I nästan all modern elektronik spelar ljus och andra elektromagnetiska vågor en avgörande roll, inte minst i våra mobiltelefoner. För att kunna styra ljusets egenskaper med hög precision, har forskarna på senare år utvecklat konstgjorda specialmaterial – så kallade optomekaniska metamaterial – som övervinner de begränsningar som naturliga material har. För att förändra till exempel ljusets färg eller intensitet används så kallade optiska switchar. Dessa omkopplare kan vid internettrafik slås på och av upp till 100 miljarder gånger på en enda sekund. Sedan går det inte att öka hastigheten mer. Där går gränsen även för de unika specialmaterialen.
– Forskare har haft goda förhoppningar om att uppnå allt högre hastigheter i optiska switchar genom att ytterligare utveckla de optomekaniska metamaterialen. Nu vet vi varför dessa material inte klarar att konkurrera ut befintlig teknik i till exempel nätverk för internettrafik och mobiltelefoni, säger Sophie Viaene, forskare inom nanofotonik på institutionen för fysik på Chalmers.
En partikel i taget är snabbare än en hel yta
För att komma fram till varför hastighetsbegränsningarna finns och vad de innebär, har hon i sin doktorsavhandling gått utanför optikfältet och även analyserat fenomenet med hjälp av så kallad ickelinjär dynamik. Slutsatsen är att det är nödvändigt att välja en annan väg för att kringgå hastighetsgränserna: I stället för att styra en hel yta samtidigt, kan man kontrollera interaktionen med ljus mer effektivt genom att manipulera en partikel åt gången. Ett annat sätt att lösa problemet är att låta specialmaterialet röra sig kontinuerligt med en konstant hastighet och att mäta variationerna av rörelsen.
Men hastighetsgränsen är inte ett problem för alla användningsområden, konstaterar Sophie Viaene och hennes handledare, docent Philippe Tassin. När det gäller skärmar och olika typer av displayer är det inte nödvändigt att förändra ljusets egenskaper så extremt snabbt. Då erbjuder specialmaterialen stora möjligheter, eftersom de är tunna och kan vara flexibla.
Vägen ligger nu öppen för framtidens allt smartare klockor, skärmar och glasögon.
– När det gäller prylar där vi kan se ljuset med blotta ögat, är hastighetsbegränsningen inget problem, eftersom våra ögon inte är så snabba. Vi ser stora möjligheter för optomekaniska metamaterial när det gäller att utveckla tunna, flexibla applikationer för interaktiv visualiseringsteknik, säger Philippe Tassin, docent på institutionen för fysik på Chalmers.
Nanofotonik och optomekaniska metamaterial
Nanofotonik är en del av fysiken som studerar hur ljus kan styras och manipuleras med hjälp av elektromagnetiska strukturerade material.
Ljus och elektromagnetiska vågor spelar en avgörande roll i vårt samhälle när det gäller till exempel internet, smarta mobiler och tv-skärmar. För att tekniken ska kunna utvecklas vidare med optikens hjälp räcker det inte längre med vanliga, naturliga material. Det krävs konstgjorda specialmaterial – så kallade optomekaniska metamaterial – för att kringgå de begränsningar som naturliga material har.
Inom forskningen undersöker och utformar man konstgjorda material för att få fram egenskaper som gör det möjligt att manipulera elektromagnetiska vågor. Det kan handla om allt ifrån mikrovågor och terahertzvågor till synligt ljus. Forskarna designar materialet genom att låta små elektriska kretsar ersätta atomer som de underliggande byggstenarna för växelverkan mellan elektromagnetiska vågor och materia. Sådana elektromagnetiska strukturerade material skapar möjligheter att konstruera komponenter för avancerad ljuskontroll med hög precision.
Under en ballongflygning 40 kilometer upp i atmosfären, från Kiruna till Kanada, studerade teleskopet PoGO+ det så kallade tvåstjärnesystemet Cygnus X-1 som ligger i Svanens stjärnbild.
– Systemet, som inte är synligt för blotta ögat, består av en superjätte (en stjärna med mångfalt mer massa än vår egen sol) och ett svart hål som kretsar i en gemensam omloppsbana. Material som slits loss från superjätten av den starka gravitationen spiralerar in mot det svarta hålet och bildar en roterande skiva, en så kallad ”ackretionsskiva”, säger Mark Pearce, professor på avdelningen för partikel och astropartikelfysik på KTH och som lett ett internationellt forskarlag i arbetet med teleskopet PoGO+.
PoGO+ har alltså samlat in data och studerat denna röntgenstrålning, och mer specifikt hur strålningen är polariserad. För röntgenstrålningen är detta en outnyttjad mätmetod, som har potentialen att belysa egenskaper hos Cygnus X-1 som andra teleskop inte kan matcha. De nya rönen har publicerats i en artikel i Nature Astronomy.
Vad har PoGO+ hittat?
– PoGO+ har kunnat påvisa att röntgenstrålningen som Cygnus X-1 sänder ut endast är svagt polariserad. Mätningarna med PoGO+ sätter en övre gräns för hur starkt polariserad röntgenstrålningen från Cygnus X-1 är, och kan därmed utesluta en av de två populära vetenskapliga modellerna för strålningens uppkomst, samt stärka tilltron till den konkurrerande extended corona- modellen.
Vad är det för nya observationer om Cygnus X-1 som ni redovisar i Nature-artikeln?
– Vi beskriver bland annat de unika mätningarna som visar att röntgenstrålningen inte är starkt påverkad av gravitationen från systemets svarta hål. Traditionella mätmetoder med andra röntgenteleskop ger inte tillräckligt hög upplösning för att i detalj kunna avbilda det här området i röntgenstrålning. Med hjälp av mätningarna från PoGO+ kan vi bättre förstå ackretionsskivans geometri i närheten av det svarta hålet.
Vad har upptäckten för betydelse?
– Cygnus X-1 är ett välstuderat objekt på norra stjärnhimlen. Vår kunskap är idag begränsad av de mätmetoder som är tillgängliga från satellitbaserade teleskop, som kan visa varifrån på himlen som röntgenstrålning kommer, hur strålningen varierar i tid, samt vilken energi som strålningen bär. Nu när PoGO+ har observerat hur röntgenstrålningen från Cygnus X-1 är polariserad kan vi bättre förstå den extrema miljön i omgivningen av ett svart hål.
Vad kan vi lära oss?
– Vi kan lära oss om hur tvåstjärnesystemet är uppbyggt, och särskilt hur miljön runt det svarta hål ser ut. Dessa detaljer är för avlägsna för att kunna avbildas och urskiljas med vanliga mätningar av röntgenstrålning. Cygnus X-1 kan även användas som ett slags prototyp för liknade system och andra högenergetiska objekt på stjärnhimmeln. Mätningarna har därför betydelse för vår förståelse av andra himlakroppar.
Kontakt:
Mark Pearce, professor på avdelningen för partikel och astropartikelfysik på KTH, pearce@kth.se, 070-166 74 86
En stor del av livet på jorden finns gömt i jorden och berget under våra fötter. Livformerna som frodas i denna mörka syrefria miljö ger forskarna inblick i hur livet utveckalts i en miljö som vi människor ser som extrem. De ger också ledtrådar till hur livet kan ha utvecklats på andra planeter där ogästvänliga förhållanden omöjliggör kolonisering av markytan. Kunskapen om uråldrigt liv djupt nere i urberget är dock fortfarande mycket begränsad.
