om någon vill utvärdera känslomässiga tillstånd hos den som spelar ett datorspel. Dessa metoder ger forskare och spelutvecklare en genomsnittlig av hur en grupp reagerar på ett spel.
– Grundtanken i vår forskning är att röra sig bort från gruppen och fokusera mer på den enskilda spelarens upplevelse. Det öppnar upp för en framtid där du inte längre spelar ett spel på lätt, medelsvår eller svår nivå. Istället spelar du spelet på din egen specifika nivå, avslutar Fernando Bevilacqua.
– Detta är ett paradigmskifte som ökar förståelsen för hur pneumokockbakterier orsakar sjukdom, och kan ge följdsjukdomar som till exempel hjärtsjukdom. Det är en viktig upptäckt som kommer att leda till nya strategier för bekämpning av infektioner orsakade av pneumokocker, säger Birgitta Henriques-Normark, professor vid institutionen för Mikrobiologi, tumör- och cellbiologi på Karolinska Institutet.
Pneumokocker är bara farliga ibland
Pneumokocker finns i normalfloran hos friska personer, och upp mot 60 procent av alla förskolebarn bär på pneumokocker i näsan. Oftast är dessa bakterier harmlösa, men de är också en vanlig orsak till öroninflammation, lunginflammation, blodförgiftning och hjärnhinneinflammation. Varje år dör runt två miljoner människor i världen av pneumokocker.
I sökandet efter svaret på varför bakterierna bara ibland orsakar sjukdom, tittade forskarna närmare på toxinet pneumolysin, som produceras av pneumokockerna. Detta celldödande toxin gör att bakterierna kan ge upphov till sjukdom.
– Vi gjorde den mycket överraskande upptäckten av en ny egenskap hos pneumolysin. Vi fann att pneumolysin kan interagera med en speciell receptor, MRC-1, som finns i vissa immunceller, och därmed trigga ett antiinflammatoriskt svar, säger Birgitta Henriques-Normark.
Nya behandlingsformer Väl på plats i immuncellerna kanbakterierna gömma sig från vidare attacker, och möjligen även växa till sig, för att senare ge upphov till lunginflammation.
– Tidigare har vi trott att pneumolysin enbart har en inflammatorisk roll men vi visar nu att det även kan ha en antiinflammatorisk roll. Detta förklaras av att bakterien kan använda pneumolysin som ett led i att överleva immunförsvarets attacker, säger Birgitta Henriques-Normark.
Studien har gjorts i celler både från möss och människor och när forskarna studerade möss som saknade receptorn MRC-1 kunde de också se en minskad förekomst av pneumokocker i de övre luftvägarna. Något som kan få stor inverkan på framtida behandlingsformer och nya vaccin mot pneumokockinfektioner, enligt forskarna.
I Sverige har cirka 18 000 människor MS och ungefär 1 000 nya personer insjuknar varje år. Internationellt handlar det om 2,5 miljoner människor som lever med sjukdomen. Vid MS angriper immunförsvarets vita blodkroppar det isolerande fettämnet myelin som omger nervtrådarna i hjärnan. Denna attack försvårar för nervimpulserna att ledas fram på rätt sätt och leder till sjukdomssymtom.
Oligodendrocyternas oväntade roll
Anledningen till varför immunförsvaret angriper myelinet är okänd. Nu visar en studie från forskare på Karolinska Institutet att de celler som tillverkar myelinet, oligodendrocyterna, kan spela en oväntad roll. Oligodendrocyter är en av de vanligaste celltyperna i hjärnan och ryggmärgen.
– Vår studie ger ett nytt perspektiv till uppkomsten och utvecklingen av multipel skleros. I dagens behandlingar fokuserar man främst på att hämma immunförsvaret. Men nu kan vi visa att även en typ av celler som finns i hjärnan och ryggraden, de så kallade oligodendrocyter, har en viktig inverkan på sjukdomen, säger Gonçalo Castelo-Branco, docent vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik, Karolinska Institutet.