Erfarenheten kan användas i sökande efter liv i rymden Sökande efter uråldrigt liv i berggrunden på jorden är utmanande eftersom organiskt material bryts ned relativt fort. För att kunna bevisa uråldrigt liv i dessa miljöer krävs därför kartläggning av specifika kemiska signaturer eller fossiliserade rester av mikroorganismer. I sökandet efter liv på andra planeter, till exempel på Mars, kommer man ställas inför samma utmaningar. Det finns därför behov av förfinad kunskap om de kemiska signaturer av liv man kan förvänta sig i extrema miljöer.
I ett stort antal bergsprickor till ett djup av nästan två kilometer har ett internationellt forskarlag lett av Henrik Drake från Linnéuniversitetet undersökt mineralkristaller som är rester efter mikroorganismernas måltider. I detta fall kartlades spåren efter mikroorganismer som utvinner energi genom att omvandla sulfat till sulfid. Genom detaljerade analyser av stabila och radioaktiva varianter av olika grundämnen inne i kristallerna kunde forskarna belägga att den här typen av mikroorganismer varit vanliga i urberget under långa tidsrymder. Detta är den mest omfattande studien hittills om denna uråldriga livsprocess i urberget och proverna som använts kommer från Svensk Kärnbränslehanterings djupa borrhål i Forsmark, vid Äspölaboratoriet och relaterade områden i Oskarshamn.
Svavelatomer ger ledtrådar om mikrobiellt liv Henrik Drake, Linnéuniversitetet, som lett studien förklarar hur man spårat de uråldriga livsformerna:
– Det är välkänt från andra miljöer på jorden att när mikroorganismer använder sulfat i sin ämnesomsättning resulterar det i karakteristisk svavelsammansättning i de mineral som bildas samtidigt. Faktum är att just variationen av svavels olika atomer (isotoper) är ett av de vanligaste kemiska verktygen för att spåra mikrobiellt liv i geologiska material.
– Våra detaljerade analyser visar kemiska signaturer som är definitiva bevis på uråldriga livsprocesser i urberget, men än viktigare är att de med bred marginal utvidgar den kända isotopvariationen i mineral som producerats av mikroorganismer på jorden. Anpassning till näringsfattig miljö, långsam ämnesomsättning och total urlakning av allt tillgängligt sulfat i vattnet är troliga orsaker till att mikroorganismerna lämnar efter sig mineral med sådan stor variation i kemisk sammansättning.
Hittade molekyler från landlevande växter Christine Heim vid Göttingens universitet i Tyskland är medförfattare till studien och tillägger:
– I tillägg till isotopsignaturerna hittade vi organiska molekyler från landlevande växter inne i mineralkristallerna. Det organiska materialet har transporterats med grundvattnet, från markytan djupt ner i berggrundens sprickor där de blivit näring till mikroorganismerna.
För att ta reda på hur länge livet spirat i berget har forskarna mätt hur länge sönderfallet av en radioaktiv moderisotop i förhållande till dess dotterisotop har pågått i mineralen. Åldrarna sträcker sig så långt tillbaka som 400 miljoner år.
– Vår förfinade metodik har gjort oss medvetna om att biologiska signaturer i extrema miljöer kan vara mycket annorlunda mot vad vi tidigare förutspått. Vår metodik kan därför vara lämplig vid sökande av spår av liv i utomjordiska miljöer säger Henrik Drake.
Martin Whitehouse vid Naturhistoriska riksmuseet är även han medförfattare:
– Möjligheten till snabba analyser med hög upplösning ger oss bättre uppskattning av variationen och distributionen av svavelisotoper inne i enskilda kristaller. Det är spännande att vi i våra tidigare undersökningar på samma platser hittade de mest varierade kolisotopsignaturerna i kalciumkarbonat som man känner till på jorden. Utforskandet av uråldrigt liv i svenska berggrundens spricksystem förändrar definitivt kunskapen om de kemiska signaturer som man kan förvänta sig av livsformer i extrema miljöer, säger han.
När lantbrukare hade 20-30 kor som stod uppbundna i ladugården under en stor del av året, kunde de ha god koll på varje individs hälsa och kynne. Liksom liksom varje gång korna togs hem för att mjölkas under betessäsongen. Detta har alltid varit viktigt och människor med särskilt god förmåga att läsa av kors beteenden brukar sägas ha ”koöga”.
I modern mjölkproduktion, med lösgående djur i allt större besättningar, har arbetet effektiviseras genom mer mekanisering och automatisering, till exempel av mjölkning och utfodring. Skötseltiden för varje enskilt djur blir kortare och det blir svårare att hålla ögonen på alla kor, samtidigt som det ställs stora krav på tillsyn av djuren.
”Virtuellt koöga”
En lösning på problemet skulle kunna vara ett helautomatiskt system för kontinuerlig övervakning av djurhälsa och djurvälfärd – ett ”virtuellt koöga”. Ett viktigt steg i den riktningen har nu tagits av Oleksiy Guzhva från SLU i Alnarp, som presenterade sin doktorsavhandling för en tid sedan.
Här har fysisk kontakt mellan kor registrerats och beskrivits – en ko trycker huvudet mot en annan ko. Kroppskontakt kan vara allt från ett vänskapligt nosande med mulen till en mer aggressiv stångning. Kollaget visar olika skeden i arbetet, från den matematiska beskrivningen av kons geometri, till den automatiska identifieringen av fixpunkter på kons kropp. Bild: Oleksiy Guzhva
Redan idag finns flera tekniska hjälpmedel som gör det möjligt att förbättra övervakningen av djurs hälsa, fruktsamhet och produktion i lösdriftsstallar. Med hjälp av sensorer, kameror och bildanalys går det till exempel att upptäcka juversjukdom och hälta, bedöma hull hos kor, samt se var djuren befinner sig i stallet. Det är också möjligt att registrera vissa beteenden på individnivå hos nötkreatur.
Det Oleksiy Guzhva har gjort är att utveckla teknologi och verktyg som kan användas för att studera kors beteende, rörelser, positioner och samspel med andra individer. Inom detta område är han och hans SLU-kollegor pionjärer.
– Det finns några studier som visar vad enskilda kor gör, men ingen annan har lyckats fånga upp samspelet mellan olika kor, och kvaliteten på detta, säger Oleksiy Guzhva. Vi visar att ”big data” har stor potential i mjölkproduktionen. Med bildanalysteknologi kan man fånga upp förändringar i djurgruppens beteende, som signaler på djurens välbefinnande och hälsa, och därmed åtgärda problem tidigt.
En matematisk beskrivning av en ko
Det första målet var att undersöka om det var möjligt att i en videofilm automatiskt definiera vad som är en ko i hennes stallmiljö samt bestämma hennes position. För att klara detta utvecklades en ny matematisk modell som beskriver en ko som ett geometriskt objekt. Med den nya modellen, som förbättrades genom maskininlärning, visade det sig vara möjligt att studera olika interaktioner mellan korna. Den automatiska utrustningen fångade upp nästan 85 procent av de interaktioner som en erfaren observatör upptäckte.
Arbetet har tydliga paralleller med den utveckling av kameror och ansiktsigenkänningsteknik som görs för övervakning av människor i stadsmiljöer.