Liknar immuncellerna
Forskarna har visat att en delmängd av oligodendrocyter, såväl som deras förfäderceller (progenitorceller), har mycket gemensamt med immuncellerna. Bland annat kan de delta i arbetet att städa bort det myelin som skadas på grund av sjukdomen, på ett sätt som liknar hur immuncellerna arbetar. Oligodendrocyternas förfäderceller kan även interagera med immuncellerna och få dem att förändra sitt beteende.
– Vi ser även att de gener som identifierats som de som ger en mottaglighet för multipel skleros finns aktiverade i oligodendrocyterna och deras förfäderceller, säger Ana Mendanha Falcao, som tillsammans med David van Bruggen, båda forskare vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik, är försteförfattare till studien.
– Sammantaget pekar detta på att dessa celler har en viktig roll, antingen vid uppkomsten av sjukdomen eller i själva sjukdomsförloppet, säger David van Bruggen.
Studier möjliga med ny teknik
I studien har forskarna använt den nyligen utvecklade tekniken enkelcells-RNA-sekvensering. Tekniken gör det möjligt att få en ögonblicksbild av genaktiviteten i enskilda celler, och på ett mycket bättre sätt än tidigare särskilja olika celltyper från varandra. Detta har gjort det möjligt att identifiera olika roller och funktioner hos de olika cellerna.
Forskningen har till större delen gjorts på möss men vissa av resultaten är även säkerställda hos människan.
– Nu fortsätter vi med vidare studier för att ytterligare kartlägga vilken roll oligodendrocyterna och deras förfäderceller har vid multipel skleros. Ytterligare kunskap kan i en förlängning öppna för utvecklingen av nya behandlingsmetoder mot sjukdomen, säger Gonçalo Castelo-Branco.
– Katten är ett av våra mest populära sällskapsdjur och katter används allt oftare i terapi och som sällskap inom vård och utbildning. Därför är det viktigt att vi får en bild av hur katter och människor kommunicerar med varandra, säger Susanne Schötz, docent i fonetik vid Lunds universitet som själv är matte till fem katter.
Fokus ligger på den vokala kommunikationen, det vill säga hur katten använder läten när den interagerar med andra katter eller med oss människor.
Missarna jamar bara för oss
Jamandet är en rest från kattungestadiet, då ungen sökte stöd hos sin mamma. Hos tamkatten har detta överförts till husse och matte, och jamandet fortsätter upp i vuxen kattålder när katten vill meddela sig med människorna. De allra flesta mjau-läten är riktade till oss människor, inte till andra katter.
Så här långt har forskargruppen, som också består av Robert Eklund, professor i språk och kultur med inriktning mot fonetik vid Linköpings universitet och Joost van de Weijer, docent i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet, spelat in 70 katter från Skåne, Östergötland och Stockholmstrakten. Fler inspelningar är på gång och analysen av inspelningarna, som är ett tidskrävande arbete, pågår.
Jamar inte på beställning
En utmaning med projektet är att katter inte låter på beställning, förklarar Susanne Schötz.
– Därför måste vi vara på plats och spela in när tillfälle ges. Vi monterar en trådlös mikrofon i halsbandet på katten och oftast går det bra. Men ibland är katten tyst när vi är på plats och då har vi till exempel fått videomaterial i efterhand från ägarna som komplement.
Den första delen av det femåriga forskningsprojektet handlar om att med hjälp av språkvetenskapliga och fonetiska metoder studera katternas läten. I den senare delen av projektet kommer man också att studera hur människor kommunicerar med katterna och om katt och människa influerar varandra och hur den språkliga interaktionen ser ut.
Har forskats lite på katters läten
Forskargruppen i Lund samarbetar med en rad internationella och nationella forskare inom språkvetenskap, men också etologi, veterinärmedicin och zoologi. Målet är att kunna utarbeta ett system som ska öka förståelsen för den språkliga kommunikationen och underlätta umgänget mellan människa och katt.
I Sverige finns det en eller flera katter i vart femte hushåll. Totalt finns cirka 1 441 000 katter i Sverige (oräknat de hemlösa). Källa: Agria
Trots att katten är Sveriges vanligaste husdjur så har det forskats mycket lite kring katter. Forskningsprojektet i Lund, Melody in Human Cat Communication – förkortat Meowsic, är ett pionjärarbete.
– Kattens betydelse inom till exempel terapi och vård ökar. Det finns projekt där barn får träna högläsning med hjälp av katter. Inom äldreomsorgen och demensvården har man upptäckt att en spinnande katt i knät kan locka fram minnen hos de äldre och så vidare, berättar Susanne Schötz.
Kan underlätta hos veterinären
Andra områden där forskningen kan komma till nytta är förstås inom djurskydd och veterinärmedicin.
– Förhoppningsvis kan det vi gör hjälpa till att avgöra om en katt som vokaliserar har ont eller kanske bara vill något annat, komma ut från veterinärmottagningen till exempel. Vi har också fått stort gensvar från katthem och kattägare generellt. Det finns ett stort intresse för fördjupad förståelse för den språkliga kommunikationen mellan människa och katt.
Det går alldeles utmärkt att använda sig av fonetisk skrift för att beskriva kattläten. Kattens ljudbildningsapparat liknar andra däggdjurs, inklusive människans, med stämband, gom och tunga. Katter vokaliserar tidigt och som kattungar hör de sin mamma och utvecklar sin vokabulär. Både djur och människor har ett individuellt röstläge som är viljestyrt. Men hur mycket av språket är inlärt?
Melodin intressant för forskarna
Det forskarna intresserar sig för särskilt är melodin i kattläten, som man systematiserat i bland annat jamande, kurrande, ylande, morrande och kvittrande. Det finns vissa aspekter i rösten som anses universella och alltså även går igen i djurs vokalisering.
– Ljus klangfärg, högt röstläge och svag röst signalerar till exempel att man är liten och ofarlig, medan en ljudstark och mörk röst med lågt röstläge signalerar att man är stor, stark och farlig, säger Susanne Schötz. Generellt väljer man också andra språkljud, i det förstnämnda förekommer till exempel vokalen ”i” i högre utsträckning, medan vokaler som ”a” och ”o” är vanligare när man vill sätta sig i respekt.
Kommunikationen mellan katt och människa fungerar oftast ganska bra. När forskarna spelat in kattläten från olika situationer och sedan låtit människor bedöma i vilka situationer katten har varit i, om katten till exempel väntar på mat eller sitter i transportbur, visar det sig att både kattvana och kattovana människor förstår de olika vokaliseringarna i hög utsträckning.
– Sedan finns det unika kommunikationskoder som är individuella i förhållandet mellan katten och kattens husse eller matte, en del som bara de förstår och inte andra, tillägger hon.
Jamar katten på dialekt?
Det är här som frågeställningarna kring olika dialekter kommer in. Påverkas kattens vokaliseringar, det vill säga hur katten använder läten när den interagerar med de människor som finns runt omkring? Låter en katt som lever i Skåne annorlunda mot en katt som lever i Stockholm eller Linköping? Genom att studera likheter och skillnader mellan olika melodier i katternas läten vill forskarna också få svar på om katternas språk varierar på motsvarande sätt som våra mänskliga dialekter, men man vill även studera om det finns andra skillnader, beroende på exempelvis ålder och ras.
Kan du skilja på mjau och morr?