– I princip är det samma problematik, men det vi har gjort är betydligt mer avancerat, säger Oleksiy Guzhva. Vår utrustning kan följa djuren automatiskt, men också registrera hur de beter sig mot varandra, både snälla och elaka saker.
Fungerar bland spindelnät i lagårdsmiljö
Avhandlingen innehåller fördjupningsstudier inom flera områden. En sådan visar hur man kan spåra och identifiera enskilda kor med videokameror och datamarkörer (till exempel selektionsgrindar eller mjölkningsrobotar) som redan finns i ladugårdens datasystem, dvs. utan att sätta fast några sensorer på korna. Systemet fungerade trots att ljuset varierade under året och att det fanns spindelnät i taket som delvis skymde kameralinsen. Studien visade vidare att kor kunde spåras i över 20 minuter, i situationer med max 10 kor.
Stor nytta i forskningen
Fortfarande återstår mycket utvecklingsarbete innan de övervakningssystem forskarna skisserar på kan komma i praktisk drift i ladugårdarna. Tekniken kan dock utnyttjas ganska snart i forskningssammanhang. För att förstå hur kor fungerar på individnivå och i grupp görs idag manuella beteendestudier som är mycket tidskrävande och därmed kostsamma.
I avhandlingen beskrivs en teknik som gör det möjligt att med hög precision sovra fram intressant videomaterial för beteendestudier. Bland annat gick det att sortera bort hälften av de inspelade videosekvenserna, utan att förlora mer än 4 procent av de intressanta bildsekvenserna. Detta effektiviserar analyserna och sparar mycket forskningstid.
Kontakt:
Oleksiy Guzhva, Institutionen för biosystem och teknologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, oleksiy.guzhva@slu.se, 040-41 50 58
I studien analyserades 16 asylbeslut där ensamkommande barn åberopat förföljelse på grund av sexualitet. Det är samtliga sexualitetsärenden i beslut rörande gruppen ensamkommande barn under 2011 (av totalt 2 321). Vid beslutsdatumet var barnen i studien i genomsnitt 16,5 år gamla och den genomsnittliga handläggningstiden var omkring 5 månader. Studien visar att handläggarna förväntar sig att barnen, trots deras unga ålder, redan ska ha haft en stabil kärleksrelation, som dessutom helst bör ha varat under en längre tid.
Höga krav på ensamkommande barn – Eftersom barnen i genomsnitt var under 16 år när de kom till Sverige är handläggarnas höga krav på deras tidigare relationer intressant att notera. Det är ju många ungdomar under 16 år som aldrig har haft en kärleksrelation, oavsett vilken sexuell läggning de har, säger Daniel Hedlund vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, en av forskarna bakom studien.
Resultaten av studien kan ses i förhållande till tidigare forskning av Daniel Hedlund som visar att det är höga krav för att ensamkommande barn ska uppnå trovärdighet i asylprövningen. Studien ska också ses i relation till tidigare studier som har indikerat att stabila relationer är viktiga för acceptans av homosexuella.*
För att bli trovärdig i förhållande till asylskäl på grund av sexualitet verkar det också krävas att den sociala kontext som det ensamkommande barnet har flytt ifrån som helhet har tagit avstånd från barnet. Eventuellt stöd från familjemedlemmar eller andra personer vid förföljelse och flykt ifrågasätts. Det verkar därmed finnas stereotypa föreställningar hos Migrationsverkets handläggare om sexualitet och homofobi i vissa länder. Exempelvis förefaller handläggare stämpla hela samhällen som homofobiska och därmed blir beteenden som faller utanför en sådan samhällsbild inte betrodda. Detta tillsammans med att höga krav på kvaliteten på de ensamkommande barnens tidigare samkönade sexuella relationer visar att det finns villkor för att asylskäl ska bli trovärdiga i asylprövningen.
Barnets identitet som homosexuell inte i fokus Ett annat resultat i studien är att barnens identitet som exempelvis homosexuell inte verkar diskuteras eller ifrågasättas. Istället verkar Migrationsverkets handläggare närma sig frågan om trovärdighet och tillförlitlighet utifrån barnets erfarenhet av samkönade sexuella relationer.
Av de 16 asylbeslut som analyserats beviljade Migrationsverket elva barn uppehållstillstånd med flyktingstatusförklaring (omkring 70 procent). Två barn beviljades uppehållstillstånd av andra skäl, vilket innebär att deras skyddsbehov i förhållande till sexualiteten inte ansågs trovärdiga. Tre barn fick avslag.
– Den här studien är relevant eftersom att det finns få studier om barn som söker asyl på grund av sexualitet sedan tidigare och inga tidigare studier som just förenar ensamkommande barn, asylärenden och sexualitet, säger Daniel Hedlund vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, en av forskarna bakom studien.
Kontakt: Daniel Hedlund, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, daniel.hedlund@buv.su.se, 08–120 763 16
Thomas Wimark, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, thomas.wimark@humangeo.su.se, 08–16 48 26
I motsats till tamkaninen har vildkaninen en mycket stark flyktrespons, som är livsnödvändig eftersom den jagas av örnar, rävar och andra rovdjur. Charles Darwin skriver i ”Om arternas uppkomst” att ”Få djur är svårare att tämja än vildkaninens ungar, och få djur är tamare än tamkaninens ungar”.
Dessa skillnader i beteende mellan vilda djur och våra husdjur är i hög grad genetiskt bestämda.
– I en av våra tidigare studier kunde vi visa att genetiska skillnader mellan vilda och tama kaniner var anrikade i närheten av gener som är viktiga för hjärnans utveckling, förklarar Carl-Johan Rubin vid Uppsala universitet, en av forskarna i den internationella forskargrupp som undersökt hur domesticeringen har påverkat hjärnans utveckling hos tamkaninen.
– I den nya studien har vi använt högupplösande MRI för att undersöka om dessa genetiska skillnader är associerade med morfologiska skillnader i hjärnan.
Tre tydliga skillnader i hjärnans utveckling
Forskarna födde upp åtta vilda och åtta tama kaniner under likartade förhållanden för att minimera risken att miljöskillnader skulle påverka hjärnans utveckling. MRI-data analyserades med sofistikerad bildanalys av en forskare som inte kände till vilka individer var tama respektive vilda.
– Vi noterade tre tydliga skillnader i hjärnans utveckling mellan vilda och tama kaniner. För det första hade tamkaninerna en mindre hjärna i relation till sin kroppsstorlek. För det andra hade de en relativt sett en mindre amygdala och större medial prefrontalkortex och för det tredje noterade vi tydliga skillnader vad det gäller hjärnans vitsubstans med en mindre grad av myelinisering hos tamkanier, säger Irene Brusini, förstaförfattare och forskarstuderande vid KTH i Stockholm.
Madonna och kanin, målad 1530 av Tiziano Vecellio, Louvren, Paris. Denna vackra målning illustrerar en tamkanin från 1500-talet med tydligt förändrad pälsfärg och beteende jämfört med vildkaninen. Bild: UM SEGUNDO FILMES/CIBIO, Porto, Portugal
– Dessa skillnader i hjärnans utveckling stämmer väl överens med det faktum att tamkaninen visar mindre rädsla och inte har ett starkt flyktbeteende. Det våra studier visar är att en del av hjärnan, som är viktig för att generera rädsla, amygdala, är mindre hos tamkaninen medan den region som anses kontrollera rädsla, mediala prefrontalkortex, har ökat i storlek.