Mjau: Söker uppmärksamhet. Ofta öppnande-stängande mun, tonande. Stor variation med många underkategorier; Gny, Gnäll, Jämmer, Mjau/Jam. Kurr: En vänlig hälsning eller bekräftelse. Ganska kort svagt läte, ofta rullat mjukt på tungan med stängd mun, tonande. Fräs (och spott): Varnar och skrämmer. Öppen mun, synliga tänder, kraftig utandning med luftstöt. Tjatter: Jaktljud. Mycket korta, snabba tonlösa läten, öppen mun med skakande underkäke. Liknar ”klickande” k-konsonanter. Morr: Varnar. Grovt, mycket mörkt och lågfrekvent, utdraget tonande vibrerande läte. Öppen mun under långsam och stabil utandning. Ofta kombinerat med yl. Yl: Varnar. Långa sekvenser av utdragna vokaliska läten; kombinationer med bland annat ”i” , ”j”, ”aw”, ”oi”, ”äu”
– Vi kommer nog att hitta en hel del likheter, men även skillnader mellan katter, tror Susanne Schötz, som redan ser fram emot del två av studien, då kattägarnas språk ska spelas in och analyseras.
I projektet ingår också en del där man spelar upp röster för katterna för att se om de reagerar annorlunda på röster de känner igen eller är helt främmande inför, eller om de föredrar vuxenprat framför barnspråk till exempel.
Forskningsprojektet pågår fram till 2021 och finansieras av Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.
Text: Jeanette Thelander på uppdrag av forskning.se
I projektet har forskarna använt data från TIMSS, en undersökning där åttondeklasser i många länder gör ett matematikprov, samt fyller i en enkät som bland annat frågar om vad som händer på deras matematiklektioner. Resultaten presenteras nu i tidskriften Instructional Science.
Tre olika undervisningstyper
Forskarlaget har fokuserat på tre aktiviteter vars värde i undervisningssammanhang varit föremål för intensiv debatt bland skolforskare: utantillinlärning, vardagsanknytning och att elever lyssnar på lärares genomgångar av hur man löser ett problem. För att se hur väl de olika aktiviteterna fungerar har de undersökt hur undervisningstyperna hänger ihop med elevernas provresultat.
– Resultatet var tydligt. I de allra flesta länder, och i synnerhet i Sverige, gör elever som uppger att de har fått undervisning med mer utantillinlärning, mindre vardagsanknytning, och fler genomgångar där lärare förklarar hur man löser ett problem bättre ifrån sig på TIMSS-provet, säger Andreas Ryve, professor i matematikdidaktik vid Mälardalens högskola.
Vardagsanknytning kan vara negativ
– För många kan nog dessa forskningsresultat vara förvånande, särskilt fyndet att vardagsanknytning av matematiken kan vara negativt för elevernas kunskapsutveckling. Den elementära skolmatematiken bygger i hög grad på vardagliga fenomen, men den här studien visar att när eleverna upplever att vardagen är i fokus i deras lärares matematikundervisning, så lär de sig mindre matematik, säger Ola Helenius vid Nationellt centrum för matematikutbildning.
Orsakerna till att för mycket vardagsanknytning i matematikundervisningen leder till ineffektiv inlärning kan vara flera.
– Eleverna kanske inte känner igen vardagen, eller så blir det helt enkelt för mycket vardag och för lite tid som läggs på matematiken. En annan förklaring kan vara att det matematiska sammanhanget går förlorat då till exempel bondgården får utgöra helheten och procent, deciliter, antal med mera bara blir olika matematiska delar som inte kopplas ihop, säger Andreas Ryve.
För mycket fokus på förståelse
Ola Helenius tror att lärare måste få eleverna att gradvis förlita sig allt mer på matematiska relationer, istället för att fokusera på vardagliga resonemang.
– Det ligger också i matematikens natur att man samtidigt måste förstå olika relationer och kunna använda saker utantill. Kanske har vi i den svenska matematikundervisningen för mycket fokus på förståelse till priset av att inte ta inlärning av formler, samband och relationer utantill på allvar, säger Ola Helenius
Andreas Ryve framhåller samtidigt att alla sorters undervisning kan genomföras med högre eller lägre kvalitet. Kanske är det så att vardagsanknytning kan vara effektiv om den utförs på bästa sätt, men att det sällan sker.
Korrelation eller orsak
En brist med korrelationsstudier som denna är att de inte ger svar på orsakssambandet. Det behöver inte vara undervisningen som driver matematikresultaten. Det skulle istället kunna vara lärarna som anpassar undervisningens typ efter elevernas nivå.
– Vi har försökt komma åt detta genom att jämföra de svenska elevernas TIMSS-resultat med deras resultat på nationella provet i matematik som de gjorde två år tidigare. Då kan vi konstatera att det verkligen är de elever som uppger att deras lektioner innehåller mest utantillinlärning och minst vardagsanknytning som har förbättrat sina resultat mest, säger Kimmo Eriksson, matematikprofessor vid Mälardalens högskola.
– Vi hoppas att framtida elevenkäter ska ställa frågor som fångar upp inte bara hur ofta olika aktiviteter ingår i undervisningen utan också hur de genomförs. Då skulle vi kunna få ännu bättre svar på hur verkligt effektiv matteundervisning ser ut, säger Kimmo Eriksson.
Kontakt:
Kimmo Eriksson, professor i matematik vid Mälardalens högskola, tfn +46 70 376 7451, e-post kimmo.eriksson@mdh.se
Ola Helenius, forskare vid NCM, tfn +46 70 958 9384, e-post ola.helenius@ncm.gu.se
Andreas Ryve, professor i matematikdidaktik vid Mälardalens högskola, tfn +46 73 662 0736, e-post andreas.ryve@mdh.se
I sin avhandling har Frida Bergman, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, under 13 månader följt 80 kontorsarbetare där hälften lottades att få ett gåband vid sitt skrivbord och den andra hälften fick jobba som vanligt vid sina höj- och sänkbara skrivbord. Gruppen med gåband uppmanades att använda bandet minst en timme per dag. Fysisk aktivitet, stillasittande, olika kroppsmått och hjärnans funktion mättes regelbundet under studien. Som avslutning på studien gjordes intervjuer om deltagarnas erfarenheter av gåbanden.
Gruppen med gåband ökade verkligen sin tid i gående och tog fler steg än kontrollgruppen. Skillnaden var störst i början men var fortfarande markant efter 13 månader, då gåbandsgruppen i genomsnitt hade 22 minuter mer gåtid och tog 1600 fler steg per dag än kontrollgruppen.
Det räcker inte med gåband
Som kontrast till de positiva effekterna under arbetstid minskade båda grupperna sin måttlig- till högintensiva träning på fritiden. Det gick heller inte att se några nämnvärda skillnader över tid mellan grupperna vad gäller olika kroppsmått, som till exempel midjemått, eller i minneskapacitet. Däremot gick det att se ett negativt samband mellan stillasittande och storleken på ett viktigt minnescentrum i hjärnan,hippocampus. Mycket stillasittande var kopplat till liten hippocampus. Detta samband sågs hos den äldre delen av försöksgruppen, personer i åldern 51-67 år. Det krävs dock mer forskning för att kunna säga om en minskning av stillasittandet kan ha positiva effekter på hippocampus.
– Man kan sammanfatta det som att gåband ger möjligheter till ökad fysisk aktivitet på kontor, men att det ensamt inte är någon lösning i sig, utan att man måste arbeta med ett spektrum av åtgärder inom såväl den fysiska som den sociala arbetsmiljön, säger Frida Bergman.
Syftet med studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nordic Journal of Linguistics, var att undersöka hur svenska polisutredare återger de förhördas uttalanden.
Otydligt vem som säger vad
Förundersökningar är mångröstade och det är ofta flera personer som uttalar sig om de händelser som utreds. Det kan handla om såväl den målsägande, som säger sig ha varit utsatt för ett brott, som misstänkta och eventuella vittnen.
– För att det i förundersökningen ska bli tydligt vem som har sagt vad behöver skrivna referatförhör utformas omsorgsfullt, säger Ylva Byrman som är adjunkt i svenska språket vid Göteborgs universitet.