Sämre kommunikation mellan hjärnhalvorna
– De förändringar vi ser i vit hjärnsubstans indikerar en försämrad kommunikation inom och mellan hjärnhalvorna vilket är i linje med att tama kaniner inte reagerar så snabbt på stimuli och är mer flegmatiska än vilda kaniner, säger Mats Fredrikson, professor vid Uppsala universitet och Karolinska Institutet.
– Ingen tidigare studie på husdjur har så grundligt undersökt skillnaderna i hjärnans utveckling mellan tamdjur och dess vilda ursprungsform. När vi bestämde oss för att inleda denna studie var vi högst osäkra på om vi skulle finna några skillnader eller om skillnaderna var för subtila för att påvisas även med högupplösande MRI, men så var inte fallet, säger Leif Andersson, professor vid Uppsala universitet, Texas A&M University och SLU, som har lett studien.
Denna studie ökar vår förståelse om de förändringar våra husdjur har genomgått under domesticeringsprocessen och den är också av grundläggande intresse eftersom den visar på hur förändringar av hjärnans utveckling kan påverka ett så komplext beteende som hur djur upplever och hanterar rädsla.
Kontakt: Professor Leif Andersson, institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet, Leif.Andersson@imbim.uu.se
Ett svenskt forskarlag från Malmö universitet har tillsammans med tyska kollegor utvecklat en hybrid kraftkälla – som klarar av att samtidigt utvinna solenergi och biokemisk energi från kroppsvätska och sedan lagra dessa två som elektrisk energi i samma enhet.
Det supertunna biobatteriet kan komma att ersätta dagens konventionella batterier i framtida mobila enheter både på och i kroppen eller integrerade i våra kläder.
Det är Sergey Shleev, professor i biomedicinsk teknologi och verksam vid Biofilms Research Center for Biointerfaces vid Malmö universitet, som leder det svenska forskarlaget.
– Runt 90 procent av de batterier vi använder på jorden i dag återanvänds inte. Med tanke på att vi beräknas ha runt 20 miljarder bärbara uppkopplade prylar år 2020 är situationen ohållbar, säger Sergey Shleev.
Socker från kroppen blir el
I en artikel publicerad i början av 2018 i tidskriften Elsevier, visar man att den energirika sockerarten glukos kan utvinnas ur kroppen och sedan transformeras och lagras som elektricitet.
– Vi har utvecklat ett flexibelt och transparent material som både kan omvandla och lagra energi. Nästa steg för oss blir att förfina tekniken så att kraftkällan får maximal laddningspotential och blir ännu miljövänligare, säger Sergey Shleev.
Som exempel på det senare nämner Sergey Shleev att byta ut metallen i bränslecellen mot miljövänliga och nedbrytningsbara polymerer, som är grundstommen i många plaster. Men man vill också undersöka möjligheten att utvinna energi ur olika typer av kroppsvätskor; som svett, saliv, blod och även tårar.
Transparent material fångar upp solenergi
Det finns stora vinster med ett material som är både flexibelt och transparent. Flexibilitet innebär att kraftkällan går att integrera i saker som kräver följsamhet: som linser, plåster och även kläder. Transparensen är – förutom den rent kosmetiska fördelen – en viktig funktionell egenskap då den möjliggör för solenergin att nå fram till cellens samtliga lager.
– Det finns många potentiella bränslen i vår kropp. Man kan säga att konstruktionen vi tagit fram fungerar som en liten miniatyrkropp. Det är samma process. Vi förser den med bränsle – i detta fall är maten glukos – som sedan oxideras i molekylärt syre.
Andra kemiska föreningar som kan fungera som bränsle är bärnstenssyra, etanol och även mjölksyra som det redan påbörjats studier om.
Men solenergin då? Är det nödvändigt att komplettera med extern energi eller kan det räcka med den som kommer från kroppen? Man ska aldrig säga aldrig, menar Sergey Shleev. Men med den kunskap man besitter i dag behöver kraftkällan en liten knuff utifrån för att komma upp i tillräcklig spänning. Det kan vara elektromagnetisk strålning från solen, det kan vara termisk energi, men det kan också vara mekanisk energi eller rörelseenergi.
Piezoelektriska kläder
Forskare på Chalmers tekniska högskola har utvecklat ett vävt tyg som ger ifrån sig elektricitet när det sträcks eller utsätts för tryck. Tillräckligt för att tända en lampa eller driva en miniräknare. Teknologin bygger på den piezoelektriska effekten – som innebär att elektricitet skapas ur en mekanisk rörelse i samband med att material deformeras. Resultaten publicerades i våras i tidskriften Flexible Electronics.
– Vi har använt tekniken i textilen i axelremmen på en väska. Ju tyngre väskan är packad och ju större del av väskan som består av vår väv, desto mer energi får vi ut, säger Anja Lund som är doktor i materialvetenskap och ingår i forskarlaget som leds av professor Christian Müller på Chalmers.
Hon radar upp en uppsjö av möjliga prylar och accessoarer som tekniken kan komma att användas till: i innersulan på skor så att energi alstras när man går eller springer, i tyg i stolsitsar så att el bildas vid själva stjärtgnuggningen, eller i tajta plagg som kan ta upp vibrationer från till exempel hjärtslag när man motionerar.
Utnyttjar spillenergi
Forskarlaget har även utvecklat en termoelektrisk textil där el genereras tack vare den temperaturpotential som uppstår mellan kroppen och dess omgivning, så kallad värmegradient. Just denna effekt är alltså maximal på vintern då temperaturskillnaden blir som störst mellan ute och under mössan där mest värme lämnar kroppen.
Att konvertera rörelse- eller värmeenergi till elektricitet som i exemplen ovan, går under benämningen ”energy harvesting”.
– Men till skillnad från ett vattenkraftverk, som ju också omvandlar mekanisk energi till el, handlar det här om att ”skörda” spillenergi som finns i vår omgivning och att detta görs utan negativ inverkan. Men denna spillenergi är i allmänhet relativt liten och opålitlig varför det blir extra viktigt att kombinera olika energislag, säger Anja Lund.
Nästa steg är därför att konstruera ett hybridtyg som kombinerar den piezoelektriska effekten med en termoelektrisk textil, men som också har inbyggda solceller så att tekniken blir oberoende av en konstant rörelse.
– I framtiden tror jag att många saker som används vid aktivitet, som pulsklockor och andra teknikprylar, kommer att integreras i tyger som har ett nätverk av flera sensorer istället för ett konventionellt batteri, säger Anja Lund.
Nätverk av sensorer på kroppen
BodyNET är ett populärt samlingsnamn för när ett nätverk av sensorer, chip och implantat på, i och utanpå vår kropp samverkar i ett eget lokalt kroppsnätverk. Det kan också kopplas samman med andras kroppsnätverk.
Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se
Den aktuella studien kopplar molekylära förändringar i hjärnan till beteenden som är centrala vid ett beroende, som att välja substansen framför andra belöningar. För att komma fram till detta, vidareutvecklade forskarna en metod där råttor lär sig att trycka fram en alkohollösning genom att trycka med tassen på en pedal.
När forskarna erbjöd råttorna ett alternativ till alkohol, nämligen sötat vatten slutade majoriteten av råttorna att anstränga sig för att få alkohol och valde den söta vätskan i stället. Men 15 procent av råttorna fortsatte att föredra alkohol även när de kunde välja en annan belöning. Andelen är jämförbar med andelen människor med alkoholberoende.