I de förundersökningar som undersökts vävde poliserna in olika röster i de nedskrivna förhören med ungefär samma tekniker som en romanförfattare använder.
– Till exempel växlar de ibland till direkt anföring utan att markera detta, säger Ylva Byrman.
Otydligt vad som är citat och inte
Studien visar att polisutredare inte är konsekventa med hur de skriver ner uttalanden från olika källor. Det är svårt för läsarna att avgöra om ord som har placerats inom citattecken är avsedda att presentera ordagranna citat eller inte. Studien visar även att det inte alltid framgår om yttranden är inbäddade i andra uttalanden, det vill säga om de kommer från en annan källa än den som förhörs.
– Sammantaget kan dessa otydligheter i texten dölja strukturen hos de ursprungliga händelserna och vem som är källan. Eftersom det blir oklart vem som är källan till uppgifter och utsagor i polisens förhör kan medborgarnas rättssäkerhet äventyras, säger Gunilla Byrman, professor i svenska språket vid Linnéuniversitetet.
Materialet i studien kommer från 80 förundersökningar från fem olika polisstationer, där texterna har anonymiserats före forskarnas undersökning.
Under de senaste åren har medierna allt oftare rapporterat om ”de nya papporna”: den nya generationens män som bryr sig om sina barn på ett nytt sätt och strävar efter att vara mer jämställda. En generation som tar ut mer pappaledighet än tidigare, delar ansvaret med sin partner och engagerar sig i barnens liv. Men i motsats till vad som skrivs så är den här bilden av den nya generationens moderna pappor är inte ny. Faktum är att den återkommit regelbundet i nästan 50 år.
Så vad är det som gör att vi gång på gång utnämner den nya generationens unga män till ”nya pappor”? Enligt genusvetaren Helena Hill som forskat om mansrollen hänger det delvis ihop med svenskarnas självbild som ett av världens mest jämställda länder med jämställda familjer. Kanske är längtan efter den goda fadern så stark eftersom vi inte vill se att vi fortfarande lever i ett på många sätt ojämställt samhälle, menar hon.
Statistiken ger dyster bild Efter 1960-talets intensiva könsrollsdebatt och kvinnorörelse började det ställas högre krav på män att ta mer ansvar i hemmet. Det var i samband med det som man för första gången började presentera ”Den nya pappan” i medierna. Det var en man som följde med till barnavårdscentralen och hämtade på daghemmet. När föräldrapenningen sedan infördes 1974 fick män möjlighet att vara hemma med barnen på samma villkor som kvinnor.
Och just uttag av föräldrapenning har setts som ett mått på jämställdhet. Men om det nu stämmer så visar statistiken en dyster bild av verkligheten. Fortfarande tar män endast ut 28 procent av föräldraledigheten. Bara 17 procent av föräldraparen delar lika, enligt Försäkringskassan. Men det betyder inte att bilden av mer jämställd fördelning av ledigheten och barnansvaret är helt felaktig. 1980 tog kvinnor ut hela 95 procent av ledigheten. År 2000 var samma siffra 88 procent.
– Pappaledigheten är en indikation på jämställdhet, men det är så mycket mer som väger in. Mamman har fått det känslomässiga ansvaret och det lever kvar trots att pappor tar ut mer ledighet, säger Helena Hill.
Krock mellan mansidealen Hennes förklaring till varför pappor fortfarande inte tar ut fler dagar är dels ekonomisk, samhällspolitisk och könsmaktsrelaterad, men hon ser även krocken mellan maskulina ideal som en orsak. Trots allt arbete för att få pappor att engagera sig mer i sina barn finns också starka heteronormativa maskulina och feminina ideal kvar, enligt Helena Hill. Vårt behov av den goda fadern verkar krocka med idealet om den starka, maskulina och ”riktiga” mannen.