Valde alkohol trots elstöt i tassen
Beteendet hos råttorna som valde alkohol hade fler likheter med de diagnoskriterier som används för alkoholberoende hos människa, exempelvis fortsatt användning trots negativa följder. De fortsatte nämligen att trycka på pedalen för att få alkohol även om de då fick en obehaglig elstöt i foten.
– Vi måste förstå att ett centralt kännetecken vid beroende är att du vet att det kommer att skada dig, kanske till och döda dig, och likväl har något blivit fel i motivationskontrollen och du fortsätter med beteendet, säger Markus Heilig, professor vid institutionen för klinisk och experimentell medicin och föreståndare för Centrum för social and affektiv neurovetenskap, CSAN.
För att undersöka mekanismen bakom råttornas alkoholberoende mätte forskarna uttrycket av hundratals gener i fem områden i hjärnan. Störst skillnader hittade de i amygdala, som är viktig för känslomässiga reaktioner.
Förändringar i GABA-signalering
Hos de råttor som valde alkohol framför sötat vatten uttrycktes särskilt en gen i mycket lägre nivåer. Genen innehåller instruktionen för proteinet GAT-3, ett transportprotein som bidrar till att behålla låga nivåer av den hämmande signalsubstansen GABA runt nervcellerna. Upptäckten är i linje med tidigare studier som pekat på att beroendeutveckling hos djur sammanfaller med förändringar i GABA-signaleringen i amygdala.
När råttan trycker ner pedalen matas en liten mängd vätska fram. Lampan ger en signal till råttan om att något händer. Bild: Linköpings universitet
Forskarna undersökte betydelsen av minskade nivåer av transportproteinet genom att slå ut GAT-3, så att GABA-signaleringen i råttornas amygdala påverkades. De slog ut GAT-3 i en grupp råttor som i tidigare experiment tydligt föredrog sötat vatten. Råttorna ställdes återigen inför valet mellan alkohol och sött.
– Att minska uttrycket av transportproteinet hade en slående effekt på de här råttornas beteende. Djur som hade föredragit söt smak framför alkohol bytte preferens och började välja alkoholen, säger Eric Augier, som har lett studien.
Samma förändringar i råtta som människa
En avgörande fråga är om det här signaleringssystemet är påverkat på liknande sätt i människor. För att ta reda på om det är så, samarbetade forskarna med forskare vid University of Texas och analyserade nivåerna av GAT-3 i hjärnvävnad från avlidna personer. Hos personer med dokumenterat alkoholberoende var GAT-3-nivåerna lägre än hos kontrollpersoner i just amygdalaområdet.
– Detta är ett av de relativt sällsynta tillfällen när vi hittar en intressant förändring i våra djurmodeller och finner samma skillnad i hjärnorna hos människor med alkoholberoende. Det är en väldigt bra indikation på att vår djurmodell stämmer. Och om vår djurmodell är korrekt kan vi använda den för screeningtester av läkemedel och ha större förtroende för resultaten, säger Dayne Mayfield, forskare vid Waggoner Center for Alcohol and Addiction Research vid University of Texas och en av studiens medförfattare.
Baklofen minskar utsöndringen av GABA
Upptäckten har potential att bidra till bättre behandling av alkoholberoende. Det befintliga läkemedlet baklofen, som länge har använts för att behandla ökad muskelspänning vid vissa neurologiska tillstånd, har också studerats för behandling av alkoholberoende. Resultaten har varit lovande, men mekanismen har varit oklar.
– Bland annat minskar baklofen utsöndringen av GABA. Vi arbetar nu tillsammans med ett läkemedelsföretag med att försöka vidareutveckla molekylen till en läkemedelskandidat för behandling av alkoholberoende som är riktad mot det här signaleringssystemet, säger Markus Heilig.
Studien har gjorts av forskare vid Linköpings universitet i samarbete med forskare vid Göteborgs universitet och University of Texas i Austin, USA. Forskningen har finansierats med anslag från Vetenskapsrådet.
Artikeln: A molecular mechanism for choosing alcohol over an alternative reward, Eric Augier, Estelle Barbier, Russell S. Dulman, Valentina Licheri, Gaëlle Augier, Esi Domi, Riccardo Barchiesi, Sean Farris, Daniel Nätt, R. Dayne Mayfield, Louise Adermark and Markus Heilig, (2018) Science
Forskarna har lyckats beskriva hur och var molekylen verkar mot cancerstamcellerna.
– Vi har visat var molekylen hamnar när den tas upp i cancerceller. Genom att göra molekylen självlysande har vi till och med kunnat fånga händelseförloppet på film, säger Daniel Strand som leder en forskargrupp i organisk kemi vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Genom att utveckla en självlysande variant har forskarna satt fingret på hur salinomycin fungerar på molekylär nivå. Bild: Chalmers
Det är sedan länge känt att den aktuella molekylen kan transportera joner över cellmembran, i detta fall kaliumjoner. Forskarna blev ändå förvånade när de såg bilder av molekylen i celler.
– Vi som var inblandade i studien hade från början en ganska naiv bild av att molekylen verkade i cellens yttre membran, säger Daniel Strand.
Anrikas i endoplasmatiska nätverket
Istället visade det sig att molekylen snabbt passerade det yttre cellmembranet och anrikades i en organell som kallas det endoplasmatiska nätverket. Det är där molekylen verkar som jontransportör, och det är just den aktiviteten som forskarna i studien har lyckats koppla till minskningen av andelen cancerstamceller.
Bakom studien står forskargrupper inom kemi, cellbiologi, kemisk fysik och medicin vid Lunds universitet. Främst är det Daniel Strands och Stina Oredssons forskargrupper som drivit arbetet. Forskningsresultaten kan bidra till nya sätt att tänka kring hur man kan utveckla cancerläkemedel som både behandlar och minskar risken för återfall i cancer.
Kontakt: Daniel Strand, universitetslektor, Kemiska institutionen, Lunds universitet, daniel.strand@chem.lu.se
– Våra resultat är de första pålitliga bevisen för att nattaktiva insekter kan använda sig av jordens magnetfält för att styra flygningen när de migrerar över hundra mil. Vi visar alltså att insekter sannolikt använder jordens magnetfält på liknande sätt som fåglar, säger Eric Warrant, professor vid biologiska institutionen, Lunds universitet.
Studien är gjord på nattfjärilar i Australien. Forskarna tror att nattfjärilar i norra Europa, bland annat i Sverige, använder sig av jordens magnetfält på motsvarande sätt när de flyger över Alperna till Medelhavet.
Sätter upp visuella landmärken
Resultaten från Australien pekar på att insekterna kan sätta upp visuella landmärken i flygriktningen med hjälp av jordens magnetfält. På så vis blir förmodligen navigeringen mer robust.
Eric Warrant och David Dreyer, båda verksamma vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund, har tillsammans med kollegor från universitet och organisationer i Australien, Tyskland, USA och Kanada studerat fjärilsarten Agrotis infusa, bogongnattfjärilen.
Nattfjärilar vilar upp sig några månader i en grotta. På bilder sitter cirka 17000 individer per kvadratmeter. Bild: Eric Warrant
Nattfjärilen migrerar långt över tusen kilometer varje vår. Från ett stort område i sydöstra Australien till specifika små grottor i bergen mer än hundra mil bort. Efter några månader i bergen gör de samma resa åt andra hållet. Förutom bogongnattfjärilen är det bara den nordamerikanska monarkfjärilen som migrerar med motsvarande precision.