Ett annat problem med mediernas framställning av ”den nya mannen” är vem det är som får agera modell för den. Det är nästan uteslutande den unga, vita, heterosexuella medelklassmannen som lever i en storstad. Det spär på bilden av att det är en viss typ av man som är jämställd och att ”de andra” ligger efter. Dessutom skapar det en polarisering i debatten där till exempel yngre män ställs mot de äldre, menar Helena Hill. Tanken har länge varit att vi bara behöver ”vänta ut” den äldre generationen för att samhället ska bli mer jämställt, medan forskning faktiskt visar att äldre män tar ut större andel föräldraledighet än yngre.
– Det visar på en historielöshet, och det här tänket med att ”vänta ut de äldre” verkar fortsätta. Problemet med det är också att om vi tror att allt är jämställt i den nya generationen så försvinner ju också incitamenten för att jobba för jämställdhet, säger Helena Hill.
Det har länge varit känt att hippocampus är den del av hjärnan som gör det möjligt för oss att navigera i vår omgivning. Upptäckterna att det finns nervceller i hippocampus som reagerar på vissa platser och att det finns ’grid cells’ i den närliggande hjärnbarken som fungerar som ett slags koordinatsystem belönades med Nobelpriset i medicin 2014.
Samtidigt vet man också att en fungerande hippocampus är nödvändig för att vi skall kunna långtidslagra minnen av olika händelser. Men det har inte funnit någon bra förklaring till hur hippocampus kan både navigera och skapa minnen – två till synes helt olika uppgifter.
Kognitiva rum i hjärnan
I en artikel i senaste numret av Science presenterar forskare en teori som på ett enhetligt sätt beskriver hur hippocampus kan göra båda sakerna. Den centrala idén är att de minnen som hippocampus bearbetar också representeras i ett slags abstrakta rumsliga strukturer.
– Vi tror att hjärnan lagrar information om vår omgivning i så kallade kognitiva rum. Detta gäller inte bara geografisk information, men också relationer mellan olika begrepp, säger Christian Doeller som är chef för forskargruppen vid Max Planck institutet.
Olika fåglar kan exempelvis beskrivas genom hur stora de är, hur långa deras halsar är och hur långa benen är. Denna information kan sammanfattas som en uppsättning koordinater, en för varje egenskap som vi minns om fåglar. På detta sätt kan informationen om en fågel beskrivas som en punkt i en mångdimensionell rymd. Denna rymd kan representeras av platscellerna i hippocampus på samma sätt som den gör med den rumsliga miljö som vi rör oss i.
Information lagras i koordinatsystem
– Modellen visar att de två uppgifterna som man ansett att hippocampus utför i själva verket är två varianter av rumsliga representationer”, säger Peter Gärdenfors som har utvecklat teorin för kognitiva rum.
Teorin bygger på en serie experiment som visar att de plats- och gridceller som är aktiva när vi rör oss i en rumslig miljö också är inblandade är när vi lär oss nya begrepp. I en studie lärde sig exempelvis försökspersonerna att associera bilder av fåglar med olika långa halsar och olika långa ben med abstrakta symboler.
När deras minne testades medan aktiviteterna i försökspersonernas hjärnor mättes aktiverades hippocampus och närliggande delar av hjärnbarken på samma sätt som när personerna rör sig i en rumslig miljö. Detta stöder tanken om att även informationen om fåglarna lagras i ett sorts koordinatsystem.
– Genom att koppla samman de tidigare upptäckterna med de nya experimenten har vi dragit slutsatsen att hippocampus fungerar som en sorts karta oberoende av om det handlar om en rumslig omgivning eller om det är en representation av mer abstrakta strukturer, säger Jacob Bellmund.
Artikeln i Science: Navigating cognition: Spatial codes for human thinking.Jacob Bellmund och Christian Doeller, vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Sciences i Leipzig, Peter Gärdenfors, kognitionsvetare vid Lunds Universitet. Edvard Moser, en av 2014 års Nobelpristagare, vid Kavli Institute for Systems Neuroscience i Trondheim.