Fjärilarna placerade i flygsimulator
Det forskarna har gjort är att undersöka hur bogongnattfjärilen vet i vilken riktning den ska flyga. Svaren har de fått genom att fånga fjärilarna i flykten och placera dem i en flygsimulator där de kunnat flyga i vilken riktning de vill. Flygsimulatorn har i sin tur placerats i ett system av magnetspolar där forskarna haft möjlighet att vrida jordens magnetfält i den riktning de vill. De har dessutom kunnat visa upp visuella landmärken för nattfjärilarna.
– Genom att vrida magnetfältet och landmärkena tillsammans eller i konflikt med varandra kunde vi undersöka hur bogongnattfjärilar använder magnetisk och visuell information för att styra sin flygning, säger David Dreyer och fortsätter:
Känner jordens magnetfält
– När magnetfältet och landmärkena vreds tillsammans ändrade nattfjärilarna sin flygriktning på motsvarande sätt. Men om magnetfältet och landmärkena vreds i konflikt med varandra förlorade nattfjärilarna riktningen och blev förvirrade.
Eric Warrant har lång erfarenhet av forskning om djurs nattseende och hur de navigerar i mörker. Ändå förvånar de nya resultaten honom.
– Jag trodde studierna skulle visa att bogongnattfjärilarna bara använder visuell information som stjärnor, månen och landmärken när de navigerar. Men så är det inte. De känner jordens magnetfält på precis samma sätt som fåglar gör – och troligen av samma anledning.
Nästa steg i forskningen blir att ta reda på hur nattfjärilarna, trots att de aldrig varit där tidigare, vet att de är framme vid sitt mål. Forskarna vill också analysera var insektens magnetkompass exakt sitter.
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten och organisationer deltagit i arbetet: Queens University i Kanada, University of Oldenburg i Tyskland, Duke University, USA, New South Wales National Parks and Wildlife Service samt Australian Cotton Research Institute, båda i Australien.
Kontakt: Eric Warrant, professor, Biologiska institutionen, Lunds universitet, eric.warrant@biol.lu.se
David Dreyer, forskare; Biologiska institutionen, Lunds universitet, david.dreyer@biol.lu.se
– Vi har en yrkesgrupp med mycket högre risk för de här symptomen, och gör man ingenting åt det är det riktigt alarmerande. Vi måste få ner ljudnivåerna, få en lugnare förskola, säger Sofie Fredriksson, disputerad audionom vid Arbets- och miljömedicin, Sahlgrenska akademin.
Hon har tidigare rönt uppmärksamhet med en studie om hörselskador hos förlossningspersonal, till följd av skriken från födande kvinnor. I det fortsatta arbetet med sin avhandling har hon studerat förskollärares utsatthet för höga decibeltal.
Av de tillfrågade förskollärarna (4 718 kvinnor) var 71 procent ljudtrötta, och kunde exempelvis inte lyssna på radio efter en dag på jobbet. Motsvarande andel i kontrollgruppen (4 122 kvinnor) var 32 procent.
Närmare hälften, 46 procent, hade svårt att uppfatta tal, mot kontrollernas 26 procent. 39 procent uppgav att de minst en gång i veckan upplevde obehag eller fysisk smärta i öronen av vardagliga ljud, som inte alls var starka. Motsvarande andel ljudöverkänsliga i kontrollgruppen var 18 procent.
Buller med budskap Förskollärarna exponeras för röster och skrik som många gånger bär på viktig information, ett kommunikationsintensivt buller som är svårt att avskärma sig från. Till skillnad från en maskin i industrimiljö måste barnen lyssnas på, även om hörseln tar stryk.
– Förskollärare har en mycket högre risk än de som jobbar i miljöer med liknande bullerklassning. Symptomen kan triggas av den stojiga miljön, och det upplevs också svårt att använda hörselskydd, säger Sofie Fredriksson.
Hörselnedsättning och tinnitus var andra tillstånd som förskollärarna oftare fick, men där var skillnaderna jämfört med kvinnor generellt inte lika markanta.
Antal barn och akustik Lösningen på förskollärarnas problem är komplex, betonar Sofie Fredriksson. Det handlar inte bara om barngruppers storlek, utan också möjligheter till bra utomhusvistelse, och mycket annat.
– Hörselskydd är normalt åtgärd nummer ett om ljudnivån inte går att dämpa på annat sätt, och det kanske behövs om du har ett barn som gråter mot ditt öra en hel dag under en inskolning. Men man måste också titta på utformningen av lokaler, och på rumsakustik. I ett stort rum med hårda väggar blir det bullrigt oavsett hur pedagogisk och strategisk du är i ditt arbete, säger hon.
Bilförare med diagnosen ADHD har i tidigare forskningsartiklar bedömts ha 3–4 gånger högre risk att krocka vid bilkörning. Slutsatserna är oftast baserade på studier med deltagare som har fler diagnoser än ADHD och därmed kan effekterna av ADHD vara överskattade. Dessutom har den tidigare forskningen i huvudsak begränsats till enbart manliga bilförare.
– Vi ville testa om förare med ADHD-diagnos kör annorlunda än förare utan någon diagnos. För att genomföra säkra och repeterbara tester har vi använt oss av en av VTI:s körsimulatorer, säger Birgitta Thorslund, forskare på VTI.
Så gjordes studien
Studien genomfördes i VTI:s körsimulator. 60 förare fick köra ett scenario som var 25 minuter långt och innehöll 15 olika händelser (som till exempel lekande barn, buss som stannar och älg som korsar vägen). 40 av förarna hade ADHD och 20 hade ingen diagnos, både män och kvinnor ingick i studien. 30 procent av deltagarna var professionella förare. Alla fick fylla dessutom fylla i en enkät om ålder, kön, diagnos, medicinering, körvanor och självbedömd körförmåga. Studien presenterades på konferensen Road Safety on Five Continents (RS5C) i maj.
Det ena syftet med studien var att undersöka skillnader i beteende och uppmärksamhet hos erfarna bilförare med respektive utan ADHD. Det andra syftet var att testa en simulatorbaserad metod för att testa körförmåga hos människor med funktionsvariationer.
Svårt se ökad risk med ADHD
– Vi samlade in data om hastighet, uppmärksamhet och reaktionstider. I en enkät fick deltagarna dessutom svara på frågor om sin subjektiva uppfattning om eget körbeteende och körförmåga, säger Birgitta Thorslund.
Resultaten i denna studie visade inga specifika effekter hos förare med ADHD, varken när det gällde hastighet, kollisioner eller avåkning. Grupperna skattar sig lika högt på körförmåga och hur mycket de gillar att köra bil.
– Det kan vara så att ADHD medför ökad risk, men våra resultat tyder starkt på att om en sådan skillnad finns, så är den förmodligen liten – betydligt mindre än somliga tidigare uppskattningar visat, säger Björn Lidestam, forskare på VTI.
Portabla körsimulatorer
Efteråt fick deltagarna också svara på frågor om hur de upplevde simulatorkörningen. Inte heller här fanns skillnader mellan grupperna. Frågorna gällde hur realistisk körningen kändes, hur koncentrerade och uppmärksamma de kände sig och om de kände av åksjuka.
– Vi kan konstatera att körsimulatorer är användbara för att studera specifika effekter av funktionsnedsättningar eller behov av körträning. Små körsimulatorer, som är portabla och billigare än stora simulatorer, skulle kunna användas i större utsträckning för dessa behov.
Den grafenbaserade filmen har stor potential för att bli ett nytt värmeledningsmaterial för miniatyriserad elektronik och av andra system med hög effektutveckling, menar forskarna.
Fram tills nu har grafenforskare antagit att grafenbaserad film inte kan ha högre värmeledningsförmåga än grafitfilm. Ett lager av grafen har en värmeledningsförmåga på mellan 3500 och 5000 W/mK. Om man lägger ihop två grafenlager blir de i teorin grafit, eftersom grafen är ett enda lager av grafit.
Borde inte ha högre värmeledande förmåga
Dagens grafitfilmer, som används för att leda bort värme i mobiltelefoner och annan elektronik, har en värmeledningsförmåga på upp till 1950 W/mK. En grafenbaserad film borde därför inte ha högre värmeledningsförmåga än så.
Grafenfilmens höga värmeledningsförmåga beror på att fononer – kvantpartiklar som beskriver värmeledningsförmåga hos material – kan röra sig snabbare inom grafenlagren i stället för mellan lagren. Bild: Johan Liu/Krantz Nanoart
Men en forskargrupp på Chalmers har nu utvecklat en film av flera grafenlager som har det. De har visat att värmeledningsförmågan hos filmen kan nå upp till 3200 W/mK, vilket är drygt 60 procent högre än hos de bästa grafitfilmerna.
Professor Johan Liu och hans forskargrupp har uppnått detta genom noggrann kontroll av både kornstorlek och i vilken ordning grafenlagren placeras. Den höga värmeledningsförmågan är ett resultat av stor kornstorlek, god platthet och svag bindningsenergi mellan grafenlagren.
Högre mekanisk draghållfasthet
På grund av dessa viktiga egenskaper kan fononer, vars rörelser och vibrationer avgör värmeledningsförmågan, röra sig snabbare inom grafenlagren i stället för mellan lagren. Det höjer värmeledningsförmågan.
– Detta är ett viktigt vetenskapligt genombrott, som kan få stor effekt på omställningen inom den existerande grafitfilmsindustrin, säger Johan Liu.
Dessutom har forskarna upptäckt att grafenfilmen har nästan tre gånger högre mekanisk draghållfasthet än grafitfilm – den uppnår 70 MPa.
Den grafenbaserade filmen
Tillverkningsmetoden för grafenfilmen baseras på samtidig formning av grafenoxidfilm och reduktion på aluminiumsubstrat, separering av filmen genom torkning, följt av högtemperaturbehandling samt mekanisk pressning. Dessa förhållanden gör det möjligt att forma grafenfilm med stor kornstorlek, god platthet, tunnfilmstruktur och svag bindningsenergi mellan grafenlagren. Dessa egenskaper hos grafenfilm har stor påverkan på rörelse av högfrekventa difussiva fononer och lågfrekventa ballisitiska fononer. Detta leder därför till förbättring av värmeledningsförmåga i grafenfilm i plan. Fononer är kvantpartiklar som beskriver värmeledningsförmåga hos material.
– Med fördelarna ultrahög värmeledningsförmåga och tunna, flexibla och robusta strukturer har grafenfilmen stor potential för att bli ett nytt värmeledningsmaterial för fortsatt byggande av miniatyriserad elektronik och av andra system med hög effektutveckling, säger Johan Liu.
Egenskaper som matchar moderna kraftsystem
Den ständigt pågående miniatyriseringen och integreringen inom elektroniken innebär att svåra överhettningsproblem är ett stort hot mot prestandan och pålitligheten hos modern elektronik och många andra högeffektssystem.
– För att åtgärda detta måste värmeledningsmaterialen bli bättre när det gäller både värmeledningsförmåga, tjocklek, flexibilitet och tålighet, för att matcha de komplexa och högt integrerade kraftsystemen, säger Johan Liu. Kommersiellt tillgängliga värmeledningsmaterial som koppar, aluminium och artificiell grafitfilm kommer inte längre att möta dessa krav.
Rättigheterna till den högkvalitativa tillverkningsprocessen för grafenfilmen har gått till SHT Smart High Tech AB, ett spin-off-företag från Chalmers som kommer att fokusera på att kommersialisera teknologin.
Chalmersforskarna har samarbetat med forskargrupper på Uppsala universitet och SHT Smart High Tech AB i Sverige, Shanghai University and Tongji University i Kina, och University of Colorado Boulder i USA.
Kontakt:
Johan Liu, professor på institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, Chalmers, jliu@chalmers.se
Resultaten från en intervjustudie visar att illegal körskoleverksamhet erbjuder en rad olika tjänster mot betalning:
förfalskning av handledarintyg
handledd körträning
kunskapsprov som filmats på plats
hjälp att svara på kunskapsfrågor i samband med prov via en öronsnäcka
bokning av förarprov
Det vanligaste enligt de intervjuade är att man erbjuder handledning vid körträning mot betalning.
– Resultat från enkätstudien ger indikationer på att det finns en olaglig verksamhet som är relativt utbredd, säger Sonja Forward, forskare på VTI.
Fler bilar med dubbelkommando
De som ansåg att den olagliga verksamheten är stor var framför allt trafiklärare och förarprövare samt företrädare för Ekobrottsmyndigheten, där en åklagare har drivit ett mål till en fällande dom.
Enligt de intervjuade finns det många elever som tror att de anlitat en helt vanlig körskola då de betalat för körutbildning. Att verksamheten inte bedrivs i anslutning till en lokal lyftes fram som ett vanligt mönster inom den olagliga verksamheten.
Det framkom i studien att handledare/olagliga trafikskolor ibland har tillgång till bil med dubbelkommando. Under 2018 fanns 3 394 bilar med dubbelkommando som inte var eller hade varit registrerade på en trafikskola. Enligt de intervjuade finns det idag en stor efterfrågan på dessa bilar.
Olaglig verksamhet har fått härja fritt
Tidigare kunde en person ha ett obegränsat antal tillstånd men i nya föreskrifter begränsades detta, vilket för de flesta innebär 15 personer. Men ändringen i regelverket har alltså inte haft någon effekt på den olagliga körskoleverksamheten, något som de intervjuade var helt överens om. Och många efterfrågade en kombination av olika åtgärder för att stävja den illegala verksamheten.
– Ett problem är att den olagliga verksamheten har växt successivt i många år utan att bli motad. Det behövs en rad olika åtgärder som tydligt visar att det inte är acceptabelt och att det innebär allvarliga konsekvenser om reglerna bryts.
Forskarna vid VTI föreslår en lång rad åtgärder som behöver kombineras för att få bukt med det växande problemet.
Reducera antalet till 5 istället för 15 tillstånd samt att tillståndet är ett per elev istället för tillstånd för olika slags körkort.
Utred möjligheten med dispens för handledare som behöver utbilda fler än fem på grund av stor familj etc.
Öka samverkan med olika aktörer där trafiklärare/förarprövare berättar om den svenska utbildningen och varnar för den olagliga verksamheten för nyanlända.
Öka myndigheters samverkan och möjlighet att dela data som kan öka upptäckten av olaglig verksamhet. I nuläget finns en sekretess som kan göra det svårt.
Följ upp förekomsten av fordon med dubbelkommando och hur dessa bilar används.
Förstärk konsekvensen av den olagliga verksamheten, exempelvis genom högre böter, indragning av körkort eller körkortstillstånd.
Så gjordes studien:
I projektet ingick en registerstudie, en intervjustudie och en enkätstudie. Registerstudien analyserade statistik om antalet elever per handledare, ägande av bilar med dubbelkommando, körprovsstatistik och utvecklingen inom trafikskolebranschen. I intervjustudien intervjuades 15 personer, med fokus på deras kunskap om den olagliga verksamheten. Enkätstudien besvarades av 521 personer. Enkäten handlade om deras körutbildning, både privat och på trafikskola.
Vilka är en vattenbrukares värsta utmaningar? Den nya studien lyfter fram de viktigaste och ger förslag på lösningar. Och vilar tungt på intervjuer med vattenbrukarna och entreprenörer.
Svaren visar att det är svårt att hitta lämpliga placeringar för odlingarna.Tillståndskraven är komplexa och tidsbegränsade, och dessutom uppfattas lagstiftningen som omodern och beskeden från myndigheterna som otydliga.
Entreprenörerna upplever även att handläggningstiderna är för långa och att det verkar finnas skillnader i tolkningar och bedömningar i olika regioner, men också en bristande kunskap om vattenbruk hos myndigheterna.
IVad är problemet? Om Vattenbrukaren själv får svara.
I januari 2017 genomförde SWEMARC i samarbete med Nationellt Kompetenscentrum för Vattenbruk (NKfV) kursen ”Hur startar man en vattenbruksverksamhet – fokus på tillstånd och miljöfrågor” för vattenbrukare och myndigheter. De deltagande entreprenörerna blev ombedda att svara på frågor gällande sina planer på att etablera eller expandera vattenbruksverksamheter. SWEMARC har nu, ett år senare, genomfört intervjuer med deltagarna för att följa upp vad som hänt med de olika verksamheterna, vilka viktiga frågor och problem har man stött på och hur man löst problemen, med fokus på tillstånd och tillståndsprocesser. Resultaten av studien är nu sammanfattade i rapporten: Etablera och utveckla vattenbruk i Sverige: vattenbruksentreprenörers syn på utmaningar och lösningar.
Hinder på vägen mot ett vattenbruk
– Genom studien har vi fått en bättre insikt i de problem och frågor som entreprenörer och näringsidkare brottas med när de vill etablera vattenbruk och vilka hinder som kan stå i vägen för utvecklingen, säger Helena Strand, forskare på företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Så kan utmaningarna övervinnas, studien föreslår:
Ett förslag är att myndigheterna ger tydligare platshänvisningar exempelvis genom att vattenbruk i större utsträckning inkluderas i den kommunala planeringen. Dessutom behöver information och data bli mer tillgänglighet för att vattenbrukaren själv ska kunna finna lämpliga förutsättningar för sin odling. Tillståndsansökningar och kontakten med myndigheter borde också förenklas, enligt studien.
Bild: Göteborgs universitet, Susanne Lindegarth
Ett förslag är att ansvaret för vattenbruket finns hos en och samma myndighet. Studien pekar också på att det är viktigt att myndigheterna får möjlighet att öka kunskap kring vattenbruk. Därutöver behöver regelverken ses över så att bättre hänsyn tas till dagens teknik och vattenbrukets mångfald.
Beslutsfattare måste lyssna Den nya studien är genomförd av SWEMARC, the Swedish mariculture research center, som är ett centrum för vattenbruksforskning vid Göteborgs universitet. Verksamhetsledaren Kristina Snuttan Sundell tycker att resultaten från studien är viktiga eftersom de bygger på verksamheternas egna erfarenheter och upplevelser.
– Regeringen och riksdagen har i utredningar, strategier och handlingsplaner lyft fram vikten av att Sverige ska främja utveckling av en hållbar vattenbruksnäring, men vår studie visar att det kan vara ganska långt mellan strategier och verklighet, säger Kristina Snuttan Sundell.
Benskörhet, eller osteoporos, innebär att skelettet blir poröst och försvagas, så att benen kan brytas redan vid låg belastning, exempelvis vid ett fall från stående. Andelen i befolkningen med osteoporos ökar med åldern, och efter 80 har en majoritet av kvinnorna sjukdomen.
– Det finns idag effektiva läkemedel som ges vid osteoporos, men eftersom benskörheten sällan upptäcks före den första frakturen finns stort behov av förebyggande behandlingar, säger Mattias Lorentzon, som är överläkare och professor i geriatrik vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Det är första gången forskare visar att det går att halvera den åldersberoende benförlusten hos äldre kvinnor om de får hälsofrämjande bakterier, så kallad probiotika.
Förlorade mindre mängd ben
Studien, vars resultat nu publiceras av tidskriften Journal of Internal Medicine, är genomförd vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Mölndal. 90 äldre kvinnor, i genomsnitt 76 år gamla, fick varje dag under ett helt år ta ett pulver som antingen innehöll hälsofrämjande bakterier eller placebo.
Det var slumpen som avgjorde vilka kvinnor som fick den aktiva behandlingen med mjölksyrabakterien Lactobacillus reuteri, eller pulver utan bakterier. Vare sig forskarna eller kvinnorna visste vilka som fick det aktiva pulvret under studien.
– Efter ett år, när vi avslutade studien, mätte vi kvinnornas benförlust i deras underben med datortomografi, och jämförde med de mätningar vi gjorde när studien inleddes. De kvinnor som fick pulver med aktiva bakterier hade bara förlorat hälften så mycket ben i skelettet jämfört med de som fått inaktivt pulver, säger Anna Nilsson, som är överläkare och docent vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Inga biverkningar av behandlingen
– Ett annat positivt resultat från studien var att behandlingen tolererades väl, och att den inte gav mer biverkningar än för de kvinnor som fick placebo.
Det finns forskning som visat att tarmbakterier påverkar skelettet hos möss, men detta är den första studien där probiotika användes för att minska benförlusten hos äldre människor. Upptäckten kan få stor betydelse i framtiden.
– Äldre kvinnor är den grupp i samhället som har störst risk att drabbas av benskörhet och frakturer. Att vi kunnat visa att behandling med probiotika kan påverka deras benförlust innebär ett paradigmskifte. Probiotikabehandling kan bli ett effektivt och säkert sätt att förhindra uppkomsten av benskörhet hos många äldre i framtiden, säger Mattias Lorentzon.
Lactobacillus reuteri 6475 är en bakterie som anses ha flera hälsofrämjande egenskaper och liknande bakterier används redan i en rad olika kosttillskott på marknaden. Bakterien finns naturligt i människans mag-tarmkanal.
Bakterier i mage och tarm har de senaste åren fått stor uppmärksamhet, eftersom sammansättningen av vår bakterieflora visats ha samband med sjukdomar som diabetes och fetma. Mekanismerna, det vill säga hur det går till när bakterierna ger olika effekter i kroppen, är ännu inte klarlagda.
Kontakt:
Mattias Lorentzon, överläkare och professor i geriatrik vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, mattias.lorentzon@medic.gu.se, 073–338 81 85
Anna Nilsson, överläkare och docent i endokrinologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. anna.nilsson@medic.gu.se, 070–727 18 00
